PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 20 september 2011

Mål F-8/05 REV

Martine Fouwels m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Förfarande – Framställning om ändring – Artikel 119 i tribunalens rättegångsregler – Tribunalens beslut – Framställning om ändring av ett beslut om avskrivning till följd av en återkallelse – Rättskraft – Föreligger inte – Avvisning ex officio”

Saken:      Framställning om ändring av det avskrivningsbeslut som ordföranden för personaldomstolens första avdelning meddelade den 16 september 2010 i de förenade målen F-8/05 och F-10/05, Block m.fl. mot kommissionen och Knaul m.fl. mot kommissionen

Avgörande:      Framställningen om ändring avvisas. Sökandena ska ersätta kommissionens rättegångskostnader. Rådet, som intervenerat i förfarandet, ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Ändring – Begäran om avskrivning efter att sökanden återkallat sin talan – Avvisning

(Domstolens stadga, artikel 44 och bilaga I, artikel 7; personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 74, 89.5 och 119)

2.      Förfarande – Ombud för parterna – Rättegångsfullmakt – Framläggande krävs ej

(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 35.5, 39.1 tredje stycket och 74)

3.      Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Räckvidd

(Artikel 6.1 FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 52.7)

1.      Eftersom ett motiverat beslut om att det inte finns anledning att döma i saken eller att förfarandet ska avvisas, därför att unionsdomstolarna saknar behörighet eller talan inte kan prövas i sak eller är uppenbart ogrundad, har motsvarande verkan som en dom, kan ändring av ett sådant beslut begäras med stöd av artikel 44 i domstolens stadga, som enligt artikel 7 i bilaga I till stadgan är tillämplig på personaldomstolen, trots att så inte föreskrivs uttryckligen i nämnda artikel 44. På motsvarande sätt begränsar inte lydelsen i artikel 119 i personaldomstolens rättegångsregler framställning om ändring till personaldomstolens domar, utan ändring kan även begäras av personaldomstolens beslut.

Även om alla avgöranden från personaldomstolen, utan åtskillnad mellan domar och beslut, enligt lydelsen i nämnda artikel 119 kan bli föremål för en framställning om ändring, är detta emellertid inte inom unionens domstolssystem en form av överklaganden, utan ett särskilt rättsmedel som kan användas för att ifrågasätta rättskraften av en dom eller ett beslut som vunnit laga kraft.

Eftersom ett avskrivningsbeslut som meddelats i enlighet med artikel 74 i personaldomstolens rättegångsregler varken avgör frågan om huruvida talan kan prövas i sak eller hur målet ska bedömas i sak, saknar det rättskraft och kan därmed inte jämställas med ett motiverat beslut, som har motsvarande verkan som en dom. När personaldomstolens ordförande med stöd av artikel 74 beslutar att avskriva ett mål, agerar han endast på grundval av sökandens vilja att återkalla talan. I ett sådant beslut är de enda bestämmelser som påverkar parterna i målet de som ordföranden tillämpar för att i enlighet med artikel 89.5 i rättegångsreglerna besluta om rättegångskostnaderna.

(se punkterna 31–33, 35, 36, 38, 39 och 41)

Hänvisning till

Domstolen: 7 mars 1995, ISAE/VP och Interdata mot kommissionen, C‑130/91 REV, punkt 6; 29 november 2007, Meister mot harmoniseringsbyrån, C-12/05 P-REV, punkt 16; 5 mars 1998, Inpesca mot kommissionen, C-199/94 P och C-200/94 P-REV, punkt 16; 2 april 2009, Yedaş Tarim ve Otomotiv Sanayi ve Ticaret mot rådet och kommissionenC-255/06 P-REV, punkterna 15–17

2.      Enligt artiklarna 35.5 och 39.1 tredje stycket i personaldomstolens rättegångsregler behöver en advokat som biträder eller företräder en part inte uppfylla några andra formella krav än att intyga att han eller hon är advokat och behöver en ge in en fullmakt om dennes behörighet ifrågasätts. Eftersom advokaten i princip varken behöver en fullmakt från klienten för att väcka talan eller för att meddela personaldomstolen att klienten avser att återkalla talan, något som enligt artikel 74 i rättegångsreglerna även kan meddelas muntligen vid förhandlingen, är frågan om förekomsten och räckvidden, eller för den delen återkallandet av, en rättegångsfullmakt mellan advokaten och klienten inte underkastad personaldomstolens prövning, såvitt inte detta ifrågasätts.

(se punkterna 45 och 46)

Hänvisning till

Domstolen: 16 februari 1965, Barge mot Höga myndigheten, 14/64

Förstainstansrätten: 26 september 1990, Virgili-Schettini mot parlamentet, T‑139/89

Vad gäller rätten till ett effektivt rättsmedel, framgår det av förklaringarna till artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som enligt artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan ska beaktas vid tolkningen av bestämmelsen, att artikel 47 andra stycket i stadgan motsvarar artikel 6.1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, även om rätten till domstolsprövning i unionsrätten inte bara gäller tvister om civila rättigheter och skyldigheter. Artikel 47 första stycket i stadgan är för sin del baserad på artikel 13 i Europakonventionen. Skyddet är dock mer vidsträckt i unionsrätten, eftersom den garanterar en rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol och inte bara ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Rätten till ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 47 första stycket i stadgan är inte begränsad till skydd för grundläggande rättigheter utan innefattar även skydd för alla de rättigheter och friheter som unionsrätten garanterar.

(se punkt 53)