Mål T‑450/12

Alexios Anagnostakis

mot

Europeiska kommissionen

ˮInstitutionell rätt – Europeiskt medborgarinitiativ – Ekonomisk och monetär politik– Icke-återbetalning av statsskulden – Stadfästande av principen om ’nöd’ – Avslag på registreringsansökan – Kommissionens befogenheter – Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning – Tribunalens dom (första avdelningen) av den 30 september 2015

1.      Talan om ogiltigförklaring – Unionsdomstolens behörighet – Yrkanden om att ett föreläggande gentemot en institution ska utfärdas – Avvisning

(Artikel 263 FEUF)

2.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter – Avsaknad av, eller otillräcklig, motivering – Rättens prövning ex officio

(Artikel 263 FEUF och artikel 296 FEUF)

3.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Kommissionsbeslut om att vägra registrera ett föreslaget medborgarinitiativ

(Artikel 24 första stycket FEUF och artikel 296 FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning nr 211/2011, skäl 1 och artikel 4.3)

4.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Avsaknad av, eller otillräcklig, motivering – Grund som är fristående från frågan huruvida en rättsakt är lagenlig i materiellt hänseende

(Artikel 263 FEUF och artikel 296 FEUF)

5.      Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Unionen har befogenhet att bevilja ett finansiellt stöd till medlemsstater som har problem– Räckvidd – Antagande av en lagstiftning som stadfäster en princip om nöd, enligt vilken en medlemsstat som står inför allvarliga finanserings      problem har möjlighet att inte återbetala hela eller en del av sin statsskuld – Omfattas inte

(Artikel 122 FEUF)

6.      Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Samordning av ekonomisk politik – Unionens befogenhet – Räckvidd – Antagande av en lagstiftning som stadfäster en princip om nöd, enligt vilken en medlemsstat som står inför allvarliga finanseringsproblem har möjlighet att inte återbetala hela eller en del av sin statsskuld – Omfattas inte

(Artikel 136 FEUF)

7.      Unionsfördragen – Solidaritetsklausul – Tillämpningsområde – Huruvida det föreligger en skyldighet att anta en lagstiftning som stadfäster en princip om nöd, enligt vilken en medlemsstat som står inför allvarliga finanseringsproblem har möjlighet att inte återbetala hela eller en del av sin statsskuld – Föreligger inte

(Artikel 222 FEUF)

8.      Kommissionen – Behörighet – Befogenhet att lägga fram lagstiftningsinitiativ – Huruvida det i avsaknad av befogenhet i fördragen är möjligt att grunda ett lagstiftningsinitiativ på en princip i internationell rätt – Omfattas inte

(Artikel 13.2 FEU)

1.      Se domen.

(se punkt 12)

2.      Se domen.

(se punkt 21)

3.      Skyldigheten att motivera ett individuellt beslut som föreskrivs i artikel 296 FEUF, har till syfte att ge den som berörs av beslutet tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat, eller huruvida det eventuellt är behäftat med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas och göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet.

När det gäller ett beslut om avslag på ansökan om registrering av ett europeiskt medborgarinitiativ kan det förhållandet att förslaget inte har registrerats inverka på medborgarnas rätt att lägga fram ett medborgarinitiativ, vilken stadfästs i artikel 24 första stycket FEUF. Följaktligen måste det tydligt framgå av ett sådant beslut av vilka skäl registrering har vägrats. Den medborgare som lägger fram ett initiativförslag måste beredas möjlighet att förstå skälen till att detta initiativförslag inte registreras av kommissionen. Det ankommer på kommissionen när den har att pröva ett sådant initiativförslag att göra en bedömning men även att motivera sitt beslut att vägra registrering med hänsyn till beslutets faktiska inverkan på den rättighet som stadfästs i fördraget. Detta följer av rättighetens beskaffenhet, vilken – såsom anges i skäl 1 i förordning nr 211/2011 om medborgarinitiativet – ska stärka unionsmedborgarskapet och förstärka unionens demokratiska funktion genom att medborgarna deltar i unionens demokratiska liv.

(se punkterna 22, 25 och 26)

4.      Se domen.

(se punkt 33)

5.      Artikel 122.1 FEUF utgör inte en lämplig rättslig grund för antagandet i unionslagstiftningen av principen om nöd – såsom den förstås av sökanden – enligt vilken en medlemsstat har befogenhet att ensidigt besluta om att inte återbetala hela eller en del av sin statsskuld på grund av att den står inför allvarliga finanseringsproblem. Även om det i detta hänseende är riktigt att det inte framgår av bestämmelsens ordalydelse att den endast avser det förhållandet att rådet antar åtgärder i det fall då det uppstår allvarliga försörjningsproblem i fråga om vissa varor, särskilt på energiområdet, visar den anda av solidaritet mellan medlemsstaterna som ska råda när rådet antar lämpliga åtgärder med hänsyn till den ekonomiska situationen i den mening som avses i den bestämmelsen, dessutom att dessa åtgärder grundas på att medlemsstaterna bistår varandra.

Antagandet av en sådan princip om nöd omfattas dessutom uppenbart inte av de åtgärder för ekonomiskt bistånd som rådet har befogenhet att vidta med stöd av artikel 122.2 FEUF. Även om bestämmelsen nämligen gör det möjligt för unionen att på vissa villkor, bevilja finansiellt stöd ad hoc till en medlemsstat kan däremot införandet av en lagstadgad mekanism om avsägande av statsskulden inte motiveras med stöd av den bestämmelsen på grund av en sådan mekanisms generella och bestående karaktär.

Artikel 122 FEUF avser dessutom endast ett finansiellt stöd som beviljas av unionen och inte av medlemsstaterna. Antagandet av principen om nöd omfattas inte – även om det antas att principen omfattas av begreppet ekonomiskt bistånd i den mening som avses i bestämmelsen – av de biståndsåtgärder som unionen kan bevilja enligt nämnda bestämmelse, eftersom antagandet av en sådan princip i synnerhet inte endast skulle avse en medlemsstats skuld till unionen utan även statens skulder till andra juridiska, fysiska, offentliga eller privata personer, trots att det är uppenbart att ett sådant fall inte omfattas av den aktuella bestämmelsen.

(se punkterna 42, 43 och 48–50)

6.      Unionens roll på den ekonomiska politikens område är begränsad till att besluta om samordningsåtgärder. Antagandet av en lagstiftningsakt som ger en medlemsstat rätt att inte återbetala statsskulden omfattas i detta hänseende inte av begreppet ”riktlinje för den ekonomiska politiken” i den mening som avses i artikel 136.1 b FEUF, utan får i praktiken till följd att de avtalsslutande parternas fria vilja ersätts med en lagstadgad mekanism om ensidigt avsägande av statsskulden, vilket uppenbart inte är tillåtet enligt bestämmelsen.

(se punkt 58)

7.      Det strider inte mot solidaritetsklausulen i artikel 222 FEUF att i unionens rättsakter vägra införa en princip om nöd, enligt vilken en medlemsstat har befogenhet att ensidigt besluta om att inte återbetala hela eller en del av sin statsskuld på grund av att den står inför allvarliga finanseringsproblem.

(se punkt 60)

8.      Även om det antas att det finns en bestämmelse i internationell rätt som stadfäster principen om nöd, enligt vilken en medlemsstat har rätt att inte återbetala statsskulden under exceptionella omständigheter, räcker inte enbart den omständigheten att det finns en sådan princip i internationell rätt för att grunda ett lagstiftningsinitiativ från kommissionen, eftersom det inte finns någon tilldelning av befogenhet i fördragen för detta ändamål.

(se punkt 65)