Begäran om förhandsavgörande framställd av Verwaltungsgericht Sigmaringen (Tyskland) den 23 mars 2022 – A.A. mot Förbundsrepubliken Tyskland

(Mål C-216/22)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Verwaltungsgericht Sigmaringen

Parter i det nationella målet

Klagande: A.A.

Motpart: Förbundsrepubliken Tyskland

Tolkningsfrågor

1.

a.    Är en nationell bestämmelse, enligt vilken en efterföljande ansökan endast kan tas upp till prövning om de rättsliga eller faktiska omständigheter som låg till grund för det ursprungliga avslagsbeslutet senare ändrats på ett sätt som är till fördel för sökanden, förenlig med artikel 33.2 d och artikel 40.2 i direktiv 2013/32/EU(¹ )?

b.    Utgör artikel 33.2 d och artikel 40.2 i direktiv 2013/32/EU hinder mot en nationell bestämmelse, enligt vilken en dom från Europeiska unionens domstol (i det nu aktuella fallet i ett förfarande om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF) inte anses utgöra ”nya fakta” eller ”nya uppgifter” om det inte fastställs i domen att en nationell bestämmelse är oförenlig med unionsrätten, utan domen endast omfattar en tolkning av unionsrätten? Vilka villkor är i förekommande fall tillämpliga för att en dom från Europeiska unionens domstol som endast omfattar en tolkning av unionsrätten ska beaktas som ”nya fakta” eller ”nya uppgifter”?

2.

Om frågorna 1a och 1b besvaras jakande: Ska artikel 33.2 d och artikel 40.2 i direktiv 2013/32/EU tolkas så, att en dom från Europeiska unionens domstol, i vilken har fastställts att det föreligger en stark presumtion för att det finns ett samband mellan vägran att fullgöra militärtjänsten under de omständigheter som anges i artikel 9.2 e i direktiv 2011/95/EU(¹ ), och ett av de fem skäl som anges i artikel 10 i direktivet, ska beaktas som ”nya fakta” eller ”nya uppgifter”?

3.

a.    Ska artikel 46.1 a ii i direktiv 2013/32/EU tolkas så, att rättsmedlet inför domstol mot ett avvisningsbeslut från den beslutande myndigheten i den mening som avses i artikel 33.2 d och artikel 40.5 i direktiv 2013/32/EU är begränsat till en prövning huruvida den beslutande myndigheten har gjort en riktig bedömning av villkoren för huruvida den efterföljande asylansökan kan nekas prövning enligt artikel 33.2 d och artikel 40.2 och 40.5 i direktiv 2013/32/EU?

b.    Om fråga 3a besvaras nekande: Ska artikel 46.1 a ii i direktiv 2013/32/EU tolkas så, att rättsmedlet inför domstol mot ett avvisningsbeslut från den beslutande myndigheten även omfattar en prövning huruvida villkoren för beviljande av internationellt skydd i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 2011/95/EU är uppfyllda, för det fall att domstolen vid en egen prövning konstaterar att villkoren för att neka prövning av den efterföljande asylansökan inte är uppfyllda?

c.    Om fråga 3b besvaras jakande: Krävs det för ett sådant avgörande från domstolen att sökanden dessförinnan har tillförsäkrats särskilda förfarandegarantier enligt artikel 40.3 tredje meningen jämförd med bestämmelserna i kapitel II i direktiv 2013/32/EU? Får domstolen själv genomföra detta förfarande eller krävs det att den – i förekommande fall genom att vilandeförklara målet – delegerar det till den beslutande myndigheten? Kan sökanden avsäga sig dessa förfarandegarantier?

____________

(¹ ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60),

(¹ ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).