TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)
den 11 december 2017 (*)
”Tullunion – Import av bananer från Ecuador – Uppbörd av importtullar i efterhand – Ansökan om eftergift av importtull – Beslut som har meddelats efter det att tribunalen har ogiltigförklarat ett tidigare beslut – Rimlig tidsfrist”
I mål T‑125/16,
Firma Léon Van Parys NV, Antwerpen (Belgien), företrädd av advokaterna P. Vlaemminck, B. Van Vooren, R. Verbeke och J. Auwerx,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av A. Caeiros, B.-R. Killmann och E. Manhaeve, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
om, å ena sidan, en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2016) 95 slutlig av den 20 januari 2016 om att det var motiverat att bokföra importtullarna i efterhand och att det var motiverat att medge eftergift med avseende på en gäldenär men att eftergift med avseende på en annan gäldenär var motiverat avseende en del men inte avseende en annan del, och om ändring av kommissionens beslut K(2010) 2858 slutlig av den 6 maj 2010, och, för det andra, en ansökan om fastställelse av att artikel 909 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 1993, 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1), har haft rättsverkningar i förhållande till sökanden efter domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136),
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),
sammansatt av ordföranden H. Kanninen, samt domarna J. Schwarcz (referent) och C. Iliopoulos,
justitiesekreterare: handläggaren G. Predonzani,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 4 juli 2017,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Mellan den 22 juni 1998 och den 8 november 1999 lämnade sökanden, Firma Léon Van Parys NV, genom sitt tullombud in 116 importdeklarationer avseende bananer från Ecuador till tullkontoret i Antwerpen (Belgien).
2 Importdeklarationerna stöddes av 221 importlicenser som av allt att döma hade utfärdats av Konungariket Spanien. Dessa importlicenser medförde rätt att importera bananer till Europeiska gemenskapen inom ramen för en tullkvot som innebar att sänkt tull skulle betalas med 75 euro per ton enligt rådets förordning (EEG) nr 404/93 av den 13 februari 1993 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer (EGT L 47, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 48, s. 129), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 3290/94 av den 22 december 1994 om de anpassningar och övergångsåtgärder som krävs inom jordbrukssektorn för att genomföra avtalen som slöts inom ramen för de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan (EGT L 349, 1994, s. 105; svensk specialutgåva, område 3, volym 66, s. 52), under tiden fram till den 31 december 1998, samt enligt förordning nr 404/93 och kommissionens förordning (EG) nr 2362/98 av den 28 oktober 1998 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EEG) nr 404/93 rörande ordningen för import av bananer till gemenskapen (EGT L 293, 1998, s. 32), för perioden från och med den 1 januari 1999.
3 Genom skrivelse av den 1 februari 2000 upplyste Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) de belgiska tullmyndigheterna om att förfalskade spanska importlicenser, som försetts med förfalskade stämplar från den myndighet i Spanien som är behörig att utfärda sådana handlingar, hade använts för att importera bananer till gemenskapen. Vid en undersökning upptäckte tullmyndigheterna att de 221 importlicenser som sökanden hade lämnat in till tullkontoret i Antwerpen mellan den 22 juni 1998 och den 8 november 1999 motsvarades av förfalskade spanska importlicenser.
4 Den 5 juli 2002 upprättade de belgiska tullmyndigheterna ett protokoll över vad som konstaterats och ställde detta protokoll till bland annat sökanden och tullombudet. Det framgår av detta protokoll att 233 av de importlicenser som sökanden hade använt motsvarades av förfalskade spanska importlicenser. 221 av dessa importlicenser hade getts in i Antwerpen och 12 i Hamburg (Tyskland). För tiden mellan den 1 januari och den 8 november 1999 berördes 107 importlicenser, som samtliga hade ingetts av sökanden till tullkontoret i Antwerpen.
5 I skrivelse av den 26 juli 2002 uppmanade de belgiska tullmyndigheterna sökanden och tullombudet att erlägga 7 084 967,71 euro för importen av bananer mellan den 1 januari 1998 och den 8 november 1999. Detta motsvarade en tull med 850 euro per importerat ton i enlighet med artikel 18.2 i förordning nr 404/93.
6 Den 28 november 2003 upprättade de belgiska tullmyndigheterna ett kompletterande protokoll. I detta redogjordes bland annat för resultaten av framställningar om bevisupptagning i Spanien, Italien och Portugal i samband med utredningen avseende de förfalskade spanska importlicenserna.
7 Sedan sökanden och tullombudet hade bestritt uppbörd i efterhand av den tull som ålagts dem, menade de belgiska tullmyndigheterna att begäran om att uppbörd i efterhand av tullskulden inte skulle ske borde bifallas och att detsamma gällde ansökan om eftergift av tull. De belgiska tullmyndigheterna sände i skrivelse av den 14 december 2007 handlingarna i ärendet till Europeiska gemenskapernas kommission för att denna skulle fatta beslut i enlighet med artiklarna 871 och 905 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1), i dess ändrade lydelse.
8 I sin skrivelse av den 14 december 2007 angav de belgiska tullmyndigheterna att artikel 220.2 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) (nedan kallad tullkodexen) inte kunde tillämpas, eftersom det inte fanns tillräcklig bevisning för att göra gällande att medlemsstaternas myndigheter eller kommissionen hade begått ett misstag. De belgiska tullmyndigheterna ansåg däremot att det fanns anledning att efterge ovannämnda tull i enlighet med artikel 239 i tullkodexen, eftersom en särskild situation förelåg i den mening som avses i denna artikel och varken sökanden eller tullombudet hade gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet.
9 Den 5 maj, den 18 och 26 november 2008 och den 15 januari 2009 samt den 4 mars 2010 begärde kommissionen ytterligare upplysningar från de belgiska tullmyndigheterna som besvarade varje begäran.
10 I skrivelse av den 8 januari 2010 upplyste kommissionen i enlighet med artikel 906a i förordning nr 2454/93 de belgiska tullmyndigheterna och sökanden om att den hade för avsikt att avslå ansökan om eftergift och återbetalning av tull. Sökanden yttrade sig i en skrivelse av den 8 februari 2010.
11 Vid ett möte den 12 april 2010 behandlades sökandens ärende i enlighet med artiklarna 873 och 907 i förordning nr 2454/93 av en grupp experter bestående av företrädare för alla medlemsstaterna.
12 Genom beslut K(2010) 2858 slutlig av den 6 maj 2010 biföll kommissionen – i ett särskilt fall – bokföring av importtullen i efterhand (artikel 1.1) och eftergift av tull beträffande en tullskyldig, tullombudet (artikel 1.2), men inte beträffande en annan tullskyldig, sökanden (artikel 1.3) (nedan kallat det angripna beslutet).
13 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 augusti 2010, väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av det första beslutet.
14 I dom av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T-324/10, EU:T:2013:136), ogiltigförklarade tribunalen artikel 1.3 i det första beslutet, i vilken kommissionen fastställde att eftergift av tullar enligt artikel 239 i tullkodexen inte var motiverad med avseende på sökanden.
15 Genom en första skrivelse av den 16 september 2013 meddelade kommissionen den belgiska myndigheten för tullar och punktskatter att den efter den delvisa ogiltigförklaringen av det första beslutet, ansåg att det fanns behov av ytterligare upplysningar för att kunna fatta ett nytt beslut och begärde vissa uppgifter från myndigheten avseende den import som genomförts av sökanden, som ansökt om eftergift av tullar. Kommissionen bad också den belgiska tullmyndigheten att översända svaren på begäran om upplysningar till sökanden och anmoda vederbörande att skicka in en skriftlig förklaring som visar att sökanden erhållit kännedom om detta svar, och att vederbörande samtyckte till detta och inte hade något att tillägga, eller att vederbörande hade ytterligare kommentarer och kompletterande upplysningar att inkomma med. Kommissionen påpekade slutligen att den tidsfrist på nio månader för att handlägga ansökan om eftergift av tullar i enlighet med artikel 907 i förordning nr 2454/93 förlängdes med perioden mellan den 22 augusti 2013 och dagen för mottagandet av de kompletterande upplysningarna.
16 Genom en andra skrivelse av den 16 september 2013 underrättade kommissionen sökanden om att den till följd av den delvisa ogiltigförklaringen av det första beslutet ansåg att det fanns behov av ytterligare upplysningar för att kunna fatta ett nytt beslut och att tidsfristen på nio månader för att handlägga ansökan om eftergift hade förlängts med perioden mellan den 22 augusti 2013 och dagen för mottagandet av de kompletterande upplysningarna.
17 Den talan om ogiltigförklaring som sökanden väckt mot de två skrivelserna av den 16 september 2013 avvisades, eftersom det var uppenbart att den inte kunde prövas, genom beslut av den 24 juni 2014, Leon Van Parys/kommissionen (T‑603/13, ej publicerat, EU:T:2014:610).
18 Genom en skrivelse av den 14 januari 2014, meddelade den belgiska myndigheten för tullar och punktskatter kommissionen att den fann kommissionens begäran om upplysningar märklig, eftersom myndigheten hade visat att alla de omtvistade importlicenserna var falska, och att det därför var omöjligt att tillmötesgå denna begäran.
19 Genom skrivelse av den 24 januari 2014 bekräftade kommissionen att den mottagit skrivelsen från den belgiska myndigheten för tullar och punktskatter av den 14 januari 2014 och upplyste myndigheten om att, i avsaknad av svar från myndigheten på kommissionens begäran om ytterligare information, fortsatte handläggningsfristen att förlängas i enlighet med artikel 907 i förordning nr 2454/93.
20 Den talan om ogiltigförklaring som sökanden hade väckt mot skrivelsen av den 24 januari 2014 ogillades genom beslut av den 26 november 2014, Leon Van Parys/kommissionen (T-171/14, ej publicerat, EU:T:2014:1025).
21 Genom en skrivelse av den 17 juni 2014 begärde kommissionen på nytt att den belgiska myndigheten för tullar och punktskatter skulle lämna kommissionen de upplysningar som begärts genom skrivelsen av den 16 september 2013. Kommissionen bifogade sina egna beräkningar i tabellform till sin skrivelse av den 17 juni 2014.
22 Den 10 december 2014 utarbetade den belgiska myndigheten för tullar och punktskatter ett utkast till svar på kommissionens skrivelse av den 16 september 2013, innehållande en beräkning som nämnda myndighet avsåg att överlämna till kommissionen, och uppmanade sökanden att inkomma med sina synpunkter.
23 Genom skrivelse av den 16 februari 2015 ställd till kommissionen, kommenterade den belgiska myndigheten för tullar och punktskatter den tabell som den hade fått av kommissionen och korrigerade bland annat beloppen på raderna 18, 60, 67 och 99 i tabellen.
24 Genom en skrivelse av den 16 juli 2015 underrättade kommissionen sökanden om att den avsåg att fatta ett negativt beslut beträffande sökandens ansökan om eftergift av tullar.
25 Den 10 augusti 2015 framförde sökanden sina synpunkter på kommissionens skrivelse av den 16 juli 2015.
26 Genom beslut K(2016) 95 slutlig av den 20 januari 2016, godtog kommissionen bokföring i efterhand av importtull (artikel 1.1) och eftergift av tull när det gäller tullombudet (artikel 1.2) samt eftergift av tull med avseende på sökanden till ett belopp av 632 241,28 euro, vilket motsvarade traditionella licenser (artikel 1.3), men vägrade eftergift av tullarna med avseende på sökanden till ett belopp av 2 996 007,20 euro, vilket motsvarade licenserna från nya aktörer (artikel 1.4) (nedan kallat det angripna beslutet).
27 I skälen 18–23 i det angripna beslutet erinrade kommissionen bland annat om att den i det första beslutet hade gått med på bokföring i efterhand av (artikel 1.1 i det första beslutet) och eftergift av tullar i fråga om en gäldenär, tullombudet (artikel 1.2 i det första beslutet), men inte avseende den andra gäldenären, sökanden, i ett särskilt fall (artikel 1.3 i det första beslutet).
28 Kommissionen angav, i skäl 20 i det angripna beslutet, att den hade grundat sin bedömning i det första beslutet på artikel 220.2 b i tullkodexen och dragit slutsatsen att det inte kan sägas att de spanska myndigheterna hade begått ett misstag, i den mån de inte hade deltagit i utfärdandet av licenserna i fråga. I skäl 23 i det angripna beslutet angav kommissionen vidare att den i det första beslutet prövat huruvida villkoren i artikel 239 i tullkodexen var uppfyllda, och dragit slutsatsen att tullombudet inte hade gjort sig skyldigt till oriktigheter eller vårdslöshet och därför kunde omfattas av undantag från bokföring av importtull eller av eftergift av importtull. I det första beslutet hade kommissionen också ansett att sökanden inte visat tillräcklig omsorg och fann därför att vederbörande inte kunde komma i åtnjutande av undantag från uppbörd av importtull eller av eftergift av importtull.
29 I skälen 25–32 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen att, eftersom tribunalen ogiltigförklarat artikel 1.3 i det första beslutet, var kommissionen, enligt artikel 266 FEUF, skyldig att anta ett nytt beslut, inom en rimlig tidsfrist, vilket är den enda frist som är tillämplig i förevarande fall.
30 Vad gäller antagandet av detta nya beslut, påpekade kommissionen, i skäl 33 i det angripna beslutet, att en grupp av experter bestående av företrädare för samtliga medlemsstater sammanträdde den 21 september 2015 inom ramen för kommittén för tullkodexen för att diskutera ärendet. Kommissionen angav vidare, i skäl 37 i det angripna beslutet, att den endast skulle undersöka huruvida det andra villkoret i artikel 239 i tullkodexen, avseende avsaknaden av oriktigheter eller vårdslöshet, inte längre var uppfyllda.
31 I skäl 39 i det angripna beslutet påpekade kommissionen också att tribunalen i sin dom av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136), påpekade att kommissionen i sitt svaromål ansåg att det arrangemang som sökanden använde för att få rätt att använda importlicenser var ”rättsstridigt”, eftersom det stred mot artikel 21.2 andra stycket i förordning nr 2362/98, vilken förbjuder alla överlåtelser av rättigheter från importlicenser från nya aktörer till traditionella aktörer. Tribunalen tillade att eftersom ansökan om eftergift av importtull avslogs i det första beslutet, grundade sig detta beslut i detta avseende inte på att det organisatoriska arrangemanget för köp av rätten att använda importlicenser var rättsstridigt, utan på att sökanden varit uppenbart vårdslös. Tribunalen drog härav slutsatsen att kommissionens argument i det aktuella fallet inte inverkade på frågan om det var befogat att avslå ansökan om eftergift av importtull. I samma skäl i det angripna beslutet drog kommissionen slutsatsen att den i detta nya beslut hade att pröva om det arrangemang som sökanden nyttjat i syfte att använda importlicenser var rättsenligt med hänsyn till att artikel 21.2 andra stycket i förordning nr 2362/98 förbjuder varje överföring av rättigheter från importlicenser från en ny aktör till en traditionell aktör. Kommissionen tillade att den också skulle ompröva grunderna för att fastställa att det inte förelegat oriktigheter eller vårdslöshet.
32 Kommissionen ansåg, i skälen 49 och 50 i det angripna beslutet, att även om ingenting i handlingarna i målet var tillräckligt för att styrka en bristande omsorg vad avsåg de licenser från traditionella aktörer som förvärvats av sökanden, borde vad gäller licenserna från nya aktörer, en enkel granskning av dessa licenser ha varit tillräcklig för att sökanden skulle kunna dra slutsatsen att den inte kunde använda rättigheter som grundar sig på dessa licenser, eftersom en sådan användning skulle strida mot artikel 21.2 andra stycket i förordning 2362/98.
33 I skäl 60 i det angripna beslutet beslutade kommissionen följaktligen dels att sökanden, som är en traditionell aktör, hade åsidosatt förbudet i artikel 21.2 andra stycket i förordning nr 2362/98 genom att använda rättigheter från nya aktörer, dels att det inte fanns något i artikel 239 i tullkodexen som berättigade en eftergift av tull till ett belopp av 2 996 007,20 euro avseende de nya licenserna som använts av sökanden för perioden mellan den 1 januari och den 8 november 1999.
34 Slutligen fastställde kommissionen, i skäl 62 i det angripna beslutet, att bestämmelserna i artikel 1.1 och 1.2, i det första beslutet skulle kvarstå oförändrade eftersom de varken hade ifrågasatts eller ogiltigförklarats genom domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T-324/10, EU:T:2013:136).
Förfarandet och parternas yrkanden
35 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 23 mars 2016.
36 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– fastställa att artikel 909 i förordning nr 2454/93 hade full verkan med avseende på sökanden efter tribunalens dom av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136), så att sökanden beviljas eftergift av hela tullskulden jämte ränta eller kostnader som är direkt eller indirekt kopplade till denna, samt
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
37 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
38 Sökanden har åberopat fem grunder till stöd för sin talan. Den första och den andra grunden avser åsidosättande av artiklarna 907 och 909 i förordning nr 2454/93 och artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den tredje grunden, som har åberopats i andra hand, avser åsidosättande av principen om god förvaltningssed. Den fjärde grunden, som har åberopats i tredje hand, avser maktmissbruk, och den femte grunden, som har åberopats i fjärde hand, bygger på att den rättsliga ramen för organisationen av marknaden för bananer har tolkats felaktigt och att likabehandlingsprincipen har åsidosatts.
Upptagande till prövning
Det första yrkandet: Ogiltigförklaring av det angripna beslutet
39 Kommissionen har, utan att göra någon invändning om rättegångshinder, gjort gällandet att talan endast kan tas upp till sakprövning såvitt avser artikel 1.4 i det angripna beslutet. Enligt kommissionen kan överklagandet inte upptas till sakprövning såvitt gäller artikel 1.1 och 1.2 i det angripna beslutet, eftersom dessa två bestämmelser endast bekräftade artikel 1.1 och 1.2 i det första beslutet. Kommissionen har i detta avseende påpekat att dessa två bestämmelser är identiska, att de inte innehåller några nya uppgifter och att de inte har föregåtts av någon ny prövning av sökandens situation. Vidare har kommissionen angett att eftersom artikel 1.3 i det omtvistade beslutet har ändrat artikel 1.3 i det första beslutet till förmån för sökanden, har denna bestämmelse inte gått sökanden emot och kan inte bli föremål för talan.
40 Sökanden har genmält att talan med rätta är riktad mot det angripna beslutet som en helhet, eftersom beslutet är rättsstridigt på grund av att det utgör ett beslut som antas enligt bestämmelserna i artiklarna 907 och 909 i förordning nr 2454/93 och tidsfristen för att fatta ett sådant beslut redan hade löpt ut vid tidpunkten för dess antagande.
41 Tribunalen erinrar om att frågan huruvida en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person kan tas upp till sakprövning är beroende av villkoret att denna person har ett berättigat intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras. Enligt fast rättspraxis är det endast åtgärder som har sådana bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, som utgör sådana akter som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring. Vid bedömningen av om en rättsakt eller ett beslut ger upphov till sådana verkningar ska hänsyn tas till dess innehåll i sak (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 mars 2000, Coca-Cola/kommissionen, T-125/97 och T-127/97, EU:T:2000:84, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
42 I förevarande fall har sökanden inte visat på vilket sätt artikel 1.1–1.3 i det angripna beslutet påverkar vederbörandes situation på ett negativt sätt. Punkterna 1 och 2, som vad gäller de aktuella rättigheterna, upprepar innehållet i artikel 1.1 och 1.2 i det första beslutet, utan att någon ny prövning har gjorts i detta hänseende, ändrar inte sökandens tidigare situation och punkt 3 ändrar sökandens situation på ett positivt sätt, eftersom sökanden i denna punkt beviljas eftergift av importtullar med ett belopp på 632 241,28 euro, vilket motsvarar de traditionella licenserna. Det förefaller således inte som om sökanden har ett berättigat intresse av att väcka talan mot dessa bestämmelser, varför talan mot beslutet ska avvisas i de delar den avser dessa bestämmelser.
43 Eftersom sökanden i artikel 1.4 i det omtvistade beslutet vägrades eftergift av tullar efter en ytterligare undersökning, och vederbörandes situation således ändrades till det sämre, kan däremot talan tas upp till sakprövning i den del den riktar sig mot denna bestämmelse.
Det andra yrkandet: Yrkandet att tribunalen ska slå fast att artikel 909 i förordning nr 2454/93 hade full verkan med avseende på sökanden efter domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T-324/10, EU:T:2013:136).
44 Det bör noteras att det inte finns något rättsmedel i Europeiska unionens rättsordning som gör det möjligt för domstolen att ta ställning genom en allmän eller principiell förklaring (tribunalens dom av den 15 december 2005, Infront WM/kommissionen, T-33/01, EU:T:2005:461, punkt 171, beslut av den 3 september 2008, Cofra/kommissionen, T-477/07, ej publicerat, EU:T:2008:307, punkt 21, och beslut av den 24 maj 2011, Nuova Agricast/kommissionen, T‑373/08, ej publicerat, EU:T:2011:237, punkt 46).
45 Detta yrkande ska således avvisas.
Prövning i sak
46 Tribunalen konstaterar att sökanden genom sina argument till stöd för de fyra första grunderna i huvudsak har bestritt det sätt på vilket kommissionen har följt domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136). Enligt sökanden var det för det första inte nödvändigt med något nytt beslut. För det andra har sökanden anfört att även om man utgår från att ett sådant beslut kunde antas borde beslutet ha antagits inom en tidsfrist som inte fick överskrida den ursprungliga preklusionsfrist på nio månader som föreskrivs i artikel 907 i förordning nr 2454/93. För det tredje anser sökanden att om det antas att kommissionen getts skälig tid att efterkomma domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136) kan kommissionen inte under några omständigheter gå utöver en ny preklusionsfrist på nio månader i enlighet med artikel 907 i förordning nr 2454/93. För det fjärde har sökanden gjort gällande att den delvisa ogiltigförklaringen av det första beslutet inte gav kommissionen en ny och fullständig befogenhet för att genomföra en ny undersökning och anta ett nytt beslut, som dessutom bygger på grunder som tribunalen redan har prövat.
47 Kommissionen har bestritt de fyra första grunderna för talan.
48 För att rätta sig efter en dom om ogiltigförklaring och följa den fullt ut, ska den berörda institutionen, enligt fast rättspraxis, iaktta inte bara domslutet utan även de domskäl som domslutet grundar sig på och som utgör det nödvändiga stödet för detta, i den meningen att de är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet. I dessa domskäl preciseras nämligen vilken bestämmelse som anses vara rättsstridig och redovisas de exakta skälen för den rättsstridighet som slås fast i domslutet, vilka den berörda institutionen ska beakta när den ersätter den ogiltigförklarade rättsakten (dom av den 26 april 1988, Asteris m.fl./kommissionen, 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, EU:C:1988:199, punkt 27, och dom av den 6 mars 2003, Interporc/kommissionen, C‑41/00 P, EU:C:2003:125, punkt 29).
49 Artikel 266 FEUF förpliktar dock endast den institution från vilken rättsakten härrör att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring. Den berörda institutionen är enligt denna bestämmelse på detta sätt skyldig att se till att de rättsakter som ska ersätta den ogiltigförklarade rättsakten inte är behäftade med samma rättsstridigheter som de som slagits fast i denna dom (dom av den 6 mars 2003, Interporc/kommissionen, C‑41/00 P, EU:C:2003:125, punkt 30). Institutionerna har emellertid ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att bestämma på vilket sätt de ska rätta sig efter följderna av en dom om ogiltigförklaring eller om fastställande av ogiltighet. Detta förutsätter att tillvägagångssättet är förenligt med domslutet i den aktuella domen samt med de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för detta (dom av den 28 januari 2016, CM Eurologistik och GLS, C‑283/14 och C‑284/14, EU:C:2016:57, punkt 76).
50 Det ska dessutom erinras om att en ogiltigförklaring av en unionsrättsakt inte nödvändigtvis påverkar de förberedande rättsakterna (dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P-C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 73).
51 I detta avseende ska det erinras om att skyldigheten för en EU-institution att verkställa en dom om ogiltigförklaring som unionsdomstolen meddelat följer av artikel 266 FEUF. Domstolen har medgett att sådan verkställighet kräver att det vidtas ett visst antal administrativa åtgärder, vilket normalt inte kan ske omedelbart, och att institutionen har en rimlig tidsfrist för att följa en dom genom vilken ett av dess beslut har ogiltigförklarats (dom av den 19 mars 1997, Oliveira/kommissionen, T-73/95, EU:T:1997:39, punkt 41; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 1984, Turner/kommissionen, 266/82, EU:C:1984:3, punkterna 5 och 6). Frågan huruvida ett administrativt förfarande har pågått under rimlig tid ska bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt ärende och särskilt det sammanhang detta ärende förekommer i, de olika steg i förfarandet som har vidtagits, ärendets komplexitet samt dess betydelse för de olika berörda parterna (dom av den 15 juli 2004, Spanien/kommissionen, C‑501/00, EU:C:2004:438, punkt 53). Dessutom gäller att även frågan huruvida den tidsfrist inom vilken domen om ogiltigförklaring har verkställts var rimlig måste bedömas från fall till fall. Frågan huruvida tidsfristen är rimlig beror på vilken typ av åtgärder som ska vidtas och på omständigheterna i varje enskilt fall. Därför måste hänsyn tas till de olika stegen i förfarandet för antagande av beslutet (dom av den 19 mars 1997, Oliveira/kommissionen, T‑73/95, EU:T:1997:39, punkt 45).
52 Slutligen bör det understrykas att såvida inte den rättsstridighet som konstaterats har medfört att hela förfarandet är ogiltigt, kan de berörda institutionerna återuppta förfarandet på det stadium då rättsstridigheten begicks, för att anta en rättsakt som är avsedd att ersätta en tidigare rättsakt som ogiltigförklarats eller konstaterats vara ogiltig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2007, Italien/kommissionen, C‑417/06 P, ej publicerad, EU:C:2007:733, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
53 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen kommer att pröva de fyra första grunderna, med utgångspunkt i de argument som anförts inom ramen för den första, den andra och den fjärde grunden, vilka ska prövas gemensamt.
Den första, den andra och den fjärde grunden: Åsidosättande av artiklarna 907 och 909 i förordning nr 2454/93 och artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna samt maktmissbruk
54 Tribunalen konstaterar att sökanden genom förevarande talan har ifrågasatt ett beslut som kommissionen antog för att ersätta det första beslutet angående sökandens begäran om eftergift av importtull, efter det att detta beslut delvis ogiltigförklarats genom dom av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T-324/10, EU:T:2013:136), på grund av att den bevisning som kommissionen grundade sig på i sitt beslut inte styrkte sökandens bristande aktsamhet.
55 För att komma till rätta med den konstaterade rättsstridigheten var kommissionen därför skyldig att göra en ny bedömning av uppgifterna i ärendet och fatta ett nytt beslut avseende den ansökan om eftergift av tull som var föremål för det beslut som ogiltigförklarats (se, analogt, dom av den 19 mars 1997, Oliveira/kommissionen, T‑73/95, EU:T:1997:39, punkt 32).
56 Kommissionen var i detta sammanhang skyldig att beakta alla uppgifter om faktiska och rättsliga omständigheter som fanns tillgängliga när rättsakten antogs. Kommissionens skyldighet att med all erforderlig omsorg förbereda ett beslut och fatta detta på grundval av samtliga uppgifter som kan vara av betydelse för resultatet följer bland annat av principen om god förvaltning, legalitetsprincipen och principen om likabehandling. Under dessa omständigheter kan, tvärtemot vad sökanden har gjort gällande, kommissionen inte kritiseras för att ha ansett det vara lämpligt att återuppta sin undersökning och komplettera ärendet (se, analogt, dom av den 19 mars 1997, Oliveira/kommissionen, T‑73/95, EU:T:1997:39, punkt 32).
57 Vidare kan tribunalen inte godta sökandens argument att, även om kommissionen hade rätt att anta ett nytt beslut, skulle beslutet begränsas till sådana åtgärder som var nödvändiga för att följa domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136), och inte under några förhållanden kunde grunda sig på ett åsidosättande av artikel 21.2 i förordning nr 2362/98, vilket redan hade diskuterats.
58 I detta avseende bör det noteras att detta skäl inte anges i motiveringen till det första beslutet och därför inte prövades av tribunalen i det mål som gav upphov till domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136). Även om frågan om bristande efterlevnad av artikel 21.2 i förordning nr 2362/98 hade åberopats av kommissionen i dess svaromål i ovannämnda mål fann tribunalen, i punkterna 90 och 91 i denna dom, att det första beslutet inte grundade sig på denna fråga och att kommissionens argument därför inte inverkade på frågan om det var befogat att avslå ansökan om eftergift av importtull. Följaktligen nämndes förvisso frågan om bristande efterlevnad av artikel 21.2 i förordning nr 2362/98 av tribunalen i punkt 90 i domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136), men den har inte på något sätt prövats i sak.
59 Vad vidare gäller argumentet att kommissionen skulle ha kunnat åberopa, eller under alla omständigheter borde ha åberopat, underlåtenheten att iaktta bestämmelserna i artikel 21.2 i förordning nr 2362/98, eftersom denna grund redan var känd vid tidpunkten för antagandet av det första beslutet, kan det konstateras att motiveringen avseende sökandens uppenbara vårdslöshet som kommissionen använt i det första beslutet, i teorin i sig var tillräcklig för att motivera avslaget på en begäran om eftergift av importtull. Det står nämligen kommissionen fritt att använda de skäl den anser vara mest relevanta för att motivera sitt beslut, utan att ett eventuellt fel vid valet av detta skäl kan hindra den från att vid en senare tidpunkt använda ett skäl som den hade kunnat åberopa vid den tidpunkt då det första beslutet antogs (se, analogt, dom av den 14 september 2016, National Iranian Tanker Company/rådet, T-207/15, ej publicerad, föremål för överklagande, EU:T:2016:471, punkt 54).
60 Utan att det påverkar prövningen i sak av den motivering som åberopades i det angripna beslutet, det vill säga underlåtenheten att iaktta artikel 21.2 i förordning nr 2362/98, som utgör en del av den femte grunden, finner tribunalen följaktligen att kommissionen hade rätt att grunda sig på skälet avseende bristande iakttagande av denna bestämmelse för att inte medge eftergift av importtullen i det angripna beslutet. Det bör vidare påpekas att den omständigheten att detta skäl inte hade åberopats i det första beslutet inte på något sätt hindrade att kommissionen åberopade det i det angripna beslutet, eftersom upphovsmannen till en ogiltigförklarad rättsakt enligt fast rättspraxis i sitt nya beslut får åberopa andra skäl än de på vilka den hade grundat sitt första beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2014, Éditions Odile Jacob/kommissionen, T-471/11, EU:T:2014:739, punkt 125 och där angiven rättspraxis).
61 Vad gäller anmärkningen genom vilken sökanden har kritiserat kommissionen för att den ansåg att konstaterandet i domskälen i domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T-324/10, EU:T:2013:136) att det första beslutet var rättsstridigt, tillät den att åtgärda denna rättsstridighet i det beslut som är avsett att ersätta det inom en rimlig tid, kan tribunalen inte godta denna anmärkning. Det står nämligen klart att en sådan tidsfrist är fullt förenlig med den fasta rättspraxis som avses i punkt 51 ovan.
62 Tribunalen kan inte heller godta sökandens argument att kommissionen efter den delvisa ogiltigförklaringen av det första beslutet med verkan från en viss tidpunkt i det förflutna (ex tunc) endast hade fem dagar på sig att anta ett beslut angående sökandens ansökan om eftergift för att iaktta den preklusionsfrist på nio månader som föreskrivs i artikel 907 i förordning nr 2454/93. Såsom kommissionen har påpekat är den tidsfrist på nio månader som föreskrivs i denna bestämmelse inte tillämplig inom ramen för ett förfarande som återupptagits med stöd av artikel 266 FEUF.
63 Såsom har angetts i punkt 52 ovan, ska nämligen, för det fall oegentligheter ägt rum under undersökningen, de berörda institutionerna kunna återuppta förfarandet på det stadium i undersökningen då oegentligheten begicks, eller inleda ett nytt förfarande för det fall den konstaterade oegentligheten inneburit en ogiltigförklaring av förfarandet som helhet. Det framgår förvisso av artikel 907 i förordning nr 2454/93 att beslutet om antingen att den särskilda situation som granskas berättigar till återbetalning eller eftergift, eller att den inte berättigar till det, ska fattas inom nio månader. Tribunalen konstaterar dock att artikel 907 endast avser ursprungliga förfaranden och inte förfaranden som återupptagits till följd av en dom om ogiltigförklaring. Härav följer att eftersom det aktuella förfarandet hade återupptagits var den tidsfrist på nio månader som föreskrivs för det ursprungliga förfarandet inte tillämplig på det aktuella förfarandet (se, analogt, dom av den 28 januari 2016, CM Eurologistik och GLS, C‑283/14 och C‑284/14, EU:C:2016:57, punkterna 57–61). Sökanden kan således inte vinna framgång med sitt argument att kommissionen nekat verkan från en viss tidpunkt i det förflutna (ex tunc) av tribunalens dom av den 19 mars 2013 i mål Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136), genom att anse att den hade en rimlig tidsfrist för att avhjälpa den rättsstridighet som konstaterades i denna dom och inte fem dagar för att följa den ursprungliga tidsfristen på nio månader som föreskrivs i artikel 907 i förordning nr 2454/93.
64 Vad slutligen gäller argumentet att kommissionens upprepade uppmaningar till de belgiska myndigheterna var fullständigt onödiga och endast syftade till att orättmätigt skjuta upp den frist som föreskrivs i artikel 907 i förordning nr 2454/93, kan detta argument inte godtas. Det kan nämligen inte med framgång hävdas att kommissionen har sänt uppmaningar till de belgiska myndigheterna med det enda syftet att skjuta upp nämnda tidsfrist, eftersom denna tidsfrist under alla omständigheter inte var tillämplig under denna period.
65 Av det anförda följer att sökandens talan inte kan bifallas såvitt avser den första, den andra och den fjärde grunden.
Den tredje grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltning
66 Genom denna grund har sökanden i huvudsak kritiserat kommissionen för att den i skäl 32 i det angripna beslutet ansåg att den rimliga tidsfrist som föreskrivs i artikel 266 i FEUF kan, utan några begränsningar, vara längre än den period på nio månader som föreskrivs i artikel 907 i förordning nr 2454/93 och dessutom att den för sökanden gynnsamma effekten av utgången av denna period i enlighet med artikel 909 i förordningen inte heller längre vara tillämplig. Sökanden anser att om det antas att kommissionen getts en rimlig tid att efterkomma domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136) kan kommissionen inte under några omständigheter gå utöver en ny preklusionsfrist på nio månader i enlighet med artikel 907 i förordning nr 2454/93. Sökanden anser således att även om kommissionen hade en ny tidsfrist på nio månader för att anta ett beslut räknat från domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136) gick denna tidsfrist ut den 11 juni 2015, med beaktande av de olika förlängningarna på grund av kommissionens framställningar med begäran om upplysningar.
67 Dessutom har sökanden gjort gällande att kommissionen åsidosatte rättssäkerhetsprincipen när den i ett första skede och under förfarandet som föregick antagandet av det angripna beslutet, konsekvent hänvisade till tillämpningen av den frist som föreskrivs i artikel 907 i förordning nr 2454/93, jämförd med artikel 909 i denna förordning och därefter, när denna nya tidsfrist – som påstås vara obefintlig och felaktigt förlängd – gick ut, hävdade att den enda tillämpliga tidsfristen var den rimliga tidsfrist som följer av artikel 266 FEUF.
68 Kommissionen har bestritt denna grund.
69 Kommissionen har för det första gjort gällande att det är lönlöst att hänvisa till artikel 907 i förordning nr 2454/93 för att beräkna den frist inom vilken kommissionen hade att anta ett nytt beslut räknat från domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T-324/10, EU:T:2013:136), eftersom varken denna bestämmelse eller artikel 909 i förordning nr 2454/93 var tillämplig inom ramen för ett förfarande i enlighet med artikel 266 FEUF. För det andra har kommissionen anfört att det inte kan uteslutas att den rimliga tidsfristen kan sträcka sig utöver den tidsfrist som föreskrivs i artiklarna 907 och 909 i förordning nr 2454/93. För det tredje anser kommissionen att det angripna beslutet var en lämplig åtgärd för att inom en rimlig tidsfrist undanröja den rättsstridighet som tribunalen konstaterat beträffande det första beslutet med beaktande av de särskilda omständigheterna i ärendet. Kommissionen har härvidlag gjort gällande att merparten av den tid som var nödvändig för att anta det angripna beslutet berodde på att de belgiska tullmyndigheterna inte besvarade kommissionens begäran, trots flera påminnelser och det faktum att de sistnämnda hade exklusiv behörighet att uttala sig om tullskulden. Vidare har kommissionen tillagt att den, innan den fattade sitt beslut, inhämtade yttranden från sökanden och en grupp av experter bestående av företrädare för samtliga medlemsstater, vilka sammanträdde den 21 september 2015 för att granska ärendet.
70 För det fjärde har kommissionen understrukit att även om det hade visats att kommissionen agerat efter det att en rimlig tidsfrist hade gått ut skulle detta inte ha lett till en ogiltigförklaring av det angripna beslutet. Sökanden har inte påstått att den tid som förflutit har orsakat vederbörande skada, eller åsidosatt sökandens rätt till försvar. Kommissionen erinrar om att en del av förseningen berodde på att kommissionen ansåg sig behöva höra sökanden innan den fattade sitt beslut, för att fullt ut säkerställa sökandens rätt till försvar. Dessutom anser kommissionen att den bristande efterlevnaden av en processuell regel såsom den om en rimlig tidsfrist inte i förevarande fall utgör ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, eftersom, även om det inte hade skett en sådan överträdelse, innehållet i det angripna beslutet inte hade blivit annorlunda.
71 Tribunalen erinrar inledningsvis om att efter det att det första beslutet delvis ogiltigförklarades i domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136) var artikel 907 i förordning nr 2454/93 inte längre tillämplig i det förfarande som återupptogs i syfte att anta det angripna beslutet, som syftade till att ersätta det första beslutet, utan endast att en rimlig tidsfrist är tillämplig enligt rättspraxis (se punkt 63 ovan).
72 Såsom sökanden har påpekat framgår av de faktiska omständigheterna i förevarande mål att en rimlig tidsfrist inte har iakttagits.
73 Den period som är relevant i förevarande fall, vid prövningen av iakttagandet av en rimlig tidsfrist, är den som har förflutit mellan meddelandet av domen om ogiltigförklaring, den 19 mars 2013, och dagen för antagandet av det angripna beslutet, den 20 januari 2016, det vill säga 34 månader, vilket är mer än två och ett halvt år. Närmare bestämt var det fem månader efter det att domen om ogiltigförklaring hade meddelats, nämligen den 21 augusti 2013, det datum då den första begäran om kompletterande upplysningar översändes av kommissionen till de belgiska myndigheterna, som kommissionen tog upp ärendet till förnyad behandling och omprövning vilket, efter mottagande av den begärda informationen från de belgiska tullmyndigheterna, ledde fram till det angripna beslutet 29 månader senare.
74 För att motivera denna tidsutdräkt har kommissionen gjort gällande dels att den största delen av den tid som var nödvändig för att anta det angripna beslutet berodde på att de belgiska tullmyndigheterna inte besvarade kommissionens begäran, trots flera påminnelser, dels att kommissionen innan den antog sitt beslut den 21 september 2015 hörde sökanden och en expertgrupp bestående av företrädare för alla medlemsstater, som träffades för att behandla ärendet.
75 I detta hänseende är det tillräckligt att konstatera att, även om det antas att de framställningar med begäran om upplysningar som kommissionen skickade till de belgiska tullmyndigheterna kunde tillfälligt avbryta tidsfristen på nio månader – vilket inte kan vara fallet eftersom den mekanism som föreskrivs i artikel 907 i förordning nr 2454/93 inte kan var tillämplig på nytt – förflöt mer än tio månader mellan svaret från dessa myndigheter och antagandet av det angripna beslutet.
76 I förevarande fall finner tribunalen att ingen åtgärd som ska vidtas eller som har vidtagits av kommissionen, kan motivera att det gick så lång tid. Det är visserligen riktigt att domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136), gjorde att kommissionen blev skyldig att göra en ny bedömning av uppgifterna i ärendet (se punkt 55 ovan). Tribunalen konstaterar emellertid att, såsom sökanden har påpekat, det ingalunda förefaller som om kommissionen efter nämnda dom har påbörjat ett nytt ärende, än mindre att den har åberopat eller funnit nya faktiska omständigheter.
77 Det bör dessutom understrykas att kommissionen redan hade en god kännedom om ärendet. Såsom framgår bland annat av en jämförelse mellan det första beslutet och det angripna beslutet, i vilka redogörelserna för de faktiska omständigheterna är helt identiska, bestod kommissionens arbete i att dels styrka sökandens vårdslöshet på en annan grund än hur vederbörande erhöll importlicenserna, nämligen att sökanden använt importlicenser för nyanlända aktörer, vilket tydligen är förbjudet enligt artikel 21.2 i förordning nr 2362/98, dels beräkna fördelningen mellan de belopp som motsvarade licenser för traditionella aktörer och de belopp som motsvarade licenser för nyanlända aktörer. Kommissionen har vid förhandlingen gjort gällande att den förnyade prövningen av ärendet i huvudsak bestått i att göra denna fördelning, som kommissionen inte hade underrättats om före antagandet av det angripna beslutet och som den inte hade kunnat fastställa på grundval av de uppgifter som den hade mottagit från den belgiska tullmyndigheten.
78 Det förefaller dock inte som om kommissionen har gjort en förnyad prövning av ärendet i dess helhet, och kommissionen har inte heller hävdat detta. Kommissionen har i sina inlagor bland annat påpekat att efter domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136), ”kunde den nöja sig med att kontrollera om verksamhetsutövaren inte hade gjort sig skyldig till oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet, i enlighet med det andra villkoret i artikel 239 i tullkodexen”, och att ”eftersom det inte bestritts [i nämnda dom] att det [var] en särskild situation, var det enbart fråga om huruvida sökanden gjort sig skyldig eller inte till oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet”.
79 Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen följaktligen att, med hänsyn till den typ av åtgärder som ska vidtas och omständigheterna i fallet, kommissionen har åsidosatt sin skyldighet att iaktta en rimlig tidsfrist i förfarandet som föregick antagandet av det angripna beslutet.
80 Kommissionen har dock, under det skriftliga och det muntliga förfarandet, gjort gällande att denna omständighet inte kan leda till en ogiltigförklaring av det angripna beslutet eftersom sökanden inte visat att en kortare tidsfrist skulle ha lett till ett annat beslut än det som antogs, och inte heller visat att det föreligger en kränkning av dess rätt till försvar på grund av att det administrativa förfarandet blev utdraget (se punkt 70 ovan).
81 Tribunalen noterar härvidlag att det av fast rättspraxis följer att åsidosättandet av principen om en rimlig tidsfrist endast berättigar till en ogiltigförklaring av ett beslut som fattats efter ett administrativt förfarande om det även medför ett åsidosättande av den berörda personens rätt till försvar. Om det inte har fastställts att den oskäligt långa tid som förflutit har påverkat de berörda personernas möjlighet att försvara sig effektivt, saknar underlåtelsen att iaktta principen om en rimlig tidsfrist betydelse för det administrativa förfarandets giltighet (se dom av den 13 december 2016, Mohammed Al-Ghabra/kommissionen, T-248/13, EU:T:2016:721, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
82 Det bör likaledes erinras om att ett åsidosättande av principen om en rimlig tidsfrist i allmänhet inte motiverar att det beslut som antagits efter ett administrativt förfarande ska ogiltigförklaras. Det är nämligen endast när den omständigheten att det tagit orimligt lång tid inverkar på själva innehållet i det beslut som antagits efter det administrativa förfarandet, som giltigheten av det administrativa förfarandet påverkas av att principen om en rimlig tidsfrist inte har iakttagits (se dom av den 7 juni 2013, Italien/kommissionen, T-267/07, EU:T:2013:305, punkt 80 och där angiven rättspraxis).
83 För att i förevarande mål uttala sig om huruvida omständigheten att principen om en rimlig tidsfrist har åsidosatts kan leda till en ogiltigförklaring av det angripna beslutet, ska det bland annat hänvisas till bestämmelserna om eftergift av tullar som är tillämpliga i förevarande mål, det vill säga artiklarna 235–239 i tullkodexen och artiklarna 878–909 i förordning nr 2454/93.
84 Enligt dessa bestämmelser krävs för eftergift av importtullar att en särskild ansökan görs av den berörda personen (artikel 878.1 i förordning nr 2454/93). Denna ansökan ska inges till den behöriga tullmyndigheten (artikel 879.1 i förordning nr 2454/93). När den behöriga tullmyndigheten innehar alla nödvändiga uppgifter ska den meddela sitt beslut om ansökan om eftergift skriftligen (artikel 886.1 i förordning nr 2454/93).
85 Om tullmyndigheten inte kan fatta beslut på grundval av artikel 899 och följande artiklar i förordning nr 2454/93, i vilka ett antal situationer beskrivs där eftergift kan eller inte kan medges, och ”ansökan är bestyrkt med bevis som kan ge upphov till en särskild situation till följd av omständigheter under vilka inget bedrägeri eller klar försumlighet kan tillskrivas personen i fråga”, ska den medlemsstat som denna myndighet tillhör emellertid överlämna ärendet till kommissionen (artikel 905.1 i förordning nr 2454/93). De handlingar som överlämnas till kommissionen ska innehålla alla fakta som behövs för en fullständig utredning av det överlämnade ärendet (artikel 905.3 i förordning nr 2454/93). Inom femton dagar efter mottagandet av handlingarna måste kommissionen överlämna ett exemplar av dessa till medlemsstaterna (artikel 906 första stycket i förordning nr 2454/93). I artikel 906a i tillämpningsförordningen preciseras att kommissionen, när den avser att anta ett beslut om att avslå en ansökan om eftergift, är skyldig att skriftligen underrätta den berörda personen om sina invändningar samt till denne skicka samtliga handlingar som ligger till grund för dessa invändningar, varvid den berörda personen har en månad på sig att yttra sig.
86 Efter samråd med en grupp experter, bestående av företrädare för samtliga medlemsstater som sammanträder inom ramen för tullkommittén för att behandla ärendet i fråga, ska kommissionen därefter besluta huruvida den särskilda situation som har behandlats berättigar till eftergift (artikel 907 första stycket i förordning nr 2454/93). Beslutet ska fattas inom nio månader från den dag då kommissionen tog över det ärende som medlemsstaten har överlämnat (artikel 907 andra stycket i samma förordning), och den berörda medlemsstaten ska underrättas om det så snart som möjligt (artikel 908.1 i denna förordning). Det är på grundval av kommissionens beslut som den beslutande tullmyndigheten ska besluta om den ska bevilja eller avslå den ansökan som ingivits till den (artikel 908.2 i förordning nr 2454/93).
87 Om kommissionen i syfte att kunna fatta ett beslut ser sig nödsakad att begära kompletterande uppgifter, ska niomånadersfristen förlängas med tiden mellan dagen då kommissionen sände begäran om kompletterande uppgifter och dagen då den mottog dessa uppgifter. Den person som ansökt om återbetalning eller eftergift ska underrättas om förlängningen (artikel 907 tredje stycket i förordning nr 2454/93). Om kommissionen i enlighet med artikel 906a underrättat den person som ansökt om återbetalning eller eftergift om invändningar, ska niomånadersfristen förlängas med en månad.
88 Enligt artikel 909 i förordning nr 2454/93 ska den beslutande tullmyndigheten bevilja ansökan om återbetalning eller eftergift om kommissionen inte har fattat ett beslut inom den niomånadersfrist som fastställs i artikel 907 i förordningen.
89 Av ovannämnda bestämmelser framgår att förordning nr 2454/93 bland annat syftar till att förtydliga vissa föreskrifter för att uppnå större rättssäkerhet vid deras tillämpning, vilket återspeglas i skälen, och att förordningen föreskriver strikta tidsfrister beträffande en ansökan om eftergift av importtullar, som ska iakttas av både sökanden och kommissionen.
90 Det framgår av artikel 907 i förordning nr 2454/93 att även om den dag då den tidsfrist på nio månader inom vilken kommissionen ska anta sitt beslut börjar löpa kan skjutas upp under vissa villkor, ska beslutet om ansökan om eftergift av tullar ske inom den tidsfrist som fastställs i artikel 907 andra stycket i förordning nr 2454/93, och det anges att om kommissionen inte svarar inom denna tidsfrist ska det anses som att ansökan har godkänts av den behöriga myndigheten, i enlighet med artikel 909 i samma förordning.
91 Det kan i förevarande fall påpekas att om kommissionen hade agerat inom ramen för förordning nr 2454/93 skulle dess beslut, som meddelades efter utgången av preklusionsfristen på nio månader som föreskrivs artikel 907 i förordningen, ha inneburit att tullmyndigheten skulle anses ha godtagit sökandens ansökan.
92 Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall är det visserligen riktigt att det befintliga systemet, och i synnerhet den tidsfrist på nio månader som föreskrevs enligt artikel 907 i förordning nr 2454/93, inte längre var bindande för kommissionen inom ramen för det förfarande som inletts med tillämpning av artikel 266 FEUF (se punkterna 63 och 71 ovan). Faktum kvarstår dock att kommissionen genom att anta det angripna beslutet utan att iaktta en rimlig tidsfrist, har åsidosatt de garantier som föreskrivs i förordning nr 2454/93 och berövat sökanden denna förordnings ändamålsenliga verkan, möjligheten att erhålla ett beslut inom de fastställda tidsfristerna, samt garantin att erhålla ett gynnande beslut i avsaknad av ett svar inom denna tidsfrist.
93 Tribunalen finner således att kommissionen, genom att anta det angripna beslutet 34 månader efter meddelandet av domen av den 19 mars 2013, Firma Van Parys/kommissionen (T‑324/10, EU:T:2013:136), har åsidosatt principen om en rimlig tidsfrist, vilket, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i förevarande fall, utgör ett skäl för att ogiltigförklara det angripna beslutet.
94 Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska talan följaktligen bifallas på den tredje grunden och det angripna beslutet ska ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva den femte grunden.
Rättegångskostnader
95 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
96 Eftersom kommissionen i huvudsak har tappat målet, ska den förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Artikel 1.4 i kommissionens beslut K(2016) 95 slutlig av den 20 januari 2016 om att det var motiverat att bokföra importtullarna i efterhand och att det var motiverat att medge eftergift med avseende på en gäldenär men att eftergift med avseende på en annan gäldenär var motiverat avseende en del men inte avseende en annan del, och om ändring av kommissionens beslut K(2010) 2858 slutlig av den 6 maj 2010, ogiltigförklaras.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta rättegångskostnaderna för Firma Léon Van Parys NV.
Kanninen | Schwarcz | Iliopoulos |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 december 2017.
Underskrifter