Language of document : ECLI:EU:T:2022:513

TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)

den 7 september 2022 (*)

”Personalmål – Rekrytering – Meddelandet om allmänt uttagningsprov Epso/AD/378/20 (AD 7) – Kroatiskspråkiga juristlingvister vid Europeiska unionens domstol – Uttagningskommitténs beslut att inte låta sökanden gå vidare till nästa steg i uttagningsprovet – Villkor för deltagande – Villkor avseende en utbildningsnivå som motsvarar avslutad universitetsutbildning, styrkt av ett examensbevis i kroatisk rätt – Innehav av en fransk juristexamen – Fri rörlighet för arbetstagare – Talan om ogiltigförklaring”

I mål T‑713/20,

OQ, företrädd av advokaten R. Štaba,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av D. Milanowska, R. Mrljić och L. Vernier, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),

sammansatt av ordföranden S. Gervasoni, samt domarna L. Madise (referent) och J. Martín y Pérez de Nanclares,

justitiesekreterare: E. Coulon,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

med beaktande av att ingen av parterna tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling och av att tribunalen således, med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,

följande

Dom

1        Genom sin talan enligt artikel 270 FEUF har sökanden, OQ, yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det beslut som uttagningskommittén för uttagningsprovet (nedan kallad uttagningskommittén) antog den 3 september 2020 om att inte låta sökanden gå vidare till nästa steg i det allmänna uttagningsprovet Epso/AD/378/20 som anordnats i syfte att för Europeiska unionens domstols räkning upprätta en reservlista för kroatiskspråkiga juristlingvister. Sökanden har även yrkat ogiltigförklaring av uttagningskommitténs beslut av den 12 oktober 2020 att avslå hans begäran om omprövning av detta beslut.

 Bakgrund

2        Sökanden, som är kroatisk medborgare, har studerat juridik på universitetsnivå i Italien och Frankrike. År 2012 erhöll han en masterexamen i ”droit, économie, gestion à finalité professionnelle, mention droit privé, spécialité juriste-linguiste” (en yrkesinriktad masterexamen i juridik, ekonomi och administration, med inriktning på privaträtt och med specialisering som juristlingvist) från universitetet i Poitiers, som erkändes i Kroatien som ”yrkeskvalifikationer” i syfte att utöva ett yrke. Sökanden arbetade under drygt tre år, från slutet av år 2013 till början av år 2017, som översättare vid Europaparlamentet vid den kroatiska språkenheten. Från hösten 2018 arbetade han som biträdande jurist i Kroatien, och han innehade denna befattning när han i april 2020 lämnade in sin ansökan till det ovan i punkt 1 nämnda allmänna uttagningsprovet. Han nämnde dessa olika uppgifter i sin ansökan till uttagningsprovet.

3        I meddelandet om uttagningsprov avseende det uttagningsprov som sökanden anmälde sig till (EUT C 72 A, 2020, s. 1) (nedan kallat meddelandet om uttagningsprov) angavs bland annat, vad gäller de särskilda rekryteringsvillkoren, att det inte krävdes någon yrkeserfarenhet och att det, vad gäller ”vilken utbildning som krävs”, som hänförde sig till såväl språkkunskaper som innehav av utbildnings- och examensbevis, krävdes ”en utbildning som motsvarar avslutad universitetsutbildning i kroatisk rätt, styrkt med ett av följande examensbevis: Diploma iz hrvatskog prava stečena na sveučilišnom studiju (magistar/magistra prava ili diplomirani pravnik/diplomirana pravnica)”. Det preciserades att uttagningskommittén vid bedömningen av om sökanden uppnått en nivå motsvarande avslutad universitetsutbildning skulle utgå från de regler som gällde då examensbeviset utfärdades.

4        Uttagningskommittén underrättade i sitt beslut av den 3 september 2020 sökanden om följande:

”På grundval av de uppgifter som lämnats i Er ansökan uppfyller Ni inte villkoren för deltagande vad gäller examina: Ni har inte en utbildning som motsvarar avslutad universitetsutbildning i kroatisk rätt, styrkt med ett av de examensbevis i kroatisk rätt [som krävs].”

5        I sin begäran om omprövning gjorde sökanden gällande att hans franska masterexamen hade erkänts i Kroatien som likvärdig med en kroatisk master 2-examen genom ett beslut av den behöriga myndigheten, vilket han bifogade. Räckvidden av ett sådant beslut i den kroatiska rättsordningen har preciserats i avgöranden från Ustavni sud (Författningsdomstolen, Kroatien) och Vrhovni sud (Högsta domstolen, Kroatien), vilka sökanden också bifogade. Med hänvisning till domen av den 13 oktober 2017, Brouillard/kommissionen (T‑572/16, ej publicerad, nedan kallad domen Brouillard III, EU:T:2017:720), hävdade sökanden att uttagningskommittén var skyldig att beakta rättsverkningarna av ovannämnda beslut, det vill säga att hans franska masterexamen enligt kroatisk rätt hade samma verkan som en masterexamen 2 som erhållits i Kroatien.

6        I sitt beslut av den 12 oktober 2020 avslog uttagningskommittén begäran om omprövning med motiveringen att kommittén var bunden av meddelandet om uttagningsprov, vilket fastställde vilka kvalifikationer som krävdes för de tjänster som skulle tillsättas, och att samtliga ansökningar hade granskats på samma sätt med avseende på detta meddelande. Uttagningskommittén underströk att juristlingvister vid Europeiska unionens domstol måste kunna översätta juridiska texter och lagtexter, vilka ofta är komplicerade, till ”språket för uttagningsprovet” från åtminstone två andra språk, vilket i förevarande fall krävde fördjupade kunskaper om både det kroatiska rättssystemet och om kroatisk juridisk terminologi, vilket även detta endast kunde säkerställas genom innehav av en universitetsexamen i kroatisk rätt. Uttagningskommittén underströk härvidlag att sökandens studier inte avsåg kroatisk rätt. Erkännandet av hans franska examensbevis för yrkesutövning i Kroatien hade inte heller visat att han hade kunskaper om det kroatiska rättssystemet och om kroatisk juridisk terminologi.

 Parternas yrkanden

7        Sökanden har yrkat att uttagningskommitténs beslut av den 3 september och den 12 oktober 2020 ska ogiltigförklaras och att Europeiska kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

8        Kommissionen har yrkat att tribunalen ska ogilla talan och att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

9        Tribunalen erinrar inledningsvis om att artikel 4 i Europaparlamentets, rådets, kommissionens, domstolens, revisionsrättens, Ekonomiska och sociala kommitténs, Regionkommitténs och EU-ombudsmannens beslut 2002/620/EG av den 25 juli 2002 om inrättande av Europeiska gemenskapernas byrå för uttagningsprov för rekrytering av personal (EGT L 197, 2002, s. 53) har följande lydelse:

”Frågor och klagomål rörande utövandet av de befogenheter som tilldelas genom artikel 2.1 och 2.2 i detta beslut skall, med tillämpning av artikel 91a i tjänsteföreskrifterna, lämnas till byrån för uttagningsprov. Eventuell talan inom detta område skall föras mot kommissionen.”

10      Detta är anledningen till att kommissionen är svarande i förevarande mål trots att det är fråga om ett beslut av en uttagningskommitté i ett uttagningsprov som anordnas av Europeiska rekryteringsbyrån (Epso) för Europeiska unionens domstols räkning. Som svar på en fråga från tribunalen uppgav sökanden nämligen att han förvisso riktade sig mot kommissionen som svarande trots att han ursprungligen hade nämnt Epso i sin ansökan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2013, Italien/kommissionen, T‑248/10, ej publicerad, EU:T:2013:534, punkterna 25 och 26 och där angiven rättspraxis).

11      Det ska också erinras om att när en sökande i ett uttagningsprov, i enlighet med en regel i meddelandet om uttagningsprov, begär att ett beslut som fattats av uttagningskommittén ska omprövas, såsom i förevarande fall, ersätter det beslut som fattats efter omprövning uttagningskommitténs ursprungliga beslut och utgör således den rättsakt som går denne emot (dom av den 16 december 1987, Beiten/kommissionen, 206/85, EU:C:1987:559, punkt 8, och dom av den 11 februari 1992, Panagiotopoulou/parlamentet, T‑16/90, EU:T:1992:11, punkt 20, och dom av den 5 september 2018, Villeneuve/kommissionen, T‑671/16, EU:T:2018:519, punkt 24).

12      I förevarande mål ska yrkandet om ogiltigförklaring följaktligen anses vara riktat enbart mot det beslut som går sökanden emot, det vill säga uttagningskommitténs beslut av den 12 oktober 2020 (nedan kallat det angripna beslutet), vilket antogs som svar på begäran om omprövning av beslutet av den 3 september 2020, vilket det ersätter.

13      Sökanden har till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring gjort gällande att uttagningskommittén gjort sig skyldig till maktmissbruk, eftersom den inte beaktat erkännandet av hans franska examensbevis i Kroatien, samt att uttagningskommittén gjort en uppenbart oriktig bedömning, bland annat genom att inte beakta hans yrkeserfarenhet.

14      Som första grund har det gjorts gällande att uttagningskommittén inkräktade på de kroatiska myndigheternas behörighet, vilka, genom ett förfarande för erkännande av utländska examensbevis från högre studier för yrkesutövning i Kroatien, hade erkänt hans franska examensbevis som likvärdigt med ett kroatiskt examensbevis. Vid detta erkännandeförfarande beaktades endast nivån på de kunskaper, färdigheter och kompetenser som förvärvats, utan att jämföra utbildningsprogrammen, och enligt sökanden kunde uttagningskommittén därmed inte grunda sig på att det i detta förfarande saknades en jämförelse mellan de program som ledde fram till sökandens franska examensbevis respektive de kroatiska examensbevis som begärdes i meddelandet om uttagningsprov och på att de kroatiska myndigheterna inte hade kontrollerat sökandens kunskaper i kroatisk rätt för att avslå hans ansökan. Sökandens franska examensbevis gjorde det möjligt för honom att integreras i advokatyrket i Kroatien och arbeta som biträdande jurist knuten till advokatsamfundet i Zagreb (Kroatien) på först en advokatbyrå och sedan en annan, trots att ett av de principiella villkoren för att arbeta som biträdande jurist var att ha genomgått en fullständig universitetsutbildning i juridik i Kroatien. Detta visar att sökandens examensbevis i enlighet med kroatisk rätt helt och hållet har likställts med ett examensbevis för en likvärdig juristutbildning som utfärdats i Kroatien. Sökanden har hävdat att dessa omständigheter, inklusive hans yrkeserfarenhet som han har hänvisat till i ansökningsformuläret, visar att han har en helt likvärdig nivå, såväl materiellt som formellt, med den nivå som intygas genom de examensbevis som krävs enligt meddelandet om uttagningsprov. Uttagningskommitténs beslut innebär således en kränkning av sökandens grundläggande rättigheter som unionsmedborgare enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, bland annat rätten att arbeta och rätten till likabehandling samt förbudet mot diskriminering.

15      Såvitt avser den andra grunden har sökanden gjort gällande att uttagningskommittén genom att inte beakta dessa omständigheter gjort en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna, bland annat vad gäller hans kunskaper i kroatisk rätt. Genom att begå detta fel bortsåg uttagningskommittén från hans erfarenhet, såväl i fråga om att tillämpa kroatisk rätt som i fråga om översättning. Sökanden har angett att han dessutom några månader efter det att han hade ingett sin ansökan klarade det ”advokatprov” som biträdande jurister kan genomgå efter 18 månaders yrkesutövning i Kroatien, vilket gör det möjligt för dem att där utöva samtliga funktioner som advokat. Detta visar i efterhand att han hade de kunskaper om det kroatiska rättssystemet och om kroatisk juridisk terminologi som krävdes enligt meddelandet om uttagningsprov. Sökanden har härvidlag i huvudsak anfört att det är inkonsekvent att avslå hans ansökan samtidigt som ansökningar från personer som endast har teoretiska kunskaper i kroatisk rätt har godtagits.

16      I repliken har sökanden svarat kommissionen utan att knyta sin argumentation till någon av sina grunder för ogiltigförklaring, eftersom kommissionen själv i svaromålet har yttrat sig avseende dessa grunder gemensamt med motiveringen att de till stor del överlappar varandra. Sökanden har gjort gällande att uttagningskommittén har åsidosatt artiklarna 5.3 c och 27 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) avseende minimikraven på utbildning för tjänstemän respektive de principer som ska styra tjänstemännens rekrytering. Sökanden har mer allmänt hävdat att villkoren för deltagande i ett uttagningsprov inte får strida mot unionslagstiftningen och att uttagningskommittén inte kan ha ett obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida sökandenas kvalifikationer och yrkeserfarenhet motsvarar den nivå som krävs enligt meddelandet om uttagningsprov. Han har anfört att den normhierarki som uttagningskommittén ska tillämpa är följande: grundfördragen, tjänsteföreskrifterna och meddelandet om uttagningsprov. Sökanden har i detta avseende hävdat att uttagningskommittén åsidosatte artikel 45 FEUF om fri rörlighet för arbetstagare inom unionen, vilken är tillämplig på rekrytering såväl inom unionsinstitutionerna som inom medlemsstaterna. Mot denna bakgrund anser sökanden att uttagningskommittén borde ha tillämpat de principer som följer av domen av den 6 oktober 2015, Brouillard (C‑298/14, EU:C:2015:652) (nedan kallad domen Brouillard I), det vill säga beakta hans samtliga utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis samt hans relevanta yrkeserfarenhet genom att jämföra de kvalifikationer som intygas genom dessa och de kvalifikationer som krävs enligt meddelandet om uttagningsprov.

17      I sak har kommissionen, som ett komplement till vad uttagningskommittén angav i sitt beslut av den 3 september 2020 och i det angripna beslutet, anfört att med hänsyn till de uppgifter som en kroatisk juristlingvist vid Europeiska unionens domstol ska utföra, angavs det klart och tydligt i meddelandet om uttagningsprov vilka krav som ställs i fråga om utbildnings- och examensbevis för att delta i uttagningsprovet: en universitetsexamen, en beskrivning av studiernas innehåll, det vill säga kroatisk rätt, och examensbevis, det vill säga ett av de ovannämnda utbildningsbevisen i kroatisk rätt. Kommissionen har i dupliken preciserat att det enligt meddelandet om uttagningsprov inte krävdes att alla studier hade genomförts i Kroatien. Sökanden hade inte uppfyllt det andra och det tredje av de ovannämnda kraven. Enligt fast rättspraxis är uttagningskommittén i ett uttagningsprov skyldig att följa lydelsen i meddelandet om uttagningsprov. Erkännandet av sökandens franska masterexamen i Kroatien för yrkesutövning i Kroatien, för att där arbeta som biträdande jurist, utgör inte ett av de kroatiska juristexamensbevis som krävs för att få delta i det uttagningsprov som sökanden ansökt om att delta i, vilket syftar till att tjänstgöra som juristlingvist vid Europeiska unionens domstol, examensbevis som inte krävs för att tjänstgöra i Kroatien. Uttagningskommittén inkräktade härvidlag inte de kroatiska myndigheternas behörighet. Vad gäller sökandens yrkeserfarenhet är den inte relevant, eftersom det i meddelandet om uttagningsprov angavs att det inte krävdes någon yrkeserfarenhet. Om uttagningskommittén hade beaktat denna yrkeserfarenhet skulle den inte ha följt meddelandet om uttagningsprov.

18      I dupliken har kommissionen dessutom gjort gällande att sökandens talan inte kan prövas vad gäller åberopandet i repliken av artiklarna 5.3 c och 27 i tjänsteföreskrifterna och artikel 45 FEUF. Enligt kommissionen har sökanden åberopat nya grunder under rättegången i strid med bestämmelserna i artikel 84.1 i tribunalens rättegångsregler.

19      Tribunalen kommer nedan att pröva de två invändningar som anförts som grunder för ogiltigförklaring i ansökan. Såsom kommissionen har påpekat överlappar de i stor utsträckning varandra. Under rubrikerna ”maktmissbruk” och ”uppenbart oriktig bedömning” omfattar dessa i själva verket olika grunder och argument som tribunalen kommer att pröva i den mån det är nödvändigt.

20      Såsom kommissionen har påpekat är uttagningskommittén bunden av ordalydelsen i meddelandet om uttagningsprov. I artikel 5 första stycket i bilaga III till tjänsteföreskrifterna, som rör uttagningsförfarandet, föreskrivs att ”[e]fter att ha gått igenom dessa handlingar skall uttagningskommittén upprätta en förteckning över de sökande som uppfyller kraven i meddelandet om uttagningsproven”. Målet med denna bestämmelse är bland annat att säkerställa det väsentliga syftet med meddelandet om uttagningsprov, som är just att de berörda på ett så exakt sätt som möjligt ska upplysas om de krav som uppställs för innehav av den anställning som det är fråga om, så att de kan bedöma dels om de ska söka till uttagningsprovet, dels vilka styrkande handlingar som är av betydelse för uttagningskommitténs arbete och som följaktligen ska fogas till ansökningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 1979, Anselme och Constant/kommissionen, 255/78, EU:C:1979:175, punkt 9, och dom av den 28 november 1991, Van Hecken/CES, T‑158/89, EU:T:1991:63, punkt 23). Uttagningskommittén kan således varken lägga till urvalskriterier till dem som anges i meddelandet om uttagningsprov, såsom har slagits fast i de två domar som nämns i förevarande punkt, eller, vice versa, ta bort urvalskriterier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2018, UR/kommissionen, T‑761/17, ej publicerad, EU:T:2018:968, punkt 67).

21      Såsom anges i punkt 3 ovan angavs det i förevarande fall i meddelandet om uttagningsprov att i fråga om meriter och examensbevis begärdes ”en utbildning som motsvarar avslutad universitetsutbildning i kroatisk rätt, styrkt med ett av följande examensbevis: Diploma iz hrvatskog prava stečena na sveučilišnom studiju (magistar/magistra prava ili diplomirani pravnik/diplomirana pravnica)”. Denna bestämmelse, som uttryckligen avser kroatiska juristexamina, kunde inte tolkas av uttagningskommittén på så sätt att den, utan att åsidosätta meddelandet om uttagningsprov, skulle kunna godta något motsvarande i stället för dessa examensbevis. Det var för övrigt vad uttagningskommittén ansåg när den i sitt beslut av den 3 september 2020 angav följande:

”På grundval av de uppgifter som lämnats i Er ansökan uppfyller Ni inte villkoren för deltagande vad gäller examina: Ni har inte en utbildning som motsvarar avslutad universitetsutbildning i kroatisk rätt, styrkt med ett av de examensbevis i kroatisk rätt [som krävs].”

22      Sökanden måste därför anses kritisera uttagningskommittén för att den har följt ett olagligt meddelande om uttagningsprov. Med andra ord ska det anses att sökanden, bland annat genom de grunder och argument som angetts i punkterna 14–16 ovan, har gjort en invändning om rättsstridighet, i den mening som avses i artikel 277 FEUF, med avseende på bestämmelsen i meddelandet om uttagningsprov avseende de kvalifikationer och examensbevis som krävs, särskilt på grund av att den strider mot artikel 45 FEUF.

23      Härvidlag finns det inget krav enligt unionsrätten på en formell invändning om rättsstridighet. Det är nämligen möjligt att anse att en underförstådd invändning om rättsstridighet har anförts i den mån det framgår relativt tydligt av ansökan att sökanden i själva verket har framfört en sådan anmärkning (dom av den 27 november 2018, Mouvement pour une Europe des nations et des libertés/parlamentet, T‑829/16, EU:T:2018:840, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

24      Vidare gäller, tvärtemot vad kommissionen har hävdat i dupliken, att sökandens åberopande av artikel 45 FEUF i repliken, bland annat vad gäller tolkningen av denna artikel i domen Brouillard I, inte har skett för sent i förevarande mål och kan därför inte avvisas med stöd av artikel 84.1 i rättegångsreglerna, enligt vilken nya grunder inte får åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under rättegången. Såsom framgår av punkt 16 ovan utgör åberopandet av artikel 45 FEUF i repliken endast en utvidgning av de grunder som uttryckligen anförts i ansökan, eftersom sökanden i denna ansökan i huvudsak har påtalat underlåtenheten att beakta värdet av hans franska examensbevis i Kroatien och hans yrkeserfarenhet, delvis förvärvad utanför Kroatien, som är omständigheter som kan vara direkt relevanta vid bedömningen av en rättsakt mot bakgrund av de krav som följer av denna bestämmelse, såsom de tolkats i domen Brouillard I (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 19 maj 1983, Verros/parlamentet, 306/81, EU:C:1983:143, punkterna 9 och 10, och dom av den 26 februari 2016, Bodson m.fl./EIB, T‑240/14 P, EU:T:2016:104, punkt 30). Vad särskilt gäller åberopandet av domen Brouillard I, ska det preciseras att det inte finns något som hindrar en sökande från att åberopa ytterligare prejudikat under förfarandets gång, när de utgör stöd till en grund vilken i sig kan leda till att talan prövas.

25      Kommissionen har däremot haft fog för sin invändning att talan inte kan prövas på de grunder som anförts i repliken avseende åsidosättande av artiklarna 5.3 c och 27 i tjänsteföreskrifterna. Argumenten i ansökan är inte tillräckligt direkt och tydligt kopplade till ett bevis för att dessa bestämmelser har åsidosatts och ingen ny omständighet har framkommit under rättegången som skulle motivera att sådana nya grunder framförs i repliken.

26      Mot bakgrund av detta ska tribunalen först pröva grunden att meddelandet om uttagningsprov ledde till att uttagningskommittén inkräktade på de kroatiska myndigheternas behörighet, vilka, genom ett förfarande för erkännande av utländska examensbevis från högre studier för yrkesutövning i Kroatien, hade erkänt sökandens franska examensbevis som likvärdigt med ett kroatiskt examensbevis.

27      Talan kan inte bifallas i den del som avser denna grund. Meddelandet om uttagningsprov gav inte uttagningskommittén anledning att bestrida att sökandens franska examensbevis, enligt ett beslut från den behöriga kroatiska myndigheten efter ett förfarande för erkännande av utländska examensbevis från högre studier för yrkesutövning i Kroatien, hade erkänts som likvärdigt med ett kroatiskt examensbevis. Detta nationella erkännande för nämnda syften innebar emellertid inte att detta franska examensbevis automatiskt skulle erkännas som likvärdigt med de kroatiska examensbevis som enligt meddelandet om uttagningsprov krävdes för att få delta i ett uttagningsprov för rekrytering till en unionsinstitution. De kroatiska myndigheterna saknar nämligen behörighet att fastställa villkoren för anställning vid en sådan institution. I förevarande fall kan meddelandet om uttagningsprov således inte ha föranlett uttagningskommittén att inkräkta på de kroatiska myndigheternas behörighet. Det måste dock redan från början klargöras att detta konstaterande inte innebär att ett sådant nationellt erkännande inte på något sätt får beaktas av en unionsinstitution som anordnar ett uttagningsprov när den prövar ansökningar om att få delta i ett sådant uttagningsprov.

28      Därefter ska tribunalen pröva grunden enligt vilken det meddelande om uttagningsprov som offentliggjordes för Europeiska unionens domstols räkning strider mot artikel 45 FEUF mot bakgrund av sökandens situation såsom han har presenterat den i sin ansökan.

29      I artikel 45 FEUF föreskrivs bland annat att den fria rörligheten för arbetstagare ska säkerställas inom unionen och att den, med förbehåll för begränsningar och villkor som inte är relevanta i förevarande fall, innebär en rätt att anta faktiska erbjudanden om anställning, att fritt förflytta sig inom medlemsstaternas territorium och att uppehålla sig där i syfte att inneha en anställning.

30      Om en arbetstagare har utövat sin rätt till fri rörlighet mellan medlemsstater kan vederbörande, om villkoren för tillämpning av denna bestämmelse är uppfyllda, åberopa artikel 45 FEUF hos en unionsinstitution på samma sätt som hos medlemsstaternas myndigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 1989, Echternach och Moritz, 389/87 och 390/87, EU:C:1989:130, punkt 11, dom av den 6 oktober 2016, Adrien m.fl., C‑466/15, EU:C:2016:749, punkt 25, och dom av den 14 september 2015, Brouillard/domstolen, T‑420/13, ej publicerad, nedan kallad domen Brouillard II, EU:T:2015:633, punkt 93).

31      I förevarande fall kan sökanden, som bedrivit sina universitetsstudier i andra medlemsstater än den i vilken han är medborgare, Kroatien, med framgång åberopa artikel 45 FEUF i ett förfarande för tillträde till en tjänst vid en unionsinstitution, när denna institution i detta syfte inte likställer det examensbevis avseende juridik som han erhållit i Frankrike och de examensbevis avseende juridik på motsvarande nivå som utfärdas i Kroatien och som krävdes i meddelandet om uttagningsprov. Den fria rörlighet för medlemsstaternas medborgare som föreskrivs i EUF-fördraget skulle nämligen inte kunna genomföras fullt ut om medlemsstaterna underlät att tillämpa denna bestämmelse på de medborgare som har utnyttjat de möjligheter som unionsrätten föreskriver och med stöd härav har förvärvat yrkesmässiga kvalifikationer eller universitetsutbildning i andra medlemsstater än den där de är medborgare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 mars 1993, Kraus, C‑19/92, EU:C:1993:125, punkterna 16 och 17, och domen Brouillard I, punkterna 27–29).

32      Det ska vidare påpekas att meddelandet om uttagningsprov, i vilket det angavs att det i fråga om utbildnings- och examensbevis krävdes ”utbildning som motsvarar avslutad universitetsutbildning i kroatisk rätt, styrkt med ett av de examensbevis i [kroatisk rätt som räknas upp]”, vad gäller denna aspekt har formulerats som det meddelande om uttagningsprov som var i fråga i målet Brouillard III. I domen Brouillard III slogs det fast att det visserligen framgick av en sådan ordalydelse att innehav av ett av de ovannämnda utbildningsbevisen krävdes, men inte att det krävdes att man genomgått en bestämd utbildning eller att man studerat flera bestämda ämnen under den utbildning som ledde till att ett av dessa examensbevis erhölls (domen Brouillard III, punkterna 49 och 50). Tribunalen har ingen anledning att frångå denna tolkning i förevarande fall, en tolkning som kommissionen har bekräftat ovan i punkt 17. De sökande som hade genomfört en del av sina studier utanför Kroatien uteslöts således inte från att delta i det uttagningsprov som är aktuellt i förevarande mål enbart av denna anledning.

33      Domstolen konstaterar vidare att artikel 45 FEUF, i avsaknad av harmoniseringsåtgärder i detta avseende med stöd av artikel 46 FEUF, inte ålägger en enhet att, när den anställer en arbetstagare genom att begära att sökandena innehar vissa utbildningsbevis, automatiskt godta andra utbildningsbevis som utfärdats i andra medlemsstater som likvärdiga med dem, även om de sistnämnda examensbevisen avser samma utbildningsnivå inom samma område.

34      I avsaknad av en sådan harmonisering har nämligen en sådan enhet rätt att definiera de särskilda kunskaper och kvalifikationer som är nödvändiga för utövandet av den berörda tjänsten och att begära att ett examensbevis företes som styrker innehav av dessa kunskaper och kvalifikationer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 maj 1991, Vlassopoulou, C‑340/89, EU:C:1991:193, punkt 9, och domen Brouillard I, punkterna 48–50). I synnerhet har en unionsinstitution, med förbehåll för de minimikrav som fastställs i tjänsteföreskrifterna, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa de kompetenskriterier som krävs för de tjänster som ska tillsättas (dom av den 16 oktober 1975, Deboeck/kommissionen, 90/74, EU:C:1975:128, punkt 29, och dom av den 27 september 2006, Blackler/parlamentet, T‑420/04, EU:T:2006:282, punkt 45). I förevarande fall har sökanden för övrigt inte diskuterat nödvändigheten av att de sökande till det uttagningsprov som han har anmält sig till, vilket syftar till att rekrytera kroatiskspråkiga juristlingvister till Europeiska unionens domstol, har fördjupade kunskaper i det kroatiska rättssystemet och kroatisk juridisk terminologi, vilket de kroatiska juridiska examina som begärs ska styrka.

35      Även om artikel 45 FEUF medför att andra examensbevis som utfärdats i andra medlemsstater, vilka åberopats av sökanden, ska beaktas vid en jämförelse mellan å ena sidan den kompetens som de sistnämnda examensbevisen utvisar och å andra sidan den kompetens som intygas genom de examensbevis som den aktuella enheten har begärt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 maj 1991, Vlassopoulou, C‑340/89, EU:C:1991:193, punkterna 16–19, och domen Brouillard I, punkterna 54 och 55), innebär denna bestämmelse inte något automatiskt erkännande av likvärdighet mellan dessa olika utbildningsbevis.

36      Meddelandet om det uttagningsprov som sökanden ansökte om att få delta i stred således inte mot artikel 45 FEUF enbart på grund av att det i meddelandet inte föreskrevs att de examensbevis som utfärdats i andra medlemsstater än Kroatien och som avsåg samma utbildningsnivå som den som intygats i de kroatiska examensbevis som krävdes, automatiskt skulle erkännas som likvärdiga inom ramen för detta uttagningsprov, inbegripet om de kroatiska myndigheterna erkände dem som likvärdiga,

37      Att inte ta hänsyn till de studier, styrkta med examensbevis, och den yrkeserfarenhet som en arbetstagare som söker en anställning har bedrivit respektive förvärvat genom att utnyttja den fria rörligheten mellan medlemsstaterna enligt artikel 45 FEUF skulle dock leda till en begränsning av räckvidden för denna grundläggande frihet som garanteras i FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 mars 1993, Kraus, C‑19/92, EU:C:1993:125, punkt 32, och dom av den 10 december 2009, Peśla, C‑345/08, EU:C:2009:771, punkt 36). I förevarande fall har sökanden särskilt hänvisat till domen Brouillard I.

38      I målet Brouillard I hade en belgisk medborgare, Brouillard, påbörjat sina högre studier i Belgien och därefter erhållit samma masterexamen i Frankrike som den som sökanden i förevarande mål erhöll, nämligen mastern ”droit, économie, gestion à finalité professionnelle, mention droit privé, spécialité juriste-linguiste” (en yrkesinriktad masterexamen i juridik, ekonomi och administration, med inriktning på privaträtt och med specialisering som juristlingvist) vid universitetet i Poitiers. År 2011, då han redan arbetade vid belgiska Cour de cassation (Högsta domstolen), hade han ansökt om att få delta i ett uttagningsprov för rekrytering av rättssekreterare vid denna domstol. Hans ansökan hade avvisats med motiveringen att han borde ha avlagt en doktorsexamen, licentiatexamen eller masterexamen vid ett belgiskt universitet, vilket skulle ha visat att han var lämplig för tjänsten. Hans ansökan om erkännande av att hans franska magisterexamen var likvärdig med den belgiska magisterexamen i juridik avslogs därefter av den behöriga belgiska myndigheten med motiveringen att hans studier utomlands inte motsvarade de krav som ställs av de belgiska juridiska fakulteterna, vilka utbildar sina studenter för juristbefattningar i den belgiska rättsordningen. I synnerhet har den berörda personen inte förvärvat vissa kunskaper i belgisk rätt under sina studier. Sedan Alain Brouillard överklagat beslutet att avvisa hans ansökan, ställde belgiska Conseil d'État (Högsta förvaltningsdomstolen) flera tolkningsfrågor till EU-domstolen.

39      I punkt 47 i domen Brouillard I sammanfattade EU-domstolen de relevanta frågorna på följande sätt:

”Den hänskjutande domstolen har ställt [de aktuella frågorna] för att få klarhet i huruvida artikel 45 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en uttagningskommitté med uppgift att rekrytera rättssekreterare till en domstol i en medlemsstat – då uttagningskommittén prövar en ansökan om deltagande i uttagningsprovet som inkommit från en medborgare i denna medlemsstat – ställer som villkor för deltagande i uttagningsprovet att den sökande innehar de examensbevis som krävs enligt lag i nämnda medlemsstat eller att en masterexamen som utfärdats av ett universitet i en annan medlemsstat ska ha erkänts som akademiskt likvärdig, utan att därvid beakta den sökandes samtliga examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis samt vederbörandes relevanta arbetslivserfarenhet genom att jämföra de yrkeskvalifikationer som framgår härav och de yrkeskvalifikationer som krävs enligt lag.”

40      Genom denna formulering gjorde domstolen åtskillnad mellan, å ena sidan, huruvida ett examensbevis som utfärdats i en annan medlemsstat generellt erkänns i en medlemsstat som likvärdigt eller inte, och, å andra sidan, den konkreta bedömning som uttagningskommittén kan göra av huruvida de kvalifikationer, inklusive yrkeserfarenhet, som förvärvats av en sökande som har utövat sin rätt till fri rörlighet mellan medlemsstater, är adekvata i förhållande till de kvalifikationer som har begärts för att kunna delta i detta uttagningsprov. I punkt 50 i domen Brouillard I preciserade domstolen att det i det aktuella fallet stod den berörda medlemsstaten fritt att bestämma vilka kunskaper och kvalifikationer som anses nödvändiga för att få tillträde till de aktuella tjänsterna.

41      I punkterna 53 och 54 i domen Brouillard I erinrade domstolen om att nationella kvalifikationsregler, även om de tillämpas utan diskriminering på grund av nationalitet, kan få till följd att utövandet av den fria rörligheten för arbetstagare hindras om det i de nationella reglerna inte tas hänsyn till kunskaper och kvalifikationer som den berörda personen redan har förvärvat i en annan medlemsstat. Av detta drog domstolen slutsatsen att myndigheterna i en medlemsstat – som har att ta ställning till en unionsmedborgares ansökan om tillstånd att utöva ett yrke som, enligt den nationella lagstiftningen, för tillträde förutsätter innehav av ett examensbevis eller yrkeskvalifikationer, eller praktisk erfarenhet – ska beakta samtliga de examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis, liksom den relevanta erfarenhet som sökanden har förvärvat, genom att göra en jämförelse mellan, å ena sidan, den kompetens som intygas genom dessa behörighetsbevis och denna erfarenhet och, å andra sidan, de kunskaper och kvalifikationer som krävs enligt den nationella lagstiftningen.

42      I punkt 57 i domen Brouillard I erinrade domstolen om att för det fall en jämförelse mellan examensbevis som erhållits i andra medlemsstater och de begärda nationella examensbevisen skulle leda till att det konstateras att de kvalifikationer som intygas genom de utländska examensbevisen endast delvis motsvarar dem som intygas genom de nationella examensbevisen, bland annat med hänsyn till skillnaderna mellan medlemsstaternas regelverk, kan den behöriga myndigheten kräva att den berörda personen visar att han eller hon har förvärvat de kunskaper och kvalifikationer som saknas.

43      I punkterna 58 och 59 i domen Brouillard I preciserade domstolen i detta avseende att det ankommer på de behöriga nationella myndigheterna att bedöma huruvida de kunskaper som förvärvats i värdmedlemsstaten, antingen inom ramen för en utbildning eller genom praktisk erfarenhet, är tillräckliga för att styrka att personen har de kunskaper som saknas. Domstolen påpekade även att eftersom all praktisk erfarenhet av att utöva närliggande verksamhet kan öka den sökandes kunskaper, ankommer det på den behöriga myndigheten att beakta all praktisk erfarenhet som är användbar för det yrke som den sökande önskar få tillträde till. Domstolen tillade att vilket exakt värde denna erfarenhet ska tillmätas ska avgöras av den behöriga myndigheten med hänsyn till de specifika arbetsuppgifter som utförs, de kunskaper som förvärvats och tillämpas vid utförande av dessa arbetsuppgifter samt de tilldelade ansvarsområdena och vilken nivå av självständighet som den berörde åtnjuter.

44      I punkt 65 i domen Brouillard I påpekade domstolen bland annat att Alain Brouillards yrkeserfarenhet, särskilt den som han förvärvat vid belgiska Cour de cassation (Högsta domstolen), kunde framstå som relevant.

45      Domstolen angav således till den hänskjutande domstolen att artikel 45 FEUF ska tolkas så, att den, under sådana omständigheter som de i det då aktuella nationella målet, utgör hinder mot att en uttagningskommitté med uppgift att rekrytera rättssekreterare till en domstol i en medlemsstat – då uttagningskommittén prövar en ansökan om deltagande i uttagningsprovet som inkommit från en medborgare i denna medlemsstat – ställer som villkor för deltagande i uttagningsprovet att den sökande innehar de examensbevis som krävs enligt lag i nämnda medlemsstat eller att en masterexamen som utfärdats av ett universitet i en annan medlemsstat ska ha erkänts som akademiskt likvärdig, utan att därvid beakta den sökandes samtliga examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis samt vederbörandes relevanta arbetslivserfarenhet genom att jämföra de yrkeskvalifikationer som framgår härav och de yrkeskvalifikationer som krävs enligt lag.

46      Eftersom unionsinstitutionerna, såsom anges i punkt 30 ovan, liksom medlemsstaternas myndigheter är bundna av de principer som följer av artikel 45 FEUF i situationer där denna artikel är tillämplig, måste det konstateras att det föreligger en mycket nära analogi mellan den situation som gav upphov till domen Brouillard I, som sökanden har åberopat, och den situation som gett upphov till förevarande mål.

47      Såsom sökanden har anfört kunde således hans ansökan om att få delta i allmänna uttagningsprovet inte avslås enbart på grund av att han inte innehade något av de examensbevis i kroatisk rätt som krävdes enligt meddelandet om uttagningsprovet, eftersom han i sin ansökan inte bara hade angett att han innehade en masterexamen i fransk rätt på motsvarande nivå, vilket uppenbart erkändes i Kroatien för att få tillträde till advokatyrket i Kroatien, utan även att han hade drygt 3 års yrkeserfarenhet som översättare vid Europaparlamentet och 18 månaders yrkeserfarenhet som biträdande jurist i Kroatien. Sådana uppgifter kunde nämligen utgöra en del av bevisningen för att styrka att sökanden hade samma kvalifikationer som de som intygats genom de kroatiska juridiska examensbevis som krävts, men som erhållits på annat sätt, bland annat inom ramen för utövandet av hans rätt till fri rörlighet inom unionen, vilket uttagningskommittén borde ha kunnat kontrollera. Såsom framgår av punkt 6 ovan kunde dock uttagningskommittén, med hänsyn till ordalydelsen i det meddelande om uttagningsprov som avses i punkt 3 ovan, vid prövningen av sökandens ansökan inte gå längre än att konstatera att han inte hade något av de kroatiska examensbevis som begärdes och att hans franska examensbevis, och att erkännandet av detta examensbevis för yrkesutövning i Kroatien, inte visade att han hade kunskaper om det kroatiska rättssystemet och den kroatiska juridiska terminologin. Uttagningskommittén kunde således inte undersöka den verkliga omfattningen av erkännandet av sökandens franska examensbevis för yrkesutövning som jurist i Kroatien och inte heller huruvida denna omständighet, tillsammans med hans yrkeserfarenhet, kunde styrka att sökanden hade kunskaper om det kroatiska rättssystemet och kroatisk juridisk terminologi på samma nivå som de som intygats genom innehav av de kroatiska juridiska examensbevis som hade begärts.

48      Det bör påpekas att, i motsats till vad kommissionen har hävdat, bestämmelsen i meddelandet om uttagningsprov, i de särskilda rekryteringsvillkoren, om att ingen yrkeserfarenhet krävs – vilket för övrigt står i strid med den andra bestämmelsen om att sådan erfarenhet var ett av kriterierna för det slutliga urvalet, så kallat ”urval efter meriter” och som benämndes ”Talent Screener”, vilket gjordes på grundval av de uppgifter som lämnats i ansökningsblanketterna, som vid behov skulle minska antalet sökande som får delta i proven till tjugo gånger antalet godkända sökande – inte kan hindra att yrkeserfarenhet beaktas för att i enlighet med den tolkning av artikel 45 FEUF som gjorts i rättspraxis kontrollera om de kvalifikationer som framgår av de nationella examensbevis som krävs i meddelandet om uttagningsprov på annat sätt uppfylls av en sökande som inte innehar dessa examensbevis och som kan åberopa bestämmelserna i artikel 45 FEUF.

49      Av det ovan anförda följer, mot bakgrund av den sökandes situation, att meddelandet om uttagningsprov är rättsstridigt, eftersom det inte tillät uttagningskommittén att pröva hans ansökan i enlighet med de principer som följer av artikel 45 FEUF, när bestämmelsen om meriter och examensbevis ledde till att sökanden uteslöts från deltagande i uttagningsprovet enbart på grund av att han inte hade någon av de kroatiska examensbevis som begärdes i detta meddelande. Eftersom uttagningskommittén grundade det angripna beslutet på denna bestämmelse i meddelandet om uttagningsprov, som enligt artikel 277 FEUF inte ska tillämpas på sökanden, ska det angripna beslutet ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva parternas övriga argument.

 Rättegångskostnader

50      Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

följande:

1)      Uttagningskommitténs beslut av den 12 oktober 2020 om att avslå OQ:s begäran om omprövning och att neka honom tillträde till nästa steg i allmänt uttagningsprov Epso/AD/378/20 som anordnats i syfte att upprätta en anställningsreserv av ”kroatiskspråkiga (HR) juristlingvister (AD 7)”, ogiltigförklaras.

2)      Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta OQ:s rättegångskostnader.

Gervasoni

Madise

Martín y Pérez de Nanclares

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 september 2022.

Underskrifter


* Rättegångsspråk: kroatiska.