Language of document : ECLI:EU:F:2013:68

BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(tredje avdelningen)

den 30 maj 2013

Mål F‑141/11

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Artikel 34.1 och 34.6 i rättegångsreglerna – Ansökan som ingetts per telefax inom fristen för talans väckande – Advokatens handskrivna namnteckning är inte likadan som den som finns på originalansökan vilken skickats per post – Talan har väckts för sent – Uppenbart att talan ska avvisas”

Saken:      Talan väckt enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt artikel 106a i detta, genom vilken Luigi Marcuccio bland annat har yrkat ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut att avslå hans ansökningar av den 5 oktober 2010, av den 2 november 2010, av den 6 december 2010, av den 3 januari 2011 och av den 3 februari 2011. Originalexemplaret av ansökan skickades per post sedan en handling, i form av en kopia av det originalexemplar av ansökan som skickats per post, först sänts per telefax den 23 december 2011 till personaldomstolens kansli som emottog den samma dag.

Avgörande:      Talan avvisas, eftersom det är uppenbart att den inte kan prövas i sak. Luigi Marcuccio ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – En advokats handskrivna namnteckning – Formföreskrift som ska tillämpas strikt– Föreligger inte – Avvisning

(Domstolens stadga, artiklarna 19 tredje stycket och 21 första stycket, samt bilaga I, artikel 7.1, personaldomstolens rättegångsregler, artikel 34.1)

2.      Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Ansökan som ingetts per telefax inom fristen för talans väckande – Advokatens handskrivna namnteckning är inte likadan som den som finns på originalansökan vilken skickats per post – Följder – Datumet då den handling som skickades per telefax emottogs kan inte beaktas vid bedömningen av om fristen för att väcka talan har iakttagits

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 34 tjänsteföreskrifterna, artikel 91.3)

3.      Talan väckt av tjänstemän – Yrkande om att en administrativ handling ska nullitetsförklaras – Sakprövningsförutsättningar

(Artikel 288 FEUF; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

1.     Det följer av artikel 19 tredje stycket och artikel 21 första stycket i stadgan för domstolen att en part ska företrädas av en person som i detta avseende är behörig. En talan kan följaktligen endast anhängiggöras vid unionsdomstolen på ett giltigt sätt genom en ansökan som har undertecknats av den senare. Dessa bestämmelser ska enligt artikel 7.1 i bilaga I till samma stadga för domstolen tillämpas på förfarandet vid personaldomstolen. Några avvikelser eller undantag från denna skyldighet har inte föreskrivits i vare sig domstolens stadga eller personaldomstolens rättegångsregler.

Kravet på en handskriven namnteckning från sökandens ombud säkerställer, av hänsyn till rättssäkerheten, att ansökan är äkta och utesluter risken att den i själva verket har upprättats av en advokat eller ett ombud som saknar behörighet. I sin egenskap av företrädare i domstolsförfaranden utför de den viktiga uppgift de getts i domstolens stadga och i rättegångsreglerna. Genom att utöva sitt ämbete ger de nämligen sökanden möjlighet att väcka talan vid personaldomstolen. Kravet är således att anse som en väsentlig formföreskrift som ska tillämpas strikt, vilket innebär att talan ska avvisas om kravet inte är uppfyllt.

(se punkterna 20 och 21)

Hänvisning till

Domstolen: 5 december 1996, Lopes mot domstolen, C‑174/96 P, punkt 8, och där angiven rättspraxis

Förstainstansrätten: 23 maj 2007, parlamentet mot Eistrup, T‑223/06 P, punkterna 50–52

2.     Vad avser unionens personalmål gäller vid ingivande av originalexemplaret av varje inlaga inom den föreskrivna fristen att det enligt artikel 34 i rättegångsreglerna inte är tillåtet för den berörda partens företrädare att anbringa två olika handskrivana namnteckningar, även om de är äkta, den ena på den handling som översänds via telefax till personaldomstolens kansli och den andra på originalexemplaret som översänds med post eller som överlämnas personligen till personaldomstolens kansli.

Om det visar sig att originalexemplaret av inlagan som rent faktiskt ingetts till kansliet inom tio dagar efter översändandet av kopian av originalet via telefax till personaldomstolens kansli inte är försedd med samma namnteckning som finns på den handling som sändes via telefax, anser personaldomstolen att det kommit in två olika inlagor till dess kansli som var och en är försedd med olika namnteckningar, även om de anbringats av samma person. Eftersom översändandet av den text som skickades per telefax inte uppfyller de rättssäkerhetskrav som stadgas i artikel 34 i rättegångsreglerna, kan det datum då handlingen sändes per telefax inte beaktas vid bedömningen av huruvida fristen för att väcka talan har iakttagits.

Fristen för att väcka talan fastställs i artikel 91.3 i tjänsteföreskrifterna. Från denna bestämmelse kan det inte göras undantag i personaldomstolens rättegångsregler. Det är följaktligen viktigt att originalexemplaret av ansökan upprättas senast när denna frist löper ut. Översändande via telefax är ur detta perspektiv inte enbart ett sätt att inge inlagan utan gör det även möjligt att bevisa att det originalexemplar av ansökan som inkom till personaldomstolens kansli sedan fristen hade löpt ut redan hade upprättats inom fristen för att väcka talan.

(se punkterna 23–25)

Hänvisning till

Domstolen: 22 september 2011, Bell & Ross BV mot harmoniseringsbyrån, C‑426/10 P, punkterna 37–43

3.     För att motivera ett upptagande till sakprövning av ett så allvarligt yrkande som det om att en administrativ handling ska nullitetsförklaras ska sökandens påståenden vid första påseendet kunna styrka antingen en omständighet som rör en ytterst allvarlig situation eller ett fel som är så uppenbart grovt att det inte kan tolereras av unionens rättsordning.

(se punkt 32)

Hänvisning till

Europeiska unionens tribunal: 24 november 2010, T‑9/09 P, Marcuccio mot kommissionen, punkt 37 och följande punkter