DOMSTOLENS DOM (åttonde avdelningen)
den 9 mars 2023(*)
”Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EU) nr 952/2013 – Unionens tullkodex – Rättsmedel – Straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2005/212/RIF – Varusmuggling – Varor som tillhör tredje man vilka förverkas inom ramen för ett administrativt förfarande med straffrättslig karaktär – Nationell lagstiftning enligt vilken en sådan tredje man inte ingår bland de personer som får överklaga det administrativa sanktionsbeslut genom vilket förverkandet beslutats”
I mål C‑752/21,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Administrativen sad – Haskovo (Förvaltningsdomstolen i Haskovo, Bulgarien) genom beslut av den 17 november 2021, som inkom till domstolen den 7 december 2021, i målet
JP EOOD
mot
Otdel ”Mitnichesko razsledvane i razuznavane”/MRR/v TD ”Mitnitsa Burgas”,
ytterligare deltagare i rättegången:
Okrazhna prokuratura – Haskovo,
meddelar
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M. Safjan (referent) samt domarna N. Jääskinen och M. Gavalec,
generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
Europeiska kommissionen, genom F. Moro och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 22.7, 29 och 44 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1) (nedan kallad unionens tullkodex), artikel 4 i rådets rambeslut 2005/212/JAI av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (EUT L 68, 2005, s. 49) och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan JP EOOD, ett rörelsedrivande bolag bildat enligt bulgarisk rätt, och Otdel ”Mitnichesko razsledvane i razuznavane”/MRR/v TD ”Mitnitsa Burgas” (Tullmyndighetens lokalkontor i Burgas, Bulgarien). Målet rör den sistnämndas beslut att till Bulgariska staten förverka ett transportfordon som tillhör JP och som använts för varusmuggling.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Rambeslut 2005/212
3 I skäl 1 i rambeslut 2005/212 anges följande:
”Det viktigaste motivet för den gränsöverskridande, organiserade brottsligheten är ekonomisk vinning. Ett effektivt förebyggande och bekämpande av den organiserade brottsligheten bör därför fokuseras på spårande, frysning, beslag och förverkande av vinning av brott. Detta försvåras bland annat av skillnaderna i medlemsstaternas lagstiftning på detta område.”
4 Artikel 1 i rambeslutet har rubriken ”Definitioner”. I fjärde strecksatsen i denna artikel anges följande:
”I detta rambeslut avses med
…
– förverkande: sådant straff eller annan åtgärd beslutad av domstol efter rättegång på grund av brottslig gärning eller brottsliga gärningar som innebär slutgiltigt berövande av egendom”.
5 I artikel 2 i rambeslutet, med rubriken ”Förverkande”, föreskrivs följande:
”1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att kunna förverka, helt eller delvis, hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga gärningar som kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning.
…”
6 I artikel 4 i rambeslutet, med rubriken ”Rättsmedel”, föreskrivs följande:
”Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de som berörs av åtgärder enligt artiklarna 2 och 3 har tillgång till effektiva rättsmedel för att skydda sina rättigheter.”
Unionens tullkodex
7 I artikel 5 i unionens tullkodex, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:
”I denna kodex gäller följande definitioner:
1) tullmyndigheter: de tullförvaltningar i medlemsstaterna som ansvarar för tillämpningen av tullagstiftningen samt alla andra myndigheter som enligt nationell lagstiftning har befogenhet att tillämpa viss tullagstiftning.
2) tullagstiftning: det regelverk som utgörs av allt följande:
a) Kodexen och de bestämmelser för att komplettera eller genomföra den som antagits på unionsnivå eller nationell nivå.
b) Gemensamma tulltaxan.
c) Den lagstiftning som fastställer ett unionssystem för tullbefrielser.
d) Internationella avtal som innehåller tullbestämmelser, i den mån de är tillämpliga i unionen.
…
39) beslut: varje åtgärd av tullmyndigheterna i fråga om tullagstiftningen för att ta ställning i ett visst fall, och då denna åtgärd har rättslig verkan för den eller de berörda personerna.
…”
8 Artikel 22 i kodexen har rubriken ”Beslut som fattas på ansökan”. I punkt 7 i den artikeln föreskrivs följande:
”Ett beslut som är negativt för den sökande ska innehålla en beskrivning av de grunder på vilka det baseras och ska innehålla en hänvisning till rätten att överklaga enligt artikel 44.”
9 I artikel 29 i kodexen, med rubriken ”Beslut som fattas utan föregående ansökan”, föreskrivs följande:
”Utom när en tullmyndighet agerar som en rättslig myndighet ska artiklarna 22.4, 22.5, 22.6, 22.7, 23.3, 26, 27 och 28 också gälla beslut som tullmyndigheterna fattar utan en föregående ansökan från den berörda personen.”
10 I artikel 42 i kodexen, med rubriken ”Tillämpning av sanktioner”, föreskrivs följande:
”1. Varje medlemsstat ska fastställa sanktioner för överträdelser av tullagstiftningen. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
2. Om administrativa sanktioner tillämpas får de bland annat ha en eller båda av följande former:
a) En penningavgift som tas ut av tullmyndigheterna, inbegripet, vid behov, en betalning som gäller i stället för en straffrättslig påföljd.
b) Återkallelse, tillfällig indragning eller ändring av ett tillstånd som innehas av den berörda personen.
3. Medlemsstaterna ska inom 180 dagar från tillämpningsdagen för denna artikel, som fastställs i enlighet med artikel 288.2, till [Europeiska] kommissionen anmäla de nationella bestämmelser som är i kraft med stöd av punkt 1 i den här artikeln och ska utan dröjsmål anmäla alla senare ändringar av dessa bestämmelser.”
11 Artikel 43 i unionens tullkodex, med rubriken ”Beslut fattade av en rättslig myndighet”, har följande lydelse:
”Artiklarna 44 och 45 ska inte tillämpas på överklaganden som inges i syfte att upphäva, återkalla eller ändra ett beslut rörande tillämpningen av tullagstiftningen som fattas av en rättslig myndighet eller av tullmyndigheter som agerar som rättsliga myndigheter.”
12 I artikel 44 i denna kodex, med rubriken ”Rätt att överklaga”, föreskrivs följande:
”1. Varje person ska ha rätt att överklaga beslut som fattats av tullmyndigheterna när det gäller tillämpningen av tullagstiftningen om beslutet eller sanktionen berör personen direkt och personligen.
…
2. Rätten att överklaga får utövas i åtminstone två instanser:
a) I första instans, vid tullmyndigheterna eller en rättslig myndighet eller ett annat organ som utsetts för det ändamålet av medlemsstaterna.
b) I andra instans, vid ett högre oberoende organ, som kan vara en rättslig myndighet eller ett likvärdigt specialiserat organ, enligt gällande bestämmelser i medlemsstaterna.
3. Överklagandet ska inges i den medlemsstat där beslutet har fattats eller där ansökan om beslutet har ingetts.
4. Medlemsstaterna ska se till att förfarandet för överklaganden gör det möjligt att skyndsamt bekräfta eller rätta till beslut som fattats av tullmyndigheterna.”
Direktiv 2014/42/EU
13 I artikel 2, med rubriken ”Definitioner”, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (EUT L 127, 2014, s. 39), föreskrivs följande:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
…
4) förverkande: slutgiltigt berövande av egendom beslutat av domstol i anledning av brott.
…”
14 Artikel 14 i detta direktiv har rubriken ”Ersättning av gemensam åtgärd 98/699/RIF samt vissa bestämmelser i rambesluten 2001/500/RIF och 2005/212/RIF”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
”… Artiklarna … 3 och 4 i [rådets] rambeslut 2001/500/RIF [av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott], och artikel 1 första fyra strecksatserna och artikel 3 i rambeslut 2005/212/RIF ska ersättas med detta direktiv för de medlemsstater som är bundna av detta direktiv, utan att det påverkar dessa medlemsstaters skyldigheter när det gäller tidsfristerna för införlivande av rambesluten i nationell rätt.”
Bulgarisk rätt
ZM
15 I artikel 231 i zakon za mitnitsite (tullagen) (DV nr 15 av den 6 februari 1998), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad ZM), föreskrivs följande:
”Administrativa sanktionsbeslut ska meddelas av direktören för tullmyndigheten eller av de tjänstemän som denne utsett.”
16 I artikel 232 ZM föreskrivs följande:
”(1) Om gärningsmannen är okänd, ska protokollet undertecknas av den som upprättat det samt av ett vittne och protokollet delges då inte. I ett sådant fall meddelas ett administrativt sanktionsbeslut som vinner laga kraft så snart det har meddelats.
…”
17 I artikel 233 i denna lag föreskrivs följande:
”(1) Den som flyttar eller transporterar varor över statsgränsen utan tullmyndighetens kännedom eller godkännande eller försöker göra detta ska – såvida inte gärningen utgör ett brott – påföras en sanktionsavgift för smuggling med ett belopp som vid införsel uppgår till 100–200 procent av varornas tullvärde och som vid utförsel motsvarar varornas värde.
…
(8) Transportmedel eller behållare som har använts för att flytta eller transportera varor som har blivit föremål för smuggling ska förverkas, oavsett vem som äger dem, förutom när deras värde uppenbart inte motsvarar den smugglade egendomens värde.”
ZANN
18 I artikel 59 i zakon za administrativnite narushenia i nakazania (lag om administrativa överträdelser och sanktioner) (DV nr 92, av den 28 november 1969), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad ZANN), föreskrivs följande:
”(1) Det administrativa sanktionsbeslutet och den elektroniska handlingen får överklagas till [Rayonen sad (distriktsdomstol)], i den domkrets där överträdelsen begicks eller fullföljdes, och för överträdelser som begåtts utomlands, till [Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia)].
(2) Gärningsmannen och målsägande med skadeståndsanspråk får överklaga beslutet inom sju dagar från delgivningen, medan åklagarmyndigheten har rätt att framställa invändningar mot detta beslut inom två veckor från det att beslutet meddelades.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
19 Den 11 juli 2020 upptäckte de bulgariska tullmyndigheterna ett försök att utan tillstånd från Turkiet till Bulgarien transportera injektionsanordningar för motorfordon, vilka lastats på en lastbil och en tillkopplad släpvagn.
20 En förundersökning inleddes av Okrazhna prokuratura – Haskovo (Regionala åklagarmyndigheten i Haskovo, Bulgarien) angående grov varusmuggling. I beslut av den 15 december 2020 lade emellertid åklagaren vid Regionala åklagarmyndigheten i Haskovo ned förundersökningen på grund av bristande bevisning.
21 Samtidigt överlämnades ärendet till tullmyndighetens undersöknings- och utredningsenhet för att denna skulle bedöma huruvida det fanns anledning att inleda ett förfarande för åläggande av administrativa sanktioner, vilket hade straffrättslig karaktär, enligt ZM.
22 Eftersom chefen för den regionala tullmyndighetens lokalkontor i Burgas (Bulgarien) inte kunde identifiera gärningsmannen, fattade den förstnämnde den 22 februari 2021 ett administrativt sanktionsbeslut med stöd av artikel 232.1 ZM gentemot en okänd gärningsman. Enligt sistnämnda bestämmelse ska ett administrativt sanktionsbeslut vinna laga kraft så snart det har meddelats, om gärningsmannen är okänd.
23 Genom detta beslut fråntogs den okända gärningsmannen äganderätten till injektionsanordningarna, vilka förverkades till bulgariska staten. Genom nämnda beslut förverkade de bulgariska tullmyndigheterna till staten, i enlighet med artikel 233.8 ZM, lastbilen och släpvagnen till ett sammanlagt värde av 111 604,20 bulgariska leva (BGN) (cirka 57 300 euro), vilka båda ägdes av JP.
24 Detta bolag överklagade beslutet till Rayonen sad Svilengrad (Distriktsdomstolen i Svilengrad, Bulgarien), som genom beslut av den 20 april 2021 avvisade överklagandet med motiveringen att bolaget saknade berättigat intresse av att få saken prövad.
25 Nämnda domstol fann för det första att rätten att överklaga det beslut som är i fråga i det nationella målet enligt artikel 59.2 ZANN tillkommer gärningsmannen och målsägande med skadeståndsanspråk, medan åklagarmyndigheten har rätt att framställa invändningar mot beslutet. Den slog dessutom fast att eftersom det aktuella administrativa sanktionsbeslutet hade meddelats gentemot en okänd gärningsman, hade beslutet i enlighet med artikel 232.1 ZM vunnit laga kraft redan när det meddelades, och det kunde således inte överklagas.
26 JP överklagade detta beslut till Administrativen sad – Haskovo (Förvaltningsdomstolen i Haskovo, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen, och gjorde gällande att även om JP var en tredje man som inte var part i det administrativa förfarandet av straffrättslig karaktär, hade bolaget lidit en förmögenhetsskada genom förverkandet av dess egendom utan att det hade getts en verklig möjlighet att tillvarata sina rättigheter och berättigade intressen.
27 Den hänskjutande domstolen har bekräftat att det i bulgarisk rätt inte föreskrivs någon möjlighet att överklaga när, såsom i det nationella målet, ett administrativt sanktionsbeslut meddelas gentemot en okänd gärningsman. Det framgår nämligen uttryckligen av artikel 232.1 ZM att ett sådant beslut inte får överklagas.
28 Den hänskjutande domstolen hyser därör tvivel om huruvida den nationella lagstiftningen är förenlig dels med unionens tullkodex, dels med rambeslut 2005/212, om det antas att rambeslutet även är tillämpligt på situationer där den begångna gärningen inte utgör ett brott.
29 Mot denna bakgrund beslutade Administrativen sad – Haskovo (Förvaltningsdomstolen i Haskovo) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
1) Ska artikel 44.1 i [unionens tullkodex], jämförd med artikel 13 i [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950] och med artikel 47 i [stadgan, tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som artikel 59.2 [ZANN], enligt vilken den grupp personer som har rätt att överklaga ett administrativt sanktionsbeslut inte inkluderar ägaren till egendom som har förverkats genom nämnda beslut, om denne inte har begått den brottsliga gärningen?
2) Ska artiklarna 22.7, 29 och 44 i [unionens tullkodex], jämförda med artikel 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och med artikel 47 i [stadgan], tolkas så, att de utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som artikel 232.1 [ZM] – enligt vilken ett administrativt sanktionsbeslut som har meddelats gentemot en okänd gärningsman inte får överklagas – i den mån egendom som tillhör en tredje man som inte deltar i det administrativa förfarandet med straffrättslig karaktär enligt den nationella lagstiftningen får förverkas till staten genom ett sådant beslut?
3) Ska artikel 4 i [rambeslut 2005/212] jämförd med artikel 47 i [stadgan], a fortiori tolkas så, att den är tillämplig även när gärningen inte utgör ett brott? Och ska nämnda bestämmelse tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som artikel 59.2 ZANN, som utesluter ägaren till den förverkade egendomen från den grupp personer som har rätt att överklaga eller som, såsom artikel 232 ZM, uttryckligen föreskriver att ett beslut, genom vilket egendom får förverkas hos en tredje man som inte är part i det administrativa förfarandet med straffrättslig karaktär, inte får överklagas?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första och den andra frågan
30 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 44 i unionens tullkodex ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte föreskriver någon rätt att överklaga ett administrativt sanktionsbeslut för en person vars egendom har förverkats med stöd av ett sådant beslut men som i detta beslut inte anses vara den som begått den administrativa överträdelse som avses med den ålagda sanktionen.
31 I artikel 44 i tullkodexen föreskrivs att varje person ska ha rätt att överklaga beslut som fattats av tullmyndigheterna och som gäller tillämpningen av tullagstiftningen, om beslutet eller sanktionen berör personen direkt och personligen.
32 Begreppet beslut, som det hänvisas till i denna bestämmelse, definieras i punkt 39 i artikel 5 i tullkodexen som ”varje åtgärd av tullmyndigheterna i fråga om tullagstiftningen för att ta ställning i ett visst fall, och då denna åtgärd har rättslig verkan för den eller de berörda personerna”, varvid det preciseras att tullagstiftningen, i enlighet med led 2 i denna artikel, bland annat omfattar unionens tullkodex och de bestämmelser för att komplettera eller genomföra den som antagits på nationell nivå.
33 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att det administrativa sanktionsbeslut som är i fråga i det nationella målet, vilket fattats av tullmyndigheterna i ett ärende angående varusmuggling, har rättsverkningar för JP, eftersom egendom tillhörig denna juridiska person, i egenskap av ”berörd person”, har förverkats. Av detta följer att det rör sig om ett ”beslut” i den mening som avses i artikel 5 led 39 i unionens tullkodex.
34 Det ska tilläggas att det i artikel 42.1 i tullkodexen föreskrivs att medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva sanktioner för överträdelser av tullagstiftningen, varför ett beslut att, i ett fall avseende sådan varusmuggling som konstaterats i det nationella målet, ålägga en sådan sanktion, särskilt en sanktion som innebär förverkande av egendom, utgör ett sådant beslut om tillämpning av tullagstiftningen som avses i artikel 44 i tullkodexen.
35 Därtill kommer att även om det förefaller som om det administrativa sanktionsbeslut som är i fråga i det nationella målet inte formellt riktar sig till JP, vilket är en omständighet som det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, har beslutet ändå direkta rättsverkningar för detta bolag, eftersom dess egendom har förverkats med stöd av detta beslut. Det ska följaktligen anses att nämnda beslut berör JP direkt och personligen, i den mening som avses i artikel 44 i samma kodex.
36 Härav följer att ett administrativt sanktionsbeslut, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, ska kunna överklagas enligt artikel 44 i unionens tullkodex. En nationell lagstiftning som inte föreskriver någon rätt att överklaga ett sådant beslut för en person som direkt och personligen berörs av beslutet är således oförenlig med tullkodexen.
37 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande: Artikel 44 i unionens tullkodex ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte föreskriver någon rätt att överklaga ett administrativt sanktionsbeslut för en person vars egendom har förverkats med stöd av ett sådant beslut, men som i beslutet inte anses vara den som begått den administrativa överträdelse som den ålagda sanktionen avser.
Den tredje frågan
38 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4 i rambeslut 2005/212 ska tolkas så, att den är tillämplig på ett beslut avseende en handling som inte utgör ett brott och, om så är fallet, huruvida denna bestämmelse utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att tredje man vars egendom kan förverkas i samband med ett administrativt förfarande med straffrättslig karaktär inte förfogar över något rättsmedel mot detta beslut.
39 Det ska i detta sammanhang påpekas att det i artikel 2 i rambeslutet, som det hänvisas till i artikel 4 i samma beslut, föreskrivs att varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att kunna förverka, helt eller delvis, hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga gärningar för vilka det kan dömas till en frihetsberövande påföljd på mer än ett år, eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning.
40 Det framgår av ordalydelsen i denna artikel att det materiella tillämpningsområdet för rambeslutet, såsom även framgår av själva beslutsrubriken samt av skäl 1 i rambeslutet, i vilka det hänvisas till ”förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott” respektive ”organiserad brottslighet”, är begränsat till brott, vilket innebär att rambeslutet inte är tillämpligt på ett beslut som inte tillkommit i samband med eller till följd av ett förfarande avseende ett eller flera brott (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2020, ”Agro In 2001”, C‑234/18, EU:C:2020:221, punkt 61).
41 Detta tillämpningsområde är även begränsat på så sätt att det endast avser brott av en viss svårighetsgrad, det vill säga brott för vilka det kan dömas till en frihetsberövande påföljd på mer än ett år.
42 Vad gäller begreppet ”förverkande” är det inte definitionen i artikel 1 fjärde strecksatsen i rambeslut 2005/212, utan definitionen i artikel 2 led 4 i direktiv 2014/42 som ska användas, eftersom direktivet genom sin artikel 14.1 bland annat ersätter de fyra första strecksatserna i artikel 1 i rambeslutet (dom av den 10 november 2022, DELTA STROY 2003, C‑203/21, EU:C:2022:865, punkt 30).
43 Enligt artikel 2 led 4 i direktivet avses med förverkande ett ”slutgiltigt berövande av egendom beslutat av domstol i anledning av brott”.
44 Det räcker i förevarande fall att konstatera att det administrativa sanktionsbeslut som är aktuellt i det nationella målet meddelades till följd av ett administrativt förfarande, som inte avsåg ett eller flera brott och än mindre ett brott för vilket det kan dömas till en frihetsberövande påföljd på mer än ett år, såsom krävs enligt artikel 2 i rambeslut 2005/212.
45 Vidare framgår det av de handlingar som domstolen har tillgång till, att detta beslut meddelats av de bulgariska tullmyndigheterna och inte av en domstol, såsom krävs enligt artikel 2 led 4 i direktiv 2014/42.
46 Rambeslut 2005/212 är följaktligen inte materiellt tillämpligt i en situation där den gärning som begåtts inte utgör ett brott.
47 Eftersom rambeslutets materiella tillämpningsområde är klart angett och det har antagits i syfte att införa gemensamma minimiregler inom ett väl avgränsat område, vilket för övrigt rör straffrättsligt samarbete, kan rambeslutet inte heller tillämpas analogt på en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet.
48 Mot bakgrund av vad som anförts följer att den tredje frågan ska besvaras enligt följande: Artikel 4 i rambeslut 2005/212 ska tolkas så, att den inte är tillämplig på ett beslut avseende en handling som inte utgör ett brott.
Rättegångskostnader
49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
1) Artikel 44 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen
ska tolkas så,
att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte föreskriver någon rätt att överklaga ett administrativt sanktionsbeslut för en person vars egendom har förverkats med stöd av ett sådant beslut, men som i beslutet inte anses vara den som begått den administrativa överträdelse som den ålagda sanktionen avser.
2) Artikel 4 i rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott
ska tolkas så,
att den inte är tillämplig på ett beslut avseende en handling som inte utgör ett brott.
Underskrifter