DOMSTOLENS DOM (nionde avdelningen)
den 25 april 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Avtal om hypotekslån – Villkor enligt vilket konsumenten ska betala de avgifter som tas ut i samband med avtalet – Lagakraftvunnet domstolsavgörande i vilket det fastställs att villkoret är oskäligt och i vilket det villkoret ogiltigförklaras – Talan om återbetalning av belopp som erlagts i enlighet med det oskäliga villkoret – Den tidpunkt då preskriptionstiden för talan om återbetalning börjar löpa”
I mål C‑561/21,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) genom beslut av den 22 juli 2021, som inkom till domstolen den 10 september 2021, i målet
GP,
BG
mot
Banco Santander SA,
meddelar
DOMSTOLEN (nionde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden O. Spineanu-Matei samt domarna S. Rodin (referent) och L.S. Rossi,
generaladvokat: A.M. Collins,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Banco Santander SA, genom M.Á. Cepero Aránguez och M. García-Villarrubia Bernabé, abogados,
– Spaniens regering, genom A. Ballesteros Panizo och A. Pérez-Zurita Gutiérrez, båda i egenskap av ombud,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Rocchitta, avvocato dello Stato,
– Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, GP och BG, två konsumenter, och, å andra sidan, Banco Santander SA, ett kreditinstitut. Målet rör ett yrkande om återbetalning av belopp som erlagts i enlighet med ett avtalsvillkor som fastställts vara oskäligt genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
4 I artikel 7.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
Spansk rätt
5 I artikel 1303 i Código Civil (civillagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), föreskrivs följande:
”När en avtalsförpliktelse förklarats ogiltig ska vardera parten till sin motpart ge åter det som utgått enligt avtalet jämte avkastning därå, eller priset jämte ränta, med förbehåll för följande bestämmelser.”
6 I artikel 1896 stycke 1 i civillagen föreskrivs följande:
”Den som tar emot en felaktig betalning och är i ond tro, ska betala lagstadgad ränta när det rör sig om kapital eller avkastning som erhållits eller som borde ha erhållits när den mottagna saken ger upphov till sådan.”
7 I artikel 1964 i civillagen, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:
”Ett förfarande för utmätning av intecknad egendom preskriberas efter tjugo år och en fordran preskriberas efter femton år för det fall inte annat angetts.”
8 I artikel 1969 i civillagen föreskrivs följande:
”Om inte annat stadgas i särskild bestämmelse ska tidsgränsen för väckande av varje typ av talan beräknas från den dag då det är möjligt att väcka talan.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
9 Den 29 juni 1999 ingick klagandena, som hade ställning som konsumenter, ett avtal om hypotekslån med Banco Santander. Avtalet innehöll ett villkor, enligt vilket klagandena skulle stå för alla omkostnader för avtalet (nedan kallat avgiftsvillkoret).
10 Den 28 oktober 2017 väckte klagandena talan och yrkade att avgiftsvillkoret skulle ogiltigförklaras och att de belopp som erlagts i enlighet med det villkoret skulle återbetalas.
11 Domstolen i första instans ogiltigförklarade avgiftsvillkoret och ålade Banco Santander att till klagandena betala tillbaka de belopp som de hade erlagt för notarieavgifter, registreringsavgifter och handläggningsavgifter jämte lagstadgad ränta på dessa belopp från och med den dag då de hade betalats.
12 Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona, Spanien) biföll delvis Banco Santanders överklagande av det avgörande som meddelats i första instans, eftersom nämnda domstol slog fast att fordran avseende de belopp som erlagts enligt avgiftsvillkoret var preskriberad. Domstolen i andra instans ansåg nämligen att preskriptionstiden för att väcka talan om återbetalning av dessa belopp började löpa den dag då klagandena gjorde de felaktiga betalningarna, det vill säga vid den tidpunkt då deras avtal om hypotekslån ingicks år 1999, och att mer än femton år hade förflutit sedan dess.
13 Klagandena överklagade den dom som meddelats av Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona) till Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), som är den hänskjutande domstolen. Till stöd för sitt överklagande har de gjort gällande att det följer av EU-domstolens praxis att den tidpunkt då preskriptionstiden för att väcka talan om återbetalning av belopp som erlagts enligt ett oskäligt villkor börjar löpa inte kan fastställas till den dag då det avtal som innehöll det villkoret ingicks.
14 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om vid vilken tidpunkt preskriptionstiden för en talan om återbetalning av belopp som erlagts enligt ett oskäligt villkor börjar löpa inom ramen för direktiv 93/13.
15 Enligt den hänskjutande domstolen verkar det vara oförenligt med rättssäkerhetsprincipen att låta den fristen börja löpa den dag då domstolsavgörandet i vilket det fastställs att det aktuella avtalsvillkoret är oskäligt och i vilket det villkoret ogiltigförklaras meddelas, eftersom en sådan lösning i praktiken innebär att talan om återbetalning inte kan preskriberas. Eftersom preskriptionstiden för denna talan per definition inte kan börja löpa så länge talan om ogiltigförklaring av ett sådant villkor inte har bifallits, och eftersom sistnämnda talan inte kan preskriberas enligt nationell rätt, då det rör sig om en absolut ogiltighet, kan nämligen preskriptionstiden för talan om återbetalning aldrig börja löpa. Dessutom skulle rättssäkerhetsprincipen allvarligt äventyras om detta gav upphov till krav som rör avtal vars verkan kan ha upphört för flera decennier sedan.
16 Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida den tidpunkt då preskriptionstiden för en talan om återbetalning börjar löpa inte ska fastställas till den dag då denna domstol meddelade en rad enhetliga domar, i vilka den fann att de villkor som innebar att konsumenten skulle stå för samtliga omkostnader för ett kreditavtal var oskäliga och slog fast hur omkostnaderna skulle fördelas efter ogiltigförklaringen av ett sådant villkor. Det skulle även vara möjligt att fastställa den tidpunkt då fristen börjar löpa till den dag då EU-domstolen meddelade avgöranden, i vilka direktiv 93/13 tolkas så, att direktivet inte utgör hinder för att en preskriptionstid gäller för en sådan talan om återbetalning, förutsatt att effektivitetsprincipen iakttas. Den hänskjutande domstolen tvivlar emellertid på att en skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument är informerad om dess eller EU-domstolens praxis på området.
17 Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Är det förenligt med rättssäkerhetsprincipen att tolka artiklarna 6.1 och 7.1 i [direktiv 93/13] så, att preskriptionstiden för rätten att väcka talan om återbetalning av belopp som erlagts enligt ett oskäligt avtalsvillkor inte börjar löpa förrän det i en lagakraftvunnen dom har slagits fast att det avtalsvillkoret är ogiltigt?
2) Om en sådan tolkning inte är förenlig med rättssäkerhetsprincipen, utgör då [artiklarna 6.1 och 7.1] i direktiv 93/13 hinder för en tolkning enligt vilken preskriptionstiden [för rätten att väcka talan om återbetalning av belopp som erlagts enligt ett oskäligt avtalsvillkor] börjar löpa den dag då Tribunal Supremo (Högsta domstolen) meddelade sina domar genom vilka en praxis om verkan av återgång [till följd av att ett sådant villkor ogiltigförklarats] slagits fast (domar av den 23 januari 2019)?
3) Om en sådan tolkning är oförenlig med [artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13], utgör dessa artiklar då hinder för en tolkning enligt vilken preskriptionstiden [för rätten att väcka talan om återbetalning av belopp som erlagts enligt ett oskäligt avtalsvillkor] börjar löpa den dag då EU-domstolen meddelade sina domar i vilka den slog fast att en talan om återbetalning kan omfattas av en preskriptionstid (i första hand EU-domstolens [dom av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Société Générale (C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537)], eller [dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria (C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578)], i vilken den förstnämnda domen bekräftades)?”
Prövning av tolkningsfrågorna
18 Det ska inledningsvis erinras om att domstolen redan har slagit fast att artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt i princip ska anses inte ha existerat, vilket innebär att det inte kan ha någon verkan gentemot konsumenten. En domstols fastställelse av att ett sådant avtalsvillkor är oskäligt ska följaktligen i princip innebära att konsumentens rättsliga och faktiska situation ska återställas till den situation som konsumenten hade befunnit sig i om avtalsvillkoret inte hade förelegat (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 61, och dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 57).
19 Av detta följer att den nationella domstolens skyldighet att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor enligt vilket belopp ska erläggas som visat sig vara felaktiga, i princip medför avtalets återgång såvitt avser dessa belopp (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 62, och dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 58).
20 För det fall avtalet inte hade återgått, skulle det nämligen ha kunnat undanröja den avhållande verkan som enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 i förening med artikel 7.1 i detta direktiv åsyftas genom fastställandet av att villkor i ett avtal mellan konsumenter och en näringsidkare är oskäliga (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 63, och dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 58).
21 Enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 krävs visserligen att medlemsstaterna ska föreskriva att oskäliga villkor ”på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt” inte är bindande för konsumenten (dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones, C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 57, och dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 64).
22 Regleringen i nationell rätt av det konsumentskydd som följer av direktiv 93/13 kan emellertid inte påverka omfattningen och således innehållet i detta skydd och inte heller äventyra det förbättrade skydd som uppnås genom att anta enhetliga regler om oskäliga avtalsvillkor, såsom eftersträvades av Europeiska unionens lagstiftare och såsom framgår av tionde skälet i direktiv 93/13 (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 65, och dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 60).
23 Även om det följaktligen åligger medlemsstaterna att genom sin nationella rätt definiera kriterierna för när det kan anses fastställt att det föreligger ett oskäligt villkor i ett avtal och när de konkreta rättsverkningarna av en sådan fastställelse uppkommer, så måste emellertid en sådan fastställelse göra det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om detta oskäliga avtalsvillkor inte hade förelegat, i synnerhet genom att det finns en rätt till återbäring av de prestationer som näringsidkaren felaktigt erhållit, till konsumentens nackdel, på grundval av det oskäliga villkoret (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 66, och dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 61).
Den första frågan
24 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 samt rättssäkerhetsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för att preskriptionstiden för en talan om återbetalning av avgifter som en konsument har erlagt i enlighet med ett villkor i ett avtal som ingåtts med en näringsidkare, och som har fastställts vara oskäligt genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats efter betalningen av avgifterna, börjar löpa den dag då detta avgörande meddelas.
25 Det följer av fast rättspraxis att det i avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området, ankommer på varje medlemsstat att i sin rättsordning, enligt principen om processuell autonomi, fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som gäller för liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia, C‑485/19, EU:C:2021:313, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
26 Vad avser effektivitetsprincipen, vilken är den enda som är aktuell i förevarande förfarande, ska det erinras om att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Härvidlag ska det, i förekommande fall, tas hänsyn till de grundläggande principerna i det nationella domstolsväsendet, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
27 Domstolen har dessutom preciserat att medlemsstaternas skyldighet att fastställa processuella regler som säkerställer skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten, bland annat de rättigheter som följer av direktiv 93/13, inbegriper ett krav på ett effektivt domstolsskydd, vilket även har stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta skydd måste gälla bland annat fastställandet av de processuella reglerna för väckande av en talan som grundar sig på sådana rättigheter (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
28 Vad beträffar bedömningen av det som kännetecknar en preskriptionsfrist som den som är i fråga i det nationella målet, har domstolen preciserat att bedömningen ska avse fristens längd och dess tillämpningsvillkor, inbegripet den händelse som utlöser fristen (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
29 Även om domstolen har slagit fast att en talan som väckts av en konsument om fastställelse av att ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan konsumenten och en näringsidkare är oskäligt inte kan omfattas av en preskriptionsfrist (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 38 och där angiven rättspraxis), så har domstolen preciserat att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 inte utgör hinder för nationella regler som anger att en preskriptionsfrist gäller för en sådan konsuments käromål där återbetalningskrav framställs med anledning av denna fastställelse; detta gäller dock under förutsättning att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
30 Det kan således konstateras att en invändning om att en begäran om återbetalning som framställts av konsumenter för att göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13 omfattas av en preskriptionsfrist, således inte i sig strider mot effektivitetsprincipen, förutsatt att en tillämpning av denna frist inte i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av detta direktiv (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19‑C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
31 Vad gäller löptiden för den preskriptionsfrist som gäller för en begäran från en konsument om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp på grundval av oskäliga avtalsvillkor, i den mening som avses i direktiv 93/13, ska det påpekas att domstolen bland annat i domen av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Société Générale (C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537, punkterna 62 och 64), domen av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria (C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 87), och domen av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta), C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkt 92), redan haft tillfälle att uttala sig om huruvida preskriptionsfrister på tre, fem respektive tio år som har åberopats i syfte att invända mot talan där återbetalningskrav framställs med anledning av att ett avtalsvillkor fastställts vara oskäligt, är förenliga med effektivitetsprincipen. Sådana preskriptionsfrister är, förutsatt att de har fastställts och är kända i förväg, tillräckliga för att den berörda konsumenten ska kunna förbereda och väcka en effektiv domstolstalan.
32 Det ska följaktligen slås fast att en preskriptionsfrist på femton år, såsom den som är i fråga i det nationella målet, som har fastställts och är känd i förväg, och som har gjorts gällande med avseende på en begäran från en konsument om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp på grundval av oskäliga avtalsvillkor i den mening som avses i direktiv 93/13, inte förefaller vara sådan att den kan anses göra det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av direktiv 93/13. En frist med en sådan löptid är nämligen i princip materiellt sett tillräcklig för att konsumenten ska kunna förbereda och väcka en effektiv domstolstalan för att göra gällande sina rättigheter enligt detta direktiv, bland annat i form av krav på återbetalning som grundar sig på att ett avtalsvillkor är oskäligt (se, analogt, dom av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta), C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkt 93).
33 Det ska emellertid beaktas att en konsument intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå, vilket får till följd att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll. Det ska även erinras om att det är möjligt att konsumenterna inte känner till att ett villkor i ett hypotekslåneavtal är oskäligt, eller har en felaktig uppfattning om omfattningen av sina rättigheter enligt direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
34 Domstolen har i detta avseende slagit fast att det blir orimligt svårt för en konsument att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13, vilket därmed strider mot effektivitetsprincipen jämförd med rättssäkerhetsprincipen, om en preskriptionsfrist tillämpas som börjar löpa den dag då avtalet ingicks, i det att denna preskriptionsfrist innebär att konsumenten får framställa yrkande om återbetalning av belopp som erlagts enligt ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt endast under en viss tidsperiod efter avtalets undertecknande, oavsett om konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om att detta villkor var oskäligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 91, se även, analogt, dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia, C‑485/19, EU:C:2021:313, punkt 63).
35 Under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet är det däremot säkert att konsumenten, vid den tidpunkt då avgörandet – i vilket det fastställs att det aktuella avtalsvillkoret är oskäligt och i vilket det villkoret av detta skäl ogiltigförklaras – vann laga kraft, hade kännedom om att detta villkor är rättsstridigt. Det är således i princip från och med det datumet som konsumenten på ett ändamålsenligt sätt kan göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13 och som preskriptionstiden för en talan om återbetalning således kan börja löpa. Talans huvudsakliga syfte är att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om avtalsvillkoret inte hade förelegat, såsom framgår av punkterna 18 och 23 ovan.
36 Eftersom det rör sig om ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som riktar sig till den berörda konsumenten, har konsumenten nämligen vid denna tidpunkt möjlighet att få kännedom om att det aktuella avtalsvillkoret är oskäligt och själv bedöma huruvida det är lämpligt att väcka talan om återbetalning av de belopp som erlagts i enlighet med det villkoret inom den frist som föreskrivs i nationell rätt. En domstol kan, om det är tillåtet enligt nationell processrätt, på grundval av det lagakraftvunna domstolsavgörandet avseende ogiltigförklaringen av det oskäliga villkoret, bifalla talan om återbetalning som är följden därav.
37 En preskriptionsfrist som börjar löpa den dag då avgörandet, i vilket det fastställs att ett avtalsvillkor är oskäligt och i vilket det villkoret av detta skäl ogiltigförklaras, vinner laga kraft är således förenlig med effektivitetsprincipen, eftersom konsumenten har möjlighet att få kännedom om sina rättigheter innan fristen börjar löpa eller löper ut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
38 Det ska emellertid preciseras att även om direktiv 93/13, såsom framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 34 ovan, utgör hinder för att preskriptionstiden för en talan om återbetalning av belopp som en konsument har erlagt i enlighet med ett oskäligt avtalsvillkor börjar löpa oavsett om konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om att detta villkor var oskäligt, utgör direktivet inte hinder för att näringsidkaren ges möjlighet att bevisa att konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om den omständigheten innan en dom i vilken nämnda villkor ogiltigförklaras meddelades.
39 I den mån den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den omständigheten att den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa fastställs till en sådan tidpunkt inte kan strida mot rättssäkerhetsprincipen, eftersom näringsidkaren försätts i en osäker situation vad gäller den dag då preskriptionstiden börjar löpa, erinrar domstolen slutligen om att preskriptionstiderna faktiskt syftar till att garantera rättssäkerheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Societé Générale, C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537, punkt 81 och där angiven rättspraxis).
40 Såsom den polska regeringen har påpekat i sitt skriftliga yttrande skapar emellertid näringsidkaren själv, genom att införa ett oskäligt villkor i ett avtal som ingås med en konsument, en situation som är förbjuden enligt direktiv 93/13 och som direktivet syftar till att undvika, genom att utnyttja sin överlägsna ställning för att ensidigt ålägga konsumenterna avtalsförpliktelser som inte är förenliga med de krav på god sed som uppställs i direktivet, och därigenom skapa en betydande obalans i parternas avtalsenliga rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenterna.
41 Såsom framgår av punkt 38 ovan har näringsidkaren under alla omständigheter möjlighet att bevisa att konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om att det aktuella villkoret var oskäligt innan en dom i vilken nämnda villkor ogiltigförklaras meddelades, genom att lägga fram specifik bevisning avseende sina relationer med konsumenten i enlighet med tillämpliga nationella bevisregler.
42 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 samt rättssäkerhetsprincipen ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att preskriptionstiden för en talan om återbetalning av avgifter som en konsument har erlagt i enlighet med ett avtalsvillkor som har fastställts vara oskäligt genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats efter betalningen av avgifterna, börjar löpa den dag då detta avgörande vann laga kraft, förutsatt att näringsidkaren har möjlighet att bevisa att konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om att det aktuella villkoret var oskäligt innan avgörandet meddelades.
Den andra frågan
43 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, tolkad mot bakgrund av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande, för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för att preskriptionstiden för en talan om återbetalning av avgifter som en konsument har erlagt i enlighet med ett villkor i ett avtal som ingåtts med en näringsidkare, och som har fastställts vara oskäligt genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats efter betalningen av avgifterna, börjar löpa från det tidigare datum då den högsta nationella domstolen, i andra mål, meddelade domar i vilka standardvillkor som motsvarar det aktuella avtalsvillkoret fastställs vara oskäliga.
44 Även om den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för det fall att det inte hade varit förenligt med artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 att fastställa den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa till den dag då det lagakraftvunna domstolsavgörande i vilket det aktuella avtalsvillkoret fastställs vara oskäligt och i vilket nämnda villkor därmed ogiltigförklaras, meddelas ska den ändå besvaras mot bakgrund av svaret på den första frågan. Eftersom det svaret innebär att näringsidkaren ges möjlighet att bevisa att konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om att villkoret var oskäligt innan avgörandet meddelades, finns det anledning att tillhandahålla den hänskjutande domstolen vissa uppgifter om tolkningen i detta avseende som förefaller användbara för att avgöra det mål som är anhängigt vid den.
45 Mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisas till inledningsvis och inom ramen för EU-domstolens svar på den första frågan, kan det i princip inte vara förenligt med effektivitetsprincipen att fastställa den tidpunkt då preskriptionstiden för en talan om återbetalning av avgifter som erlagts på grundval av ett avtalsvillkor som senare av domstol har fastställts vara oskäligt, börjar löpa till den dag då den högsta nationella domstolen meddelade domar i vilka standardvillkor som motsvarar det avtalsvillkoret fastställs vara oskäliga.
46 Såsom framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 18 och 23 ovan syftar direktiv 93/13 nämligen till att göra det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om ett oskäligt avtalsvillkor inte hade förelegat, i synnerhet genom att det finns en rätt till återbäring av de prestationer som näringsidkaren felaktigt erhållit, till konsumentens nackdel, på grundval av det villkoret.
47 Att fastställa den tidpunkt då preskriptionstiden för en talan om återbetalning av avgifter som erlagts av en konsument, på grundval av ett oskäligt avtalsvillkor, börjar löpa till den dag då den högsta nationella domstolen meddelade domar i vilka standardvillkor som motsvarar villkoret i det omtvistade avtalet fastställs vara oskäliga, skulle emellertid i flera fall göra det möjligt för näringsidkaren att behålla de belopp som felaktigt erhållits, till konsumentens nackdel, på grundval av det oskäliga villkoret. Detta skulle vara oförenligt med det krav som följer av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 34 ovan, enligt vilken den tidpunkten inte kan fastställas oavsett om nämnda konsument hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om att det avtalsvillkoret var oskäligt, vilket ligger till grund för rätten till återbäring, och utan att näringsidkaren åläggs en omsorgs- och informationsplikt i förhållande till konsumenten, vilket således förstärker konsumentens underlägsna ställning som direktiv 93/13 syftar till att avhjälpa.
48 I avsaknad av en informationsskyldighet för näringsidkaren i detta avseende kan det inte heller antas att konsumenten rimligtvis kan ha kännedom om att ett villkor i dennes avtal har en innebörd som motsvarar ett standardvillkor som den högsta nationella domstolen har fastställt vara oskäligt.
49 Även om rättspraxis från en medlemsstats högsta domstol, under förutsättning att denna har offentliggjorts i tillräcklig omfattning, kan göra det möjligt för en konsument att få kännedom om att ett standardvillkor som ingår i dennes avtal med en näringsidkare är oskäligt, kan det likväl inte förväntas att konsumenten, som direktiv 93/13 syftar till att skydda med hänsyn till dennes underlägsna ställning i förhållande till näringsidkaren, ska vidta åtgärder som består i juridiska efterforskningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 60).
50 Det ska dessutom betonas att en sådan nationell rättspraxis inte nödvändigtvis i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) innebär att alla villkor av detta slag som ingår i samtliga avtal mellan en näringsidkare och en konsument kan fastställas vara oskäliga i den medlemsstaten. När den högsta nationella domstolen har fastställt att ett standardvillkor är oskäligt, ska det i princip även fastställas i varje enskilt fall i vilken mån ett villkor i ett visst avtal motsvarar det standardvillkoret och i likhet med det ska anses oskäligt.
51 Enligt artiklarna 3.1 och 4.1 i direktiv 93/13 ska nämligen bedömningen av huruvida ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är oskäligt – vilket innebär att det ska fastställas huruvida villkoret medför en betydande obalans i avtalsparternas rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenten – bland annat göras med beaktande av alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks. En sådan bedömning från fall till fall är ännu viktigare, eftersom ett villkor kan vara oskäligt på grund av att det inte är transparent. Det kan således i princip inte presumeras att ett visst avtalsvillkor är oskäligt, eftersom en sådan bedömning kan bero på de särskilda omständigheterna vid ingåendet av varje avtal och i synnerhet på de särskilda upplysningar som varje näringsidkare lämnar till varje konsument.
52 Av dessa överväganden följer att det inte kan krävas av en skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument att denne på eget initiativ inte endast regelbundet håller sig informerad om den högsta nationella domstolens avgöranden avseende standardvillkor i avtal av samma slag som de som konsumenten kan ha ingått med näringsidkare, utan även att konsumenten, på grundval av en dom från en nationell högsta domstol, avgör huruvida sådana villkor som de som ingår i ett visst avtal är oskäliga.
53 Det skulle dessutom strida mot direktiv 93/13 att låta näringsidkaren dra fördel av att denne förhållit sig passiv avseende den rättsstridighet som den högsta nationella domstolen har konstaterat. Under sådana omständigheter som de aktuella har nämligen näringsidkaren, i egenskap av bank, i regel en juridisk avdelning som är specialiserad på området. Nämnda avdelning har upprättat det aktuella avtalet, är kapabel att följa utvecklingen av denna domstols rättspraxis och därav dra slutsatser om de avtal som redan ingåtts av banken. En sådan bank har i regel även en kundtjänst som har alla nödvändiga uppgifter för att de berörda kunderna enkelt ska kunna kontaktas.
54 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för att preskriptionstiden för en talan om återbetalning av avgifter som en konsument har erlagt i enlighet med ett villkor i ett avtal som ingåtts med en näringsidkare, och som har fastställts vara oskäligt genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats efter betalningen av avgifterna, börjar löpa från det tidigare datum då den högsta nationella domstolen, i andra mål, meddelade domar i vilka standardvillkor som motsvarar det aktuella avtalsvillkoret fastställs vara oskäliga.
Den tredje frågan
55 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för att preskriptionstiden för en talan om återbetalning av avgifter som en konsument har erlagt i enlighet med ett villkor i ett avtal som ingåtts med en näringsidkare, och som har fastställts vara oskäligt genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, börjar löpa den dag då EU-domstolen meddelade vissa domar i vilka det i princip slogs fast att preskriptionstider för talan om återbetalning är förenliga med unionsrätten, förutsatt att de iakttar principerna om likvärdighet och effektivitet.
56 I likhet med den andra frågan ska den tredje frågan besvaras jakande, eftersom den tidpunkt då fristen börjar löpa som avses i den frågan liknar den som avses i den andra frågan.
57 De skäl som anges i punkterna 47 och 48 ovan, vilka leder till slutsatsen att förekomsten av domar från en nationell högsta domstol i vilka det fastställs att vissa standardvillkor är oskäliga inte i sig innebär att en konsument har eller rimligen kan ha kännedom om att ett liknande villkor i ett avtal som vederbörande har ingått med en näringsidkare är oskäligt, gäller nämligen i tillämpliga delar för EU-domstolens förhandsavgöranden om tolkningen av unionsrätten.
58 Det ska dessutom påpekas att även om EU-domstolens förhandsavgörande om tolkningen av unionsrätten offentliggörs på ett sätt som underlättar tillgången till dem, bland annat för konsumenter, uttalar EU-domstolen sig inte i dessa avgöranden om huruvida vissa villkor är oskäliga och överlåter systematiskt den konkreta bedömningen av dessa villkor till den nationella domstolen, eftersom den bedömningen i princip inte omfattas av EU-domstolens behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2017, Banco Primus, C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
59 Härav följer att en konsument, även om han eller hon är direkt berörd av det nationella målet, inte av ett sådant avgörande från EU-domstolen kan dra slutsatsen att det är säkert att ett avtalsvillkor i ett avtal som vederbörande har ingått med en näringsidkare är oskäligt, vilket innebär att de domar från EU-domstolen som den hänskjutande domstolen har hänvisat till inte kan anses utgöra en informationskälla för genomsnittskonsumenten om huruvida ett visst avtalsvillkor är oskäligt.
60 I domen av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Société Générale (C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537), och domen av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria (C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578), vilka den hänskjutande domstolen specifikt hänvisade till i sin tredje fråga, konstaterade domstolen under alla omständigheter endast att direktiv 93/13 i princip inte utgör hinder för att en preskriptionsfrist gäller för att väcka talan i syfte att göra gällande rättsverkningarna, i form av krav på återbetalning, av att ett oskäligt avtalsvillkor fastställts vara ogiltigt. Detta gäller under förutsättning att fristen inte är mindre förmånlig än den som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionens rättsordning, i synnerhet direktiv 93/13 (effektivitetsprincipen). I den första av dessa domar slog domstolen dessutom fast att direktivet utgör hinder för en treårig preskriptionsfrist som börjar löpa från och med den tidpunkt då ett avtal som en näringsidkare har ingått med en konsument fullgjorts helt, då det förutsätts – utan att detta behöver kontrolleras – att konsumenten vid denna tidpunkt borde ha kännedom om att det aktuella villkoret är oskäligt eller när samma frist, i fråga om en liknande talan som grundas på vissa bestämmelser i nationell rätt, börjar löpa först då domstol fastställt grunden för talan.
61 Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för att preskriptionstiden för en talan om återbetalning av avgifter som en konsument har erlagt i enlighet med ett villkor i ett avtal som ingåtts med en näringsidkare, och som har fastställts vara oskäligt genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, börjar löpa den dag då EU-domstolen meddelade vissa domar i vilka det i princip slogs fast att preskriptionstider för talan om återbetalning är förenliga med unionsrätten, förutsatt att de iakttar principerna om likvärdighet och effektivitet.
Rättegångskostnader
62 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:
1) Artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal samt rättssäkerhetsprincipen ska tolkas så,
ska tolkas så,
att de inte utgör hinder för att preskriptionstiden för en talan om återbetalning av avgifter som en konsument har erlagt i enlighet med ett avtalsvillkor som har fastställts vara oskäligt genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats efter betalningen av avgifterna, börjar löpa den dag då detta avgörande vann laga kraft, förutsatt att näringsidkaren har möjlighet att bevisa att konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om att det aktuella villkoret var oskäligt innan avgörandet meddelades.
2) Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13
ska tolkas så,
att de utgör hinder för att preskriptionstiden för en talan om återbetalning av avgifter som en konsument har erlagt i enlighet med ett villkor i ett avtal som ingåtts med en näringsidkare, och som har fastställts vara oskäligt genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som meddelats efter betalningen av avgifterna, börjar löpa från det tidigare datum då den högsta nationella domstolen, i andra mål, meddelade domar i vilka standardvillkor som motsvarar det aktuella avtalsvillkoret fastställs vara oskäliga.
3) Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13
ska tolkas så,
att de utgör hinder för att preskriptionstiden för en talan om återbetalning av avgifter som en konsument har erlagt i enlighet med ett villkor i ett avtal som ingåtts med en näringsidkare, och som har fastställts vara oskäligt genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, börjar löpa den dag då EU-domstolen meddelade vissa domar i vilka det i princip slogs fast att preskriptionstider för talan om återbetalning är förenliga med unionsrätten, förutsatt att de iakttar principerna om likvärdighet och effektivitet.
Underskrifter