Mål T‑450/09
Simba Toys GmbH & Co. KG
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)
”Gemenskapsvarumärke – Ogiltighetsförfarande – Tredimensionellt gemenskapsvarumärke – Kub med sidor som har en gallerstruktur – Absoluta registreringshinder – Artikel 76.1 första meningen i förordning (EG) nr 207/2009 – Kännetecken som endast består av en form på en vara som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat föreligger inte – Artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 (nu artikel 7.1 e ii i förordning nr 207/2009) – Kännetecken som endast består av en form som följer av varans art föreligger inte – Artikel 7.1 e i i förordning nr 40/94 (nu artikel 7.1 e i i förordning nr 207/2009) – Kännetecken som endast består av en form som ger varan ett betydande värde föreligger inte – Artikel 7.1 e iii i förordning nr 40/94 (nu artikel 7.1 e iii i förordning nr 207/2009) – Särskiljningsförmåga – Artikel 7.1 b i förordning nr 40/94 (nu artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009) – Beskrivande karaktär saknas – Artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 (nu artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009) – Särskiljningsförmåga som förvärvats till följd av användning – Artikel 7.3 i förordning nr 40/94 (nu artikel 7.3 i förordning nr 207/2009) – Motiveringsskyldighet – Artikel 75 första meningen i förordning nr 207/2009”
Sammanfattning – Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 25 november 2014
1. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Kännetecken som endast består av en form på en vara som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat – Begrepp – Tolkning mot bakgrund av det allmänintresse som avses
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 7.1 e ii)
2. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Kännetecken som endast består av en form på en vara som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat – Identifiering av de väsentliga särdragen hos ett tredimensionellt kännetecken
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 7.1 e ii)
3. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Kännetecken som endast består av en form på en vara som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat – Kub med sidor som har en gallerstruktur
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 7.1 e ii)
4. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Kännetecken som endast består av en form som ger varan ett betydande värde – Villkor
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 7.1 e iii)
5. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som saknar särskiljningsförmåga – Tredimensionella varumärken som utgörs av varans form – Särskiljningsförmåga – Bedömningskriterier
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 7.1 b)
6. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som saknar särskiljningsförmåga – Tredimensionella varumärken som utgörs av varans form – Kub med sidor som har en gallerstruktur
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 7.1 b)
7. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som endast består av kännetecken eller upplysningar vilka visar en varas egenskaper – Kriterier
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 7.1 c)
8. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som endast består av kännetecken eller upplysningar vilka visar en varas egenskaper – Tredimensionellt varumärke – Kub med sidor som har en gallerstruktur
(Rådets förordning nr 40/94, artikel 7.1 c)
9. Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Motivering av beslut – Artikel 75 första meningen i förordning nr 207/2009 – Samma räckvidd som artikel 253 EG
(Artikel 253 EG och rådets förordning nr 207/2009, artikel 75 första meningen)
1. Vart och ett av de registreringshinder som räknas upp i artikel 7.1 i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken ska tolkas mot bakgrund av det allmänintresse som ligger till grund för detta registreringshinder. Det allmänintresse som ligger till grund för artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 är att förhindra att varumärkesrätten leder till att ett företag ges ensamrätt på tekniska lösningar eller funktionella egenskaper hos en vara.
De bestämmelser som lagstiftaren har fastställt återspeglar i detta hänseende avvägningen mellan två hänsyn som vart och ett är av betydelse för upprättandet av ett fungerande system med sund och lojal konkurrens.
Den omständigheten att det i artikel 7.1 i förordning nr 40/94 föreskrivs ett förbud mot att varumärkesregistrera kännetecken som endast består av en form på en vara som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat, säkerställer att företag inte kan använda varumärkesrätten för att utan tidsbegränsning behålla exklusiva rättigheter avseende tekniska lösningar.
När formen på en vara endast inkorporerar den tekniska lösning som utvecklats av tillverkaren för den vara som patenterats på dennes begäran, medför nämligen ett varumärkesskydd för formen efter det att patentet upphör att gälla och att andra företags möjlighet att utnyttja den tekniska lösningen kraftigt och med bestående verkan begränsas. I ett sådant system för skydd av immateriella rättigheter som det som utvecklats i Europeiska unionen kan tekniska lösningar emellertid endast skyddas under en begränsad tid, vilket innebär att de därefter fritt kan utnyttjas av samtliga ekonomiska aktörer.
Dessutom kan registrering som varumärke av formen på en vara vilken uteslutande har funktionella egenskaper göra det möjligt för innehavaren av varumärkesregistreringen att förbjuda andra företag att inte endast använda samma form, utan även att använda liknande former.
Genom att begränsa det registreringshinder som anges i artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 till kännetecken som ”endast” består av en form på en vara ”som krävs” för att uppnå ett tekniskt resultat, har lagstiftaren på vederbörligt sätt beaktat att samtliga former på en vara till viss grad är funktionella, och att det följaktligen skulle vara olämpligt att inte tillåta att en form på en vara registreras som varumärke endast på grund av att den har funktionella egenskaper. Genom att uttrycken ”endast” och ”som krävs” används i bestämmelsen, säkerställs att varumärkesregistrering endast är förbjuden avseende sådana former på en vara som endast inkorporerar en teknisk lösning och för vilka registreringen som varumärke faktiskt skulle försvåra andra företags användning av denna tekniska lösning.
(se punkterna 32–37)
2. En korrekt tillämpning av artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken förutsätter att de väsentliga egenskaperna för det aktuella tredimensionella kännetecknet på vederbörligt sätt identifieras av den myndighet som har till ansvar att pröva ansökan om registrering av formen som varumärke. Begreppet ”väsentliga egenskaper” ska förstås så, att det avser kännetecknets viktigaste beståndsdelar.
Identifieringen av de väsentliga egenskaperna ska göras från fall till fall och det finns inte någon systematisk hierarki mellan de olika typerna av beståndsdelar i ett kännetecken. Den behöriga myndigheten kan, när den undersöker ett känneteckens väsentliga egenskaper, antingen direkt grunda sig på helhetsintrycket av kännetecknet, eller först göra en successiv genomgång av de olika beståndsdelar som kännetecknet utgörs av.
Identifieringen av ett känneteckens väsentliga egenskaper kan, med avseende på en eventuell tillämpning av det registreringshinder som föreskrivs i artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94, beroende på omständigheterna och särskilt mot bakgrund av hur svårt det är att identifiera dem, följaktligen göras genom en enkel visuell bedömning av kännetecknet eller, tvärtom, genom en fördjupad prövning i vilken hänsyn tas till omständigheter som kan vara till hjälp vid bedömningen, såsom undersökningar och expertutlåtanden, eller uppgifter om immateriella rättigheter som tidigare beviljats med avseende på samma vara.
När ett känneteckens väsentliga egenskaper identifierats, ankommer det på Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) att kontrollera huruvida dessa egenskaper svarar mot den aktuella varans tekniska funktion. Artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 är nämligen inte tillämplig när en ansökan om registrering som varumärke av formen på en vara avser en form som innehåller en icke-funktionell beståndsdel, såsom en dekorativ eller fantasifull beståndsdel, av stor betydelse. De konkurrerande företagen kan i sådant fall lätt få tillgång till alternativa former med motsvarande funktion, vilket innebär att det inte föreligger någon risk för att den tekniska lösningen inte är tillgänglig. Den tekniska lösningen skulle i ett sådant fall utan svårighet kunna inkorporeras av varumärkesinnehavarens konkurrenter i former av en vara som inte innehåller samma icke-funktionella beståndsdel som den form som nämnda innehavares vara innehåller, vilka former således varken är identiska eller liknar den sistnämnda formen.
(se punkterna 38–41)
3. Se domen.
(se punkterna 44–77)
4. Enligt artikel 7.1 e iii i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken ”får … [k]ännetecken som endast består av … en form som ger varan ett betydande värde [inte registreras]”. För att detta registreringshinder ska kunna göras gällande, ska det aktuella kännetecknet endast bestå av en form, och dess estetiska egenskaper, det vill säga dess utseende, ska i mycket stor omfattning vara avgörande för konsumentens val och därmed för den aktuella varans kommersiella värde. När formen ger varan ett betydande värde är det irrelevant att andra egenskaper hos varan, såsom de tekniska kvaliteterna, också kan ge varan ett betydande värde.
(se punkterna 86 och 87)
5. Enligt lydelsen i artikel 7.1 b i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken får ”[v]arumärken som saknar särskiljningsförmåga” inte registreras. Ett varumärkes särskiljningsförmåga i den mening som avses i den bestämmelsen innebär att detta varumärke gör det möjligt att säkerställa att den vara som är föremål för registreringsansökan härrör från ett visst företag och således gör det möjligt att särskilja denna vara från andra företags varor. Denna särskiljningsförmåga ska bedömas dels utifrån de varor eller tjänster som registreringsansökan avser, dels utifrån hur omsättningskretsen uppfattar varumärket.
Kriterierna för bedömning av särskiljningsförmågan hos tredimensionella varumärken som utgörs av själva varans utseende skiljer sig inte från dem som är tillämpliga på andra kategorier av varumärken.
Vid tillämpningen av dessa kriterier måste det emellertid beaktas att omsättningskretsen inte nödvändigtvis uppfattar ett tredimensionellt varumärke som utgörs av själva varans utseende på samma sätt som ett ord- eller figurmärke som utgörs av ett kännetecken som är oberoende av utseendet på de varor som det avser. Genomsnittskonsumenten är nämligen inte van vid att göra antaganden om en varas ursprung på grundval av varans eller varuförpackningens form utan grafik eller text, och det kan således vara svårare att visa att ett sådant tredimensionellt varumärke har särskiljningsförmåga än vad som är fallet beträffande ett ord- eller figurmärke.
Ju mer den form som registreringsansökan avser närmar sig den mest troliga formen på varan i fråga, desto mer sannolikt är det att denna form saknar särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 40/94. I det sammanhanget är det endast varumärken som i betydande mån avviker från normen eller från vad som är sedvanligt i branschen, och som således fyller sin grundläggande funktion att ange varans ursprung, som inte ska anses sakna särskiljningsförmåga i den mening som avses i den bestämmelsen.
Vid bedömningen av huruvida omsättningskretsen kan uppfatta en kombination av beståndsdelar som bildar en form som en ursprungsangivelse, ska det utredas vilket helhetsintryck denna kombination åstadkommer, vilket inte är oförenligt med att en successiv genomgång görs av de olika beståndsdelarna.
(se punkterna 92–94 och 96–99)
6. Se domen.
(se punkterna 103, 104 och 106–110)
7. Artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken utgör hinder för att kännetecken eller upplysningar som avses i den bestämmelsen förbehålls ett enda företag genom att de registreras som varumärke. Bestämmelsen tjänar således en målsättning av allmänintresse, nämligen att sådana kännetecken och upplysningar ska kunna användas fritt av alla. Dessa kännetecken och upplysningar är de som, vid en normal användning från omsättningskretsens synpunkt, antingen direkt eller genom att nämna en av dess väsentliga egenskaper, kan användas för att ange den vara eller tjänst som registreringsansökan avser. Härav följer att ett kännetecken omfattas av förbudet i denna bestämmelse endast om det har ett tillräckligt direkt och konkret samband med de aktuella varorna eller tjänsterna, så att omsättningskretsen omedelbart och utan vidare eftertanke kan uppfatta det som en beskrivning av de ifrågavarande varorna eller tjänsterna eller av en av deras egenskaper.
Frågan huruvida ett kännetecken är beskrivande kan endast bedömas dels i förhållande till hur omsättningskretsen uppfattar kännetecknet, dels i förhållande till de berörda varorna och tjänsterna. Ett varumärkes beskrivande karaktär ska nämligen bedömas med avseende på de varor och tjänster för vilka varumärket registrerats och med beaktande av den uppfattning som en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument av den berörda varu- och tjänstekategorin kan antas ha.
(se punkterna 116–120)
8. Se domen.
(se punkterna 123–125)
9. Enligt artikel 75 första meningen i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken ska de beslut som fattas av Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) vara motiverade. Motiveringsskyldigheten har här samma räckvidd som i artikel 253 EG.
Skyldigheten att motivera individuella beslut har ett dubbelt syfte, nämligen dels att göra det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden så att de ska kunna göra gällande sina rättigheter, dels att göra det möjligt för unionsdomstolen att utföra sin prövning av beslutets lagenlighet.
Det kan inte krävas att överklagandenämnderna utformar beslutsskälen så, att samtliga resonemang som parterna i ärendet fört bemöts vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt. Motiveringen kan således vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om skälen till överklagandenämndens beslut och att behörig domstol får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning.
(se punkterna 135–137)