PERSONALDOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 14 april 2011
Mål F-113/07
Irmantas Šimonis
mot
Europeiska kommissionen
”Personalmål – Tjänstemän – Förflyttning mellan institutioner – Juristlingvist – Ändrad motivering – Krav på viss minsta tjänstetid”
Saken: Talan, väckt enlig artikel 236 EG och 152 EA, genom vilken Irmantas Šimonis huvudsakligen yrkar ogiltigförklaring av kommissionens beslut, om vilket han fick kännedom den 8 mars 2007, att utesluta honom från det urvalsförfarande som avses i det interinstitutionella meddelande om ledig tjänst KOM/2007/142 genom att avstå från att begära av domstolen att han skulle förflyttas.
Avgörande: Beslutet varigenom kommissionen har uteslutit sökanden från det urvalsförfarande som avses i meddelandet om ledig tjänst KOM/2007/142 genom att avstå från att begära av domstolen att sökanden förflyttas ogiltigförklaras. Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader. Republiken Litauen, som har intervenerat till stöd för sökandens yrkanden, ska bära sina rättegångskostnader
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Uttryckligt beslut om att avslå ett klagomål – Beslut som fattats efter omprövning av ett tidigare beslut – Upptagande till sakprövning
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90och 91)
2. Tjänstemän – Meddelande om lediga tjänster – Syfte – Skyldighet för administrationen att ange vilka villkor som uppställs för den som ska inneha en tjänst – Räckvidd
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 29)
3. Tjänstemän – Rekrytering – Kriterier – Tjänstens intresse – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 29)
4. Tjänstemän – Rekrytering – Förfaranden – Urval – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 29.1)
5. Tjänstemän – Rekrytering – Administrationens skyldighet att besätta en ledig tjänst – Föreligger inte – Undantag
6. Tjänstemän – Talan – Motiveringen till den angripna rättsakten ändras under ett pågående förfarande – Otillåtet – Undantag
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90och 91
1. Ett beslut om att avslå ett klagomål, oavsett om det är tyst eller uttryckligt, innebär, om det är utan förbehåll, endast en bekräftelse av det beslut eller den underlåtelse som klaganden vänder sig mot och utgör inte i sig en rättsakt mot vilken talan kan föras. En rent bekräftande rättsakt kan nämligen inte anses utgöra en rättsakt som går någon emot, eftersom det därvid är fråga om en rättsakt som inte innehåller någon ny omständighet i förhållande till en tidigare rättsakt som gått någon emot, och som således inte har ersatt den sistnämnda rättsakten.
Ett uttryckligt beslut om avslag på ett klagomål kan emellertid, med hänsyn till dess innehåll, vara sådant att det inte bekräftar den rättsakt som sökanden har angripit. Så är således fallet om beslutet att avslå klagomålet innehåller en omprövning av sökandens situation i förhållande till nya rättsliga och faktiska omständigheter eller om det ändrar eller kompletterar det ursprungliga beslutet. Under sådana förhållanden utgör avslaget på klagomålet en rättsakt som är underställd unionsdomstolens prövning. Unionsdomstolen beaktar det då vid sin prövning av huruvida den överklagade rättsakten är rättsenlig, och kan till och med anse att det utgör en rättsakt som går någon emot och som har ersatt den sistnämnda rättsakten.
(se punkterna 35 och 36)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 2 mars 2004, Di Marzio mot kommissionen, T‑14/03, punkt 54
Personaldomstolen 30 november 2009, Voslamber mot kommissionen, F‑86/08, punkterna 29 och 30 och där angiven rättspraxis
2. Det krävs enligt rättssäkerhetsprincipen att administrationen gör det möjligt för berörda personer att få kännedom om den exakta omfattningen av deras skyldigheter och rättigheter och att en bestämmelse som reglerar rättigheter och skyldigheter för dess personal därför måste offentliggöras på lämpligt sätt, på de villkor och i den ordning som det ankommer på administrationen att bestämma. Ett sådant offentliggörande krävs när det gäller en intern bestämmelse om att administratörer som tjänstgör som juristlingvister ska uppfylla ett villkor om fyra års tjänstgöringstid sedan de först rekryterades, för att kunna utnämnas till andra tjänster.
Vad gäller reglerna om rekrytering av tjänstemän är tillsättningsmyndigheten bland annat skyldig att så exakt sätt som möjligt ange i meddelandet om ledig tjänst vilka villkor som uppställs för den som ska inneha en tjänst, så att de berörda kan bedöma om de har anledning att söka. Nämnda myndighet är förvisso inte skyldig att erinra om villkor som uttryckligen anges i tjänsteföreskrifterna, eftersom de sökande antas ha kännedom om dessa, men ett meddelande om ledig tjänst skulle förlora sitt syfte, som är att de sökande ska underrättas om vilka villkor som uppställs för den som ska inneha tjänsten, om administrationen kunde avvisa en sökande av ett skäl som inte uttryckligen nämnts i nämnda meddelande eller i tjänsteföreskrifterna, eller som inte offentliggjorts. Om administrationen efter det att meddelandet publicerats, med tanke på de sökande som har anmält sig, gör gällande vissa villkor, vilka enligt den måste uppfyllas av den som ska inneha den aktuella tjänsten, har den åsidosatt bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och, i synnerhet, objektivitetsprincipen.
(se punkterna 73–75 och 90)
Hänvisning till:
Domstolen 30 oktober 1974, Grassi mot rådet, 188/73, punkt 40; 21 juni 2007, ROM-projecten, C‑158/06, punkt 25; 11 december 2007, Skoma-Lux, C‑161/06, punkt 28; 10 mars 2009, Heinrich, C‑345/06, punkt 44
Förstainstansrätten 2 oktober 1996, Vecchi mot kommissionen, T‑356/94, point 50
Personaldomstolen 30 november 2009, Wenig mot kommissionen, F‑80/08, punkt 90
3. Även om administrationen, bland annat vad gäller bedömningen av vad som ligger i tjänstens intresse, förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, är den inte desto mindre skyldig att göra en konkret bedömning av omständigheterna i fallet när den antar ett enskilt beslut. Inom området för rekrytering kan administrationen således inte nöja sig med att hänvisa till tjänstens intresse, eller till och med skälighet, då den antar ett beslut, utan att förklara varför särdragen hos den tjänst som ska tillsättas motiverar detta beslut.
Kommissionen har inte iakttagit detta krav då den för att motivera ett beslut att avvisa en juristlingvist från en annan institution från det urval som ska göras enligt ett interinstitutionellt meddelande om ledig tjänst, hävdar att den måste gynna sina tjänstemäns interna rörlighet, att det är nödvändigt att ta hänsyn till de specifika dragen hos de uttagningsprov som anordnas för rekrytering av juristlingvister och att de sistnämnda drar fördel av att placeras i en högre lönegrad, utan att förklara på vilket sätt tjänstens intresse medför att tjänsten i fråga inte kan tillsätts med en juristlingvist som tjänstgjort under kortare tid än fyra år – vilket är den tjänstetid som fordras, dock ej systematiskt, enligt en intern bestämmelse – i stället för endast de tre år som föreskrivs i 2005 års interinstitutionella avtal.
(se punkterna 77 och 78)
Hänvisning till:
Domstolen 14 juli 1988, Stahlwerke Peine-Salzgitter och Hoogovens Groep mot kommissionen, 33/86, 44/86, 110/86, 226/86 och 285/86, punkt 27
Förstainstansrätten 5 oktober 1995, Alexopoulou mot kommissionen, T‑17/95, punkt 21
4. Enligt artikel 29.1 i tjänsteföreskrifterna ska tillsättningsmyndigheten, när den ämnar tillsätta en tjänst, i tur och ordning undersöka, för det första, om tjänsten kan tillsättas genom befordran eller förflyttning inom den institution där den lediga tjänsten finns eller, för det andra, om den skall tillsättas genom ett internt uttagningsprov inom denna institution eller, för det tredje, vilka ansökningar om förflyttning som inkommit från tjänstemän i andra institutioner och först därefter genomföra en uttagning på grundval av antingen meriter eller prov eller bådadera.
Tillsättningsmyndigheten är förvisso inte absolut skyldig att i första hand företa en befordran eller förflyttning, ens då det föreligger giltiga ansökningar från tjänstemän som uppfyller alla de krav och villkor som anges i meddelandet om ledig tjänst. Det ankommer emellertid på nämnda myndighet att, innan den utvidgar sina valmöjligheter genom att anordna ett internt uttagningsprov eller genom att undersöka möjligheterna till interinstitutionell förflyttning, undersöka om befintliga alternativ kan leda till att en person som innehar högsta standard i fråga om kompetens, prestationsförmåga och integritet tillsätts på tjänsten.
(se punkterna 81 och 82)
Hänvisning till:
Domstolen 5 december 1974, Van Belle mot rådet, 176/73, punkterna 5 och 6; 18 mars 1999, Carbajo Ferrero mot parlamentet, C‑304/97 P, point 29
Förstainstansrätten 23 april 2002, Campolargo mot kommissionen, T‑372/00, punkt 98
5. Även om tillsättningsmyndigheten inte är skyldig att fullfölja ett anställningsförfarande, får den endast avstå av sakliga och tillräckliga skäl, för att uppväga den berörda personens förväntningar om att bli utnämnd till den tjänst den ansökt om, vilka varierar beroende på till vilket stadium i urvalsförfarandet personen nått. Dessa skäl ska, för en normalt omsorgsfull administration, inte ha varit möjliga att upptäcka innan meddelandet om ledig tjänst avfattades.
(se punkt 90)
Hänvisning till:
Domstolen 9 februari 1984, Kohler mot revisionsrätten, 316/82 och 40/83, punkt 22
Förstainstansrätten 18 mars 1997, Rasmussen mot kommissionen, T‑35/96, punkt 60; 17 februari 1998, Maccaferri mot kommissionen, T‑56/96, punkt 33; 27 november 2003, Bories m.fl. mot kommissionen, T‑331/00 och T‑115/01, punkt 173
6. Administrationen får inte ändra eller lägga till ett skäl till ett beslut under ett pågående förfarande, förutom om det visar sig att den handlar inom ramen för en normbunden behörighet, så att en eventuell ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet endast skulle kunna få till följd att administrationen förpliktades anta ett nytt beslut som i sak var identiskt med det som ogiltigförklarats.
(se punkt 93)
Hänvisning till:
Personaldomstolen 15 december 2010, Angulo Sánchez mot rådet, F‑67/09, punkt 71