Mål T‑156/11

Since Hardware (Guangzhou) Co., Ltd

mot

Europeiska unionens råd

”Dumpning – Import av strykbrädor med ursprung i Kina – Inledande av förfarande mot bara ett bolag – Status som företag som verkar i en marknadsekonomi – Tremånadersfristen i artikel 2.7 c andra stycket i förordning (EG) nr 1225/2009 – Bevisbörda – Fastställande av skada”

Sammanfattning –Tribunalens dom (åttonde avdelningen) av den 18 september 2012

1.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Inledande av förfaranden – Berörda företag – Möjlighet att inleda ett antidumpningsförfarande mot en ensam tillverkare

(Allmänna tull- och handelsavtalet 1994, artikel VI.1; Avtal om tillämpning av artikel VI i det allmänna tull- och handelsavtalet, ”1994 års antidumpningsavtal”, artiklarna 1, 5.2 ii, 6.1.3, 6.7, 6.10 och 9.2; rådets förordning nr 1225/2009, artiklarna 5.1, 5.2, 5.7 och 5.9, 9.3–9.6. och 17)

2.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Översyn av de faktorer som låg till grund för påförande av antidumpningstullar – Rapport från Världshandelsorganisationen, i vilken det konstateras att en exportör inte ska omfattas av antidumpningsåtgärder som antagits efter en ursprunglig undersökning och att översyn inte kan ske – Institutionernas inledande av en ny undersökning av exportören – Tillåtet – Villkor

(Avtal om tillämpning av artikel VI i det allmänna tull- och handelsavtalet, artikel 5.8; rådets förordning nr 1225/2009, artikel 5)

3.      Unionsrätten – Tolkning – Metoder – Tolkning mot bakgrund av de internationella avtal gemenskapen ingått – Tolkning av förordning nr 1225/2009 med hänsyn till antidumpningsreglerna i 1994 års Gatt-avtal

(Allmänna tull- och handelsavtalet 1994, artikel VI.1; Avtal om tillämpning av artikel VI i det allmänna tull- och handelsavtalet, ”1994 års antidumpningsavtal”; rådets förordning nr 1225/2009)

4.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Avslutande av förfarandet – Dumpningsmarginal som understiger 2 procent – Inledande av en ny undersökning – Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordning nr 1225/2009, artikel 9.3)

5.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada – Faktorer som ska beaktas – Inledande av en ny undersökning – Omprövningsförfarande – Analys som institutionerna ska göra – Omfattning

(Rådets förordning nr 1225/2009, artiklarna 3.1 och 11.3)

6.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Fastställande av antidumpningstullar – Tillämpningens varaktighet – Rådets utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordning nr 1225/2009, artikel 11.1 och 11.2)

7.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Maktmissbruk – Begrepp

(Artikel 263 FEUF)

8.      Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada – Faktorer som ska beaktas – Flertal – Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser – Avsaknad av bedömning av alla de faktorer och förhållanden som avser unionsindustrins tillstånd – Beaktande av endast de i fallet relevanta faktorerna – Uppenbart oriktig bedömning – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 1225/2009, artikel 3.5)

9.      Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Fastställelse av föremålet för tvisten – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Abstrakt redogörelse – Avvisning

(Domstolens stadga, artikel 21; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1)

10.    Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Bestämmande av normalvärdet – Import från sådana länder utan marknadsekonomi som avses i artikel 2.7 b i förordning nr 1225/2009 – Förfarandet för bedömning av villkoren för att en tillverkare ska kunna tillerkännas status som företag som verkar i en marknadsekonomi – Kommissionens överskridande av den tremånadersfrist som föreskrivs i artikel 2.7 c andra stycket i förordningen – Följder

(Rådets förordning nr 1225/2009, artikel 2.7 c)

11.    Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Bestämmande av normalvärdet – Import från sådana länder utan marknadsekonomi som avses i artikel 2.7 b i förordning nr 1225/2009 – Tillämpning av reglerna avseende länder med marknadsekonomi – Tillämpning endast på tillverkare som uppfyller de kumulativa villkor som anges i artikel 2.7 c i förordningen

(Rådets förordning nr 1225/2009, artikel 2.7 c)

12.    Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Bestämmande av normalvärdet – Import från sådana länder utan marknadsekonomi som avses i artikel 2.7 b i förordning nr 1225/2009 – Tillämpning av reglerna avseende länder med marknadsekonomi – Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser – Bevisbördan åvilar tillverkarna

(Rådets förordning nr 1225/2009, artikel 2.7 b och c)

1.      Även om antidumpningsförfaranden i princip rör all import av en viss kategori av produkter från ett tredjeland och inte produkter från bestämda företag, går det inte att av ordalydelsen i artiklarna 5.1, 5.2, 5.7, 5.9 och 17 grundförordningen om antidumpning nr 1225/2009 med säkerhet sluta sig till att ett antidumpningsförfarande aldrig kan inledas mot en ensam tillverkare. Artikel 5.9 i grundförordningen kan inte heller tolkas så, att den förbjuder unionens institutioner att, då de i vederbörlig ordning har mottagit ett klagomål innehållande bevisning för att det föreligger dumpning, skada och orsakssamband mellan den påstått dumpade importen och den påstådda skadan, inleda ett förfarande mot bara en tillverkare, när det i ett tidigare förfarande har konstaterats att tillverkaren i fråga hade en dumpningsmarginal som var lika med noll eller minimal och att antidumpningsåtgärder vidtas mot alla andra tillverkare av den berörda produkten.

Enligt artikel 9.4 i förordning 1225/2009 ska en antidumpningstull införas när det av de faktiska omständigheter som slutgiltigt konstateras framgår att dumpning och därav följande skada föreligger och att gemenskapens intresse kräver ett ingripande. Denna bestämmelse säger emellertid inte något om hur många bolag ett sådant konstaterande ska avse eller mot hur många bolag en antidumpningstull ska kunna införas. När det gäller skyldigheten enligt artikel 9.5 första stycket andra meningen i samma förordning, det vill säga kravet på att i den förordning genom vilken tullen införs ange tullen för varje leverantör eller, om detta är praktiskt ogenomförbart, för varje berört leverantörsland, ska uttrycket ”varje leverantör” förstås som varje leverantör som förfarandet rör. Denna bestämmelse innebär således inte något krav på att tullarna ska införas mot samtliga leverantörer i det berörda tredjelandet. En sådan tolkning stöds även av lydelsen i artikel 9.2 i avtalet om tillämpning av artikel VI i det allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (antidumpningsavtalet), där det uttryckligen anges att myndigheterna skall namnge leverantören eller leverantörerna av den berörda varan.

Det kan heller inte anses framgå av artikel VI.1 i allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (Gatt-avtalet) eller av artikel 1 i antidumpningsavtalet att ett förfarande aldrig kan inledas mot bara en tillverkare. Artikel VI.1 i Gatt-avtalet handlar varken om inledandet av förfararanden eller om antalet tillverkare som kan bli föremål för sådana förfaranden. Artikel 5.2 ii och artiklarna 6.1.3, 6.7, 6.10 och 9.2 i antidumpningsavtalet innehåller inte heller någon begränsning av hur många tillverkare som inledandet av ett förfarande kan avse.

(se punkterna 65, 68, 74, 76, 77, 92 och 93)

2.      En rapport från Världshandelsorganisationens överprövningsorgan, i vilken det konstateras att en exportör inte hade en dumpningsmarginal över miniminivån i en ursprunglig undersökning, och att exportören därmed ska undantas från slutgiltiga antidumpningsåtgärder och inte kan bli föremål för administrativa undersökningar, hindrar inte unionens institutioner från att inleda ett nytt förfarande mot ett bolag i ett fall då de i vederbörlig ordning har mottagit ett klagomål innehållande bevisning för att det föreligger dumpning, skada och orsakssamband mellan den påstått dumpade importen och den påstådda skadan.

Det är på grund av det faktum att den inte omfattas av tillämpningsområdet för antidumpningsåtgärden och att dess export är befriad från tull som den berörde tillverkaren inte kan bli föremål för nya undersökningar, eftersom sådana undersökningar avser erlagd tull eller behovet av att behålla tullarna, och således inte kan tillämpas på tillverkare med en minimal marginal.

(se punkterna 80, 82 och 83)

3.      Gemenskapsrättsakter ska så långt möjligt tolkas mot bakgrund av internationell rätt, i synnerhet när rättsakterna just syftar till att genomföra ett internationellt avtal som gemenskapen har ingått, såsom är fallet med den grundläggande antidumpningsförordningen nr 1225/2009, vilken antogs för att uppfylla de internationella skyldigheter som följer av avtalet om tillämpning av artikel VI i allmänna tull- och handelsavtalet 1994. Företrädet för internationella avtal som ingåtts av gemenskapen framför unionens sekundärrättsakter innebär att de senare i möjligaste mån ska tolkas i överensstämmelse med dessa avtal.

(se punkterna 108 och 109)

4.      Artikel 9.3 i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 1225/2009 innehåller bara en möjlighet, och inte någon skyldighet, för institutionerna att göra en översyn för det fall det har konstaterats att en exportör har en minimal marginal. Det framgår nämligen av lydelsen i nämnda bestämmelse att förfarandena mot enskilda exportörer omedelbart ska avslutas om det fastställs att deras dumpningsmarginal är minimal under förutsättning att det endast är undersökningen som ska avslutas och att dessa exportörer även fortsättningsvis omfattas av förfarandet och åter kan bli föremål för en undersökning vid en senare översyn.

Det framgår av användningen av verbet ”kunna” att institutionerna förfogar över en möjlighet, och inte en skyldighet, att vid en översyn göra en tillverkare med en minimal dumpningsmarginal till föremål för en ny undersökning. Denna bestämmelse ger således institutionerna utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller beslutet om att, inom ramen för en översyn, göra en ny undersökning av enskilda exportörer vars dumpningsmarginal understiger 2 procent.

(se punkterna 110–112)

5.      Se texten i avgörandet.

(se punkterna 119–123)

6.      Se texten i avgörandet.

(se punkterna 125 och 126)

7.      Se texten i avgörandet.

(se punkt 130)

8.      Se texten i avgörandet.

(se punkterna 134–143 och 148)

9.      Se texten i avgörandet.

(se punkt 153)

10.    Alla beslut om marknadsekonomisk status ska, enligt ordalydelsen i artikel 2.7 c andra stycket i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 1225/2009, i princip fattas inom tre månader från inledandet av undersökningen, och den valda lösningen ska förbli gällande under hela undersökningen. På unionsrättens nuvarande stadium och enligt unionsdomstolens tolkning av bestämmelsen kvarstår dock faktum att, för det första, den omständigheten att beslut fattas efter fristens utgång inte i sig räcker för att en förordning som inför en antidumpningstull ska ogiltigförklaras och, för det andra, ett sådant beslut kan ändras under förfarandets gång om det visar sig vara felaktigt.

Ett överskridande av tremånadersfristen kan endast leda till en sådan ogiltigförklaring under förutsättning att sökanden visar att rådet, om fristen inte hade överskridits, skulle kunna ha antagit en annan förordning som bättre gynnade sökandens intressen än den angripna förordningen.

Tribunalen har heller inte bedömt att ratio legis för artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen motiverar att en förordning som inför slutgiltiga antidumpningstullar ogiltigförklaras i förhållande till ett företag varje gång kommissionen har kunnat ha kännedom om hur ett beslut om marknadsekonomisk status påverkar beräkningen av detta företags dumpningsmarginal och av det enkla skälet att sådan kännedom förelåg vid tidpunkten för meddelandet av beslutet om marknadsekonomisk status. Det föreligger inte någon direkt koppling mellan tremånadersfristen och kommissionens eventuella kännedom om hur ett beslut om marknadsekonomisk status kommer att påverka ett företags dumpningsmarginal. I grundförordningen föreskrivs inte heller att beslutet om marknadsekonomisk status måste fattas vid en tidpunkt då kommissionen inte har kännedom om de uppgifter som gör det möjligt för den att ta redan på hur ett beslut om marknadsekonomisk status kommer att påverka ett företags dumpningsmarginal. Härvid kan det inte uteslutas att, även om beslutet om marknadsekonomisk status fattas inom fristen, kommissionen antar ett sådant beslut trots att den redan förfogar över de uppgifter som gör det möjligt för den att beräkna hur beslutet om marknadsekonomisk status kommer att påverka det berörda företagets dumpningsmarginal.

(se punkterna 160, 165 och 167)

11.    Se texten i avgörandet.

(se punkt 177)

12.    Unionsinstitutionerna förfogar inom området för den gemensamma handelspolitiken och särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma. Domstolsprövningen av en sådan bedömning ska endast avse en kontroll av att handläggningsreglerna har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk.

På samma sätt förhåller det sig med faktiska omständigheter av juridisk och politisk art i det aktuella landet, vilka unionsinstitutionerna har att bedöma för att avgöra om en exportör agerar på marknadsmässiga villkor, utan något större statligt inflytande, och därför kan beviljas den status som tillkommer företag som verkar i en marknadsekonomi.

På området för handelspolitiska skyddsåtgärder och särskilt antidumpningsåtgärder har unionsdomstolarna inte behörighet att bedöma frågor som är förbehållna unionens myndigheter. Det åligger emellertid unionsdomstolarna att säkerställa att institutionerna beaktat alla relevanta omständigheter och att de utvärderat handlingarna i ärendet med erforderlig noggrannhet.

Dessutom framgår det av artikel 2.7 c i den grundläggande antidumpningsförordningen nr 1225/2009 att bevisbördan åvilar den tillverkare som önskar erhålla status som företag som verkar i en marknadsekonomi. I artikel 2.7 c i förordningen anges nämligen att en ansökan som inges med stöd av bestämmelsen i led b måste vara skriftlig och innehålla tillräcklig bevisning om att tillverkaren är verksam under marknadsekonomiska förhållanden. Följaktligen ankommer det inte på unionsinstitutionerna att bevisa att tillverkaren inte uppfyller de villkor som föreskrivits för att tillerkännas sådan status. Däremot åligger det nämnda institutioner att bedöma huruvida de uppgifter som lämnats av tillverkaren är tillräckliga för att bevisa att villkoren i artikel 2.7 c i förordningen är uppfyllda, och det åligger unionsdomstolen att pröva huruvida något uppenbart fel begåtts vid denna bedömning.

(se punkterna 182–185)