Language of document : ECLI:EU:T:2021:120

TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)

den 10 mars 2021 (*)

”EU-varumärke – Ansökan om registrering som EU-varumärke av ordmärket MaxWear – Absolut registreringshinder –Särskiljningsförmåga saknas – Artikel 7.1 b i förordning (EU) 2017/1001”

I mål T‑99/20,

Golvabia Innovation AB, Anderstorp (Sverige), företrätt av D. Thorbjörnsson, advokat,

klagande,

mot

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av T. von Schantz och J. Crespo Carrillo, båda i egenskap av ombud,

motpart,

angående ett överklagande av det beslut som meddelades av EUIPO:s första överklagandenämnd den 19 december 2019 (ärende R 888/2019‑1), om en ansökan om registrering som EU-varumärke av ordkännetecknet MaxWear,

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen),

sammansatt av ordföranden A.M. Collins samt domarna V. Kreuschitz (referent) och G. De Baere,

justitiesekreterare: E. Coulon,

med beaktande av överklagandet som inkom till tribunalens kansli den 19 februari 2020,

med beaktande av svarsskrivelsen som inkom till tribunalens kansli den 3 juni 2020,

med beaktande av åtgärden för processledning av den 30 november 2020 och EUIPO:s svar som inkom till tribunalens kansli den 21 december 2020,

med beaktande av att ingen av parterna tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling och av att tribunalen således, med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Klaganden, Golvabia Innovation AB, ingav den 11 september 2018 en ansökan om registrering av EU-varumärke till Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1).

2        Det sökta varumärket utgörs av ordkännetecknet MaxWear.

3        De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klasserna 19 och 27 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning:

–        klass 19: ”Golv, ej av metall, inkluderande golvbrädor, parkettgolv och golvplattor; klinker”

–        klass 27: ”Golvbeläggningar; mattor och mattbeläggningar; linoleum och andra material för golvbeläggningar; golvbeklädnader inkluderande isolerande golvbeklädnader”.

4        Genom beslut av den 22 februari 2019 avslog granskaren registreringsansökan med stöd av artikel 7.1 b och 7.2 i förordning 2017/1001 för samtliga varor som ansökan avsåg.

5        Den 23 april 2019 överklagade Golvabia Innovation AB granskarens beslut vid EUIPO med stöd av artiklarna 66–71 i förordning 2017/1001.

6        Första överklagandenämnden avslog överklagandet genom beslut av den 19 december 2019 (ärende R 888/2019‑1) (nedan kallat det överklagade beslutet).

7        Som skäl för sitt beslut angav överklagandenämnden att artikel 7.1 b i förordning 2017/1001 ska tillämpas om det sökta varumärket saknar den erforderliga särskiljningsförmågan i förhållande till en icke-oväsentlig del av omsättningskretsen, och till och med – vilket anges i artikel 7.2 i samma förordning – när detta absoluta registreringshinder gäller endast i en del av Europeiska unionen (punkterna 19 och 20 i det överklagade beslutet). Enligt överklagandenämnden gjorde granskaren en riktig bedömning när den konstaterade att omsättningskretsen – bestående av engelskspråkiga konsumenter och fackmän inom byggnads- och golvbeläggningsbranschen i Europeiska unionen, bland annat i Förenade kungariket, Malta och Irland (punkterna 14 och 15 i det överklagade beslutet) – uppfattade det sökta varumärket som en kombination av de båda orden ”max”, det vill säga en förkortning av ordet ”maximum”, och ”wear”, i betydelsen ”försämring genom användning” eller ”hållbarhet under användning”, och därmed som ett uttryck för ”slitage eller slitstyrka”. Överklagandenämnden godtog inte klagandens argument att denna ordkombination utgör en ovanlig form som inte används inom den relevanta sektorn och att sammansättningen av dessa två ord inte är vanligt förekommande för att beskriva de aktuella varorna eller deras egenskaper. För det första fann nämnden att den omständigheten att denna ordsammansättning eventuellt inte brukar användas i branschen, eller att den inte utgör ett vanligt sätt att beskriva golv eller dess egenskaper, inte utesluter att omsättningskretsen kan förstå betydelsen av de sammansatta orden. För det andra fann nämnden att det inte angetts att sammansättningen skulle kunna uppfattas på ett annat sätt än som en kombination av betydelserna av ordet ”max” respektive ordet ”wear”. Nämnden konstaterade således att det inte var fråga om någon neologism (punkterna 21–24 i det överklagade beslutet).

8        Enligt överklagandenämnden finns det åtminstone en väsentlig del av omsättningskretsen som i samband med golvmaterial eller golvbeläggningar uppfattar ordkombinationen ”maxwear” som ett budskap avseende de aktuella varornas egenskaper, i den meningen att dessa är särskilt slitstarka, eller rentav som en direkt och konkret beskrivning av varornas egenskaper. Vidare konstaterade nämnden att eftersom omsättningskretsen uppfattar ordkombinationen som information om varornas egenskaper, det vill säga hållbarhet under användning, kommer de som tillhör omsättningskretsen inte att dra slutsatsen att dessa varor härrör från ett visst företag. Enligt överklagandenämnden uppfyller det sökta varumärket således inte det huvudsakliga syftet med ett varumärke, som är att ange varornas eller tjänsternas kommersiella ursprung och att särskilja dem från andra företags varor eller tjänster (punkterna 25 och 26 i det överklagade beslutet).

 Parternas yrkanden

9        Klaganden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det överklagade beslutet,

–        ”tillåta” att det sökta varumärket registreras för de varor som avses ovan i punkt 3, och

–        förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

10      EUIPO har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla överklagandet, och

–        förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

11      Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat en enda grund, nämligen åsidosättande av artikel 7.1 b och 7.2 i förordning 2017/1001.

12      Klaganden anser att om det åtminstone föreligger en viss grad av särskiljningsförmåga, om än mycket liten, så räcker det för att artikel 7.1 b i förordning 2017/1001 inte ska vara tillämplig. Klaganden har inte ifrågasatt att betydelsen av orden ”max” och ”wear” är den som granskaren påstod, men däremot har den bestritt att omsättningskretsen identifierar och uppfattar den betydelsen när den ser det sammansatta ordet ”maxwear”. Ordet ”wear” uppfattas nämligen i allmänhet, enligt vad klaganden har anfört, som att det betyder kläder eller har att göra med att man bär (det engelska verbet to wear) kläder. Klaganden har dessutom ifrågasatt relevansen av den rättspraxis som överklagandenämnden har åberopat, enligt vilken uppfattningen hos en icke oväsentlig del eller en väsentlig del av omsättningskretsen är tillräcklig i detta avseende. Tvärtom anser klaganden att då det är en viss del av omsättningskretsen som inte uppfattar ordkännetecknet MaxWear som ett budskap avseende varornas egenskaper, så har kännetecknet redan av det skälet en viss – eventuellt minimal – grad av särskiljningsförmåga. Klaganden har anfört att överklagandenämnden inte angett något stöd för eller någon förklaring till dess slutsats att en ”väsentlig del” av omsättningskretsen uppfattar nämnda ordkännetecken på det sätt som beskrivs i punkt 20 i det överklagade beslutet. Enligt klaganden torde det i vart fall krävas att fler än hälften av de personer som ingår i omsättningskretsen har den uppfattningen, vilket klaganden inte anser vara fallet.

13      Klaganden har på denna punkt ifrågasatt överklagandenämndens konstaterande att det är av relevans hur den engelskspråkiga delen av omsättningskretsen inom EU, inbegripet åtminstone omsättningskretsen i Förenade kungariket, Malta, Irland, Finland, Sverige, Danmark, Tyskland och Cypern, uppfattar kännetecknet, med hänsyn till att Förenade kungariket nu har lämnat Europeiska unionen. Klaganden har anfört att förutom i Irland har genomsnittskonsumenterna i dessa länder inte engelska som modersmål, och att de på sin höjd kan anses ha grundläggande kunskaper i engelska, såsom i Tyskland. Enligt klaganden är det dessutom tveksamt om uttrycket ”maxwear” för dessa konsumenter helt saknar särskiljningsförmåga. Orden ”max” och ”wear”, sedda var för sig, ”säger [nämligen] i princip ingenting om de varor som är föremål för ansökan”.

14      Klaganden har anfört att uttrycket ”maxwear” inte är vanligt förekommande i handeln i samband med saluföring av de varor som avses ovan i punkt 3, utan endast används i samband med marknadsföringen och försäljningen av klagandens varor och således i egenskap av kännetecken för klagandens varor. Det rör sig om en ovanlig nybildning som inte förekommer i något språk, inte ens på engelska. Emellertid är ”MaxWear” inte en reklamslogan, kvalitetsbeteckning eller uppmaning till konsumenterna att köpa de varor som avses med varumärket. Klaganden har preciserat att varken granskaren eller överklagandenämnden har påvisat någon beskrivande användning av ordkännetecknet ”MaxWear” i handeln, och att det inte rör sig om något vanligt eller känt sätt att beskriva de varor som avses ovan i punkt 3, eller deras funktioner eller väsentliga egenskaper. Sambandet mellan, å ena sidan, uttrycket ”maxwear” och, å andra sidan golvprodukter, är – om man bortser från Irland – påfallande vagt och obestämt för genomsnittskonsumenterna, vilka endast besitter grundläggande kunskaper i engelska. Den omständigheten att ett varumärke eventuellt förmedlar ett positivt budskap avseende de varor varumärket avser är i sig inget registreringshinder enligt artikel 7.1 b i förordning 2017/1001.

15      Klaganden har vidare anfört att ”maxwear” är snärtigt och slående (”catchy” på engelska) och uppfattas som ett varumärke av genomsnittskonsumenten, eftersom det betyder något mer än summan av delarna. Sammansättningen ”MaxWear” är ovanlig till sin struktur då den inte är gjord i enlighet med engelska lexikaliska och grammatiska regler, vilket ger en syntax som skapar någonting annat än enbart kombinationen av de två orden. Denna ordkombination avviker således från den terminologi som används för att beskriva golv och dess väsentliga egenskaper och uppfattas omedelbart av genomsnittskonsumenten som en upplysning om det kommersiella ursprunget. Det finns enligt klaganden heller inte något i varumärket som kan få genomsnittskonsumenten att göra en direkt koppling till någon egenskap hos de aktuella varorna. Till stöd för sina yrkanden har klaganden hänvisat till domen från Svea hovrätt, Patent- och marknadsöverdomstolen, i målet PMÖÄ 8938‑16 som avsåg varumärket soundfelt för bland annat varuslaget ”polyesterfleece för ljudisolering” i klass 17. Klaganden drar därav slutsatsen att det sökta varumärket är övervägande suggestivt eller egenskapsantydande i relation till de varor som avses ovan i punkt 3 och att det därmed besitter i vart fall ett minimum av inneboende särskiljningsförmåga, varför artikel 7.1 b i förordning 2017/1001 inte är tillämplig. Överklagandenämnden gjorde sig enligt klaganden således skyldig till felaktig rättstillämpning när den avslog registreringsansökan med stöd av denna bestämmelse.

16      Klaganden har inte besvarat tribunalens skriftliga fråga om hur bolaget ser på betydelsen av domen av den 3 september 2020, achtung!/EUIPO (C‑214/19 P, ej publicerad, EU:C:2020:632) för avgörandet av den nu förevarande tvisten.

17      EUIPO har i sin svarsskrivelse bland annat erinrat om domen av den 2 december 2015, Information Resources/harmoniseringskontoret (Growth Delivered) (T‑528/14, ej publicerad, EU:T:2015:920, punkt 46), enligt vilken registrering av ett varumärke ska vägras om en av varumärkets betydelser uppfattas som ett absolut registreringshinder enligt artikel 7.1 b i förordning 2017/1001. EUIPO har i sitt svar på tribunalens skriftliga fråga formellt tagit tillbaka de argument som anfördes i punkterna 12 och 20 i dess svarsskrivelse med hänvisning till nämnda dom från tribunalen. Likaså har argumentet i första meningen i punkt 35 i svarsskrivelsen tagits tillbaka. EUIPO har dock i huvudsak preciserat att lagenligheten av överklagandenämndens bedömning att det sökta varumärket saknar särskiljningsförmåga inte påverkas av domen av den 3 september 2020, achtung!/EUIPO (C‑214/19 P, ej publicerad, EU:C:2020:632).

18      Enligt EUIPO används  ordet ”max” i det engelska språket som en förkortning av ordet ”maximum” vilket är allmänt känt. Det innebär att omsättningskretsen omedelbart kopplar ihop det första ordet med det andra ordet. Det andra ordet ”wear” betyder enligt EUIPO ”att försämras genom användning” eller ”hållbarhet under användning”. EUIPO har anfört att klaganden i detta avseende har nöjt sig med att uppge att detta ord normalt sett uppfattas i bemärkelsen ”kläder” eller ”bära kläder”. I förevarande fall ska emellertid hänsyn tas till de varor som avses ovan i punkt 3 och som inte har något samband med användning av kläder, eller med en klädinköpssituation. EUIPO anser tvärtom att ordet ”wear” i bemärkelsen ”hållbarhet under användning” är särskilt relevant för golv och golvbeläggningsmaterial, eftersom detta kan anses vara en central och eftersträvansvärd egenskap hos sådana varor. Omsättningskretsen, som består av genomsnittskonsumenter och fackmän inom EU som förstår engelska, uppfattar således ordet ”wear” i den bemärkelsen. EUIPO har härav dragit slutsatsen att omsättningskretsen uppfattar sammansättningen av orden ”max” och ”wear” i uttrycket ”maxwear” som en upplysning om att de aktuella varorna har maximal hållbarhet under användning eller är särskilt slitstarka.

19      EUIPO har bestritt påståendet att artikel 7.1 b i förordning 2017/1001 är otillämplig om registreringshindret är tillämpligt på endast en obetydlig del av omsättningskretsen samt argumentet att en ”väsentlig del” ska bestå av minst hälften av omsättningskretsen. Denna bestämmelse är enligt EUIPO nämligen även tillämplig när ett registreringshinder avser en enda medlemsstat, eller till och med ett mindre område, exempelvis Irland eller Malta där engelska utgör ett av de officiella språken.

20      Orden ”max” och ”wear” är enligt EUIPO vanligt förekommande och allmänt använda ord inom det engelska språket och deras betydelser är kända och kan uppfattas av samtliga konsumenter som har grundläggande kunskaper i engelska. Uppfattningen att ordkännetecknet ”MaxWear” anger maximal slitstyrka, är en direkt konsekvens av hur omsättningskretsen uppfattar betydelsen av de sammansatta orden ”max” och ”wear”. Kännetecknet utgör, enligt EUIPO, ett tydligt uttryck för att de golv och golvbeläggningsmaterial som ingår i klass 19 och 27 är avsedda för förhållanden där en hög grad av slitage förekommer, vilket innebär att kännetecknet förmedlar positiv information om varornas egenskaper, närmare bestämt deras hållbarhet under användning. Den omständigheten att de två allmänt förekommande orden ”max” och ”wear” har satts samman till ett enda ord, utan något grafiskt tillägg eller semantisk ändring, leder inte till någon nybildning med ändrad betydelse.

21      Tribunalen konstaterar att enligt artikel 7.1 b i förordning 2017/1001 får varumärken som saknar särskiljningsförmåga inte registreras. Enligt artikel 7.2 i förordningen ska punkt 1 tillämpas även om registreringshindren endast finns i en del av unionen.

22      Den bakomliggande tanken med artikel 7.1 b i förordning 2017/1001 hänger samman med att varumärkets grundläggande funktion är att, i fråga om en vara eller tjänst som kännetecknas av varumärket, garantera konsumenten eller slutanvändaren varans eller tjänstens ursprung (se dom av den 29 september 2009, The Smiley Company/harmoniseringskontoret (halvt smiley-leende), T‑139/08, EU:T:2009:364, punkt 14 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 februari 2018, dm-drogerie markt/EUIPO – Digital Print Group O. Schimek (Foto Paradies), T‑843/16, ej publicerad, EU:T:2018:102, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

23      Syftet med det absoluta registreringshinder som föreskrivs i artikel 7.1 b i förordning 2017/1001 är således att säkerställa att denna konsument eller denna slutanvändare utan risk för förväxling kan särskilja denna vara eller tjänst från andra med ett annat ursprung. Ett varumärke har således särskiljningsförmåga, i den mening som avses i denna artikel, när varumärket gör det möjligt att säkerställa att den vara eller tjänst som avses i en registreringsansökan härrör från ett visst företag, och således att särskilja denna vara eller denna tjänst från andra som härrör från andra företag (se dom av den 12 juli 2012, Smart Technologies/harmoniseringskontoret, C‑311/11 P, EU:C:2012:460, punkt 23 och där angiven rättspraxis, dom av den 28 februari 2018, Foto Paradies, T‑843/16, ej publicerad, EU:T:2018:102, punkt 16 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 mars 2019, Robert Bosch/EUIPO (Simply. Connected.), T‑251/17 och T‑252/17, EU:T:2019:202, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

24      Kännetecken saknar särskiljningsförmåga, i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning 2017/1001, när de inte kan fylla ett varumärkes grundläggande funktion, nämligen den att ange varans eller tjänstens ursprung så att den konsument som köper den vara eller den tjänst som kännetecknas av varumärket kan göra samma val vid ett senare köp, om erfarenheten varit positiv, eller göra ett annat val, om den varit negativ (se dom av den 23 januari 2018, avanti/EUIPO (avanti), T‑250/17, ej publicerad, EU:T:2018:24, punkt 14 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 mars 2019, Simply. Connected., T‑251/17 och T‑252/17, EU:T:2019:202, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

25      Ett känneteckens särskiljningsförmåga ska bedömas dels utifrån de varor eller tjänster som registreringsansökan avser, dels utifrån hur omsättningskretsen uppfattar varumärket (se dom av den 28 mars 2019, Simply. Connected., T‑251/17 och T‑252/17, EU:T:2019:202, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

26      I förevarande fall har klaganden inte bestritt överklagandenämndens bedömning att omsättningskretsen består av engelskspråkiga konsumenter och fackmän inom byggnads- och golvbeläggningsbranschen i Europeiska unionen, bland annat i Malta och Irland (punkterna 14 och 15 i det överklagade beslutet). Med hänsyn till att det sökta varumärket består av de engelska orden ”max” och ”wear”, är detta en korrekt bedömning som tribunalen bekräftar.

27      Klaganden har i detta avseende inskränkt sig till att ifrågasätta överklagandenämndens konstaterande att det räcker att en icke oväsentlig del av omsättningskretsen, och endast i en del av Europeiska unionen, uppfattar att det sökta varumärket saknar särskiljningsförmåga (punkterna 19 och 20 i det överklagade beslutet). Till stöd för sitt argument har klaganden i huvudsak gjort gällande att det torde krävas att fler än hälften av de personer som ingår i omsättningskretsen har den uppfattningen. Klaganden har därvid utgått från att den del av omsättningskretsen som endast har grundläggande kunskaper i engelska, såsom är fallet i Tyskland, inte kommer att förknippa uttrycket ”maxwear” med golvbeläggningar som är exponerade för ”försämring genom användning” eller som uppvisar ”hållbarhet under användning”, utan snarare med bärandet av kläder, samt att den del av omsättningskretsen som finns i Förenade kungariket inte kan beaktas på grund av ”Brexit”.

28      Tribunalen konstaterar, såsom överklagandenämnden med rätta slog fast och vilket EUIPO har anfört, att följande framgår av fast rättspraxis. För att ett kännetecken ska omfattas av förbudet i artikel 7.1 b i förordning 2017/1001, räcker det att det föreligger ett registreringshinder i förhållande till en icke oväsentlig del av omsättningskretsen, och det är inte nödvändigt att pröva huruvida även andra personer som tillhör omsättningskretsen också känner till kännetecknet eller dess betydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2016, Intesa Sanpaolo/EUIPO (START UP INITIATIVE), T‑529/15, EU:T:2016:747, punkt 55, dom av den 6 oktober 2017, Karelia/EUIPO (KARELIA), T‑878/16, ej publicerad, EU:T:2017:702, punkt 27 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 juli 2019, Wewi Mobile/EUIPO (Fi Network), T‑601/18, ej publicerad, EU:T:2019:510, punkt 16 och där angiven rättspraxis). Likaså finner tribunalen att det var riktigt av överklagandenämnden att framhålla att det framgår av artikel 7.2 i förordning 2017/1001 att punkt 1 i den artikeln ska tillämpas även om registreringshindret endast finns i en del av Europeiska unionen.

29      Det räckte således att överklagandenämnden baserade sig på uppfattningen hos den engelskspråkiga omsättningskretsen i medlemsstater som Irland, Malta eller Förenade kungariket när den gjorde sin bedömning av det sökta varumärkets eventuella särskiljningsförmåga. För övrigt gäller i förevarande fall, precis som EUIPO har gjort gällande, att när unionsrätten, inbegripet förordning 2017/1001, tillämpas på omständigheterna i det aktuella fallet, så ska Förenade kungariket behandlas som en medlemsstat i Europeiska unionen, i enlighet med vad som anges i artikel 127.1 i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7).

30      Tribunalen underkänner följaktligen klagandens argument att bedömningen av omsättningskretsen var felaktig. Det saknas därvid anledning att pröva huruvida uttrycket ”en del av unionen” i artikel 7.2 i förordning 2017/1001 kan förstås så, att det även kan avse ett mindre område än en medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2012, Sogepi Consulting y Publicidad/harmoniseringskontoret (ESPETEC), T‑72/11, ej publicerad, EU:T:2012:424, punkt 11). Detta medför även att klaganden inte heller kan vinna framgång med argumentet att det räcker med en viss uppfattning hos en ”viss del av omsättningskretsen” för att det sökta varumärket ska anses ha särskiljningsförmåga – om än en mycket låg sådan – och för att artikel 7.1 b i förordning 2017/1001 inte ska vara tillämplig.

31      Vad gäller frågan hur orden ”max” och ”wear” i det sökta varumärket uppfattas har klaganden inte bestritt att omsättningskretsen uppfattar det första ordet som en förkortning av ”maximum” och det andra ordet som att det bland annat betyder ”försämring genom användning” eller ”hållbarhet under användning”. Att ordet ”wear” i omsättningskretsens ögon även kan beteckna bärandet av kläder saknar i detta hänseende betydelse – precis som EUIPO med rätta har gjort gällande – eftersom registreringsansökan inte avser registrering av ordkännetecknet MaxWear för den typen av varor. För övrigt baserade sig överklagandenämnden inte på den del av tribunalens praxis som underkändes genom domen av den 3 september 2020, achtung!/EUIPO (C‑214/19 P, ej publicerad, EU:C:2020:632, punkterna 33–36) när den gjorde sin bedömning i punkterna 19–27 i det överklagade beslutet. Tvärtom var det korrekt av nämnden att i enlighet med rättspraxis, i stället för att göra en teoretisk bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2012, Smart Technologies/harmoniseringskontoret, C‑311/11 P, EU:C:2012:460, punkt 23, och dom av den 3 maj 2018, Raise Conseil/EUIPO – Raizers (RAISE), T‑463/17, ej publicerad, EU:T:2018:249, punkt 54), begränsa sig till att konstatera att det sökta varumärket saknar särskiljningsförmåga med hänsyn till det specifika sambandet mellan betydelsen av uttrycket ”maxwear” och de aktuella varornas egenskaper, utan att för den skull utesluta att uttrycket kan ha en annan betydelse om det används i samband med andra varor som i det aktuella fallet saknar relevans. Tribunalen konstaterar i vart fall att klaganden genom att underlåta att besvara den skriftliga frågan från tribunalen inom angiven frist har avstått från att bestrida överklagandenämndens bedömning med hänsyn till skälen i domen av den 3 september 2020, achtung!/EUIPO (C‑214/19 P, ej publicerad, EU:C:2020:632, punkterna 33–36). Klaganden har därigenom även avstått från att närmare precisera varför bolaget anser att en sådan annan betydelse, från omsättningskretsens perspektiv betraktat, skulle kunna ge det sökta varumärket det minimum av särskiljningsförmåga som krävs med avseende på de aktuella varorna.

32      Inte heller har klaganden grund för sitt påstående att omsättningskretsen uppfattar kombinationen av orden ”max” och ”wear” – som det sökta ordkännetecknet består av – som en ovanlig neologism, som inte är vanligt förekommande i handeln med de aktuella varorna och vars betydelse går utöver betydelsen av dess båda beståndsdelar. Tribunalen konstaterar nämligen att denna ordkombination – precis som EUIPO har anfört – språkligt sett inte har något ovanligt över sig vad gäller dess struktur, och överensstämmer med engelskans lexikaliska regler, enligt vilka bland annat ett adjektiv eller ett adverb (”max”) föregår ett substantiv eller ett verb (”wear”). Således är ordkombinationen sådan att den engelskspråkiga omsättningskretsen, med beaktande av de aktuella varorna, omedelbart kan urskilja de ord som den består av och direkt kan förstå ordens betydelse. Att dessa ord har satts samman ändrar inte deras innebörd eller deras räckvidd, och förmedlar inte något ytterligare begreppsmässigt innehåll (se punkterna 23 och 24 i det överklagade beslutet). Överklagandenämnden gjorde således en riktig bedömning när den i huvudsak fann att det sökta varumärket, när det gäller de aktuella varorna – golv- eller golvbeläggningsmaterial – bland annat förmedlar ett budskap om dessa varors väsentliga egenskaper, varibland deras särskilda hållbarhet under användning, eller till och med deras särskilda förmåga att stå emot slitage (se punkt 25 i det överklagade beslutet). Härav följer dessutom att klagandens argument som bygger på att ordkombinationen ”maxwear” är snärtig, slående eller suggestiv inte kan godtas.

33      Slutligen konstaterar tribunalen att klaganden i detta sammanhang inte med framgång kan åberopa domen från Svea hovrätt, Patent- och marknadsöverdomstolen i målet PMÖÄ 8938‑16 angående varumärket soundfelt, som gällde ett kännetecken som var väldigt annorlunda än det nu aktuella sökta varumärket och som avsåg andra varor. Det framgår dessutom av fast rättspraxis att bedömningen av huruvida överklagandenämndernas beslut är lagenliga endast ska göras på grundval av förordning 2017/1001 och inte baserat på EUIPO:s eller nationella myndigheters tidigare beslutspraxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2017, Maximum Play/EUIPO (MAXPLAY), T‑400/16, ej publicerad, EU:T:2017:152, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

34      Mot bakgrund av det ovan anförda underkänner tribunalen klagandens enda grund, varför överklagandet ska ogillas i sin helhet, utan att det behöver fastställas huruvida det andra yrkandet om att ”tillåta” registreringen av det sökta varumärket kan tas upp till sakprövning.

 Rättegångskostnader

35      Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. EUIPO har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet ska yrkandet bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen)

följande:

1)      Överklagandet ogillas.

2)      Golvabia Innovation AB ska ersätta rättegångskostnaderna.


Collins

Kreuschitz

De Baere



Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 mars 2021.

E. Coulon

 

M. van der Woude

Justitiesekreterare

 

Ordförande


*      Rättegångsspråk: svenska.