Överklagande ingett den 16 december 2021 av Covestro Deutschland av den dom som tribunalen (tredje avdelningen) meddelade den 6 oktober 2021 i mål T-745/18, Covestro Deutschland AG mot Europeiska kommissionen
(Mål C-790/21 P)
Rättegångsspråk: tyska
Parter
Klagande: Covestro Deutschland AG (ombud: T. Hartmann, M. Kachel, D. Fouquet, Rechtsanwälte)
Övriga parter i målet: Europeiska kommissionen, Förbundsrepubliken Tyskland
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 6 oktober 2021 i mål T-745/18 och ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut SA.34045 (2013/C) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018, C(2018) 3166, såvitt gäller åren 2012 och 2013,
i andra hand, upphäva den överklagade domen och ogiltigförklara det omstridda beslutet såvitt gäller klaganden,
i andra hand i förhållande till yrkande nr. 1 ovan, upphäva den överklagade domen, och återförvisa målet till tribunalen för förnyad prövning, varvid denna ska ogiltigförklara det omtvistade beslutet,
i andra hand i förhållande till yrkande nr. 2 ovan, upphäva den ogiltigförklarade domen och återförvisa målet till tribunalen för förnyad prövning, varvid denna ska ogiltigförklara det omtvistade beslutet såvitt gäller klaganden,
förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Klaganden har anfört fyra grunder till stöd för sitt överklagande.
Den första och den andra grunden: Åsidosättande av rätten att yttra sig och åsidosättande av motiveringsskyldigheten
Vad gäller de första två grunderna för överklagandet gör klaganden gällande att tribunalen åsidosatt processrättsliga regler i unionsrätten, närmare bestämt klagandens rätt att yttra sig och tribunalens skyldighet att motivera sin dom. Till följd av dessa åsidosättanden fann tribunalen felaktigt att det förelåg ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.
Som dessa två grunders första del hävdar klaganden att tribunalen vid sin prövning av den statliga kontrollen inte beaktade vad klaganden anfört om fastställandet av storleken på avgiften enligt 19 § punkt 2 i den tyska förordningen om elnätsavgifter (Stromnetzentgeltverordnung) (nedan kallad StromNEV) (punkt 8 i den överklagade domen).
Såvitt avser den andra delen av dessa två grunder gör klaganden gällande att tribunalen inte beaktade vad klaganden anfört om fastställandet av storleken på avgiften enligt 19 § punkt 2 i StromNEV (punkterna 12, 94, 103, 129, 135 och 146 i den överklagade domen).
Med den tredje delen av dessa två grunder för överklagande gör klaganden gällande att tribunalen inte beaktade vad klaganden anfört om bristande ersättning för samtliga intäktsförluster och kostnader på grund av beviljandet av befrielse från nätavgifterna (punkterna 130 och 143 i den överklagade domen).
Klaganden har som fjärde del av dessa två grunder hävdat att tribunalen inte beaktat vad klaganden anfört om att 2011 års beslut från den federala infrastrukturmyndigheten (Bundesnetzagentur) var ogiltigt vid sin prövning av huruvida det rörde sig om statliga medel (punkterna 107 och 125 i den överklagade domen)..
Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 107.1 FEUF
Vad gäller den tredje grunden för överklagandet gör klaganden vidare gällande att rätten åsidosatte materiella rättsregler i unionsrätten när den fann att avgiften enligt 19 § punkt 2 i StromNEV utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (punkterna 78–145 i den överklagade domen).
Härvidlag gör klaganden för det första gällande att tribunalen tillämpade ett felaktigt kriterium avseende reglerna för statligt stöd när den utgick från att den omstridda avgiften utgjorde en förmånlig behandling. Tribunalen utgick felaktigt från en fördel och ansåg inte att det av sakens natur och StromNEV:s systematik följde att det inte förelåg någon selektivitet.
För det andra hävdar klaganden att tribunalen felaktigt fann att avgiften enligt 19 § punkt 2 i StromNEV utgjorde ett stöd som betalats med statliga medel. Härvidlag utgick tribunalen från en felaktig anknytningspunkt för prövningen av huruvida medlen var statliga och fann felaktigt att det förelåg en [skatteliknande] avgift som visade att det rörde sig om statliga medel.
För det tredje gör klagandena gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den fann att staten hade kontroll över medlen från avgiften enligt 19 § punkt 2 i StromNEV.
Den fjärde grunden: Åsidosättande av principen om icke-diskriminering
Slutligen gör klaganden inom ramen för den fjärde grunden gällande att principen om icke-diskriminering åsidosatts. Enligt klaganden följde detta av att tribunalen för det första inte beaktade den rättsstridiga skillnaden i behandling som uppkom genom att kommissionen i det omtvistade beslutet återkrävde stöd mot bakgrund av övergångsbestämmelsen i 32 § punkt 7 i StromNEV 2013, för det andra gjorde en otillåten skillnad mellan baslastkonsumenter och för det tredje rättsstridigt behandlade anticykliska förbrukarna och baslastkonsumenterna lika (punkterna 192–210 i den överklagade domen).
____________