Language of document : ECLI:EU:T:2008:404

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (andra avdelningen)

den 25 september 2008 (*)

”Talan om ogiltigförklaring – ERUF – Upphävande av ekonomiskt stöd – Återkrav av det stöd som utgivits – Begäran om betalning av dröjsmålsränta – Kvittning – Regionalt eller lokalt organ – Direkt påverkan föreligger inte – Avvisning”

I de förenade målen T‑392/03, T‑408/03, T‑414/03 och T‑435/03,

Regione Siciliana (Italien), företrädd av G. Aiello och A. Cingolo, avvocati dello Stato,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av E. de March, L. Flynn och G. Wilms, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten A. Dal Ferro,

svarande,

angående, i mål T‑392/03, en talan om ogiltigförklaring av kommissionens skrivelse av den 6 oktober 2003, i den del som rör de närmare bestämmelserna om återkrav av det stöd som utgetts av Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) för ett infrastrukturprojekt avseende ”Dammbygge i floden Gibbesi”, samt de rättsakter som ligger till grund för dessa eller utgör en följd av dem, i mål T‑408/03, en talan om ogiltigförklaring av kommissionens skrivelse av den 6 oktober 2003, i den del som rör de närmare bestämmelserna om återkrav av det stöd som utgivits av ERUF för infrastrukturprojekten ”Aragona Favara” och ”Catanias slättmark”, samt de rättsakter som ligger till grund för dessa eller utgör en följd av dem, bland annat kommissionens skrivelser av den 13 augusti 2003 och av den 14 augusti 2003, i mål T‑414/03, en talan om ogiltigförklaring av kommissionens skrivelse av den 6 oktober 2003, i den del som rör de närmare bestämmelserna om återkrav av det stöd som utgivits av ERUF för ett infrastrukturprojekt avseende ”Motorvägen Messina–Palermo”, samt de rättsakter som ligger till grund för dessa eller utgör en följd av dem, bland annat kommissionens debetnota nr 3240406591 av den 25 september 2002 och i mål T‑435/03, en talan om ogiltigförklaring av kommissionens skrivelse av den 24 oktober 2003 om kvittning av kommissionens fordringar mot dess skulder som har samband med de ekonomiska stöden Porto Empedocle, Dammbygge i floden Gibbesi, Motorvägen Messina–Palermo, Aragona Favara och Catanias slättmark som utgetts av ERUF, samt de rättsakter som ligger till grund för dessa eller utgör en följd av dem,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)

sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna K. Jürimäe och S. Soldevila Fragoso (referent),

justitiesekreterare: E. Coulon,

följande

Beslut

 Bakgrund till tvisten

1        Kommissionen beviljade genom beslut K (87) 2090 026 av den 17 december 1987 ett stöd till Republiken Italien från Europeiska fonden för regional utveckling (ERUF) med ett belopp av 94 940 620 056 italienska lire (ITL) för genomförandet av dammbygge i floden Gibbesi (nedan kallat stödet Dammbygge i Gibbesi). Ansvarig myndighet för genomförandet av projektet var Ente minerario siciliano (sicilianska gruvmyndigheten). De italienska myndigheterna begärde genom skrivelse av den 28 december 1996 en förlängning av betalningsfristen för inlämnandet av begäran om slutlig betalning. Betalningsfristen var fastställd till den 31 mars 1995. Kommissionen beslutade därefter att inleda förfarandet i artikel 24 i rådets förordning (EEG) nr 4253/88 av den 19 december 1988 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EEG) nr 2052/88 om strukturfondernas uppgifter och effektivitet och om samordningen av deras verksamhet dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamhet (EGT L 374, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2082/93 av den 20 juli 1993 (EGT L 193, s. 20; svensk specialutgåva, område 14, volym 1, s. 30), för att undersöka huruvida eventuella oegentligheter förekommit. Efter det att sökanden och de italienska myndigheterna hade yttrat sig, antog kommissionen beslut K (2002) 4905 av den 11 december 2002, som tillställts Republiken Italien, om upphävande av stödet ”Dammbygge i Gibbesi”, genom vilket det utbetalda beloppet 75 592 496 044 ITL (39 040 266,10 euro) återkrävdes och åtagandet att betala 18 898 124 012 ITL (9 760 066,53 euro) upphävdes.

2        Kommissionen beviljade genom beslut K (93) 3961 av den 22 december 1993 ett stöd till Republiken Italien från ERUF för en investering i infrastruktur avseende en motorväg mellan Messina och Palermo (nedan kallat stöd motorvägen Messina–Palermo). Den ansvariga myndigheten för genomförandet av projektet var Assessorato dei lavori publici (den regionala myndigheten med ansvar för infrastruktur) i regionen Sicilien och det verkställande organet konsortiet för motorvägen mellan Messina och Palermo. Kommissionen avslutade detta stöd genom en skrivelse av den 5 september 2002 på grund av dröjsmål med genomförandet av projektet och beräknade slutsaldot till 26 378 246 euro och tillgodohavandet till 58 036 177 euro.

3        Den 3 augusti 2001 utfärdade kommissionen debetnota nr 3240304871 till följd av avslutandet av det ekonomiska stödet från ERUF avseende färdigställandet av industriområdet Aragona Favara (nedan kallat stödet Aragona Favara). På denna debetnota angav kommissionen ett tillgodohavande på 5 614 002 097 ITL (eller 2 899 390,11 euro), och förfallodagen för betalningen till den 30 september 2001 och preciserade att dröjsmålsränta skulle utgå om betalning inte skett före förfallodagen. Genom skrivelse av den 21 februari 2002 krävde kommissionen ånyo återbetalning av detta belopp från det italienska ekonomi- och finansministeriet. Det belopp som angavs på debetnota nr 3240304871 erlades den 1 april 2003. Genom skrivelse av den 14 augusti 2003, åtföljd av en kopia till sökanden, tillsände kommissionen Republiken Italien en tabell med den detaljerade beräkningen av dröjsmålsränta på grund av att betalning inte skett före den förfallodag som angavs på debetnota nr 3240304871. I tabellen angavs även att per den 29 augusti 2003 uppgick det restbelopp som inte hade betalats till 284 702,81 euro, jämte dröjsmålsränta med 60,41 euro per ytterligare dags försening.

4        Den 27 juni 2001 upprättade kommissionen debetnota nr 3240303927 till följd av avslutandet av det ekonomiska stödet från ERUF avseende utförandet av en vattenledning som är avsedd för försörjningen av dricksvatten från Catanias slättmark (nedan kallat stödet Catanias slättmark). Enligt debetnotan krävde kommissionen återbetalning av det förskott som utbetalats med 1 857 500 000 ITL (eller 959 318,69 euro). På debetnotan angavs den 31 augusti 2001 som förfallodag för betalningen, och preciserades att dröjsmålsränta skulle utgå om betalning inte skett före förfallodagen. Det belopp som angavs på debetnota nr 3240303927 erlades den 25 juli 2003. Genom skrivelse av den 13 augusti 2003 till de italienska myndigheterna, åtföljd av en kopia till sökanden, presenterade kommissionen en beräkning av fördelningen av restlikviden med erläggande av dröjsmålsränta på grund av att betalning inte hade skett före den förfallodag som angavs på nämnda debetnota. Den 28 augusti 2003 uppgick beloppet till 121 007,04 euro, jämte dröjsmålsränta med 26,33 euro per ytterligare dags försening.

5        Den 25 september 2002 upprättade kommissionen debetnota nr 3240406591, som utställdes till det italienska ekonomi- och finansministeriet till följd av avslutandet av stödet motorvägen Messina–Palermo (se punkt 2 ovan). På denna debetnota angavs att kommissionen hade ett tillgodohavande på 58 036 177 euro och att förfallodag för betalningen var den 30 november 2002, och preciserades att dröjsmålsränta skulle utgå om betalning inte skett före förfallodagen. Det belopp som angavs på debetnota nr 3240406591 erlades den 1 augusti 2003. Genom en andra skrivelse av den 14 augusti 2003 till sökanden, följt av en kopia till den italienska myndigheten, presenterade kommissionen en beräkning av restlikviden med uttagande av dröjsmålsränta på grund av att betalning inte skett före den förfallodag som var angiven på nämnda debetnota. Den 29 augusti 2003 uppgick beloppet till 2 548 927,80 euro, jämte dröjsmålsränta med 471,71 euro per ytterligare dags försening.

6        Till följd av beslutet om upphävande av stödet dammbygge i Gibbesi upprättade kommissionen den 19 december 2002 debetnota nr 3240409358 till Republiken Italien. På denna debetnota angavs att kommissionen hade ett tillgodohavande på 39 040 266,10 euro, att förfallodag för betalningen var den 31 januari 2003 och att dröjsmålsränta skulle utgå om betalning inte skett före förfallodagen. Genom skrivelse av den 4 augusti 2003 sände kommissionen, på sökandens begäran, en sammanställning över upplupen dröjsmålsränta.

7        Genom skrivelser till kommissionen av den 4 och 22 september 2003, bestred Regione Siciliana beräkningen av dröjsmålsräntan för de fyra ovannämnda debetnotorna och anförde att kommissionen på eget initiativ borde ha kvittat de utestående beloppen mot ansökningarna om löpande betalningar från ERUF avseende det regionala operativa programmet ”Sicilien 2000–2006” (nedan kallat POR Sicilien). Enligt Regione Siciliana hade en sådan kvittning medfört att dröjsmålsränta kunnat undvikas eller avbrytas.

8        Genom skrivelse av den 6 oktober 2003 till Regione Siciliana, med en kopia till det italienska ministeriet, tog kommissionens räkenskapsförare ställning till Regione Sicilianas bestridande och kvittningsinvändning och påpekade att vad gäller perioden mellan respektive debetnotas förfallodag och den 1 januari 2003 då rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, s. 1) trädde i kraft, uppställdes det en skyldighet för mottagare av gemenskapsstöd att betala dröjsmålsränta vid återkrav av felaktigt utbetalda belopp till förmån för kommissionen redan i den gällande lagstiftningen, bland annat i artikel 49 i budgetförordningen av den 21 december 1977, tillämplig på Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 356, s. 1), senast ändrad genom förordning (EG, EKSG, Euratom) nr 762/2001 (EGT L 111, s. 1) vad gäller åtskillnad mellan funktionerna för internrevision och finansiell förhandskontroll. Kommissionens räkenskapsförare förklarade för övrigt att kvittningsinvändning, vilken åberopats av sökanden, uttryckligen föreskrevs som ett system för att driva in fordringar först efter ikraftträdandet av förordning nr 1605/2002 och att instruktioner ska ges för att dröjsmålsräntan på de debetnotor som är i fråga i målet ska utgå på Republiken Italiens betalningar.

9        Genom skrivelse av den 24 oktober 2003 till Regione Siciliana, åtföljd av en kopia till den italienska myndigheten, förklarade kommissionens räkenskapsförare att kvittning skulle göras mellan vissa av kommissionens fordringar och skulder. Dessa fordringar bestod av de belopp som angavs på debetnota nr 3240504102 av den 24 oktober 2003 avseende stödet från ERUF beträffande stadsplanearbeten och sammanhängande arbeten på industrianläggningen Porto Empedocle (nedan kallat stödet Porto Empedocle), ett belopp om 7 704 723 euro och debetnota nr 3240409358 av den 19 december 2002 (stödet dammbygge i Gibbesi), ett belopp om 39 040 266,10 euro, liksom av dröjsmålsränta som uttogs på debetnota nr 3240406591 av den 25 september 2002 (stödet motorvägen Messina–Palermo) med ett belopp av 2 581 947,74 euro och på debetnota nr 3240304871 av den 3 augusti 2001 (stödet Aragona Favara) med ett belopp om 288 931,82 euro, samt på debetnota nr 3240303927 av den 27 juni 2001 (stödet Catanias slättmark) med ett belopp om 122 876,18 euro. De ifrågavarande skulderna härrörde från en begäran om betalning i samband med kommissionens beslut K (2000) 2346 av den 8 augusti 2000 att bevilja stöd från ERUF inom ramen för POR Sicilien med ett totalt belopp om 50 335 454,98 euro.

10      I enlighet med sin skrivelse av den 24 oktober 2003, kvittade kommissionen de ovannämnda fordringarna mot skulderna den 7 november 2003. Genom skrivelse av den 20 november 2003, meddelade kommissionen på samma sätt de italienska myndigheterna att en kvittning gjorts av Republiken Italiens ränteskuld enligt debetnota nr 3240409358 (stödet dammbygge i Gibbesi) med ett belopp om 1 880 126,91 euro. Denna kvittning genomfördes den 3 december 2003.

 Förfarandet och parternas yrkanden

11      Regione Siciliana har väckt förevarande talan genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 4, 12, 11 och 24 december 2003.

12      Genom beslut av ordföranden på förstainstansrättens femte avdelning, av den 9 juli 2004, förenades de förevarande målen vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt med avseende på domen i enlighet med artikel 50 i förstainstansrättens rättegångsregler.

13      Genom beslut av den 12 januari 2006 vilandeförklarade förstainstansrätten förfarandet i de förevarande förenade målen till dess domstolen meddelade dom i mål C‑417/04 P, Regione Siciliana mot kommissionen, genom en tillämpning av artikel 54 tredje stycket i domstolens stadga, artikel 77a samt artikel 78 i förstainstansrättens rättegångsregler. Genom beslut av den 11 september 2006 vilandeförklarade förstainstansrätten förfarandet på nytt, på samma grund, till dess domstolen meddelade dom i mål C‑15/06 P, Regione Siciliana mot kommissionen.

14      Förstainstansrätten anmodade, som en åtgärd för processledning enligt artikel 64.3 a och b i rättegångsreglerna, parterna att bland annat yttra sig skriftligt över betydelsen av domstolens dom av den 2 maj 2006 i mål C‑417/04 P, Regione Siciliana mot kommissionen (REG 2006, s. I‑3881), och dom av den 22 mars 2007 i mål C‑15/06 P, Regione Siciliana mot kommissionen (REG 2007, s. I‑2591) för de förevarande målen. Parterna efterkom denna anmodan.

15      Sökanden har yrkat att förstainstansrätten ska

–        ogiltigförklara kommissionens skrivelse av den 6 oktober 2003, i den del som rör de närmare bestämmelserna om återkrav av det stöd som utgetts av ERUF beträffande dammbygge i Gibbesi, samt de rättsakter som ligger till grund för dessa eller utgör en följd av dem (mål T‑392/03),

–        ogiltigförklara kommissionens skrivelse av den 6 oktober 2003, i den del som rör de närmare bestämmelserna om återkrav av det stöd som utgetts av ERUF beträffande Aragona Favara och Catanias slättmark, samt de rättsakter som ligger till grund för dessa eller utgör en följd av dem, bland annat kommissionens skrivelser av den 13 augusti 2003 och av den 14 augusti 2003 (nedan kallat skrivelsen av den 14 augusti 2003) (mål T‑408/03),

–        ogiltigförklara kommissionens skrivelse av den 6 oktober 2003, i den del som rör de närmare bestämmelserna om återkrav av det stöd som utgivits av ERUF avseende motorvägen Messina–Palermo, samt de rättsakter som ligger till grund för dessa eller utgör en följd av dem, bland annat kommissionens debetnota nr 3240406591 av den 25 september 2002 (mål T‑414/03),

–        ogiltigförklara kommissionens skrivelse av den 24 oktober 2003 om kvittning av kommissionens fordringar och dess skulder, i den del som rör stöden Porto Empedocle, dammbygge i Gibbesi, motorvägen Messina–Palermo, Aragona Favara och Catanias slättmark, samt de rättsakter som ligger till grund för dessa eller utgör en följd av dem (mål T‑435/03), och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

16      Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten ska

–        avvisa talan, och

–        i andra hand, ogilla talan, samt

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

17      Enligt artikel 113 i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten när som helst, även på eget initiativ och efter att ha hört parterna, pröva om talan ska avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas och besluta i enlighet med bestämmelserna i artikel 114.3 och 114.4.

18      Enligt artikel 114.3 i rättegångsreglerna ska återstoden av förfarandet vara muntligt, om förstainstansrätten inte bestämmer annat.

19      Förstainstansrätten finner att handlingarna i förevarande mål innehåller tillräckliga upplysningar om huruvida talan kan tas upp till sakprövning och beslutar att det saknas anledning att höra parternas muntliga förklaringar i detta hänseende. Sökandens yrkande om att inleda det muntliga förfarandet på grund av målets ekonomiska betydelse och de principiella frågor som uppstått kan inte heller vinna bifall, då detta yrkande endast avser sakfrågan i målet.

 Debetnotan av den 25 september 2002 och skrivelserna av den 13 och den 14 augusti 2003 (målen T‑408/03 och T‑414/03)

 Parternas argument

20      Kommissionen har gjort gällande att de aktuella handlingarna var formellt ställda till den behöriga italienska myndigheten och att de endast hade skickats till sökanden i informationssyfte. Kommissionen har hävdat att dessa handlingar inte berör sökanden direkt och att endast Republiken Italien är behörig att begära ogiltigförklaring.

21      Kommissionen har vidare gjort gällande att Regione Siciliana i sina ansökningar inte har angett varför den anser att skrivelserna utgör rättsstridiga rättsakter, vilket innebär ett åsidosättande av artikel 21 i domstolens stadga, vilken ska tillämpas på förfarandet vid förstainstansrätten enligt artikel 53 i nämnda stadga samt artikel 44.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler. Kommissionen har bestritt sökandens påståenden om att skrivelserna av den 13 och den 14 augusti 2003 inte är självständiga rättsakter i förhållande till skrivelsen av den 6 oktober 2003. Kommissionen har vidhållit att de förstnämnda skrivelserna inte är en logisk följd av Republiken Italiens försenade betalning av de belopp som anges på debetnota nr 3240304871 av den 3 augusti 2001 och debetnota nr 3240303927 av den 27 juni 2001.

22      Kommissionen har slutligen gjort gällande att sökandens yrkanden om ogiltigförklaring av skrivelserna av den 25 september 2002 och av den 13 och den 14 augusti 2003 inte ska tas upp till sakprövning, då de åberopats två månader och tio dagar efter den föreskrivna fristen. Regione Sicilianas ankomststämplar visar att sökanden den 22 eller den 26 augusti 2003 mottog skrivelserna av den 13 och den 14 augusti 2003, medan ansökningarna i mål T‑408/03 inte inlämnades förrän den 12 december 2003.

23      Sökanden har påpekat att de förevarande skrivelserna ska anses utgöra rättsakter som inte i sig kan angripas. Sökanden har likväl gjort gällande att rättsakterna helt saknade motivering och att det endast var genom skrivelsen av den 6 oktober 2003 som kommissionen preciserade sin ståndpunkt. Den första rättsakt som således på ett meningsfullt sätt kunde angripas var skrivelsen av den 6 oktober 2003. Bristande motivering till stöd för yrkanden om ogiltigförklaring av de förevarande rättsakterna är dessutom en uppenbar och logisk följd av den omständigheten att skrivelserna inte är självständiga och endast kan betraktas som rättsakter som kan angripas om de tolkas mot bakgrund av skrivelsen av den 6 oktober 2003, i vilken skrivelsernas innehåll och rättsliga grund förklaras.

 Förstainstansrättens bedömning

24      Det är inledningsvis inte möjligt att mot bakgrund av sökandens yrkanden i mål T‑408/03 bedöma huruvida talan avser debetnota nr 3240304871 av den 3 augusti 2001 avseende stödet Aragona Favara och debetnota nr 3240303927 av den 27 juni 2001 avseende stödet Catanias slättmark, eller skrivelserna av den 13 och den 14 augusti 2003 om dröjsmålsränta på grund av utebliven betalning inom den frist som anges på dessa debetnotor. Denna omständighet är likväl utan betydelse för frågan huruvida förevarande talan kan tas upp till sakprövning.

25      Detta framgår nämligen av bedömningen av de fyra handlingarna, liksom av debetnota nr 3240406591 av den 25 september 2002 avseende stödet motorvägen Messina–Palermo och skrivelsen av den 14 augusti 2003 avseende uttagande av dröjsmålsränta på grund av försenad betalning av det belopp som angavs på debetnota nr 3240304871 av den 3 augusti 2001 rörande stödet Aragona Favara och skrivelsen av den 13 augusti 2003 avseende uttagande av dröjsmålsränta på grund av försenad betalning av det belopp som angavs på debetnota nr 3240303927 av den 27 juni 2001 rörande stödet Catanias slättmark, vilka hade ställts till Republiken Italien och endast hade sänts till sökanden i informationssyfte, att de begränsade sig till att verkställa kommissionens tidigare beslut som upphävde och avslutade de förevarande ekonomiska stöden. I dessa beslut om upphävande och indrivning föreskrevs nämligen redan att metoderna för återbetalning av förskott som felaktigt utbetalats ska specificeras i de debetnotor som kommissionens räkenskapsförare tillställer de italienska myndigheterna och sökanden har själv medgett att dessa debetnotor inte innehåller något beslut och är en direkt följd av besluten om upphävande av ekonomiska stöd.

26      Debetnota nr 3240304871 av den 3 augusti 2001 avseende det ekonomiska stödet Aragone Favara, nummer 3240303927 av den 27 juni 2001 avseende det ekonomiska stödet Catanias slättmark och debetnota nr 3240406591 av den 25 september 2002 avseende stödet motorvägen Messina–Palermo, innehåller inga bestämmelser som ålägger Republiken Italien att återkräva felaktigt utbetalda belopp av sökanden. Följaktligen finns det ingen grund för påståendet att Republiken Italien inte själv kan utföra återbetalningarna till ERUF (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet av den 2 maj 2006, Regione Siciliana mot kommissionen, punkt 26).

27      Sökanden kan inte anses vara direkt berörd av skrivelserna av den 13 och den 14 augusti 2003. Skrivelserna hade nämligen ställts till Republiken Italien, med kopia till sökanden, och avsåg krav på dröjsmålsränta för överskridandet av fristerna i de motsvarande debetnotorna. Dessa skrivelser är följaktligen en logisk följd av utebliven betalning inom fristen, från Republiken Italien, av de belopp som angavs på debetnota nr 3240304871 av den 3 augusti 2001 och debetnota nr 3240303927 av den 27 juni 2001.

28      Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan i målen T‑408/03 och T‑414/03 avvisas, i den del talan avser ogiltigförklaring av debetnotan av den 25 september 2002 och skrivelserna av den 13 och den 14 augusti 2003, utan att det finns anledning att pröva de övriga invändningarna om rättegångshinder som kommissionen gjort.

 Skrivelsen av den 6 oktober 2003 om beräkningen av dröjsmålsränta och underlåtenheten att på eget initiativ utföra kvittning (målen T‑392/03, T‑408/03 och T‑414/03)

 Parternas argument

29      Kommissionen anser att talan om ogiltigförklaring av skrivelsen av den 6 oktober 2003 inte kan tas upp till sakprövning även om den ställts till sökanden, då den inte direkt kan påverka sökandens rättsliga ställning och således inte berör sökanden direkt. Denna skrivelse gäller frågor såsom beräkningen av dröjsmålsränta på kommissionens debetnotor och systemet för ersättning, som rör kommissionens fordringar å ena sidan och Republiken Italiens fordringar å andra sidan. Det angripna beslutet har endast rättsverkningar för sökandens rättsliga ställning, om sökanden till följd av nämnda beslut är skyldig att faktiskt återbetala beloppet.

30      Enligt kommissionen berörde de eventuella skadeverkningarna av skrivelsen av den 6 oktober 2003 endast Republiken Italien och inte sökanden, som endast kan lida skada till följd av nämnda skrivelse för det fall medlemsstatens myndigheter, genom att särskilt och självständigt ingripa, kräver att sökanden ska återbetala de belopp som denna medlemsstat är skyldig kommissionen. Den omständigheten att skrivelsen av den 6 oktober 2003 är formellt ställd till sökanden följer vidare av en transparent, öppen och förenklad hantering av gemenskapens ekonomiska positioner, eftersom sökanden deltog i de olika mötena rörande de ekonomiska stöden. Endast Republiken Italien är ensam behörig att begära ogiltigförklaring av skrivelsen av den 6 oktober 2003 och inte sökanden, som inte är fordringsägare till de fordringar som denne har gjort gällande.

31      Kommission har vidare gjort gällande att skrivelsen av den 6 oktober 2003 inte utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas enligt artikel 230 EG. Kommissionen har påpekat att en talan om ogiltigförklaring endast kan väckas mot sådana rättsakter som är avsedda att ha rättsverkningar i förhållande till tredje man och som direkt kan påverka tredje mans intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning. Dessa omständigheter föreligger inte avseende en rättsakt genom vilken kommissionen begränsar sig till att meddela den tolkning som kommissionen avser att anta vid tillämpningen av en bestämmelse, i förevarande fall om skyldigheten att erlägga dröjsmålsränta på debetnotor och kvittning såsom ett system för indrivning av fordringar. Tredje mans intressen kan i verkligheten endast skadas genom åtgärder som antas genom en tillämpning av den inställning som angetts i förutnämnda handlingar, såsom en begäran om dröjsmålsränta på debetnotan eller en vägran om kvittning för att slutbetala skulderna, genom tillämpning av de villkor som angavs i skrivelsen av den 6 oktober 2003 (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 27 september 1988 i mål 114/86, Förenade kungariket mot kommissionen, REG 1988, s. 5289, punkterna 12 och 13).

32       I mål T‑392/03 har kommissionen även gjort gällande att talan ska avvisas på grund av att sökanden saknar berättigat intresse av att skrivelsen av den 6 oktober 2003 ogiltigförklaras. Kommissionen har påpekat att denna skrivelse inte på något sätt rör stödet dammbygge i Gibbesi. I mål T‑392/03 gäller talan enbart sättet för betalning av debetnotor som motsvarar nämnda ekonomiska stöd. Det föreligger följaktligen inget samband mellan föremålet för talan och skrivelsen av den 6 oktober 2003. Kommissionen har i detta avseende åberopat domstolens dom av den 31 mars 1977 i mål 88/76, Société pour l’exportation des sucres mot kommissionen (REG 1977, s. 709), domstolens beslut av den 28 januari 2004 i mål C‑164/02, Nederländerna mot kommissionen (REG 2004, s. I‑1177, punkterna 18 och 24) och förstainstansrättens beslut av den 29 april 1999 i mål T‑78/98, Unione provinciale degli agricoltori di Firenze m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. II‑1377).

33      Regione Siciliana har gjort gällande att den inte är ett särskilt rättssubjekt i förhållande till Republiken Italien, utan en regional myndighet under denna medlemsstat och specifik mottagare av de förevarande ekonomiska stöden. Sökanden har vidare gjort gällande att skrivelsen av den 6 oktober 2003 formellt ställdes till sökanden och den berör sökanden direkt och personligen, då det föreligger ett uppenbart orsakssamband mellan sökandens individuella situation och det antagna beslutet. Denna skrivelse är ett svar på Regione Sicilianas skrivelse av den 22 september 2003 som ställts till kommissionen och i vilken sökanden bestred beräkningen av dröjsmålsräntan. Sökanden har även åberopat artikel 8 i rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (EGT L 161, s. 1), i vilken principen om partnerskap mellan kommissionen och nationella och regionala myndigheter anges. Regione Siciliana har vidare framhållit hänvisningar till nämnda förordning i rådets förordning (EEG) nr 2052/88 av den 24 juni 1988 om strukturfondernas uppgifter och effektivitet och om samordningen av deras verksamhet dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamhet (EGT L 185, s. 9), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2081/93 av den 20 juli 1993 (EGT L 193, s. 5; svensk specialutgåva, område 14, volym 1, s. 17) och i besluten att bevilja finansiellt stöd, liksom i den officiella skriftväxlingen med kommissionen. Sökanden gör även gällande att Republiken Italien inte har något utrymme för skönsmässig bedömning beträffande finansieringsbeslut i förevarande fall.

34      Sökanden har dessutom vidhållit att skrivelsen av den 6 oktober 2003 inte endast är ett uttryck för kommissionens allmänna ståndpunkt i förhållande till en viss sorts frågor, utan kompletterar motiveringen till den tidigare upprättade debetnotan. Skrivelsen är således en förklarande rättsakt med innehåll av en rättsakt, genom vilken kommissionen för första gången uttalar de faktiska omständigheter och rättsliga överväganden som de olika debetnotorna utgör. Denna skrivelse utgör således potentiellt en rättsakt som går sökanden emot i den mån som skrivelsen ger debetnotorna en säker karaktär och utesluter att de härrör från processuella fel eller misstag.

 Förstainstansrättens bedömning

35      I skrivelsen av den 6 oktober 2003 uttryckte kommissionen sin ståndpunkt i två frågor som sökanden gjorde gällande under ett möte den 12 september 2003 och i en skrivelse av den 22 september 2003, avseende uttagandet av dröjsmålsränta på debetnota nr 3240303927 av den 27 juni 2001 (stödet Catanias slättmark), debetnota nr 3240304871 av den 31 augusti 2008 (stödet Aragona Favara) och debetnota nr 32404006591 av den 25 september 2002 (stödet motorvägen Messina–Palermo).

36      Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis utgör endast åtgärder som har bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligen förändra dennes rättsliga situation rättsakter eller beslut som kan bli föremål för talan om ogiltigförklaring enligt artikel 230 EG (domstolens dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen, REG 1981, s. 2639, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 6, s. 225, och förstainstansrättens dom av den 18 december 1992 i mål Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, T‑10/92–T‑12/92 och T‑15/92, REG 1992, s. II‑2667, punkt 28, svensk specialutgåva, volym 13, s. II‑97).

37      I förevarande fall har skrivelsen av den 6 oktober 2003 inte sådana bindande rättsverkningar som väsentligen kan förändra sökandens intressen. Vad gäller sökandens första fråga, begränsar sig kommissionen till att definiera gällande gemenskapsbestämmelser angående beräkningen av dröjsmålsränta för perioden mellan debetnotornas förfallodag och den 1 januari 2003, dagen för ikraftträdandet av de nya gemenskapsrättsliga finansiella bestämmelserna i förordning nr 1605/2002. Skrivelsen av den 6 oktober 2003 utgör följaktligen varken en begäran om betalning av dröjsmålsränta eller en konkret beräkning av dröjsmålsräntan.

38      I skrivelsen av den 6 oktober 2003 förklarade kommissionen anledningen till att institutionen inte på eget initiativ kvittade de fordringar som angavs på de förevarande debetnotorna mot betalningarna till Republiken Italien, till vilka sökanden var slutlig mottagare. Kommissionen har för det första påpekat att denna kvittning var ett system för indrivning av fordringar som föreskrevs först efter ikraftträdandet av den nya budgetförordningen. Kommissionen har för det andra gjort gällande att vad gäller betalningar utförda efter ikraftträdandet av ovanämnda budgetförordning, beror den dröjsmålsränta som Republiken Italien är skyldig att betala inte på att den betalning som utfördes år 2003 inte kvittades, utan på att skulden inte återbetalades efter förfallodagen. I skrivelsen av den 6 oktober 2003, antog kommissionen inte något beslut men begränsade sig till att motivera varför talan inte väckts före kvittningen, vilket möjligen hade kunnat medföra att erläggandet av dröjsmålsränta undvikits eller avbrutits.

39      Det framgår för övrigt av skrivelsen av den 6 oktober 2006 att Republiken Italien var betalningsskyldig för dröjsmålsräntan och att debetnotorna var ställda till Republiken Italien. De fordringar som hade kunnat vara föremål för kvittning utgjorde betalningar till Republiken Italien, även om Regione Siciliana var den slutliga betalningsmottagaren. Republiken Italien kan besluta att själv återbetala kapitalbeloppet och räntorna till ERUF genom att använda det egna kapitalet utan att övervältra kostnaderna på sökanden (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet av den 2 maj 2006, Regione Siciliana mot kommissionen, punkt 26). Således är Regione Siciliana inte direkt berörd av skrivelsen av den 6 oktober 2003.

40      Mot bakgrund av det ovan anförda, ska talan i målen T‑392/03, T‑408/03 och T‑414/03 avvisas i den del de avser ogiltigförklaring av skrivelsen av den 6 oktober 2003.

 Skrivelsen av den 24 oktober 2003 om kvittningen (mål T‑435/03)

 Parternas argument

41      Kommissionen har påstått att talan om ogiltigförklaring av skrivelsen av den 24 oktober 2003 inte kan tas upp till sakprövning, genom att i huvudsak åberopa samma grunder som dem som åberopades till stöd för yrkandet avseende talan om ogiltigförklaring av skrivelsen av den 6 oktober 2003 (se ovan punkt 29 och följande punkter). Kommissionen har bland annat gjort gällande att även om skrivelsen av den 24 oktober 2003 ställts till sökanden, kan skrivelsen inte direkt påverka sökandenas rättsliga ställning och den berör således inte sökanden direkt. Kommissionen har påpekat att endast Republiken Italien har skuldpositioner som härrör från stöden motorvägen Messina–Palermo, dammbygge i Gibbesi, Porto Empedocle, Aragona Favara och Catanias slättmark. Sökanden kan inte lida skada till följd av den förevarande debetnotan om den italienska myndigheten, genom att särskilt och självständigt ingripa, kräver att sökanden ska återbetala de belopp som denna medlemsstat är skyldig kommissionen.

42      Sökanden har bestritt invändningen om rättegångshinder genom att åberopa samma argument som dem som åberopades till stöd för att talan om ogiltigförklaring av skrivelsen av den 6 oktober 2003 skulle kunna tas upp till sakprövning (se punkterna 33 och 34 ovan).

 Förstainstansrättens bedömning

43      Även om skrivelsen av den 24 oktober 2003 hade ställts till sökanden och i informationssyfte tillsänts det italienska ekonomi- och finansministeriet, rör skrivelsen likväl vissa av kommissionens fordringar gentemot Republiken Italien som härrör från upphävandet av de fem ovannämnda stöden från ERUF.

44      Förstainstansrätten anmodade, som en åtgärd för processledning, parterna att identifiera mottagarna för de förevarande skulderna och fordringarna och, i de fall där en av dessa mottagare är Republiken Italien, att precisera huruvida nämnda belopp ändå tilldelats sökanden, eller huruvida Republiken Italien fritt kan förfoga över beloppet för att finansiera andra projekt än dem som avser denna region. Kommissionen framhöll i sitt svar på förstainstansrättens frågor att de skulder som kunde ha kvittats rörde ett betalningskrav avseende kommissionens beslut K(2000) 2346 av den 8 augusti 2000, genom vilket ett stöd från ERUF beviljades inom ramen för POR Sicilien. Mottagare av detta stöd var Republiken Italien. Kommissionen framhöll även att innehavare av det konto med vilket de kvittningstransaktioner som nämndes i skrivelsen av den 24 oktober 2003 genomfördes, var det italienska ekonomi- och finansministeriet. Sökanden verkar bekräfta detta men har emellertid gjort gällande att Republiken Italien endast haft en roll som mellanhand och övervakare med en tillsynsfunktion och att de aktuella beloppen var ”för regionalt stöd” och således avsedda för sökanden.

45      Förstainstansrätten erinrar även om att Republiken Italien kunde företa en skönsmässig bedömning och kunde således besluta att inte kräva sökanden på hel eller delvis återbetalning av de belopp som angavs i skrivelsen av den 24 oktober 2003, avseende såväl vad gäller huvudfordran som dröjsmålsräntan (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet av den 2 maj 2006, Regione Siciliana, punkt 26).

46      Fastän skrivelsen av den 24 oktober 2003 var formellt ställd till sökanden, var i själva verket Republiken Italien den verkliga adressaten. I enlighet med ovannämnda rättspraxis från domstolen (dom av den 2 maj 2006 och dom av den 22 mars 2007, Regione Siciliana mot kommissionen), ska sökanden inte anses vara direkt berörd av beslutet i denna skrivelse.

47      Talan i mål T‑435/03 ska avvisas.

 Prövning av talan om ogiltigförklaring av de rättsakter som ligger till grund för stöden eller utgör en följd av dem (mål T‑392/03, T‑408/03, T‑414/03 och T‑435/03)

48      Föremålet för talan om ogiltigförklaring av de rättsakter som ligger till grund för stöden eller utgör en följd av dem har inte angetts tillräckligt tydligt. Nämnda talan kan följaktligen i enlighet med artikel 44.1 c i rättegångsreglerna inte tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 23 november 2004 i mål T‑166/98, Cantina sociale di Dolianova m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3991, punkt 79).

49      Av det ovan anförda följer att talan ska avvisas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

50      Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)

följande:

1)      Talan avvisas, eftersom det är uppenbart att den inte kan prövas i sak.

2)      Regione Siciliana ska ersätta rättegångskostnaderna.

Luxemburg den 25 september 2008

E. Coulon

 

      I. Pelikánová

Justitiesekreterare

 

      Ordförande


* Rättegångsspråk: italienska.