DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

den 25 juni 2015

Mål F‑55/14

EE

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Kontraktsanställd – Ett tidsbegränsat anställningsavtal har inte förnyats – Yrkande om ogiltigförklaring – Förfarande för förnyelse – Artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätten att yttra sig – Åsidosättande – Skadeståndsyrkande – Ideell skada”

Saken:      Talan väckt med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken EE yrkat ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut att inte förnya vederbörandes avtal som kontraktanställd och av beslutet att avslå EE:s klagomål samt förpliktande för kommissionen att betala 20 000 euro till EE i skadestånd.

Avgörande:      Europeiska kommissionens beslut att inte förnya EE:s avtal som kontraktsanställd, vilket meddelades muntligt den 14 oktober 2013, bekräftades i meddelandet av den 31 oktober 2013 och motiverades i meddelandet av den 13 december 2013, ogiltigförklaras. Europeiska kommissionen ska till EE betala 10 000 euro. Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta EE:s rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Talan väckt av tjänstemän – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Beslut att inte förnya ett avtal – Beslut som är åtskilt från avtalet – Omfattas

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25 och 90.1)

2.      Tjänstemän – Kontraktsanställda – Rekrytering – Ett tidsbegränsat anställningsavtal har inte förnyats – Beslutet antaget utan att ge den berörda personen tillfälle att yttra sig på förhand – Åsidosättande av rätten att yttra sig

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.2 a; anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 47)

1.      Ett beslut att inte förnya ett tidsbegränsat anställningsavtal är ett beslut som går någon emot enligt artikel 25 i tjänsteföreskrifterna om det är åtskilt från det aktuella avtalet, vilket särskilt är fallet om det grundar sig på nya omständigheter eller om det utgör ett ställningstagande från administrationens sida som följer på en begäran från den berörda tjänstemannen och gäller en i avtalet inskriven möjlighet att förnya detta.

(se punkt 25)

Hänvisning till

Personaldomstolen: dom av den 23 november 2010, Gheysens/rådet, F‑8/10, EU:F:2010:151, punkt 64

2.      Iakttagandet av rätten till försvar, och i synnerhet rätten för en tjänsteman att yttra sig över omständigheter som kan göras gällande mot vederbörande som grund för ett beslut som går honom eller henne emot, utgör en väsentlig formföreskrift vars åsidosättande kan prövas ex officio.

Ett beslut att inte förnya avtalet för en kontraktsanställd påverkar den anställda personens situation negativt i det att beslutet får till följd att vederbörande inte har möjlighet att fortsätta sin anställning. Rätten till försvar, såsom denna numera är stadfäst i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken är en bestämmelse med allmängiltig tillämpning, omfattar, även om den är mer vidsträckt än så, den processuella rättigheten enligt punkt 2 a i nämnda artikel för var och en att yttra sig innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot vederbörande.

Vad särskilt avser förutsättningarna för att kunna begränsa en grundläggande rättighet är det dessutom tillräckligt att konstatera att tillsättningsmyndigheten, om den berörda personen på vederbörligt sätt hade beretts tillfälle att yttra sig, skulle ha kunnat erhålla fler upplysningar för att pröva huruvida beslutet att inte förnya avtalet kunde ha haft en koppling till personens situation på arbetsplatsen och för att bättre förstå under vilka villkor vederbörande utövade sitt arbete. Det kan följaktligen inte uteslutas att anställningsmyndighetens slutsats att personens avtal inte skulle förnyas skulle ha kunnat bli annorlunda om vederbörande hade getts tillfälle att ge till känna sin ståndpunkt på ett ändamålsenligt sätt.

(se punkterna 35, 37 och 40)

Hänvisning till

Domstolen: dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 65; dom av den 22 november 2012 M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkterna 81–83; dom av den 18 juli 2013, kommissionen/Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 98 och 99

Tribunalen: dom av den 11 september 2013, L/parlamentet, T‑317/10 P, EU:T:2013:413, punkt 81

Personaldomstolen: dom av den 11 september 2008, Bui Van/kommissionen, F‑51/07, EU:F:2008:112, punkt 77; dom av den 17 september 2014, Wahlström/Frontex, F‑117/13, EU:F:2014:215, punkt 27