TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)
den 15 juli 2015(*)
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den europeiska marknaden för spännarmering – Fastställande av priser, uppdelning av marknaden och utbyte av känsliga affärsuppgifter – Beslut genom vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF fastställs – Samarbete under det administrativa förfarandet – Rimlig tidsfrist”
I mål T‑423/10,
Redaelli Tecna SpA, Milano (Italien), företrätt av advokaterna R. Zaccà, M. Todino, E. Cruellas Sada och S. Patuzzo,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av B. Gencarelli, L. Prete och V. Bottka, därefter av V. Bottka, G. Conte och P. Rossi, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring och ändring av kommissionens beslut K(2010) 4387 slutligt av den 30 juni 2010 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/38344 – Spännarmering), ändrat genom kommissionens beslut K(2010) 6676 slutligt av den 30 september 2010 och kommissionens beslut K(2011) 2269 slutligt av den 4 april 2011,
meddelar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen),
sammansatt av ordföranden S. Frimodt Nielsen (referent) samt domarna F. Dehousse och A.M. Collins,
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 9 juli 2014,
följande
Dom(1)
[Utelämnas]
1. Innehållet i det angripna beslutet
75 I skälen 1122–1125 i det angripna beslutet redogjorde kommissionen för orsakerna till att den inte kunde bevilja Redaelli nedsättning av det ålagda bötesbeloppet i enlighet med meddelandet om förmånlig behandling:
”(1122) Redaelli svarade på en begäran om upplysningar den 21 oktober 2002 och lämnade in en ansökan om förmånlig behandling den 20 mars 2003, i vilken företaget i huvudsak medgav förekomsten av vissa avtal på italiensk nivå mellan 1990 och 1993 och mellan 1995 och 2002 samt på alleuropeisk nivå från 1995 till 2002. Bidragen från Redaelli omfattade vissa skriftliga bevis från den aktuella tiden. De tillförde emellertid inte någon uppgift av vikt och klargjorde inte heller de punkter på vilka kommissionen inte ännu innehade tillräcklig bevisning. Den 19 september 2008 avslog kommissionen därför Redaellis ansökan om förmånlig behandling i enlighet med punkt 23 i meddelandet om förmånlig behandling.
(1123) I sitt svar på meddelandet om invändningar invände Redaelli mot kommissionens slutsats att de bevis som företaget ingett inte hade något betydande mervärde. Redaelli påpekade att företaget trots svårigheterna under åren av omstrukturering hade samarbetat fullt ut med kommissionen, inte endast genom att i oktober 2002 lämna in uppgifter som var komprometterande för företaget och infoga dessa uppgifter i företagets ansökan om förmånlig behandling av den 20 mars 2003, utan också genom att svara på ett stort antal begäranden om upplysningar från kommissionen. Redaelli har hävdat att kommissionen i meddelandet om invändningar ofta hänvisade till uppgifter som företaget lämnat in. Redaelli har invänt mot den omständigheten att företaget inte beviljades en preliminär nedsättning av böterna, till skillnad från andra företag och särskilt Nedri, som lämnade in sin ansökan om förmånlig behandling den 23 oktober 2003.
(1124) [Det ska erinras om] att för att ett företag ska kunna beviljas nedsättning av böterna i enlighet med meddelandet om förmånlig behandling måste det inge bevis till kommissionen som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in. Även om kommissionen i meddelandet om invändningar och i detta beslut ibland faktiskt hänvisat till bevisning och uttalanden från Redaelli, har inget av de bevis som Redaelli lämnade in ett betydande mervärde, till skillnad från de bevis som ingavs av andra bolag, exempelvis Nedri …
(1125) Vad gäller Redaellis påstående att företaget alltid samarbetade fullt ut med kommissionen genom att svara på ett stort antal begäranden om upplysningar konstaterar kommissionen att företagen har en lagstadgad skyldighet att svara på kommissionens begäranden om upplysningar. Denna omständighet i sig ger således inte företaget rätt till en nedsättning av böterna.”
2. Huruvida bedömningen av om de bevis som Redaelli ingav under det administrativa förfarandet hade ett betydande mervärde var felaktig
76 Redaelli har i huvudsak anfört att företaget samarbetade fullt ut med kommissionen under förfarandet. Redaelli har även påpekat att kommissionen på flera ställen i det angripna beslutet hänvisar till dokument och uttalanden från företaget. Dessa dokument och uttalanden är ibland de enda bevis som kommissionen stöder sin argumentering på. Det finns flera exempel som visar att denna bevisning hade ett betydande mervärde, vilket enligt meddelandet om förmånlig behandling motiverar en nedsättning av bötesbeloppet.
77 Tribunalen erinrar om att kommissionen i meddelandet om förmånlig behandling (se ovan punkt 23) har angett på vilka villkor företag som samarbetar med kommissionen under utredningen av ett kartellärende kan befrias från böter eller beviljas nedsättning av det bötesbelopp som de skulle ha betalat.
78 Nämnda meddelande ersatte kommissionens första meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4) (nedan kallat 1996 års meddelande) och antogs för att kommissionen skulle kunna anpassa sin politik på området mot bakgrund av den erfarenhet som erhållits efter fem års tillämpning. Kommissionen ansåg framför allt att även om de principer som låg till grund för 1996 års meddelande hade bekräftats, visade erfarenheterna även att meddelandets genomslagskraft skulle öka om insynen i villkoren för beviljande av bötesnedsättning förbättrades samt om vissheten om att böterna verkligen kommer att sänkas stärktes. Kommissionen angav även att en tätare koppling mellan nedsättningen av böter och värderingen av ett företags bidrag till fastställandet av att det föreligger en överträdelse skulle kunna öka genomslagskraften (meddelandet om förmånlig behandling, skäl 5).
79 Det ankommer på tribunalen att ta hänsyn till den utveckling som kommissionen ville uppnå genom att ersätta 1996 års meddelande med meddelandet om förmånlig behandling.
a) Villkor för att erhålla en nedsättning av bötesbeloppet
80 Även om ett företag inte uppfyller de villkor för att beviljas immunitet mot böter som anges i meddelandet om förmånlig behandling, kan det beviljas en nedsättning av det bötesbelopp som det skulle ha påförts.
81 Av punkt 21 i meddelandet om förmånlig behandling framgår att ett företag för att kunna beviljas en sådan nedsättning måste ”förse kommissionen med bevis på den misstänkta överträdelsen som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in” och dessutom måste ”upphöra med sin inblandning i den misstänkta överträdelsen senast vid den tidpunkt då företaget inkommer med bevismaterialet”.
82 I punkt 23 a i meddelandet anges att kommissionen i de slutliga beslut som fattas för att fullborda det administrativa förfarandet kommer att avgöra ”[h]uruvida det bevismaterial som ett företag lämnat har ett betydande mervärde jämfört med det bevismaterial som kommissionen besitter vid samma tidpunkt”.
83 Begreppet ”mervärde” preciseras på följande sätt i punkt 22 i meddelandet om förmånlig behandling:
”Begreppet ’mervärde’ avser i vilken grad bevismaterialet som sådant eller genom sin detaljrikedom stärker kommissionens förmåga att klart fastställa sakförhållandena i ärendet. I sin bedömning tillmäter kommissionen i allmänhet skriftliga bevis från den period som uppgifterna gäller ett större kvalitativt värde än bevis som framställs senare. På liknande sätt kommer de bevis som är direkt relevanta för klargörandet av sakförhållandena generellt att kvalitativt värderas högre än bevis som endast indirekt är relevanta.”
84 I punkt 23 b första stycket i meddelandet om förmånlig behandling fastställs tre kategorier för nedsättning av bötesbeloppet. Det första företaget som uppfyller villkoren i punkt 21 i sagda meddelande får en nedsättning med 30–50 procent, det andra företaget får en nedsättning med 20–30 procent och övriga företag får en nedsättning med upp till 20 procent.
85 I punkt 23 b andra stycket i meddelandet om förmånlig behandling anges att ”[f]ör att bestämma nivån av nedsättning inom dessa kategorier kommer kommissionen att beakta tidpunkten för inlämnandet av bevismaterialet som uppfyller villkoren i punkt 21 och i vilken omfattning det representerar mervärde” och att ”[d]en … också [kan] beakta i vilken grad och med vilken kontinuitet företaget samarbetar efter det datum bevismaterialet lämnats in”.
86 Lydelsen i meddelandet om förmånlig behandling förutsätter följaktligen att man gör åtskillnad mellan två etapper (se, analogt, dom av den 17 maj 2013, MRI/kommissionen, T‑154/09, REU, EU:T:2013:260, punkt 320).
87 För att kunna beviljas en nedsättning av bötesbeloppet krävs det, för det första, att företaget lämnar in bevis som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in. Som kommissionen uttryckligen påpekat i sina skriftliga inlagor (se, exempelvis, svaromålet, punkt 27, och dupliken, punkt 10) förutsätts i meddelandet om förmånlig behandling, eftersom det där fastställs att de bevis som ett företag lämnar in måste ha ”ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in”, att det görs en jämförelse mellan de bevis som kommissionen redan innehar och dem som erhålls genom det samarbete som den som ansöker om förmånlig behandling erbjuder.
88 För att fastställa nivån av nedsättningen av det bötesbelopp som annars skulle ha ålagts ska kommissionen, för det andra, beakta två kriterier: tidpunkten för inlämnandet av bevismaterialet samt i vilken omfattning det representerar mervärde. Vid denna bedömning kan kommissionen även beakta i vilken grad och med vilken kontinuitet företaget samarbetat efter det datum dess bidrag lämnades in.
89 När de bevis som lämnas till kommissionen har ett betydande mervärde och företaget inte är det första eller det andra företaget som lämnar in sådana bevis, ska nedsättningen av det bötesbelopp som företaget annars skulle ha påförts av kommissionen uppgå till högst 20 procent. Ju tidigare samarbetet har börjat och ju högre mervärdet är, desto mer kommer procentsatsen för nedsättningen att öka, för att uppgå till högst 20 procent av det belopp som företaget annars skulle ha påförts av kommissionen (se, analogt, dom MRI/kommissionen, punkt 86 ovan, EU:T:2013:260, punkt 322).
90 Den kronologiska ordningen i vilken kartellmedlemmarna erbjuder kommissionen samarbete och hur snabbt erbjudandet kommer utgör således grundstenar i det system som inrättats genom meddelandet om förmånlig behandling (dom av den 5 oktober 2011, Transcatab/kommissionen, T‑39/06, REU, EU:T:2011:562, punkt 380, och dom av den 16 september 2013, Roca/kommissionen, T‑412/10, REU (Utdrag), EU:T:2013:444, punkt 183). Ytterligare en grundsten är den grad av mervärde som tillmäts de olika bevis som ett företag lämnar in.
91 Det ska härvid erinras om att även om kommissionen är skyldig att förklara varför den anser att de bevis som företag lämnar inom ramen för ett meddelande om förmånlig behandling utgör ett bidrag som motiverar eller inte motiverar en nedsättning av det ålagda bötesbeloppet, ankommer det på de företag som vill bestrida kommissionens beslut i detta hänseende att visa att de upplysningar som lämnades frivilligt av företagen var avgörande för att kommissionen skulle kunna styrka de väsentliga delarna av överträdelsen och följaktligen anta ett beslut om åläggande av böter (se dom Roca/kommissionen, punkt 90 ovan, EU:T:2013:444, punkt 184 och där angiven rättspraxis).
92 Med hänsyn till syftet med nedsättningen kan kommissionen inte bortse från nyttan av de tillhandahållna upplysningarna, vilken med nödvändighet beror på det bevismaterial som kommissionen redan förfogar över (se dom Roca/kommissionen, punkt 90 ovan, EU:T:2013:444, punkt 185 och där angiven rättspraxis).
93 När ett företag i en ansökan om förmånlig behandling enbart bekräftar, och dessutom på ett mindre precist och uttryckligt sätt, vissa upplysningar som redan har lämnats av ett annat företag som en samarbetsåtgärd, kan den grad av samarbete som det förstnämnda företaget har bidragit med, även om det inte helt saknar nytta för kommissionen, inte betraktas som jämförbar med det samarbete som det företag har bidragit med som var först med att tillhandahålla nämnda upplysningar. Ett uttalande som endast innehåller en begränsad bekräftelse av upplysningar som kommissionen redan hade tillgång till underlättar nämligen inte kommissionens uppgift på ett betydande sätt och räcker därför inte för att motivera en nedsättning av bötesbeloppet enligt meddelandet om förmånlig behandling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2011, Arkema France/kommissionen, T‑343/08, REU, EU:T:2011:218, punkt 137, och dom Roca/kommissionen, punkt 90 ovan, EU:T:2013:444, punkt 186).
94 Det framgår även av rättspraxis att ett uttalande från ett företag som misstänks ha deltagit i ett konkurrensbegränsande samarbete, vars riktighet bestritts av flera andra misstänkta företag, inte kan anses utgöra tillräcklig bevisning för att de sistnämnda gjort sig skyldiga till överträdelsen om detta inte stöds av annan bevisning (se dom Roca/kommissionen, punkt 90 ovan, EU:T:2013:444, punkt 187 och där angiven rättspraxis).
95 Slutligen, även om kommissionen skulle anses förfoga över ett utrymme för skönsmässig bedömning när den prövar huruvida upplysningar som den får enligt meddelandet om förmånlig behandling har ett betydande mervärde, kan tribunalen inte på grundval av denna omständighet avstå från att göra en fördjupad prövning, i både rättsligt och faktiskt hänseende, av kommissionens bedömning på denna punkt (se dom Roca/kommissionen, punkt 90 ovan, EU:T:2013:444, punkt 188 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 oktober 2013, Kone m.fl./kommissionen, C‑510/11 P, EU:C:2013:696, punkterna 24 och 92).
96 Detta gäller särskilt när tribunalen, såsom i förevarande fall, har anmodats att själv bedöma värdet av den bevisning som sökanden ingett i det förfarande som föranledde sanktionsåtgärder mot sökanden för överträdelse av konkurrensrätten (se ovan punkt 74).
97 Det är mot bakgrund av ovanstående överväganden som tribunalen ska pröva de argument som Redaelli har åberopat till stöd för att de bevis som företaget lämnade in till kommissionen under det administrativa förfarandet hade ett betydande mervärde.
b) Prövning av argumenten avseende ett betydande mervärde
Inledande synpunkter avseende bakgrunden och den kronologiska ordningen
98 Det ska, för det första, påpekas att tribunalen, för att kunna uttala sig om argumenten avseende ett betydande mervärde, har anmodat kommissionen att, beträffande samtliga de delar av överträdelsen avseende vilka Redaelli har hävdat att dess bidrag hade ett betydande mervärde, inkomma med de olika bevis som den beaktade för att dra slutsatsen att Redaellis bidrag ”tillförde … inte någon uppgift av vikt och klargjorde inte heller de punkter på vilka kommissionen inte ännu innehade tillräcklig bevisning” och att ”inget av de bevis som Redaelli lämnade in [hade] ett betydande mervärde” (se det angripna beslutet, skälen 1122 och 1124).
99 Kommissionen efterkom begäran och inkom med bevisningen den 28 februari 2014 och den 16 maj 2014.
100 Den 8 juli 2014 inkom kommissionen med ännu ett antal handlingar till tribunalen för att komplettera sitt svar på de åtgärder för processledning som vidtagits den 17 december 2013. Dessa handlingar lades till akten vid förhandlingen (se ovan punkterna 68 och 69). Nämnda handlingar innehöll fullständiga versioner av de dokument som Redaelli hade lämnat in under det administrativa förfarandet och var således välbekanta för sökanden. De hade tidigare ingetts av kommissionen i utdrag där antingen följebrevet eller bilagorna till följebrevet utelämnats.
101 Även om den fullständiga versionen av nämnda handlingar lämnades in sent, hade Redaelli redan redogjort för handlingarnas innehåll i detalj i sin ansökan och tribunalen hade redan, bland annat till följd av den utredning som den gjorde efter att ha erhållit svaren på åtgärderna för processledning och bevisupptagning, tillräcklig kännedom om Redaellis bidrag.
102 Av det ovanstående framgår att tribunalen, med beaktande av de argument som sökanden har åberopat, anser sig kunna göra en i både rättsligt och faktiskt hänseende tillfredsställande prövning av kommissionens bedömning i det angripna beslutet av huruvida de olika bevis som Redaelli lämnade in under det administrativa förfarandet hade ett betydande mervärde.
103 Det ska, för det andra, påpekas att Redaelli i förevarande mål endast har yrkat att tribunalen ska slå fast att företaget har rätt till förmånlig behandling och ska omfattas av den tredje gruppen företag som avses i punkt 23 i meddelandet om förmånlig behandling, det vill säga den grupp företag som kan beviljas en nedsättning med upp till 20 procent av de ålagda böternas värde (se ovan punkterna 74 och 84).
104 Redaelli har sålunda varken yrkat på att beviljas eller invänt mot den behandling som beviljades, för det första, DWK, som kommissionen helt befriade från böter, för det andra, ITC, som kommissionen betraktade som det första företag som lämnade in bevis som hade ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan hade samlat in, och, för det tredje, Nedri, som kommissionen betraktade som det andra företag som uppfyllde nämnda villkor i punkt 21 i meddelandet om förmånlig behandling.
105 Redaelli har på en fråga från tribunalen bekräftat att så är fallet och detta har antecknats i förhandlingsprotokollet.
106 När det, för det tredje, gäller de olika delar av överträdelsen avseende vilka Redaelli har gjort gällande att dess bidrag hade ett betydande mervärde, ska bevisen avseende Italien-klubben skiljas från bevisen avseende Zürich-klubben och dess efterföljare Europa-klubben, och den kronologiska ordningen ska beaktas, eftersom den spelar en avgörande roll vid bedömningen av handlingarna.
107 När det gäller Italien-klubben framgår det av det angripna beslutet att kommissionen innehade ett stort antal bevis från den aktuella tiden, vilka hade erhållits vid inspektioner som genomfördes den 19 och 20 september 2002 eller hade lämnats in därefter, bland annat av ITC. Dessa bevis gjorde att kommissionen kunde fastställa att Redaelli liksom bland annat tre andra italienska tillverkare, CB, Itas och ITC, hade deltagit i denna del av överträdelsen från och med 1995 till och med 2002.
108 När det gäller Zürich-klubben, som utgjorde den inledande fasen i överträdelsen på alleuropeisk nivå och där en italiensk aktör, Redaelli, deltog tillsammans med aktörer på andra marknader (WDI, Nedri, DWK, Tréfileurope …), är den tillgängliga bevisningen av sämre kvalitet. Vad gäller denna fas i överträdelsen har kommissionen främst hänvisat till uttalanden från de olika företag som ansökte om förmånlig behandling eller Emesas anteckningar, vilka lämnades in i ett sent skede av förfarandet, den 28 juni 2007.
109 När det gäller Europa-klubben, som utgjorde den andra fasen i överträdelsen på alleuropeisk nivå hänvisas i det angripna beslutet till ett stort antal beviskällor, vilka mycket ofta är samstämmiga. Det kan här påpekas att kommissionen i det angripna beslutet hänvisar till Redaelli som ett företag som har bekräftat andra företags delaktighet i denna del av överträdelsen.
110 Förutom den åtskillnad som ska göras mellan överträdelsens olika delar ska i förevarande fall även beaktas den omständigheten att två uppsättningar handlingar, vilka lades fram under det administrativa förfarandet, har granskats av tribunalen: de handlingar som Redaelli har lämnat in, vilka enligt detta företag styrker att dess bidrag hade ett betydande mervärde, och de som kommissionen har lämnat in för att visa att den redan innehade tillräckliga bevis för att dra slutsatsen att Redaellis bidrag saknade betydande mervärde.
111 Redaelli har lämnat in fyra handlingar: för det första, svaret av den 21 oktober 2002 på en begäran om upplysningar, för det andra, ansökan om förmånlig behandling av den 20 mars 2003, för det tredje, svaret av den 6 september 2006 på en begäran om upplysningar och, för det fjärde, svaret av den 15 juni 2007 på en begäran om upplysningar.
112 Den bevisning som kommissionen å sin sida har åberopat för att styrka att Redaellis bidrag saknade betydande mervärde härrör, för det första, från DWK:s ansökan om immunitet av den 18 juni 2002, vilken lämnades in före inspektionerna, och DWK:s senare uttalanden, för det andra, från handlingar som beslagtogs vid inspektionerna den 19 och 20 september 2002, bland annat vid inspektionen hos Redaelli, för det tredje från de ansökningar om förmånlig behandling som efter inspektionerna lämnades in av bland annat ITC den 21 september 2002, Nedri den 23 oktober 2002, Emesa den 25 oktober 2002 och Tréfileurope den 4 november 2002 och slutligen från Emesas anteckningar, vilka lämnades in till kommissionen den 28 juni 2007, det vill säga efter det att den sista av de handlingar som Redaelli har åberopat för att styrka innehållet i sitt bidrag hade lämnats in.
113 Det är mot denna bakgrund och särskilt med beaktande av den kronologiska ordning som anges ovan som tribunalen ska pröva de argument som Redaelli har åberopat till stöd för att de bevis som företaget lämnade till kommissionen under det administrativa förfarandet hade ett betydande mervärde.
114 För denna prövning krävs att tribunalen utgår från förhållandena vid den tidpunkt då bevisen i fråga lämnades in till kommissionen, så att den kan beakta de övriga bevis som kommissionen innehade.
Bedömning av de inlämnade handlingarna
115 De olika argument som Redaelli har åberopat till stöd för att företagets bidrag hade ett betydande mervärde granskas nedan i tur och ordning.
– – – Ställföreträdande för CB, Itas och ITC i Zürich-klubben från 1993 till 1995
116 Redaelli har gjort gällande att dess bidrag gjorde att kommissionen kunde konstatera att ITC, Itas och CB hade deltagit i Zürich-klubben under åren 1993‑1995. Redaelli var således det första och det enda företag som redogjorde för Redaellis roll som företrädare för ITC, Itas och CB vid mötena i Zürich-klubben under denna period. Likaså vad gäller innebörden av uttrycket ”Assider-gruppen” var det Redaellis och inte Nedris uppgifter som gjorde att kommissionen insåg att detta uttryck betecknade en begränsad grupp italienska tillverkare som deltog i samverkan och inte medlemmarna i en branschorganisation med samma namn.
117 Detta är i princip en av de viktigaste delarna av Redaellis bidrag, eftersom kommissionen på grundval av dessa upplysningar, enligt vad sökanden har gjort gällande, stärkte sin förmåga att fastställa sakförhållandena, eftersom den kunde tillvita CB, Itas och ITC ansvar för en längre period och för en annan del av överträdelsen än vad som tidigare varit möjligt.
118 Med beaktande av det angripna beslutet och den bevisning som det där hänvisas till måste det emellertid konstateras att sökanden har missuppfattat den roll som dess bidrag spelade under det administrativa förfarandet.
119 Kommissionen har på ett övertygande sätt visat att den redan före det datum då Redaelli – i ett framskridet skede av förfarandet och som svar på en begäran om upplysningar från kommissionen – lämnade dessa upplysningar, det vill säga den 15 juni 2007, kände till identiteten hos de tre italienska tillverkare av spännarmering som tidigare hade varit medlemmar i branschorganisationen Assider, vilken upphörde att existera 1988, och vilka kunde delta i Zürich-klubben via sin mellanhand.
120 För det första fick kommissionen redan när DWK ansökte om immunitet den 18 juni 2002 veta att Redaelli företrädde tre andra italienska tillverkare av spännarmering (se skäl 153 i det angripna beslutet).
121 För det andra visste kommissionen även, till följd av Nedris ansökan om förmånlig behandling av den 23 oktober 2002, att Nedri ansåg att Redaelli företrädde Assider vid mötena i Zürich (se det angripna beslutet, skäl 153).
122 Dessa uppgifter sammantagna gav kommissionen den väsentliga informationen att Redaelli vid mötena i Zürich även företrädde Assider, det vill säga tre andra italienska tillverkare.
123 Samtidigt visste kommissionen att Redaelli och tre italienska tillverkare (CB, Itas och ITC) förde diskussioner i Italien-klubben om ett avtal med medlemmarna i Zürich-klubben. Detta framgår bland annat av det förslag till avtal av den 23 januari 1995 som kommissionen upptäckte vid inspektionen i Redaellis lokaler den 19 och 20 september 2002, i vilket det angavs att Redaelli gavs fullmakt att företräda CB, Itas och ITC inför de alleuropeiska tillverkarna (se det angripna beslutet, skäl 166).
124 För det tredje har sökanden i sin replik själv hänvisat till innehållet i DWK:s uttalande av den 8 maj 2007, av vilket det framgår att DWK ansåg att Redaelli enligt vad det själv uppgett företrädde tre italienska tillverkare vid mötena i Zürich-klubben (se det angripna beslutet, skäl 153). I uttalandet preciseras även att enligt vad en av DWK:s företrädare vid dessa möten erinrade sig hade Redaelli inte uppgett vilka tillverkare det rörde sig om och företrädaren hade inte heller fäst vikt vid det, men misstänkte att det rörde sig om tillverkarna CB, Itas och ITC, eftersom övriga italienska tillverkare var alltför små eller ännu inte existerade (exempelvis SLM).
125 Av det ovanstående framgår att redan innan Redaelli lämnade in sina uppgifter den 15 juni 2007 visste kommissionen att Redaelli vid mötena i Zürich-klubben hade uppgett att det företrädde tre andra italienska tillverkare. Kommissionen hade även möjlighet att ta reda på vilka dessa tre tillverkare var.
126 Det ska påpekas att uppgifterna från Redaelli av den 15 juni 2007 lämnades in före de uppgifter som framgår av Emesas anteckningar, vilka lämnades in kort därefter, den 28 juni 2007. Det var mot bakgrund av Emesas anteckningar, vilka lämnades in av ArcelorMittal, som kommissionen bland annat kunde konstatera att Redaellis företrädare vid mötet i Zürich-klubben den 8 och 9 juni 1994, i närvaro av Tréfileurope, DWK, WDI, Tycsa, Nedri och Emesa, hade uppgett att Redaelli företrädde tre företag, det vill säga CB, Itas och ITC (se det angripna beslutet, skäl 159). När det som här gäller att fastställa huruvida Redaellis bidrag hade ett betydande mervärde ska emellertid, tvärtemot vad kommissionen har gjort gällande, hänsyn inte tas till Emesas anteckningar, utan endast till de bevis som lämnades in före den 15 juni 2007.
127 Det ska vidare påpekas att ovannämnda uppgifter inte hade den verkan som Redaelli har hävdat, det vill säga att de gjorde det möjligt för kommissionen att konstatera att ITC, Itas och CB deltog i Zürich-klubben under åren 1993–1995.
128 När det gäller CB framgår det av det angripna beslutet att detta företag har bestritt att det deltog i Zürich-klubben eller i en alleuropeisk överenskommelse. Enligt CB hade Redaelli själv utsett sig till företrädare för de andra italienska tillverkarna. Med beaktande av detta bestridande och trots att kommissionen, på grundval av uppgifter som ITC hade lämnat i sin ansökan om förmånlig behandling, hade fastställt att CB, liksom Redaelli, Itas, ITC, Tréfileurope Italia, DWK och Tycsa, hade deltagit i ett möte i Italien-klubben tillsammans med tillverkarna i Zürich-klubben, vilket hölls den 24 februari 1993 och under vilket man inte endast diskuterade priserna och försäljningen på den italienska marknaden utan även förbrukningen av spännarmering på övriga europeiska marknader, konstaterade den, bland annat på grundval av det förslag till avtal som den upptäckte vid inspektioner den 19 och 20 september 2002 (se ovan punkt 123), att CB inte började delta i överträdelsen förrän den 23 januari 1995.
129 Det var således på grundval av annan bevisning än den som Redaelli hade åberopat i sin ansökan om förmånlig behandling som CB:s delaktighet i samverkan kunde fastställas, och således först från och med den 23 januari 1995 (se det angripna beslutet, särskilt skälen 155, 165, 166 och 849–855).
130 Även vad gäller Itas anges det i det angripna beslutet att detta företag har bestritt att det deltog i Zürich-klubben under åren 1993–1994, eftersom det inte erhöll nödvändiga certifikat för Tyskland förrän 1995 och ännu senare för övriga länder. Kommissionen ansåg, av skäl som anges i det angripna beslutet, att Itas delaktighet i överträdelsen, till skillnad från vad gäller CB, kan konstateras från och med företagets deltaktighet i Italien-klubbens möte med tillverkarna i Zürich-klubben den 24 februari 1993. Kommissionen har härvid påpekat att Itas, liksom Redaelli och ITC, deltog i ett möte i Italien-klubben den 7 maj 1993, om vilket ITC lämnade upplysningar i sin ansökan om förmånlig behandling. Detta möte rörde bland annat fyra förslag gentemot de alleuropeiska tillverkarna. Även om det i det angripna beslutet anges att Itas ”företräddes av Redaelli vid mötena i Zürich-klubben” efter mötet den 24 februari 1993, framgår det av det ovanstående att en sådan slutsats mycket väl kan dras på grundval av den bevisning som hade ingetts av DWK och Nedri innan Redaelli lämnade in sitt bidrag den 15 juni 2007 (se det angripna beslutet, bland annat skälen 155, 163, 164 och 856–861).
131 Under dessa omständigheter, där kommissionen innehade flera bevis för vid vilken tidpunkt Itas hade börjat delta i överträdelsen, bland annat de upplysningar som ITC hade lämnat i sin ansökan om förmånlig behandling, vilken innehöll en handskriven redogörelse för Italien-klubbens möte med tillverkarna i Zürich-klubben den 24 februari 1993 – vilket är väsentliga upplysningar – och de upplysningar som DWK och Nedri hade lämnat om Redaellis roll i Zürich-klubben, kunde kommissionen med rätta konstatera att Redaellis bidrag av den 15 juni 2007 inte hade något betydande mervärde jämfört med de bevis som den redan hade samlat in.
132 När det gäller ITC framgår det av det angripna beslutet att detta företag godkände innehållet i det meddelande om invändningar som hade sänts till det och bekräftade att det ”var tillfreds med uttalandena och redogörelserna i ansökan om förmånlig behandling och därpå följande uttalanden” och således att det hade deltagit direkt i samverkan, särskilt i Zürich-klubben och Italien-klubben och vid integreringen av de italienska tillverkarna i Europa-klubben från den 24 februari 1993 till den 19 september 2002 (se det angripna beslutet, bland annat skälen 841 och 843).
133 Förutom att det i skälen 153 och 155 i det angripna beslutet anges att ITC inte har bestritt att det företräddes av Redaelli i Zürich-klubben, innehade kommissionen även här andra bevis, bland annat dem som hade lämnats in av ITC självt, men även bevis som lämnats in av DWK och Nedri, på grundval av vilka det kunde konstateras vid vilken tidpunkt ITC hade börjat delta i överträdelsen. Under dessa omständigheter kunde kommissionen således med rätta konstatera att Redaellis bidrag av den 15 juni 2007 inte uppfyllde de villkor som enligt meddelandet om förmånlig behandling ska vara uppfyllda för att ingivna bevis ska anses ha ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in.
134 Mot bakgrund av parternas argument och de handlingar som ingetts konstaterar tribunalen att kommissionen med rätta kunde konstatera att den vad gäller denna del av överträdelsen redan innehade tillräckliga materiella såväl som kronologiska bevis för att fastställa sakförhållandena i ärendet. De bevis som Redaelli har åberopat i detta hänseende har således inte det betydande mervärde som krävs för att företaget ska kunna beviljas en nedsättning av bötesbeloppet i enlighet med meddelandet om förmånlig behandling.
– – – Övriga delar av överträdelsen
135 Redaelli har hävdat att dess bidrag var ett av de första som bekräftade att ett kontrollsystem tillämpades inom kartellen och som innehöll en fullständig beskrivning av detta. Bidraget lämnades den 21 oktober 2002 i Redaellis svar på en begäran om upplysningar och i dess ansökan om förmånlig behandling av den 20 mars 2003.
136 Med beaktande av de skäl som anges i det angripna beslutet och de uppgifter som kommissionen lämnat på denna punkt måste det emellertid konstateras att kommissionen redan innehade ett stort antal bevis från inspektionerna den 19 och 20 september 2002, ITC:s ansökan om förmånlig behandling av den 21 september 2002 och Tréfileuropes ansökan om förmånlig behandling av den 4 november 2002 (se det angripna beslutet, skälen 450–455).
137 Vad särskilt gäller bevisens kronologiska ordning ska det erinras om att Redaelli i sitt svar av den 21 oktober 2002 på en begäran om upplysningar endast hänvisade till en försäljningsansvarig, Pr., som hade i uppgift att samla in uppgifter om försäljningsutvecklingen för de olika tillverkarna. Vid den tidpunkten innehade kommissionen emellertid redan handlingar från den aktuella tiden som hade sammanställts av denna person och som kommissionen hade upptäckt vid inspektionerna den 19 och 20 september 2002 och av vilka de uppgifter som Redaelli lämnat tydligt framgick.
138 I sin ansökan om förmånlig behandling av den 20 mars 2003 tillhandahöll Redaelli närmare uppgifter om den roll som Pr. haft och angav bland annat att han kunde fastställa vilka inköp som var och en av kunderna till de berörda tillverkarna hade gjort. Hans roll var inte endast att kontrollera de sålda kvantiteterna, utan att fastställa kundernas potential. Även om det är riktigt att denna andra del av den roll som Pr. hade nämns i skäl 452 i det angripna beslutet, där det anges att upplysningarna i det avseendet kom från Redaelli, kvarstår dock att denna person främst hade en övervakande och kontrollerande roll, vilket kommissionen har bekräftat med stöd av handlingar som upptäcktes vid inspektionerna.
139 De bevis som Redaelli har åberopat har således inte det betydande mervärde som krävs för att Redaelli ska kunna beviljas en nedsättning av bötesbeloppet med stöd av meddelandet om förmånlig behandling.
140 Redaelli har vidare gjort gällande att dess bidrag var det första som bekräftade att det hållits flera möten och mötenas innehåll, bland annat Italien-klubbens möten den 1 februari 2002, den 1 mars 2002 och den 26 augusti 2002 och Europa-klubbens möten den 28 och 29 februari 2000, den 8 och 9 maj 2000, den 15 maj 2001, den 4 september 2001 och den 24 juli 2002.
141 Även på denna punkt framgår det av handlingarna att kommissionen innehade ett stort antal upplysningar om den berörda perioden (2000–2002) avseende såväl Italien-klubben som Europa-klubben (se det angripna beslutet, bilagorna 2 och 3, vilka innehåller beskrivningar av ovannämnda möten). Det bidrag som Redaelli har hänvisat till tillförde inget, eller väldigt litet, till kommissionens förmåga att fastställa sakförhållandena i ärendet avseende den berörda perioden, ”klubbarna” eller till och med innehållet i de möten som Redaelli nämnt, eftersom kommissionen redan innehade bevis som upptäckts vid inspektionerna eller som inom vederbörlig tid hade lämnats in av andra företag såsom ITC, CB, Tréfileurope, Nedri eller DWK, eller kunde konstatera att de bevis som lämnats av Redaelli inte visade att respektive möte var av en konkurrensbegränsande karaktär (exempelvis mötet den 8 och 9 maj 2000, vilket visade sig endast vara ett möte med Eurostress Information Service (ESIS), som är en av branschorganisationerna inom området spännarmering).
142 Redaellis bidrag vad gäller ovannämnda möten kan således inte anses ha haft ett betydande mervärde i den mening som avses i meddelandet om förmånlig behandling.
143 Redaelli har slutligen även åberopat den omständigheten att företaget var först med att bekräfta de uppgifter som kortfattat angavs i dess ansökan om förmånlig behandling och som avsåg sambandet mellan avtalet om fastställande av kvoter på europeisk nivå (Club Zurich) och avtalet på italiensk nivå (Club Italia), att det var först med att beskriva dynamiken inom Italien-klubben i början av 1990-talet, särskilt vad gäller omständigheterna när man frångick praxisen att fastställa kvoter sedan ITC hade vägrat att ansluta sig till detta initiativ, att det i betydande grad bidrog med avseende på det datum då Tréfileurope började delta i Italien-klubben, att det lämnade de uppgifter som ligger till grund för åtskillnaden i det angripna beslutet mellan exklusiva kunder och gemensamma kunder inom Italien-klubben och att det i betydande grad bidrog vad gäller de alleuropeiska möten som hölls ”i samband med ESIS-mötena”.
144 Beträffande dessa påståenden måste det konstateras att som kommissionen med rätta påpekade i sitt svar på tribunalens åtgärder för processledning och bevisupptagning var de bevis som Redaelli åberopat på dessa punkter inte avgörande, eller också avsåg de mindre viktiga delar av överträdelsen, som inte som sådana är relevanta med beaktande av de bevis som kommissionen redan hade samlat in från flera olika källor som bekräftade varandra.
145 När det gäller sambandet mellan Zürich-klubben och Italien-klubben framgår det av handlingarna i målet att även om det i den del av det angripna beslutet som Redaelli har hänvisat till, det vill säga skäl 401 och de följande skälen, faktiskt hänvisas till handlingar som lämnats in av Redaelli, hade andra handlingar beslagtagits vid inspektionerna eller lämnats in av ITC, bland annat den handling som är mest relevant i detta hänseende, det vill säga avtalet av den 5 december 1995 mellan Redaelli, CB, Itas och ITC.
146 Likaså vad gäller beskrivningen av dynamiken inom Italien-klubben i början av 1990-talet ska det erinras om att kommissionen konstaterade att Redaelli, CB, Itas och ITC inte började delta i Italien-klubben förrän den 23 januari 1995, vilket är datumet på det äldsta av de förslag till avtal som kommissionen innehar till följd av inspektionerna (se det angripna beslutet, skälen 402 och 456). De upplysningar som Redaelli lämnade om situationen dessförinnan påverkade således inte kommissionens förmåga att fastställa sakförhållandena. Vad gäller det datum då Tréfileurope började delta i Italien-klubben framgår det tydligt av skäl 460 i det angripna beslutet att kommissionen redan innehade tillräckliga bevis för att fastställa detta datum till den 3 april 1995, eftersom ITC hade lämnat in styrkande handlingar. Vad gäller den åtskillnad som i det angripna beslutet görs mellan exklusiva kunder och gemensamma kunder framgår det lika tydligt av skälen 445 och 447 i det angripna beslutet att kommissionen redan kände till denna åtskillnad till följd av handlingar som hade upptäckts vid inspektionerna och uppgifter från Tréfileurope.
147 Vad slutligen gäller hänvisningarna till de alleuropeiska möten som ägde rum ”i samband med ESIS-möten” framkom uppgifter om dessa redan i de handlingar som Bundeskartellamt hade lämnat in i det inledande skedet av förfarandet och i handlingar som hade upptäckts vid inspektionerna.
c) Slutsats
148 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.
3. Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts
149 Redaelli har i huvudsak gjort gällande att kommissionen åsidosatte principen om skydd för berättigade förväntningar, eftersom den inte granskade Redaellis ansökan om förmånlig behandling mot bakgrund av de kriterier som anges i meddelandet om förmånlig behandling. När kommissionen avslog ansökan den 19 september 2008 var den i realiteten påverkad av sitt nya och striktare tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EUT C 298, 2006, s. 17). Så länge meddelandet om förmånlig behandling var tillämpligt var kommissionen, såsom även framgår av beslut i andra kartellärenden, mer benägen att bevilja en nedsättning av bötesbeloppet vid ansökningar som huvudsakligen grundade sig på uttalanden, och tröskeln för ”mervärdet” var lägre än den som senare tillämpades.
150 Tvärtemot vad Redaelli har hävdat och enligt vad som framgår ovan av punkterna 76–148 följde kommissionen emellertid exakt kriterierna i meddelandet om förmånlig behandling när den fattade beslut om Redaellis ansökan om förmånlig behandling.
151 Redaelli kan dessutom inte åberopa de slutsatser som kommissionen har kommit fram till i andra ärenden och kräva att de ska gälla även för Redaelli, utan att lägga fram någon som helst uppgift som styrker att det finns en likhet mellan de faktiska omständigheterna med avseende på såväl överträdelserna i fråga som de bevis som de berörda företagen lagt fram i samband med sina ansökningar om förmånlig behandling.
152 Preciseringarna av begreppet ”mervärde” i det tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden som antogs 2006 skulle hursomhelst, om de hade beaktats, knappast ha kunnat påverka de påstått berättigade förväntningar som Redaelli har åberopat. Enligt bestämmelserna om förmånlig behandling kan ett företag inte ha rätt till en nedsättning av bötesbeloppet enbart med anledning av att uttalanden eller bevis har lämnats till kommissionen.
153 I såväl meddelandet om förmånlig behandling som i det ovannämnda tillkännagivandet rör det sig om att fastställa det betydande mervärdet av bevis jämfört med bland annat de bevis som kommissionen redan har samlat in, och det är detta mervärde som ligger till grund för beslutet om huruvida en nedsättning av bötesbeloppet ska beviljas inom ramen för förmånlig behandling.
154 I såväl meddelandet om förmånlig behandling som i det ovannämnda tillkännagivandet erkänns dessutom uttryckligen att bevis från den period som uppgifterna gäller har ett större kvalitativt värde än bevis som framställs senare.
155 Av det ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.
4. Huruvida principen om likabehandling har åsidosatts
156 Redaelli har gjort gällande att kommissionen åsidosatte principen om likabehandling genom att bevilja nedsättning av bötesbeloppet med 5 procent till företag (Emesa/Galycas och WDI) vilkas samarbete hade varit mindre omfattande.
157 När det gäller Emesa och Galycas har Redaelli påpekat att nedsättningen beviljades på grundval av upplysningar som hade lämnats in som svar på kommissionens begäranden om upplysningar. I sitt bidrag medgav Emesa och Galycas endast att det i samband med möten inom branschorganisationer förekom konkurrensbegränsande möten mellan europeiska tillverkare samt spanska och portugisiska tillverkare, och de lämnade även in två förteckningar över dessa möten med datum, ort och deltagarnas namn ”utan att lämna någon beskrivning av mötenas innehåll och utan att tillhandahålla någon styrkande skriftlig bevisning” (se det angripna beslutet, skäl 1095). Trots att kommissionen medgav att värdet av detta bidrag var begränsat, eftersom det var alltför vagt för att utgöra bevis för överträdelsen som sådan, ansåg den emellertid att det hade ett betydande mervärde, eftersom det, om det bekräftades av annan bevisning, ökade kommissionens förmåga att fastställa vissa faktiska omständigheter kring kartellen.
158 I jämförelse har bidraget från Redaelli ett klart större värde. Innan Redaelli ens lämnade in en formell ansökan om förmånlig behandling med ytterligare bevisning hade företaget redan den 21 oktober 2002, det vill säga före Emesa och Galycas, medgett att konkurrensbegränsande möten hade ägt rum mellan europeiska och italienska tillverkare. Redaelli hade även tillhandahållit en beskrivning av mötena och en förteckning över datum, ort och deltagare, vilken var mer detaljerad än den som lämnades in av Emesa och Galycas. Slutligen använde sig kommissionen av Redaellis uttalanden för att tillskriva CB, Itas och Tréfileurope ansvar för en del av samverkan.
159 Vad gäller WDI framgår det av det angripna beslutet att bidraget från detta företag hade ett mycket begränsat värde och inte rörde de avgörande frågorna. WDI:s uttalande av den 19 maj 2004 innehöll de första upplysningarna om vissa delar av organisationen i Zürich-klubben och om den omständigheten att Zürich-klubben följde det italienska exemplet. WDI var även först med att bekräfta DWK:s uttalanden om att det fanns ett företag som ansvarade för insamling av uppgifter till Zürich-klubben och Europa-klubben och var först med att bekräfta Nedris uttalanden om ersättningssystemet inom Zürich-klubben. Det rörde sig om enkla uttalanden, som inte styrktes med några skriftliga bevis.
160 I jämförelse förefaller bidraget från Redaelli under inga omständigheter mindre betydande än det från WDI. Redaelli var också först med att lämna upplysningar om vissa delar av kartellen (bland annat om Redaellis roll som företrädare för flera italienska företag och situationen i Italien-klubben i början av 1990-talet) och var först med att bekräfta uttalanden eller handlingar som lämnats in av andra företag (bland annat avseende kontrollsystemet, kopplingen mellan Zürich-klubben och Italien-klubben samt de alleuropeiska och italienska mötena). Redaelli bidrog dessutom till utredningen med en rad upplysningar, uppgifter och förklaringar, vilket WDI inte gjorde i sin ansökan.
161 Tribunalen erinrar härvid om att principen om likabehandling enligt fast rättspraxis endast åsidosätts då jämförbara situationer behandlas olika eller då olika situationer behandlas lika, om det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 13 december 1984, Sermide, 106/83, REG, EU:C:1984:394, punkt 28, och av den 5 oktober 2011, Romana Tabacchi/kommissionen, T‑11/06, REU, EU:T:2011:560, punkt 102).
162 Inte på grundval av någon av de uppgifter som Redaelli har lagt fram kan slutsatsen dras att kommissionen har behandlat Redaelli respektive Emesa/Galycas och WDI olika.
163 För det första har Redaelli inte anfört några argument som gör det möjligt att ifrågasätta det betydande mervärde som kommissionen tillmätte bidragen från Emesa/Galycas och WDI under det administrativa förfarandet.
164 Som det förklaras i det angripna beslutet var det på grundval av en bedömning av det inneboende och relativa värdet av de olika uttalanden och handlingar som hade lämnats in av Emesa/Galycas och WDI som kommissionen drog slutsatsen att en nedsättning med 5 procent av det bötesbelopp som respektive företag hade ålagts var motiverad. Redaellis argument avser emellertid inte det mervärde som kommissionen tillmätte dessa bidrag, utan det mervärde som den borde ha tillmätt Redaellis bidrag eftersom mervärdet av Redaellis bidrag var ”betydligt mer betydande” än det som tillmätts bidragen från Emesa/Galycas och ”under inga omständigheter mindre betydande” än det som tillmätts WDI.
165 Av det angripna beslutet framgår att bidragen från Emesa/Galycas och WDI uppfyllde de villkor för att tillmätas ett betydande mervärde som anges i punkterna 21–23 i meddelandet om förmånlig behandling. Särskilt på grundval av skälen 1094 och 1096 i det angripna beslutet samt dess bilaga 4 kan det konstateras vilken roll bidraget från Emesa/Galycas spelade. Detta bidrag var det första som gjorde det möjligt att fastställa det konkurrensbegränsande innehållet i flera möten i Spanien-klubben. I skäl 1113 i det angripna beslutet anger kommissionen skälen till att den ansåg att bidraget från WDI hade gjort det möjligt att klarlägga flera frågor rörande bland annat organisationen i Zürich-klubben.
166 För det andra måste det konstateras att det på grundval av de argument som Redaelli har anfört inte heller är möjligt att på ett ändamålsenligt sätt jämföra det betydande mervärde som detta företag påstår sig ha tillfört med det betydande mervärde som kommissionen tillmätte bidragen från Emesa/Galycas och WDI.
167 Även om bidragen från Emesa/Galycas och WDI, vilka främst lämnades in i form av uttalanden, rent formellt är av liknande slag, drog kommissionen nämnda slutsats med avseende på dessa företag av helt olika skäl, och detta på grund av särdragen i respektive företags delaktighet i samverkan. Emesa/Galycas är ett spanskt företag som deltog framför allt i Europa-klubben och i Spanien-klubben, WDI är ett tyskt företag som deltog i Europa-klubben och Redaelli är ett italienskt företag som deltog i Europa-klubben och Italien-klubben. Deras verksamhet och grad av delaktighet i samverkan, såsom dessa beskrivs i det angripna beslutet mot bakgrund av bland annat de bevis som kommissionen innehade vid den tidpunkten, skiljer sig på ett sådant sätt att det inte är möjligt att jämföra situationerna med varandra.
168 Att Redaelli inte beviljades en nedsättning av bötesbeloppet i enlighet med bestämmelserna om förmånlig behandling berodde följaktligen inte på det betydande mervärde som kommissionen tillmätte bidragen från Emesa/Galycas och WDI, utan på att Redaellis eget bidrag inte hade något betydande mervärde i den mening som avses i punkterna 21–23 i meddelandet om förmånlig behandling.
169 Av det ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall på den första grundens tredje del och att grunden i sin helhet således ska underkännas.
[Utelämnas]
Rättegångskostnader
231 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökanden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Redaelli Tecna SpA ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
Frimodt Nielsen | Dehousse | Collins |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 juli 2015.
Underskrifter