TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen i utökad sammansättning)
den 21 februari 2024 (*)
”Dumpning – Import av vissa polyvinylalkoholer med ursprung i Kina – Slutgiltig antidumpningstull – Genomförandeförordning (EU) 2020/1336 – Beräkning av normalvärdet – Betydande snedvridningar i exportlandet – Artikel 2.6a i förordning (EU) 2016/1036 – WTO:s regelverk – Principen om konform tolkning – Val av lämpligt representativt land – Lätt tillgängliga uppgifter – Bristande samarbete – Begreppet nödvändiga uppgifter – Artikel 18 i förordning 2016/1036 – Prisunderskridande – Marknadssegment – Metod med produktkontrollnummer – Artikel 3.2 och 3.3 i förordning 2016/1036 – Rätten till försvar – Konfidentiell behandling – Artiklarna 19 och 20 i förordning 2016/1036”
I mål T‑763/20,
Inner Mongolia Shuangxin Environment-Friendly Material Co. Ltd, Ordos (Kina), företrätt av advokaterna J. Cornelis, F. Graafsma och E. Vermulst,
sökande,
med stöd av
Wegochem Europe BV, Amsterdam (Nederländerna), företrätt av advokaterna R. Antonini, E. Monard och B. Maniatis,
intervenient,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av G. Luengo, i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Europaparlamentet, företrätt av A. Neergaard, D. Moore och A. Pospíšilová Padowska, samtliga i egenskap av ombud,
av
Europeiska unionens råd, företrätt av H. Marcos Fraile och B. Driessen, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten N. Tuominen,
av
Kuraray Europe GmbH, Hattersheim am Main (Tyskland), företrätt av advokaterna R. MacLean och D. Sevilla Pascual,
och av
Sekisui Specialty Chemicals Europe SL, La Canonja (Spanien), företrätt av advokaterna A. Borsos och J. Jousma,
intervenienter
meddelar
TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden L. Truchot (referent) samt domarna H. Kanninen, L. Madise, R. Frendo och T. Perišin,
justitiesekreterare: handläggaren I. Kurme,
efter den skriftliga delen av förfarandet,
efter förhandlingen den 14 och 15 december 2022,
följande
Dom(1)
1 Sökanden, Inner Mongolia Shuangxin Environment-Friendly Material Co. Ltd, har väckt talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/1336 av den 25 september 2020 om införande av slutgiltiga antidumpningstullar beträffande import av vissa polyvinylalkoholer med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 315, 2020, s. 1) (nedan kallad den angripna förordningen), såvitt avser sökanden.
[utelämnas]
Parternas yrkanden
13 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara den angripna förordningen såvitt avser sökanden, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
14 Wegochem Europe BV (nedan kallat Wegochem), som intervenerat till stöd för sökanden, har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara den angripna förordningen såvitt avser sökanden, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna och ersätta de kostnader som uppkommit för Wegochem.
15 Kommissionen har, med stöd av Europaparlamentet, Europeiska unionens råd, Kuraray och Sekisui Specialty Chemicals Europe SL (nedan kallat Sekisui), yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
[utelämnas]
Kommissionens yrkande om att den andra till den femte grunden ska underkännas som verkningslösa
51 Kommissionen har yrkat att den andra till den femte grunden ska underkännas som verkningslösa, eftersom de avser dumpningsmarginalen, som fastställdes till 115,6 procent i den angripna förordningen, medan den antidumpningstull som är tillämplig på sökanden motsvarar skademarginalen, som fastställdes till 72,9 procent i den angripna förordningen. Sökanden, som bär bevisbördan, har inte visat att skillnaden mellan dumpningsmarginalen och skademarginalen skulle minskas till mindre än noll, om talan bifalls på nämnda grunder.
52 Kommissionen har vidare gjort gällande att sökanden är skyldig att visa att det föreligger ett faktiskt och aktuellt personligt intresse, som inte kan röra en hypotetisk framtida situation.
53 Sökanden har, till stöd för att grunderna i fråga har verkan, åberopat rättspraxis avseende åsidosättande av rätten till försvar, enligt vilken det inte kan krävas av klaganden att den visar att kommissionens beslut skulle ha haft ett annat innehåll, utan endast att ett sådant antagande inte är helt uteslutet (dom av den 1 oktober 2009, Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware/rådet, C‑141/08 P, EU:C:2009:598, punkt 94, och dom av den 11 juli 2013, Hangzhou Duralamp Electronics/rådet, T‑459/07, ej publicerad, EU:T:2013:369, punkterna 110 och 111). Denna rättspraxis kan överföras på förvarande fall, eftersom sökanden befinner sig i den svåra situationen att det är omöjligt att lägga fram siffror avseende det kontrafaktiska scenariot. Även om skillnaden mellan dumpningsmarginalen och skademarginalen är stor, kan det inte uteslutas att dumpningsmarginalen blir lägre än skademarginalen, om de fel som grunderna i fråga avser rättas till.
54 Sökanden har vidare ett intresse av att kommissionen gör en korrekt beräkning av dumpningsmarginalen, med hänsyn till eventuella översyner av de åtgärder som har införts genom den angripna förordningen, andra antidumpningsförfaranden som sökanden kan bli föremål för eller begäranden om återbetalning av inbetald antidumpningstull som sökanden kan inge. Dessa situationer är inte framtida och hypotetiska.
55 Sökanden har slutligen erinrat om att uppgifterna om normalvärdet för de produkter som sökanden tillverkar användes för att beräkna den antidumpningstull som är tillämplig på en annan kinesisk exporterande tillverkare och att den antidumpningstullen inte fastställdes på grundval av den exporterande tillverkarens skademarginal, utan på grundval av dennes dumpningsmarginal. Sökanden ska inte bära ansvaret för att indirekt vara den huvudsakliga orsaken till att dumpningsmarginalen för en annan exporterande tillverkare har fastställts för högt.
56 Tribunalen erinrar om att i artikel 9.4 andra stycket i grundförordningen föreskrivs följande:
”Storleken på antidumpningstullen får inte överstiga den fastställda dumpningsmarginalen och bör vara lägre än den marginalen om en sådan lägre tull är tillräcklig för att undanröja skadan för unionsindustrin. …”
57 Enligt rättspraxis fastställs i denna bestämmelse den så kallade regeln om lägsta tull, enligt vilken skademarginalen ska användas för att fastställa antidumpningstullsatsen när dumpningsmarginalen är högre än skademarginalen, och vice versa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2010, Foshan City Nanhai Golden Step Industrial/rådet, T‑410/06, EU:T:2010:70, punkt 94 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 oktober 2016, Crown Equipment (Suzhou) och Crown Gabelstapler/rådet, T‑351/13, ej publicerad, EU:T:2016:616, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
58 Regeln om lägsta tull syftar framför allt till att undvika att den fastställda antidumpningstullen överstiger vad som är nödvändigt för att undanröja den skada som orsakats av den dumpade importen. Införandet av antidumpningstullar är en säkerhets- och skyddsåtgärd mot illojal konkurrens till följd av dumpning och är inte en bestraffning eller en åtgärd som ger unionsindustrin en konkurrensfördel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2016, Crown Equipment (Suzhou) och Crown Gabelstapler/rådet, T‑351/13, ej publicerad, EU:T:2016:616, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
59 Av skäl 658 i den angripna förordningen framgår att kommissionen i förevarande fall ”jämförde skademarginalerna och dumpningsmarginalerna” och fann att ”[antidumpningst]ullbeloppet bör fastställas till en nivå som motsvarar de lägre dumpnings- och skademarginalerna”.
60 I skäl 659 i samma förordning återfinns nedanstående tabell:
Företag | Dumpningsmarginal | Skademarginal | Slutgiltig antidumpningstull |
Shuangxin Group [T‑763/20] | 115,6 % | 72,9 % | 72,9 % |
Sinopec Group [T‑762/20] | 17,3 % | 57,6 % | 17,3 % |
Wan Wei Group [T‑764/20] | 193,2 % | 55,7 % | 55,7 % |
Andra samarbetsvilliga företag | 80,4 % | 57,9 % | 57,9 % |
Alla övriga företag | 193,2 % | 72,9 % | 72,9 % |
61 Medan kommissionen har gjort gällande att grunderna i fråga saknar verkan, eftersom sökanden inte har bevisat att om talan bifalls på dessa grunder blir dumpningsmarginalen lägre än skademarginalen, varvid antidumpningstullen måste minskas, så har sökanden svarat med att åberopa inte endast bevisbördan, utan även sitt intresse av att anföra dessa grunder, vilket har föranlett kommissionen att hävda att ett sådant intresse inte är tydligt i förevarande fall.
62 Av fast rättspraxis följer för det första att en grund som inte kan medföra att sökandens yrkande om ogiltigförklaring ska bifallas saknar verkan, även om det finns stöd för den (beslut av den 26 februari 2013, Castiglioni/kommissionen, T‑591/10, ej publicerat, EU:T:2013:94, punkt 45, och dom av den 15 januari 2015, Frankrike/kommissionen, T‑1/12, EU:T:2015:17, punkt 73; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2000, EFMA/rådet, C‑46/98 P, EU:C:2000:474, punkt 38).
63 För det andra kan en grund till stöd för en talan om ogiltigförklaring inte tas upp till prövning på grund av att det saknas ett berättigat intresse av att få saken prövad, när en ogiltigförklaring av den angripna rättsakten med stöd av nämnda grund inte kan medföra att sökanden når sådan framgång som eftersträvas, även om det antas att det skulle finnas fog för grunden (se beslut av den 14 juli 2020, Shindler m.fl./kommissionen, T‑627/19, EU:T:2020:335, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
64 Detta är två separata frågor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2000, EFMA/rådet, C‑46/98 P, EU:C:2000:474, punkt 38, och dom av den 4 maj 2022, CRIA och CCCMC/kommissionen, T‑30/19, EU:T:2022:266, punkt 92 (ej publicerad)).
65 När sökanden inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av en förordning om införande av antidumpningstullar, i vilken unionsinstitutionerna har tillämpat regeln om lägsta tull, åberopar grunder eller delgrunder i syfte att ifrågasätta den högre av dumpnings- och skademarginalerna, är frågan huruvida dessa grunder eller delgrunder har verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2010, Foshan City Nanhai Golden Step Industrial/rådet, T‑410/06, EU:T:2010:70, punkterna 94–98, och dom av den 21 mars 2012, Fiskeri og Havbruksnæringens Landsforening m.fl./rådet, T‑115/06, ej publicerad, EU:T:2012:136, punkterna 45–47).
66 Parternas argument avseende sökandens intresse av att åberopa grunderna i fråga saknar följaktligen relevans.
67 Vad gäller huruvida grunderna i fråga har verkan har kommissionen som svar på skriftliga frågor från tribunalen vidhållit sin ståndpunkt att det ankommer på sökanden att visa att dessa grunder påverkar undersökningens utgång, men har även för var och en av dessa grunder gjort en bedömning av hur den skulle inverka på dumpningsmarginalen, om talan bifalls på den. Kommissionen har särskilt hävdat att för att de åsidosättanden som grunderna i fråga avser ska kunna leda till att dumpningsmarginalen blir lägre än skademarginalen är det nödvändigt, om än inte tillräckligt, att talan bifallas på den femte grunden. Om talan bifalls på den femte grunden skulle kommissionen nämligen vara skyldig att göra en ny beräkning av dumpningsmarginalen, som då skulle behöva minskas med 41,1 procentenheter och då skulle bli 74,5 procent. Denna marginal skulle fortfarande vara högre än skademarginalen, som är 72,9 procent, men om talan även bifalls på andra grunder eller delgrunder, är det möjligt att dumpningsmarginalen skulle bli lägre än skademarginalen. Kommissionen har gjort gällande att om talan däremot inte bifalls på den femte grunden, förblir dumpningsmarginalen, efter att ha beräknats på nytt, högre än skademarginalen, och detta även om talan bifalls på de övriga grunderna. Dessa övriga grunder avser nämligen påstådda fel vilkas undanröjande på sin höjd kan minska dumpningsmarginalen till en nivå som fortfarande överstiger 90 procent. Den skulle således förbli avsevärt högre än skademarginalen.
68 Sökanden har medgett att om talan bifalls på den femte grunden, kan detta leda till en minskning av dumpningsmarginalen med 41,1 procentenheter, men har bestritt de beräkningar av vilka kommissionen har dragit slutsatsen att ett sådant bifall är en nödvändig förutsättning för att den andra till den fjärde grunden ska ha verkan, i den meningen att dumpningsmarginalen skulle bli lägre än skademarginalen om talan bifalls på dessa grunder. Sökanden anser att om talan bifalls på alla de ifrågavarande grunderna utom den femte, skulle dumpningsmarginalen minskas till 71,1 procent och skulle således vara lägre än skademarginalen, som är 72,9 procent. Vid förhandlingen bekräftade sökanden som svar på en fråga från tribunalen att siffran 71,1 procent förutsätter att talan bifalls på den andra grunden, vilket skulle leda till en minskning av dumpningsmarginalen med 8,6 procentenheter. Om talan inte bifalls på den andra grunden, skulle dumpningsmarginalen bli 79,7 procent och således vara högre än skademarginalen.
69 Av detta följer att sökanden har medgett att om talan inte bifalls på den andra och den femte grunden, är det uteslutet att de övriga grunderna kan medföra en sådan minskning av dumpningsmarginalen att den blir lägre än skademarginalen. De övriga grunderna är följaktligen med nödvändighet utan verkan.
70 Under dessa omständigheter ska den andra och den femte grunden prövas i sak, innan tribunalen uttalar sig om huruvida den tredje och den fjärde grunden har verkan.
Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 2.6a a i grundförordningen när det gäller valet av lämpligt representativt land
71 Sökanden har hävdat att kommissionen åsidosatte artikel 2.6a a i grundförordningen, eftersom den använde Turkiet som lämpligt representativt land på basen av uppgifterna avseende Ilkalem Ticaret Ve Sanayi AS (nedan kallat Ilkalem), trots att den borde ha valt Mexiko på basen av uppgifterna avseende Solutia Tlaxcala SA de CV (nedan kallat Solutia Tlaxcala) eller Wyn De Mexico Productos Quimicos SA de CV (nedan kallat Wyn).
72 Sökanden har för det första gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig tolkning av villkoret i artikel 2.6a a i grundförordningen, enligt vilket uppgifterna avseende ett bolag i det avsedda landet måste vara ”lätt tillgängliga” för att kunna användas.
73 För det andra har sökanden åberopat att kommissionen åsidosatte den omsorgsplikt som åligger den vid valet av lämpligt representativt land.
74 Sökanden har för det tredje gjort gällande att Mexiko var det lämpligaste representativa landet, eftersom det har en högre nivå av social trygghet och miljöskydd än Turkiet.
75 Kommissionen har bestritt sökandens argument.
76 Eftersom lydelsen i artikel 2.6a i grundförordningen återges i punkt 8 ovan, sammanfattas nedan de huvudsakliga steg som kommissionen i förevarande fall följde vid tillämpningen av artikel 2.6a a i förordningen, såsom de framgår av den angripna förordningen.
77 Enligt skäl 175 i den angripna förordningen grundades valet av representativt land ”på följande kriterier:
– En nivå av ekonomisk utveckling som är jämförbar med Kinas. …
– Tillverkning av den undersökta produkten i det landet …
– Tillgång till relevanta offentliga uppgifter i det landet.
– Om det finns fler än ett möjligt representativt land kommer företräde, där så är lämpligt, att ges till ett land med en adekvat nivå av social trygghet och miljöskydd.”
78 Av skälen 177–184, 198, 199 och 203 i den angripna förordningen framgår att kommissionen, efter att ha övervägt fem länder som kunde ha använts som lämpligt representativt land, uteslöt tre av dem och därefter hade att välja mellan de två återstående, det vill säga Mexiko och Turkiet.
79 När det gäller Mexiko bedömde kommissionen tillgången till finansiella uppgifter avseende Solutia Tlaxcala och Wyn (skälen 38, 200–202, 212, 229 och 230 i den angripna förordningen).
80 Beträffande Solutia Tlaxcala ställdes kommissionen inför det faktum att moderbolaget, Solutia Europe SPRL/BVBA (nedan kallat Solutia Europe), som är en användare av polyvinylalkoholer i Belgien, hade lämnat in nödvändiga finansiella uppgifter endast i en konfidentiell form som inte kunde göras allmänt tillgänglig och att dessa uppgifter inte var tillgängliga i databasen Orbis.
81 Kommissionen påpekade också att även om vissa exporterande tillverkare hade hävdat att uppgifterna rörande Solutia Tlaxcala var tillgängliga i databasen Dun&Bradstreet, hade de endast åberopat detta som ”prima facie-bevisning” för att dessa uppgifter var tillgängliga, men hade inte lagt fram dem. Kommissionen konstaterade följaktligen att den inte kunde använda dessa uppgifter inom ramen för förfarandet.
82 Beträffande Wyn påpekade kommissionen att finansiella uppgifter var allmänt tillgängliga endast för första halvåret 2018 och att denna period inte sammanföll med undersökningsperioden och således inte kunde anses vara representativ för hela året, på grund av säsongsmässiga variationer. Den konstaterade dessutom att Wyn inte hade varit lönsamt 2017. Kommissionen drog följaktligen slutsatsen att Mexiko inte kunde användas som lämpligt representativt land i undersökningen.
83 När det gäller Turkiet bedömde kommissionen att den kunde grunda sig på uppgifterna avseende Ilkalem, vilka fanns tillgängliga i databasen Orbis, bland annat för år 2018, och vilka visade att även om detta bolag hade gått med förlust det året på grund av höga finansiella utgifter, kunde dessa utgifter efter en granskning av utgifterna för de föregående åren betraktas som extraordinära. Kommissionen drog således slutsatsen att uppgifterna för 2018 kunde användas, efter en justering för att beakta den tillfälliga karaktären hos de finansiella utgifter som uppkommit under det året (skälen 205, 206 och 213–215 i den angripna förordningen).
84 I skälen 221 och 226 i den angripna förordningen preciserade kommissionen att eftersom den hade fastställt att Turkiet var det enda tillgängliga lämpliga representativa landet, var det inte nödvändigt att göra en bedömning av nivån av social trygghet och miljöskydd i enlighet med artikel 2.6a a första strecksatsen in fine i grundförordningen.
85 I punkt 28 ovan erinras om de principer som ska tillämpas vid tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse.
86 Ur ett bokstavligt perspektiv har sökanden gjort gällande att kommissionens tolkning av begreppet lätt tillgängliga uppgifter är oförenlig med lydelsen i artikel 2.6a a i grundförordningen, eftersom adverben ”lätt” och ”allmänt” inte är synonymer.
87 Det ska påpekas att även om den angripna förordningen inte är otvetydig på denna punkt, eftersom begreppen ”offentliga uppgifter” och ”allmänt tillgängliga uppgifter” används upprepade gånger (se bland annat skälen 175, 194, 202, 212 och 217 i förordningen), bekräftade kommissionen följande i skäl 228 i förordningen:
”228 [E]nligt artikel 2.6a i grundförordningen måste uppgifterna inte finnas ’allmänt tillgängliga’ utan ’lätt tillgängliga’. Kommissionen påpekade vidare att ’allmänt tillgängliga’ betyder att uppgifterna finns tillgängliga för allmänheten i stort, medan ’lätt tillgängliga’ betyder att uppgifterna finns tillgängliga för alla under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda, exempelvis betalning av en avgift. Det är viktigt att nämna att alla uppgifter som användes för att konstruera normalvärdet gjordes tillgängliga i de öppna ärendehandlingarna. Detta innebär att parterna även hade tillgång till uppgifter som endast fanns tillgängliga mot betalning.”
88 Med hänsyn till denna tolkning av begreppet lätt tillgängliga kan sökanden inte hävda att kommissionen blandade samman begreppen allmänt tillgängliga och lätt tillgängliga. Kommissionen fastställde nämligen en åtskillnad mellan dessa båda begrepp, som den således inte betraktade som synonymer.
89 Ur ett kontextuellt perspektiv har sökanden betonat att när det i grundförordningen föreskrivs att något är avsett att offentliggöras, preciseras detta uttryckligen i de relevanta bestämmelserna. Vidare följer det av WTO:s regelverk att skyldigheten att iaktta sekretess i ett förfarande inte utgör hinder för att den behöriga myndigheten använder de konfidentiella uppgifterna när den prövar ärendet i sak.
90 Eftersom det redan har påpekats att kommissionen inte blandade samman de båda begrepp som nämns i punkt 88 ovan, har det liten betydelse att lagstiftaren i vissa bestämmelser i grundförordningen preciserade att vissa saker ska göras tillgängliga för allmänheten.
91 Kommissionen har vidare fog för att hävda att artikel 2.6a a i grundförordningen ska tolkas mot bakgrund av de krav som följer av denna förordnings bestämmelser om konfidentiell behandling och dess bestämmelser om utlämnande av uppgifter till parterna i syfte att skydda deras rätt till försvar.
92 Ur ett teleologiskt perspektiv har sökanden hävdat att artikel 2.6a a i grundförordningen ska bidra till grundförordningens mål, som är att förhindra dumpning på unionsmarknaden samt säkerställa en rättvis handel och konkurrens på denna marknad. Kommissionens val av lämpligt representativt land kan således inte vara beroende av huruvida en tillverkare ger sitt samtycke till att dess uppgifter lämnas ut till allmänheten.
93 Även om grundförordningen syftar till att skydda mot dumpad import, framför allt genom att förhindra att etablerad produktion i unionen vållas skada (se, analogt, beslut av den 11 oktober 2011, DBV/kommissionen, T‑297/10, ej publicerat, EU:T:2011:583, punkt 37; se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 28 februari 2008, Carboni e derivati, C‑263/06, EU:C:2008:128, punkt 39), beslutade lagstiftaren icke desto mindre att eftersträva detta mål samtidigt som kraven i samband med konfidentiell behandling av vissa uppgifter och skyddet av rätten till försvar beaktas.
94 Det ska erinras om lydelsen i de bestämmelser i grundförordningen som är relevanta i detta sammanhang.
95 I artikel 19 i grundförordningen föreskrivs följande:
”1. Uppgifter som till sin natur är konfidentiella (t.ex. på grund av att deras utlämnande skulle medföra en klar konkurrensfördel för en konkurrent eller leda till väsentlig skada för den person som lämnar uppgifterna, eller för en person från vilken den person som lämnar uppgifterna har erhållit uppgifterna) eller som lämnas konfidentiellt av parter i en undersökning, ska på välgrundad begäran behandlas konfidentiellt av myndigheterna.
2. De berörda parter som lämnar konfidentiella uppgifter ska tillhandahålla icke-konfidentiella sammanfattningar av dessa. Dessa sammanfattningar ska vara tillräckligt detaljerade för att det ska vara möjligt att bilda sig en rimlig uppfattning om det väsentliga innehållet i de konfidentiella uppgifterna. Under särskilda omständigheter får dessa parter ange att uppgifterna i fråga inte kan sammanfattas. Under sådana särskilda omständigheter ska en förklaring lämnas angående skälen till att en sådan sammanfattning inte är möjlig.
3. Om en begäran om konfidentiell behandling inte anses berättigad och om den person som lämnar uppgifterna antingen är ovillig att göra uppgifterna tillgängliga eller att tillåta att de lämnas ut på ett mer generellt sätt eller i sammanfattad form, får dessa uppgifter lämnas utan beaktande om inte lämpliga källor på ett tillfredsställande sätt kan påvisa att uppgifterna är korrekta. Begäran om konfidentiell behandling ska inte avvisas godtyckligt.
4. Denna artikel ska inte hindra unionens myndigheter från att lämna ut allmän information, särskilt inte de skäl som legat till grund för de beslut som fattats i enlighet med denna förordning, och inte heller att de lämnar ut den bevisning som unionens myndigheter kan stödja sig på i den mån det är nödvändigt att redogöra för dessa skäl vid en rättegång. Ett sådant utlämnande ska ske med beaktande av de berörda parternas legitima intresse av att deras affärshemligheter inte röjs.
5. Kommissionen och medlemsstaterna, däribland tjänstemännen hos någon av dessa, får inte yppa några uppgifter vilka mottagits i enlighet med denna förordning och för vilka uppgiftslämnaren har begärt konfidentiell behandling, utan uttryckligt tillstånd från den uppgiftslämnaren.
…”
96 I artikel 20 i grundförordningen föreskrivs följande:
”1. De klagande, importörer, exportörer och deras intresseorganisationer, samt företrädare för exportlandet, får begära att uppgifter om de viktigaste omständigheter och överväganden som ligger till grund för införandet av provisoriska åtgärder lämnas ut. …
2. De parter som avses i punkt 1 får begära att slutligen få ta del av de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka man avser att rekommendera att slutgiltiga åtgärder införs eller att en undersökning eller ett förfarande avslutas utan att åtgärder införs, varvid särskild hänsyn ska tas till utlämnandet av sådana omständigheter och överväganden som skiljer sig från dem som låg till grund för de provisoriska åtgärderna.
…”
97 I artikel 6.7 i grundförordningen föreskrivs följande:
”7. De klagande, importörer och exportörer … kan på skriftlig begäran få granska alla de uppgifter som har gjorts tillgängliga av någon av parterna i undersökningen, till skillnad från interna handlingar som upprättats av myndigheterna i unionen eller dess medlemsstater, under förutsättning att dessa har betydelse för framläggandet av deras sak och att de inte är konfidentiella i den mening som avses i artikel 19 och att de används i undersökningen.
…”
98 Dessa bestämmelser i grundförordningen har två syften, det vill säga dels att tillåta de berörda parterna att försvara sina intressen på ett ändamålsenligt sätt, dels att bevara sekretessen för de upplysningar som samlas in under undersökningen (se, analogt, dom av den 30 juni 2016, Jinan Meide Casting/rådet, T‑424/13, EU:T:2016:378, punkt 96, se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 1 juni 2017, Changmao Biochemical Engineering/rådet, T‑442/12, EU:T:2017:372, punkt 142 och där angiven rättspraxis).
99 Vad gäller det första av de syften som anges i punkt 98 ovan ska det erinras om att iakttagandet av rätten till försvar i alla förfaranden som inleds mot en person, och som kan leda till en rättsakt som går denne emot, är en grundläggande princip i unionsrätten som ska säkerställas även när det saknas regler för det aktuella förfarandet. Denna princip är av grundläggande vikt i förfaranden om antidumpningsundersökningar (se dom av den 1 juni 2017, Changmao Biochemical Engineering/rådet, T‑442/12, EU:T:2017:372, punkt 139 och där angiven rättspraxis).
100 Enligt denna princip ska de berörda företagen under det administrativa förfarandet ha getts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på den bevisning som kommissionen har lagt till grund för sitt påstående om att det har förekommit dumpning och att detta har orsakat skada (se dom av den 1 juni 2017, Changmao Biochemical Engineering/rådet, T‑442/12, EU:T:2017:372, punkt 140 och där angiven rättspraxis).
101 Vad gäller det andra av de syften som anges i punkt 98 ovan ska det erinras om att skyddet för affärshemligheter utgör en allmän princip i unionsrätten. Upprätthållandet av en icke-snedvriden konkurrens utgör ett viktigt allmänt intresse vars beaktande kan motivera vägran att lämna ut uppgifter som omfattas av affärshemligheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2016, Jinan Meide Casting/rådet, T‑424/13, EU:T:2016:378, punkt 165 och där angiven rättspraxis).
102 För att förena dessa båda syften ska unionsinstitutionerna, när de fullgör sin upplysningsskyldighet, visa den omsorg som krävs och i den mån det är förenligt med skyddet för affärshemligheter ge de berörda företagen de uppgifter som krävs för att företagen ska kunna tillvarata sina intressen, och de ska, i förekommande fall ex officio, välja ett lämpligt sätt att lämna dessa upplysningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 2017, Changmao Biochemical Engineering/rådet, T‑442/12, EU:T:2017:372, punkt 141).
103 Nödvändigheten att förena dessa båda syften följer även av den omständigheten att enligt rättspraxis syftar artikel 19 i grundförordningen till att skydda inte endast affärshemligheter, utan även rätten till försvar för övriga parter i antidumpningsförfarandet (se dom av den 15 oktober 2020, Zhejiang Jiuli Hi-Tech Metals/kommissionen, T‑307/18, ej publicerad, EU:T:2020:487, punkt 82 och där angiven rättspraxis).
104 Mot bakgrund av dessa bestämmelser och principer ska det konstateras att när kommissionen i enlighet med artikel 2.6a a i grundförordningen försöker få fram lätt tillgängliga uppgifter, har den rätt att vägra att för detta ändamål använda uppgifter som den part som har tillhandahållit dem betraktar som konfidentiella och av vilka den inte kan erhålla en icke-konfidentiell sammanfattning på basen av vilken övriga parter som berörs av undersökningen kan utöva sin rätt till försvar.
105 Denna slutsats påverkas inte av överprövningsorganets rapport om tvisten ”Thailand – Anti-dumping duties on angles, shapes and sections of iron or non-alloy steel and H-beams from Poland”, som antogs av tvistlösningsorganet den 5 april 2001 (WT/DS 122/AB/R) (nedan kallad rapporten om profiler och balkar), som sökanden har hänvisat till.
106 I punkt 111 i rapporten om profiler och balkar föreskrivs följande:
”[F]öreskriften i artikel 3.1 [i antidumpningsavtalet] enligt vilken ett fastställande av skada ska grundas på ’faktiska’ bevis och inbegripa en ’objektiv’ granskning av skadefaktorerna innebär inte att fastställandet ska grundas endast på det resonemang eller de faktiska omständigheter som har lämnats ut till parterna i en antidumpningsundersökning eller som var märkbara för dem. Artikel 3.1 gör det tvärtom möjligt för en [behörig] myndighet att grunda sitt fastställande på samtliga relevanta resonemang och faktiska omständigheter som den innehar.”
107 Artikel 3.1 i antidumpningsavtalet innehåller emellertid inte det villkor som däremot föreskrivs i artikel 2.6a a i grundförordningen, att de uppgifter som kommissionen använder ska vara lätt tillgängliga.
108 Det ska vidare erinras om att överprövningsorganet i punkt 107 i rapporten om profiler och balkar angav att ”[e]n antidumpningsundersökning … omfattar insamling och bedömning av både konfidentiella och icke konfidentiella uppgifter” och att ”fastställandet av skada … måste grundas på samtliga dessa bevis”. Av detta drog överprövningsorganet slutsatsen att det finns ”inget i artikel 3.1 [i antidumpningsavtalet] som förpliktar en [behörig] myndighet att endast grunda fastställandet av skada på icke-konfidentiella uppgifter”. Även om den behöriga myndigheten, enligt vad som framgår av denna rapport, förutom icke-konfidentiella uppgifter följaktligen även kan använda konfidentiella uppgifter, kan den inte uteslutande grunda sig på konfidentiella uppgifter. Så skulle emellertid fallet ha varit om kommissionen hade använt de uppgifter som Solutia Europe hade tillhandahållit avseende Solutia Tlaxcala.
109 Det ska slutligen betonas att även om överprövningsorganet i punkt 109 i rapporten om profiler och balkar erinrade om att artikel 6 i antidumpningsavtalet ”fastställer en ram av skyldigheter [i samband med förfarandet] som bland annat kräver att de [behöriga] myndigheterna under undersökningen lämnar ut viss bevisning till berörda parter” och konstaterade att ”[d]et finns inget skäl att tolka dessa skyldigheter … så, att de skulle omfattas av de materiella bestämmelserna i artikel 3.1” i avtalet, preciserade det att det därigenom ”inte … menar att … fastställandet av skada i förevarande fall nödvändigtvis uppfyller kraven i artikel 6”. Överprövningsorganet påpekade att eftersom den panel vars rapport hade bestritts vid överprövningsorganet ”fann att [Republiken] Polens påstående enligt [sistnämnda artikel] inte uppfyllde kraven i artikel 6.2 i [Överenskommelse om regler och förfaranden för tvistlösning, som återfinns i bilaga 2 till avtalet om upprättande av WTO], prövade den inte frågan”.
110 Överprövningsorganet ville följaktligen förhindra att en part, som i sin begäran om upprättande av en panel inte med den tydlighet som krävs har tagit upp frågan om huruvida den behöriga myndigheten har fullgjort de skyldigheter i samband med förfarandet som föreskrivs i artikel 6 i antidumpningsavtalet, avseende konfidentiell behandling och rätten till försvar, kan kompensera för denna underlåtenhet genom att hävda att bedömningen av den fråga om åsidosättande av materiella bestämmelser som den på goda grunder ställt till panelen omfattar en prövning av huruvida dessa skyldigheter i samband med förfarandet har iakttagits.
111 Av detta följer att rapporten om profiler och balkar inte kan tolkas så, att den stadfäster en allmän princip enligt vilken en behörig myndighet under alla omständigheter kan använda konfidentiella uppgifter.
112 I förevarande fall motsatte sig Solutia Europe att uppgifterna rörande Solutia Tlaxcala lämnades ut och lämnade inte in någon icke-konfidentiell sammanfattning av uppgifterna till kommissionen. Enligt artikel 19.3 i grundförordningen kunde kommissionen följaktligen lämna dessa uppgifter utan beaktande, förutom om de kunde erhållas från andra källor.
113 Sökanden har i detta sammanhang gjort gällande att uppgifterna avseende Solutia Tlaxcala är tillgängliga i databasen Dun&Bradstreet, som är åtkomlig genom abonnemang. Att kommissionen har valt att endast abonnera på databasen Orbis saknar betydelse.
114 Tribunalen konstaterar att sökanden i sina synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter uppmärksammade kommissionen på den omständigheten att databasen Dun&Bradstreet innehöll lätt tillgängliga uppgifter rörande Solutia Tlaxcala och infogade en hyperlänk i det relevanta avsnittet i sina synpunkter samt preciserade att uppgifterna var tillgängliga mot en avgift.
115 Av parternas svar på de skriftliga frågor som ställts av tribunalen framgår att det inte var möjligt att få tillgång till uppgifterna avseende Solutia Tlaxcala i databasen Dun&Bradstreet via den hyperlänk som sökanden hade infogat.
116 I sina synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter angav sökanden endast att det fanns prima facie-bevisning för att det var möjligt att erhålla uppgifterna avseende Solutia Tlaxcala från databasen Dun&Bradstreet.
117 Av detta följer att sökanden själv inte hade haft tillgång till dessa uppgifter, vilket innebär att sökanden inte kände till hur ingående uppgifterna var och vilken period de täckte.
118 Kommissionen gjorde följaktligen en riktig bedömning när den i skäl 230 i den angripna förordningen vägrade att använda dessa uppgifter.
119 Vad gäller sökandens argument avseende åsidosättande av omsorgsplikten har sökanden hänvisat till de principer som följer av rättspraxis avseende artikel 2.7 a i grundförordningen, i dess lydelse innan förordning 2017/2321 antogs, vilka sökanden anser är analogt tillämpliga. Denna bestämmelse hade följande lydelse:
”I fråga om import från länder utan marknadsekonomi … ska normalvärdet bestämmas på grundval av priset eller det konstruerade värdet i ett tredjeland med marknadsekonomi eller priset från ett sådant tredjeland till andra länder, inbegripet unionen, eller om detta inte är möjligt, på någon annan skälig grund, exempelvis det pris som faktiskt betalas eller ska betalas i unionen för den likadana produkten, vid behov vederbörligen justerat för att inbegripa en skälig vinstmarginal.
Ett lämpligt tredjeland med marknadsekonomi ska väljas ut på ett sätt som inte är oskäligt, varvid hänsyn ska tas till alla tillförlitliga uppgifter som är tillgängliga när valet görs. …”
120 Av rättspraxis avseende artikel 2.7 a i grundförordningen, i dess lydelse innan 2017/2321 antogs, följer att valet av ”jämförbart land” enligt denna bestämmelse omfattas av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som unionsinstitutionerna förfogar över på området för den gemensamma handelspolitiken med hänsyn till de komplicerade ekonomiska och politiska situationer som de ska bedöma (se, analogt, dom av den 29 juli 2019, Shanxi Taigang Stainless Steel/kommissionen, C‑436/18 P, EU:C:2019:643, punkt 30 och där angiven rättspraxis). Det sätt på vilket unionsinstitutionerna utövar sin befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar vid valet av detta land är föremål för domstolskontroll. Unionsdomstolen ska kontrollera att reglerna för handläggning har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det angripna valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk. Det ska särskilt kontrolleras att dessa institutioner inte har underlåtit att ta hänsyn till väsentliga faktorer när de har bedömt lämpligheten av det jämförbara land som de har valt och om de uppgifter som ingår i akten har undersökts med erforderlig omsorg för att normalvärdet ska kunna anses ha bedömts på lämpligt och icke oskäligt sätt (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 29 maj 1997, Rotexchemie, C‑26/96, EU:C:1997:261, punkterna 10–12, dom av den 10 september 2015, Fliesen-Zentrum Deutschland, C‑687/13, EU:C:2015:573, punkt 51, och dom av den 23 april 2018, Shanxi Taigang Stainless Steel/kommissionen, T‑675/15, ej publicerad, EU:T:2018:209, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
121 Som kommissionen har hävdat är dessa principer analogt tillämpliga i förevarande fall, trots skillnaderna mellan artikel 2.6a a i grundförordningen och före detta artikel 2.7 a.
122 I förevarande fall har sökanden för det första gjort gällande att kommissionen godtog uppgifterna avseende Ilkalem, trots den omständigheten att detta bolag under undersökningsperioden gick med förlust på grund av extraordinära finansiella utgifter och att det därför var nödvändigt att göra justeringar på basen av sifforna för de tre föregående räkenskapsåren. Att dessa uppgifter godtogs är oförenligt den omständigheten att kommissionen vägrade att använda uppgifterna avseende Wyn, av det skälet att dessa täckte en period som inte sammanföll med undersökningsperioden. Det var fel av kommissionen att föredra uppgifterna avseende Ilkalem framför de avseende Wyn och Solutia Tlaxcala, vilka inte endast var lätt tillgängliga, utan också fullständiga och kompletta.
123 Sökanden har inte bestritt att kommissionens överväganden i den angripna förordningen var korrekta, när den vägrade att grunda sig på uppgifterna avseende Wyn, eftersom de inte avsåg undersökningsperioden och eftersom de visade att detta bolag inte hade gjort någon vinst 2017 (se punkt 82 ovan). Sökanden har endast hävdat att denna vägran kontrasterar mot den omständigheten att kommissionen godtog uppgifterna avseende Ilkalem. Tribunalen konstaterar emellertid att sistnämnda uppgifter, i motsats till uppgifterna avseende Wyn, var tillgängliga för hela 2018 och därför täckte åtminstone en del av undersökningsperioden. Dessa uppgifter visade dessutom också att Ilkalem hade gått med vinst under de tre föregående åren och att avsaknaden av vinst för 2018 berodde på särskilt höga finansiella utgifter, som kommissionen betecknade som extraordinära. Sökanden har inte bestritt att denna kvalificering var välgrundad och har inte heller visat att de justeringar av uppgifterna avseende Ilkalem för 2018 som kommissionen gjorde för att uppväga inverkan av de extraordinära utgifterna inte var lämpliga.
124 Med hänsyn till det stora utrymme till skönsmässig bedömning som kommissionen har när det gäller att välja ett lämpligt representativt land (se punkterna 120 och 121 ovan) måste, för att denna grund ska kunna godtas, den bevisning som ingetts av sökanden vara tillräcklig för att medföra att de bedömningar av omständigheterna som återges i den angripna förordningen förlorar sin trovärdighet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 3 december 2019, Yieh United Steel/kommissionen, T‑607/15, EU:T:2019:831, punkt 110 och där angiven rättspraxis).
125 Sökandens argument kan följaktligen inte godtas.
126 Sökanden har för det andra hävdat att kommissionen åtminstone borde ha gjort åtskillnad mellan, å ena sidan, uppgifterna om ersättningsvärdena för produktionsfaktorerna (nedan kallade ersättningsvärdena) och, å andra sidan, uppgifterna om försäljnings- och administrationskostnaderna och de andra allmänna kostnaderna samt vinsten. Uppgifterna avseende Ilkalem är användbara endast när det gäller sistnämnda faktorer, eftersom ersättningsvärdena kan erhållas från offentliga källor, framför allt databasen Global Trade Atlas, som innehåller dessa värden för mexikanska råvaror. Sökanden har påpekat att kommissionen tidigare har använt uppgifter från olika källor i en antidumpningsundersökning, precis som myndigheterna i Förenta staterna har gjort.
127 Tribunalen påpekar att sökanden endast har gjort gällande att databasen Global Trade Atlas innehåller ersättningsvärdena avseende Mexiko, men inte har förklarat på vilket sätt dessa värden skulle vara relevantare än de som avser Turkiet. Framför allt har sökanden inte visat att det var uppenbart oriktigt att använda de turkiska ersättningsvärdena.
128 Dessutom har sökanden inte preciserat på vilket sätt det var uppenbart fel att använda uppgifterna avseende ett enda tredjeland för såväl ersättningsvärdena som för försäljnings- och administrationskostnaderna och de andra allmänna kostnaderna samt vinsten.
129 Sökanden har åberopat kommissionens praxis, som visar att den tidigare har använt uppgifter från olika källor, samt praxis från myndigheterna i Förenta staterna, vilken har bekräftats av de behöriga domstolarna.
130 Enligt rättspraxis ska lagenligheten av en förordning om införande av antidumpningstullar emellertid bedömas mot bakgrund av rättsregler och framför allt bestämmelserna i grundförordningen, och inte på grundval av påståenden om unionsinstitutionernas tidigare beslutspraxis (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 februari 2021, RFA International/kommissionen, C‑56/19 P, EU:C:2021:102, punkt 79, dom av den 4 oktober 2006, Moser Baer India/rådet, T‑300/03, EU:T:2006:289, punkt 45, och dom av den 18 oktober 2016, Crown Equipment (Suzhou) och Crown Gabelstapler/rådet, T‑351/13, ej publicerad, EU:T:2016:616, punkt 107).
131 Vad vidare gäller den praxis som tillämpas av myndigheterna i Förenta staterna kan denna endast avse tillämpningen av lagstiftningen i Förenta staterna, vars bestämmelser inte nödvändigtvis sammanfaller med bestämmelserna i grundförordningen, såsom de har tolkats av domstolen och tribunalen. Även om denna praxis skulle avse en situation som faktiskt och rättsligt kan jämföras med den som avses i förevarande fall, vilket sökanden inte har fastställt, kan den följaktligen inte vara bindande för tribunalen.
132 Sökandens argument kan följaktligen inte godtas.
133 Vad slutligen gäller sökandens argument att Mexiko har en högre nivå av social trygghet och miljöskydd än Turkiet, uppkommer frågan om social trygghet och miljöskydd enligt själva lydelsen i artikel 2.6a a första strecksatsen i grundförordningen endast ”om det finns fler än ett [lämpligt representativt] land”.
134 Eftersom kommissionen i förevarande fall hade fog för att anse att det fanns relevanta uppgifter om försäljnings- och administrationskostnaderna och de andra allmänna kostnaderna samt vinsten endast för Turkiet och inte för Mexiko, gjorde den en riktig bedömning när den i skälen 221 och 226 i den angripna förordningen drog slutsatsen att Turkiet var det enda lämpliga representativa landet och att frågan om social trygghet och miljöskydd följaktligen inte uppkom.
135 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den andra grunden.
Den femte grunden: Åsidosättande av artikel 18 i grundförordningen
136 Sökanden har gjort gällande att det var fel av kommissionen att, när det gällde egenproducerade produktionsfaktorer såsom ånga och el, använda tillgängliga uppgifter i den mening som avses i artikel 18 för att beräkna normalvärdet för de produkter som sökanden tillverkar, trots den omständigheten att sökanden hade samarbetat efter bästa förmåga genom att svara på kommissionens frågeformulär.
137 Sökanden anser att kommissionen – som har kritiserat sökanden för att inte, till den produkt som undersökningen gäller, ha fördelat en del av kostnaderna för de insatsvaror som sökanden behöver för de egenproducerade produktionsfaktorer som används för tillverkningen av polyvinylalkoholerna – inte beaktade den omständigheten att en sådan fördelning var omöjlig, på grund av särdragen hos sökandens process för tillverkning av polyvinylalkoholer.
138 Eftersom sökanden hade samarbetat med kommissionen efter bästa förmåga, var kommissionen dessutom enligt artikel 18.3 i grundförordningen skyldig att beakta de uppgifter som sökanden hade lämnat in och hade inte rätt att använda tillgängliga uppgifter i den mening som avses i denna artikel.
139 Kommissionen har, med stöd av Sekisui, bestritt sökandens argument.
140 Tribunalen erinrar om att de relevanta bestämmelserna i artikel 18 i grundförordningen, som rör ”[b]ristande samarbete”, har följande lydelse:
”1. I sådana fall där någon berörd part vägrar att ge tillgång till eller på något annat sätt inte lämnar nödvändiga uppgifter inom den föreskrivna tidsfristen enligt denna förordning eller väsentligen hindrar undersökningen får provisoriska eller slutgiltiga, positiva eller negativa avgöranden fattas på grundval av tillgängliga uppgifter.
…
3. Även om de uppgifter som lämnas av en berörd part inte är fullkomliga i varje avseende ska de inte lämnas utan beaktande, under förutsättning att eventuella brister inte är sådana att de gör det orimligt svårt att komma fram till ett rimligt tillförlitligt avgörande, att uppgifterna lämnas på ett korrekt sätt i god tid och är kontrollerbara och att parten har handlat efter bästa förmåga.
…”
141 För att förstå avsikten med artikel 18 i grundförordningen ska det erinras om att det ankommer på kommissionen att i egenskap av undersökande myndighet fastställa förekomsten av dumpning, skada och orsakssamband mellan den dumpade importen och skadan. Eftersom ingen bestämmelse i grundförordningen ger kommissionen befogenhet att tvinga berörda parter att delta i undersökningen eller att lämna upplysningar, är denna institution beroende av att de berörda parterna samarbetar och lämnar nödvändiga upplysningar frivilligt. I detta sammanhang följer det av skäl 27 i grundförordningen att unionslagstiftaren ansåg att ”[n]är parter inte samarbetar på ett tillfredsställande sätt är det nödvändigt att föreskriva att andra uppgifter kan användas för att utreda de faktiska omständigheterna och att dessa uppgifter kan vara mindre gynnsamma för parterna än om de hade samarbetat”. Målet med artikel 18 i grundförordningen är således att göra det möjligt för kommissionen att genomföra undersökningen även om berörda parter vägrar att samarbeta eller samarbetar på ett otillräckligt sätt. Eftersom de berörda parterna är skyldiga att samarbeta så gott de kan, måste de följaktligen lämna alla uppgifter de har och som unionsinstitutionerna anser vara nödvändiga för att fatta sina beslut (se, analogt, dom av den 14 december 2017, EBMA/Giant (China), C‑61/16 P, EU:C:2017:968, punkterna 54–56).
142 I grundförordningen definieras inte vad som avses med ”nödvändiga” uppgifter i den mening som avses i artikel 18.1.
143 Enligt rättspraxis framgår det av ordalydelsen i artikel 18.1 i grundförordningen och denna bestämmelses sammanhang och syfte att begreppet nödvändiga uppgifter avser uppgifter som berörda parter har och som unionsinstitutionerna ber dem att lämna i syfte att fatta beslut som behöver fattas inom ramen för antidumpningsundersökningen (se, analogt, dom av den 14 december 2017, EBMA/Giant (China), C‑61/16 P, EU:C:2017:968, punkt 57).
144 Det ska vidare betonas att artikel 18 i grundförordningen utgör ett genomförande i unionsrätten av innehållet i artikel 6.8 och bilaga II till antidumpningsavtalet (nedan kallad bilaga II) och ska så långt det är möjligt tolkas mot bakgrund av dessa (se, analogt, dom av den 22 maj 2014, Guangdong Kito Ceramics m.fl./rådet, T‑633/11, ej publicerad, EU:T:2014:271, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
145 I artikel 6.8 antidumpningsavtalet föreskrivs följande:
”I de fall berörd part vägrar tillgång till eller på annat sätt inte lämnar ut nödvändiga uppgifter inom en rimlig tid eller avsevärt hindrar undersökningen, får preliminära och slutliga beslut, positiva eller negativa, grundas på tillgängliga uppgifter. Bestämmelserna i bilaga II skall iakttas vid tillämpningen av denna punkt.”
146 Bilaga II punkt 5 motsvarar artikel 18.3 i grundförordningen, eftersom det i den föreskrivs följande:
”Även om de erhållna uppgifterna inte är fullkomliga i alla avseenden skall detta inte motivera att myndigheterna kan bortse från dem om den berörda parten har agerat efter bästa förmåga.”
147 Det ska påpekas att bilaga II genom hänvisning ingår i artikel 6.8 i antidumpningsavtalet (överprövningsorganets rapport om tvisten ”United States – Anti-dumping measures on certain hot-rolled steel products from Japan”, som antogs av tvistlösningsorganet den 23 augusti 2001 (WT/DS 184/AB/R, punkt 75)) och att bestämmelserna i denna bilaga är bindande, trots den omständigheten att de ofta är formulerade i konditionalis (panelrapport ”United States – Anti-dumping and countervailing measures on steel plate from India”, som antogs av tvistlösningsorganet den 29 juli 2002 (WT/DS 206/R, punkt 7.56)).
148 Enligt panelrapporten om tvisten ”Korea – Anti-dumping duties on imports of certain paper from Indonesia”, som antogs av tvistlösningsorganet den 28 oktober 2005 (WT/DS 312/R, punkt 7.43), ska beslutet om huruvida en viss uppgift ska betraktas som nödvändig i den mening som avses i artikel 6.8 i antidumpningsavtalet fattas mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje undersökning, och inte teoretiskt. Enligt panelrapporten om tvisten ”European Communities – Anti-dumping measure on farmed salmon from Norway”, som antogs av tvistlösningsorganet den 15 januari 2008 (WT/DS 337/R, punkt 7.343), ska en särskild uppgift som innehas av en berörd part och som den myndighet som ansvarar för antidumpningsundersökningen (nedan kallad den behöriga myndigheten) begär in i syfte att fatta beslut betraktas som nödvändig i den mening som avses i samma bestämmelse.
149 Det har för övrigt slagits fast att det är uppenbart att uppgifter om produktionsvolymer och tillverkningskostnader för den produkt som en antidumpningsundersökning gäller är nödvändiga uppgifter i den mening som avses i artikel 18.1 i grundförordningen (se, analogt, dom av den 22 september 2021, NLMK/kommissionen, T‑752/16, ej publicerad, EU:T:2021:611, punkt 53).
150 I förevarande fall framgår det av skälen 274, 275 och 317–322 i den angripna förordningen och de preciseringar som kommissionen som svar på en fråga från tribunalen gjorde vid förhandlingen, att kommissionen, i syfte att konstruera normalvärdet, använde tillgängliga uppgifter i den mening som avses i artikel 18 för att fastställa förbrukningsvolymerna för de insatsvaror, såsom kol och vatten, som sökanden använde för att producera de egenproducerade produktionsfaktorer, såsom el och ånga, som användes vid tillverkningen av polyvinylalkoholerna. Sökanden hade nämligen inte tillhandahållit kommissionen de uppgifter som den bedömde att den behövde för detta ändamål.
151 Det har inte bestritts att de egenproducerade produktionsfaktorerna har en icke försumbar roll vid tillverkningen av polyvinylalkoholer. Emellertid kräver dessa produktionsfaktorer i sin tur insatsvaror, vilka således utgör kostnader som uppkommer för sökanden vid tillverkningen av polyvinylalkoholer. Eftersom normalvärdet i förevarande fall konstruerades enligt en metod som grundades på produktionskostnaderna, behövde kommissionen få kännedom om förbrukningsvolymerna för alla de insatsvaror som användes för tillverkningen av polyvinylalkoholerna, inbegripet de insatsvaror som var nödvändiga för produktionen av egenproducerade produktionsfaktorer.
152 Sökanden har gjort gällande att det var omöjligt att tillhandahålla de uppgifter som kommissionen hade begärt, på grund av särdragen i sökandens tillverkningsprocess, vilka inte beaktades i kommissionens frågeformulär. De egenproducerade produktionsfaktorerna används nämligen inte endast för att tillverka polyvinylalkoholer. Sökanden har även åberopat risken för dubbelräkning, vilken, som sökanden förklarade under undersökningen, följer av den omständigheten att den ånga som kolpannorna genererar först används för att producera energi och därefter för att tillverka polyvinylalkoholer med hjälp av el, vilken således inte genereras direkt från kol. Denna egenproducerade el och ånga kan följaktligen inte likställas med traditionella insatsvaror såsom kol. Sökanden har dessutom betonat att hela tillverkningsprocessen är en kemisk reaktion under vilken olika ingredienser samverkar och ibland absorberar varandra, vilket lämnar restprodukter som kan användas på nytt eller som omvandlas till andra ämnen.
153 Tribunalen erinrar om att sökanden, enligt skäl 319 i den angripna förordningen, ”redan hade rapporterat om insatsvarorna för att producera de egenproducerade produktionsfaktorerna”. Kommissionen drog av detta slutsatsen att ”dessa insatsvaror på samma sätt [kunde] fördelas till den undersökta produkten”.
154 Av skäl 319 i den angripna förordningen följer att sökanden hade angett för kommissionen vilka insatsvaror som var nödvändiga för att producera de egenproducerade produktionsfaktorerna. Sökanden anser sig emellertid inte kunna precisera i vilken mån dessa egenproducerade produktionsfaktorer, och således de insatsvaror som var nödvändiga för att producera dem, kan fördelas till tillverkningen av polyvinylalkoholer.
155 Av detta följer att sökanden egentligen har bestritt att den metod som kommissionen använde för att konstruera normalvärdet var välgrundad, i den del som denna metod ledde till en överskattning av förbrukningen av de berörda insatsvarorna, vilka i alltför hög grad fördelades till tillverkningen av polyvinylalkoholer, trots att de egenproducerade produktionsfaktorerna inte uteslutande användes för att tillverka polyvinylalkoholer. Detta bestridande kan emellertid inte visa att det var omöjligt att tillhandahålla de uppgifter som kommissionen hade begärt.
156 Det ska även påpekas att sökanden kunde ha lämnat kommissionen dessa uppgifter för att undvika att den skulle använda tillgängliga uppgifter i den mening som avses i artikel 18, utan att detta hade påverkat möjligheten att, inbegripet vid tribunalen, i sak bestrida det sätt på vilket kommissionen använde uppgifterna.
157 Sökandens argument avseende ett åsidosättande av artikel 18.1 i grundförordningen ska följaktligen underkännas.
158 Vad gäller de argument som avser ett åsidosättande av artikel 18.3 i grundförordningen ska det erinras om att enligt rättspraxis avser artikel 18.1 och 18.3 i grundförordningen olika situationer. Medan artikel 18.1 i grundförordningen allmänt avser de fall där de uppgifter som är nödvändiga för institutionernas undersökning inte har tillhandahållits, avser artikel 18.3 de fall där de uppgifter som är nödvändiga för undersökningen har tillhandahållits, men inte är relevanta, vilket innebär att de tillgängliga uppgifterna inte med nödvändighet måste användas (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 22 maj 2014, Guangdong Kito Ceramics m.fl./rådet, T‑633/11, ej publicerad, EU:T:2014:271, punkt 98 och där angiven rättspraxis).
159 I förevarande fall använde kommissionen tillgängliga uppgifter i den mening som avses i artikel 18 endast för att ersätta de uppgifter som sökanden inte hade ingett på grund av att det enligt vad sökanden påstod var omöjligt att göra detta.
160 Det ska preciseras att hur stora ansträngningar en berörd part gör för att dela med sig av vissa upplysningar inte nödvändigtvis har något samband med upplysningarnas inneboende kvalitet och i alla händelser inte är den enda avgörande faktorn. Om de begärda upplysningarna inte slutgiltigt erhållits, har kommissionen rätt att använda sig av tillgängliga uppgifter i den mening som avses i artikel 18 vad gäller de begärda upplysningarna (se, analogt, dom av den 4 mars 2010, Sun Sang Kong Yuen Shoes Factory/rådet, T‑409/06, EU:T:2010:69, punkt 104).
161 Eftersom sökanden inte tillhandahöll den bevisning som kommissionen hade begärt avseende insatsvarorna för de egenproducerade produktionsfaktorerna, var artikel 18.3 i grundförordningen inte tillämplig. För att ersätta denna bevisning hade kommissionen ingen annan möjlighet än att använda tillgängliga uppgifter i den mening som avses i artikel 18.
162 Enligt överprövningsorganet krävs, enligt punkt 5 i bilaga II, en mycket stor ansträngning av de berörda parterna (överprövningsorganets rapport om tvisten ”United States – Anti-dumping measures on certain hot-rolled steel products from Japan”, som antogs av tvistlösningsorganet den 23 augusti 2001 (WT/DS 184, punkt 102)).
163 Det kan emellertid inte anses att sökanden gjorde en sådan ansträngning, eftersom sökanden vägrade att göra den uträkning som kommissionen krävde, för att fördela en del av produktionskostnaderna för de egenproducerade produktionsfaktorerna till polyvinylalkoholerna.
164 Även sökandens argument avseende ett åsidosättande av artikel 18.3 i grundförordningen ska följaktligen underkännas.
165 I repliken hävdade sökanden att kommissionen inte i tid hade sänt sökanden den ”kontrollrapport” som kommissionen är förpliktad att överlämna till en berörd part innan den avsänder den skrivelse genom vilken den meddelar att den har för avsikt att använda sig av tillgängliga uppgifter i den mening som avses i artikel 18. Detta förfarandefel utgjorde ett åsidosättande av sökandens rätt till försvar.
166 Av rättspraxis följer att även om det inte kan krävas att klaganden visar att kommissionens beslut skulle ha blivit annorlunda om förfarandefelet i fråga inte hade förelegat, utan endast att en sådan möjlighet inte helt kan uteslutas, eftersom denna part bättre hade kunnat förbereda sitt försvar om denna felaktighet inte hade förelegat, kan förekomsten av ett fel som hänför sig till rätten till försvar inte desto mindre endast leda till en ogiltigförklaring av rättsakten i fråga om det finns en möjlighet att det administrativa förfarandet till följd av denna felaktighet skulle ha kunnat leda till ett annat resultat och att felaktigheten därmed faktiskt påverkat rätten till försvar (se dom av den 5 maj 2022, Zhejiang Jiuli Hi-Tech Metals/kommissionen, C‑718/20 P, EU:C:2022:362, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
167 Sökanden har emellertid inte åberopat minsta bevis som kan visa att det inte är uteslutet att förfarandet skulle ha kunnat leda till ett annat resultat om sökanden hade erhållit ”kontrollrapporten” tidigare.
168 Sökandens argument ska följaktligen underkännas, utan att det är nödvändigt att uttala sig om huruvida det kan tas upp till prövning, vilket kommissionen har bestritt eftersom det inte åberopades i ansökan.
169 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den femte grunden.
170 Eftersom talan inte kan bifallas såvitt avser den andra och den femte grunden, ska den tredje och den fjärde grunden underkännas som verkningslösa i enlighet med vad som anges i punkt 69 ovan.
[utelämnas]
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Inner Mongolia Shuangxin Environment-Friendly Material Co. Ltd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen, Kuraray Europe GmbH och Sekisui Specialty Chemicals Europe SL.
3) Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Wegochem Europe BV ska bära sina rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 21 februari 2024.
Underskrifter