PERSONALDOMSTOLENS DOM
(tredje avdelningen)
den 14 september 2011
Mål F-12/09
A
mot
Europeiska kommissionen
”Personalmål – Tjänstemän – Yrkessjukdom – Förhållandet mellan de förfaranden som föreskrivs i artiklarna 73 och 78 i tjänsteföreskrifterna – Preliminär ersättning – Ersättning för sjukvårdskostnader – Tillgång till personalakt”
Saken: Talan väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA i vilken A har yrkat dels ogiltigförklaring av tillsättningsmyndighetens beslut av den 28 april 2008 att inte uttala sig om huruvida det var korrekt att i hans avseende tillämpa förfarandet i artikel 73.2 b, av tillsättningsmyndighetens beslut av den 29 maj 2008 att neka honom tillgång till vissa handlingar som ingick eller borde ha ingått i A:s läkarjournal, och av besluten av den 29 maj 2008 respektive den 14 juli 2008 att neka honom ersättning för vissa resekostnader, dels ersättning för den skada som A påstår sig ha lidit på grund av en rad fel som kommissionen enligt A:s uppfattning under förfarandet för klassificering av sjukdomen som yrkessjukdom.
Avgörande: Talan ogillas. Sökanden förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Social trygghet – Försäkring för olycksfall i arbetet och för yrkessjukdomar – Invaliditet – Skadestånd – Ersättningsberättigad – Villkor – Slutligt fastställande av samtliga skador
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73.2; reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artikel 19.3 och 19.4)
2. Tjänstemän – Talan – Föregående administrativa klagomål – Klagomål som vilar på samma grunder men som rättsligt sett har olika föremål – Tillåtet
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
3. Tjänstemän – Social trygghet – Försäkring för olycksfall i arbetet och för yrkessjukdomar – Arbetsoförmåga – Total bestående invaliditet – skilda begrepp
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 73 och 78)
4. Tjänstemän – Social trygghet – Försäkring för olycksfall i arbetet och för yrkessjukdomar – Fastställande av om sjukdomen är arbetsrelaterad – Tjänstemannens tillgång till handlingarna i läkarjournalen – Indirekt tillgång
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 26 och 73; reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artikel 17)
5. Tjänstemän – Social trygghet – Försäkring för olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar – Ersättning för kostnader
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 72 och 73.3; reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring, artikel 9)
1. Enligt artikel 19.3 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkesjukdomsförsäkring för tjänstemän, ska beslutet om graden av invaliditet fattas efter det att den försäkrades skador har fastställts definitivt. Rätten till ersättning för total bestående invaliditet eller partiell bestående invaliditet enligt artikel 73.2 b och c i tjänsteföreskrifterna kan således inte utbetalas förrän den försäkrades skador har fastställts definitivt.
Enligt artikel 19.4 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkesjukdomsförsäkring för tjänstemän ska, vid fastställd yrkessjukdom, tillsättningsmyndigheten emellertid bevilja en preliminär ersättning som motsvarar den oomtvistade delen av procentsatsen för bestående invaliditet. Denna ersättning ska dras av från den slutliga utbetalningen. Utan att det i artikel 19.4 i försäkringsreglerna uttryckligen anges, framgår det av en systematisk tolkning av bestämmelsen att den ska anses tillämplig vid fastställd yrkessjukdom även om de skador som sjukdomen orsakat inte har fastställts definitivt. Bestämmelsen i artikel 19.4 i försäkringsreglerna följer nämligen omedelbart efter den i artikel 19.3 i dessa regler, enligt vilken beslutet om graden av invaliditet fattas efter det att den försäkrades skador har fastställts definitivt.
Det följer av dessa bestämmelser att när myndigheten väl har erkänt den försäkrades sjukdom som yrkessjukdom, beror dess skyldigheter på huruvida sjukdomen har fastställts definitivt eller inte. Om sjukdomen har fastställt definitivt är myndigheten skyldig att fastställa i vilken utsträckning den försäkrade har fått fysiska och psykiska men på grund av sjukdomen. Denna skyldighet påverkar inte det beslut som ska fattas i det avseendet, eftersom en försäkrad kan ha drabbats av en yrkessjukdom utan att ha fått den typen av men. Om sjukdomen inte har fastställts definitivt ska myndigheten pröva huruvida den försäkrade har rätt till en preliminär ersättning motsvarande den oomtvistade delen av procentsatsen för bestående invaliditet. Myndighetens skyldighet påverkar inte heller i det fallet det beslut som den ska fatta i det avseendet, eftersom det inte kan uteslutas att en sådan prövning leder till slutsatsen att det inte föreligger någon omomtvistad del bestående invaliditet, som fastställts definitivt.
När myndigheten har konstaterat att den försäkrades sjukdom är yrkesrelaterad ska den ta ställning till huruvida ekonomisk ersättning ska utgå enligt artikel 73.2 i tjänsteföreskrifterna och artikel 19.4 i försäkringsreglerna. Myndigheten har inte fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna om den, i sin handläggning av ansökan om klassificering av en sjukdom som yrkessjukdom, nöjer sig med att erkänna sjukdomen utan att fastställa de finansiella konsekvenserna av detta erkännande.
(se punkterna 99‒102)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 17 februari 2011, Strack mot kommissionen, F‑119/07, punkt 89
2. Det är tillåtet för en tjänsteman att åberopa samma grund, samma argument eller samma omständighet till stöd för flera klagomål som rättsligt sett har olika föremål.
(se punkt 136)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 13 januari 2010, A och G mot kommissionen, F‑124/05 och F‑96/06, punkt 205
3. Det finns en grundläggande skillnad mellan bestående invaliditet i den mening som avses i artikel 78 i tjänsteföreskrifterna, vilket är detsamma som arbetsoförmåga, och som således berättigar till en ersättningslön i form av en invaliditetsersättning, och bestående invaliditet i den mening som avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, det vill säga fysisk eller psykisk skada som inte nödvändigtvis har lett till arbetsoförmåga och därmed till utbetalning av en ersättningslön. Att drabbas av total arbetsoförmåga – sådan arbetsoförmåga som avses i artikel 78 i tjänsteföreskrifterna – eller total bestående invaliditet i den mening som avses i artikel 73 i tjänsteföreskriftera är således två helt skilda saker. Även om total invaliditet i den mening som avses i artikel 73 i regel leder till total arbetsoförmåga, stämmer inte alltid motsatsen eftersom en tjänsteman kan vara totalt arbetsoförmögen enligt nämnda artikel 78 och endast ha en mycket begränsad partiell bestående invaliditet i den mening som avses i nämnda artikel 73.
(se punkterna 149 och 150)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 27 juni 2000, Plug mot kommissionen, T‑47/97, punkterna 73 och 74
4. I artikel 26 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att det ska upprättas en personalakt för varje tjänsteman som innehåller alla handlingar om hans administrativa ställning och alla utlåtanden om hans kompetens, prestationsförmåga och uppförande samt tjänstemannens eventuella synpunkter på dessa handlingar. Handlingar får inte användas eller åberopas av institutionen mot en tjänsteman om de inte kommunicerats honom innan de lades i akten. Enligt rättspraxis har dessa bestämmelser till syfte att säkerställa tjänstemannens rätt till försvar
Beträffande tillgång till handlingar av medicinsk karaktär i samband med ett förfarande för erkännande av en yrkessjukdom, har det i reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring för tjänstemän införts ett särskilt förfarande enligt vilket den fullständiga medicinska rapport på vilket tillsättningsmyndighetens kommer att grunda sitt beslut ska överlämnas till den läkare som tjänstemannen valt och enligt vilket samråd ska ske med den medicinska kommitté i vilken den av tjänstemannen valde läkaren ingår. Iakttagandet av tjänstemannens rättigheter kräver nämligen att vederbörande tillerkänns en möjlighet att få tillgång till handlingar av medicinsk karaktär. Denna möjlighet som tjänstemannen tillerkänns måste dock gå att förena med kraven på medicinsk sekretess, vilket innebär att läkaren är den som ska bedöma huruvida det är möjligt att underrätta de personer som vederbörande behandlar eller undersöka arten av deras eventuella sjukdomar. Genom att föreskriva en indirekt tillgång till handlingar av medicinsk karaktär, via en läkare som tjänstemannen har utsett, förenar försäkringsreglerna tjänstemannens rättigheter med kraven på medicinsk sekretess.
Iakttagandet av tjänstemannens rättigheter kräver inte bara att vederbörande tillerkänns tillgång till handlingar av medicinsk karaktär utan även till de uppgifter som kommer att läggas till grund för det framtida beslutet. Handlingar som avser faktiska konstateranden i samband med en olycka som inträffat under arbetet, vilka kan ligga till grund för ett förfarande i syfte att erkänna förekomsten av ett olycksfall i arbetet eller en yrkessjukdom i den mening som avses i försäkringsreglerna, ska således även de anses vara av medicinsk karaktär.
Det faktum att vissa handlingar är av medicinsk karaktär hindrar inte att de även kan beröra tjänstemannens administrativa ställning. I så fall ska handlingarna finnas med i den berörda tjänstemannens personalakt.
De handlingar som den av institutionen utsedda läkaren eller läkarkommittén har lagt till grund för sin bedömning av huruvida sjukdom ska klassificeras som yrkessjukdom är således av medicinsk karaktär och får följaktligen endast konsulteras indirekt via en läkare som tjänstemannen har utsett, och de uppgifter av administrativ art som kan förekomma i dessa handlingar, och som kan påverka tjänstemannens administrativa ställning, ska även finnas med i personalakten, där tjänstemannen kan konsultera dessa direkt enligt artikel 26 i tjänsteföreskrifterna. Alla de handlingar som underställts den av institutionen utsedda läkaren eller läkarkommittén omfattas således av den ordning som föreskrivs i försäkringsreglerna. Kravet på att vissa av dessa handlingar ska läggas till tjänstemannens personalakt och möjligheten för tjänstemannen att ta del av dessa gäller följaktligen endast om den administration som tjänstemannen hör till har använt dessa handlingar för att bedöma eller ändra tjänstemannens administrativa ställning.
(se punkterna 189‒195)
Hänvisning till
Domstolen: 28 juni 1972, Brasseur mot parlamentet, 88/71, punkt 11; 7 oktober 1987, Strack mot kommissionen, 140/86, punkterna 7 och 9‒13; 1 oktober 1991, Vidrányi mot kommissionen, C‑283/90 P, punkterna 20‒22, 24 och 25
Förstainstansrätten: 12 juli 1990, Vidrányi mot kommissionen, T‑154/89, REG 1990, s. II‑445, punkterna 33 och 36; 3 mars 2004, Vainker mot parlamentet, T‑48/01, punkterna 136 och 137
5. I artikel 73.2 andra stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att ersättning för kostnader som sjukdomen gett upphov till endast ska utgå om det belopp som betalas ut till tjänstemannen enligt artikel 72 inte helt täcker kostnaderna medan det i artikel 9.1 tredje stycket i reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring för tjänstemän föreskrivs att de kostnader som uppkommit till följd av en olycka ersätts efter det att det sjukförsäkringssystem som föreskrivs i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna har åtagit sig den del som omfattas av detta system enligt de villkor som föreskrivs i den artikeln.
Såväl artikel 73.3 i tjänsteföreskrifterna som artikel 9.1 tredje stycket i försäkringsreglerna ska således tolkas så att de endast föreskriver ett komplement till ersättningen för kostnader för sådana tjänster som omfattas av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna, efter det att sjukförsäkringssystemet har ersatt den del som omfattas av sjukförsäkringssystemet. Systemet med olycksfallsförsäkring är ett komplement och föreskriver således ingen ersättning för kostnader som uppstått för insatser som inte omfattas av sjukförsäkringssystemet och därför inte alls har ersatts genom sjukförsäkringssystemet.
(se punkterna 206 och 207)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 1 december 2010, Gagalis mot rådet, F‑89/09, punkt 42