TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)
den 22 november 2023(*)
”EU-varumärke – Förfarande för återkallande av beslut och borttagande av införda uppgifter – Borttagande av en inskrivning som är behäftad med ett uppenbart fel som EUIPO har gjort – Införande av licenser i registret för figurmärkena LAPLANDIA Land of purity m.fl. – Villkor för registrering av en licens – Bevis för att den registrerade innehavaren har beviljat en licens – Begreppet ’uppenbart fel som [EUIPO] har gjort’ – Artikel 27.1 andra meningen i förordning (EU) 2017/1001 – Artikel 103.1 första meningen i förordning 2017/1001”
I mål T‑679/22,
Oy Shaman Spirits Ltd, Tyrnävä (Finland), företrätt av advokaten R. Almaraz Palmero,
klagande,
mot
Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av E. Markakis, i egenskap av ombud,
svarande,
varvid motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var
Global Drinks Finland Oy, Helsingfors (Finland), företrätt av advokaten T. Talvitie,
meddelar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
sammansatt av ordföranden F. Schalin samt domarna G. Steinfatt (referent) och D. Kukovec,
justitiesekreterare: V. Di Bucci,
efter den skriftliga delen av förfarandet
med beaktande av att ingen av parterna inom tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att den skriftliga delen av förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling, och av att tribunalen, med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,
följande
Dom
1 Genom förevarande överklagande har klaganden, Pierre Oy Shaman Spirits Ltd, med stöd av artikel 263 FEUF, yrkat ogiltigförklaring av det beslut som meddelades av första överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 14 september 2022 (ärende R 909/2021‑1) (nedan kallat det angripna beslutet).
Bakgrund till tvisten
2 Brandavid Oy beviljades mellan åren 2008 och 2016 registrering av följande EU‑figurmärken (nedan kallade de aktuella varumärkena):
– det nedan återgivna EU-figurmärket, som registrerades den 15 september 2008 under nummer 6 491 914 för varor som omfattas av klasserna 32 och 33 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg:
– det nedan återgivna EU-figurmärke som registrerades den 20 oktober 2009 under nummer 7 087 281 för varor som omfattas av klasserna 32 och 33:
– det nedan återgivna EU-figurmärke som registrerades den 29 februari 2016 under nummer 14 786 883 för varor som omfattas av klasserna 31, 32 och 33:
3 Den 5 januari 2017 registrerades att de aktuella varumärkena hade överförts till intervenienten Global Drinks Finland Oy.
4 Genom en ansökan som ingavs den 6 juli 2020, vilken bland annat åtföljdes av ett avtal mellan klaganden och Brandavid Oy (nedan kallat licensavtalet), begärde klaganden att EUIPO skulle registrera en exklusiv licens för de aktuella varumärkena till förmån för klaganden.
5 Den 27 juli 2020 delgav den avdelning som är ansvarig för att föra registret vid EUIPO klaganden och intervenienten den registrering av licensen som hade gjorts till följd av klagandens begäran i enlighet med artikel 111 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1).
6 Genom skrivelser av den 12 och den 19 oktober 2020 meddelade intervenienten att den motsatte sig registreringen av licensen.
7 Den avdelning som är ansvarig för att föra registret meddelade den 25 november 2020 att registreringen av licensen skulle återkallas, såvida inte klaganden lade fram bevis för att intervenienten hade godtagit registreringen av licensen.
8 Den 22 december 2020 ingav klaganden sex handlingar till styrkande av att intervenienten hade godtagit licensavtalet.
9 Genom beslut av den 18 mars 2021, med stöd av artikel 103.1 i förordning 2017/1001, tog den avdelning som är ansvarig för att föra registret bort inskrivningen av licensen i registret över EU-varumärken.
10 Den 14 maj 2021 överklagade klaganden det beslut som hade fattats av denna avdelning.
11 Den 14 september 2022 meddelade första överklagandenämnden det angripna beslutet, genom vilket den avslog klagandens överklagande. Överklagandenämnden ansåg att den enda bevisning som hade lagts fram tillsammans med registreringsansökan utgjordes av ett licensavtal som hade undertecknats av Brandavid Oy och klaganden år 2016, i vilket intervenienten aldrig hade varit part. I avsaknad av bevis för att det föreligger en licens som beviljats eller godkänts av intervenienten i egenskap av registrerad innehavare av de aktuella varumärkena, utgör registreringen av den licens som söktes den 27 juli 2020 ett uppenbart fel som kan tillskrivas harmoniseringsbyrån, i den mening som avses i artikel 103.1 i förordning 2017/1001, vilket motiverar att licensen upphävs. Frågan huruvida intervenienten kände till licensavtalet vid den tidpunkt då ansökan om registrering gavs in saknar relevans, eftersom intervenienten inte är tredje man och eftersom de rättsliga argumenten och bevisningen avseende finsk rätt inte påverkar den faktiska slutsatsen att intervenienten inte hade samtyckt till licensavtalet.
Parternas yrkanden
12 Klaganden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta harmoniseringskontoret och intervenienten att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive de kostnader som uppkommit vid överklagandenämnden.
13 EUIPO har yrkat att tribunalen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna om förhandling hålls.
14 Intervenienten har yrkat att tribunalen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnaderna för förfarandet vid överklagandenämnden.
Rättslig bedömning
15 Den första grunden avser åsidosättande av artiklarna 25–27 i förordning 2017/1001. Den andra grunden avser åsidosättande av artiklarna 19 och 20 i förordningen. Den tredje grunden avser åsidosättande av artikel 103 i nämnda förordning.
Den första grunden: Åsidosättande av artiklarna 25–27 i förordning 2017/1001
16 Klaganden har i huvudsak gjort gällande att överklagandenämnden inte beaktat licensavtalet, genom vilket klaganden erhöll en licens för de aktuella varumärkena, i enlighet med artikel 25.1 i förordning 2017/1001. Överklagandenämnden har inte heller beaktat rätten att få denna licens registrerad, i enlighet med artikel 26.1 i nämnda förordning. Klaganden har preciserat att licensavtalet undertecknades år 2016 av Brandavid Oy, som vid den tidpunkten var innehavare av de aktuella varumärkena, och att Brandavid Oy i avtalet uttryckligen tillerkändes den avtalsenliga rätten att använda nämnda varumärken och att bli inskriven som innehavare av en exklusiv licens. Vid tidpunkten för registreringen av överlåtelsen av dessa varumärken, det vill säga år 2017, kände intervenienten till att det fanns ett sådant licensavtal, vilket innebar att intervenienten godtog att klaganden beviljades en exklusiv licens.
17 Klaganden anser dessutom att den hade beviljats exklusiv licens oberoende av äganderätten till de aktuella varumärkena.
18 EUIPO och intervenienten har bestritt klagandens argument.
19 Enligt artikel 25.5 i förordning 2017/1001 ska på begäran av en av parterna beviljandet eller överlåtelsen av en licens för ett EU-varumärke införas i registret och offentliggöras.
20 Enligt artikel 26.1 i förordning 2017/1001 ska artikel 20.5 i förordningen och de bestämmelser som antagits enligt denna bestämmelse i tillämpliga delar gälla för registrering av en licens enligt artikel 25.5 i nämnda förordning.
21 I artikel 20.5 i förordning 2017/1001 föreskrivs att en ansökan om registrering av en överlåtelse ska innehålla vissa uppgifter samt de handlingar som i vederbörlig ordning fastställer överlåtelsen i enlighet med punkterna 2 och 3 i samma artikel, varvid det i nämnda punkt 3 uppställs ett krav att ”en överlåtelse av EU-varumärket [ska] ske skriftligen och undertecknas av de avtalsslutande parterna, förutom när överlåtelsen är en följd av ett beslut av en domstol; i annat fall är överlåtelsen ogiltig”.
22 I artikel 13.3 a, c och d i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/626 av den 5 mars 2018 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för vissa bestämmelser i förordning 2017/1001 och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2017/1431 (EUT L 104, 2018, s. 37), som i tillämpliga delar ska tillämpas på licenser enligt artikel 20.6 b och artikel 26.1 i förordning 2017/1001, preciseras dessutom att en registrerad innehavares underskrift eller medgivande är en förutsättning för ett giltigt beviljande av en licens.
23 Genom att ta bort registreringen av licensen tillämpade EUIPO artiklarna 25 och 26 i förordning 2017/1001, jämförda med de bestämmelser som nämnda artiklar hänvisar till, på ett korrekt sätt. I licensavtalet nämndes nämligen inte intervenienten, som var registrerad innehavare vid tidpunkten för ansökan och registreringen av licensen. Avtalet var inte heller undertecknat av intervenienten. Den tidigare registrerade innehavaren hade inte längre rätt att ge det samtycke som krävdes enligt de relevanta bestämmelserna.
24 EUIPO har med rätta förklarat att de tillämpliga bestämmelserna av rättssäkerhetsskäl kräver att den registrerade innehavaren aktivt ger uttryck för sin vilja att bevilja en licens, det vill säga antingen genom att inge ansökan om registrering av licensen direkt till EUIPO enligt artikel 26.1 b i förordning 2017/1001 och artikel 13.3 a och b i genomförandeförordning 2018/626, eller genom att underteckna en förklaring, ett avtal eller ett standardformulär i enlighet med artikel 13.3 c och d i nämnda genomförandeförordning.
25 Klagandens argument påverkar inte det angripna beslutets lagenlighet.
26 Vad gäller klagandens påstående att intervenienten och Brandavid Oy, vid tidpunkten för registreringen av överlåtelsen av de aktuella varumärkena, hade kännedom om licensavtalet, ska det påpekas att även om det antas att den licens som beviljats av intervenientens rättsliga föregångare kan göras gällande mot intervenienten enligt artikel 27.1 andra meningen i förordning 2017/1001, innebär detta inte att EUIPO är skyldig att registrera licensen. Det angripna beslutets lagenlighet beror nämligen endast på de formaliserade villkor som föreskrivs i de tillämpliga bestämmelserna. I förevarande mål är dessa villkor inte uppfyllda (se punkt 23 ovan), varför det angripna beslutet inte heller kan ogiltigförklaras enbart på grund av att det var intervenienten som hade uppmärksammat EUIPO på att registreringsvillkoren inte hade iakttagits.
27 Även om det antas att en licens kan förbli giltig eller ge rättigheter enligt den nationella rätt som är tillämplig på licensavtalet efter överlåtelsen av det aktuella varumärket, eftersom Brandavit Oy och intervenienten gjorde överlåtelsen med full kännedom om licensen, såsom klaganden har påstått, kan denna materiella situation inte påverka registreringsavgiften enligt ett formaliserat synsätt, vilket är tydligt kodifierat i de tillämpliga bestämmelserna och vars lydelse inte lämnar något tolkningsutrymme. Det är fortfarande tillåtet för klaganden att göra gällande sina materiella rättigheter vid de nationella domstolarna. EUIPO har i detta avseende med rätta påpekat att det är möjligt att ett eventuellt åsidosättande av nämnda licensavtal och den klausul i avtalet som är tillämplig på licensgivarens efterträdare skulle kunna medföra ett avtalsrättsligt ansvar för den andra avtalsparten, dock utan att denna avtalsmässiga aspekt kan påverka prövningen av registreringsansökan.
28 Överklagandet kan därför inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.
Den första grunden: Åsidosättande av artiklarna 19 och 20 i förordning 2017/1001
29 Klaganden har av artikel 19.1 i förordning 2017/1001 dragit slutsatsen att finsk rätt är tillämplig på tvister om överlåtelse eller licenser i samband med registreringen av de aktuella varumärkena, eftersom klaganden, intervenienten och Brandavid Oy har sina säten i Finland.
30 Enligt finsk rätt krävs det emellertid inte att ett avtal måste vara skriftligt. Vidare är det enligt finsk rätt inte relevant huruvida intervenienten undertecknade licensavtalet år 2016 eller inte, eftersom intervenienten övertog Brandavid Oy:s rättigheter till följd av en fullständig överlåtelse av de varumärkesrättigheter som redan var inskrivna i registret, samtidigt som intervenienten kände till licensavtalets existens. De nya varumärkesinnehavarna måste iaktta bestämmelserna i de tidigare avtal som ingåtts mellan innehavare av äldre varumärken och licensinnehavare för dessa varumärken.
31 Klaganden har dessutom kritiserat överklagandenämndens påpekande i punkt 21 i det angripna beslutet att klaganden aldrig ingett någon förteckning över de varumärken som Brandavid Oy var innehavare av och som därefter överläts till intervenienten. Klaganden har hävdat att denna förteckning förekom i bilaga 1 till inlagan med grunderna för överklagandet till överklagandenämnden.
32 EUIPO och intervenienten har bestritt klagandens argument.
33 Tribunalen noterar, i likhet med EUIPO, att artikel 19.1 i förordning 2017/1001, som hänvisar till lagstiftningen i den medlemsstat där innehavaren av EU-varumärket har sitt säte, endast är tillämplig ”[o]m annat inte följer av artiklarna 20–28”. Inskrivningen i registret över EU-varumärken av en licens för ett EU-varumärke regleras självständigt i unionsrätten i artiklarna 25–28 i nämnda förordning och i artikel 13 i genomförandeförordning 2018/626.
34 Av detta följer att frågan huruvida det i finsk rätt finns formkrav för ett licensavtal eller på vilka villkor ett sådant avtal även binder innehavaren av de aktuella varumärkena saknar betydelse för frågan huruvida registreringen av klagandens licens i registret över EU-varumärken var korrekt eller inte. Klagandens argument som grundar sig på finsk rätt kan således inte påverka det angripna beslutets lagenlighet vad gäller villkoren för registrering av en licens.
35 Klagandens kritik mot överklagandenämndens påpekande i punkt 21 i det angripna beslutet är dessutom verkningslös, eftersom det, såsom EUIPO med rätta har påpekat, rör sig om ett överflödigt övervägande från överklagandenämndens sida. Det angripna beslutet grundar sig nämligen huvudsakligen på konstaterandet att klaganden inte har visat att den registrerade innehavaren har beviljat en licens. Detta konstaterande är oberoende av frågan om vilka varumärken som har licensierats.
36 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 103 i förordning 2017/1001
37 Klaganden har kritiserat EUIPO för att ha överskridit sin befogenhet. Enligt klaganden har EUIPO inte rättat till något fel. EUIPO har enligt klaganden överskridit sin behörighet genom att fatta ett beslut om återkallelse av en registrering av licensavtalet som var korrekt och förenligt med finsk rätt. EUIPO borde ha tillämpat finsk rätt, enligt artikel 19 i förordning 2017/1001, i stället för att tillämpa artikel 103 i samma förordning.
38 EUIPO och intervenienten har bestritt klagandens argument.
39 I artikel 103.1 första meningen i förordning 2017/1001 föreskrivs att ”[o]m [EUIPO] har fört in en uppgift i registret eller fattat ett beslut som är behäftat med ett uppenbart fel som [EUIPO] har gjort, ska den se till att den införda uppgiften tas bort eller att beslutet återkallas”.
40 För det första var, såsom både EUIPO och intervenienten med rätta har påpekat, beslutet att avföra inskrivningen av den 27 juli 2020 behäftat med ett uppenbart fel som kunde tillskrivas EUIPO. Felet består i att inskrivningen i registret har godkänts på grundval av handlingar som inte uppfyller kraven i den tillämpliga lagstiftningen (se punkt 23 ovan). Det licensavtal som bifogades registreringsansökan innehöll inte något bevis på att den registrerade innehavaren av de aktuella varumärkena hade beviljat en licens. Överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den, i punkt 15 i det angripna beslutet, konstaterade att klaganden inte hade visat att licensen hade beviljats med varumärkesinnehavarens samtycke.
41 För det andra var överklagandenämnden inte skyldig att tillämpa nationell rätt, eftersom förfarandet för inskrivning i registret över EU‑varumärken av en licens för ett EU-varumärke regleras självständigt i unionsrätten i artiklarna 25–28 i förordning 2017/1001 och i artikel 13 i genomförandeförordning 2018/626 (se punkt 33 ovan).
42 För det tredje kan tribunalen inte godta klagandens påstående att överklagandenämnden överskred sin behörighet genom att ogiltigförklara ett beslut som enligt finsk rätt inte var uppenbart felaktigt utan korrekt.
43 Det framgår nämligen av rättspraxis att det inte ankommer på EUIPO att pröva giltigheten och rättsverkningarna av en överlåtelse av ett EU‑varumärke enligt nationell rätt. Vid behandlingen av en ansökan om registrering av en överlåtelse av ett EU-varumärke är EUIPO:s behörighet i princip begränsad till en prövning av de formella villkor som avses i artikel 20 i förordning 2017/1001 och artikel 13 i genomförandeförordning 2018/626, vilket inte innebär en bedömning i sak som kan uppkomma inom ramen för tillämplig nationell rätt (dom av den 22 september 2021, Marina Yachting Brand Management/EUIPO – Industries Sportswear (MARINA YACHTING), T‑169/20, EU:T:2021:609, punkt 61). Vid registrering av en licens enligt samma regler som vid överlåtelse ska denna rättspraxis i förevarande fall tillämpas i tillämpliga delar (se punkt 20 ovan).
44 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden. Överklagandet ska således ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
45 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
46 Intervenienten har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska intervenientens yrkande bifallas, inbegripet yrkandet avseende de nödvändiga kostnader som intervenienten haft för förfarandet vid överklagandenämnden, vilka enligt artikel 190.2 i rättegångsreglerna ska anses som ersättningsgilla kostnader.
47 EUIPO har däremot endast yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om en förhandling hålls. EUIPO ska därför bära sina rättegångskostnader, eftersom någon förhandling inte har hållits.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Oy Shaman Spirits Ltd ska ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Global Drinks Finland Oy, inklusive de kostnader sistnämnda bolag har haft för förfarandet vid överklagandenämnden.
3) EUIPO ska bära sina rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 22 november 2023.
Underskrifter