TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 24 oktober 2011

Mål T‑213/10 P

P

mot

Europaparlamentet

”Överklagande – Personalmål – Tillfälligt anställda – Uppsägning – Bristande förtroende – Motivering – Missuppfattning av bevisning”

Saken:      Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (tredje avdelningen) meddelade den 24 februari 2010 i mål F-89/08, P mot parlamentet, med yrkande om att denna dom ska upphävas.      

Domslut:      Överklagandet ogillas. P ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som Europaparlamentet har haft i denna instans.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Tillfälligt anställda som omfattas av artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda – Tillfälligt anställd som tjänstgör vid en politisk grupp inom parlamentet – Beslut att säga upp en tillfälligt anställd på grund av förlorat förtroende – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25 andra stycket; anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 2 c)

2.      Överklagande – Grunder – Otillräcklig motivering Personaldomstolens användning av en underförstådd motivering – Tillåtet – Villkor

(Domstolens stadga, artikel 36 och bilaga I, artikel 7.1)

3.      Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Tribunalens prövning av bevisvärderingen – Ej möjlig utom vid missuppfattning

(Domstolens stadga, bilaga I, artikel 11)

1.      Frågan huruvida förvaltningen har fullgjort sin motiveringsskyldighet är en rättsfråga som ska prövas av tribunalen i mål om överklagande.

Motiveringsskyldigheten enligt artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna är tillämplig på beslut att säga upp ett avtal om tillsvidareanställning i egenskap av tillfälligt anställd som omfattas av anställningsvillkoren. I denna bestämmelse föreskrivs att ”[a]lla beslut som fattas i det enskilda fallet i enlighet med dessa tjänsteföreskrifter skall omedelbart meddelas den berörda tjänstemannen skriftligt” och att ”[a]lla beslut som går en tjänsteman emot skall motiveras”.

När det mer specifikt gäller uppsägning på grund av att det ömsesidiga förtroendet mellan en tillfälligt anställd och den politiska grupp i parlamentet som den anställde är placerad hos har gått förlorat eller skadats, vore det utan en motiveringsskyldighet omöjligt för unionsdomstolen att göra ens en minimal prövning. Den omständigheten att den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal inte har något som helst utrymme för egna bedömningar i samband med verkställigheten av den politiska gruppens begäran minskar inte på något sätt motiveringsskyldighetens räckvidd. Myndighetens beslutsmotivering måste åtminstone återspegla de skäl till den politiska gruppens begäran som gör att myndigheten ser sig föranlåten att fatta beslut om att säga upp avtalet. Gruppens begäran kan nämligen i sig vara behäftad med fel som gör den rättsstridig, varför den bör kunna underkastas en effektiv domstolsprövning. Dessutom är möjligheten att ta del av motiveringen i praktiken en nödvändig förutsättning dels för den berördes möjligheter att bedöma om det är relevant att i domstol överklaga det beslut som har gått honom eller henne emot, dels för unionsdomstolens möjligheter att pröva saken.

Omfattningen av denna motiveringsskyldighet ska bedömas med hänsyn till de konkreta omständigheterna, bland annat rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse som den berörde kan ha av att få en förklaring, och vid bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig är det viktigt att betrakta denna i det faktiska och rättsliga sammanhang där den överklagade rättsakten antogs. Detta innebär att ett beslut är tillräckligt motiverat om det fattades i ett sammanhang som är känt för den anställde och gör det möjligt för den anställde att förstå räckvidden av den åtgärd som har vidtagits med avseende på honom eller henne.

(se punkterna 27–30)

Hänvisning till domstolen den 28 juni 2005, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 453; den 28 februari 2008, Neirinck mot kommissionen, C‑17/07 P, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 50–52; den 10 juli 2008, C‑413/06 P, Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala, REG 2008, s. 4951, punkt 30;

förstainstansrätten den 8 december 2005, Reynolds mot parlamentet, T‑237/00, REGP 2005, s. I‑A-385 och II‑1731, punkt 96; den 17 oktober 2006, T‑406/04, Bonnet mot domstolen, REGP 2006, s. I‑A-2-213 och II‑A-2-1097, punkt 52; den 8 september 2009, T‑404/06 P, ETF mot Landgren, REG 2009, s. II‑2841, punkterna 143–171

2.      Den skyldighet att motivera domar som åvilar personaldomstolen enligt artikel 36 i domstolens stadga jämförd med artikel 7.1 i bilaga I till den stadgan innebär inte någon skyldighet för personaldomstolen att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i målet har fört. Motiveringen kan alltså vara underförstådd, på villkor att den ger de berörda personerna möjlighet att få kännedom om skälen till att de ifrågavarande åtgärderna har vidtagits, och att domstolen i nästa instans kan få ett tillräckligt underlag för att utföra sin prövning. Denna skyldighet kan inte heller tolkas som att personaldomstolen är tvungen att i detalj bemöta varje argument som har åberopats av klaganden, särskilt inte argument som inte är tillräckligt klara och exakta och som inte stöds av tillräckligt utförlig bevisning.

Frågan huruvida motiveringen i en dom från personaldomstolen är motsägelsefull eller bristfällig är en rättsfråga och kan därför åberopas i ett mål om överklagande.

(se punkterna 31 och 32)

Hänvisning till domstolen den 21 januari 2010, Iride och Iride Energia mot kommissionen, C‑150/09 P, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 42, och där angiven rättspraxis; den 24 juni 2010, Kronoply mot kommissionen, C‑117/09 P, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 52, och där angiven rättspraxis;

förstainstansrätten den 8 juni 2009, Krcova mot domstolen, T‑498/07 P, REGP 2009, s. I-B-1-35 och II-B-1-197, punkt 34; ovannämnda målet Bonnet mot domstolen, punkterna 52 och 64, och där angiven rättspraxis

3.      Ett överklagande ska enligt artikel 11 i bilaga I till domstolens stadga, som återspeglar ordalydelsen av artikel 58 i den stadgan, vara begränsat till rättsfrågor och ska grundas på bristande behörighet hos personaldomstolen, på rättegångsfel vid personaldomstolen som kränker klagandens intressen eller på att personaldomstolen har åsidosatt unionsrätten

Följaktligen är personaldomstolen ensam behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma dessa faktiska omständigheter. Bedömningen av de faktiska omständigheterna är därför inte – utom i det fall då personaldomstolen har missuppfattat uppgifter som har lagts fram för den – en rättsfråga som är underställd tribunalens prövning i ett mål om överklagande.

En sådan missuppfattning ska framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen.

(se punkterna 46–48)

Hänvisning till domstolen den 9 november 2007, Lavagnoli mot kommissionen, C‑74/07 P, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 20; den 17 juni 2010, Lafarge mot kommissionen, C‑413/08 P, REU 2010, s. I‑05361, punkt 17, och där angiven rättspraxis;

tribunalen den 2 mars 2010, Doktor mot rådet, T‑248/08 P, punkterna 39 och 42, och där angiven rättspraxis