Begäran om förhandsavgörande framställd av Sofiyski rayonen sad (Bulgarien) den 11 juli 2023 – D. D., B. Zh. mot „Financial Bulgaria“ EOOD
(Mål C-426/23, Financial Bulgaria)
Rättegångsspråk: bulgariska
Hänskjutande domstol
Sofiyski rayonen sad
Parter i det nationella målet
Klagande: D. D., B. Zh.
Motpart: „Financial Bulgaria“ EOOD
Tolkningsfrågor
Ska artiklarna 4.2 och 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG1 om oskäliga villkor i konsumentavtal tolkas så,
att om ett kreditavtal ålägger konsumenten en skyldighet att ingå ett borgensavtal med en borgensman som fordringsägaren utsett, så utgör villkoren i borgensavtalet inte ”huvudföremålet” för avtalet som ingåtts med den tredje parten, utan utgör i stället en del av innehållet i kreditavtalet? Spelar det någon roll om fordringsägaren och borgensmannen är närstående parter?
Ska punkt 1 i) i bilagan till direktiv 93/13/EEG tolkas så,
att om konsumenten är skyldig att ställa säkerhet enligt ett redan ingånget kreditavtal – varvid konsumenten har möjlighet att låta fordringsägaren utse en borgensman – så är innehållet i konsumentens skyldighet enligt kreditavtalet som ingåtts samma dag att anse som otydligt, eftersom det inte varit möjligt för konsumenten att välja eller föreslå den person som skulle utses av fordringsägaren som framtida borgensman?
Om svaret på föregående fråga är att huvudföremålet för borgensavtalet är tydligt: ska punkterna1 i, j och m i bilagan till direktiv 93/13/EEG tolkas så,
att om konsumenten är skyldig att ställa säkerhet enligt ett redan ingånget kreditavtal – varvid konsumenten har möjlighet att låta fordringsägaren utse en borgensman – så är innehållet i konsumentens skyldighet enligt kreditavtalet att anse som otydligt, vilket kan leda till ogiltighet av kreditavtalet eller enskilda villkor i det?
Ska artikel 4.1 i direktiv 93/13/EEG jämförd med artikel 8 i direktiv 2005/29/EU1 om otillbörliga affärsmetoder tolkas så,
att när ett villkor för att bevilja en kredit är att konsumenten ingår ett avtal med en av fordringsägaren utsedd person som ställer säkerhet för fordran mot konsumenten, så är det alltid fråga om ett utnyttjande av konsumentens underläge och därmed om en aggressiv affärsmetod?
Om den fjärde frågan besvaras nekande: ska artiklarna 4.1 och 7 i direktiv 93/13/EEG jämförda med artikel 8 i direktiv 2005/29/EU om otillbörliga affärsmetoder tolkas så,
att det i ett ensidigt rättsligt förfarande, såsom ett förfarande om betalningsföreläggande i vilket konsumenten inte är delaktig, när domstolen misstänker att ett avtalsvillkor är oskäligt, räcker med att domstolen som skäl anför att den misstänker att villkoret accepterats av konsumenten till följd av otillbörliga affärsmetoder, eller måste det senare fastställas med säkerhet?
Ska artikel 15.2 i direktiv 2008/48/EG1 om konsumentkreditavtal tolkas så,
att bestämmelsen är tillämplig i en situation där kreditavtalet är sammankopplat med en kompletterande tjänst, nämligen ett borgensåtagande från en tredje part mot ersättning, och att den inte bara ger konsumenten möjlighet att göra gällande sina anspråk på grund av att borgensmannen handlat i strid med sina skyldigheter, exempelvis då denne betalat trots att en lagstadgad frist löpt ut, utan också göra gällande processuella invändningar som utesluter skyldigheten mot borgensmannen?
Tillåter artikel 15.2 i direktiv 2008/48/EG jämförd med effektivitetsprincipen, eller – om man förutsätter att kreditavtalet och borgensavtalet utgör sammanhängande transaktioner – tillåter artiklarna 5 och 7 i direktiv 93/13/EEG jämförda med punkt 1 b och c i bilagan till det direktivet
en nationell rättspraxis, enligt vilken en borgensman som ingått ett avtal om ställande av säkerhet som är sammanhängande med ett konsumentkreditavtal och för vilket borgensmannen erhåller ersättning av konsumenten, och borgensmannen har betalat till huvudfordringsägaren trots att fristen enligt artikel 147 i Zakon za zadalzheniata i dogovorite (lagen om skyldigheter och avtal) löpt ut – vilket enligt rättspraxis medför att borgensförbindelsen helt förfaller – ändå kan göra gällande att denne tagit över den ursprungliga fordringsägarens rättigheter och med åberopande av motstridig praxis beträffande tillämpningen av lagen kan begära betalning från huvudgäldenären?
Ska artikel 3 g i direktiv 2008/48/EG jämförd med artikel 5 i direktiv 93/13/EEG tolkas så,
att om det i kreditavtalet föreskrivs en skyldighet att ingå ett sammanhängande avtal som leder till en ökning av det sammanlagda skuldåtagandet, så ska den effektiva räntan för krediten beräknas med beaktande av de förhöjda avbetalningarna på grund av ersättningen till borgensmannen? Spelar det i sammanhanget någon roll vem som valt ut borgensmannen och om borgensmannen är en närstående part till den huvudsakliga fordringsägaren?
Ska artikel 10.2 g i direktiv 2008/48/EG tolkas så,
att felaktiga uppgifter om den effektiva räntan i ett kreditavtal mellan en näringsidkare och en konsument ska likställas med en avsaknad av uppgifter om effektiv ränta i kreditavtalet, vilket innebär att den nationella domstolen är skyldig att tillämpa de rättsföljder som föreskrivs i nationell lagstiftning vid avsaknad av uppgifter om effektiv ränta i ett konsumentkreditavtal? Är utgångspunkten att dessa följder är tvingande även för borgensmannen som har betalat, i dennes förhållande till konsumenten?
Ska artikel 23 andra meningen i direktiv 2008/48/EG tolkas så,
att den sanktion som föreskrivs i nationell lagstiftning i form av konsumentkreditavtalets ogiltighet, enligt vilken endast det beviljade kapitalbeloppet ska betalas tillbaka, ska anses som proportionerlig i de fall där konsumentkreditavtalet inte innehåller en exakt uppgift om den effektiva årliga räntan genom att inte utvisa kostnaderna för en av fordringsägaren utvald borgensman (även om storleken på den effektiva årliga räntan anges i siffror i kreditavtalet)?
Ska artikel 2.2 i direktiv 2009/138/EG1 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) jämförd med del A punkt 14 i bilaga 1 till detta direktiv tolkas så,
att det yrkesmässiga utövandet av en verksamhet som borgensman som utförs mot ersättning, varvid företaget som agerar borgensman i samtliga fall av betalningsförsummelse betalar hela kreditbeloppet som konsumenten utnyttjat i dennes egenskap av huvudgäldenär, och ersättningen betalas i samband med varje avbetalning oberoende av konsumentens betalningsförsummelse, utgör en ”försäkringsverksamhet” i den mening som avses i detta direktiv?
Om den elfte frågan besvaras jakande: Ska artikel 14.1 i direktiv 2009/138/EG tolkas så,
att en person som utövar en sådan verksamhet som nämns i den elfte frågan har en skyldighet att vara auktoriserad av de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för att utfärda tillstånd till försäkringsgivare?
____________
1 EGT L 95, 1993, s. 29.
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).
1 Europaparlamentet och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 335, 2009, s. 1).