CURIA - Documents

Home > Search form > List of results > Documents

Start printing

Language of document : ECLI:EU:T:1999:8

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)

den 21 januari 1999 (1)

Konkurrens - Artikel 85 i EG-fördraget - Exklusivt distributionsavtal förmotorfordon - Gruppundantag - Avslag på klagomål från före dettaåterförsäljare - Felaktig rättstillämpning - Uppenbart felaktig bedömning -Talan om ogiltigförklaring - Skadeståndstalan

I de förenade målen T-185/96, T-189/96 och T-190/96,

Riviera Auto Service Établissements Dalmasso SA, bolag bildat enligt fransk rätti konkurs, Nice (Frankrike), företrätt av advokaten Hélène Cauzette-Rey,konkursförvaltare, i förfarandet företrädd av advokaten Christian Bourgeon, Paris,delgivningsadress: advokatbyrån François Brouxel, 6, rue Zithe, Luxemburg,

Garage des quatre vallées SA, bolag bildat enligt fransk rätt, Albertville(Frankrike),

Pierre Joseph Tosi, Albertville,

föremål för ackord, företrädd av advokaten Rémi Saint Pierre, god man,

Palma SA (CIA - Groupe Palma), bolag bildat enligt fransk rätt, Salon-de-Provence(Frankrike),

Christophe och Gérard Palma, Salon-de-Provence,

i konkurs, företrädda av advokaten Dominique Rafoni, konkursförvaltare,

i förfarandet företrädda av advokaterna Jean-Louis och Gisèle Portolano, Aix-en-Provence (Frankrike), delgivningsadress: advokatbyrån Nathan Roy, 18, rue desGlacis, Luxemburg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske chefsrådgivarenGiuliano Marenco, Guy Charrier och Loïc Guérin, nationella tjänstemän medförordnande vid kommissionen, samtliga i egenskap av ombud, delgivningsadress:rättstjänsten, Carlos Goméz de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

Groupe Volkswagen France SA, Villers-Cotterets (Frankrike), företrädd avadvokaten Joseph Vogel, Paris, delgivningsadress: advokatbyrån Arendt etMedernach, 8-10, rue Mathias Hardt, Luxemburg,

intervenient,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

sammansatt av ordföranden V. Tiili samt domarna A. Potocki och J.D. Cooke,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören B. Pastor,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandetden 13 oktober 1998,

följande

Dom

Bakgrund

1.

Sökandena är före detta återförsäljare för bolaget VAG France, sedermera GroupeVolkswagen France SA (nedan kallat Volkswagen), dotterbolag till den tyskatillverkaren Volkswagen med ensamrätt att till Frankrike importera fordon avmärkena Volkswagen och Audi.

2.

Efter det att koncessionsgivaren sagt upp återförsäljningsavtalet mellan år 1986 ochår 1991 klagade sökandena till kommissionen i enlighet med artikel 3 i rådetsförordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning avfördragets artiklar 85 och 86 (EGT L 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva,område 8, volym 1, s. 8) och anförde att Volkswagen, med åberopande avstandarddistributionsavtalet (nedan kallat standardavtalet), vägrade leverera till demefter det att de uteslutits som återförsäljare.

3.

Sökandena begärde att kommissionen skulle fastslå att standardavtalet stred motartikel 85.1 i EG-fördraget och att det inte gav koncessionsgivaren rätt att vägrasälja nya fordon och/eller reservdelar av märkena Audi och Volkswagen ellerförbjuda sina auktoriserade distributörer att göra detsamma, på grund av attsökandena inte längre ingick i distributionsnätet.

4.

På kommissionens begäran tog Volkswagen ställning till klagomålen och besvaradekommissionens begäran om upplysningar enligt artikel 11 i förordning nr 17 avden 6 februari 1962. Kommissionen genomförde även en undersökning hos260 återförsäljare genom att tillställa dessa ett detaljerat frågeformulär, av vilkaomkring 200 besvarades på ett användbart sätt.

5.

Utredningen ledde till att ett förfarande för konstaterande av överträdelser avgemenskapens konkurrensbestämmelser inleddes samt att Volkswagen delgavs ettmeddelande om anmärkningar där det fastslogs att 17 villkor i det standardavtalsom gällde den 1 januari 1990, eller deras tillämpning, var avkonkurrensbegränsande beskaffenhet.

6.

Enligt kommissionen ledde konkurrensbegränsningarna till att hela standardavtaletföll utanför gruppundantaget enligt kommissionens förordning (EEG) nr 123/85 avden 12 december 1984 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupperav försäljnings- och serviceavtal för motorfordon (EGT L 15, 1985, s. 16, nedankallad den tidigare förordningen, svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 56).

7.

Kommissionen tillade att ett sådant standardavtal inte kan omfattas av ett enskiltundantag enligt artikel 85.3 i fördraget då det inte har anmälts. Under allaomständigheter uppfyllde det inte villkoren i denna bestämmelse.

8.

Kommissionen underrättade följaktligen Volkswagen om att den avsåg att fastslåatt bolaget gjort sig skyldigt till överträdelser av artikel 85.1 i fördraget, ålägga

bolaget att upphöra med överträdelserna och ålägga bolaget böter enligtartiklarna 15 och 16 i förordning nr 17 av den 6 februari 1962.

9.

Efter att ha mottagit yttranden från berörda parter sammankallade kommissionenden 8 november 1994 ett möte med koncessionsgivaren och klagandena.

10.

Kommissionen beslutade slutligen att inte behandla klagomålen ytterligare. Iskrivelse av den 24 juni 1996 förklarade den att den hade för avsikt att inteundersöka ärendet ytterligare och uppmanade klagandena att inkomma medyttranden.

11.

Kommissionen ansåg att dessa yttranden inte tillförde några omständigheter ellerargument som kunde ändra dess inställning. Genom beslut av den 23 september1996 (nedan kallat avslagsbeslutet) avslog kommissionen således klagomålen slutligt.

12.

Kommissionen ansåg å ena sidan att vissa anmärkningar vid undersökningen hadevisat sig avse avtalsvillkor eller avtalspraxis som inte utgjordekonkurrensbegränsningar i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget.

13.

Å andra sidan avslog kommissionen de inledningsvis framställda anmärkningarnaoch anförde att det inte fanns ett tillräckligt gemenskapsintresse för att fortsättaförfarandet. Kommissionen påpekade att insamling av bevismaterial för att iförekommande fall visa att det förekommit överträdelser i det förflutna skulle hafordrat resurser som inte stod i proportion till dess syfte och personal, särskilt vadbeträffar kompetensfördelningen mellan gemenskapsmyndigheten och de nationelladomstolarna. Dessutom såg kommissionen som sin uppgift att ingripa för framtidenpå lagstiftningsnivå, genom att utarbeta kommissionens förordning (EG) nr 1475/95av den 28 juni 1995 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupperförsäljnings- och serviceavtal för motorfordon (EGT nr L 145, s. 25, nedan kalladden nya förordningen).

Förfarandet vid förstainstansrätten

14.

Under dessa förhållanden väckte sökandena talan genom ansökan som inkom den22 och den 26 november 1996.

15.

Volkswagen har, genom beslut av den 16 september 1997, tillåtits intervenera i detre målen till stöd för kommissionens yrkanden, och inkom med interventionsinlagaden 18 december 1997.

16.

På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (tredjeavdelningen) att inleda det muntliga förfarandet utan att vidta föregående åtgärderför bevisupptagning. Den beslutade emellertid att som åtgärder för processledninganmoda parterna att besvara vissa skriftliga frågor.

17.

Genom beslut av den 3 september 1998 förenades de tre målen vad gäller detmuntliga förfarandet och domen.

18.

Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vidsammanträdet den 13 oktober 1998.

Parternas yrkanden

Mål T-185/96

19.

Sökanden har yrkat

1) att avslagsbeslutet skall ogiltigförklaras,

2) att kommissionen skall förpliktas ersätta rättegångskostnaderna.

20.

Kommissionen har yrkat

1) att talan skall ogillas,

2) att sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna.

21.

Intervenienten har yrkat

1) att talan skall avvisas,

2) att talan skall ogillas,

3) att sökanden skall förpliktas ersätta samtliga kostnader för interventionen.

Mål T-189/96 och T-190/96

22.

Sökandena har yrkat

1) att avslagsbesluten skall ogiltigförklaras

2) att förstainstansrätten efter att ha prövat saken skall fastställa attstandardavtalet omfattas av artikel 85.1 i fördraget och att det inte uppfyllervare sig villkoren för gruppundantag enligt den tidigare förordningen ellervillkoren för enskilt undantag i den mening som avses i artikel 85.3 ifördraget,

3) att förstainstansrätten skall fastställa att kommissionen på utomobligatoriskgrund skall ersätta den skada som sökandena lidit med ett belopp om

540 000 ecu, vilket motsvarar 10 procent av utebliven vinst till följd avkommissionens underlåtenhet,

4) att kommissionen skall förpliktas ersätta rättegångskostnaderna till ettbelopp om 100 000 FF.

23.

Kommissionen har yrkat

1) att yrkandet om ogiltigförklaring skall ogillas,

2) att det andra och det tredje yrkandet skall avvisas,

3) att sökandena skall förpliktas ersätta rättegångskostnaderna.

24.

Intervenienten har yrkat

1) att skadeståndsyrkandena skall avvisas,

2) att yrkandet om ogiltigförklaring skall ogillas, och

3) i andra hand, att det andra yrkandet skall ogillas, samt

4) att sökandena skall förpliktas ersätta samtliga kostnader för interventionen.

Yrkandena om ogiltigförklaring (mål T-185/96, T-186/96 och T-90/96)

Huruvida yrkandena om ogiltigförklaring kan prövas i sak

25.

Det följer av fast rättspraxis att en intervenient inte har rätt att göra en invändningom rättegångshinder om inte svaranden har framställt motsvarande invändning,vilket inte skett i förevarande fall (förstainstansrättens dom av den 27 november1997 i mål T-290/94, Kaysersberg mot kommissionen, REG 1997, s. II-2137,punkt 76).

26.

Intervenientens invändning om rättegångshinder skall därför avvisas.

Huruvida det andra yrkandet i mål T-189/96 och T-190/96 kan prövas i sak

27.

Förstainstansrätten fastslår att det andra yrkandet i mål T-189/96 och mål T-190/96,vilka syftar till att förstainstansrätten skall pröva målet och klagomålen, går utövergemenskapsdomstolarnas behörighet att pröva lagenligheten av avslagsbeslut enligtartikel 173 i fördraget.

28.

Av detta följer att det andra yrkandet i mål T-189/96 och i mål T-190/96 skallavvisas.

Prövning i sak

Den första grunden: Kommissionen har felaktigt ansett att vissa avtalsvillkor istandardavtalet inte var konkurrensbegränsande och därigenom gjort sig skyldig tillen överträdelse av artikel 85 i fördraget.

29.

Sökandena anser huvudsakligen att kommissionen, genom att i avslagsbesluten anseatt fyra avtalsvillkor i standardavtalet inte var konkurrensbegränsande, dels haråsidosatt principen om restriktiv tolkning av gruppundantag, vilken framgår avandra övervägandet till den tidigare förordningen, dels förbisett att de omtvistadeavtalsklausulerna försatte distributörerna i en allt allvarligare beroendeställning. Attsådant beroende begränsas är ett grundläggande villkor för att gruppundantag skallbeviljas.

30.

Förstainstansrätten erinrar om att den tidigare förordningen inte innehåller någratvingande bestämmelser som direkt påverkar giltigheten av klausulerna i ett avtaleller ålägger parterna att anpassa innehållet därefter, eller innebär att avtalet skallbetraktas som en nullitet om samtliga villkor i den tidigare förordningen inte äruppfyllda (domstolens dom av den 18 december 1986 i mål 10/86, VAG France,REG 1986, s. 4071, punkt 16, och av den 30 april 1998 i mål C-230/96, Cabour,REG 1998, s. I-2055, punkt 47).

31.

När ett avtal inte uppfyller samtliga de villkor som föreskrivs i enundantagsförordning omfattas det inte av förbudet i artikel 85.1 annat än om dethar till syfte eller resultat att märkbart hindra, begränsa eller snedvridakonkurrensen inom den gemensamma marknaden och om det kan påverka handelnmellan medlemsstater (domen i det ovannämnda målet Cabour, punkt 48).

32.

Vid bedömningen av den första grunden, skall förstainstansrätten således endastkontrollera om kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämping genomatt slutligt fastställa att de avtalsvillkor som varit föremål för granskning inteutgjorde konkurrensbegränsningar i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget.

- Koncessionsgivarens kontroll av återförsäljningen genom ombud tillslutkonsumenter av produkter som omfattas av avtalet

33.

Sökandena har kritiserat kommissionens bedömning att den klausul istandardavtalet där det fastställs på vilket sätt koncessionsgivaren skall kontrollerade beställningar som ombud gör hos återförsäljare för slutkonsumenters räkninginte skulle vara som konkurrensbegränsande.

34.

Förstainstansrätten påpekar att kommissionen har kommit till slutsatsen, vilken intebestridits av sökandena, att beställningarna i fråga inte gick att upphäva så snartde godtagits av återförsäljarna och att de därför var av oåterkallelig beskaffenhet.

35.

Under dessa förhållanden anser förstainstansrätten att det inte har visats attkommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse attdessa metoder att kontrollera om ett exklusivt distributionsnät är slutet inte i sigutgjorde en konkurrensbegränsning i den mening som avses i artikel 85.1 ifördraget.

- Direktförsäljning från koncessionsgivare till slutkonsument

36.

Sökandena har lagt kommissionen till last att den slutligen har uteslutitdirektförsäljning till vissa slutkonsumenter från gemenskapenskonkurrensbestämmelser, att den ansett att standardavtalet föreskriver lägre priserför koncessionsgivaren än för återförsäljarna, och på så sätt felbedömt den inverkansom denna försäljning, på grund av sin omfattning och det sätt på vilket denskedde, kunde ha på koncessionernas ekonomiska jämvikt.

37.

Förstainstansrätten fastslår att denna invändning inte avser giltigheten av själva denklausul som är under prövning utan enbart att den ekonomiska jämvikten iåterförsäljaravtalet eventuellt kan komma att rubbas till följd av attkoncessionsgivaren missbrukar detta avtalsvillkor, vilket inte har visats.

- Ersättning till distributören

38.

Sökandena har lagt kommissionen till last att denna slutligen har ansett att denfrihet som koncessionsgivaren förfogade över vid beräkningen av ersättningen tillåterförsäljarna, i samband med prisnedsättningar och rabatter, inte omfattas avgemenskapens konkurrensbestämmelser. Koncessionsgivaren har, enligt sökandena,således gjort en första marginell nedsättning, utan ersättning, och därefter entillfällig, marginell nedsättning huvudsakligen motiverad av ostrukturerade rabatterinom distributionsnätet. Av detta skäl har återförsäljarna under en del avräkenskapsåret 1993 inte kunnat förfoga över hela sin marginal.

39.

Förstainstansrätten påpekar att det relevanta avtalsvillkoret i standardavtaletföreskrev att återförsäljarnas ersättning skulle regleras enligt marknadsvillkoren.

40.

Dessutom var de två ingripanden som läggs koncessionsgivaren till last, precis somkommissionen med rätta har anfört, hänförliga till förhållandet mellan tillverkarenoch återförsäljarna. Det har avslutningsvis inte visats att koncessionsgivaren ingrepdirekt i fastställandet av återförsäljarnas pris vid återförsäljning till de slutligaköparna, eftersom det inte har visats att de listpriser som koncessionsgivarenrekommenderade återförsäljarna faktiskt hade karaktär av fastställdaåterförsäljarpriser.

- Avtal om gemensamt bankkonto

41.

Sökandena har gjort gällande att kommissionen felaktigt har bortsett från attfunktionen hos avtalet om ett bankkonto påverkades negativt i

konkurrenshänseende, även om detta gjorde det möjligt för koncessionsgivaren attbegränsa de medel som fanns tillgängliga för återförsäljaren och dennes frihet attbestämma över sina inköp, på grund av att koncessionsgivaren förbehållit sigbefogenheten att försena krediteringen till detta konto av krediter för distributören.

42.

Förstainstansrätten anser att sökandenas invändningar åsyftar inte bara denomtvistade klausulen i sig, utan det faktum att den eventuellt missbrukats, vilket allsinte framgår av handlingarna i målet.

43.

Det har således inte visats att kommissionen gjort sig skyldig till felaktigrättstillämpning genom att fastslå att de klausuler i standardavtalet som undersöktsovan inte i sig hade någon konkurrensbegränsande verkan i den mening som avsesi artikel 85.1 i fördraget.

44.

Talan kan således inte vinna bifall på den första grunden.

Den andra grunden: Kommissionen har åsidosatt artikel 85 i fördraget genom attvägra fastställa att andra omtvistade klausuler i standardavtalet hade enkonkurrensbegränsande verkan

45.

Genom den andra grunden lägger sökandena huvudsakligen kommissionen till lastatt den inte har fastslagit att åtta andra omtvistade klausuler i standardavtalet hadeen konkurrensbegränsande verkan, genom att felaktigt åberopa att det saknadesett tillräckligt gemenskapsintresse för att fortsätta behandla klagomålen.Kommissionen kan, enligt sökandena, inte göra gällande att insamlingen avbevismaterial avseende överträdelser av artikel 85.1 i fördraget inte stod iproportion till dess resurser, då uppgifterna i akten tvärtom hade gjort det möjligtatt vidhålla de anmärkningar som ursprungligen framfördes till koncessionsgivaren.Tvärtemot vad kommissionen har gjort gällande kan nationella domstolar inte påett ändamålsenligt sätt fatta beslut om omtvistade konkurrensbegränsningar.Avslutningsvis kan det faktum att den tidigare förordningen slutat gälla och den nyaträtt i kraft inte heller motivera att det saknas ett gemenskapsintresse.

46.

För att i dylika fall kunna avslå ett klagomål på grund av att det saknargemenskapsintresse, skall kommissionen i samband med att den utnyttjar sittutrymme för skönsmässig bedömning särskilt väga betydelsen av den påståddaöverträdelsen för den gemensamma marknadens funktion mot möjligheten attkunna fastställa dess existens och hur vittgående i detta hänseende de nödvändigaundersökningsåtgärderna är (förstainstansrättens dom av den 18 september 1992i mål T-24/90, Automec mot kommissionen, REG 1992, s. II-2223, punkt 86, svenskspecialutgåva, volym 13, och av den 24 januari 1995 i mål T-5/93, Tremblay m.fl.mot kommissionen, REG 1995, s. II-185, punkt 62).

47.

Det ankommer på kommissionen att införskaffa tillräckligt exakt och inbördesöverensstämmande bevismaterial till stöd för att de påstådda överträdelserna har

en konkurrensbegränsande verkan i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget.Detta krav är inte uppfyllt i fall då det är möjligt att lämna en sannolik förklaringtill överträdelserna som visat att gemenskapens konkurrensbestämmelser inte haröverträtts (domstolens dom av den 28 mars 1984 i de förenade målen 29/83 och30/83, CRAM och Rheinzink mot kommissionen, REG 1984, s. 1679, punkt 16 ochföljande punkter).

48.

Då kommissionen, som i förevarande fall, inte har exklusiv behörighet att fastställahuruvida avtalsklausuler är förenliga med artikel 85.1 i fördraget, utan ävennationella domstolar kan göra detta till följd av att nämnda bestämmelse har direkteffekt, kan en klagande inte fordra att kommissionen skall fatta ett sådant beslutsom avses i artikel 189 i fördraget i fråga om förekomsten av påståddaöverträdelser (förstainstansrättens dom av den 27 juni 1995 i mål T-186/94, Guérinmot kommissionen, REG s. II-1753, punkt 23).

49.

Även om kommissionen på begäran av privata näringsidkare kan inleda ettförfarande för fastställelse av överträdelse av bestämmelserna i artikel 85 ifördraget, överensstämmer klagandenas privata intresse desto mindre medgemenskapsintresset av att fortsätta utredningen av de antagna överträdelserna dåkommissionen dessförinnan kommit fram till att vissa av de inledningsvis beslutadeåtgärderna inte skall vidhållas.

50.

Kommissionen kan ha desto större skäl att uppmana klagandena att överklaga tillnationella domstolar, eftersom det ankommer på dessa att besluta om de konkretaförutsättningarna för parternas verkställighet av standardavtalet (jämförförstainstansrättens dom av den 12 december 1996 i mål T-88/92, Leclerc motkommissionen, REG 1996, s. II-1961, punkterna 122 och 123), och att motbakgrund av tillämplig nationell rätt bedöma räckvidden och konsekvenserna av attvissa avtalsvillkor skall anses vara en nullitet enligt artikel 85.2 i fördraget, särskilti förhållande till övriga delar av avtalet (se domstolens dom av den 14 december1983 i mål 319/82, Société de vente de ciments et bétons de l'Est (REG 1983,s. 4173, punkterna 11 och 12, och domen i det ovannämnda målet Cabour,punkt 51).

51.

Den nationella domstolens behörighet inbegriper alltså att enligt nationell rättbesluta om avtalsparternas ansvar till följd av att de vägrat att sälja till utomståendeåterförsäljare med stöd av ett koncessionsavtal som innehåller ogiltigaavtalsklausuler.

52.

Även om kommissionen slutligen inte skall åsidosätta gränserna för det rättsskyddsom den nationella domstolen uppställer för klagandenas rättigheter enligtfördraget (se domen i det ovannämnda målet Automec mot kommissionen,punkt 89) kan den tidigare och den nya förordningen vara till hjälp för denationella domstolarna vid bedömningen av lagenligheten av de avtalsvillkor somde har att bedöma.

53.

Med hänsyn till de ovannämnda principerna skall det kontrolleras omkommissionen har gjort en uppenbart felaktig bedömning genom att avslåklagomålen på grund av att det inte förelåg ett tillräckligt gemenskapsintresse avatt fortsätta utredningen (se domen i det ovannämnda målet Tremblay m.fl. motkommissionen, punkt 64).

- Hinder för korsvisa transaktioner över gränserna

54.

Sökandena har gjort gällande att standardavtalet innehöll klausuler som uppenbartsyftade till att hindra återförsäljning över gränserna av produkter som omfattadesav avtal mellan distributörerna i nätverket. I synnerhet hade återförsäljarenförbundit sig att göra ett månatligt inköp av produkter enligt avtal, att ta uppbeställningar från koncessionsgivaren och tillhandahålla denne ett tillräckligt stortantal beställningar för att denne skulle kunna hålla ett minsta lager. Vidare görinstruktionen det möjligt att fastställa att det inte förekom någon försäljning mellanåterförsäljare i nätverket, samt att det förekom ett antal indicier på attkoncessionsgivaren vill förhindra sådana transaktioner, såsom cirkulär med enhotfull underton från koncessionsgivaren till återförsäljarna.

55.

Förstainstansrätten anser däremot att kommissionen kunde bedöma att självaformuleringarna i standardavtalet, enligt vilket återförsäljarna förbjöds att säljaprodukter som omfattades av avtalet till utomstående distributörer, inte räckte föratt sökandenas invändningar inte skulle beaktas och att sättet att tvingaåterförsäljarna att göra inköp hos koncessionsgivaren inte i sig nödvändigtvis rördeinköp från andra återförsäljare i nätverket av enbart produkter som omfattades avavtalet.

56.

Det har heller inte visats att kommissionen uppenbart felaktigt drog slutsatsen attde indicier som inledningsvis var till nackdel för koncessionsgivaren ytterst visadesig inte vara tillräckligt exakt och inbördes överensstämmande för att läggas tillgrund för slutsatsen att det skett en överträdelse som eventuellt kan ge stöd åt attdet gjorts en kontroll av lagenligheten.

57.

I de cirkulär som inledningsvis lades Volkswagen till last anklagas de franskaåterförsäljarna för att genom icke auktoriserade ombud återexportera fordon ochvarnas dessa för att företa någon som helst export i strid med sina avtal.... Detframgår således inte av cirkulärens lydelse att dessa syftade till att förbjudaförsäljning över gränserna mellan auktoriserade distributörer.

58.

Som intervenienten påpekade under förhandlingen, utan att bli motsagd avsökandena, kunde den omständigheten att det inte förekom korsvisa transaktioneröver gränserna bero på att Volkswagen hade möjlighet att erbjuda sinaåterförsäljare samtliga modeller med kort leveranstid och bevilja leverantörenkredit.

59.

Det har således inte visats att kommissionen gjorde en uppenbart felaktigbedömning då den avslutade utredningen av klagomålen vad beträffar den påståddakonkurrensbegränsningen, trots dess objektivt stora betydelse för upprättandet aven gemensam marknad mellan medlemsstaterna (domstolens dom avden 13 juli 1966 i de förenade målen 56/64 och 58/64, Consten och Grundig motkommissionen, REG 1966, s. 429; svensk specialutgåva, volym 1).

Begränsning av återförsäljarnas möjligheter att göra inköp utanförreservdelsnätverket

60.

Sökandena har gjort gällande att standardavtalet begränsade återförsäljarnasmöjligheter att tillgå reservdelar hos tredje leverantörer, genom att återförsäljarnavar tvungna att köpa bestämda kvantiteter av koncessionsgivaren och att fordra enminst lika lång avtalsgaranti av tredje tillverkare som Volkswagens garanti.

61.

Med anledning av att återförsäljarna endast fick köpa in ett visst antal reservdelarav märket Volkswagen enligt det automatiserade lagringssystem somkoncessionsgivaren infört (nedan kallat GAS), var en återförsäljare som anslöt sigtill systemet tvungen att av koncessionsgivaren beställa en stor andel reservdelarsom också fanns tillgängliga hos tredje man och hålla ett alltför stort lager med lågomsättning.

62.

Förstainstansrätten påpekar, vilket också följer av prövningen av dessa klausuler,att standardavtalet uttryckligen gav distributörer inom nätverket möjlighet att,förutom i fall av garantireparationer och återkallelse av produkter som omfattadesav avtalet, göra inköp hos valfri tredje man av delar av samma kvalitet som demsom distribuerades av koncessionsgivaren.

63.

Det följer inte av omständigheterna i målet att omfattningen av skyldigheten atthålla lager inte grundades på preliminära uppskattningar och att distributörernainte hade frihet att välja mellan koncessionsgivarens priser och de eventuellt lägrepriser som andra leverantörer erbjöd, varför den höga koncentrationen av inköphos koncessionsgivaren kunde förklaras av att återförsäljaren hade ett objektivtintresse av detta (punkt 58 ovan).

64.

Förstainstansrätten anser inte att kommissionen gjorde en uppenbart felaktigbedömning då den fastslog att Volkswagens strävan efter enhetlighet i fråga omkvalitetsvillkoren för olika originalreservdelar gynnade slutkonsumentens intresseav att få en så fördelaktig garanti som möjligt, eller åtminstone en garanti som varlika fördelaktig som tillverkarens garanti.

65.

Oberoende av antalet användare inom nätverket har det inte visats attåterförsäljarna var tvungna att använda GAS, eller att de distributörer som beslutatsig för att använda systemet därigenom ålades automatiska leveranser. Systemetkunde tvärtom förväntas innebära en förenkling och följaktligen en förbättradlönsamhet avseende koncessionerna.

66.

Det har således inte visats att kommissionen uppenbart begick ett fel då denavslutade utredningen av klagomålen avseende villkoren för leverans av reservdelartill återförsäljarna.

- Skyldigheten att inte konkurrera utanför det område som omfattas avförsäljningsavtalet

67.

Sökandena har vänt sig mot att kommissionen avstått från att fastslå att förbudetför återförsäljaren att utanför sitt avtalade försäljningsområde distribuera nyafordon i konkurrens med de fordon som omfattas av avtalet är olagligt, även omen sådan möjlighet i sig inte hade kunnat hindra den berördes affärsverksamhetinom försäljningsområdet.

68.

Rätten påpekar, vilket kommissionen själv har påpekat, att det framgår avhandlingarna i målet att en återförsäljare verkligen har uteslutits ur nätverket pågrund av att han hade gått med på att distribuera fordon av andra märken utanfördet område som omfattades av hans avtal. Det har dock inte visats att detsystematiskt har företagits uppsägningar på denna grund.

69.

Under dessa förhållanden kunde kommissionen räkna med att de nationelladomstolarna på ett ändamålsenligt sätt kunde uttala sig om lagenligheten av detomtvistade villkoret mot bakgrund av artikel 85.1 i fördraget, för att med stöd avnationella bestämmelser bedöma vilken räckvidd och vilka följder, särskilt iskadeståndshänseende, det skulle få för den i standardavtalet inskrivna vägran attsälja till distributörer utanför nätverket om villkoret skulle komma att förklarasogiltigt.

70.

Det har således inte visats att kommissionen på denna punkt uppenbart har begåttett fel som medför att avslagsbesluten är ogiltiga.

- Den omständigheten att standardavtalet utsträcks till att omfatta begagnadefordon

71.

Sökandena har invänt mot att kommissionen inte ansett att de villkor istandardavtalet som begränsar återförsäljarens frihet att göra inköp av reservdelarhos tredje leverantörer i egenskap av försäljare av begagnade fordon, vilka intelängre omfattas av avtalet, och att vända sig till andra näringsidkare somtillhandahåller samma garantier som koncessionsgivaren är avkonkurrensbegränsande beskaffenhet. Därtill anser sökandena att det omtvistadevillkoret innebär att de går miste om undantaget enligt de nya bestämmelserna.

72.

Det framgår tvärtom att kommissionen, utan att behöva göra mer omfattandeundersökningar, kunde anse att villkoren för leverans av reservdelar för begagnadefordon inte begränsade återförsäljarnas handlingsfrihet utöver de krav somsammanhänger med såväl tillverkarens som hela nätverkets arbete med att

upprätthålla märket. Det framgår av handlingarna i målet att Volkswagen har gjortgällande, utan att det bestritts av sökandena, att utvecklingen av nybilsförsäljningeni allt större utsträckning fordrar att försäljningen av begagnade bilar hålls underkontroll.

73.

Rätten anser således inte att kommissionen har använt sitt utrymme förskönsmässig bedömning på ett uppenbart felaktigt sätt.

- Tilläggsavtal för finansieringen av krediter till enskilda

74.

Sökanden i mål T-189/95 har gjort gällande att den skyldighet, vilken åläggsåterförsäljarna genom tilläggsavtal för finansieringen av krediter till enskilda, attföreslå sina kunder de finansieringsformer som tillhandahålls av koncessionsgivarensdotterbolag, gjorde den kredit eller de kreditvillkor som återförsäljaren kundeerhålla för de produkter som omfattades av avtalet beroende av omfattningen avden kundkredit som återförsäljaren kunde förmedla. Detta tillvägagångssätt, vilketstrider direkt mot artikel 85.1 c i fördraget, begränsar konkurrensen frånsjälvständiga kreditinstitut till nackdel för konsumenten.

75.

Rätten fastslår att det inte har visats att återförsäljarna varit rättsligt tvingade attingå de omtvistade tilläggsavtalen. Även om koncessionsgivaren därtill skulle haerkänt att han tidigare har förbundit storleken på premien för investeringen medhur många fall av finansiering den avtalsslutande återförsäljaren ordnar, följer detinte av omständigheterna i målen att detta alltjämt är fallet.

76.

Under dessa omständigheter har det inte visats att kommissionen begick ettuppenbart misstag då den drog slutsatsen att gemenskapsintresset inte fordrade attklagomålen utreddes ytterligare på denna punkt.

- Koncessionsgivarens tillgång till återförsäljarens handlingar samt datorisering

77.

Sökanden i mål T-185/96 anser sig, tvärtemot den bedömning som framgår avavslagsbeslutet, ha motbevisat koncessionsgivarens påståenden om att dennesdatasystem inte var obligatoriskt, att det hade varit omöjligt att återsända uppgifterfrån återförsäljarna till koncessionsgivaren utan de förstnämndas vetskap och attkundregistret inte fanns bland de handlingar, som vidarebefordrades tillkoncessionsgivaren.

78.

Det framgår inte av handlingarna i målet att användning av det datoriseradesystemet givit upphov till en avtalsskyldighet. Då det för övrigt inte visats attkoncessionsgivaren har missbrukat systemet kan rätten inte fastslå attkommissionens slutsats att utredningen av klagomålen inte gjorde det möjligt förkommissionen att skilja rationaliseringen av koncessionsgivningen, vilket objektivtvar syftet med det omtvistade systemet, från dess eventuellt konkurrensbegränsadeföljder, var uppenbart felaktig.

79.

Det kan således inte fastställas att kommissionen har gjort sig skyldig till enuppenbart felaktig bedömning i detta hänseende.

- Ensidig uppsägning och ändring av det försäljningsområde som omfattas avkoncessionen

80.

Sökandena har påpekat att det inte var nödvändigt för kommissionen att göra enundersökning för att kunna bedöma den konkurrensbegränsande verkan avkoncessionsgivarens ensidiga rättighet att ändra det område som omfattas avkoncessionen och att säga upp avtalet på exceptionella grunder. Kommissionen lätsig inte beröras av Volkswagens påstående att det inte skett någon uppsägning pågrund av att en viss lägsta andel av förväntad försäljning inte uppnåtts, medansamma påstående dementerats i åtminstone ett fall, vilket inte utesluter möjlighetenatt det förekommit andra fall av uppsägning.

81.

Det följer av själva argumentets lydelse att koncessionsgivaren inte kan påstås hagjort systematiskt bruk av de kritiserade villkoren, vars konkurrensbegränsandebeskaffenhet inte följer av enbart deras lydelse.

82.

Det framgår således inte att kommissionen klart saknat grund för att besluta attavstå från ytterligare utredningar för att avgöra den omtvistade klausulens räckvidd.

83.

Det har därmed inte visats att kommissionen gjort sig skyldig till en uppenbartfelaktig bedömning genom att besluta att inte fortsätta undersökningen av deanmärkningar som inledningsvis riktades mot de villkor som prövats ovan, medanintervenienten dessutom vid förhandlingen, utan att motsägas av sökandena pådenna punkt, gjorde gällande att standardavtalet i mellantiden har ersatts av en nyavtalsbestämmelse som överensstämmer med det nya systemet.

84.

Talan kan således inte vinna bifall på den andra grunden.

Den tredje grunden: Avslagsbesluten är otillräckligt motiverade

85.

Sökandena har vidare anmärkt att avslagsbesluten är bristfälligt motiverade på vissapunkter.

86.

I den mån dessa spridda anmärkningar kan anses vara en verklig grund förogiltigförklaring är det tillräckligt att, som framgår av undersökningen av de tvåförsta grunderna, fastslå att avslagsbesluten inte har givits en bristfällig motiveringsom hade kunnat hindra sökandenas möjlighet att bestrida att de var välgrundadeeller rättens kontroll av deras lagenlighet.

87.

Talan kan således inte vinna bifall på den tredje grunden.

88.

Av detta följer att yrkandena om ogiltigförklaring i mål T-185/96, T-189/96 ochT-190/96 skall ogillas.

Skadeståndsyrkandena (mål T-189/96 och T-190/96)

89.

Sökandena i mål T-189/96 och T-190/96 har till stöd för sina skadeståndsyrkandeni huvudsak anfört att kommissionen gentemot dem har begått ett allvarligt fel somhar samband med dess felaktiga bedömningar i rättsligt och faktiskt hänseende ochdess beslut att avslå deras klagomål.

90.

Då det inte förekommer några omständigheter till stöd för att avslagsbeslutenskulle vara olagliga och sökandena därmed inte gjort en särskild invändning om attdetta skulle vara fallet, kan rätten inte fastslå att kommissionen gjort sig skyldig tillett fel för vilket gemenskapen blir skadeståndsansvarig.

91.

Av detta följer att skadeståndsyrkandena i mål T-189/96 och T-190/96 inte kanvinna bifall.

92.

Av det anförda följer att talan i de tre målen skall ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

93.

Enligt artikel 87.2 första stycket i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktasatt ersätta rättegångskostnaderna, om detta yrkats. Med stöd av artikel 87.3 förstastycket i rättegångsreglerna kan dock rätten besluta att vardera parten skall bärasin rättegångskostnad, om särskilda omständigheter motiverar det. Enligtartikel 87.4 tredje stycket i rättegångsreglerna kan rätten förordna om att andra änmedlemsstater och institutioner som har intervenerat i ett mål skall bära sinarättegångskostnader.

94.

Det framgår av de omständigheter som föregått tvisten att kommissionens radikaltändrade hållning föranledde sökandena att begära att denna inför rätten förklaradeskälen för att den avvek från sin första bedömning av villkoren i standardavtalet.

95.

Under dessa omständigheter skall sökandena endast bära sin egenrättegångskostnad.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

följande dom:

1) Talan i mål T-185/96 ogillas.

2) Talan i mål T-189/96 och T-190/96 kan inte prövas på den andra grunden.

3) Talan i mål T-189/96 och T-190/96 ogillas i övriga delar.

4) Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, så även intervenienten.

TiiliPotocki

Cooke

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 21 januari 1999.

H. Jung

V. Tiili

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: franska.