Language of document : ECLI:EU:T:2022:430

TRIBUNALENS DOM (tionde avdelningen i utökad sammansättning)

den 6 juli 2022 (*)

”EU-varumärke – Ogiltighetsförfarande – EU-figurmärket NEHERA – Absolut ogiltighetsgrund – Ond tro föreligger inte – Artikel 52.1 b i förordning (EG) nr 207/2009 (nu artikel 59.1 b i förordning (EU) 2017/1001)”

I mål T‑250/21,

Ladislav Zdút, Bratislava (Slovakien), företrädd av Y. Echevarría García, avocate,

klagande,

mot

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av D. Gája, i egenskap av ombud,

motpart,

varvid motparterna i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var

Isabel Nehera, Sutton, Ontario (Kanada),

Jean-Henri Nehera, Burnaby, British Columbia (Kanada),

Natacha Sehnal, Montferrier-sur-Lez (Frankrike),

företrädda av W. Woll, avocat,

meddelar

TRIBUNALEN (tionde avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av ordföranden A. Kornezov samt domarna E. Buttigieg, K. Kowalik-Bańczyk (referent), G. Hesse och D. Petrlík,

justitiesekreterare: E. Coulon,

efter den skriftliga delen av förfarandet

med beaktande av att ingen av parterna inom tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling och av att tribunalen således, med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,

följande

Dom

1        Genom förevarande överklagande har Ladislav Zdút, med stöd av artikel 263 FEUF, yrkat ogiltigförklaring av det beslut som meddelades av andra överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 10 mars 2021 (ärende R 1216/2020–2) (nedan kallat det överklagade beslutet).

 Bakgrund till tvisten

2        Klaganden ingav den 6 maj 2013 en ansökan om registrering av EU-varumärke till EUIPO i enlighet med rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), i dess ändrade lydelse (ersatt av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1)).

3        Det sökta varumärket utgörs av nedanstående figurkännetecken:

Image not found

4        De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klasserna 18, 24 och 25 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar, för var och en av dessa klasser, följande beskrivning:

–        Klass 18: ”Läder och läderimitationer samt varor framställda av dessa material och ej ingående i andra klasser, djurhudar, koffertar och resväskor, paraplyer och parasoller, promenadkäppar”,

–        Klass 24: ”Sängöverkast, borddukar”,

–        Klass 25: ”Kläder, skor, huvudbonader”

5        Registreringsansökan offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 2013/107 av den 10 juni 2013.

6        Varumärket registrerades den 31 oktober 2014 under nummer 11794112 för de varor som avses i punkt 4 ovan.

7        Den 17 juni 2019 ingav intervenienterna Isabel Nehera, Jean-Henri Nehera och Natacha Sehnal en ansökan om ogiltighetsförklaring av nämnda varumärke, i enlighet med bestämmelserna i artikel 59.1 b i förordning 2017/1001, för samtliga varor som omfattas av detta varumärke. De gjorde gällande att klaganden hade varit i ond tro när ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in. De anförde bland annat att deras farfar/morfar Jan Nehera under 1930-talet hade skapat ett företag i Tjeckoslovakien som saluförde kläder och accessoarer och hade låtit registrera och använt ett nationellt varumärke som är identiskt med det omstridda varumärket (nedan kallat det tidigare tjeckoslovakiska varumärket).

8        Genom beslut av den 22 april 2020 avslog EUIPO:s annulleringsenhet ansökan om ogiltighetsförklaring med motiveringen att det inte hade styrkts att klaganden var i ond tro när ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in.

9        Intervenienterna överklagade den 15 juni 2020 annulleringsenhetens beslut till EUIPO med stöd av artiklarna 66–71 i förordning nr 2017/1001.

10      Genom det överklagade beslutet biföll EUIPO:s andra överklagandenämnd intervenienternas överklagande, ogiltigförklarade annulleringsenhetens beslut och förklarade det omstridda varumärket ogiltigt.

11      Överklagandenämnden anförde i huvudsak att det tidigare tjeckoslovakiska varumärket var ett välkänt varumärke och hade varit föremål för verkligt bruk i Tjeckoslovakien under 1930-talet. Överklagandenämnden konstaterade att klaganden hade kännedom om såväl Jan Neheras som det tidigare tjeckoslovakiska varumärkets existens och renommé. Det sistnämnda åtnjuter enligt överklagandenämnden fortfarande visst renommé. Överklagandenämnden angav även att klaganden hade försökt skapa en koppling mellan honom själv och detta varumärke. Under dessa omständigheter ansåg överklagandenämnden att klagandens avsikt var att dra otillbörlig fördel av Jan Neheras och det tidigare tjeckoslovakiska varumärkets renommé. Överklagandenämnden drog härav slutsatsen att klaganden var i ond tro när ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in.

 Parternas yrkanden

12      Klaganden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

–        förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnaderna för förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd.

13      EUIPO och intervenienterna har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla överklagandet, och

–        förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Huruvida handlingar som åberopats för första gången vid tribunalen kan läggas till grund för prövningen i sak

14      I en bilaga till överklagandet ingav klaganden, för det första, ett utdrag ur det slovakiska handelsregistret avseende bolaget Jandl och, för det andra, en broschyr som hade utarbetats av detta bolag och som gör reklam för det omstridda varumärket.

15      Såsom EUIPO med rätta har påpekat kan dessa handlingar, som åberopats för första gången vid tribunalen, inte beaktas. Överklagandet till tribunalen syftar nämligen till att pröva lagenligheten av beslut som EUIPO:s överklagandenämnder har fattat, i den mening som avses i artikel 72 i förordning nr 2017/1001, och tribunalen ska därför inte bedöma de faktiska omständigheterna på nytt mot bakgrund av handlingar som getts in först vid tribunalen. De ovannämnda handlingarna ska således avvisas, utan att det är nödvändigt att bedöma deras bevisvärde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2005, Sadas/harmoniseringskontoret – LTJ Diffusion (ARTHUR ET FELICIE), T‑346/04, EU:T:2005:420, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

 Prövning i sak

16      Det ska inledningsvis preciseras att med beaktande av tidpunkten för ingivande av den aktuella registreringsansökan, det vill säga den 6 maj 2013, som är avgörande för fastställandet av tillämplig materiell rätt, regleras de faktiska omständigheterna i målet av de materiella bestämmelserna i förordning nr 207/2009 (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 oktober 2004, Alcon/harmoniseringskontoret, C‑192/03 P, EU:C:2004:587, punkterna 39 och 40, och dom av den 29 januari 2020, Sky m.fl., C‑371/18, EU:C:2020:45, punkt 49). Vad gäller de materiella bestämmelserna ska de hänvisningar till artikel 59.1 b i förordning 2017/1001 som överklagandenämnden har gjort i det överklagade beslutet, och parterna har gjort i sina inlagor, förstås så, att de avser artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009, vilken har samma innehåll.

17      Till stöd för sitt överklagande har klaganden åberopat en enda grund, nämligen åsidosättande av artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009.

18      Klaganden har i huvudsak gjort gällande att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning när den fann att klaganden var i ond tro när ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in. Intervenienterna har nämligen inte visat att det tidigare tjeckoslovakiska varumärket fortfarande var registrerat eller användes vid denna tidpunkt, vilket innebär att de inte har någon rätt till kännetecknet eller firmanamnet Nehera. Intervenienterna har inte heller visat att Jan Nehera och det tidigare tjeckoslovakiska varumärket fortfarande var kända eller åtnjöt visst renommé nämnda datum. Under dessa omständigheter kan klaganden varken tillskrivas en ohederlig avsikt eller otillbörliga metoder.

19      EUIPO och intervenienterna har bestritt klagandens resonemang.

 Inledande överväganden

20      Det ska erinras om att enligt artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 förklaras ett EU-varumärke ogiltigt efter ansökan till EUIPO, eller på grundval av ett genkäromål i mål om varumärkesintrång, om klaganden var i ond tro när ansökan om registrering av varumärket gavs in.

21      Det ska noteras att begreppet ond tro i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 inte har definierats, avgränsats eller ens beskrivits på något sätt i lagstiftningen (se dom av den 29 juni 2017, Cipriani/EUIPO – Hotel Cipriani (CIPRIANI), T‑343/14, EU:T:2017:458, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

22      Det ska emellertid påpekas att domstolen och tribunalen har gjort flera preciseringar av hur begreppet ond tro i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 ska tolkas och hur det ska bedömas huruvida ond tro föreligger.

23      För det första förutsätter ond tro, i enlighet med begreppets normala betydelse i vanligt språkbruk, att det föreligger en ohederlig inställning eller avsikt (dom av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO, C‑104/18 P, EU:C:2019:724, punkt 45, och dom av den 29 januari 2020, Sky m.fl., C‑371/18, EU:C:2020:45, punkt 74).

24      Begreppet ond tro ska dessutom tolkas mot bakgrund av det sammanhang i vilket varumärkesrätten tillämpas, vilket är affärslivet. Bestämmelserna om EU-varumärken syftar särskilt till att bidra till systemet med icke snedvriden konkurrens inom Europeiska unionen, inom vilket varje företag, för att locka till sig kunder genom kvaliteten på sina varor eller tjänster, måste ha möjlighet att som varumärken registrera kännetecken som gör det möjligt för konsumenten att utan risk för förväxling särskilja dessa varor eller tjänster från dem som har ett annat ursprung (dom av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO, C‑104/18, EU:C:2019:724, punkt 45, och dom av den 29 januari 2020, Sky m.fl., C‑371/18, EU:C:2020:45, punkt 74).

25      Den absoluta ogiltighetsgrund som avses i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 är följaktligen tillämplig när det framgår av relevanta och samstämmiga uppgifter att innehavaren av ett EU-varumärke inte har gett in ansökan om registrering av detta varumärke i syfte att på ett lojalt sätt delta i konkurrensen, utan med avsikt att, på ett sätt som inte är förenligt med god affärssed, skada tredje mans intressen, eller med avsikten att, utan att ens avse en viss tredje man, erhålla en ensamrätt för andra syften än dem som omfattas av ett varumärkes funktioner, till exempel den grundläggande funktionen att ange ursprung vilken det erinras om i punkt 24 ovan (dom av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO, C‑104/18 P, EU:C:2019:724, punkt 46, och dom av den 29 januari 2020, Sky m.fl., C‑371/18, EU:C:2020:45, punkt 75).

26      För det andra är avsikten hos den som ansöker om ett varumärke en subjektiv omständighet som emellertid ska fastställas objektivt av de behöriga administrativa myndigheterna och domstolarna. Vid prövningen av varje påstående om ond tro ska det göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktiska omständigheter i det enskilda fallet. Det är endast på detta sätt som påståendet om ond tro kan bedömas objektivt (se dom av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO, C‑104/18 P, EU:C:2019:724, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

27      I detta syfte ska det till att börja med beaktas, att klaganden känner till, eller borde känna till, att en tredje man i minst en medlemsstat använder ett identiskt eller liknande kännetecken för en vara eller en tjänst, som är identisk eller av liknande slag, vilket innebär en risk för förväxling med det kännetecken som avses i registreringsansökan. Vidare ska klagandens avsikt att hindra denna tredje man från att fortsätta att använda ett sådant kännetecken beaktas. Slutligen ska graden av rättsskydd för tredje mans kännetecken och för det kännetecken som avses i registreringsansökan beaktas (dom av den 11 juni 2009, LindlaHuli, C‑529/07, EU:C:2009:361, punkt 53).

28      De faktorer som anges i punkt 27 ovan är emellertid endast exempel på omständigheter som kan beaktas i samband med bedömningen av huruvida den som ansökt om registrering var i ond tro när ansökan om varumärkesregistrering gavs in (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2017, CIPRIANI, T‑343/14, EU:T:2017:458, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

29      Det kan således finnas situationer där en ansökan om registrering av ett varumärke kan anses ha ingetts i ond tro, trots att det inte föreligger någon risk för förväxling mellan det kännetecken som används av en tredje man och det omstridda varumärket eller trots att det inte finns någon tredje man som använder ett kännetecken som är identiskt med eller liknar det omstridda varumärket. Andra faktiska omständigheter kan nämligen, i förekommande fall, utgöra relevanta och samstämmiga uppgifter som visar att sökanden varit i ond tro (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO, C‑104/18 P, EU:C:2019:724, punkterna 52–56).

30      Vid den helhetsbedömning som ska göras vid tillämpningen av artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 kan således även det aktuella kännetecknets ursprung beaktas, liksom dess användning efter det att det skapats, samt vilken kommersiell logik som legat bakom ansökan om registrering av detta kännetecken som EU-varumärke och den kronologiska ordningen för de händelser som präglat inlämnandet av ansökan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 2016, Copernicus-Trademarks/EUIPO – Maquet (LUCEO), T‑82/14, EU:T:2016:396, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

31      På samma sätt är det möjligt att beakta hur känt det aktuella kännetecknet var när registreringsansökan gavs in (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:361, punkt 51), i synnerhet när kännetecknet tidigare har registrerats eller använts som varumärke av en tredje man (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2014, Simca Europe/harmoniseringskontoret – PSA Peugeot Citroën (Simca), T‑327/12, EU:T:2014:240, punkt 40).

32      Den omständigheten att användandet av ett kännetecken som avses av en registreringsansökan skulle göra det möjligt för sökanden att dra otillbörlig fördel av ett äldre varumärkes eller känneteckens renommé, eller av en känd persons namn, tyder nämligen på att sökanden är i ond tro (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2014, Simca, T‑327/12, EU:T:2014:240, och dom av den 14 maj 2019, Moreira/EUIPO – Da Silva Santos Júnior (NEYMAR), T‑795/17, ej publicerad, EU:T:2019:329).

33      För det tredje är, när ond tro hos den som ansökt om registrering grundar sig på dennes avsikt att dra otillbörlig fördel av ett äldre känneteckens eller ett äldre firmanamns renommé, omsättningskretsen vid bedömningen av huruvida detta renommé föreligger och huruvida otillbörlig fördel dras av detta renommé den som avses med det omstridda varumärket, det vill säga genomsnittskonsumenten av de varor för vilka varumärket är registrerat (se, analogt, dom av den 27 november 2008, Intel Corporation, C‑252/07, EU:C:2008:655, punkt 36).

34      För det fjärde, och det sista, erinrar tribunalen om att det ankommer på den som ansöker om ogiltighetsförklaring att visa att innehavaren av ett EU-varumärke var i ond tro när ansökan om varumärkesregistrering gavs in (se dom av den 8 maj 2014, Simca, T‑327/12, EU:T:2014:240, punkt 35 och där angiven rättspraxis). God tro presumeras nämligen föreligga till dess att motsatsen bevisats (dom av den 13 december 2012, pelicantravel.com/harmoniseringskontoret – Pelikan (Pelikan), T‑136/11, ej publicerad, EU:T:2012:689, punkt 57).

35      Det är mot bakgrund av dessa inledande överväganden som tribunalen ska pröva huruvida det överklagade beslutet är lagenligt i den del överklagandenämnden fann att klaganden var i ond tro när ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in.

 Ond tro hos klaganden

36      Det framgår av punkterna 35 och 37 i det överklagade beslutet att överklagandenämnden, för att komma fram till att klaganden var i ond tro, grundade sig på den omständigheten att klaganden, när han ansökte om registrering av det omstridda varumärket, i själva verket avsåg att snylta på Jan Neheras och det tidigare tjeckoslovakiska varumärkets renommé, och att på så sätt dra otillbörlig fördel av nämnda renommé. Det är således avsikten att snylta (free-riding) på renomméet som ligger till grund för överklagandenämndens slutsats.

37      Bland de olika faktorer som kan beaktas vid helhetsbedömningen av huruvida klaganden varit i god tro eller i ond tro, är det särskilt relevant att utöver tvistens faktiska och historiska bakgrund pröva i vilken omfattning det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och Jan Neheras namn har varit föremål för rättsligt skydd, verkligt bruk och haft renommé, samt graden av kännedom om dessa omständigheter från klagandens sida.

38      Med hänsyn till den rättspraxis som angetts ovan i punkt 33 består omsättningskretsen i förevarande fall, vid bedömningen av huruvida det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och Jan Neheras namn har renommé samt huruvida det dragits otillbörlig fördel av detta renommé, av genomsnittskonsumenterna, av de varor som avses i punkt 4 ovan, det vill säga den breda allmänheten i unionen.

–       Bakgrund och historia

39      Jan Nehera, som föddes år 1899 i Kostelec na Hané (numera i Republiken Tjeckien), var företagare inom modebranschen och verksam i Tjeckoslovakien under 1920-, 1930- och 1940-talet. I början av 1930-talet bildade han i Prostějov (numera Republiken Tjeckien) ett företag vars firmanamn hänvisade till hans efternamn och som tillverkade och saluförde kläder för kvinnor, män och barn samt accessoarer. Tack vare moderna ledningsmetoder och ett intensivt utnyttjande av reklam hade företaget viss framgång i Tjeckoslovakien och i utlandet. Före andra världskriget hade bolaget nästan 1 000 anställda och hade ett nätverk med mer än 130 butiker i Europa, Förenta staterna och Afrika. Nämnda företag fortsatte sin verksamhet under andra världskriget, under den faktiska kontrollen av en tysk medborgare efter en ”fusion” som Jan Nehera hade påtvingats. Den 1 januari 1946 nationaliserades företaget och äganderätten överfördes till den tjeckoslovakiska staten. Företaget drevs därefter vidare under ett nytt firmanamn som inte längre hänvisade till grundarens efternamn. Vid denna tidpunkt hade Jan Nehera redan lämnat Tjeckoslovakien och bosatt sig i Marocko, där han fortsatte att driva två klädbutiker och där han avled år 1958.

40      Jan Nehera hade genom sitt företag låtit registrera ett varumärke i Tjeckoslovakien som är identiskt med det omstridda varumärket, nämligen det tidigare tjeckoslovakiska varumärket (se punkt 7 ovan). Detta varumärke registrerades i juni år 1936 under nummer 6414 i tjeckoslovakiska handelskammarens register. Ett utdrag ur detta register har ingetts av intervenienterna. Under 1930- och 1940-talet använde Jan Nehera nämnda varumärke för att i Tjeckoslovakien och utlandet saluföra varor som hade tillverkats av hans företag. Han använde även detta varumärke i sina marockanska klädaffärer fram till 1950-talet.

41      Klaganden är en slovakisk företagare som är verksam inom reklambranchen och marknadsföring. Han är inte släkt med Jan Nehera och hans familj. År 2006 ansökte han om och beviljades registrering i Republiken Tjeckien av ett nationellt varumärke som var identiskt med det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och det omstridda varumärket. Detta tjeckiska varumärke upphörde att gälla år 2016. Den 6 maj 2013 ansökte han om registrering av det omstridda varumärket som EU-varumärke. Varumärket registrerades den 31 oktober 2014 (se punkterna 2, 3 och 6 ovan). År 2014 började han presentera klädkollektioner för kvinnor på modevisningar och att saluföra dem med användning av det omstridda varumärket.

–       Rättsligt skydd för det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och Jan Neheras namn

42      Det framgår inte av handlingarna i målet – och har för övrigt inte heller gjorts gällande av någon av parterna – att det tidigare tjeckoslovakiska varumärket fortfarande var registrerat i tredje mans namn vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omstridda varumärket. EUIPO har tvärtom medgett att det tidigare tjeckoslovakiska varumärket blev ogiltigt år 1946. Det framgår nämligen av det utdrag ur tjeckoslovakiska handelskammarens register, som intervenienterna har ingett, att detta varumärke ströks i juni 1946. Det är vidare utrett att även om ett nationellt varumärke som var identiskt med det tidigare tjeckoslovakiska varumärket var registrerat i tredje mans namn i Republiken Tjeckien mellan åren 1992 och 2002, hade detta varumärke upphört att gälla innan ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in.

43      Det har inte heller visats eller ens påståtts att Jan Neheras namn åtnjöt ett särskilt rättsligt skydd vid tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av det omstridda varumärket.

–       Användning av det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och Jan Neheras namn

44      Det framgår inte heller av handlingarna i målet – och har för övrigt inte heller gjorts gällande av någon av parterna – att det tidigare tjeckoslovakiska varumärket eller Jan Neheras namn fortfarande användes av tredje man för att saluföra kläder vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omstridda varumärket. EUIPO har nämligen medgett att detta varumärke, med undantag för viss användning av Jan Nehera i Marocko under 1950-talet, inte längre användes efter år 1946. Intervenienterna har inte heller gjort gällande att nämnda varumärke har använts på något sätt, vare sig i Europa efter det att Jan Neheras företag nationaliserats år 1946 eller i Marocko efter hans död år 1958. Vidare förefaller de tredje män som innehade ett nationellt varumärke som är identiskt med det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och som var registrerat i Republiken Tjeckien mellan åren 1992 och 2002 inte någonsin ha använt det.

–       Huruvida det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och Jan Neheras namn har renommé

45      I motsats till annulleringsenheten fann överklagandenämnden, i punkterna 33 och 34 i det överklagade beslutet dels att Jan Nehera var ”känd”, dels att det tidigare tjeckoslovakiska varumärket fortfarande hade ett ”visst renommé”, och således ett ”historiskt värde” vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omstridda varumärket.

46      Parterna är eniga om att det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och Jan Neheras namn åtminstone hade visst renommé eller, till viss del, var kända i Tjeckoslovakien under 1930- och 1940-talet. Däremot är de oense om huruvida detta renommé bestod eller dessa namn fortfarande var kända vid tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av det omstridda varumärket.

47      Klaganden anser nämligen att Jan Nehera och det tidigare tjeckoslovakiska varumärket är helt glömda i dag. EUIPO har också medgett att det vid första anblicken inte förefaller finnas någon omständighet som styrker att de fortfarande har renommé i Republiken Tjeckien eller i Slovakien. Endast intervenienterna har hävdat att de fortfarande hade renommé i dessa två medlemsstater år 2013.

48      Tribunalen konstaterar inledningsvis att intervenienterna, för att styrka att detta renommé fortfarande föreligger, vid tribunalen endast har hänvisat till två bevis, nämligen dels en artikel i Wikipedia som ägnas åt Jan Nehera, dels en uppsats vid ett universitet skriven av en tjeckisk student rörande nationaliseringen av Jan Neheras företag och företagets historia under perioden 1945–1948. Intervenienterna har bland annat åberopat ett utdrag ur denna uppsats enligt vilket ”vi minns Jan Nehera som en av de största tjeckoslovakiska entreprenörerna inom klädbranschen i den första [tjeckoslovakiska] republiken”.

49      Även om de båda bevis som intervenienterna har åberopat innehåller upplysningar om Jan Neheras och hans företags historia under 1930- och 1940-talet, innehåller de inte någon detaljerad information som kan styrka att Jan Nehera eller det tidigare tjeckoslovakiska varumärket fortfarande var kända år 2013 av en betydande del av omsättningskretsen. EUIPO anser för övrigt själv att dessa två bevis saknar bevisvärde.

50      Vidare har klaganden med rätta påpekat att den övriga bevisning som ingetts av intervenienterna vid EUIPO inte heller kan styrka att Jan Nehera eller det tidigare tjeckoslovakiska varumärket fortfarande har renommé. Bland de handlingar som har ingetts av intervenienterna till EUIPO ingår till exempel, för det första ett fotografi som tagits i Marocko under 1950-talet och som visar en butik som är försedd med det tidigare tjeckoslovakiska varumärket, för det andra en broschyr som det slovakiska företaget Ozeta offentliggjorde år 2000 i samband med sin sextioårsdag, och av vilken det framgår att en fabrik hade öppnats av Jan Neheras företag i Trenčín (i dag i Slovakien) år 1940 och, för det tredje flera tidningsartiklar och andra handlingar rörande klagandens verksamhet. Denna bevisning innehåller emellertid inte någon information som styrker att Jan Nehera eller det tidigare tjeckoslovakiska varumärket var kända av omsättningskretsen vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omstridda varumärket.

51      Klaganden har särskilt uppmärksammat tribunalen på en intervju med en modeskapare som getts in av intervenienterna. I denna intervju som gjordes år 2015, det vill säga långt innan ansökan om ogiltighetsförklaring av det omstridda varumärket gavs in och, följaktligen, utan något som helst samband med denna, förklarade Samuel Drira, medgrundare och chefredaktör för en fransk modetidning, att han inte hade informerats om varumärket Neheras existens förrän en dag innan han anlände till Bratislava och träffade klaganden, som då hade föreslagit att han skulle bli företagets kreativa ledare. Det framgår således att till och med en specialist inom modebranschen som rekryterats av klaganden för att starta klagandens verksamhet, som bestod i tillverkning av kläder för kvinnor, helt saknade kännedom om det tidigare tjeckoslovakiska varumärket.

52      Det ska slutligen påpekas att nästan sju decennier förflöt mellan år 1946, det år då det tidigare tjeckoslovakiska varumärket upphörde att användas i Europa, och år 2013, det år då klaganden ansökte om registrering av det omstridda varumärket.

53      Under dessa omständigheter har intervenienterna inte styrkt, såsom de är skyldiga att göra enligt den rättspraxis som angetts i punkt 34 ovan, att det tidigare tjeckoslovakiska varumärket fortfarande hade visst renommé i Tjeckien, i Slovakien eller i andra medlemsstater år 2013 eller att Jan Neheras namn fortfarande var känt hos en betydande del av omsättningskretsen. Härav följer att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning när den fann att detta varumärke ”fortfarande hade visst renommé” och att detta namn fortfarande var känt när ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in.

–       Klagandens kännedom om Jan Neheras och det tidigare tjeckoslovakiska varumärkets existens och tidigare renommé

54      Såsom överklagandenämnden konstaterade i punkt 29 i det överklagade beslutet är det utrett att klaganden hade kännedom om Jan Neheras och det tidigare tjeckoslovakiska varumärkets existens och tidigare renommé när han gav in ansökan om registrering av det omstridda varumärket.

55      Det framgår nämligen av handlingarna i målet, och särskilt av klagandens förklaringar i överklagandet och i ett e-postmeddelande som han sände till Natacha Sehnal den 16 februari 2016, att han sökte efter ett äldre, outnyttjat och glömt varumärke som han skulle kunna använda för att lansera sin egen verksamhet bestående i tillverkning av kläder för kvinnor. Efter att ha övervägt flera namn beslutade han sig för att använda varumärket Nehera Praguea, och därefter det tidigare tjeckoslovakiska varumärket, för att ”hedra den tjeckoslovakiska textilindustrins guldålder under 1930-talet” och framför allt Jan Nehera, som han betraktade som en ”stor man” och en ”symbol” för denna ”gynnsamma period” för den tjeckoslovakiska klädbranschen.

–       Helhetsbedömning

56      Det följer av punkterna 42–53 ovan att det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och Jan Neheras namn, vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omstridda varumärket, inte längre var registrerade eller skyddade, inte användes av tredje man för att saluföra kläder eller ens var kända hos omsättningskretsen.

57      Det är i princip endast möjligt att snylta på ett känneteckens eller ett namns renommé, såsom det snyltande som överklagandenämnden hänvisade till i det överklagade beslutet för att fastställa att klaganden varit i ond tro, om detta kännetecken eller namn faktiskt, förnärvarande, har ett visst renommé eller i viss mån är känt (se, analogt, dom av den 3 september 2015, Iron & Smith, C‑125/14, EU:C:2015:539, punkt 29).

58      Unionsdomstolen har således redan slagit fast att en person som ansökt om registrering av ett EU-varumärke hade för avsikt att dra otillbörlig fördel av ett äldre varumärkes resterande renommé, även när detta inte längre användes (dom av den 8 maj 2014, Simca, T‑327/12, EU:T:2014:240), eller av den aktuella renommén för firman för en fysisk person (dom av den 14 maj 2019, NEYMAR, T‑795/17, ej publicerad, EU:T:2019:329), i det fall då detta resterande eller aktuella renommé hade styrkts i vederbörlig ordning. Unionsdomstolen har däremot slagit fast att en tredje man som använt ett uttryck som varken var registrerat eller användes och som dessutom saknade renommé i unionen inte hade missbrukat detta uttrycks renommé och därmed inte kunde anses ha varit i ond tro (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2018, Khadi and Village Industries Commission/EUIPO – BNP Best Natural Products (Khadi Ayurveda), T‑683/17, ej publicerad, EU:T:2018:860, punkterna 68–71).

59      Med beaktande av att det tidigare tjeckoslovakiska varumärket saknade renommé och att Jan Neheras namn inte var känt vid den tidpunkt då ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in, kunde klagandens senare användning av det detta varumärke, under dessa omständigheter, i princip inte anses utgöra snyltande som visar att klaganden varit i ond tro,

60      Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att klaganden kände till Jan Neheras tidigare renommé och det tidigare tjeckoslovakiska varumärket (se punkterna 54 och 55 ovan). Att den som ansökt om registrering av ett varumärke har eller borde ha haft kännedom om att tredje man, tidigare, har använt ett varumärke som är identiskt med eller liknande det sökta varumärket, räcker nämligen inte för att slå fast att den som ansökt om registrering var i ond tro (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 27 juni 2013, Malaysia Dairy Industries, C‑320/12, EU:C:2013:435, punkterna 36 och 37 och där angiven rättspraxis, och dom av den 29 november 2018, Khadi Ayurveda, T‑683/17, ej publicerad, EU:T:2018:860, punkt 69).

61      Tribunalen ska emellertid även pröva EUIPO:s och intervenienternas övriga argument, som i huvudsak syftar till att visa att klaganden hade för avsikt att snylta, och att han var i ond tro, oberoende av huruvida det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och Jan Neheras namn fortfarande hade visst renommé.

62      För det första har EUIPO, med stöd av intervenienterna i huvudsak kritiserat klaganden för att ha försökt skapa en association mellan sin verksamhet, å ena sidan, och det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och Jan Nehera, å andra sidan. Enligt EUIPO har klaganden tillskansat sig en fördel på marknaden genom att konstruera bilden av sitt företag på en tydlig koppling till ett varumärke som tidigare åtnjöt renommé och en tidigare känd entreprenör.

63      Det är visserligen riktigt, såsom överklagandenämnden påpekade i punkt 35 i det angripna beslutet, att klaganden har skapat en koppling mellan sitt företag och det tidigare tjeckoslovakiska varumärket. Det är nämligen utrett att han vid upprepade tillfällen hänvisat till detta varumärke och till Jan Nehera inom ramen för företagets kommunikations- och marknadsföringsstrategi. Av flera delar av materialet i målet, såsom till exempel klagandens företags webbplats, detta företags sida på det sociala nätverket Facebook och flera tidningsartiklar, framgår således att nämnda företag ”återlanserade” och ”återupplivade” det tidigare varumärket Nehera, vilket hade skapats av Jan Nehera under 1930-talet.

64      Det ska emellertid erinras om att, enligt fast rättspraxis, räcker det inte att omsättningskretsen har uppfattningen att det föreligger en koppling mellan ett äldre varumärke och ett kännetecken, eller äldre namn, för att dra slutsatsen att otillbörlig fördel har dragits av kännetecknets eller det äldre namnets renommé (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 november 2008, Intel Corporation, C‑252/07, EU:C:2008:655, punkt 32, och dom av den 3 september 2015, Iron & Smith, C‑125/14, EU:C:2015:539, punkt 31).

65      Det ska dessutom påpekas att uttrycket, att dra otillbörlig fördel av ett känneteckens eller namns renommé, avser det fallet där tredje man placerar sig i ett tidigare välrenommerat känneteckens eller tidigare namns kölvatten, för att dra fördel av dess attraktionsförmåga, anseende och prestige samt, utan att betala någon som helst ekonomisk ersättning eller göra några egna ansträngningar i detta avseende, utnyttja den kommersiella ansträngning som innehavaren eller användaren av detta kännetecken eller namn har gjort, för att skapa och befästa bilden av nämnda kännetecken eller namn (se, för ett liknande resonemang, och analogt, dom av den 18 juni 2009, L’Oréal m.fl., C‑487/07, EU:C:2009:378, punkt 49).

66      I förevarande fall har klaganden, utan att motsägas av EUIPO och intervenienterna, gjort gällande att det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och Jan Neheras namn var helt bortglömda av omsättningskretsen år 2013 och att han själv har gjort mycket stora ansträngningar samt lagt mycket tid och pengar på att återuppliva varumärket Nehera och på att sprida Jan Neheras och hans företags historia. Härav följer att klaganden inte alls har inskränkt sig till att snylta på det renommé som det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och Jan Neheras namns åtnjöt i det förgångna, utan har gjort en egen kommersiell ansträngning för att återställa bilden av detta varumärke och på egen bekostnad återuppliva detta varumärkes renommé. Under dessa omständigheter förefaller den omständigheten att klaganden hänvisat till den historiska bilden av det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och Jan Nehera i syfte att marknadsföra det omstridda varumärket inte i sig strida mot god affärssed.

67      För det andra har EUIPO och intervenienterna hävdat att klaganden försökte vilseleda allmänheten genom att låta den tro att han var Jan Neheras legitima efterträdare och arvtagare. Intervenienterna har särskilt kritiserat klaganden för att ha velat skapa en ”illusion av kontinuitet” och av ett ”falskt arvsförhållande” mellan hans företag och Jan Neheras företag. Intervenienterna har även nämnt artikel 7.1 g i förordning 2017/1001, i vilken det föreskrivs att varumärken som är ägnade att vilseleda allmänheten, till exempel med avseende på varans eller tjänstens art, kvalitet eller geografiska ursprung, inte får registreras.

68      Det ska i detta hänseende noteras att det inte kan uteslutas att tredje mans återanvändning av ett tidigare varumärke som tidigare var känt eller av namnet på en tidigare känd person under vissa särskilda omständigheter kan ge ett falskt intryck av kontinuitet eller arv med avseende på nämnda varumärke eller person. Detta kan bland annat vara fallet när den som ansöker om registrering av ett varumärke för omsättningskretsen presenterar sig som rättslig eller ekonomisk efterträdare till innehavaren av det tidigare varumärket, trots att det inte föreligger någon kontinuitet eller något arvsförhållande mellan innehavaren av det tidigare varumärket och den som ansökt om registrering av varumärket. En sådan omständighet skulle kunna beaktas för att i förekommande fall fastställa att varumärkessökanden varit i ond tro och därefter fastställa att det nya varumärket är ogiltigt med stöd av bestämmelserna i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009.

69      I förevarande fall ska det, till att börja med, påpekas att överklagandenämnden inte grundade sitt resonemang på en avsikt hos klaganden att skapa ett felaktigt intryck av kontinuitet eller arv mellan hans företag och Jan Neheras företag.

70      Vidare har det under alla omständigheter inte visats, eller ens påståtts, att klaganden har gjort gällande att han är släkt med Jan Nehera eller att han uppgett att han är arvtagare och rättslig efterträdare till Jan Nehera eller hans företag. Klaganden har för övrigt, genom att ange att han hade återlanserat och återupplivat ett varumärke som blomstrade under 1930-talet, snarast antytt ett avbrott och följaktligen att det inte föreligger någon kontinuitet mellan Jan Neheras verksamhet och hans egen verksamhet. Det framgår således inte att klaganden avsiktligen har försökt skapa ett oriktigt intryck av kontinuitet eller arvsförhållande mellan hans företag och Jan Neheras företag.

71      Slutligen saknar bestämmelserna i artikel 7.1 g i förordning 2017/1001 helt relevans för förevarande överklagande. Överklagandenämnden förklarade nämligen inte det omstridda varumärket ogiltigt på grundval av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 g i samma förordning, avseende varumärken som är ägnade att vilseleda allmänheten, utan enbart med stöd av artikel 52.1 b i samma förordning, avseende ond tro.

72      För det tredje har intervenienterna gjort gällande att klaganden försökte bedra Jan Neheras ättlingar och arvingar, och tillskansa sig deras rättigheter genom att inte inhämta deras samtycke innan han ansökte om registrering av det omstridda varumärket.

73      Det ska i detta hänseende påpekas att överklagandenämnden inte grundade sitt resonemang på att klaganden hade för avsikt att bedra Jan Neheras ättlingar och arvingar, eller att tillskansa sig deras rättigheter.

74      Vidare omfattades det tidigare tjeckoslovakiska varumärket och Jan Neheras namn, i vilket fall som helst, inte längre av något rättsligt skydd till förmån för tredje man vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omstridda varumärket (se punkterna 42 och 43 ovan). Härav följer att Jan Neheras ättlingar och arvingar inte hade någon rättighet som kunde bli föremål för bedrägeri eller vilken klaganden kunde tillskansa sig. Det framgår således inte att klaganden, genom att ansöka om registrering av det omstridda varumärket, hade för avsikt att bedra Jan Neheras ättlingar och arvingar eller att tillskansa sig deras påstådda rättigheter.

75      För det fjärde har intervenienterna gjort gällande att Jan Nehera rättsstridigt och orättfärdigt berövades sina tillgångar vid nationaliseringen av sitt företag år 1946. De anser att i enlighet med principen att en rättighet inte kan uppkomma på grund av en rättsstridig handling (ex injuria non oritur) kan ingen i dag dra fördel av denna orättvisa för att berika sig genom att använda Jan Neheras namn.

76      Det ska i detta hänseende påpekas att nationaliseringen av Jan Neheras företag år 1946 inte kan tillskrivas klaganden. Detsamma gäller avsaknaden av skydd och användning av det tidigare tjeckoslovakiska varumärket under nästan sju decennier, och det faktum att varumärkets renommé har försvunnit, och att dess upphovsman inte längre är känd. Under dessa omständigheter kan den omständigheten att Jan Nehera rättsstridigt eller orättfärdigt har berövats sina tillgångar inte styrka att klaganden var i ond tro.

77      För det femte, och slutligen, har EUIPO såsom överklagandenämnden angav i punkt 36 i det överklagade beslutet, gjort gällande att begreppet ond tro inte nödvändigtvis innebär någon form av omoraliskt agerande.

78      I detta avseende räcker det att konstatera att, enligt den rättspraxis som citeras i punkt 23 ovan, förutsätter begreppet ond tro att det föreligger en ohederlig inställning eller avsikt. I förevarande fall har EUIPO och intervenienterna emellertid inte visat att klaganden hade en ohederlig inställning eller avsikt när ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in.

79      Av det ovan anförda följer att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning när den fann att klaganden hade för avsikt att dra otillbörlig fördel av Jan Neheras och det tidigare tjeckoslovakiska varumärkets renommé, och därav drog slutsatsen att klaganden var i ond tro när ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in.

80      Överklagandet ska således bifallas såvitt avser klagandens enda grund och det överklagade beslutet ska ogiltigförklaras.

 Rättegångskostnader

81      Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I förevarande fall har EUIPO och intervenienterna tappat målet. Eftersom klaganden endast har yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna vid tribunalen, ska EUIPO förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta klagandens rättegångskostnader i förevarande instans.

82      Klaganden har dessutom yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta kostnaderna för förfarandet vid överklagandenämnden. Enligt artikel 190.2 i rättegångsreglerna ska nödvändiga kostnader som parterna haft för förfarandet vid överklagandenämnden betraktas som ersättningsgilla kostnader. EUIPO ska därför även förpliktas att ersätta de nödvändiga kostnader som klaganden haft med anledning av förfarandet vid överklagandenämnden.

83      Enligt artikel 138.3 i rättegångsreglerna ska intervenienterna bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tionde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Det beslut som meddelades av andra överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 10 mars 2021 (ärende R 1216/2020–2) ogiltigförklaras.

2)      EUIPO ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta Ladislav Zdúts rättegångskostnader, inklusive de nödvändiga kostnader som Ladislav Zdút haft med anledning av förfarandet vid överklagandenämnden.

3)      Isabel Nehera, Jean-Henri Nehera och Natacha Sehnal ska bära sina egna rättegångskostnader.

Kornezov

Buttigieg

Kowalik-Bańczyk

Hesse

 

      Petrlík

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 6 juli 2022.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: engelska.