TRIBUNALENS BESLUT (tionde avdelningen)
den 15 december 2023(*)
”Talan om ogiltigförklaring – Artikel 42.1 och 42.2 i förordning (EU) 2017/1939 – Beslut av Europeiska åklagarmyndighetens permanenta avdelning att väcka talan i ärendet – Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut – Bristande behörighet”
I mål T‑103/23,
Victor-Constantin Stan, Bukarest (Rumänien), företrädd av A. Şandru och V. Costa Ramos, advokater,
sökande,
mot
Europeiska åklagarmyndigheten, företrädd av L. De Matteis, F.-R. Radu och E. Farhat, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
TRIBUNALEN (tionde avdelningen),
sammansatt av ordföranden O. Porchia (referent), samt domarna M. Jaeger och P. Nihoul,
justitiesekreterare: V. Di Bucci,
med beaktande av det skriftliga förfarandet, särskilt
– ansökan, som inkom till tribunalens kansli den 23 februari 2023,
– Europeiska åklagarmyndighetens invändning om rättegångshinder, framställd genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 31 maj 2023,
– sökandens yttrande avseende invändningen om rättegångshinder, som inkom till tribunalens kansli den 17 juli 2023,
– interventionsansökningarna från Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen och Europaparlamentet, som inkom till tribunalens kansli den 3, 14 respektive 22 juni 2023,
följande
Beslut
1 Sökanden, Victor-Constantin Stan, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat ogiltigförklaring av det beslut som Europeiska åklagarmyndighetens permanenta avdelning nr 4 meddelade den 9 december 2022, om att talan ska väckas i det ärende som avser honom (nedan kallat det angripna beslutet).
Bakgrund
2 Den 22 december 2021 mottog Direcția Națională Anticorupție – Serviciul Teritorial Timişoara (Nationella korruptionsbekämpningsdirektoratet, avdelningen för Timişoara, Rumänien) uppgifter från två personer om att brott eventuellt hade begåtts.
3 Genom beslut av den 20 januari 2021 begärde den handläggande europeiska delegerade åklagaren i Rumänien att talan skulle väckas i det ärende som registrerats vid Nationella korruptionsbekämpningsdirektoratet, avdelningen för Timişoara, Rumänien.
4 Den 27 januari 2022 inledde den handläggande europeiska delegerade åklagaren i Rumänien en utredning. Enligt denne delegerade åklagare hade flera personer sedan år 2018 begått brott som gjort det möjligt för dem att olagligen uppbära medel från Europeiska unionens budget och från den rumänska statsbudgeten.
5 Den 28 juni 2022 underrättades sökanden, genom ett beslut av den handläggande europeiska delegerade åklagaren i Rumänien av den 27 juni 2022, om att han, såsom medgärningsman, var misstänkt för att olagligen ha uppburit rumänska medel, vilket är straffbelagt enligt artikel 306 i den rumänska strafflagen. Enligt den handläggande europeiska delegerade åklagaren i Rumänien hade sökanden, från och med den 27 december 2018 till och med den 31 augusti 2021, lämnat in falska, oriktiga och ofullständiga handlingar till Agenția pentru Întreprinderi Mici și Mijlocii, Atragere de Investiții și Promovarea Exportului Timișoara (Timişoaras byrå för små och medelstora företag, attraktiva investeringar och exportfrämjande, Rumänien), avseende projekt som sex bolag presenterat i syfte att erhålla medel från den rumänska statsbudgeten.
6 Den 9 december 2022 antog Europeiska åklagarmyndighetens permanenta avdelning nr 4 det angripna beslutet om att talan skulle väckas i ärendet, bland annat mot sökanden, och avskrev ärendet i den del det avsåg korruption och förfalskning som inte berörde sökanden.
7 Den 19 december 2022 lämnade den handläggande europeiska delegerade åklagaren i Rumänien in sin stämningsansökan, varvid Tribunalul Bucureşti (Förstainstansdomstolen i Bukarest, Rumänien) dömde honom för olagligt uppbärande av medel.
Parternas yrkanden
8 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet och efterföljande rättsakter, och
– i förekommande fall, fastställa att de bestämmelser i Europeiska åklagarmyndighetens interna arbetsordning som strider mot rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 283, 2017, s. 1) inte får tillämpas.
9 Inom ramen för sin invändning om rättegångshinder har Europaparlamentet yrkat att tribunalen ska
– avvisa talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
10 Sökanden har som svar på invändningen om rättegångshinder yrkat att tribunalen ska
– ogilla Europeiska kommissionens invändning om rättegångshinder, och
– i andra hand, låta beslutet anstå till dess att den avgör målet i sak.
Rättslig bedömning
11 Enligt artikel 130.1 och 130.7 i tribunalens rättegångsregler kan tribunalen, om svaranden ansöker om det, meddela beslut i fråga om rättegångshinder eller tribunalens behörighet utan att själva saken prövas. Eftersom Europeiska åklagarmyndigheten i förevarande mål har yrkat att tribunalen ska meddela beslut i fråga om rättegångshinder och tribunalen anser sig ha tillräckliga upplysningar genom handlingarna i målet, beslutar tribunalen att meddela beslut i frågan utan vidare handläggning.
12 Europeiska åklagarmyndigheten har åberopat tre grunder till stöd för sin invändning om rättegångshinder. För det första har Europeiska åklagarmyndigheten gjort gällande att tribunalen inte är behörig att pröva yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, eftersom artikel 263 FEUF inte är tillämplig på Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut i förevarande fall. För det andra har Europeiska åklagarmyndigheten gjort gällande att sökanden saknar talerätt. För det tredje anser nämnda åklagarmyndighet att eftersom talan inte kan prövas i sak, ska den invändning om rättsstridighet som sökanden har framställt i enlighet med artikel 277 FEUF avvisas.
13 Vad gäller den första grunden för invändningen om rättegångshinder har Europeiska åklagarmyndigheten hävdat att förevarande talan, som väckts med stöd av artikel 263 FEUF, inte kan tas upp till prövning eftersom det angripna beslutet endast kan bli föremål för domstolsprövning i enlighet med de villkor som föreskrivs i artikel 42 i förordning 2017/1939, vilka inte är uppfyllda i förevarande fall.
14 I detta avseende har Europeiska åklagarmyndigheten gjort gällande att artikel 263 FEUF inte är tillämplig på dess processuella beslut. I enlighet med artikel 86.3 FEUF utgör artikel 42 i förordning 2017/1939 lex specialis i förhållande till artikel 263 FEUF. Den ram för domstolsprövning av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut som föreskrivs i denna artikel 42 vilar på flera pelare, som gemensamt utgör ett system som garanterar full respekt för de processuella garantier som föreskrivs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
15 Den första av dessa pelare utgörs av artikel 42.1 i förordning 2017/1939, där det föreskrivs att domstolsprövningen av processuella beslut av Europeiska åklagarmyndigheten som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man ankommer på de behöriga nationella domstolarna, i enlighet med de krav och förfaranden som föreskrivs i nationell rätt. Enligt Europeiska åklagarmyndigheten är tilldelningen av denna behörighet till nationella domstolar en direkt och naturlig följd av att ärenden som prövas av Europeiska åklagarmyndigheten hänskjuts till den behöriga nationella domstolen. Enligt det befintliga regelverket är det dessutom endast de nationella domstolarna som är behöriga att tillämpa nationell rätt och unionsrätt samtidigt. Inom ramen för sin utrednings- och lagföringsverksamhet tillämpar Europeiska åklagarmyndigheten emellertid både unionsrätt och nationell rätt. Genom att anförtro en nationell domstol med behörighet att tillämpa såväl nationell rätt som unionsrätt domstolsprövningen av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut säkerställs rätten till ett effektivt rättsmedel för de personer som är föremål för Europeiska åklagarmyndighetens utredningar. Förordning 2017/1939 tillåter således ett partiellt undantag från de unionsrättsliga principerna om Europeiska unionens domstols exklusiva behörighet att kontrollera rättsakter som antagits av unionens institutioner, organ och byråer, ett undantag som fastställts bland annat i domstolens dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest (C‑219/17, EU:C:2018:1023), och som gör det möjligt för de nationella domstolarna att pröva Europeiska åklagarmyndighetens rättsakter och ogiltigförklara dem om de anses strida mot nationell rätt.
16 Europeiska åklagarmyndigheten har tillagt att för det fall att en nationell domstol prövar en av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut och detta anses strida mot en unionsrättslig bestämmelse, medför artikel 42.2 a i förordning 2017/1939 en skyldighet för den nationella domstolen att begära ett förhandsavgörande om beslutets giltighet, i enlighet med artikel 267 FEUF. I artikel 42.3 i förordning 2017/1939 fastställs dessutom ett undantag från regeln i artikel 42.1, för att täcka eventuella ytterligare situationer där ett beslut av Europeiska åklagarmyndigheten att avskriva ett ärende inte kan överklagas på nationell nivå, vilket är tillämpligt endast om beslutet bestrids direkt på grundval av unionsrätten.
17 Europeiska åklagarmyndigheten har dessutom preciserat att i det fall som avses i artikel 42.8 i förordning 2017/1939, avseende Europeiska åklagarmyndighetens rättsakter som inte är processuella beslut avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man, måste alla villkor för att väcka talan i enlighet med artikel 263 FEUF vara uppfyllda för att talan ska kunna tas upp till prövning.
18 Europeiska åklagarmyndigheten har slutligen framhållit de konsekvenser som skulle följa – såväl för åklagarmyndigheten som för Europeiska unionens domstol – om en talan om ogiltigförklaring av åklagarmyndighetens processuella beslut skulle kunna tas upp till prövning annat än i de undantagsfall som föreskrivs i artikel 42.3 i förordning 2017/1939. Dels skulle Europeiska åklagarmyndighetens utredningar fördröjas och Europeiska unionens domstol skulle omvandlas till appellationsdomstol i ett stort antal brottmål, dels skulle det strida mot artikel 86 FEUF och förordning 2017/1939 om en sådan talan om ogiltigförklaring kunde tas upp till prövning.
19 Sökanden har gjort gällande att hans talan kan tas upp till prövning. Enligt honom strider det synsätt som Europeiska åklagarmyndigheten förespråkar mot unionsrätten. Artikel 42 i förordning 2017/1939 uppfyller inte kraven på rätten till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan, och undergräver Europeiska unionens domstols behörighet att i enlighet med artikel 19 FEU säkerställa att lag och rätt följs vid tolkningen och tillämpningen av unionsfördragen och att autonomin i unionens rättsordning iakttas.
20 Sökanden har för det första understrukit att domstolsprövningen är en mekanism varigenom iakttagandet av rätten till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång garanteras. Effektivitetsprincipen, som har ett nära samband med iakttagandet av rätten till ett effektivt rättsmedel, kräver att enskilda har tillgång till lämpliga och effektiva rättsmedel för att tillvarata sina fri- och rättigheter enligt unionsrätten. Detta kan endast uppnås genom att tolka artikel 42 i förordning 2017/1939 så, att fysiska personer får väcka talan om ogiltigförklaring av Europeiska åklagarmyndighetens beslut vid Europeiska unionens domstol. De nationella domstolarna har inte heller ”behörighet eller möjlighet att fastställa att ett beslut av en av Europeiska åklagarmyndighetens permanenta avdelningar” strider mot unionsrätten, vilket innebär att iakttagandet av enskildas rätt till ett effektivt rättsmedel blir beroende av dessa domstolars vilja att begära förhandsavgörande. De nationella domstolarnas behörighet inskränker sig till att bedöma huruvida de grunder sökanden åberopat ger upphov till tillräckliga tvivel om den aktuella åtgärdens giltighet för att sökandens begäran om förhandsavgörande ska bifallas. Enskilda har således inte möjlighet att fritt använda sig av förfarandet för förhandsavgörande. En nationell domstols beslut att inte bifalla den tilltalades begäran om att inhämta ett förhandsavgörande medför en hög risk för att unionsrätten inte tillämpas eller tillämpas felaktigt.
21 Det finns för övrigt skillnader i fråga om ”i vilken utsträckning de nationella domstolarna i de olika medlemsstaterna faktiskt utnyttjar möjligheten att begära förhandsavgörande från EU-domstolen”, vilket kan leda till diskriminering mellan medborgare i olika medlemsstater. Sökanden anser att de rättsakter som Europeiska åklagarmyndigheten antar inom ramen för straffrättsliga förfaranden som genomförs av den handläggande europeiska delegerade åklagaren i Rumänien inte kan bli föremål för någon verklig domstolskontroll.
22 Sökanden har härvidlag gjort gällande att artikel 42.1 i förordning 2017/1939 ”på ett otillbörligt sätt splittrar behörigheten” för Europeiska unionens domstol. Sistnämnda domstol har nämligen slagit fast att ”domstolsprövningen i medlemsstaterna ska ske i enlighet med unionsrätten och att dess behörighet … inte får kringgås eller åsidosättas genom sekundärrättsliga bestämmelser”. Sökanden har dessutom hävdat att om enbart nationella domstolar anlitas för att erhålla domstolsskydd av unionsrätten kan det leda till motstridiga tolkningar och undergräva de harmoniserade principerna i unionens regelverk. Enligt sökanden innebär den omständigheten att Europeiska åklagarmyndighetens beslut inte omfattas av unionsdomstolarnas behörighet att han berövas det rättsmedel som han har rätt till enligt artikel 47 i stadgan.
23 För det andra har sökanden gjort gällande att hänvisningen i artikel 86.2 FEUF till lagföring vid nationella domstolar är ett undantag till Europeiska åklagarmyndighetens fördel som endast avser själva domstolsförfarandet, men som inte kan ges en extensiv tolkning och inte kan anses ha en sådan räckvidd att det kan utgöra hinder för den särskilda behörighet som unionsdomstolarna tilldelats. Sökanden har tillagt att det framgår av såväl en bokstavlig som teleologisk tolkning av artikel 86.3 FEUF att denna bestämmelse inte ger en uttrycklig möjlighet att göra avsteg från Europeiska unionens domstols behörighet i fråga om rättslig prövning av rättsakter som antagits av Europeiska åklagarmyndigheten, och inte heller en implicit möjlighet att begränsa denna behörighet. Artikel 42 i förordning 2017/1939 ska tolkas i enlighet och förening med andra unionsrättsliga regler och principer om domstolsprövning som tar hänsyn till rätten till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång.
24 Sökanden har för det tredje gjort gällande att de sakprövningsförutsättningar för en talan om ogiltigförklaring som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF är uppfyllda i förevarande fall. Det angripna beslutet är nämligen av sådan art att det har en direkt inverkan på hans rättsliga ställning. Beslutet berör honom direkt och påverkar på ett konkret sätt hans rättsliga ställning. Sökanden har således ett berättigat intresse av att detta beslut ogiltigförklaras, och han har iakttagit tvåmånadersfristen för att väcka talan mot det angripna beslutet.
25 Tribunalen gör härvidlag följande bedömning. Inledningsvis ska det erinras om att den mekanism som lagstiftaren har infört för att säkerställa prövningen av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut är en mekanism sui generis (se, analogt, beslut av den 13 juni 2022, Mendes de Almeida/rådet, T‑334/21, EU:T:2022:375, punkt 40, och beslut av den 25 oktober 2022, WO/Europeiska åklagarmyndigheten, T‑603/21, ej publicerat, EU:T:2022:683, punkt 36). Enligt skäl 88 i förordning 2017/1939 syftar denna mekanism till att säkerställa möjligheter till överklagande i enlighet med artikel 19.1 andra stycket i EU-fördraget.
26 När det gäller Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut föreskrivs i artikel 42 i förordning 2017/1939 att de ska kunna bli föremål för rättslig prövning. I punkt 1 i nämnda artikel föreskrivs närmare bestämt att processuella beslut av Europeiska åklagarmyndigheten som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man ska kunna bli föremål för prövning vid de behöriga nationella domstolarna i enlighet med de krav och förfaranden som föreskrivs i nationell rätt. I punkt 2 i samma artikel preciseras att EU-domstolen ska vara behörig att meddela förhandsavgöranden i enlighet med artikel 267 FEUF om giltigheten av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut i den mån en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat direkt på grundval av unionsrätten, tolkningen eller giltigheten av bestämmelser i unionsrätten, inklusive förordning 2017/1939, samt tolkningen av artiklarna 22 och 25 i denna förordning med avseende på en behörighetskonflikt mellan Europeiska åklagarmyndigheten och de behöriga nationella myndigheterna.
27 I artikel 42 i förordning 2017/1939 föreskrivs uttryckligen att det endast är Europeiska åklagarmyndighetens beslut att avskriva ett ärende, i den mån de bestrids direkt på grundval av unionsrätten, beslut som påverkar registrerades rättigheter inom ramen för kapitel VIII i förordning 2017/1939, samt Europeiska åklagarmyndighetens beslut som inte är processuella beslut, exempelvis beslut om allmänhetens rätt till tillgång till handlingar, beslut om avsättning av europeiska delegerade åklagare som antagits i enlighet med artikel 17.3 i denna förordning eller andra administrativa beslut, som kan bli föremål för prövning vid unionsdomstolen i enlighet med artikel 263 FEUF.
28 I förevarande fall är det viktigt att understryka att det angripna beslutet, i förhållande till sökanden, utgör ett processuellt beslut från Europeiska åklagarmyndigheten som inte utgör ett sådant beslut som avses i artikel 42.3 och 42.8 i förordning 2017/1939. Den del av det angripna beslutet som avskriver ärendet vad gäller korruption och förfalskning berör däremot inte sökanden.
29 Sökanden anser att tribunalen ska tolka artikel 42 i förordning 2017/1939 så, att den kan förklara sig behörig att pröva förevarande talan för att uppfylla kraven på rätten till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång, och för att inte undergräva Europeiska unionens domstols behörighet att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkningen och tillämpningen av unionsfördragen och att autonomin i unionens rättsordning iakttas.
30 När det gäller tolkningen av artikel 42 i förordning 2017/1939 ska det erinras om att det följer av fast rättspraxis att en extensiv tolkning av denna bestämmelse måste vara förenlig med den aktuella bestämmelsens ordalydelse och att inte ens principen om att bestämmelser ska tolkas så, att de överensstämmer med tvingande bestämmelser med högre rang kan tjäna som grund för en tolkning contra legem (se, analogt, dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom, C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 61, och dom av den 5 oktober 2020, Brown/kommissionen, T‑18/19, EU:T:2020:465, punkt 111).
31 När det gäller artikel 42.1 och 42.2 i förordning 2017/1939 är det otvivelaktigt så att ordalydelsen i dessa bestämmelser inte är tvetydig i den del de ger de nationella domstolarna exklusiv behörighet att pröva Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man, bortsett från de undantag som föreskrivs i punkt 3 i denna artikel och förfarandet för vissa av Europeiska åklagarmyndighetens beslut som avses i punkt 8 i samma artikel, och att det endast är genom en begäran om förhandsavgörande som EU-domstolen kan pröva dylika processuella besluts giltighet i förhållande till unionsrätten, samt tolka eller pröva giltigheten av bestämmelserna i förordning 2017/1939.
32 Genom att yrka att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet och förklara sig behörig att pröva förevarande talan genom en tolkning av artikel 42 i förordning 2017/1939 mot bakgrund av rätten till ett effektivt rättsmedel, förespråkar sökanden en tolkning contra legem som inte kan godtas.
33 I detta sammanhang ska det preciseras att även om det antas att sökanden inte endast har begärt en extensiv tolkning av artikel 42 i förordning 2017/1939 för att hävda att tribunalen är behörig i förevarande fall, och att han avser bestrida det angripna beslutet genom att, med åberopande av en invändning om rättsstridighet, bestrida giltigheten av nyssnämnda bestämmelse mot bakgrund av artikel 19 FEU, kan det konstateras att ett sådant bestridande inte kan godtas, eftersom tribunalen saknar behörighet att pröva målet i sak.
34 Vad allmänt gäller kraven på ett effektivt domstolsskydd är det lämpligt att påpeka att inom ramen för den domstolsprövning som föreskrivs i förordning 2017/1939, är EU-domstolen, enligt artikel 267 FEUF, bland annat behörig att pröva frågor om tolkningen och giltigheten av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut samt unionsrättsliga bestämmelser, inbegripet bestämmelser i nämnda förordning, vilket också bekräftas i artikel 42.2 i samma förordning.
35 I förevarande fall kan sökanden i princip väcka talan mot sådana processuella beslut från Europeiska åklagarmyndigheten som avses i artikel 42.1 i förordning 2017/1939 vid behöriga nationella domstolar, och i detta sammanhang göra gällande att beslutet är rättsstridigt. För det fall att den nationella domstolen väljer att inhämta ett förhandsavgörande ankommer det på EU-domstolen att pröva huruvida nämnda artikel 42 är giltig och, i förekommande fall, huruvida den interna arbetsordningen är giltig mot bakgrund av förordning 2017/1939 och övriga unionsrättsliga bestämmelser, såsom sökanden yrkat i sin ansökan.
36 Mot bakgrund av det ovan anförda ska Europeiska åklagarmyndighetens första invändning om rättegångshinder bifallas och följaktligen ska Europeiska åklagarmyndighetens yrkande om att talan ska avvisas också bifallas. Förevarande talan ska följaktligen avvisas eftersom tribunalen saknar behörighet att pröva den, utan att det är nödvändigt att pröva de yrkanden som avser bestämmelserna i Europeiska åklagarmyndighetens interna arbetsordning, då de hänför sig till prövningen av målet i sak.
37 Det framgår av artikel 144.3 i rättegångsreglerna att om svaranden framställer en invändning om rättegångshinder eller om bristande behörighet enligt artikel 130.1 i rättegångsreglerna, ska interventionsansökningar prövas först efter det att invändningen har avslagits eller beslut har fattats om att invändningen ska prövas i samband med att målet avgörs i sak. Det förhåller sig dessutom så, att enligt artikel 142.2 i rättegångsreglerna förfaller ändamålet med interventionen bland annat när talan avvisas. Eftersom talan i förevarande fall ska avvisas i sin helhet på grund av tribunalens bristande behörighet, saknas det anledning att pröva interventionsansökningarna från Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen och Europaparlamentet.
Rättegångskostnader
38 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Europeiska åklagarmyndigheten har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska Europeiska åklagarmyndighetens yrkande bifallas, med undantag för de kostnader som hänför sig till interventionsansökningarna.
39 Om målet avgörs slutligt innan interventionsansökan har prövats ska interventionssökanden och parterna, i enlighet med artikel 144.10 i rättegångsreglerna, bära sina respektive rättegångskostnader i den mån de hänför sig till interventionsansökan. Följaktligen ska sökanden, Europeiska åklagarmyndigheten, rådet, kommissionen och parlamentet bära sina respektive rättegångskostnader i den mån de hänför sig till interventionsansökningarna.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (tionde avdelningen)
följande:
1) Talan avvisas.
2) Det saknas anledning att pröva interventionsansökningarna från Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen och Europaparlamentet.
3) Victor-Constantin Stan ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska åklagarmyndigheten, med undantag för de kostnader som hänför sig till interventionsansökningarna.
4) Victor-Constantin Stan, Europeiska åklagarmyndigheten, rådet, kommissionen och parlamentet ska bära sina respektive rättegångskostnader i den mån de hänför sig till interventionsansökningarna.
Luxemburg den 15 december 2023.
Justitiesekreterare | | Ordförande |