Mål T‑103/23
Victor-Constantin Stan
mot
Europeiska åklagarmyndigheten
Tribunalens beslut (tionde avdelningen) av den 15 december 2023
”Talan om ogiltigförklaring – Artikel 42.1 och 42.2 i förordning (EU) 2017/1939 – Beslut av Europeiska åklagarmyndighetens permanenta avdelning att väcka talan i ärendet – Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut – Bristande behörighet”
1. Unionsrätt – Tolkning – Metoder – Förbud mot att tolka unionsrätten contra legem
(se punkt 30)
2. Talan om ogiltigförklaring – Unionsdomstolens behörighet – Räckvidd – Tribunalens behörighet att pröva Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut – Saknas
(Artikel 263 FEUF; rådets förordning 2017/1939, artikel 42.1 och 42.2)
(se punkterna 31 och 36)
Resumé
Sedan två personer lämnat uppgifter till Direcția Națională Anticorupție - Serviciul Teritorial Timişoara (Nationella korruptionsbekämpningsdirektoratet, avdelningen för Timişoara, Rumänien) inledde en handläggande europeisk delegerad åklagare i Rumänien (nedan kallad åklagaren), i januari 2022, en utredning om att flera personer sedan år 2018 begått brott som gjort det möjligt för dem att olagligen uppbära medel från Europeiska unionens budget och från den rumänska statsbudgeten.
Inom ramen för denna utredning och efter ett beslut av åklagaren underrättades Victor-Constantin Stan om att han, såsom medgärningsman, var misstänkt för att olagligen ha uppburit rumänska medel, vilket är straffbelagt enligt den rumänska strafflagen. Enligt åklagaren hade Victor-Constantin Stan under flera år lämnat in falska, oriktiga och ofullständiga handlingar avseende projekt som sex bolag presenterat i syfte att erhålla medel från den rumänska statsbudgeten.
I december 2022 beslutade Europeiska åklagarmyndigheten att talan skulle väckas i ärendet, bland annat mot Victor-Constantin Stan, och avskrev ärendet i den del det avsåg korruption och förfalskning som inte berörde honom (nedan kallat det angripna beslutet).(1)
Victor-Constantin Stan väckte talan vid tribunalen och yrkade bland annat att det angripna beslutet skulle ogiltigförklaras och att tribunalen skulle förklara sig behörig att pröva talan. I detta avseende gjorde han bland annat gällande att förordning 2017/1939 om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten,(2) där det föreskrivs att de nationella domstolarna har exklusiv behörighet att pröva giltigheten av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut, inte uppfyller kraven på rätten till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång, som stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Till sitt försvar åberopade Europeiska åklagarmyndigheten invändningar om rättegångshinder, bland annat avseende att tribunalen saknade behörighet att pröva yrkanden om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, eftersom bestämmelserna om direkt talan artikel 263 FEUF, i förevarande fall, inte var tillämpliga på Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut.
Mot bakgrund av den talan som väckts och de invändningar om rättegångshinder som framställts, uttalar sig tribunalen för första gången om behörighetsfördelningen mellan unionsdomstolarna och de nationella domstolarna vad gäller domstolsprövningen av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut, och avvisar talan på grund av bristande behörighet.
Tribunalens bedömning
Tribunalen erinrar först och främst om att domstolsprövningen av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut regleras av artikel 42 i förordning 2017/1939. I denna bestämmelse föreskrivs att processuella beslut av Europeiska åklagarmyndigheten som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man ska kunna bli föremål för prövning vid de behöriga nationella domstolarna i enlighet med de krav och förfaranden som föreskrivs i nationell rätt.(3) I denna bestämmelse preciseras även att EU-domstolen ska vara behörig att meddela förhandsavgöranden(4) i enlighet med artikel 267 FEUF om, för det första, giltigheten av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut i den mån en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat direkt på grundval av unionsrätten, för det andra, tolkningen eller giltigheten av bestämmelser i unionsrätten, inklusive förordningen om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten, och, för det tredje, tolkningen av artiklarna 22 och 25 i denna förordning med avseende på en behörighetskonflikt mellan Europeiska åklagarmyndigheten och de behöriga nationella myndigheterna.
I nämnda artikel 42 föreskrivs uttryckligen att det endast är vissa av Europeiska åklagarmyndighetens beslut som kan bli föremål för en laglighetsprövning vid unionsdomstolen i enlighet med artikel 263 FEUF,(5) däribland beslut att avskriva ett ärende, i den mån de bestrids direkt på grundval av unionsrätten, beslut som påverkar registrerades rättigheter, samt beslut som inte är processuella beslut, exempelvis beslut om allmänhetens rätt till tillgång till handlingar, beslut om avsättning av europeiska delegerade åklagare eller andra administrativa beslut.
Vad därefter gäller möjligheten att grunda sin behörighet på en tolkning som är extensiv eller förenlig med artikel 42 i förordning 2017/1939, erinrar tribunalen om den fasta rättspraxis som innebär att en extensiv tolkning måste vara förenlig med den aktuella bestämmelsens ordalydelse och att inte ens principen om att bestämmelser ska tolkas så, att de överensstämmer med tvingande bestämmelser med högre rang kan tjäna som grund för en tolkning contra legem.
Tribunalen konstaterar i förevarande fall att när det gäller domstolsprövningen av Europeiska åklagarmyndighetens beslut är ordalydelsen i artikel 42.1 och 42.2 i förordning 2017/1939 otvetydig i den del den ger de nationella domstolarna exklusiv behörighet att pröva Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man, bortsett från de undantag som föreskrivs i punkt 3 och punkt 8 i denna artikel. Följaktligen är det endast genom en begäran om förhandsavgörande som EU-domstolen kan pröva dylika processuella besluts giltighet i förhållande till unionsrätten, samt tolka eller pröva giltigheten av bestämmelserna i nämnda förordning.
Mot bakgrund av ovanstående överväganden kan det konstateras att genom att yrka att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet och förklara sig behörig att pröva förevarande talan genom en tolkning av förordningen om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten mot bakgrund av rätten till ett effektivt rättsmedel, förespråkar sökanden en tolkning contra legem som inte kan godtas.
Slutligen ska det noteras att även om det antas att sökanden inte endast har begärt en extensiv tolkning av förordning 2017/1939 för att hävda att tribunalen är behörig i förevarande fall, och att han avser bestrida det angripna beslutet genom att, med åberopande av en invändning om rättsstridighet, bestrida giltigheten av denna förordning mot bakgrund av artikel 19 FEU, kan det konstateras att ett sådant bestridande inte kan godtas, eftersom tribunalen saknar behörighet att pröva målet i sak.
I detta avseende påpekar tribunalen att inom ramen för den domstolsprövning som föreskrivs i förordning 2017/1939, är EU-domstolen, i enlighet med artikel 267 FEUF, bland annat behörig att pröva frågor om tolkningen och giltigheten av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut samt unionsrättsliga bestämmelser, inbegripet bestämmelser i nämnda förordning.(6)
I förevarande fall kan sökanden i princip väcka talan mot sådana processuella beslut från Europeiska åklagarmyndigheten som avses i artikel 42.1 i förordning 2017/1939 vid behöriga nationella domstolar, och i detta sammanhang göra gällande att beslutet är rättsstridigt. För det fall att den nationella domstolen väljer att inhämta ett förhandsavgörande ankommer det på EU-domstolen att pröva huruvida nämnda artikel 42 är giltig och, i förekommande fall, huruvida Europeiska åklagarmyndighetens interna arbetsordning är giltig mot bakgrund av förordning 2017/1939 och övriga unionsrättsliga bestämmelser, vilket sökanden har ifrågasatt i sin ansökan.