Överklagande ingett den 11 september 2023 av Vincenzo D’Agostino och Dafin Srl av det beslut som tribunalen (fjärde avdelningen) meddelade den 25 juli 2023 i mål T-424/22, D’Agostino och Dafin mot ECB
(Mål C-566/23 P)
Rättegångsspråk: italienska
Parter
Klagande: Vincenzo D’Agostino, Dafin Srl (ombud: M. De Siena, avvocato)
Övrig part i målet: Europeiska centralbanken
Klagandenas yrkanden
Klagandena yrkar att domstolen ska upphäva tribunalens beslut av den 25 juli 2023 i mål T-424/22 genom vilket tribunalen ogillade den talan som väckts av Vincenzo D’Agostino, både för sin egen räkning och i egenskap av verkställande direktör för Dafin s.r.l., mot Europeiska centralbanken, samt bifalla de yrkanden klagandena framställt i tribunalen. Följaktligen yrkar klagandena att domstolen ska
fastställa att Europeiska centralbanken (ECB), företrädd av dess ordförande Christine Lagarde, har ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar på följande grunder:
I.a) ECB har förorsakat en värdeminskning på 450 596,28 euro för de värdepapper kallade SI FTSE.COPERP (se bilaga 3 till ansökan till tribunalen) som tillhörde Vincenzo D’Agostino, motsvarande det totala värdet på det investerade kapitalet, eftersom Christine Lagarde den 12 mars 2020, i egenskap av ordförande för ECB, genom att göra det berömda uttalandet ”Vi är inte här för att minska ’spreaden’, det är inte ECB:s funktion”, orsakade en betydande minskning av värdet på värdepapper på alla börser runt om i världen och med 16,92 % på Milanos fondbörs. En sådan procentuell minskning har aldrig tidigare förekommit vare sig i den börsens historia eller för andra börser i världen. Genom att vid en presskonferens tillkännage för hela världen att ECB inte längre skulle stödja värdet på värdepapper som emitterats av länder i svårigheter tillkännagav Christine Lagarde en total förändring jämfört med den penningpolitiska inriktning som ECB haft när den leddes av Mario Draghi, som hade avslutat sitt mandat i november 2019.
I.b) ECB har på grund av ovannämnda beteende, och till följd av det ovannämnda kraftiga nedgången för Milanos börsindex, förorsakat en minskning av värdet på klagandenas tillgångar.
I.c) ECB:s beteende innebar, på grund av den betydande värdeminskningen av Vincenzo D’Agostinos tillgångar att han, för att kompensera för ovannämnda värdeminskning, i egenskap av garant för Dafin Srl för den kreditfacilitet som Banca Fideuram SpA beviljat Dafin Srl, och för att avveckla den utnyttjade delen av krediten, blev tvungen att säkra den nödvändiga finansieringen genom att med kort varsel sälja andra värdepapper som han innehade, vilket orsakade en förlust på 2 534 422,16 euro år 2020 och ytterligare 336 517,30 euro under perioden 1 januari 2021–15 april 2021, och således en total förlust på 2 870 939,30 euro.
I.d) ECB har orsakat en ekonomisk förlust på 1 013 074,00 euro på grund av uteblivna vinster.
I.e) ECB har till följd av detta har orsakat en ekonomisk skada på totalt 4 334 609,28 euro.
Och följaktligen yrkas att domstolen ska:
Förplikta ECB, genom dess tjänstgörande ordförande, att betala ersättning till Vincenzo D’Agostino för ekonomisk skada bestående av faktisk skada och utebliven vinst, för icke-ekonomisk skada och ersättning för ”förlorade möjligheter”, beräknad enligt de kriterier som anges i de relevanta kapitlen och punkterna i förevarande överklagan, genom betalning av följande belopp:
II.1) 4 334 609,28 euro för ekonomisk skada,
II.2) 1 000 000 euro för ideell skada,
II.3) och därmed totalt 5 321 535,68 euro,
samt att betala dröjsmålsränta på ovannämnda belopp, vilken ska beräknas från och med den 12 mars 2020, den dag då skadan inträffade, fram till att ersättning faktiskt erlagts.
I andra hand, förplikta ECB, genom dess tjänstgörande ordförande, att betala de olika ersättningsbelopp som domstolen finner skäliga och fastställer under rättegången, efter att domstolen inhämtat ett sakkunnigutlåtande i enlighet med domstolens rättegångsregler,
Förplikta ECB att betala det ytterligare belopp som domstolen finner skäligt som ersättning för ”förlorade möjligheter”.
V) I tredje hand, återförvisa målet till tribunalen.
VI) Förplikta motparten att betala rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Till stöd för sitt överklagande har klagandena för det första gjort gällande att tribunalen, i strid med rätten till försvar enligt artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, nekade dem rätten att bemöta ECB:s svaromål, en rätt som klagandena önskade utöva genom att lägga fram en edsvuren teknisk rapport som framtagits för att kontrollera huruvida den betydande nedgången i börs- och börsindex i Milano berodde på covid-pandemins effekter, såsom ECB har hävdat, eller på uttalandet från ECB:s ordförande, såsom klagandena har gjort gällande.
För det andra har klagandena hävdat att de redan i sin ansökan visat att det fanns ett orsakssamband mellan det omtvistade uttalandet, nedgången i Milanos börsindex och den därmed förknippade nedgången i värdet på Vincenzo D’Agostino värdepapper. Klagandena har erinrat om att pressöversikten avseende den presskonferens som ECB:s ordförande höll den 12 mars 2020, kommentarerna i italienska och internationella dagstidningar samt uttalandena från Republiken Italiens president visade att den allmänna uppfattningen var att börsnedgången uteslutande berodde på uttalandet från ECB:s ordförande. Dessutom visade ECB:s ordförandes initiativ att be om ursäkt och rätta till uttalandet att hon själv medgav att uttalandet hade orsakat extremt skadliga konsekvenser för marknaderna.
För det tredje har klagandena bestritt tribunalens konstateranden i punkterna 16–33 i det överklagade beslutet, enligt vilka ECB inte ådrog sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, eftersom ECB i förevarande fall inte hade åsidosatt en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Klagandena har gjort gällande att de bestämmelser som de hänvisat till är institutionella regler som fastställer befogenheterna för ECB:s enskilda organ och ger dem särskilda befogenheter. Enlig klagandena ger dessa bestämmelser enskilda rättigheter, och särskilt en rätt för enskilda att, i enlighet med principen om skydd för berättigade förväntningar, kunna förutsätta att de olika organen agerar i enlighet med de institutionella befogenheter som de tilldelats enligt lag.
För det fjärde har klagandena, i andra hand, gjort gällande att för det fall de regler som ECB:s ordförande åsidosatt inte hade till syfte att ge enskilda rättigheter, såsom tribunalen funnit, kan tribunalens resonemang inte godtas i den mån det bygger på en restriktiv tolkning av artikel 340 FEUF. I denna bestämmelse görs, i likhet med artikel 2043 i den italienska civillagen, ingen åtskillnad mellan bestämmelser som syftar till att ge enskilda rättigheter och andra bestämmelser, och som skulle innebära att det endast var vid åsidosättande av de regler som tillhör den första kategorin som den skadelidande hade rätt till ersättning. Resonemanget strider dessutom mot principerna i tribunalens dom i mål T-868/16, i vilken det slås fast att det kan föreligga ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen vid varje typ av rättsstridigt handlande som ger upphov till en skada som kan medföra ett sådant skadeståndsansvar.
För det femte har klagandena bestritt tribunalens konstaterande i punkt 32 i beslutet att klagandena, när de hävdat att ECB:s ordförande hade gjort sig skyldig till maktmissbruk, inte specifikt utvecklade detta argument i ansökan och lade fram det endast som en följd av de i ansökan angivna åsidosättandena av bestämmelser som inte var avsedda att ge enskilda rättigheter. Klagandena har gjort gällande att maktmissbruk innebär ”användandet av makt på ett sätt som är oförenligt med lagstiftningens krav” och föreligger när en unionsinstitution avviker från allmänna principer, såsom korrekthet, god tro och omsorg. Enligt klagandena rådde det inget tvivel om att ECB:s ordförande genom det omtvistade uttalandet hade åsidosatt principerna om korrekthet och om omsorg.
Klagandena har för det sjätte kritiserat tribunalen för att i punkt 35 i beslutet, vad gäller den ekonomiska skada som klagandena påstår sig ha lidit, ha återgett de faktiska omständigheterna på ett annat sätt än hur de beskrevs i ansökan. I denna ansökan angav Vincenzo D ’Agostino att han var garant för Dafin s.r.l. såvitt gällde den kreditfacilitet som Banca Fideuram hade beviljat bolaget, och att han på grund av minskningen av värdet på hans tillgångar till följd av att värdepapperen SI FISTE COPERP blivit värdelösa i samband med börskraschen på Milanobörsen efter det omtvistade uttalandet, befarade en reaktion från bankens sida. Han anskaffade därför medel för att avsluta denna kreditlina och var för att göra detta tvungen att sälja andra värdepapper som han innehade till ofördelaktiga kurser, och han ådrog sig således ytterligare förluster.
____________