TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)
den 7 september 2022 (*)
”Personalmål – Tjänstemän – Distansarbete – Ansökan om ersättning för kostnader för telefon och internetanslutning – Avslag på ansökan – Invändning om rättsstridighet – Delvist upptagande till sakprövning – Artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa – Omsorgsplikt – Likhets- och icke-diskrimineringsprincipen – Rätt till respekt för privatlivet”
I mål T‑486/21,
OE, företrädd av advokaten G. Hervet,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av I. Melo Sampaio och L. Vernier, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Europaparlamentet, företrätt av M. Windisch, S. Bukšek Tomac och J. Van Pottelberge, samtliga i egenskap av ombud,
och
Europeiska unionens råd, företrätt av M. Bauer, i egenskap av ombud,
intervenienter,
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),
sammansatt av ordföranden S. Gervasoni samt domarna L. Madise och R. Frendo (referent),
justitiesekreterare: E. Coulon,
efter det skriftliga förfarandet, bland annat med beaktande av
– ansökan, som inkom till tribunalens kansli den 3 augusti 2021,
– interventionsansökningarna från Europeiska unionens råd och Europaparlamentet av den 27 september respektive den 17 november 2021, vilka ordföranden för tribunalens fjärde avdelning beviljade den 12 november respektive den 15 december 2021,
med beaktande av att ingen av parterna tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling, och av att tribunalen således, på grundval av referentens rapport och med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,
följande
Dom
1 Genom sin talan grundad på artikel 270 FEUF yrkar sökanden, OE, dels ogiltigförklaring av det beslut som den 18 december 2020 fattades av Infrastruktur- och logistikbyrån i Bryssel vid Europeiska kommissionen om avslag på hennes ansökan om ersättning för utgifter i samband med arbetet till följd av det system för distansarbete till vilket hon blivit tvingad och för införskaffande av ett 4G-USB-minne, dels att kommissionen ska förpliktas att ersätta henne för kostnaderna, vidare bevilja henne internetanslutning och, slutligen, utbetala ett skadestånd på 10 000 euro som ersättning för den skada hon lidit.
I. Bakgrund till tvisten
2 Sökanden var vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna tjänsteman vid kommissionen.
3 Den 17 mars 2020 placerades personer bosatta i Belgien i isolering på grund av - covid-19-pandemin. Sökanden måste, liksom nästan hela personalen vid kommissionen, från och med denna dag utöva sin tjänst i form av distansarbete.
4 För telefoni och internetanslutning är sökanden knuten till bolaget VOO genom ett abonnemangsavtal som bland annat täcker en månatlig internetvolym om 100 gigabyte (GB) till en månatlig avgift av 37,46 euro. Vid högre förbrukning tillämpas en kompletterande taxa.
5 VOO fakturerade sökanden 1,89 euro för samtal under september 2020 till it-service desk och till kommissionens generaldirektoratet för informationsteknik. I november 2020 fakturerade VOO henne dessutom ytterligare 50 euro, eftersom hon under oktober månad hade förbrukat 137,434 GB utöver sitt internetpaket.
6 Eftersom sökanden ansåg att de kostnader som anges i punkt 5 ovan hänförde sig till det system för distansarbete som beslutats av kommissionen inkom hon den 2 december 2020 med en begäran om utbetalning av 51,89 euro i enlighet med artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).
7 Den 7 december 2020 kompletterade sökanden sin framställan och begärde att kommissionen skulle ge henne, och alla övriga tjänstemän som befann sig i en liknande situation med distansarbete, ett 4G-USB-minne som skulle göra det möjligt för henne att använda internet i tjänsten utanför kommissionens lokaler.
8 Genom beslut av den 18 december 2020 avslog kommissionens infrastruktur- och logistikbyrå i Bryssel sökandens ansökan om ersättning för sina utgifter ”för de kostnader som hon hade redovisat och/eller den utrustning som hon inköpt”. Byrån förklarade bland annat för sökanden att hon på vissa villkor kunde få ersättning för att införskaffa en kontorsstol och en datorskärm (nedan kallat kontorsutrustningen) till sitt hem. Byrån förklarade också för henne att hennes ansökan inte skulle beviljas, eftersom bestämmelserna om ersättning för kostnader för kontorsutrustning i bostaden redan hade fastställts och inte omfattade kostnaderna för internet och telefonsamtal.
9 Den 8 januari 2021 lämnade sökanden in ett klagomål angående ersättning för de kostnader som anges i punkt 6 ovan och om internetanslutning för tjänstebehov.
10 Den 5 maj 2021 avslog tillsättningsmyndigheten sökandens klagomål (nedan kallat beslutet om att avslå klagomålet) och grundade sig därvid huvudsakligen på att det inte förelåg någon rättslig grund för bifall av sökandens framställningar, varken i artikel 71 i tjänsteföreskrifterna eller i kommissionens beslut av den 17 december 2015 om distansarbete inom kommissionen, och heller inte i kommissionens riktlinjer för distansarbete under covid-19-pandemin (nedan kallade riktlinjerna om distansarbete), i den version som var tillämplig den 18 december 2020, den dag då det beslut fattades vilket anges i punkt 8 ovan.
11 Tillsättningsmyndigheten erinrade om att en distansarbetare i enlighet med bland annat artikel 9.3 i kommissionens beslut av den 17 december 2015 om distansarbete inom kommissionen själv ska bekosta det internetabonnemang och de kommunikationer som behövs för distansarbetet och att den rätt till ersättning för utgifter i samband med arbetet som anges i artikel 71 i tjänsteföreskrifterna omfattas av de villkor som fastställs i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, i vilken det inte finns någon angivelse av dessa kostnader. Tillsättningsmyndigheten angav också dels att vissa tjänstemän inom unionens institutioner erhöll ett finansiellt stöd för de berörda kostnaderna genom ett skatteavdrag som anges i artikel 3.4 i rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 260/68 av den 29 februari 1968 om villkoren för och förfarandet vid skatt till Europeiska gemenskaperna (EGT L 56, 1968, s. 8; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, ss. 45–47) i form av en minskning med 10 procent av skatteunderlaget för utgifter i samband med arbetet, dels att sökanden omfattades av detta avdrag. Tillsättningsmyndigheten ansåg att avslaget på ansökan om utbetalning av det begärda beloppet inte innebar någon kränkning av likabehandlingen av tjänstemän, varken med avseende på deras ställning eller på villkoren för internetanslutning och att det med avseende på sökanden inte utgjorde någon överträdelse av en påstådd avtalsförpliktelse att använda sitt internetabonnemang uteslutande för privata ändamål.
12 Sökanden hade dessförinnan, den 21 april 2021, inkommit med ytterligare en ansökan i enlighet med artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, vilken gällde beviljande av en ”internetvolym i bostaden för tjänstebruk”. Byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) inom kommissionen avslog denna ansökan genom beslut av den 14 juli 2021 med motiveringen att den gällde samma sak som sökandens klagomål av den 8 januari, vilket redan hade avslagits genom beslutet om att avvisa detta.
13 Den 3 maj 2021 meddelade sökanden sin enhetschef genom e-postmeddelande att hon ”utan internetanslutning” inte kunde tillgå servern och it-verktyg, men att hon i sin bostad alltjämt var tillgänglig för att svara på alla anvisningar och kunde nås per telefon. Som svar på detta e-postmeddelande meddelade generaldirektoratet för personal och säkerhet sökanden den 19 maj att hon ansågs ha varit frånvarande utan giltigt skäl den 3 maj 2021 och att en semesterdag skulle dras av från hennes årliga semestersaldo. Den 16 juli 2021 inlämnade sökanden klagomål mot detta beslut.
II. Parternas yrkanden
14 Sökanden yrkar att tribunalen ska
– i första hand förklara att artikel 71 i tjänsteföreskrifterna, som ligger till grund för beslutet om att avslå klagomålet, är rättsstridig,
– i andra hand ogiltigförklara beslutet om att avslå klagomålet,
– till följd av ovanstående förplikta kommissionen att
– utbetala ett belopp om 51,89 euro som ersättning för utgifter i samband med arbetet,
– inom ramen för distansarbetet bevilja henne en internetanslutning för yrkesbruk av något slag,
– utbetala 10 000 euro som gottgörelse för de skador hon lidit, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
15 Kommissionen yrkar att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
16 Europaparlamentet och Europeiska unionens råd yrkar att tribunalen ska ogilla talan.
III. Rättslig bedömning
A. Det första yrkandet
17 Genom sitt första yrkande, framställt i första hand, begär sökanden att domstolen ska förklara artikel 71 i tjänsteföreskrifterna rättsstridig. Hon framställer för detta en invändning om rättsstridighet beträffande denna artikel i vilken det föreskrivs att en tjänsteman på de villkor som fastställs i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna har rätt att få de utlägg ersatta som denne haft för bland annat kostnader som vederbörande har redovisat i samband med tjänsteutövningen.
18 Såsom varande ett självständigt yrkande i förhållande till de övriga yrkandena ska detta yrkande ogillas på grundval av att behörighet saknas, då artikel 270 FEUF och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna inte ger unionsdomstolen behörighet att avge rättsliga förklaringar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2018, SE/rådet, T‑231/17, ej publicerad, EU:T:2018:3, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
B. Det andra yrkandet
1. Föremålet för talan och huruvida det andra yrkandet kan tas upp till prövning i sak
19 Genom sitt andra yrkande begär sökanden att tribunalen ska ogiltigförklara beslutet om att avslå klagomålet.
20 Som kommissionen gjort gällande har dock enligt fast rättspraxis yrkanden om ogiltigförklaring som formellt sett beträffar ett beslut om att avslå ett klagomål den effekten att, om beslutet saknar självständigt innehåll, talan mot den akt mot vilken klagomålet har inlämnats ska anhängiggöras vid tribunalen (se dom av den 13 januari 2021, ZR/EUIPO, T‑610/18, ej publicerad, EU:T:2021:5, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
21 I förevarande fall ska emellertid konstateras att beslutet om att avslå klagomålet saknar självständigt innehåll och att det således inte finns anledning att pröva detta separat. Tillsättningsmyndigheten har nämligen i detta beslut förvisso fällt avgörande om ansökan om ersättning för det belopp som överstiger sökandens schablon och om hennes ansökan om ett medel för internettillträde. Dock hade Infrastruktur- och logistikbyrån i Bryssel i sitt beslut av den 18 december 2020 redan tagit ställning till den berörda ersättningen, samt också till beviljandet av utrustning i form av ett 4G-USB-minne, vilket sökanden hade tagit upp i sitt e-postmeddelande av den 7 december (se punkt 8 ovan).
22 Genom sitt andra yrkande vill sökanden få till stånd en ogiltigförklaring av det beslut som den 18 december 2020 fattades av Infrastruktur- och logistikbyrån i Bryssel om avslag på hennes begäran om utbetalning av beloppet 51,89 euro, redovisat som utgifter i samband med arbetet till följd av det system för distansarbete till vilket hon blivit tvingad, samt om att få ett 4G-USB-minne (nedan kallat det angripna beslutet).
23 Kommissionen har hävdat att det andra yrkandet inte kan tas upp till prövning i sak, eftersom det avser en ogiltigförklaring av PMO:s beslut av den 14 juli 2021 om att inte bifalla sökandens framställan av den 21 april samma år om att få en internetanslutning för yrkesbruk, eftersom detta inte hade föregåtts av ett klagomål.
24 Som framgår av punkt 21 ovan hade sökanden i alla händelser redan i sak ingett sin ansökan om internetanslutning, och Infrastruktur- och logistikbyrån i Bryssel hade i det angripna beslutet redan beslutat i ärendet, vilket därpå också tillsättningsmyndigheten hade gjort i beslutet om att avslå klagomålet. PMO:s beslut av den 14 juli 2021 (se punkt 12 ovan) motiveras dessutom av att ansökan av den 21 april samma år var överflödig.
25 Det andra yrkandet ska därför tolkas så, att det gäller en ogiltigförklaring av det angripna beslutet, inbegripet att det genom detta getts avslag på ansökan om att bevilja sökanden en internetanslutning. Detta yrkande kan därmed tas upp till prövning i sak.
2. De grunder som åberopas till stöd för det andra yrkande
26 Till stöd för sina yrkanden om ogiltigförklaring av det angripna beslutet har sökanden anfört fem grunder, av vilka den första vilar på en invändning om rättsstridighet beträffande artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa tjänsteföreskrifter, den andra, vilken åberopas i andra hand, på ett åsidosättande av denna artikel, den tredje på ett åsidosättande av omsorgsplikten och på rätten till god förvaltningssed, den fjärde på ett åsidosättande av principen om icke-diskriminering och den femte på ett åsidosättande av artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
a) Den första grunden: Invändning om rättsstridighet beträffande artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa tjänsteföreskrifter
1) Huruvida den första grunden kan tas upp till prövning i sak
27 Parlamentet har framställt två invändningar om rättegångshinder mot invändningen om rättsstridighet beträffande artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa. Den första avser den bristande precisionen i den första grunden och den andra invändningen avser att det har bortsetts från den accessoriska natur som invändningarna om rättsstridighet har.
28 Det ska här framhållas att en intervention, enligt artikel 142.1 i rättegångsreglerna för tribunalen, endast får ske i syfte att helt eller delvis stödja en av parternas yrkanden. Dessutom måste intervenienten enligt artikel 142.3 i rättegångsreglerna, godta målet sådant det föreligger vid tidpunkten för interventionen.
29 Det följer av dessa bestämmelser att en rättegångsdeltagare som tillåtits intervenera i ett mål till stöd för svaranden inte är berättigad att framställa en invändning om rättegångshinder som inte har uttryckts i denna parts yrkanden (se dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl., de förenade målen C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkt 67 och där angiven rättspraxis).
30 Härav följer att parlamentet inte har rätt att framställa de två invändningarna om rättegångshinder som anges i punkt 27 ovan, varför tribunalen inte uttryckligen måste bevara dem i sak.
31 Eftersom tribunalen dock i enlighet med artikel 129 i rättegångsreglerna, då det rör sig om rättegångshinder som inte kan avhjälpas, när som helst efter att ha hört parterna och på eget initiativ kan pröva om talan ska avvisas, bör den i förevarande mål i strävan att utöva god rättskipning pröva de nämnda rättegångshinder som inte kan avhjälpas (se för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 1993, CIRFS m.fl./kommissionen, C‑313/90, EU:C:1993:111, punkt 23, och dom av den 19 september 2018, HH Ferries m.fl./kommissionen, T‑68/15, EU:T:2018:563, punkt 41 (ej publicerad)).
i) Den första invändningen om rättegångshinder, vilken avser bristande precision i den första grunden
32 I sin interventionsinlaga har parlamentet gjort gällande att den invändning om rättsstridighet som framställts av sökanden saknar precision i så måtto att det i den endast görs gällande att artikel 71 i tjänsteföreskrifterna jämförd med bilaga VII till dessa skulle vara ”särskilt problematisk” genom att det inte anges hur tjänsten ska utövas vid distansarbete med avseende på eventuell ersättning för kostnader. Parlamentet har svårt att förstå vad detta problem består i liksom den rättsstridighet som sökanden åberopar.
33 Det ska härvid erinras om att det i enlighet med artikel 21 i domstolens stadga och artikel 76 d i rättegångsreglerna i varje ansökan ska ingå en uppgift om saken samt en kortfattad framställning av de grunder som åberopas.
34 För att säkerställa rättssäkerhet och en god rättskipning måste den kortfattade framställningen av grunderna vara så klar och precis att svaranden kan förbereda sitt försvar och att den behöriga domstolen kan pröva talan (dom av den 11 september 2014, MasterCard m.fl./kommissionen, C‑382/12 P, EU:C:2014:2201, punkt 41).
35 I förevarande mål kritiserar sökanden i sin invändning om rättsstridighet artikel 71 i tjänsteföreskrifterna samt bilaga VII till dessa för att det i dessa bestämmelser inte föreskrivs någon ersättning för utgifter som uppkommer för de anställda i samband med distansarbete. Sökanden sluter sig därav för det första till att dessa bestämmelser inte är anpassade till den ekonomiska och hälsorelaterade situationen till följd av covid-19-pandemin och för det andra till att denna lagstiftningslucka medför att en viss kategori av tjänstemän ges en finansiell fördel.
36 Det ska i detta sammanhang erinras om att angivelsen av grunderna för en talan inte är bunden till terminologin och uppräkningen i rättegångsreglerna, särskilt artikel 76 d i dessa. Det följer härav att framställningen av grunderna utifrån deras innehåll och inte utifrån deras rättsliga rubricering kan vara tillräcklig under förutsättning att grunderna på ett tillräckligt tydligt sätt framträder i ansökan (se dom av den 29 september 2021, Enosi Mastichoparagogon Chiou/EUIPO (MASTIHACARE), T‑60/20, ej publicerad, EU:T:2021:629, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
37 Det ska mot bakgrund av denna rättspraxis slås fast att den första grunden, vilken vilar på att artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa är rättsstridiga, är tillräckligt precis, eftersom dess innehåll är att med det första argumentet klandra avsaknaden av anpassning i dessa bestämmelser till förhållandena i samband med den kris som covid-19-pandemin innebar. Kommissionen, rådet och även parlamentet har för övrigt kunnat lämna svar i sak på den berörda invändningen om rättsstridighet.
38 Däremot saknar den första grunden precision vad avser sökandens andra argument, vilket vilar på en olikhet i behandling mellan tjänstemän.
39 I ansökan ska det nämligen klart anges vari grunden för talan består, vilket innebär att en abstrakt redogörelse i sig inte uppfyller kraven i rättegångsreglerna (se dom av den 11 september 2014, Gold East Paper och Gold Huasheng Paper/rådet, T‑444/11, EU:T:2014:773, punkt 93 och där angiven rättspraxis).
40 Såsom framgår av domstolens fasta praxis krävs det i fråga om en grund som vilar på åsidosättande av likhetsprincipen att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkterna 54 och 55 och där angiven rättspraxis).
41 Med beaktande av de bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som berörs i förevarande mål samt av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som, i detta fall, unionslagstiftaren har, åsidosätts för övrigt likabehandlingsprincipen endast om lagstiftaren gör en åtskillnad som är godtycklig eller uppenbart olämplig i förhållande till det syfte som eftersträvas genom den berörda lagstiftningen (se beslut av den 29 november 2021, Bergallou/rådet, T‑521/16, ej publicerat, EU:T:2021:854, punkt 80 och där angiven rättspraxis).
42 I en grund som vilar på åsidosättande av likabehandlingsprincipen åligger det därmed, i enlighet med de generella bestämmelser om bevisbörda som gäller för unionens rättsakter samt presumtionen att dessa rättsakter är lagenliga, i princip sökanden att redovisa förhållanden som påvisar att hon har behandlats på annat sätt än personer som befinner sig i en jämförbar situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, Morte Navarro/parlamentet, T‑280/09, ej publicerad, EU:T:2013:279, punkt 48, och dom av den 10 juni 2020, Spliethoff’s Bevrachtingskantoor/kommissionen, T‑564/15 RENV, ej publicerad, EU:T:2020:252, punkt 97) samt, med hänsyn till att lagstiftaren har ett stort utrymme för eget skön, att denna åtskillnad är godtycklig eller uppenbart olämplig.
43 I förevarande mål har sökanden dock i den första grunden, så som den formuleras i ansökan, varken angett vilka ekonomiska fördelar som hon avser eller de kategorier av tjänstemän mellan vilka jämförelsen gäller och än mindre de omständigheter av vilka det skulle framgå att den påstådda åtskillnaden skulle vara godtycklig eller uppenbart olämplig, vilket för att uppfylla kraven i artikel 76 d i rättegångsreglerna krävs inom en grund som vilar på ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen genom artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa.
44 Visserligen åberopar sökanden artikel 1d.5 i tjänsteföreskrifterna, i vilken det föreskrivs en fördelning av bevisbördan på så sätt att det åvilar institutionen att bevisa att det inte har förekommit något åsidosättande av likabehandlingsprincipen, eftersom en tjänsteman som anser sig kränkt genom ett åsidosättande av denna princip ska lägga fram fakta som ger anledning att anta att det har förekommit direkt eller indirekt diskriminering.
45 Rådet noterar emellertid med rätta att denna bestämmelse inte är avsedd att tillämpas när det gäller ett påstått åsidosättande av likhetsprincipen i själva tjänsteföreskrifterna, eftersom det av punkt 1 i artikel 1d, till vilken det hänvisas i punkt 5 i samma artikel, framgår att det åsidosättande av likhetsprincipen som avses är ett åsidosättande till följd av ”tillämpningen” av tjänsteföreskrifterna.
46 Visserligen har sökanden i sin ansökan anfört en annan grund, den fjärde, vilken också vilar på ett åsidosättande av principen om icke-diskriminering, och hon kritiserar däri den särbehandling som följer av att de tjänstemän som inte kan göra utlägg för kostnaderna för inköp av kontorsutrustning, vilka är ersättningsgilla i enlighet med riktlinjerna om distansarbete, är missgynnade i förhållande till övriga tjänstemän, även om dessa sistnämnda också kan redovisa utgifter i samband med arbetet.
47 Tribunalen kan dock inte på grund av sökandens bristande precision vara tvingad att genom rekonstruktion fastställa vilket rättssammanhang som kan anses stödja en grund genom att sammanställa olika spridda inslag i ansökan, med risk för att rekonstruera denna grund så att den får en räckvidd som nämnda part inte har tänkt sig. En motsatt ståndpunkt skulle på samma gång stå i strid med god rättskipning samt dispositionsprincipen och svarandens rätt till försvar (dom av den 2 april 2019, Fleig/Europeiska utrikestjänsten, T‑492/17, EU:T:2019:211, punkt 44 (ej publicerad)).
48 Sökanden har emellertid i sin replik och i sitt yttrande över parlamentets interventionsinlaga åberopat de åtgärder som parlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) vidtagit till förmån för sina respektive tjänstemän, samt de fördelar som de kommissionstjänstemän har vilka disponerar över en tjänstetelefon.
49 För prövningen av om ansökan står i överensstämmelse med kraven i artikel 76 i rättegångsreglerna är dock innehållet i repliken eller i andra påföljande inlagor utan relevans. Framför allt kan inte, för ett upptagande till prövning som medges enligt rättspraxis, de grunder och argument som anförs i repliken som komplettering av de grunder som anges i ansökan åberopas i syfte att kompensera en felaktighet vid talans ingivande avseende kraven i nämnda artikel, vid äventyr av att denna förlorar sitt innehåll (dom av den 12 december 2018, Deutsche Umwelthilfe/kommissionen, T‑498/14, ej publicerad, EU:T:2018:913, punkt 49). Härav följer att de grunder och argument som åberopas i detta sammanhang har åberopats för sent och, som i detta fall, är oberättigade och inte kan tas upp till prövning i sak.
50 Tribunalen slår därför fast att kommissionen och de intervenienter som stöder denna ska ges möjlighet att försvara sig i fråga om den första grunden i ansökan och att tribunalen kan fälla avgörande om denna, dock endast i den mån som sökanden kritiserar att artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa inte får tillämpas på de omständigheter som följde av covid-19-pandemin.
ii) Det andra invändningen om rättegångshinder, vilken avser ett bortseende från den accessoriska natur som invändningarna om rättsstridighet har
51 Parlamentet har gjort gällande att de grunder som inte avser en invändning om rättsstridighet mot artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa endast har lagts fram i andra hand och att ett sådant tillvägagångssätt står i strid med den accessoriska natur som en invändning om rättsstridighet har.
52 Det bör trots detta framhållas att den accessoriska naturen hos en invändning om rättsstridighet innebär att möjligheten att åberopa sig den omständigheten att en akt med allmän giltighet inte ska tillämpas enligt artikel 277 FEUF, inte utgör en självständig rätt att väcka talan och den inte kan utövas om det saknas rätt att väcka talan i huvudsaken (se beslut av den 16 maj 2019, ITSA/kommissionen, T‑396/18, ej publicerat, EU:T:2019:342, punkt 39 och där angiven rättspraxis). Däremot finns det inget i denna artikel som hindrar att invändningen om rättsstridighet görs gällande i första hand, eftersom de övriga grunderna endast görs gällande i andra hand.
iii) Slutsats i fråga om huruvida den första grunden kan tas upp till prövning i sak
53 Mot bakgrund av det ovan anförda kan den första grunden inte tas upp till prövning i sak för såvitt sökanden genom denna åberopar en påstådd diskriminering genom artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa. Den kan däremot tas upp till prövning i så måtto att den vilar på ett påstående om att berörda bestämmelser inte är anpassade till de förhållanden som rådde till följd av covid-19-pandemin.
2) Prövning i sak av den första grunden
54 Så som redovisats i punkt 35 ovan har sökanden hävdat att artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa inte är anpassade till den ekonomiska och hälsorelaterade situationen i världen till följd av covid-19-pandemin genom att det i dessa bestämmelser inte föreskrivs någon ersättning för de kostnader i samband med arbetet som tjänstemännen är tvingade att lägga ut inom ramen för distansarbetet.
55 Det ska emellertid påpekas att lagstiftaren inte kunde förutse covid-19-pandemin och nödvändigheten av att möta denna och inrätta ett system för distansarbete när denne vid det senaste tillfället ändrade innehållet i tjänsteföreskrifterna genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1023/2013 av den 22 oktober 2013 (EUT L 287, 2013, s. 15). Sökanden delar för övrigt denna uppfattning i sin replik.
56 På sidan 5 i sitt meddelande KOM(2010) 543 slutlig av den 8 oktober 2010 till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén med titeln ”Smart lagstiftning i Europeiska unionen” underströk dock kommissionen särskilt nyttan med att utvärdera lagstiftningen såsom en integrerad del av ”smart lagstiftning”. Kommissionen ansåg att ”kontroller av ändamålsenligheten (’fitness checks’)” skulle göra det möjligt att bedöma om regelverket för ett politikområde lämpar sig för sitt syfte och, om inte, vad som bör ändras. Målet är att spåra regler som ger upphov till onödiga bördor, inkonsekvenser och föråldrade eller ineffektiva åtgärder.
57 På sidorna 9 och 11 i sitt meddelande COM(2019) 178 final av den 15 april 2019 till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén med titeln ”Bättre lagstiftning: genomgång och vägen framåt” framhöll kommissionen likaså att utvärderingar är en av hörnstenarna i bättre lagstiftning genom att den möjliggör kontroller om den alltjämt är relevant, anpassad till sitt syfte och att den kan ge de resultat som lagstiftaren önskat och som de som berörs förväntar sig.
58 Framför allt är det enligt rättspraxis varje lagstiftares plikt att, om än inte fortlöpande så dock med vissa intervall, kontrollera att de bestämmelser som denne har infört alltjämt svarar mot de behov för vilka de tillkommit samt att ändra eller till och med upphäva bestämmelser som har förlorat sitt berättigande och som därmed inte längre är anpassade till den nya omgivning i vilken de ska ha rättsverkan (se dom av den 5 december 2012, Lebedef m.fl./kommissionen, F‑110/11, EU:F:2012:174, punkt 40 och där angivna förslag till avgörande; se även, för ett liknande resonemang, även dom av den 6 oktober 2015, Schrems, C‑362/14, EU:C:2015:650, punkt 76).
59 Lagstiftaren har dock ett stort handlingsutrymme vid kontrollen av om bestämmelserna är anpassade till behoven samt, i förekommande fall, när det gäller att anpassa tjänsteföreskrifterna och ändra de rättigheter och skyldigheter som tillkommer tjänstemän (se för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2007, Wils/parlamentet, F‑105/05, EU:F:2007:128, punkt 126).
60 Sökanden har dock inte anfört något argument, och än mindre några tillräckliga bevis, som med beaktande det stora utrymme för skönsmässig bedömning som lagstiftaren har klart skulle påvisa att artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa, över vilka sökanden har anfört klagomål, inte överensstämmer med behoven och att lagstiftaren i sådant fall skulle vara förpliktad att ändra dessa bestämmelser.
61 Även om det skulle krävas en ersättning för utgifter i samband med arbetet till följd av ett system för distansarbete ska hänsyn tas till att det för en ändring av tjänsteföreskrifterna i enlighet med artikel 336 FEUF krävs att parlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarande som anges i artikel 294 i nämnda fördrag antar en förordning efter att ha hört övriga berörda institutioner. Dessutom föreskrivs i artikel 294.2 FEUF att det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska inledas med att kommissionen lägger fram ett förslag, varvid det för utarbetandet av ett sådant förslag krävs flera faser, även bortsett från det nämnda hörandet.
62 Eftersom det för bedömning av lagenligheten av det angripna beslutet måste tas hänsyn till förfarandets komplexitet, de långa genomförandefrister för förbättrad lagstiftning som därpå skulle följa och de skyndsamma restriktioner som krävdes för att möta covid-19-pandemin vid den tidpunkt då det angripna beslutet fattades kan det inte riktas kritik mot unionsinstitutionerna för att de inte ändrade tjänsteföreskrifterna under pandemin.
63 Denna kritik kan i än mindre grad riktas mot lagstiftaren eftersom hänsyn måste tas till att det rör sig om åtgärder som skyndsamt vidtogs av institutionerna och övriga unionsorgan. Sålunda antog kommissionen skyndsamt riktlinjerna om distansarbete, i vilka det föreskrevs en ersättning till personalen för kostnader hänförliga till inköp av kontorsutrustning.
64 Visserligen har sökanden inom sin fjärde grund hävdat att dessa riktlinjer är diskriminerande. Denna grund kan dock, så som framgår av punkterna 99–108 nedan, inte vinna bifall.
65 Den första grunden, vilken vilar på en invändning om rättsstridighet beträffande artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII i dessa, kan därför inte bifallas.
b) Den andra grunden, som åberopas i andra hand: Åsidosättande av artikel 71 i tjänsteföreskrifterna
66 Sökanden har hävdat att tillsättningsmyndigheten genom att basera beslutet om att avslå klagomålet på motiveringen att det i artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och i bilaga VII till dessa inte föreskrivs en ersättning för kostnader för internetanslutning och telefoni dels har åsidosatt avsikten med dessa bestämmelser, som var att undvika att tjänstemännen själva skulle få bära de kostnader som uppkommer i samband med tjänsten, dels har bortsett från att det genom nämnda bestämmelser inte anges någon begränsning, vilket styrks av beslutet av EESK:s generalsekreterare av den 9 juni 2021, genom vilket personalen i denna kommitté erhöll en månatlig ersättning för att täcka de kostnader som uppstod på grund av distansarbetet (nedan kallat EESK:s beslut av den 9 juni 2021).
67 Trots att artikel 71 i tjänsteföreskrifterna mycket riktigt syftar till att undvika att tjänstemännen själva ska bära de kostnader som uppkommer i samband med tjänsteutövningen (dom av den 18 november 2015, FH/parlamentet, F‑26/15, EU:F:2015:137, punkt 32), är det dock enligt dess lydelse i enlighet med de villkor som fastställs i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna som det föreligger en rätt till ersättning för kostnaderna. I denna bilaga uppräknas uttömmande de kostnader som är ersättningsgilla. Därmed är beslutet om att avslå klagomålet på tillfredsställande sätt baserat på bland annat det förhållandet att det i artikel 71 i tjänsteföreskrifterna inte medger att sökandens ansökningar beviljades.
68 Till detta kommer att artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa, liksom alla unionsrättsliga bestämmelser som ger rätt till finansiella förmåner, ska tolkas strikt (se dom av den 18 juli 2017, kommissionen/RN, T‑695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
69 Framför allt står den ”teleologiska tolkning” av artikel 71 som sökanden har anfört i strid med lagstiftarens avsikt. Rådet har genom sin förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda i unionen (EUT L 124, 2004, s. 1) har lagstiftaren nämligen avsett att rationalisera de olika tillägg och ersättningar som då förekom, såsom framhålls i skäl 26 i förordningen och som rådet har påpekat.
70 I motsats till vad sökanden har hävdat står heller inte EESK:s beslut av den 9 juni 2021, och för övrigt heller inte de riktlinjer om distansarbete som antogs av kommissionen, i strid med den restriktiva karaktären hos artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa.
71 Den princip om EU-administrationens enhet, vilken anges i artikel 9.3 i Amsterdamfördraget, innebär förvisso att alla tjänstemän i samtliga unionsinstitutioner omfattas av enhetliga tjänsteföreskrifter. Denna princip innebär dock inte att institutionerna på exakt samma sätt måste bruka det utrymme för eget skön som tillerkänns dem i tjänsteföreskrifterna. Tvärtom omfattas de i sin egenskap av arbetsgivare av en princip om autonomi i fråga om sin personaladministration (dom av den 18 september 2013, Scheidemann/kommissionen, F‑76/12, EU:F:2013:132, punkt 26, och dom av den 21 januari 2014, Van Asbroeck/parlamentet, F‑102/12, EU:F:2014:4, punkt 29).
72 Trots att artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa är tillämpliga på samma sätt på unionens tjänstemän och övriga anställda följer härav att principen om autonomi på tillfredsställande sätt kan ligga till grund för skillnaderna mellan de begränsade åtgärder som antas av unionens institutioner, organ och byråer för att undvika att deras personal själva måste bära de kostnader som uppkommer vid tjänsteutövning i form av distansarbete. Detta konstaterande får än större bärighet eftersom åtgärderna i samband med det allmänna och obligatoriska system med distansarbete som infördes av medlemsstaterna för att möta covid-19-pandemin måste vidtas skyndsamt och under exceptionella förhållanden.
73 Härav följer att den andra grunden, som vilar på ett åsidosättande av artikel 71 i tjänsteföreskrifterna, ska underkännas.
c) Den tredje grunden: Åsidosättande av omsorgsplikten och rätten till god förvaltningssed
74 Sökanden har hävdat att tillsättningsmyndigheten genom sitt beslut om att avslå klagomålet har åsidosatt sin omsorgsplikt och rätten till god förvaltningssed, eftersom det ökade användningen av internetdata beror på att olika program för tjänstebruk har installerats, liksom på deltagande i webbutbildning, samt eftersom kommissionen har förnekat distansarbetets ekonomiska inverkan på hennes personliga situation på sådant sätt att balansen i hennes förhållande till unionen har rubbats.
75 Omsorgsplikten innebär bland annat att en myndighet, när den fattar beslut om en tjänstemans situation, ska beakta samtliga omständigheter som kan vara avgörande för beslutet och att myndigheten när den gör detta inte bara ska ta hänsyn till tjänstens intresse utan även till vederbörandes intresse. (dom av den 28 maj 1980, Kuhner/kommissionen, de förenade målen 33/79 och 75/79, EU:C:1980:139, punkt 22, och dom av den 7 november 2019, WN/parlamentet, T‑431/18, ej publicerad, EU:T:2019:781, punkt 105). Omsorgsplikten är sålunda ett särskilt uttryck för principen om god förvaltningssed och särskilt för en myndighets skyldighet att i varje ärende fullständigt och utförligt pröva situationen innan den fattar beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 maj 2016, GW/kommissionen, F‑111/15, EU:F:2016:122, punkt 40).
76 Som sökanden har angett återspeglar omsorgsplikten en avvägning mellan de ömsesidiga rättigheterna och skyldigheterna som tjänsteföreskrifterna har infört i förhållandet mellan en offentlig myndighet och de offentligt anställda. (dom av den 17 januari 2017, LP/Europol, T‑719/15 P, ej publicerad, EU:T:2017:7, punkt 60). Såsom uttryck för denna avvägning får dock aldrig omsorgsplikten tvinga administrationen att handla i strid med tillämpliga bestämmelser och får framför allt inte medföra att en unionsrättslig bestämmelse ges en verkan som står i strid med en tydlig och exakt lydelse i denna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2004, Di Marzio/kommissionen, T‑14/03, EU:T:2004:59, punkt 100, och dom av den 29 april 2020, CV m.fl./kommissionen, T‑496/19, ej publicerad, EU:T:2020:163, punkt 50).
77 Eftersom skyldigheten att ersätta de kostnader för dataanvändning som hänför sig till distansarbetet står i strid med den uttömmande karaktären hos artikel 71 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till dessa (se punkt 67 ovan) kan sökanden inte åberopa omsorgsplikten för att erhålla den berörda ersättningen.
78 Unionslagstiftaren har för övrigt redan tagit hänsyn till situationen för vissa tjänstemän, däribland sökanden, genom att bevilja dem ett skatteavdrag på 10 procent för att täcka utgifter i samband med arbetet, så som det föreskrivs i artikel 3.4 i förordning nr 260/68.
79 Dessutom har kommissionen själv visat prov på omsorg genom att i riktlinjerna om distansarbete föreskriva en ersättning, på vissa villkor, för inskaffande av kontorsutrustning.
80 Med förbehåll för den fråga om iakttagande av likhetsprincipen som kommer att behandlas inom ramen för den fjärde grunden är det förhållandet att denna form av stöd inte har beviljats sökanden inte tillräckligt för att påvisa ett åsidosättande av omsorgsplikten.
81 Med tanke på det stora utrymme för skönsmässig bedömning som förvaltningen har i fråga om personaladministration kan unionsdomstolen med avseende på omsorgsplikten endast pröva om denna har utövats inom rimliga gränser och att administrationen inte har använt sitt utrymme för eget skön på ett uppenbart felaktigt sätt (se, analogt, dom av den 4 december 2013, ETF/Schuerings, T‑107/11 P, EU:T:2013:624, punkterna 102 och 103).
82 Det ska dock påpekas att det av riktlinjerna om distansarbete framgår att kommissionen har valt att ge ersättning för kontorsutrustning för att dess tjänstemän och övriga anställda får arbetsmiljö som uppfyller relevanta normer för hälsa och säkerhet som motsvarar dem som gäller för ett kontor, vilket uppenbart är en manifestation av omsorg.
83 Tribunalen erinrar för fullständighetens skull om att det i fråga om ersättning för påstådda kostnader har slagits fast att om det saknas en bestämmelse av vilken det följer att kostnader anses ha uppkommit ska det i enlighet med principerna för bevisbörda ankomma på tjänstemannen själv att bevisa att han verkligen har haft kostnader som har direkt samband med arbetsuppgifterna (se, analogt, dom av den 11 juli 2000, Skrzypek/kommissionen, T‑134/99, EU:T:2000:184, punkt 81).
84 Sökanden inskränker sig dock till att hävda att hon hade fått ett efterkrav för 137,434 GB på grund av den ökade dataanvändningen under oktober månad 2020 och på grund av ett överskridande av den maximala volymen 100 GB, vilket hänförde sig till installering och användning för yrkesändamål av program som Skype for business, Webex eller Teams, samt till webbutbildning.
85 Det förhållandet att sökandens huvudsakliga dataanvändning under oktober 2020 var koncentrerad till fyra arbetsdagar räcker emellertid inte i sig för att bevisa att den andel som översteg månadspaketet hänförde sig till tjänstebruk. Bevisningen för att de berörda kostnaderna hänförde sig till tjänsteutövningen blir än svagare som det av de handlingar som sökanden själv ingett framgår att hon inte vid något annat tillfälle under den tid då distansarbete bedrevs hade en dataanvändning som översteg taket om 100 GB i hennes paket.
86 De uppgifter som lämnats av sökanden räcker därmed inte för att fastställa att överskridandet av hennes paket för internetanvändning skulle bero på distansarbetet och än mindre för att fastställa att kommissionen genom sitt avslag på hennes ansökan om ersättning skulle ha åsidosatt sin omsorgsplikt och principen om god förvaltningssed.
87 Det är slutligen ostridigt att sökandens operatör har fakturerat henne 1,89 euro för två telefonsamtal i september 2020 till it-service desk och till kommissionens generaldirektoratet för informationsteknik, varvid dock inte heller avslaget i fråga om utbetalning av detta belopp kan anses utgöra ett åsidosättande av omsorgsplikten med tanke på det ringa beloppet och de åtgärder som anges i punkterna 78 och 79 ovan.
88 Den tredje grunden ska därmed underkännas.
d) Den fjärde grunden: Åsidosättande av principen om icke-diskriminering
89 Sökanden har gjort gällande att tillsättningsmyndigheten motiverade beslutet om att avslå klagomålet med riktlinjerna om distansarbete. Genom riktlinjerna införts en första särbehandling mellan de tjänstemän vid kommissionen som har tillräckliga ekonomiska medel för att ligga ute med kostnaden för kontorsutrustning och de som inte har dessa medel och inte kan erhålla ersättning för andra utgifter i samband med arbetet. Detta skulle även medföra en andra särbehandling mot bakgrund av de förmåner som tjänstemännen och övriga anställda vid EESK åtnjuter genom EESK:s beslut av den 9 juni 2021.
1) Huruvida den fjärde grunden kan tas upp till prövning i sak
90 Kommissionen har hävdat att den fjärde grunden inte kan tas upp till prövning i sak eftersom den inte har anförts i klagomålet.
91 Tribunalen erinrar om att det enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna för att en talan ska få väckas av en tjänsteman mot den institution som denne tillhör krävs att det föregående administrativa förfarandet har förlöpt regelrätt.
92 Härvid kräver, vid äventyr att talan avvisas, regeln om överensstämmelse mellan klagomålet och den påföljande ansökan, vilken kommissionen har hänvisat till, att en grund som anförs vid unionsdomstolen, redan har anförts inom det administrativa förfarandet, för att tillsättningsmyndigheten ska få kännedom om den kritik som vederbörande har riktat mot det angripna beslutet (se dom av den 25 oktober 2013, kommissionen/Moschonaki, T‑467/11 P, EU:T:2013:557, punkt 71 och där angiven rättspraxis).
93 I förevarande fall har sökanden i sitt klagomål hävdat att likhetsprincipen har åsidosatts. Sökanden har i sitt klagomål jämfört dels, i fråga om telefonförbindelser, den ”högre ledningen”, där man disponerar tjänstetelefon, med övriga tjänstemän som måste betala för sin yrkeskommunikation, dels, i fråga om internetanvändning, dem som genom sina avtal med operatörerna förfogar över en betydande datavolym och hög databehandlingshastighet med dem som inte har dessa fördelar.
94 Ett åsidosättande av likhetsprincipen åberopades sålunda i klagomålet, men i ett annat sammanhang än i den fjärde grunden i ansökan.
95 Det ska dock framhållas att artikel 91 i tjänsteföreskrifterna inte har till syfte att på ett strikt och slutgiltigt sätt reglera en eventuell rättslig prövning, när talan inte ändrar grunden eller föremålet för klagomålet. För detta ändamål kan invändningarna utvecklas vid unionsdomstolen genom anförande av grunder och argument som inte nödvändigtvis återfinns i klagomålet, i den mån som dessa har ett nära samband (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2013, kommissionen/Moschonaki, T‑476/11 P, EU:T:2013:557, punkterna 73 och 76, och dom av den 2 mars 2017, DI/EASO, T‑730/15 P, EU:T:2017:138, punkterna 65 och 66).
96 Det förhållandet att sökanden för första gången i sin ansökan uttryckligen har angett en åtskillnad i behandlingen mellan dem som har respektive inte har de ekonomiska medel som krävs för utlägg av kostnaden för en kontorsutrustning ändrar därmed varken grunden för klagomålet eller föremålet för detta.
97 Sökanden kan dessutom heller inte kritiseras för att hon inte i sitt klagomål har åberopat en diskriminering mellan henne själv, i sin egenskap av tjänsteman vid kommissionen, och de anställda vid EESK, eftersom EESK:s beslut av den 9 juni 2021 fattades efter det att den administrativa fasen hade avslutats.
98 Härav följer att den fjärde grunden kan tas upp till prövning i sak.
2) Prövning i sak av den fjärde grunden
99 Så som anges i punkt 40 ovan kräver likhetsprincipen att lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan särbehandling.
100 I förevarande fall riktar sökanden för det första kritik mot kommissionen för att inte ha särbehandlat de tjänstemän som inte har medel för att förvärva en kontorsutrustning genom att erbjuda dem en möjlighet att få ersättning för sina telefonkostnader och sin dataanvändning.
101 Sökanden, som är placerad i lönegrad AST 4 och åtnjöt det skatteavdrag som anges i punkt 78 ovan, och som inte kan tala för andra tjänstemän, har emellertid inte anfört något som kan styrka att hon materiellt sett inte kunde lägga ut medel för kostnaderna för kontorsutrustning och att hon således befann sig i den missgynnade situation som hon åberopar. Hon har således inte bevisat att hon har behandlats som de tjänstemän som kan göra detta utlägg, trots att hon hade en annan ekonomisk situation.
102 Om det antogs att en sådan särbehandling kunde bevisas har sökanden dessutom i alla händelser inte kunnat visa att den berörda särbehandlingen skulle vara godtycklig eller uppenbart olämplig, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 41 ovan.
103 Som det anges i riktlinjerna om distansarbete motiverades tvärtom den åtgärd som möjliggjorde ersättning för kostnader i samband med inköp av kontorsutrustning av behovet att hjälpa distansarbetare att fullgöra sina uppgifter under arbetsförhållanden som uppfyller skäliga normer för hälsa och säkerhet i förlängningen av artikel 1e 2 i tjänsteföreskrifterna. Åtgärden motiverades dessutom, så som kommissionen har påpekat, av en strävan efter att endast ersätta kostnader vars samband med tjänsteutövningen kunde bedömas objektivt.
104 För det andra har sökanden hävdat att hon har utsatts för diskriminering genom den mer förmånliga behandlingen av tjänstemän och övriga anställda vid EESK.
105 Det ska härvid påpekas (se punkt 71 ovan) att det förhållandet att alla tjänstemän omfattas av enhetliga tjänsteföreskrifter inte innebär att institutionerna på exakt samma sätt måste använda det utrymme för eget skön som de tillerkänns i tjänsteföreskrifterna, när institutionerna i stället omfattas av en princip om autonomi i sin egenskap av arbetsgivare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 1997, Gimenez/Regionkommittén, T‑220/95, EU:T:1997:130, punkt 72, och dom av den 21 januari 2014, Van Asbroeck/parlamentet, F‑102/12, EU:F:2014:4, punkt 29).
106 I förevarande fall är emellertid de riktlinjer om distansarbete som antagits av kommissionen samt EESK:s beslut av den 9 juni 2021 ett uttryck för principen om institutionernas autonomi med avseende på behandlingen av deras tjänstemän i den exceptionella situation som förelåg i samband med covid-19-pandemin (se punkt 72 ovan).
107 Följaktligen kan inte skillnaderna mellan de åtgärder som vidtagits av unionens institutioner, organ och byråer åberopas till stöd för en grund om åsidosättande av likabehandlingsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2017, Schönberger/revisionsrätten, T‑688/15 P, ej publicerad, EU:T:2017:76, punkt 187).
108 Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan ogillas såvitt avser den fjärde grunden.
e) Den femte grunden: Åsidosättande av artikel 7 i stadgan
109 Sökanden har gjort gällande att hon hade tvingats att hos kommissionen ansöka om beviljande av en internetanslutning för att kunna kompensera de kostnader som uppstått genom införandet av obligatoriskt distansarbete och att PMO:s beslut av den 14 juli 2021 om avslag på hennes ansökan om beviljande av en internetanslutning utgör ett intrång i hennes rätt till respekt för sitt privatliv och sin bostad.
110 I enlighet med artikel 7 i stadgan har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer. Den rätt som ges genom denna artikel är inte någon absolut rättighet. Den kan vara föremål för begränsningar i enlighet med artikel 52.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Facebook Ireland och Schrems, C‑311/18, EU:C:2020:559, punkterna 172 och 174 och där angiven rättspraxis).
111 Det ska här noteras att i fråga om en individuell åtgärd, såsom i förevarande fall, bör en eventuell begränsning i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan bedömas med hänsyn till den faktiska inverkan som denna har för den person som berörs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2018, F, C‑473/16, EU:C:2018:36, punkterna 52–54). Vidare kan det inte föreligga något intrång i utövandet av en rättighet när sambandet mellan rättigheten och den berörda åtgärden är alltför indirekt eller slumpartad för att kunna beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 december 2018, Janoha m.fl./kommissionen, T‑517/16, ej publicerad, EU:T:2018:874, punkterna 72 och 73).
112 I förevarande mål har sökanden endast gjort gällande att hon för sin tjänsteutövning i distansarbete med användande av sin egen internetanslutning hade tvingats att bryta mot det avtal som hon privat hade ingått med VOO, enligt vilket hennes internetanslutning var begränsad till privat och personligt bruk.
113 Sökanden har dock inte anfört någon omständighet genom vilken det kan utläsas att VOO skulle ha tolkat sitt avtal på sådant sätt att bolaget skulle förbjuda henne att privat använda sin anslutning vid tjänsteutövning och att detta förbud oundvikligen skulle påverka hennes rätt till respekt för sitt privatliv och sin bostad. Kommissionen har framhållit att den inte känner till något klagomål från internetoperatörer över att deras kunder skulle ha använt sin internetanslutning vid distansarbete och sökanden lägger inte fram något bevis för motsatsen.
114 Sökanden har visserligen gjort gällande att en annan internetoperatör har infört ett program genom vilket arbetsgivare kan bidra ekonomiskt till sina anställdas internetkostnader för att täcka de perioder då dessa utför distansarbete.
115 Kommissionen har dock med rätta påpekat att detta program endast har redovisats som en ”present” från arbetsgivare till deras anställda. Det är sålunda bara ett val som en arbetsgivare har träffat och inte ett instrument som enligt operatören skulle vara nödvändigt för att kunderna ska kunna uppfylla deras avtalsförpliktelser.
116 Det angripna beslutet kan därför inte anses utgöra en begränsning av sökandens rätt till respekt för sitt privatliv och sin bostad.
117 Den femte grunden ska således underkännas, liksom följaktligen hela det andra yrkandet.
C. Det tredje yrkandet
118 Genom sitt tredje yrkande begär sökanden att tribunalen ska förplikta kommissionen att betala sökanden 51,89 euro som ersättning för hennes utgifter i samband med arbetet, bevilja henne en internetanslutning för yrkesbruk inom ramen för distansarbetet och betala 10 000 euro som gottgörelse för olika skador hon åsamkats.
119 Eftersom sökanden formulerar sina anspråk ”till följd” av att det angripna beslutet ogiltigförklaras, räcker det här med att konstatera att eftersom det andra yrkandet inte kunde godtas kan heller inte det tredje yrkandet vinna bifall.
120 Sökande kan för övrigt inte heller vinna framgång med sitt yrkande om ersättning för den ideella skada som hon påstår sig ha åsamkats på grund av de upprepade avslagen på hennes ansökningar om att beviljas en internetanslutning, oron för att åter själv behöva bära kostnader i samband med arbetet, samt den omständigheten av att hon tvingats lämna kommissionen för att inte missgynnas vid bedömning och befordran.
121 Det ska erinras om att det av rättspraxis framgår att det ska vara fråga om en faktisk och säker skada. En skada som endast är hypotetisk och obestämd ger däremot ingen rätt till skadestånd (dom av den 3 december 2015, CN/parlamentet, T‑343/13, EU:T:2015:926, punkt 118). Det ankommer på den som gör gällande ett skadeståndsansvar mot unionen att styrka såväl att en skada har inträffat som dess omfattning. Denna skyldighet gäller även vid ideell skada. Enbart ett påstående som inte styrks av något bevis är otillräckligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 december 2015, CN/parlamentet, T‑343/13, EU:T:2015:926, punkterna 119 och 121).
122 För att i förevarande mål fastställa att sökanden faktiskt har åsamkats en ideell skada framlägger hon ett läkarintyg i vilket hon förklaras arbetsoförmögen från den 22 december 2020 klockan 14:30 till den 24 december.
123 Det rör sig här dock om ett enda, kortfattat läkarintyg, som framför allt inte innehåller någon anamnes. Intyget styrks heller inte av någon annan handling med vars hjälp hennes korta arbetsuppehåll skulle kunna hänföras till en påstådd ”psykisk och fysisk chock till följd av kommissionens avslag på hennes begäran om den internetvolym som krävs för att hon skulle kunna utföra sitt arbete”.
124 Sökanden har inte heller lagt fram något bevis till stöd för sin förklaring att hon hade drivits till att lämna kommissionen för att inte missgynnas med avseende på bedömning och befordran. Enbart den omständigheten att kommissionen ansåg att hon den 3 maj 2021 var frånvarande utan giltigt skäl och att kommissionen därför drog av en dag från hennes årliga semester (se punkt 13 ovan) utgör inte heller ett bevis för detta.
125 Sökanden har slutligen utan framgång yrkat gottgörelse för ideell skada som hon åsamkats på grund av denna förlorade semesterdag för otillåten frånvaro när hon nekade att använda sin privata internetanslutning för yrkesändamål.
126 Som kommissionen har gjort gällande kan detta yrkande inte tas upp till prövning i sak. Det framfördes nämligen första gången i stämningsansökan och har inte varit föremål för ett fullständigt administrativt förfarande i enlighet med artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna och i ett sammanhang där den direkta orsaken till den påstådda skadan inte följer av det angripna beslutet utan av det beslut som fattades av Generaldirektoratet för personal och säkerhet den 19 maj 2021.
127 Det tredje yrkandet ska därmed underkännas.
128 Mot denna bakgrund ska talan ogillas i sin helhet.
IV. Rättegångskostnader
129 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska rättegångsdeltagare som har tappat målet förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
130 Eftersom sökanden har tappat målet ska hon förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för kommissionen, i enlighet med kommissionens yrkanden.
131 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Parlamentet och rådet ska således bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) OE ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen.
3) Europaparlamentet och Europeiska unionens råd ska bära sina respektive rättegångskostnader.
Meddelad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 september 2022.
Underskrifter