Language of document : ECLI:EU:C:2015:743

Mål C‑422/14

Cristian Pujante Rivera

mot

Gestora Clubs Dir SL

och

Fondo de Garantía Salarial

(begäran om förhandsavgörande framställd av

Juzgado de lo Social nº 33 de Barcelona)

”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Kollektiva uppsägningar – Direktiv 98/59/EG – Artikel 1.1 första stycket a – Begreppet ’arbetstagare som normalt sysselsätts’ på den aktuella arbetsplatsen – Artikel 1.1 andra stycket – Begreppen ’uppsägning’ och ’upphörande av anställningsavtal som jämställs med uppsägning’ – Metoder för att beräkna antalet uppsagda arbetstagare”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 11 november 2015

1.        Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Den nationella domstolens behörighet – Behovet av ett förhandsavgörande och de ställda frågornas relevans – Den ankommer på den nationella domstolen att bedöma om så är fallet

(Artikel 267 FEUF)

2.        Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Kollektiva uppsägningar – Direktiv 98/59 – Tillämpningsområde – Begreppet kollektiva uppsägningar – Begreppet arbetstagare som ”normalt” sysselsätts på den aktuella arbetsplatsen – Arbetstagare som har ett anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter – Omfattas

(Rådets direktiv 98/59, artikel 1.1 första stycket a)

3.        Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Kollektiva uppsägningar – Direktiv 98/59 – Tillämpningsområde – Tröskelvärde på minst fem uppsägningar – Beräkningsmetod – Beaktande av upphörande av anställningsavtal som jämställs med uppsägning – Omfattas inte – Begränsning till uppsägningar i strikt betydelse

(Rådets direktiv 98/59, artikel 1.1 första stycket a och 2)

4.        Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Kollektiva uppsägningar – Direktiv 98/59 – Tillämpningsområde – Begreppet uppsägning – Betydande förändring av väsentliga delar av ett anställningsavtal av skäl som inte är hänförliga till arbetstagaren personligen – Omfattas

(Rådets direktiv 98/59, artikel 1.1 första stycket a)

1.        Se domen.

(se punkt 20)

2.        Artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar ska tolkas så, att arbetstagare som har ett anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter ska anses vara arbetstagare som normalt sysselsätts, i den mening som avses i den bestämmelsen, på den aktuella arbetsplatsen.

För det första innebär den bestämmelsen nämligen inte att det fastställs någon åtskillnad utifrån längden på arbetstagarnas anställningstid. En annan tolkning kan frånta samtliga arbetstagare i detta företag de rättigheter dessa har enligt det direktivet och utgöra hinder för det direktivets ändamålsenliga verkan.

För det andra kan de som har ett anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter och vars anställningsavtal upphör på grund av att den avtalade anställningstiden löper ut eller på grund av att arbetsuppgiften är slutförd, få samma skydd som tillsvidareanställda om de befinner sig i en liknande situation, nämligen om anställningsförhållandet upphör innan den tid som anges i anställningsavtalet har löpt ut eller innan den arbetsuppgift som de anställts för är slutförd.

Slutligen har unionslagstiftaren, genom att låta arbetstagarnas rättigheter enligt den ovannämnda bestämmelsen omfattas av kvantitativa kriterier, haft för avsikt att det sammanlagda antalet anställda på de aktuella arbetsplatserna ska beaktas för att inte påtvinga arbetsgivarna en oproportionerligt tung börda i förhållande till arbetsplatsens storlek. Vid beräkningen av antalet anställda på en arbetsplats för att tillämpa direktiv 98/59, är det emellertid inte relevant av vilket slag anställningsförhållandet är.

(se punkterna 32, 35 och 38–41 samt punkt 1 i domslutet)

3.        För att slå fast att en ”kollektiv uppsägning” föreligger i den mening som avses i artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar, vilket medför att det direktivet är tillämpligt, ska det villkor som anges i den bestämmelsens andra stycke, nämligen ”om antalet uppgår till minst fem”, tolkas på så sätt att det inte avser upphörande av anställningsavtal som jämställs med uppsägning, utan endast uppsägningar i strikt betydelse.

Eftersom sättet att beräkna ”uppsägningar” enligt artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 anges i andra stycket i artikel 1.1 i direktivet och eftersom de tröskelvärden för ”uppsägningar”, under vilka det direktivet inte är tillämpligt, fastställs i den förstnämnda bestämmelsen, skulle varje annan tolkning som syftar till att vidga eller begränsa tillämpningsområdet för direktiv 98/59 medföra att det aktuella villkoret, det vill säga ”om antalet uppgår till minst fem”, förlorade all ändamålsenlig verkan. Den tolkningen stöds dessutom av ändamålet med direktiv 98/59. Det var dessa ”egentliga” uppsägningar som unionslagstiftaren avsåg att ta sikte på när bestämmelserna om kollektiva uppsägningar antogs.

(se punkterna 44–46 samt punkt 2 i domslutet)

4.        Direktiv 98/59 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar ska tolkas på så sätt att den omständigheten att en arbetsgivare, ensidigt och till arbetstagarens nackdel, genomför en betydande förändring av väsentliga delar av anställningsavtalet av skäl som inte är hänförliga till arbetstagaren personligen omfattas av begreppet ”uppsägning” enligt artikel 1.1 första stycket a i det direktivet.

Med hänsyn till ändamålet för direktiv 98/59, vilket, såsom framgår av skäl 2 i detsamma, bland annat är att ge arbetstagarna större skydd vid kollektiva uppsägningar, kan de begrepp som definierar direktivets tillämpningsområde, inbegripet begreppet uppsägning i artikel 1.1 första stycket a i det direktivet, inte definieras snävt.

Enligt domstolens praxis har unionslagstiftarens avsikt med harmoniseringen av de bestämmelser som är tillämpliga vid kollektiva uppsägningar varit att både säkerställa ett jämförbart skydd för arbetstagarnas rättigheter i de olika medlemsstaterna och att de kostnader som detta skydd medför för företagen i unionen ska bli jämförbara.

Begreppet ”uppsägning” i artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59 är emellertid ett direkt villkor för att det skydd och de rättigheter som arbetstagarna har enligt det direktivet ska tillämpas. Det begreppet återverkar därför omedelbart på de kostnader som skyddet medför. Nationell lagstiftning eller tolkning av det begreppet som innebär att det förhållandet att anställningsavtalet hävs inte ska anses vara en ”uppsägning” i den mening som avses i direktiv 98/59, skulle innebära att direktivets tillämpningsområde ändrades och att det därmed fråntogs sin fulla verkan.

(se punkterna 51 och 53–55 samt punkt 3 i domslutet)