FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)

den 10 februari 2000 (1)

”Associering av gemenskapens utomeuropeiska länder och territorier -Förordning (EG) nr 2352/97 - Förordning (EG) nr 2494/97 - Talan omogiltigförklaring - Upptagande till sakprövning - ULT-beslutet - Skyddsåtgärd -Orsakssamband”

I de förenade målen T-32/98 och T-41/98,

Nederländska Antillernas regering, företrädd av advokaterna M.M. Slotboom ochP.V.F. Bos, Rotterdam, delgivningsadress: advokatbyrån M. Loesch, 11, rue Goethe,Luxemburg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiska rådgivarnaT. van Rijn och P.J. Kuijper, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress:rättstjänsten, C. Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

med stöd av

Konungariket Spanien, företrätt av N. Díaz Abad, abogado del Estado, i egenskapav ombud, delgivningsadress: Spaniens ambassad, 4-6,boulevard Emmanuel Servais, Luxemburg,

intervenient,

angående en talan om, i mål T-32/98, ogiltigförklaring av kommissionens förordning(EG) nr 2352/97 av den 27 november 1997 om införande av särskilda åtgärder förimport av ris med ursprung i de utomeuropeiska länderna och territorierna(EGT L 326, s. 21) och, i mål T-41/98, ogiltigförklaring av kommissionensförordning (EG) nr 2494/97 av den 12 december 1997 om utfärdande avimportlicenser för ris enligt KN-nummer 1006 med ursprung i de utomeuropeiskaländerna och territorierna inom ramen för de särskilda åtgärder som införts genomkommissionens förordning (EG) nr 2352/97 (EGT L 343, s. 17),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

sammansatt av ordföranden M. Jaeger samt domarna K. Lenaerts och J. Azizi,

justitiesekreterare: byrådirektören A. Mair,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den21 september 1999,

följande

Dom

     Tillämpliga bestämmelser

1.

    Nederländerna omfattar, förutom den europeiska delen, Nederländska Antillernaoch ön Aruba. Dessa två områden tillhör de utomeuropeiska länder och territorier(ULT) som anges i bilaga IV till EG-fördraget (nu bilaga II i ändrad lydelse) ochvars associering med gemenskapen regleras i fjärde delen i EG-fördraget.

Relevanta bestämmelser i fördraget

2.

    I artikel 131 i EG-fördraget (nu artikel 182 EG i ändrad lydelse) andra stycketanges att ”[s]yftet med associeringen skall vara att främja den ekonomiska och

sociala utvecklingen i [ULT] samt att upprätta nära ekonomiska förbindelsermellan dem och gemenskapen som helhet”.

3.

    Enligt artikel 132.1 i EG-fördraget (nu artikel 183.1 EG) skall ”[m]edlemsstaterna... i handeln med [ULT] tillämpa samma regler som de enligt detta fördragtillämpar inbördes”.

4.

    I artikel 133.1 i EG-fördraget (nu artikel 184.1 EG i ändrad lydelse) föreskrivsföljande: ”Tullar vid import till medlemsstaterna av varor med ursprung i [ULT]skall fullständigt avvecklas, vilket skall ske i takt med att tullarna gradvis avvecklasmellan medlemsstaterna enligt bestämmelserna i detta fördrag.”

5.

    I artikel 134 i EG-fördraget (nu artikel 185 EG) föreskrivs följande: ”Om tullnivånför varor från tredje land vid import till ett [ULT] vid tillämpning avbestämmelserna i artikel 133.1 kan orsaka omläggning i handeln till nackdel för enmedlemsstat, får denna begära att kommissionen föreslår övriga medlemsstaternödvändiga motåtgärder.”

6.

    Enligt artikel 136 i EG-fördraget (nu artikel 187 EG i ändrad lydelse) skall rådetanta riktlinjer för ULT:s associering med gemenskapen.

ULT-beslutet, beslutet om revidering efter halva giltighetstiden och olika åtgärder somvidtogs år 1997

7.

    Med stöd av artikel 136 i fördraget antog rådet den 25 juli 1991 beslut 91/482/EEGom associering av ULT med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 263,s. 1, svensk specialutgåva, område 11, volym 18, s. 3, nedan kallat ULT-beslutet).

8.

    I artiklarna 101.1 och 102 i ULT-beslutet föreskrevs följande, innan ändringenden 30 november 1997 infördes: ”Varor med ursprung i ULT skall importeras tillgemenskapen utan tullar eller avgifter med motsvarande verkan.

...

På import av produkter med ursprung i [ULT] skall gemenskapen inte tillämpanågra kvantitativa restriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan.”

9.

    I artikel 109.1 i ULT-beslutet föreskrivs att kommissionen, i överensstämmelse meddet förfarande som specificeras i bilaga 4 i nämnda beslut, får vidta specialåtgärderi form av skyddsåtgärder mot import av produkter med ursprung i ULT. Iartiklarna 109.2 och 110 i ULT-beslutet anges de villkor som sådana åtgärder måsteuppfylla.

10.

    Enligt artikel 240 i ULT-beslutet skall beslutet gälla under en period av 10 år frånoch med den 1 mars 1990. I artikel 240.3 föreskrivs att, före utgången av de första

fem åren, rådet enhälligt, på förslag från kommissionen, utöver gemenskapensekonomiska bistånd skall fastställa eventuella ändringar av ULT-beslutet enligtansvariga myndigheters önskemål för den andra femårsperioden eller ändringarsom föreslagits av kommissionen i belysning av dess egen erfarenhet eller somresultat av ändringar som är föremål för förhandling mellan gemenskapen ochAVS-staterna (Afrika, Västindien och Stillahavsstaterna). Eventuella ändringar skergenom ett ”beslut om revidering efter halva giltighetstiden”.

11.

    Den 24 november 1997 antog rådet, med tillämpning av ovannämnda artikel 240.3,beslut 97/803/EG om revidering efter halva giltighetstiden av ULT-beslutet(EGT L 329, s. 50, nedan kallat beslutet om revidering efter halva giltighetstiden).Genom detta beslut begränsas importen till gemenskapen av ris och socker medursprung i ULT.

12.

    Sökanden har väckt talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av beslutet omrevidering efter halva giltighetstiden (mål T-310/97). Med stöd av artikel 177 iEG-fördraget (nu artikel 234 EG) har ordföranden för Arrondissementsrechtbank's-Gravenhage (Nederländerna) begärt att domstolen skall avgöra huruvida dettabeslut är giltigt (mål C-17/98). Genom beslut av den 16 november 1998 imål T-310/97, Nederländska Antillerna mot rådet (REG 1998, s. II-4131), beslutadeförstainstansrätten att förfarandet i mål T-310/97 skulle förklaras vilande till dessatt domstolen har dömt i mål C-17/98.

13.

    Under år 1997 medförde tillämpningen av ULT-beslutet att kommissionen vidtogvissa åtgärder med stöd av artikel 109, i synnerhet på området för import av ris.

14.

    Genom förordning (EG) nr 304/97 av den 17 februari 1997 om införande avskyddsåtgärder mot import av ris med ursprung i ULT (EGT L 51, s. 1), vidtogrådet de första skyddsåtgärderna som begränsade importen till gemenskapen av rismed ursprung i ULT mellan den 1 januari 1997 och den 30 april 1997.Konungariket Nederländerna och bolaget Antillean Rice Mills har väckt talan omogiltigförklaring av denna förordning vid domstolen (mål C-110/97) respektive vidförstainstansrätten (mål T-41/97). Genom beslut av den 16 november 1998 imål T-41/97, Antillean Rice Mills mot rådet (REG 1998, s. II-4117), förklarade sigförstainstansrätten avstå från fortsatt handläggning i mål T-41/97 så att domstolenfår pröva talan om ogiltigförklaring.

15.

    Genom förordning (EG) nr 1036/97 av den 2 juni 1997 om införande avskyddsåtgärder mot import av ris med ursprung i ULT (EGT L 151, s. 8), vidtogrådet nya skyddsåtgärder som begränsade importen till gemenskapen av ris medursprung i ULT mellan den 1 maj 1997 och den 30 november 1997. Sökanden ochKonungariket Nederländerna har väckt talan om ogiltigförklaring av dennaförordning vid förstainstansrätten (mål T-179/97) respektive vid domstolen(mål C-301/97). Genom beslut av den 16 november 1998 i de förenademålen T-163/97 och T-179/97, Nederländska Antillerna mot rådet och

kommissionen (REG 1998, s. II-4123), förklarade sig förstainstansrätten även avståfrån fortsatt handläggning i mål T-179/97 så att domstolen får pröva målet.

16.

    Genom förordning (EG) nr 2352/97 av den 27 november 1997 om införande avsärskilda åtgärder för import av ris med ursprung i ULT (EGT L 326, s. 21) vidtogkommissionen en tredje omgång skyddsåtgärder. I förordningen föreskrevs reglerom utfärdande av importlicenser för ris med ursprung i ULT och om ställande aven banksäkerhet som motsvarar 50 procent av den tull som normalt är tillämpligpå den volym ris som ansökan om importlicens avser. I denna förordning föreskrevsäven att om en ansökan om licens överskred en månatlig volym på 13 300 ton risoch det fanns en risk för allvarliga störningar på gemenskapsmarknaden skullekommissionen vidta vissa åtgärder mot de ansökningar som överskred denna gränspå 13 300 ton. Förordningen trädde i kraft den 1 december 1997.

17.

    Den 12 december 1997 antog kommissionen förordning (EG) nr 2494/97 omutfärdande av importlicenser för ris enligt KN-nummer 1006 med ursprung i ULT,inom ramen för de särskilda åtgärder som införts genom förordning nr 2352/97(EGT L 343, s. 17). Kommissionen tog särskilt bort möjligheten att utfärdaimportlicenser från och med den 3 december 1997, och inlämnandet av nyaansökningar om importlicens avbröts fram till och med den 31 december 1997.

18.

    Förordning nr 2352/97 har upphävts genom artikel 14 i kommissionens förordningnr 2603/97/EG av den 16 december 1997 om fastställande avtillämpningsföreskrifter för import av ris med ursprung i AVS-staterna och ULT(EGT L 351, s. 22), i enlighet med artikel 108 a i ULT-beslutet i dess ändradelydelse. Sökanden har även väckt talan om ogiltigförklaring av denna förordning vidförstainstansrätten (mål T-52/98). Genom beslut av den 11 februari 1999 imål T-52/98, Nederländska Antillerna mot kommissionen (inte publicerat irättsfallssamlingen), beslutade förstainstansrätten att förfarandet i mål T-52/98skulle förklaras vilande till dess att domstolen har dömt i mål C-17/98.

Förfarandet

19.

    Sökanden har genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansliden 24 februari 1998, väckt talan om ogiltigförklaring av förordning nr 2352/97(mål T-32/98).

20.

    Sökanden har genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansliden 6 mars 1998, väckt talan om ogiltigförklaring av förordning nr 2494/97(mål T-41/98).

21.

    Konungariket Spanien har genom handlingar, som inkom till förstainstansrättenskansli den 28 maj och den 11 juni 1998, med stöd av artikel 115 irättegångsreglerna ansökt om att få intervenera i målen T-32/98 och T-41/98 tillstöd för kommissionens yrkanden. Genom beslut av den 1 och den 10 juli 1998

biföll ordföranden på förstainstansrättens fjärde avdelning dessainterventionsansökningar. Den 31 juli och den 6 augusti 1998 ingav KonungariketSpanien sina interventionsinlagor i de bägge målen, och parterna fick tillfälle attframföra sina synpunkter på dessa.

22.

    På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (tredjeavdelningen) att inleda det muntliga förfarandet utan att vidta föregående åtgärderför bevisupptagning. Som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 irättegångsreglerna skickades vissa skriftliga frågor till parterna, vilka dessabesvarade inom den föreskrivna fristen.

23.

    Parterna har utvecklat sin talan och svarat på frågor från förstainstansrätten vid detoffentliga sammanträdet i de båda målen den 21 september 1999.

24.

    Efter att hört parterna i detta avseende beslutar förstainstansrätten att de tvåmålen skall förenas vad gäller domen.

Parternas yrkanden

25.

    I mål T-32/98 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogiltigförklara förordning nr 2352/97, och

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

26.

    I mål T-41/98 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogiltigförklara förordning nr 2494/97, och

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

27.

    Kommissionen har i målen T-32/98 och T-41/98 yrkat att förstainstansrätten skall

-    avvisa eller åtminstone ogilla talan, och

-    förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

28.

    Intervenienten har i målen T-32/98 och T-41/98 yrkat att förstainstansrätten skall

-    avvisa talan på grund av att sökanden saknar talerätt,

-    i andra hand ogilla talan, och

-    förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

Tillåtligheten av interventionen

29.

    Sökanden har hävdat att förstainstansrätten inte kan beakta de ståndpunkter somKonungariket Spanien har framfört i sina interventionsinlagor. Den har i detavseendet gjort gällande att det inte finns något gemenskapsrättsligt sambandmellan Nederländska Antillerna och Spanien. Konungariket Nederländernasratificering av Konungariket Spaniens anslutningsfördrag omfattar nämligen endastNederländernas europeiska territorium.

30.

    Förstainstansrätten påpekar att besluten av den 1 och den 10 juli 1998, genom vilkaKonungariket Spanien tilläts att intervenera till stöd för kommissionens yrkandeni målen T-32/98 och T-41/98, visserligen inte hindrar att det i den slutliga domengörs en ny prövning av om Spaniens intervention skall tillåtas (domstolens dom avden 8 juli 1999 i mål C-234/92 P, Shell mot kommissionen, REG 1999, s. I-0000,punkt 25).

31.

    I motsats till vad sökanden har hävdat är dock Konungariket Spaniens interventioni de båda målen tillåten. Enligt artikel 37 första stycket i EG-stadgan för domstolen,vilken är tillämplig på förstainstansrätten enligt artikel 46 första stycket i stadgan,får medlemsstaterna intervenera i alla tvister inför förstainstansrätten. Denomständigheten att Konungariket Nederländernas ratificering av KonungariketSpaniens anslutningsfördrag endast omfattar Nederländernas europeiska territoriumpåverkar inte att Spanien utövar den rätt som det har getts i egenskap avmedlemsstat.

Upptagande till sakprövning av talan

Parternas argument

32.

    Kommissionen har, utan att göra en formell invändning om rättegångshinder ienlighet med artikel 114.1 i rättegångsreglerna, av tre skäl bestritt att talan kanupptas till sakprövning.

33.

    Kommissionen har för det första gjort gällande att sökanden inte har rätt att väckatalan med stöd av artikel 173 andra stycket i EG-fördraget (nu artikel 230 andrastycket EG i ändrad lydelse). Den har hänvisat till domstolens beslut avden 21 mars 1997 i mål C-95/97, Région wallonne mot kommissionen (REG 1997,s. I-1787, punkt 6), och har tillagt att den fjärde delen i fördraget inte tillerkännerNederländska Antillerna några särskilda rättigheter eller ålägger dem någrasärskilda skyldigheter som gör att deras rättsliga ställning kan jämställas medmedlemsstaternas rättsliga ställning. Nederländska Antillernas roll ibeslutsprocessen på de områden som avses i den fjärde delen i fördraget kan inteheller jämställas med institutionernas roll.

34.

    Kommissionen anser för det andra att talan inte heller kan tas upp till sakprövningi den mån den är grundad på artikel 173 fjärde stycket i fördraget. Sökanden berörsinte direkt av förordningarna nr 2352/97 och nr 2494/97 (nedan kallade de

omtvistade förordningarna). Nederländska Antillerna idkar inte själva handel medris med gemenskapen, och deras regering kan därför endast beröras av deomtvistade förordningarna i den mån som de företag inom risbranschen som äretablerade i Nederländska Antillerna påverkas. Vidare berörs inte heller sökandenpersonligen av de omtvistade förordningarna. Kommissionen har i det avseendetpåpekat att den omständigheten att Nederländska Antillerna nämns i bilaga IV tillfördraget inte är avgörande. Sökanden tillhör inte heller en sluten krets rättssubjekti den mening som avses i rättspraxis (domstolens dom av den 15 juli 1963 imål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197; svensk specialutgåva,volym 1, s. 181), eftersom det vid antagandet av de omtvistade förordningarna intevar känt hur många och vilka personer som förordningarna slutgiltigt skulle varatillämpliga på. Nederländska Antillerna har inte några faktiska eller rättsligasärdrag som skiljer dem från andra ULT. Samtliga ULT har åtminstone teoretisktsett möjlighet att förädla ris på samma sätt som Nederländska Antillerna.Situationen skiljer sig från den situation som rådde år 1993, då endastNederländska Antillerna exporterade ris till gemenskapen, eftersom ävenMontserrat började att exportera ris år 1996. Kommissionen har även åberopat ettutdrag ur förstainstansrättens beslut av den 16 juni 1998 i mål T-238/97, ComunidadAutónoma de Cantabria mot rådet (REG 1998, s. II-2271, punkterna 49 och 50).

35.

    Enligt kommissionen nämns för övrigt Nederländska Antillerna uttryckligen i detsjunde övervägandet i ingressen till förordning nr 2352/97 enbart för att ange attbeslutet av deras ekonomi- och finansminister att införa ett minimiexportpris på risinte gjorde det onödigt att vidta de omtvistade skyddsåtgärderna. Av detta kan inteslutsatsen dras att sökanden berörs personligen av förordningen. I artikel 109 iULT-beslutet anges även att kommissionen är skyldig att beakta vilka följderskyddsåtgärderna kan ha för ekonomin i samtliga ULT-länder och inte bara förNederländska Antillernas ekonomi. Ett kvantitativt villkor avseende den volym rissom exporteras till gemenskapen uppfyller inte heller desakprövningsförutsättningar som uppställs i rättspraxis.

36.

    För det tredje har kommissionen hävdat att sökanden inte har ett tillräckligtberättigat intresse att få saken prövad för att väcka talan om ogiltigförklaring medstöd av artikel 173 fjärde stycket i fördraget. Den har erinrat om att NederländskaAntillerna endast är en del av Konungariket Nederländerna, vilket har rösträtt irådet. Kommissionen anser att med hänsyn till den ställning som sökandensföreträdare har inom den nederländska regeringen kan inte NederländskaAntillerna skiljas från den medlemsstat som den ingår i när medlemsstaten uttalarsig i en fråga som rör ULT.

37.

    Kommissionen har vidare påpekat att Konungariket Nederländerna har enautonom talerätt enligt artikel 173 andra stycket i fördraget och att de omtvistadeförordningarna, i motsats till förordningarna nr 304/97 och 1036/97, inte har varitföremål för någon talan om ogiltigförklaring som väckts av KonungariketNederländerna (se ovan punkterna 14 och 15).

38.

    Slutligen har kommissionen påpekat att ett särskilt förfarande har införts vid rådetför de medlemsstater som dessa ULT är underställda, i syfte att tillvarata ULT:sintressen (artikel 1.5 i bilaga 4 i ULT-beslutet). I ULT-beslutet har det alltsåöverlämnats till dessa medlemsstater att tillvarata ULT:s intressen.

39.

    I sin duplik har kommissionen anfört att det inte är önskvärt att sökandentillerkänns ett berättigat intresse att få saken prövad, eftersom det skulle innebäraatt sökanden gavs rätt att vid gemenskapsdomstolarna sätta i fråga denintresseavvägning som de behöriga organen i Konungariket Nederländerna hargjort, vilken endast dessa organ kan göra på detta område. Enligt kommissionenhar förstainstansrätten bekräftat denna bedömning i det ovannämnda beslutetComunidad Autónoma de Cantabria mot rådet. Situationen var däremot en annani det förfarande som gett upphov till förstainstansrättens dom av den 30 april 1998i mål T-214/95, Vlaams Gewest mot kommissionen (REG 1998, s. II-717), i ochmed att det omtvistade kommissionsbeslutet avsåg ett stöd som omfattades av enbelgisk federal enhets exklusiva behörighet. I förevarande mål har kommissionenunderstrukit att de olika enheter som Nederländerna består av inte har någon egenbehörighet av detta slag vad gäller ULT:s handelsregler.

40.

    Även Konungariket Spanien har hävdat att talan inte kan tas upp till sakprövning,genom att påpeka att sökanden inte har talerätt i detta fall. Det har särskilt hävdatatt sökanden inte berörs direkt av de omtvistade förordningarna, eftersom det ännuinte har antagits några tillämpningsföreskrifter till dessa förordningar.

41.

    Sökanden har bestritt samtliga de argument som kommissionen har anfört och hargjort gällande att dess talan kan tas upp till sakprövning enligt bestämmelserna isåväl artikel 173 andra stycket som artikel 173 fjärde stycket i fördraget.

Förstainstansrättens bedömning

42.

    Vad beträffar frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning i den mån den harväckts med stöd av artikel 173 andra stycket i fördraget, erinrar förstainstansrättenom att enligt artikel 3 i rådets beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom avden 24 oktober 1988 om upprättandet av Europeiska gemenskapernasförstainstansrätt (EGT L 319, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 2, s. 89),i dess ändrade lydelse, är förstainstansrätten behörig att i första instans pröva talanom ogiltigförklaring som faller under fjärde stycket i artikel 173 i fördraget.Däremot är domstolen ensam behörig att pröva mål som väckts av en medlemsstat,rådet eller kommissionen med stöd av artikel 173 andra stycket i fördraget. Omsökanden ansåg att den kunde stödja sig på sistnämnda fördragsbestämmelse föratt yrka ogiltigförklaring av de omtvistade förordningarna skulle den följaktligen haväckt talan vid domstolen.

43.

    Under alla omständigheter framgår det av fördragens allmänna uppbyggnad attbegreppet medlemsstat - i den mening som avses i de institutionella

bestämmelserna och i synnerhet i bestämmelserna om domstolsprövning - enbartavser regeringarna i de medlemsstater som ingår i Europeiska gemenskaperna.Begreppet kan därför inte även anses omfatta regeringar för regioner ellerautonoma gemenskaper, oavsett omfattningen av den behörighet som de hartilldelats (domen i det ovannämnda målet Vlaams Gewest mot kommissionen,punkt 28, beslutet i det ovannämnda målet Comunidad Autónoma de Cantabriamot rådet, punkt 42, och omnämnd rättspraxis, samt förstainstansrättens beslut avden 23 oktober 1998 i mål T-609/97, Regione Puglia mot kommissionen ochSpanien, REG 1998, s. II-4051, punkt 16). Sökanden har följaktligen inte någontalerätt enligt artikel 173 andra stycket i fördraget.

44.

    Vad därefter beträffar frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning i den månden har väckts med stöd av artikel 173 fjärde stycket i fördraget, erinrarförstainstansrätten inledningsvis om att de bestämmelser i fördraget som berörenskildas rätt att föra talan inte kan tolkas restriktivt (se särskilt domen i detovannämnda målet Plaumann mot kommissionen, s. 222, och förstainstansrättensdom av den 11 juli 1996 i de förenade målen T-528/93, T-542/93, T-543/93 ochT-546/93, Métropole télévision m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II-649,punkt 60).

45.

    Det är ostridigt att Nederländska Antillerna är en självständig enhet som enligtnederländsk rätt är en juridisk person. Ett område i en medlemsstat som är enjuridisk person enligt nationell rätt kan i princip väcka talan om ogiltigförklaringi enlighet med artikel 173 fjärde stycket i fördraget, enligt vilken varje fysisk ellerjuridisk person får väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ettbeslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat tillen annan person, direkt och personligen berör honom (beslutet i det ovannämndamålet Comunidad Autónoma de Cantabria mot rådet, punkt 43).

46.

    Eftersom de omtvistade förordningarna inte är beslut riktade till sökanden i denmening som avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget skall förstainstansrättenundersöka om de utgör rättsakter med allmän giltighet eller om de skall ses sombeslut som utfärdats i form av en förordning. För att avgöra om en rättsakt harallmän giltighet eller inte skall det bedömas hur den är beskaffad och vilken rättsligverkan den är avsedd att få eller faktiskt får (domstolens dom avden 6 oktober 1982 i mål 307/81, Alusuisse mot rådet och kommissionen,REG 1982, s. 3463, svensk specialutgåva, volym 6, s. 523, punkt 8).

47.

    I förevarande mål framgår det visserligen av ingressen till förordning nr 2352/97 attkommissionen vid antagandet av rättsakten beaktade sökandens inställning ochsärskilt att sökanden fastställt ett minimiexportpris. I såväl sina inlagor som vidsammanträdet har kommissionen inte bestritt att den vid antagandet av deomtvistade förordningarna var medveten om att den största andelen importerat rismed ursprung i ULT härrörde från Nederländska Antillerna. Det kan dockkonstateras att kommissionen inte antog beslut som endast avsåg import av ris med

sådant ursprung. Kommissionen vidtog nämligen åtgärder med allmän giltighet, somutan åtskillnad var tillämpliga på import av ris med ursprung i samtliga ULT.

48.

    Följaktligen har de omtvistade förordningarna allmän giltighet och utgör inte besluti den mening som avses i artikel 189 i EG-fördraget (nu artikel 249 EG).

49.

    Förstainstansrätten skall dock undersöka huruvida sökanden, trots att de omtvistadeförordningarna har allmän giltighet, likväl kan anses beröras direkt och personligenav dessa. Att en rättsakt har allmän giltighet hindrar nämligen inte att vissa fysiskaeller juridiska personer kan beröras direkt och personligen av denna (se domstolensdom av den 18 maj 1994 i mål C-309/89, Codorniu mot rådet, REG 1994, s. I-1853,punkt 19, förstainstansrättens dom av den 14 september 1995 i de förenademålen T-480/93 och T-483/93, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen,REG 1995, s. II-2305, punkt 66, och av den 13 december 1995 i de förenademålen T-481/93 och T-484/93, Exporteurs in Levende Varkens m.fl. motkommissionen, REG 1995, s. II-2941, punkt 50).

50.

    Vad beträffar frågan huruvida sökanden berörs personligen av de omtvistadeförordningarna erinrar förstainstansrätten om att för att en fysisk eller juridiskperson skall anses beröras personligen av en rättsakt med allmän giltighet somantagits av en gemenskapsinstitution skall personen påverkas negativt av rättsaktenpå grund av vissa egenskaper som är utmärkande för denne eller på grund av enfaktisk situation som särskiljer denne i förhållande till alla andra personer(domarna i de ovannämnda målen Plaumann mot kommissionen, s. 223, ochCodorniu mot rådet, punkt 20, förstainstansrättens dom av den 27 april 1995 imål T-12/93, CCE de Vittel m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II-1247,punkt 36, och av den 17 juni 1998 i mål T-135/96, UEAPME mot rådet, REG 1998,s. II-2335, punkt 69, samt förstainstansrättens beslut av den 30 september 1997 imål T-122/96, Federolio mot kommissionen, REG 1997, s. II-1559, punkt 59).

51.

    Det har i fast rättspraxis fastslagits att den omständigheten att kommissionen pågrund av särskilda bestämmelser är skyldig att ta hänsyn till de konsekvenser förvissa enskildas situation som den rättsakt den har för avsikt att anta kan få, innebäratt de senare särskiljs (domstolens dom av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 207, av den 26 juni 1990 imål C-152/88, Sofrimport mot kommissionen, REG 1990, s. I-2477,förstainstansrättens dom i de ovannämnda målen Antillean Rice Mills m.fl. motkommissionen, punkt 67, och domstolens dom av den 11 februari 1999 imål C-390/95 P, Antillean Rice Mills m.fl., REG 1999, s. I-769, punkterna 25-30).

52.

    I detta fall har förordning nr 2352/97 och, som en åtgärd för att genomföra dennaförordning, förordning nr 2494/97 antagits med stöd av artikel 109 i ULT-beslutet,där det i stycke 1 föreskrivs att kommissionen på vissa villkor får vidtaskyddsåtgärder.

53.

    I ovannämnda artikel 109.2 föreskrivs följande: ”Vid tillämpningen av punkt 1 skallprioritet ges åt sådana åtgärder som så litet som möjligt stör associeringen ochgemenskapens funktion. Dessa åtgärder skall inte överskrida gränserna för vad somär strikt nödvändigt för avhjälpande av de svårigheter som har uppstått.”

54.

    Av denna bestämmelse framgår att när kommissionen har för avsikt att vidtaskyddsåtgärder med stöd av artikel 109.1 i ULT-beslutet är den skyldig att beaktade negativa återverkningar som dess beslut riskerar att få på ekonomin i ett berörtutomeuropeiskt land eller territorium eller för de berörda företagen (dom avden 11 februari 1999 i det ovannämnda målet Antillean Rice Mills m.fl. motkommissionen, punkt 28, och av den 14 september 1995 i de ovannämnda målenAntillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen, punkt 70).

55.

    Sökanden tillhör emellertid de ULT som nämns vid namn i bilaga IV till fördragetoch som bestämmelserna i fjärde delen i fördraget avseende associeringen av ULTär tillämpliga på. Enligt artikel 109.2 i ULT-beslutet var kommissionen såledesskyldig att vid antagandet av de omtvistade förordningarna beakta sökandenssärskilda situation, särskilt som det gick att förutse att de negativa återverkningarnaav de vidtagna åtgärderna framför allt skulle bli kännbara på sökandens territorium.Vid antagandet av de omtvistade förordningarna var kommissionen medveten omatt den största andelen av importen till gemenskapen av ris med ursprung i ULThärrörde från Nederländska Antillerna, vilket den för övrigt har medgett både i sinainlagor och vid sammanträdet.

56.

    Sökanden åtnjöt således ett särskilt skydd enligt gemenskapsrätten närkommissionen antog de omtvistade förordningarna och påverkades negativt avdessa på grund av en faktisk situation som särskiljer den i förhållande till alla andrapersoner (domarna i de ovannämnda målen Plaumann mot kommissionen, s. 223,Piraiki-Patraiki, punkterna 28-31, och dom av den 11 februari 1999 i detovannämnda målet Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen, punkt 28).Följaktligen berörs sökanden personligen av de omtvistade förordningarna i denmening som avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget.

57.

    Såsom kommissionen har påpekat räcker det visserligen inte att en regionalgemenskap i en medlemsstat styrker att tillämpningen eller genomförandet av engemenskapsrättslig rättsakt kan påverka de sociala och ekonomiska villkoren pådess territorium för att den skall anses beröras personligen av denna rättsakt (sebesluten i de ovannämnda målen Comunidad Autónoma de Cantabria mot rådet,punkterna 49 och 50, och Regione Puglia mot kommissionen och Spanien,punkterna 21 och 22). I förevarande fall berörs emellertid sökanden personligenav de omtvistade förordningarna, eftersom kommissionen enligt artikel 109.2 iULT-beslutet var skyldig att särskilt beakta sökandens situation när den avsåg attanta dessa förordningar.

58.

    Vad därefter beträffar sökandens berättigade intresse att få saken prövad i syfteatt få de omtvistade förordningarna ogiltigförklarade, kan det inte uteslutas att det

föreligger ett sådant intresse endast på grund av att Konungariket Nederländernahar en autonom talerätt enligt artikel 173 andra stycket i fördraget. I det avseendetskall det påpekas att på andra områden har inte den omständigheten att enmedlemsstat och en av medlemsstatens enheter samtidigt har ett berättigat intresseatt få saken prövad medfört att förstainstansrätten har ansett att enhetens intresseatt få saken prövad inte var tillräckligt för att en talan om ogiltigförklaring enligtartikel 173 fjärde stycket i fördraget skulle kunna tas upp till sakprövning (seförstainstansrättens dom i det ovannämnda Vlaams Gewest mot kommissionen,punkt 30, och av den 15 december 1999 i de förenade målen T-132/96 ochT-143/96, Freistaat Sachsen och Volkswagen mot kommissionen, REG 1999,s. II-0000, punkt 92). Inte heller den omständigheten att KonungariketNederländerna, med stöd av artikel 1.5 i bilaga 4 till ULT-beslutet, hade kunnatinleda ett särskilt förfarande vid rådet mot de omtvistade förordningarna kanpåverka sökandens berättigade intresse att få saken prövad i detta fall.

59.

    Förstainstansrätten underkänner även kommissionens argument, enligt vilket denavvägning som en medlemsstat har gjort mellan intressena i dess olika regionerinnan den intagit en ståndpunkt i rådet inte kan sättas i fråga vidgemenskapsdomstolarna av en särskild region. I det avseendet är det tillräckligt attkonstatera att de omtvistade förordningarna antogs av kommissionen och inte avrådet. Kommissionen skall i gemenskapens allmänna intresse fullgöra sinaskyldigheter under full oavhängighet i förhållande till medlemsstaterna.

60.

    Vad slutligen beträffar frågan huruvida sökanden berörs direkt av de omtvistadeförordningarna konstaterar förstainstansrätten att förordning nr 2352/97 innehålleren fullständig reglering som inte lämnar medlemsstaternas myndigheter någotutrymme för bedömning. Vad gäller ris med ursprung i ULT föreskrivs i förordningnr 2352/97 tvingande regler om ansökningar och utfärdande av importlicenser ochkommissionen ges dessutom behörighet att tillfälligt avbryta utfärdandet avimportlicenser om en fastställd kvot överskrids och det förekommer allvarligastörningar på marknaden. Sökanden berörs därför direkt av förordning nr 2352/97(se domstolens dom av den 13 maj 1971 de förenade målen 41/70-44/70,International Fruit Company m.fl. mot kommissionen, REG 1971, s. 411,punkterna 23-28, och av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts motparlamentet, REG 1986, s. 1339, svensk specialutgåva, volym 8, s. 529, punkt 31).

61.

    Sökanden berörs även direkt av förordning nr 2494/97, eftersom denna förordningtog bort möjligheten att utfärda importlicenser för ris enligt KN-nummer 1006 medursprung i ULT avseende de ansökningar som lämnades in från och medden 3 december 1997, och inlämnandet av nya ansökningar om importlicens för rismed sådant ursprung avbröts fram till och med den 31 december 1997.

62.

    Av det ovan anförda följer att talan kan tas upp till sakprövning.

Prövning i sak

63.

    Sökanden har åberopat tio grunder till stöd för sin talan i mål T-32/98. Den förstagrunden avser förekomsten av maktmissbruk. Den andra grunden avser att valetav rättslig grund för förordning nr 2352/97 var felaktigt. Den tredje grunden avseratt principen om rättssäkerhet har åsidosatts, och den fjärde grunden avser attartikel 133.1 i fördraget har åsidosatts. Den femte grunden avser att artiklarna132.1 och 134 i fördraget samt artikel 102 i ULT-beslutet och artikel 19 i bilaga 2till ULT-beslutet har åsidosatts. Den sjätte grunden avser att artikel 7.5 i avtalet omskyddsåtgärder och artikel XIII:2 c i GATT (Allmänna tull- och handelsavtalet)från år 1994 samt artikel 228.7 i EG-fördraget (nu artikel 300.7 EG i ändradlydelse) har åsidosatts. Den sjunde grunden avser att artikel 109.1 i ULT-beslutethar åsidosatts. Den åttonde grunden avser att artikel 109.2 i ULT-beslutet haråsidosatts. Den nionde grunden avser att artikel 190 i EG-fördraget (nuartikel 253 EG) har åsidosatts, och den tionde grunden avser att väsentligaformföreskrifter har åsidosatts.

64.

    Sökanden har i mål T-41/98 yrkat att förordning nr 2494/97 skall ogiltigförklaras,med hänvisning till att förordning nr 2352/97 var rättsstridig, med stöd av sammagrunder som den har åberopat i mål T-32/98.

65.

    Först skall förstainstansrätten bedöma grunden som avser att artikel 109.1 iULT-beslutet har åsidosatts.

Parternas argument

66.

    Sökanden har hävdat att artikel 109.1 i ULT-beslutet inte ger kommissionenbefogenhet att vidta skyddsåtgärder med anledning av importvolymen från ULT.Sökanden har i det avseendet åberopat artikel 132.1 i fördraget och påpekat attmedlemsstaterna inte får vidta skyddsåtgärder som begränsar handeln mellan demmed anledning av importvolymen från andra medlemsstater. Sökanden har vidarepåpekat att även för det fall kommissionen skulle kunna åberopa importvolymenfrån ULT för att vidta skyddsåtgärder har kommissionen i detta fall inte kunnatstyrka att det förelåg risk för att den kvantitet ris som importerats från ULT varsådan att den orsakade allvarliga störningar på gemenskapsmarknaden. Sökandenhar vidare hävdat att importvolymen av ris från ULT inte skulle kunna medförasådana störningar på grund av det minimiexportpris som sökanden infört för rismed ursprung i Nederländska Antillerna.

67.

    Kommissionen har genmält att sökandens första argument är grundat på en felaktigtolkning av artikel 132.1 i fördraget. Denna bestämmelse innehåller inte någonovillkorlig rättsregel utan anger endast ett av målen för samarbetet mellan ULToch gemenskapen. Sökanden kan därför inte åberopa denna artikel för att förvägrakommissionen rätten att vidta åtgärder med stöd av artikel 109 i ULT-beslutet medanledning av importvolymen av produkter med ursprung i ULT.

68.

    Kommissionen har vidare framhållit att ökningen av den mängd ris som importeratsfrån ULT från och med regleringsåret 1995/1996 var större än ökningen av den

totala volymen importerat ris till gemenskapen. Importandelen från ULT ökadefrån och med regleringsåret 1994/1995 till dess de första skyddsåtgärderna vidtogsi början av år 1997.

69.

    Kommissionen har uppgett att gemenskapens statistik visar att den totala volymenimporterat ris med ursprung i ULT uppgick till 162 541 ton vitt ris underregleringsåret 1996/1997 och inte till 65 000 ton, vilket sökanden har hävdat. Denökade importen av ris med ursprung i ULT pressade priserna på råris igemenskapen mycket hårt, vilket gjorde det nödvändigt med interventionsuppköpoch till och med exportbidrag till gemenskapens indicaris på en marknad med ettstrukturellt underskott. Skyddsåtgärderna kunde nämligen förhindra och påverkaden nedåtgående trend som konstaterades på gemenskapsmarknaden.

70.

    Kommissionen har även påpekat att det inte ankommer på den att styrka att detföreligger ett orsakssamband mellan risken för störningar pågemenskapsmarknaden för ris och importen av ris med ursprung i ULT. Det ärtillräckligt att det finns ett visst samband mellan de två fenomenen. Det äremellertid ostridigt att import från tredje land har en inverkan på denna marknad.

71.

    Kommissionen har vidare genmält att, även om det ris med ursprung i ULT somexporteras till gemenskapen i huvudsak härrör från Antillerna, inte allt ris härrörenbart från Nederländska Antillerna. Kommissionen har hävdat att den var tvungenatt fastställa en gräns för samtliga ULT och att den därför inte kunde vidta ensärskild åtgärd som enbart avsåg Nederländska Antillerna.

72.

    Intervenienten har anfört att när förordning nr 2352/97 antogs orsakade importenav ris med ursprung i ULT allvarliga störningar på gemenskapsmarknaden. Den harbland annat åberopat inlägg i Europaparlamentet av parlamentsledamöter ochkommissionsledamöter, där den stora ökningen av denna import från och medår 1995 omnämns. Intervenienten har även gett uppgifter om priset för likvärdigtskalat indicaris som producerats i Spanien, vilka visar att det skett en prissänkningfrån januari 1997 till februari 1998. Intervenienten har även erinrat om attkommissionen på detta område har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning.

Förstainstansrättens bedömning

73.

    Förstainstansrätten erinrar inledningsvis om att förordning nr 2352/97 antogs medstöd av artikel 109 i ULT-beslutet.

74.

    Enligt artikel 109.1 i ULT-beslutet får kommissionen vidta eller bemyndigavidtagandet av ”nödvändiga skyddsåtgärder” antingen ”om tillämpningen av [ULT-beslutet, vilket i princip föreskriver fri tillgång till gemenskapen för produkter medursprung i ULT] resulterar i allvarliga störningar i en ekonomisk sektor inomgemenskapen eller inom en eller flera av dess medlemsstater, eller om denresulterar i att deras externa ekonomiska stabilitet äventyras” eller ”att det uppstår

svårigheter som kan leda till en försämring inom en sektor av gemenskapensverksamhet eller i en region inom gemenskapen”.

75.

    Vid sammanträdet uppgav kommissionen att ordalydelsen i den första meningeni det andra övervägandet i förordning nr 2352/97 ger intryck av att förordningenhör till det första fall som avses i artikel 109.1 i ULT-beslutet.

76.

    Förstainstansrätten konstaterar att det faktiskt framgår av detta avsnitt i förordningnr 2352/97 att kommissionen vidtog den omtvistade åtgärden mot den bakgrunden.I den första meningen i andra övervägandet i ingressen till förordning nr 2352/97anges nämligen följande: ”Det finns risk för att en obegränsad import av ris medursprung i de utomeuropeiska länderna och territorierna kommer att leda tillallvarliga störningar på gemenskapens marknad för ris.”

77.

    Domstolen har i sin dom av den 11 februari 1999 i det ovannämnda måletAntillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen angett att ”[i] det första fall som avsesi [artikel 109.1 i ULT-beslutet], det vill säga om tillämpningen av ULT-beslutetresulterar i allvarliga störningar i en ekonomisk sektor inom gemenskapen ellerinom en eller flera av dess medlemsstater eller om den resulterar i att derasexterna ekonomiska stabilitet äventyras, måste det ... föreligga ett orsakssamband,eftersom skyddsåtgärderna skall syfta till att upphäva eller mildra de svårighetersom uppstått inom den aktuella sektorn” (punkt 47).

78.

    Även om kommissionen har ett stort utrymme för skön, inte enbart beträffandefrågan huruvida villkoren för att införa skyddsåtgärder är uppfyllda utan ävenbeträffande principen att införa sådana åtgärder (dom av den 14 september 1995i de ovannämnda målen Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen, punkt 122,och av den 11 februari 1999 i det ovannämnda målet Antillean Rice Mills m.fl. motkommissionen, punkt 48), ankommer det icke desto mindre på kommissionen attfastställa att det föreligger ett orsakssamband mellan tillämpningen av ULT-beslutetoch störningarna på gemenskapsmarknaden för att kunna införa de åtgärder somfastställts i förordning nr 2352/97.

79.

    Det framgår dock inte av förordning nr 2352/97 att kommissionen har styrkt att detförelåg ett sådant samband. I ingressen förklaras inte hur och i vilken utsträckningtillämpningen av ULT-beslutet, som garanterar ”obegränsad import av ris medursprung i de utomeuropeiska länderna och territorierna” (se ovan punkt 76), ledertill allvarliga störningar på gemenskapens marknad för ris så att antagandet avförordning nr 2352/97 blev nödvändigt för att upphäva eller mildra de svårighetersom konstaterats.

80.

    När förordning nr 2352/97 antogs den 27 november 1997 skulle förordningnr 1036/97, vilken begränsade importen av ris med ursprung i ULT (se ovanpunkt 15), just löpa ut, och beslutet om revidering efter halva giltighetstiden, vilkethar samma verkan (se ovan punkt 11), hade ännu inte trätt i kraft. Genom att antade omtvistade förordningarna ville kommissionen således kontrollera och begränsa

importen av ris med ursprung i ULT under perioden från det att förordningnr 1036/97 löpt ut till dess beslutet om revidering efter halva giltighetstiden träddei kraft.

81.

    I stället för att konkret undersöka vilken inverkan tillämpningen av ULT-beslutetskulle kunna få på gemenskapsmarknaden för ris, förutsatte kommissionen heltenkelt att tillämpningen oundvikligen skulle komma att allvarligt störa marknadeni avsaknad av några skyddsåtgärder som begränsade importen av ris med ursprungi ULT.

82.

    Det framgår att kommissionen inte kontrollerade om priset för ris importerat frånULT var lägre än priset för ris från gemenskapen. Kommissionen har i sitt svar påförstainstansrättens skriftliga fråga av den 14 juni 1999 medgett att den aldrig”gjorde någon jämförelse mellan priset för ris importerat från ULT och priset förris från gemenskapen”. Kommissionen har förklarat att dess ståndpunkt, att det varnödvändigt att vidta den omtvistade åtgärden, ”inte var grundad på det eventuelltlägre exportpriset för ris ... utan på hotet om obegränsad import (se andraövervägandet till förordning nr 2352/97)”. Om det, som sökanden har hävdat, skulleha visat sig att det ris som importerades från ULT såldes till ett högre pris än risfrån gemenskapen skulle det inte kunna bli föremål för en sådan efterfrågan inomgemenskapen att de importerade kvantiteterna skulle ha kunnat medföra allvarligastörningar på gemenskapsmarknaden efter det att förordning nr 1036/97 löpt ut.

83.

    Hotet om obegränsad import av produkter med ursprung i ULT följer direkt avtillämpningen av bestämmelserna i fjärde delen i fördraget och ULT-beslutet, därdet föreskrivs att handeln med ULT i princip skall jämställas med handeln mellanmedlemsstaterna (se ovan punkterna 2-8). Om ett sådant hot, vilket alltid äröverhängande om inte skyddsåtgärder vidtas, var tillräckligt för att styrka att detförelåg ett orsakssamband mellan tillämpningen av ULT-beslutet och eventuellastörningar i en ekonomisk sektor inom gemenskapen och för att berättigavidtagandet av åtgärder med stöd av artikel 109.1 i ULT-beslutet, skulle syftet medbestämmelserna i fjärde delen i fördraget och ULT-beslutet förfelas.

84.

    Förstainstansrätten drar således slutsatsen att, i motsats till de krav som uppställsi artikel 109.1 i ULT-beslutet, kommissionen inte har styrkt att det föreligger ettorsakssamband mellan importvolymen med ursprung i ULT som följer avtillämpningen av ULT-beslutet och eventuella allvarliga störningar somkonstaterades på gemenskapsmarknaden för ris. Denna underlåtenhet beror på enfelaktig rättstillämpning, eftersom kommissionen även i sitt svaromål i de bäggemålen har understrukit att den inte var tvungen att styrka att ett sådant sambandförelåg.

85.

    Talan kan således vinna bifall på den grund som avser att artikel 109.1 iULT-beslutet har åsidosatts.

86.

    Inom ramen för en tvist som avser ogiltigförklaring av ett beslut ankommer det intepå förstainstansrätten att träda i kommissionens ställe och på grundval avhandlingarna i målet bedöma om det vid antagandet av förordning nr 2352/97förelåg ett orsakssamband mellan tillämpningen av ULT-beslutet och de störningarsom vid denna tidpunkt förekom på gemenskapsmarknaden för ris (se i detavseendet förstainstansrättens dom av den 22 oktober 1996 i de förenademålen T-79/95 och T-80/95, SNCF och British Railways mot kommissionen,REG 1996, s. II-1491, punkt 64).

87.

    Förstainstansrätten finner således, utan att det är nödvändigt att ta ställning tillhuruvida sökandens övriga grunder är välgrundade, att förordning nr 2352/97 skallogiltigförklaras. Förordning nr 2494/97, som är grundad på förordning nr 2352/97,är följaktligen rättsstridig och skall också ogiltigförklaras.

Rättegångskostnader

88.

    Enligt artikel 87.2 i förstainstansrättens rättegångsregler skall tappande partförpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden haryrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersomkommissionen har tappat målet, skall sökandens yrkande bifallas.

89.

    I enlighet med artikel 87.4 i rättegångsreglerna skall Konungariket Spanien, somintervenerat till stöd för kommissionen, bära sina rättegångskostnader.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

följande dom:

1)    Målen T-32/98 och T-41/98 förenas vad gäller dom.

2)    Kommissionens förordning (EG) nr 2352/97 av den 27 november 1997 ominförande av särskilda åtgärder för import av ris med ursprung i deutomeuropeiska länderna och territorierna ogiltigförklaras.

3)    Kommissionens förordning (EG) nr 2494/97 av den 12 december 1997 omutfärdande av importlicenser för ris enligt KN-nummer 1006 med ursprungi de utomeuropeiska länderna och territorierna inom ramen för desärskilda åtgärder som införts genom kommissionens förordning (EG)nr 2352/97 ogiltigförklaras.

4)    Kommissionen skall bära sina rättegångskostnader samt ersätta Nederländska Antillernas regerings rättegångskostnader i de två målen.

5)    Intervenienten skall bära sina rättegångskostnader i de två målen.

JaegerLenaerts Azizi

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 februari 2000.

H. Jung

K. Lenaerts

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: nederländska.