FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 10 mars 2022(1)
Mål C‑804/21 PPU
C,
CD
Motpart:
Syyttäjä (åklagarmyndigheten)
(begäran om förhandsavgörande från Högsta domstolen (Finland))
”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584 – Överlämnande av eftersökta personer till den anmodande rättsliga myndigheten – Tidsfrist för överlämnande – Hinder för överlämnandet på grund av force majeure – Behörighet att fastställa force majeure – Utgången av tidsfristen för överlämnandet – Covid-19 – Ansökan om asyl”
I. Inledning
1. I artikel 23 i rambeslut 2002/584(2) regleras överlämnande av personer som eftersöks med en europeisk arresteringsorder efter det att den verkställande medlemsstatens behöriga myndigheter har fattat ett slutgiltigt beslut om utlämning av denna person. För det fall att den eftersökta personen inte överlämnas inom en mycket kort frist ska han eller hon försättas på fri fot enligt artikel 23.5. Om det föreligger hinder för överlämnandet på grund av force majeure kan denna frist förlängas enligt artikel 23.3. I detta sammanhang görs inte någon skillnad i bestämmelsen mellan en arresteringsorder för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff.
2. Förevarande begäran om förhandsavgörande ger domstolen möjlighet att precisera hur artikel 23.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas när det gäller frågan om huruvida polismyndigheterna i den verkställande medlemsstaten kan fastställa att det är fråga om force majeure. Det ska vidare klargöras vilken betydelse en asylansökan från den eftersökta personen ska tillmätas mot bakgrund av fristerna för överlämnande och frigivande. Dessutom uppkommer frågan under vilka villkor artikel 23 över huvud taget är tillämplig.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)
3. I artikel 5 i Europakonventionen föreskrivs rätten till frihet och säkerhet.
”1. Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:
a) när någon är lagligen berövad friheten efter fällande dom av behörig domstol,
b) …
c) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra honom från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta,
…
f) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att förhindra att han obehörigen reser in i landet eller som ett led i ett förfarande som rör hans utvisning eller utlämning.
2. …
3. Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten i enlighet med vad som sagts under punkt 1 c skall utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning får krävas att garantier ställs för att den som friges inställer sig till rättegången.
4. Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten skall ha rätt att begära att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.
5. …”
B. Rambeslut 2002/584
4. I artikel 1.1 i rambeslut 2002/584 fastställs tillämpningsområdet för den europeiska arresteringsordern:
”Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.”
5. I artikel 6.1 och 6.2 i rambeslut 2002/584 fastställs de behöriga myndigheterna på följande sätt:
”1. Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.
2. Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning.”
6. I skäl 8 i rambeslut 2002/584 klargörs den verkställande rättsliga myndighetens roll på följande sätt:
”Beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder måste kontrolleras i tillräcklig omfattning, vilket innebär att en rättslig myndighet i den medlemsstat där den eftersökta personen har gripits måste fatta beslutet om huruvida han eller hon skall överlämnas.”
7. Enligt artikel 7 i rambeslut 2002/584 får en centralmyndighet medverka enligt följande:
”1. Varje medlemsstat får utse en centralmyndighet eller, om dess rättsordning så kräver, flera centralmyndigheter för att biträda de behöriga rättsliga myndigheterna.
2. En medlemsstat får, om organisationen av det nationella rättsväsendet så kräver, låta sin eller sina centralmyndighet(er) ansvara för det administrativa översändandet och mottagandet av europeiska arresteringsorder samt all annan officiell korrespondens i anslutning till dessa.
…”
8. I detta avseende föreskrivs följande i skäl 9 i rambeslut 2002/584:
”Centralmyndigheternas roll i verkställandet av en europeisk arresteringsorder bör begränsas till praktiskt och administrativt bistånd.”
9. I artikel 23 i rambeslutet regleras fristerna för överlämnande av den eftersökta personen, efter det att de behöriga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten fattat ett slutgiltigt beslut om att verkställa den europeiska arresteringsordern, på följande sätt:
”1. Den eftersökte skall överlämnas så snart som möjligt vid en tidpunkt som de berörda myndigheterna skall komma överens om.
2. Den eftersökte personen skall överlämnas senast tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern.
3. Om omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll hindrar att den eftersökte överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 2, skall den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart kontakta varandra och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.
4. Överlämnandet kan i undantagsfall skjutas upp tillfälligt, av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Verkställandet av den europeiska arresteringsordern skall äga rum så snart dessa skäl inte längre föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.
5. När de tidsfrister som anges i punkterna 2–4 har löpt ut skall personen, om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte, försättas på fri fot.”
C. Det finländska genomförandet
10. Finland har införlivat rambeslut 2002/584 genom lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (30.12.2003/1286) (nedan kallad lagen om utlämning inom EU). Artikel 23 i rambeslutet har införlivats genom 46–48 §§ i nämnda lag.
11. I detta avseende ska 46 § 2 mom. lagen om utlämning inom EU framhävas, vilken införlivar artikel 23.3 i rambeslut 2002/584 och där det föreskrivs att ”de behöriga myndigheterna” ska komma överens om en ny tidpunkt för utlämningen. I den finländska versionen av artikel 23.3 i rambeslutet används däremot begreppet den ”rättsliga myndigheten” (oikeusviranomaisen).
12. De rättsliga myndigheter som beslutar om överlämnande och frihetsberövande är Helsingfors tingsrätt och, i egenskap av överklagandeinstans, Högsta domstolen (11, 19 och 37 §§ lagen om utlämning inom EU). Enligt 44 § lagen om utlämning inom EU är emellertid centralkriminalpolisen ansvarig för verkställigheten av ett beslut om utlämning.
III. Bakgrund och begäran om förhandsavgörande
13. I begäran om förhandsavgörande skildras bakgrunden i målet på följande sätt.
14. Den behöriga rättsliga myndigheten i Rumänien utfärdade en europeisk arresteringsorder för C den 19 maj 2015 och för CD den 27 maj 2015. Båda är rumänska medborgare. Syftet med dessa arresteringsorder var att C och CD skulle överlämnas till Rumänien för verkställighet av fängelsestraff på fem år och kompletterande straff på tre år. Dessa straff har ådömts för handel med narkotika som utgör risk- och högriskdroger och för deltagande i en organiserad kriminell grupp.
15. Enligt de tillgängliga uppgifterna uppehöll C och CD sig först i Sverige. Därför fastställde Högsta domstolen i Sverige genom ett beslut av den 8 april 2020 (NJA 2020, s. 430) att C skulle överlämnas till Rumänien. Svea hovrätt i Sverige fastställde genom ett beslut av den 30 juli 2020 att CD skulle överlämnas till Rumänien. Båda lämnade emellertid Sverige och tog sig till Finland innan dessa beslut om överlämnande skulle verkställas.
16. Den 15 december 2020 greps C och CD i Finland på grundval av den europeiska arresteringsordern och togs i förvar. Högsta domstolen (Finland) fastställde genom ett lagakraftvunnet beslut av den 16 april 2021 (KKO 2021:24 och [beslut nr 582/2021]) att C och CD skulle överlämnas till Rumänien. På begäran av de rumänska myndigheterna fastställde den finska centralkriminalpolisen ett första datum för överlämnande till den 7 maj 2021, eftersom det inte fanns något lämpligt flyg tillgängligt före det datumet på grund av covid-19-pandemin.
17. Den 3 maj 2021 överklagade C och CD till Högsta domstolen. Högsta domstolen inhiberade först, den 4 maj 2021, verkställigheten av besluten om överlämnande, och ogillade därefter, den 31 maj 2021, överklagandena. Detta innebar att inhibitionsbeslutet förlorade sin verkan. Även det andra överenskomna datumet för överlämnande, som hade fastställts till den 11 juni 2021, sköts upp, eftersom det inte fanns några direkta flygförbindelser till Rumänien och det inte var möjligt att ordna flygtransport via en annan medlemsstat inom den överenskomna tidsplanen. C och CD har ingett flera andra ansökningar om uppskov med verkställigheten av besluten om överlämnande utan framgång.
18. Slutligen skulle CD överlämnas till Rumänien den 17 juni 2021 och C den 22 juni 2021. Överlämnandet förhindrades emellertid, eftersom de hade ansökt om asyl i Finland. Migrationsverket (Finland) avslog asylansökningarna genom beslut av den 12 november 2021, vilka C och CD dock har överklagat till Förvaltningsdomstolen (Finland).
19. Parallellt till förfarandena om deras asylansökningar ansökte C och CD vid allmän domstol om att de skulle frisläppas. I detta förfarande har Högsta domstolen den 20 december 2021 hänskjutit följande frågor till domstolen:
”1. Om en frihetsberövad person inte har överlämnats inom tidsfristerna, krävs det då, enligt artikel 23.3 i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 23.5 i samma rambeslut, att den verkställande rättsliga myndighet som avses i artikel 6.2 i rambeslutet ska besluta om en ny tidpunkt för överlämnande och kontrollera om det föreligger ett fall av force majeure och att villkoren för frihetsberövande är uppfyllda, eller är ett förfarande där en domstol endast undersöker dessa omständigheter på begäran av parterna också förenligt med rambeslutet? Om det anses att en förlängning av tidsfristen kräver att den rättsliga myndigheten vidtar åtgärder, innebär då den omständigheten att sådana åtgärder inte har vidtagits med nödvändighet att de tidsfrister som föreskrivs i rambeslutet har löpt ut, för vilket fall den frihetsberövade personen ska försättas på fri fot, enligt artikel 23.5 i samma rambeslut?
2. Ska artikel 23.3 i rambeslut 2002/584 tolkas på så sätt att begreppet force majeure även omfattar rättsliga hinder för överlämnande som grundar sig på en medlemsstats nationella lagstiftning, såsom ett verkställighetsförbud som meddelats under domstolsförfarandet, eller den rätt som en asylsökande har att stanna kvar i den verkställande staten till dess att hans eller hennes asylansökan har prövats?”
20. Domstolen har erhållit skriftliga yttranden från C och CD, Rumänien och Europeiska kommissionen. Vid förhandlingen den 2 mars 2022 deltog C och CD, Republiken Finland, Konungariket Nederländerna och Europeiska kommissionen.
IV. Rättslig bedömning
21. I artikel 23 i rambeslut 2002/584 föreskrivs strikta tidsfrister för överlämnande av personer som eftersöks med en europeisk arresteringsorder. Överlämnandet ska ske så snart som möjligt (punkt 1), i regel dock senast tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern (punkt 2). I artikel 23.3 föreskrivs emellertid att man ska komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet, om överlämnandet av den eftersökta personen inte är möjligt inom den frist som anges i artikel 23.2 på grund av force majeure.(3)
22. Förfarandet för förhandsavgörande ger upphov till tre frågor med anknytning till begreppet force majeure, vilket ska beaktas vid tillämpningen av artikel 23.3 i rambeslut 2002/584.
23. Genom den första delen av den första frågan ska det klargöras huruvida det alltid krävs att en rättslig myndighet bedömer om det är fråga om force majeure vid tillämpningen av artikel 23.3 i rambeslut 2002/584 och kommer överens om en ny tidpunkt för överlämnandet eller huruvida dessa åtgärder inledningsvis får vidtas av en polismyndighet om en domstol kontrollerar detta på begäran (nedan avsnitt C).
24. Den andra frågan rör tolkningen av begreppet force majeure och ska klargöra huruvida en asylansökan från den eftersökta personen och den försening som detta medför för överlämnandet kan anses utgöra force majeure (nedan avsnitt D).
25. Dessa båda frågor är relevanta i förevarande mål, eftersom det i artikel 23.5 i rambeslut 2002/584 utan ytterligare begränsningar föreskrivs att den berörda personen ska försättas på fri fot när de tidsfrister som anges i artikel 23.2–23.4 har löpt ut, om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte. Mot denna bakgrund har Högsta domstolen hänskjutit den andra delen av den första frågan för att få klarhet i huruvida det redan krävs ett frisläppande om det inte har prövats av domstol huruvida det föreligger force majeure som ger upphov till en ny frist. Trots att nämnda domstol endast har ställt denna fråga för det fallet att det faktiskt krävs en domstolsprövning, ska jag före de båda andra frågorna pröva huruvida ett frisläppande ska ske för det fall tidsfristerna har löpt ut, eftersom en sådan prövning kan klargöra de berörda intressena och rättsliga ställningarna (under B).
26. Först och främst ska emellertid den uppfattning som kommissionen uttryckte vid förhandlingen prövas enligt vilken artikel 23 i rambeslut 2002/584 inte är tillämplig så länge som ett överklagande av överlämnandet pågår.
A. Huruvida artikel 23 i rambeslut 2002/584 är tillämplig
27. Det framgår av artikel 23.2 i rambeslutet att de frister som föreskrivs i den artikeln inte börjar löpa förrän efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern.
28. Artikel 23 har placerats i slutet av ett ganska komplext överlämningsförfarande i kapitel 2 i rambeslut 2002/584. Nämnda artikel blir aktuell först när den verkställande rättsliga myndigheten redan har vidtagit alla övriga nödvändiga åtgärder, inklusive fattat ett beslut om att verkställa den europeiska arresteringsordern.(4)
29. I förevarande fall motsvarar denna tidpunkt, vid första anblicken, det lagakraftvunna beslut som Högsta domstolen meddelade den 16 april 2021.
30. Kommissionen har emellertid på ett övertygande sätt anfört att ett sådant beslut inte kan anses vara slutgiltigt om det ges in ett överklagande mot överlämnandet. Ett sådant överklagande kan nämligen endast vara effektivt om det framställs mot överlämnandet. Om sådana överklaganden är tillåtna enligt nationell rätt krävs det dessutom att de, åtminstone teoretiskt sett, vid bifall kan hindra överlämnandet, om än provisoriskt. Det tidigare beslutet om överlämnande kan därmed inte anses vara slutgiltigt. Följaktligen kan artikel 23 i rambeslut 2002/584 åter bli tillämplig först efter det att överklagandet har ogillats.
31. Om förevarande begäran om förhandsavgörande som rör frågor om artikel 23 i rambeslut 2002/584 framställdes inom ramen för ett sådant överklagande skulle den följaktligen inte vara relevant för avgörandet och det skulle saknas anledning att pröva den. Det skulle vara tillräckligt att ange för Högsta domstolen att artikel 23 inte är tillämplig.
32. Det nationella målet avser emellertid inte ett överklagande av överlämnandet i egentlig mening, utan grundas på asylförfaranden de eftersökta personerna inlett. Dessa förfaranden har inte samma syfte som ett överklagande av överlämnandet. Domstolen har dessutom tidigare slagit fast att asylrätten enligt protokoll nr 24 om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater inte utgör en grund för att inte verkställa en europeisk arresteringsorder.(5) Beslutet om överlämnande ska följaktligen anses vara slutgiltigt.
33. I förevarande fall utgör emellertid asylförfarandet faktiskt hinder för överlämnandet och det medför, för det föga sannolika fallet att asylansökningarna skulle bifallas, ett ifrågasättande av beslutet om verkställande av den europeiska arresteringsordern. Det ska följaktligen ha samma verkan som ett överklagande av överlämnandet med avseende på tillämpningen av artikel 23 i rambeslutet.
34. Följaktligen är artikel 23 i rambeslut 2002/584 inte tillämplig om ett överlämnande inte kan ske på grund av ett asylförfarande.
35. Mot bakgrund härav är utgången av det nationella målet inte på ett avgörande sätt beroende av det svar som ska ges med anledning av Högsta domstolens frågor. Jag kommer emellertid att behandla dessa frågor för det fall EU-domstolen inte delar min uppfattning.
B. Frisläppande av den eftersökta personen
36. Den andra delen av den första frågan rör frisläppandet av den eftersökta personen. Jag ska inledningsvis undersöka de normativa villkoren och konsekvenserna av ett frisläppande och sedan behandla vissa tvivel om huruvida de är rimliga. Slutligen ska jag bedöma dessa överväganden mot bakgrund av den grundläggande rättigheten till frihet enligt artikel 6 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.
1. Normativa villkor och konsekvenser av ett frisläppande
37. Enligt artikel 23.5 i rambeslut 2002/584 ska den berörda personen försättas på fri fot om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte när de tidsfrister som anges i artikel 23.2–23.4 har löpt ut.
38. I artikel 23.2 i rambeslut 2002/584 fastställs en mycket kort frist. Enligt nämnda bestämmelse ska den eftersökta personen överlämnas senast tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern. Den exakta tidpunkten för överlämnandet ska de berörda myndigheterna komma överens om (artikel 23.1).
39. Om artikel 23.3 eller 23.4 i rambeslut 2002/584 är tillämplig kan det inte utan vidare fastställas när fristen löper ut. I båda bestämmelserna hänvisas visserligen även till en frist på tio dagar, men denna frist börjar först löpa från den nya tidpunkt för överlämnandet som bestämts.
40. En sådan ny tidpunkt för överlämnandet kan bestämmas om det föreligger hinder för ett överlämnande vid den tidigare överenskomna tidpunkten på grund av force majeure (artikel 23.3 i rambeslut 2002/584) eller allvarliga humanitära skäl (artikel 23.4).
41. Tidpunkten för detta nya överlämnande fastställs inte närmare i artikel 23.3 och 23.4 i rambeslut 2002/584. Av artikel 23.1 kan emellertid utläsas att överlämnandet ska ske så snart som möjligt även i sådana situationer. Såsom domstolen har fastställt är ett ytterligare frihetsberövande således endast tillåtet om förfarandet för överlämnande – även mot bakgrund av artikel 6 i stadgan om de grundläggande rättigheterna(6) – har genomförts på ett tillräckligt skyndsamt sätt och tiden för frihetsberövandet därför inte är orimlig.(7)
42. Fristen på tio dagar enligt artikel 23.2 är i vart fall inte tillämplig på den nya tidpunkten för överlämnande enligt artikel 23.3 och 23.4 i rambeslut 2002/584. Detta framgår redan av att lagstiftaren i dessa båda bestämmelser uttryckligen har fastställt korta frister på tio dagar, men att dessa först börjar löpa från den nya tidpunkt som bestämts för överlämnandet. Däremot regleras inte hur denna tidpunkt ska fastställas. Det skulle inte heller vara lämpligt med en frist för den nya tidpunkten för överlämnandet, eftersom det i situationer på vilka artikel 23.3 och 23.4 är tillämpliga inte kan förutses hur länge det aktuella hindret kommer att föreligga.
43. Om fristerna emellertid har löpt ut så ska den eftersökta personen försättas på fri fot om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte enligt artikel 23.5 i rambeslut 2002/584. Några undantag från denna regel föreskrivs inte.
44. Detta resultat, vilket domstolen har bekräftat i domen i målet Vilkas,(8) är överraskande, eftersom det medför en risk att den eftersökta personen undandrar sig vidare verkställighet av arresteringsordern genom att avvika.
45. Generaladvokaten Bobek har i detta hänseende till och med hävdat att ett frisläppande enligt artikel 23.5 i rambeslut 2002/584 utgör en verklig och ovillkorlig frigivning som utesluter åtgärder för att undvika att den eftersökte avviker på grund av den europeiska arresteringsordern.(9)
46. Jag tolkar emellertid domstolens konstateranden i domen i målet Vilkas så, att den verkställande staten även efter ett frisläppande enligt artikel 23.5 i rambeslut 2002/584 är skyldig att vidta ytterligare nödvändiga åtgärder för att säkerställa överlämnandet så länge den inte håller den eftersökta personen häktad. De rättsliga myndigheterna i denna medlemsstat är nämligen fortsatt skyldiga att fullfölja förfarandet för att verkställa en europeisk arresteringsorder och genomföra överlämnandet av den eftersökta personen. För detta krävs att de kommer överens om en ny tidpunkt för överlämnande.(10) För att kunna fullgöra denna skyldighet måste den verkställande medlemsstaten särskilt vara behörig att vidta nödvändiga tvångsmedel i omedelbart samband med överlämnandet. Det skulle strida mot skyldigheten att fullfölja förfarandet,(11) om den verkställande staten fram till överlämnandet hindrades från att vidta andra frihetsinskränkande åtgärder för att förhindra ett avvikande som inte når upp till tröskeln för frihetsberövande åtgärder.(12)
47. Enligt artikel 12 i rambeslut 2002/584 jämförd med artiklarna 6 och 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna är ett frihetsberövande av den eftersökta personen emellertid endast tillåtet om det är nödvändigt.(13) Det får således inte vara möjligt att säkerställa verkställigheten av den europeiska arresteringsordern med mindre ingripande medel. Den omständigheten att de eftersökta personerna ofta tas i förvar i den verkställande medlemsstaten visar följaktligen att alternativa åtgärder under vissa omständigheter inte är lika lämpliga för att undvika ett avvikande.(14)
2. Huruvida ett frisläppande är lämpligt
48. Således medför omständigheterna i förevarande mål att det är tveksamt om ett frisläppande enligt artikel 23.5 i rambeslut 2002/584 är lämpligt.
49. För det första föreligger det tungt vägande skäl som talar för att det föreligger en betydande risk för avvikande. De eftersökta personerna har nämligen redan avvikit från Sverige för att undvika verkställighet av den europeiska arresteringsordern och eventuellt tidigare redan avvikit från Rumänien. I samband med fristerna för att besluta om verkställigheten av en europeisk arresteringsorder har domstolen emellertid redan fastställt att ett försättande på fri fot är oförenligt med rambeslut 2002/584 om risken för ett avvikande inte kan minskas till en godtagbar nivå genom vidtagandet av lämpliga åtgärder.(15)
50. För det andra kan förseningarna av överlämnandet i det nationella målet åtminstone delvis tillskrivas de eftersökta personernas agerande, eftersom de först har överklagat överlämnandet och senare ansökt om asyl, fastän det vid första påseende inte är fråga om något av de få kvarvarande undantagsfallen enligt protokoll (nr 24) om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater, i vilka det är möjligt att bevilja asyl. Enligt de uppgifter som Rumänien har lämnat har de till och med bidragit till att hindret för överlämnande på grund av covid-19 inte kunde övervinnas, genom att vägra att genomföra de nödvändiga testerna. Ett frisläppande skulle därför kunna uppmuntra till förhalningstaktik i syfte att hindra verkställigheten av europeiska arresteringsorder.(16)
51. För det tredje har de rumänska domstolarna, det vill säga domstolarna i en medlemsstat, genom lagakraftvunna domar ålagt de eftersökta personerna långa fängelsestraff. Trots möjliga åtgärder för att minska risken för ett avvikande ökar ett frisläppande av de eftersökta personerna risken att dessa straff inte kan verkställas. Ett sådant resultat skulle stå i strid med förtroendet mellan medlemsstaterna och med principen om ömsesidigt erkännande, vilka genomförs genom rambeslut 2002/584.(17) Däremot är belastningen för de eftersökta personerna vid ett fortsatt frihetsberövande mycket begränsad, eller bortfaller eventuellt helt, när det gäller de arresteringsorder för att verkställa frihetsstraff som är aktuella här, eftersom den utfärdande medlemsstaten avräknar tiden för frihetsberövande på grund av verkställighet av en europeisk arresteringsorder enligt artikel 26 i rambeslut 2002/584.(18)
52. Trots detta har domstolen i domen Vilkas även i sådana situationer hållit fast vid ett frisläppande.(19)
53. En risk för avvikande låg i vart fall nära till hands i målet Vilkas, eftersom motståndet mot överlämnandet tydde på att den eftersökta personen inte var beredd att avtjäna det frihetsstraff som utdömts och underkasta sig ytterligare lagföring.
54. Den försening som uppkom i nämnda mål berodde dessutom även på den eftersökta personens agerande, eftersom vederbörande framgångsrikt gjort motstånd mot ett överlämnande med reguljärflyg,(20) vilket domstolen endast i undantagsfall betraktar som force majeure.(21)
55. Domen Vilkas rörde slutligen – i likhet med förevarande mål – en arresteringsorder för att verkställa ett fängelsestraff. Grunden för de båda omtvistade arresteringsorderna angavs visserligen varken i förslaget till avgörande,(22) domen(23) eller i begäran om förhandsavgörande i detta mål. Irland uppgav emellertid i det aktuella förfarandet att en av arresteringsorderna bland annat avsåg lagföring för grov misshandel och den andra verkställighet av ett fängelsestraff för bland annat rån och störande av den allmänna ordningen.(24) Domstolen kunde således inte anta att arresteringsorderna endast avsåg lagföring. Argumentationen från generaladvokaten Bobek, enligt vilken frågan huruvida störningar från den eftersökta personen kan förutses ska bedömas med beaktande av ”de brott som personen eftersöks eller har dömts för”(25) och ”personakten eller de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet”,(26) talar i vart fall för att han hade kännedom om grunderna för de båda arresteringsorderna.
56. Det ska emellertid beaktas att domstolen i domen Vilkas inte uttryckligen slog fast att det även föreligger en strikt skyldighet att försätta den aktuella personen på fri fot enligt artikel 23.5 i rambeslut 2002/584 när fristen har löpt ut i samband med en europeisk arresteringsorder för att verkställa ett fängelsestraff. Det skulle således inte medföra någon avvikelse från nämnda dom om domstolen i förevarande mål gjorde en restriktiv tolkning av tillämpningen av artikel 23.5 på sådana arresteringsorder. Detta måste bedömas mot bakgrund av den grundläggande rättigheten till frihet i artikel 6 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.
3. Den grundläggande rättigheten till frihet
57. Enligt artikel 6 i stadgan har var och en – således även en brottsling som har dömts till ett frihetsstraff men avvikit – rätt till frihet och personlig säkerhet.
58. Enligt artikel 52.1 i stadgan är det tillåtet att begränsa utövandet av sådana rättigheter som dem som slås fast i artikel 6 i densamma, under förutsättning att begränsningarna föreskrivs i lag, att de är förenliga med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter och, med beaktande av proportionalitetsprincipen, att de endast görs om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.(27)
59. Vidare följer det av artikel 52.3 i stadgan att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i den konventionen. I artikel 53 i stadgan tilläggs vidare att ingen bestämmelse i stadgan får tolkas som om den inskränker eller inkräktar på rättigheter som erkänns bland annat i Europakonventionen.(28)
60. I överensstämmelse med Europadomstolens praxis krävs det för en begränsning av rätten till frihet således särskilt en rättslig grund som är tillräckligt tillgänglig, precis och förutsebar när den ska tillämpas för att undvika varje risk för godtycke.(29) Detta måste särskilt gälla för dömda brottslingar som befinner sig i häkte, eftersom risken för godtycklig behandling är särskilt stor i denna situation.
61. I utlämningsförfarandet återfinns den rättsliga grunden för frihetsberövandet främst i bestämmelserna i rambeslut 2002/584 samt de nationella bestämmelser som har antagits för att genomföra det.(30) Såväl i artikel 23.5 i rambeslut 2002/584 som i 48 § i den finländska lagen om utlämning inom EU föreskrivs emellertid utan någon begränsning att den eftersökta personen ska försättas på fri fot när fristen i artikel 23 i rambeslutet har löpt ut. En tolkning av dessa bestämmelser som medger ett frihetsberövande trots att fristerna har löpt ut skulle inte längre vara förutsebar, utan kan till och med anses vara contra legem. Det är därför osäkert om det är förenligt med den grundläggande rätten till frihet enligt artikel 6 i stadgan och artikel 5 i Europakonventionen att tillämpningen av artikel 23.5 i rambeslutet begränsas med avseende på europeiska arresteringsorder för verkställighet av fängelsestraff.
62. När det gäller en arresteringsorder för verkställighet av ett fängelsestraff kan det dessutom övervägas att den fällande domen tillsammans med de tillämpade straffrättsliga bestämmelserna utgör en rättslig grund för ett frihetsberövande. Rambeslut 2002/584 innehåller emellertid inte någon särskild bestämmelse i detta avseende.
63. När det gäller verkställighet av fängelsestraff som har utfärdats i en annan medlemsstat kan snarare rambeslut 2008/909 anses vara tillämpligt.(31) Varken begäran om förhandsavgörande eller de föreliggande yttrandena innehåller emellertid någon hänvisning som talar för att villkoren för en sådan verkställighet är uppfyllda. Det saknas även uppgifter som tyder på att det finns lämpliga bestämmelser i finländsk lagstiftning.
64. Så länge lagstiftaren inte ändrar artikel 23.5 i rambeslutet kan man således även i samband med europeiska arresteringsorder för verkställighet av fängelsestraff utgå från att den eftersökta personen ska försättas på fri fot om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte när de frister som anges i artikel 23.2–23.4 har löpt ut.
65. Desto större betydelse får de båda andra frågorna vars syfte är att klargöra under vilka omständigheter fristförlängningen enligt artikel 23.3 i rambeslutet äger rum.
C. Deltagande från den rättsliga myndigheten
66. Högsta domstolen har ställt den första delen av den första frågan för att få klarhet i huruvida fristförlängningen enligt artikel 23.3 i rambeslut 2002/584 endast inträder om en rättslig myndighet fastställer att force majeure hindrar ett överlämnande inom föreskriven frist.
67. Denna fråga bygger på att uppgifterna i samband med verkställigheten av överlämnandet enligt finländsk lagstiftning övergår på centralkriminalpolisen när domstolsbeslutet om överlämnande har vunnit laga kraft. Polisen handhar det praktiska genomförandet av beslutet om överlämnande, håller kontakten med de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten och bestämmer en ny tidpunkt för överlämnande om överlämnandet – såsom i det här aktuella fallet – inte äger rum inom fristen på tio dagar.
68. Den person som ska överlämnas har alltid rätt att begära att domstol prövar huruvida frihetsberövandet fortfarande är lagenligt eller om vederbörande ska försättas på fri fot för att frihetsberövandet är orimligt. I detta fall måste domstolen bland annat pröva huruvida det faktum att överlämnandet inte har ägt rum beror på force majeure i den mening som avses i artikel 23.3 i rambeslut 2002/584, vilket möjliggör en förlängning av fristen för överlämnandet och ett fortsatt frihetsberövande av den person som ska överlämnas, utan att det påverkar artikel 23.5. Centralkriminalpolisen eller en annan myndighet hänskjuter emellertid inte automatiskt frågan om huruvida frihetsberövande ska fortsätta till en domstol för prövning.
69. Såsom Högsta domstolen understryker föreskrivs det emellertid uttryckligen i artikel 23.3 första meningen i rambeslut 2002/584 att den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart ska kontakta varandra och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet om force majeure(32) hindrar att den eftersökta personen överlämnas inom den tidsfrist som anges i artikel 23.2.
70. Det föreskrivs visserligen inte i denna bestämmelse vilken myndighet som ska pröva huruvida det är fråga om force majeure, men enligt dess lydelse är ett fastställande av force majeure emellertid ett krav för en överenskommelse om en ny tidpunkt för överlämnandet. Således får den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten endast ingå en sådan överenskommelse om de anser att det förelåg force majeure.
71. Den finländska kriminalpolisen kan emellertid inte anses utgöra en rättslig myndighet.
72. Begreppet rättslig myndighet i den mening som avses i rambeslutet utgör ett självständigt unionsrättsligt begrepp.(33) Det ska antingen avse en domare eller en domstol eller en rättslig myndighet, såsom åklagarmyndigheten i en medlemsstat, som deltar i rättskipningen i denna medlemsstat och som åtnjuter det oberoende som krävs i förhållande till den verkställande makten.(34) Beslut om att verkställa en europeisk arresteringsorder och särskilt om överlämnandet av den eftersökta personen ska enligt skäl 8 i rambeslut 2002/584 antas av den verkställande rättsliga myndigheten.
73. Däremot är ministerier eller polismyndigheter inte några rättsliga myndigheter, eftersom de tillhör den verkställande makten.(35) För sådana myndigheter föreskrivs endast i artikel 7 i rambeslut 2002/584 att de i egenskap av ”centralmyndigheter” får ansvara för det administrativa översändandet och mottagandet av europeiska arresteringsorder samt all annan officiell korrespondens i anslutning till dessa. Deras roll i verkställandet av en europeisk arresteringsorder bör enligt skäl 9 begränsas till praktiskt och administrativt bistånd.
74. Det praktiska och administrativa biståndet skulle kunna omfatta att uteslutande komma överens om formerna för överlämnandet.
75. Inom ramen för tillämpningen av artikel 23.3 i rambeslut 2002/584 är denna praktiska aspekt emellertid förenad med ett beslut om fortsatt frihetsberövande. Inledningsvis krävs det ett beslut om huruvida villkoren för att bestämmelsen ska vara tillämplig är uppfyllda, det vill säga särskilt om huruvida det är fråga om force majeure. Och genom det efterföljande fastställandet av en ny tidpunkt för överlämnandet fastställs en ytterligare period av frihetsberövande. Därvid ska det på grundval av en konkret kontroll av den aktuella situationen med beaktande av samtliga relevanta omständigheter säkerställas att förfarandet för överlämnande har genomförts på ett tillräckligt skyndsamt sätt och tiden för frihetsberövandet därför inte är orimlig.(36)
76. Såsom även kommissionen har påpekat utgör detta ett beslut om verkställighet av den europeiska arresteringsordern, vilket enligt skäl 8 ska fattas av de rättsliga myndigheterna. I Rumänien fattas enligt uppgifter från dess regering beslut om fortsatt frihetsberövande i fall av force majeure följaktligen av domstol.
77. Det skydd som föreskrivs i artikel 23.3 i rambeslut 2002/584 är mer långtgående än vad som krävs enligt artikel 5 i Europakonventionen. Enligt artikel 5.3 i Europakonventionen krävs enbart att en arrestering i den mening som avses i artikel 5.1 c utan dröjsmål ska prövas av domstol. Däremot är det vid ett omhändertagande i avvaktan på utlämning enligt artikel 5.1 f tillräckligt att den berörda personen kan begära att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.
78. I detta hänseende saknar det betydelse huruvida artikel 6 i stadgan är begränsad till denna minimistandard eller beviljar ett mer långtgående skydd i den mening som avses i artikel 52.3 andra meningen i stadgan. I vart fall föreskrivs uttryckligen ett sådant mer långtgående skydd i rambeslut 2002/584 och i synnerhet i artikel 23.3.
79. Om en medlemsstat avviker från denna bestämmelse genom att överlåta avgörandet om huruvida det är fråga om force majeure och fastställandet av en ny tidpunkt för överlämnandet till en polismyndighet, så strider detta mot artikel 23.3 i rambeslutet. Vid en sådan motsägelse skulle den förlängning av frihetsberövandet som en fristförlängning medför inte längre vara reglerad på ett tillräckligt tillgängligt, precist och förutsebart sätt och följaktligen vara oförenlig med artikel 6 i stadgan.
80. Således är det endast tillåtet med en förlängning av tidsfristen för överlämnandet enligt artikel 23.3 i rambeslut 2002/584 och ett fortsatt frihetsberövande när fristen enligt artikel 23.2 har löpt ut om en rättslig myndighet fastställer att force majeure hindrar ett överlämnande inom tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern och godkänner en ny tidpunkt för överlämnandet.
81. Frånvaron av en sådan fastställelse från en rättslig myndighet medför emellertid inte att den eftersökta personen omedelbart försätts på fri fot. En polismyndighet får nämligen inte heller fatta beslut om frisläppande av en eftersökt person och därigenom eventuellt förhindra att den eftersökta personen utlämnas, vilket är det egentliga målet med rambeslut 2002/584.
82. Om en polismyndighet inledningsvis har fastställt huruvida force majeure hindrar ett överlämnande och eventuellt till och med redan har kommit överens om en ny tidpunkt för överlämnandet krävs det snarare att den för att avhjälpa detta fel utan dröjsmål vänder sig till domstol för att låta kontrollera detta. Beroende på hur domstolen bedömer dessa frågor måste den antingen besluta om ett fortsatt frihetsberövande eller frisläppande.
D. Verkan av asylansökningarna
83. Högsta domstolen har hänskjutit den andra frågan för att få klarhet i vilken verkan de båda eftersökta personernas asylansökningar ska anses ha på fristerna i artikel 23 i rambeslut 2002/584. Nämnda domstol önskar ett klargörande av huruvida ett verkställighetsförbud som meddelats under domstolsförfarandet, eller den rätt som en asylsökande har att stanna kvar i den verkställande staten till dess att hans eller hennes asylansökan har prövats kan anses utgöra force majeure.
1. Tolkning av artikel 23.3 i rambeslutet
84. På grundval av vissa språkversioner av artikel 23.3 i rambeslut 2002/584 ligger ett sådant resultat nära till hands. Enligt dessa ska genomförandet av överlämnandet vara omöjligt på grund av omständigheter som ligger utanför de berörda medlemsstaternas kontroll(37) för att en överenskommelse om en ny tidpunkt för överlämnandet ska vara tillåten. Huruvida eftersökta personer ansöker om asyl ligger i regel utanför de berörda medlemsstaternas kontroll.
85. I andra språkversioner hänvisas emellertid till begreppet force majeure.(38)
86. Mot bakgrund av dessa olika språkversioner har domstolen i domen Vilkas i överensstämmelse med generaladvokaten Bobek(39) slagit fast att artikel 23.3 i rambeslutet på grund av förhandsarbetena(40) endast är tillämplig när det är fråga om force majeure.(41)
87. Force majeure ska såsom inom andra unionsrättsliga områden definieras som onormala och oförutsedda omständigheter, utanför den persons kontroll som åberopar den, som inte kunnat undvikas trots alla gjorda ansträngningar.(42) Därvid ska detta undantag tolkas restriktivt,(43) så att det enbart omfattar riktiga fall av omöjlighet, men inte blott den omständigheten att överlämnandet enbart blir svårare.(44)
88. Jag betvivlar emellertid att denna tolkning av artikel 23.3 i rambeslut 2002/584 är förenlig med syftena med rambeslutet eller är nödvändig mot bakgrund av artikel 6 i stadgan. I förevarande mål beror förhindrandet av överlämnandet på en asylansökan, vars framgångsutsikter på grund av protokoll nr 24 om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater är ytterst tveksamma. Denna omständighet, men även den eftersökta personens agerande i målet Vilkas, åskådliggör tydligt risken att eftersökta personer genom missbruk förhindrar ett överlämnande utan att villkoren för force majeure är uppfyllda. Enligt fast rättspraxis får enskilda emellertid inte åberopa unionsbestämmelser på ett sätt som är bedrägligt eller utgör missbruk.(45)
89. Därför anser jag att det är påkallat att tolka artikel 23.3 första meningen i rambeslut 2002/584 så, att denna bestämmelse omfattar alla omständigheter som trots vederbörlig omsorg(46) hindrar överlämnandet och ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll.
90. Samtidigt är de eftersökta personerna enligt artiklarna 18, 47 och 48 i stadgan berättigade till en rättvis prövning av sin asylansökan samt till ett effektivt domstolsskydd. Protokoll nr 24 om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater begränsar visserligen väsentligt unionsmedborgarnas rätt till asyl i andra medlemsstater och en asylansökan utgör inte heller grund för att inte verkställa överlämnandet,(47) men denna rättighet är emellertid inte slutgiltigt undanröjd. Myndigheterna har således inte ens med iakttagande av största omsorg något medel för att hindra den eftersökta personen från att försena överlämnandet på detta sätt.
2. I andra hand: Avbrytande av tidsfristen på grund av asylansökan
91. Om domstolen emellertid skulle vidhålla att artikel 23.3 i rambeslut 2002/584 endast är tillämplig i fall av force majeure så är villkoren i denna bestämmelse inte uppfyllda i förevarande mål.
92. Den verkställande medlemsstaten har i regel nämligen inte något inflytande över huruvida en eftersökt person inger en asylansökan. Medlemsstaterna kan, trots vederbörlig omsorg, inte undvika det dröjsmål med överlämnandet som detta får till följd.(48) I förekommande fall kan en sådan ansökan även vara överraskande.
93. Vid en restriktiv tolkning av begreppet force majeure är det trots detta emellertid inte frågan om en onormal och oförutsedd omständighet. Om det skulle visa sig att eftersökta personer på detta sätt kan förhindra överlämnandet och uppnå ett frisläppande borde sådana ansökningar kunna antas bli regelbundet förekommande. Senast när det föreligger en sådan praxis är det uteslutet att betrakta en asylansökan och det därmed sammankopplade hindret mot utlämnandet som force majeure.
94. Detta resultat kan således inbjuda till missbruk från eftersökta personer, men detta har domstolen i princip godtagit i domen Vilkas. Den har nämligen – förutom i sällsynta undantagsfall(49) – ansett att det inte är oförutsett att den eftersökta personen gör motstånd vid överlämnandet och således inte betraktat detta som force majeure.(50) Och i situationer där någon force majeure inte har fastställts, har den understrukit att den eftersökta personen ska försättas på fri fot.(51)
95. Dessa fastställelser grundas emellertid på övervägandet att de berörda myndigheterna vid iakttagandet av all vederbörlig omsorg, i de flesta fall, kan vidta åtgärder som gör det möjligt att betvinga en eftersökt person som gör motstånd.(52)
96. Däremot har myndigheterna, såsom redan angetts,(53) inte möjlighet att vidta sådana åtgärder när det är fråga om en asylansökan. Detta motiverar ett avbrytande av fristerna i artikel 23 i rambeslutet på grund av en sådan försening, utan att asylansökan måste betraktas som force majeure. Detta framgår av en tolkning av artikel 23 mot bakgrund av ändamålet med rambeslutet och de allmänna unionsrättsliga principerna.
97. Det kan nämligen utläsas av olika unionsbestämmelser – i vilka det föreskrivs att handlingar för genomförande, utredning eller beivrande av oegentligheter(54) avbryter preskriptionsfrister – att ett sådant avbrytande utgör uttryck för en allmän princip.
98. Denna princip kommer även till uttryck genom kommissionens uppfattning, vilken det hänvisas till ovan, enligt vilken överklaganden av överlämnandet utesluter tillämpning av artikel 23 i rambeslut 2002/584.(55)
99. Mot denna bakgrund har domstolen även slagit fast att korta nationella preskriptionsbestämmelser för unionsrättsliga skadeståndsanspråk vid överträdelser av konkurrensreglerna, där det inte föreskrivs något avbrott på grund av domstolsförfaranden för att fastställa den aktuella överträdelsen, i princip inte är förenliga med effektivitetsprincipen.(56)
100. Omständigheterna i förevarande mål har större likhet med dem i domen Arslan, där domstolen fann att det fortsatta frihetsberövandet av en tredjelandsmedborgare som på grund av risk för avvikande redan befann sig i förvar i väntan på avlägsnande kan vara förenligt med de tillämpliga unionsbestämmelserna om personen försenar avlägsnandet genom en asylansökan.(57)
101. De krav som ställs på en rättslig grund för frihetsberövandet är visserligen uppfyllda när detta avbrott uttryckligen regleras på liknande sätt som fall av force majeure och humanitära skäl i artikel 23.3 och 23.4 i rambeslut 2002/584 eller som de ovannämnda avbrotten av preskriptionen. Om den eftersökta personen emellertid medvetet orsakar oövervinnerliga rättsliga hinder för ett överlämnande kan denne emellertid inte göra gällande att denna försening och behovet av ett längre frihetsberövande inte kunde förutses.
102. Fristerna i artikel 23 i rambeslutet är således först tillämpliga igen när förfarandet i samband med asylansökan slutligt har avslutats och det aktuella hindret för överlämnandet har undanröjts.
103. Därvid är det inte ändamålsenligt att den frist som avbrutits genom asylansökan enbart löper vidare. Det är nämligen möjligt att den återstående fristen är för knapp för ett överlämnande om den eftersökta personen har valt tidpunkten för asylansökan skickligt.
104. Inte heller förefaller en ny tillämpning av fristen på tio dagar enligt artikel 23.2 i rambeslut 2002/584 lämplig. Denna frist gäller för den verkställande rättsliga myndigheten, respektive för de myndigheter som bistår denna, vilka direkt deltar i förfarandet för att anta beslut om verkställandet av den europeiska arresteringsordern. För dessa myndigheter kommer det således inte överraskande när fristen börjar löpa och de kan vidta de nödvändiga åtgärderna så att överlämnandet kan genomföras inom den föreskrivna fristen.
105. Ett beslut om en asylansökan fattas däremot av andra myndigheter. Slutförandet av detta förfarande kan således snarare jämföras med att ett hinder som grundas på force majeure bortfaller. Således ska myndigheterna komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet enligt artikel 23.3.
106. Det förbud mot verkställighet av en europeisk arresteringsorder som en asylansökan medför fram till dess att domstolsförfarandet har avslutats eller den asylsökandes rätt att vistas i den verkställande staten avbryter följaktligen de frister som föreskrivs i artikel 23 i rambeslut 2002/584. Om asylansökan slutgiltigt avslås ska myndigheterna komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet enligt artikel 23.3.
107. Slutligen ska det påpekas att skyldigheten att agera skyndsamt och hålla överlämnandefasen så kort som möjligt(58) även är tillämplig på de myndigheter och domstolar som fattar beslut om asylansökan. Detta innebär emellertid inte att detta förfarande måste ges absolut företräde framför alla andra pågående förfaranden. Det är tillräckligt att den särskilda skyndsamhet som krävs vederbörligen beaktas i förhållande till den skyndsamhet som krävs i övriga förfaranden.
V. Förslag till avgörande
108. Jag föreslår därför att domstolen besvarar begäran om förhandsavgörande enligt följande:
Artikel 23 i rambeslut 2002/584 är inte tillämplig om överlämnandet inte är möjligt på grund av ett asylförfarande.
109. För det fall domstolen inte delar denna uppfattning föreslår jag att begäran om förhandsavgörande ska besvaras på följande sätt:
1) För en förlängning av fristen för överlämnande enligt artikel 23.3 i rambeslut 2002/584 och ett fortsatt frihetsberövande när fristen i artikel 23.2 har löpt ut krävs att en rättslig myndighet fastställer att ett överlämnande inom tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern var omöjligt på grund av force majeure och godkänner en ny tidpunkt för överlämnandet. Om dessa frågor först har avgjorts av en polismyndighet, så ska denna för att avhjälpa detta fel utan dröjsmål vända sig till domstol för prövning av detta beslut.
2) Artikel 23.3 första meningen i rambeslut 2002/584 är tillämplig på samtliga omständigheter som trots vederbörlig omsorg gör ett överlämnande omöjligt och ligger utanför medlemsstaternas kontroll.