Mål C‑574/16
Grupo Norte Facility SA
mot
Angel Manuel Moreira Gómez
(begäran om förhandsavgörande från Tribunal Superior de Justicia de Galicia)
”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 1999/70/EG – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Klausul 4 – Icke-diskrimineringsprincipen – Begreppet ’anställningsvillkor’ – Jämförbara situationer – Motivering – Begreppet ’objektiva grunder’ – Ersättning vid uppsägning på saklig grund av ett avtal om tillsvidareanställning – Lägre ersättning utgår när ett avtal om visstidsanställning i form av ett så kallat avlösningsavtal löper ut”
Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 5 juni 2018
1. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Anställningsvillkor – Begrepp – Ersättning som betalas ut till en arbetstagare med anledning av uppsägningen av dennes anställningsavtal – Omfattas
(Rådets direktiv 1999/70, klausul 4.1 i bilagan)
2. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Objektiva grunder som motiverar en skillnad i behandling – Begrepp – Ersättning vid uppsägning på saklig grund av ett avtal om tillsvidareanställning – Lägre ersättning utgår när ett avtal om visstidsanställning i form av ett så kallat avlösningsavtal löper ut – Tillåtet
(Rådets direktiv 1999/70, klausulerna 3.1 och 4.1 i bilagan)
1. Se domen.
(se punkterna 41–45)
2. Klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den ersättning som vid utgången av den avtalade anställningstiden betalas ut till arbetstagare som är anställda enligt avtal om visstidsanställning som ingåtts för att fylla ut arbetstiden för en annan arbetstagare som är deltidspensionerad – såsom det avlösningsavtal som är aktuellt i det nationella målet – är lägre än den ersättning som betalas ut till tillsvidareanställda arbetstagare när deras anställningsavtal sägs upp på saklig grund.
Det följer nämligen av definitionen av begreppet visstidsanställningsavtal i klausul 3.1 i ramavtalet att ett sådant avtal upphör att gälla vid den avtalade anställningstidens utgång, varvid detta kan vara när en viss uppgift har utförts, när en särskild händelse inträffar eller – såsom i förevarande fall – vid ett bestämt datum. Parterna i ett avtal om visstidsanställning har således redan när avtalet ingås kännedom om det datum eller den händelse som avgör när den avtalade anställningstiden löper ut. Den avtalade anställningstidens utgång begränsar anställningsförhållandets längd, utan att parterna behöver uttrycka sin vilja i detta avseende efter avtalets ingående.
Vad däremot beträffar uppsägning, på arbetsgivarens initiativ, av ett avtal om tillsvidareanställning på någon av de grunder som anges i artikel 52 i lagen om arbetstagare, så beror denna på att omständigheter inträffat som inte kunde förutses när avtalet ingicks och som innebär att de normala förutsättningarna för anställningsförhållandet rubbas. Såsom framgår av de ovan i punkt 55 angivna förklaringarna från den spanska regeringen – och såsom generaladvokaten i allt väsentligt har påpekat i punkt 60 i sitt förslag till avgörande – är det just för att kompensera för det oväntade i att anställningsförhållandet avslutas av ett sådant skäl, och därmed för att de berättigade förväntningar som arbetstagaren vid den tidpunkten kunde ha vad beträffar anställningsförhållandets varaktighet inte har uppfyllts, som det enligt artikel 53.1 b i lagen om arbetstagare i sådana fall krävs att den uppsagda arbetstagaren erhåller en ersättning motsvarande 20 dagars lön per anställningsår.
I det sistnämnda fallet görs i spansk rätt inte någon skillnad i behandling mellan visstidsanställda arbetstagare och jämförbara tillsvidareanställda arbetstagare, eftersom det i artikel 53.1 b i lagen om arbetstagare anges att ersättning motsvarande 20 dagars lön per anställningsår ska betalas ut till arbetstagaren, oberoende av om han eller hon är visstidsanställd eller tillsvidareanställd.
Vid sådana förhållanden utgör det olika syftet med de ersättningar som föreskrivs i artikel 49.1 c respektive i artikel 53.1 b i lagen om arbetstagare, vilka betalas ut i helt olika sammanhang, en objektiv grund som motiverar den aktuella skillnaden i behandling.
(se punkterna 57–61 samt domslutet)