Talan väckt den 3 mars 2010 - Tyskland mot kommissionen

(Mål T-104/10)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Sökande: Förbundsrepubliken Tyskland (ombud: J. Möller och advokaten C. von Donat)

Svarande: Europeiska kommissionen

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att förstainstansrätten ska

ogiltigförklara kommissionens beslut K(2009) 10561 av den 18 december 2009 om nedsättning av det bidrag som beviljats från den Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) enligt kommissionens beslut K(95) 2529 av den 27 november 1995 och senast genom beslut K(1999) 3557 av den 15 november 1999 för RESIDER-II-programmet i Saarland (1994-1999) i Förbundsrepubliken Tyskland och

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Kommission har i det omtvistade beslutet nedsatt det sammanlagda bidrag som Eruf beviljat gemenskapsinitiativet RESIDER II SAARLAND (1994-1999) i Förbundsrepubliken Tyskland.

Sökanden har anfört fyra grunder till stöd för sin talan.

Sökanden gör i den första grunden gällande att det inte finns något rättsligt stöd för beslutet att använda schablonberäkningar och extrapoleringar från finansiella korrigeringar vad avser stödperioden 1994-1999.

Sökanden gör i den andra grunden gällande att artikel 24.2 i förordning (EEG) nr 4253/88¹ om villkoren för nedsättning inte var uppfyllda. Sökanden menar särskilt att kommissionen har använt begreppet "överträdelse" på ett felaktigt sätt. Vidare har kommissionen inte visat att de behöriga nationella myndigheterna har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 23 i förordning nr 4253/88. Det kan inte vara fråga om systematiska överträdelser, eftersom det inte tillräckligt klart anges vilka förvaltnings- och kontrollsystem som avses. Påståendet om systematiska fel i förvaltningen och kontrollen bygger enligt sökanden dessutom på felaktiga uppgifter. Sökanden gör även gällande att viktiga faktiska omständigheter har felbedömts.

Sökanden gör som tredje grund alternativt gällande att nedsättningarna i det omtvistade beslutet är oproportionerliga. Sökanden hävdar i detta sammanhang att kommissionen inte har använt sig av sitt utrymme för eget skön enligt artikel 24.2 i förordning nr 4253/88. Vidare är de schablonmässiga beräknade korrigeringarna mer omfattande än vad som krävs med hänsyn till (de potentiella) riskerna för gemenskapens budget. Enligt sökanden har korrigeringsprocenten vidare kumulerats utan att resultatet i det enskilda fallet har överprövats med tillämpning av proportionalitetsprincipen. Sökanden anser vidare att extrapoleringen är oproportionerlig, eftersom olikartade specifika fel inte får sammanföras till en heterogen helhet.

Sökanden gör i sin fjärde grund gällande att det omtvistade beslutet inte är tillräckligt motiverat. Sökanden hävdar att det inte går att härleda på vilka grunder nedsättningarnas storlek har beräknats i det omtvistade beslutet. Vidare kan kommissionen inte anses ha beaktat de tyska myndigheternas uppgifter i tillräcklig grad. Kommissionen har dessutom inte beaktat de erkända bristerna i den externa revisionen av projekten när den fastställt ansvaret.

Sökanden gör i sin femte grund gällande att svaranden har åsidosatt samarbetsprincipen genom att numera grunda sig på "instruktioner om stödberättigande" som upprättats först under pågående stödperiod. Vidare gör kommissionen i det omtvistade beslutet gällande att det förekommer systematiska fel i förvaltnings- och kontrollsystemen, trots att den under stödperioden fastställt att dessa fungerar väl.

____________

¹ - Rådets förordning (EEG) nr 4253/88 av den 19 december 1988 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EEG) nr 2052/88 om strukturfondernas uppgifter och effektivitet och om samordningen av deras verksamhet dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamhet (EGT L 374, s. 1).