Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 18 april 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Asylpolitik – Fastställande av vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning (EU) nr 604/2013 – Överföring av den asylsökande till den medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan om internationellt skydd – Artikel 17.1 – Diskretionär bedömning – Artikel 27.1 och 27.3 samt artikel 29.3 – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rättsmedel – Suspensiv verkan”
I mål C‑359/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) genom beslut av den 28 april 2022, som inkom till domstolen den 3 juni 2022, i målet
AHY
mot
Minister for Justice,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal, samt domarna F. Biltgen, N. Wahl (referent), J. Passer och M.L. Arastey Sahún,
generaladvokat: P. Pikamäe,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– AHY, genom B. Burns, solicitor, E. Dornan, BL, och C. Power, SC,
– Minister for Justice och Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, A. Joyce, M. Tierney och G. Wells, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av S.-J. Hillery, BL, och D. Colan Smyth, SC,
– Greklands regering, genom M. Michelogiannaki, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, av L. Grønfeldt och J. Tomkin, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 14 september 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 17.1, 27.1 och 27.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) (nedan kallad Dublin III‑förordningen), samt av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan den somaliske medborgaren AHY och Minister for Justice (Justitieministern, Irland, nedan kallad ministern) beträffande ministerns beslut att inte utöva sin rätt till diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen för att pröva AHY:s ansökan om internationellt skydd och att överföra AHY till Sverige.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Skälen 4, 5, 17 och 19 i Dublin III‑förordningen har följande lydelse:
”(4) I slutsatserna från [Europeiska rådets särskilda möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999] förklarades … att [det gemensamma europeiska asylsystemet] på kort sikt bör omfatta ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan.
(5) En sådan metod bör bygga på objektiva kriterier, som är rättvisa för både medlemsstaterna och de berörda personerna. Den bör särskilt göra det möjligt att snabbt fastställa ansvarig medlemsstat, för att garantera faktisk tillgång till förfarandena för beviljande av internationellt skydd och inte äventyra målet att behandla ansökningar om internationellt skydd snabbt.
…
(17) Varje medlemsstat bör kunna frångå ansvarskriterierna, särskilt om det föreligger humanitära eller ömmande skäl, för att sammanföra familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående och pröva en ansökan om internationellt skydd som den staten har mottagit eller som lämnats in i en annan medlemsstat, även om de inte skulle vara ansvariga för prövningen enligt de bindande kriterierna i denna förordning.
…
(19) För att garantera ett effektivt skydd av den berörda individens rättigheter är det viktigt att fastställa rättssäkerhetsgarantier och rätten till ett effektivt rättsmedel i samband med beslut om överföring till den ansvariga medlemsstaten, särskilt i enlighet med artikel 47 i [stadgan]. För att säkerställa respekten för internationell rätt bör ett effektivt rättsmedel för sådana beslut omfatta prövning såväl av tillämpningen av denna förordning som av den rättsliga och faktiska situationen i den medlemsstat till vilken den sökande överförs.”
4 I artikel 3.1 i denna förordning stadgas följande:
”Medlemsstaterna ska pröva varje ansökan om internationellt skydd som lämnas in av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som är tillämplig på någon av medlemsstaternas territorium, inklusive vid gränsen eller i transitområden. Ansökan ska prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som ansvarig.”
5 Artikel 17 i förordningen ingår i kapitel IV och har rubriken ”Diskretionär bedömning”. I artikel 17.1 anges följande:
”Genom undantag från artikel 3.1 får varje medlemsstat besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit från en tredjelandsmedborgare eller en statslös person, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt de kriterier som anges i denna förordning.
Den medlemsstat som beslutar att pröva en ansökan om internationellt skydd enligt denna punkt ska bli ansvarig medlemsstat och ska påta sig de skyldigheter som följer av detta ansvar. I tillämpliga fall ska denna medlemsstat, genom det elektroniska kommunikationsnätet ’DubliNet’ som inrättats genom artikel 18 i [kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 (EUT L 222, 2003, s. 3)], underrätta den tidigare ansvariga medlemsstaten, den medlemsstat som genomför ett förfarande för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig eller den medlemsstat som har mottagit en framställan om övertagande eller återtagande.
Den medlemsstat som blir ansvarig enligt denna punkt ska omedelbart ange detta i Eurodac i enlighet med [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning nr 604/2013 och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (EUT L 180, 2013, s. 1)], genom att föra in det datum när beslutet att pröva ansökan fattades.”
6 Artikel 27 i Dublin III‑förordningen, med rubriken ”Rättsmedel”, har följande lydelse:
”1. En sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller … beslut om överföring.
2. Medlemsstaterna ska föreskriva en skälig tidsperiod inom vilken den berörda personen får utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel enligt punkt 1.
3. Vad gäller överklagande av eller ansökan om omprövning av beslut om överföring ska medlemsstaterna i sin nationella rätt föreskriva att
a) överklagandet eller omprövningen innebär att den berörda personen ska ha rätt att stanna kvar i den berörda medlemsstaten i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen,
b) överföringen avbryts automatiskt och avbrytandet upphör efter en viss skälig tidsperiod, under vilken en domstol efter noggrann och minutiös kontroll av begäran ska ha beslutat huruvida suspensiv verkan med anledning av ett överklagande eller en begäran om omprövning ska beviljas, eller
c) den berörda personen har möjlighet att inom en skälig tidsperiod begära att en domstol avbryter verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen. Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns ett effektivt rättsmedel genom att avbryta verkställigheten av överföringen till dess att ett beslut har fattats om den första begäran om uppskov. Ett beslut om huruvida verkställandet av överföringsbeslutet ska avbrytas ska fattas inom en skälig tidsperiod, och samtidigt medge en noggrann och minutiös kontroll av begäran om uppskov. Ett beslut om att inte avbryta verkställigheten av överföringsbeslutet ska vara motiverat.
4. Medlemsstaterna får föreskriva att de behöriga myndigheterna på eget initiativ får besluta att avbryta verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på utfallet av överklagandet eller omprövningen.
…”
7 I artikel 29 i nämnda förordning föreskrivs följande:
”1. Överföringen av sökanden eller en annan person som avses i artikel 18.1 c eller d från den anmodande medlemsstaten till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas i enlighet med den anmodande medlemsstatens nationella rätt, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna, så snart det är praktiskt möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs eller det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3.
…
2. Om överföringen inte görs inom tidsfristen på sex månader ska den ansvariga medlemsstaten befrias från sin skyldighet att överta eller återta den berörda personen, varpå ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten. Denna tidsfrist får förlängas till högst ett år om överföringen inte kunnat utföras på grund av att den berörda personen varit frihetsberövad, eller till högst 18 månader om den berörda personen håller sig undan.
…”
Irländsk rätt
8 Artikel 3 i European Union (Dublin System) Regulations 2018 (Europeiska unionens förordningar (om Dublinsystemet) från år 2018) (S. I. Nr. 62, 2018) (nedan kallad 2018 års förordning), ger tjänstemän med ansvar för internationellt skydd (tjänstemän som ingår i International Protection Office (byrån för internationellt skydd, Irland) (nedan kallad IPO)) befogenhet att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en begäran om internationellt skydd enligt de kriterier som anges i kapitel III i Dublin III‑förordningen och att fatta beslut om överföring.
9 I artikel 6 i 2018 års förordning föreskrivs att International Protection Appeals Tribunal (appellationsnämnden i utlänningsärenden, Irland) är behörig att pröva ett överklagande av ett beslut om överföring.
10 Genom artikel 8.1 i 2018 års förordning implementeras den suspensiva verkan som föreskrivs i artikel 27.3 a i Dublin III‑förordningen. I den förstnämnda artikeln anges i huvudsak att en person som söker internationellt skydd och som överklagar ett beslut enligt artikel 6 i 2018 års förordning har rätt att stanna i medlemsstaten i väntan på utgången av överklagandeförfarandet.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
11 Klaganden i det nationella målet, AHY, är somalisk medborgare. Den 21 januari 2020 ansökte han om internationellt skydd i Irland, och uppgav att han utsatts för ett bombattentat i Somalia, vilket hade förstört hans butik, dödat en av hans anställda och gett honom ärr på händerna och ena armen.
12 Det framkom vid en Eurodac-sökning att AHY redan hade lämnat in två ansökningar om internationellt skydd i Sverige den 5 november 2012 och den 2 oktober 2017 och att dessa ansökningar avslagits.
13 Den irländska myndigheten framställde följaktligen, med stöd av artikel 18.1 b i Dublin III‑förordningen, en ansökan om återtagande till Konungariket Sverige. Sistnämnda medlemsstat godtog ansökan den 19 februari 2020.
14 Den 23 juli 2020 delgavs AHY ett beslut om överföring till Sverige. AHY överklagade IPO:s beslut till International Protection Appeals Tribunal (appellationsnämnden i utlänningsärenden) och yrkade att det utrymme för diskretionär bedömning som föreskrivs i artikel 17.1 Dublin III‑förordningen skulle utnyttjas. Han gjorde även gällande att han led av depression.
15 International Protection Appeals Tribunal (appellationsnämnden i utlänningsärenden) ogillade hans överklagande den 5 oktober 2021 och fastställde beslutet om överföring.
16 AHY upplystes om att han skulle infinna sig hos Garda National Immigration Bureau (nationella immigrationsmyndigheten, Irland) den 16 december samma år för att förbereda sin överföring till Sverige, vilken skulle ske senast den 6 april 2022. Den 15 november 2021 lämnade han in en begäran till ministern om att denne skulle utnyttja sitt utrymme för diskretionär bedömning enligt artikel 17 i Dublin III‑förordningen. Begäran avslogs genom beslut av den 16 februari 2022.
17 AHY överklagade ministerns beslut till High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland), som är hänskjutande domstol i förevarande mål. Till stöd härför har han bland annat gjort gällande att det följer av artikel 27 i Dublin III‑förordningen att ett överklagande av beslut att vägra utnyttja det utrymme för diskretionär bedömning som föreskrivs i artikel 17 i denna förordning automatiskt har en suspensiv verkan.
18 Den hänskjutande domstolen har för det första angett att i Irland är det IPO som är behörig att fatta beslut om att genomföra, eller inte genomföra, överföring av en person som ansökt om internationellt skydd. Det är däremot ministern som har befogenhet att utnyttja utrymmet för diskretionär bedömning enligt artikel 17 i Dublin III‑förordningen. Överklagande av beslut om överföring, som regleras i artikel 27 i denna förordning, ska vidare framställas till International Protection Appeals Tribunal (appellationsnämnden i utlänningsärenden) enligt artikel 6 i 2018 års förordning, medan beslut fattade av ministern får bestridas vid High Court (Förvaltningsöverdomstolen) uteslutande med användande av rättsmedlet judicial review, som är ett särskilt rättsmedel inför domstol i syfte att få till stånd en prövning av ett förvaltningsbesluts lagenlighet.
19 Systemet ger upphov till många svårigheter på grund av att förfaranden och frister för att fatta beslut och lämna in överklaganden inte samordnas. En person som söker internationellt skydd och som är föremål för ett beslut om överföring kan således, i likhet med sökanden i det nationella målet, sedan International Protection Appeals Tribunal (appellationsnämnden i utlänningsärenden) ogillat vederbörandes överklagande av beslutet om överföring, begära att det utrymme för diskretionär bedömning som föreskrivs i artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen ska utnyttjas.
20 Den hänskjutande domstolen önskar för det andra få klarhet i om ett överklagande av ett beslut av ministern att inte utnyttja sitt utrymme för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen kan ha suspensiv verkan för ett överföringsbeslut, särskilt när detta sistnämnda beslut redan har överklagats enligt artikel 27.1 i denna förordning. Nämnda domstol har i detta avseende hänvisat till domen av den 23 januari 2019, M.A. m.fl. (C‑661/17, EU:C:2019:53) (nedan kallad domen M.A. m.fl.) och preciserat att EU-domstolen i den domen inte verkar ha avgjort frågan huruvida bestämmelserna om suspensiv verkan i artikel 27 i den nämnda förordningen är tillämpliga vid överklagande av ett beslut som fattats med stöd av artikel 17 i samma förordning.
21 Mot denna bakgrund beslutade High Court (Förvaltningsöverdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen.
”1) Omfattar rätten till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna i samband med ett ’beslut om överföring’ enligt bestämmelserna i artikel 27.1 i [Dublin III‑förordningen], en rätt till ett sådant effektivt rättsmedel mot ett beslut som fattats av en medlemsstat i enlighet med artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen om huruvida den ska utnyttja sitt utrymme för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 att (eventuellt) pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit från en tredjelandsmedborgare eller en statslös person, även om/trots att medlemsstaten inte har någon sådan skyldighet enligt de kriterier som anges i Dublin III‑förordningen?
2) Om fråga 1 ska besvaras jakande:
a) Följer det av detta att en anmodande medlemsstat är förhindrad att verkställa ett beslut om överföring till dess att en sökandes begäran om utnyttjande av detta utrymme för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen har avgjorts?
b) Innefattar bestämmelserna i artikel 27.3 [i Dublin III‑förordningen], enligt vilken medlemsstaterna i sin nationella rätt ska föreskriva en av tre former av suspensiv verkan vid överklagande eller omprövning av beslut om överföring, ett överklagande av ett beslut enligt artikel 17.1 [i denna förordning] om att vägra utnyttja möjligheten att ta på sig ansvaret för en ansökan om internationellt skydd …?
c) Är nationella domstolar, för det fall att ingen av de tre formerna av suspensiv verkan i artikel 27.3 [i Dublin III‑förordningen] föreskrivs i någon specifik nationell bestämmelse, skyldiga att, vid ett överklagande av ett beslut om avslag [enligt artikel 17.1 i samma förordning], tillmäta ett sådant överklagande suspensiv verkan i någon av dessa tre former i enlighet med nationell rätt och, om så är fallet, vilken?
d) Ska vart och ett av de suspensiva rättsmedel som avses i artikel 27.3 i [Dublin III‑förordningen] tolkas så, att de medför att tidsfristen för verkställighet av ett beslut om överföring enligt artikel 29.1 i [Dublin III‑]förordningen skjuts upp?
3) Om fråga 1 ska besvaras nekande:
a) Utgör rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i [stadgan] hinder mot att en anmodande medlemsstat verkställer ett beslut om överföring till dess att en sökandes begäran om att nämnda medlemsstat ska utnyttja sitt utrymme för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen har avgjorts?
b) Utgör rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i [stadgan] hinder mot att en anmodande medlemsstat verkställer ett beslut om överföring till dess att ett överklagande i form av en ansökan om rättslig omprövning (judicial review) av ett beslut om avslag enligt artikel 17 i [Dublin III‑]förordningen, vilken framställts i enlighet med nationell rätt, har avgjorts?
c) Alternativt, innebär ett överklagande i form av en ansökan om rättslig omprövning (judicial review) av ett beslut om avslag enligt artikel 17 [i Dublin III‑förordningen], vilken framställts i enlighet med nationell rätt, att tidsfristen för verkställighet av ett beslut om överföring enligt artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen skjuts upp eller har det på annat sätt suspensiv verkan på beslutet om överföring?”
Förfarandet vid EU-domstolen
22 Den hänskjutande domstolen har ansökt om att målet ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 23a i stadgan för Europeiska unionens domstol och i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.
23 Domstolens andra avdelning beslutade den 21 juni 2022, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att avslå ansökan.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
24 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den kräver att medlemsstaterna inrättar ett effektivt rättsmedel mot ett beslut som fattats med stöd av det utrymme för diskretionär bedömning som avses i artikel 17.1 i samma förordning.
25 I artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen föreskrivs att den som är föremål för ett beslut om överföring ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller ett sådant beslut.
26 Omfattningen av detta rättsmedel preciseras i skäl 19 i förordningen, vari det anges att för att säkerställa respekten för internationell rätt ska effektiva rättsmedel mot beslut om överföring omfatta såväl en prövning av tillämpningen av den förordningen som en prövning av den rättsliga och faktiska situationen i den medlemsstat till vilken sökanden ska överföras (dom av den 2 april 2019, H. och R., C‑582/17 och C‑583/17, EU:C:2019:280, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
27 Domstolen påpekade i punkt 75 i domen M.A. m.fl., att det inte uttryckligen anges i artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen att det ska finnas ett rättsmedel mot en medlemsstats beslut att inte utnyttja den möjlighet som föreskrivs i artikel 17.1 i denna förordning. Därefter slog domstolen fast i punkt 4 i domslutet i samma dom att förstnämnda bestämmelse ska tolkas så, att den inte kräver att det ska finnas ett rättsmedel mot ett beslut att inte utnyttja den möjlighet som ges genom artikel 17.1 i samma förordning. Detta påverkar dock inte möjligheten att bestrida nämnda beslut i samband med ett överklagande av beslutet om överföring.
28 I förevarande fall har AHY dock – såväl inför den hänskjutande domstolen som i sitt skriftliga yttrande till EU-domstolen – gjort gällande att rätten till ett effektivt rättsmedel mot ett beslut om överföring enligt artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen även måste inkludera rätten till ett effektivt rättsmedel mot ett beslut som fattats med stöd av artikel 17.1 i samma förordning. Till stöd för sitt påstående har AHY anfört att EU-domstolen även slagit fast, i punkt 64 i domen M.A. m.fl., att det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna ges enligt denna bestämmelse är en integrerad del av de mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en ansökan om internationellt skydd enligt denna förordning.
29 Domstolen anser att bestämmelserna i Dublin III‑förordningen inte kan tolkas på så sätt.
30 Det är visserligen riktigt att domstolen redan slagit fast att det rättsmedel som föreskrivs i artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen inte kan bli föremål för en restriktiv tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash, C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 53).
31 Domstolen har således redan slagit fast att särskilt mot bakgrund av den allmänna utvecklingen av systemet för fastställande av ansvarig medlemsstat för prövningen av en asylansökan som har lämnats in i någon av medlemsstaterna som har skett till följd av antagandet av Dublin III‑förordningen och av de mål som eftersträvas med denna förordning, så ska artikel 27.1 i förordningen tolkas på så sätt att det rättsmedel mot ett överföringsbeslut som föreskrivs i denna bestämmelse ska kunna omfatta både huruvida reglerna om fördelningen av ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd har iakttagits och de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i förordningen (dom av den 2 april 2019, H. och R., C‑582/17 och C‑583/17, EU:C:2019:280, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
32 Artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen måste visserligen anses utgöra en integrerad del av de mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en asylansökan enligt denna förordning, men nämnda bestämmelse kan likväl inte – på grund av sin natur – jämställas med övriga kriterier för fastställande av vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en asylansökan enligt denna förordning.
33 Det ska nämligen erinras om att enligt artikel 3.1 i Dublin III‑förordningen ska en asylansökan som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person lämnar in i någon av medlemsstaterna, oavsett vilken, i princip prövas av enbart den medlemsstat som fastställts som ansvarig enligt kriterierna i kapitel III i denna förordning.
34 Det system för fastställande av ansvarig medlemsstat som unionslagstiftaren utarbetat och som denna förordning ingår i syftar, såsom framgår av skälen 4 och 5 i förordningen, särskilt till att göra det möjligt att snabbt avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att säkerställa faktisk tillgång till förfaranden för beviljande av internationellt skydd och inte äventyra målet att snabbt behandla ansökningar om internationellt skydd.
35 En medlemsstat i vilken en ansökan om internationellt skydd lämnats in är skyldig att följa de förfaranden som föreskrivs i kapitel VI i förordningen för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvar för att pröva ansökan, att begära av denna medlemsstat att den tar över ansvaret för personen i fråga, och när begäran väl godtagits, överföra den aktuella personen dit.
36 Genom undantag från artikel 3.1 i Dublin III‑förordningen får varje medlemsstat dock enligt artikel 17.1 i samma förordning besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit från en tredjelandsmedborgare eller en statslös person, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt dessa kriterier.
37 Syftet med denna bestämmelse är att bevara medlemsstaternas befogenheter vid utövandet av rätten att bevilja internationellt skydd (dom av den 5 juli 2018, X, C‑213/17, EU:C:2018:538, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
38 Det framgår vidare tydligt av lydelsen i artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen att detta är en fakultativ bestämmelse, eftersom den överlåter på varje medlemsstat att diskretionärt besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit även om den inte är skyldig att pröva ansökan enligt de kriterier för att fastställa ansvarig medlemsstat som anges i förordningen. Användningen av denna möjlighet omfattas inte heller av några särskilda villkor. Möjligheten syftar till att ge varje medlemsstat rätt att själv, på grundval av politiska, humanitära eller praktiska överväganden, bestämma om den ska pröva en ansökan om internationellt skydd trots att den inte är ansvarig enligt de kriterier som anges i förordningen (dom av den 30 november 2023, Ministero dell’Interno m.fl. (Gemensam broschyr – Indirekt refoulement), C‑228/21, C‑254/21, C‑297/21, C‑315/21 och C‑328/21, EU:C:2023:934, punkt 146 och där angiven rättspraxis).
39 Med beaktande av det omfattande utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har getts i detta avseende ankommer det på den berörda medlemsstaten att fastställa under vilka omständigheter den avser att utnyttja den möjlighet som utrymmet för diskretionär bedömning i artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen ger och godta att själv pröva en ansökan om internationellt skydd som medlemsstaten inte är ansvarig för enligt kriterierna i förordningen (dom av den 30 november 2023, Ministero dell’Interno m.fl. (Gemensam broschyr – Indirekt refoulement), C‑228/21, C‑254/21, C‑297/21, C‑315/21 och C‑328/21, EU:C:2023:934, punkt 147 och där angiven rättspraxis).
40 Domstolen har i detta sammanhang vid upprepade tillfällen slagit fast att ingen omständighet – även om den hänför sig till grundläggande rättigheter – kan tvinga en medlemsstat att utnyttja detta utrymme och att själv pröva en ansökan som den inte är skyldig att pröva (se, analogt, dom 14 november 2013, Puid, C‑4/11, EU:C:2013:740, punkt 37, och dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 97, och domen M.A. m.fl., punkterna 61 och 72).
41 Domstolen har förvisso, såsom påpekats i punkt 30 ovan, vid flera tillfällen slagit fast att artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att det rättsmedel mot ett överföringsbeslut som föreskrivs i denna bestämmelse ska kunna omfatta både huruvida reglerna om fördelningen av ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd har iakttagits och de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i förordningen. Såsom generaladvokaten påpekade, i punkterna 62 och 63 i sitt förslag till avgörande, utgår denna rättspraxis – som bland annat grundas på domen av den 7 juni 2016, Ghezelbash (C‑63/15, EU:C:2016:409), domen av den7 juni 2016, Karim (C‑155/15, EU:C:2016:410), och domen av den 26 juli 2017, Mengesteab (C‑670/16, EU:C:2017:587), – från antagandet att var och en av de bestämmelser i denna förordning som var i fråga i de nämnda domarna omfattades av den ram inom vilken förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat ska genomföras. Dessa bestämmelser – såsom artikel 19.2 andra stycket eller artikel 21.1 i den nämnda förordningen – föreskriver nämligen regler som den berörda medlemsstaten är skyldig att iaktta enligt samma förordning och som följaktligen ger en person som ansöker om internationellt skydd en rätt att kräva att denna stat iakttar sina skyldigheter i detta avseende.
42 Det följer härvid av skäl 17 i Dublin III‑förordningen att nämnda förordning, genom de bestämmelser som stadgas i kapitel III, fastställer ”obligatoriska kriterier” för fastställande av ansvarig medlemsstat för prövningen av en ansökan om internationellt skydd samtidigt som medlemsstaterna, i artikel 17 i förordningen, vilken ingår i kapitel IV, ges möjlighet att avvika från dessa ansvarskriterier och besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som de har mottagit eller som har lämnats in till en annan medlemsstat, även om de inte har någon sådan skyldighet enligt dessa obligatoriska kriterier. En medlemsstats beslut att utöva, eller inte utöva, den befogenhet som avses i artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen och pröva, eller inte pröva, en ansökan om internationellt skydd utgör således ett diskretionärt beslut som inte grundas på de obligatoriska kriterier som nämnda medlemsstat är skyldig att iaktta enligt denna förordning.
43 Ett beslut som fattats med stöd av artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen kan följaktligen inte likställas med ett beslut om överföring i den mening som avses i artikel 27.1 i samma förordning. Sistnämnda bestämmelse medför därför ingen skyldighet för medlemsstaterna att inrätta ett effektivt rättsmedel mot ett dylikt diskretionärt beslut.
44 Denna tolkning ändras inte av att domstolen i domen M.A. m.fl. slagit fast att det förhållandet att artikel 27.1 i nämnda förordning inte medför någon skyldighet för medlemsstaterna att inrätta ett sådant rättsmedel inte hindrar den berörda personen från att bestrida ett dylikt diskretionärt beslut i samband med ett överklagande mot beslutet om överföring som vederbörande är föremål för.
45 Det följer nämligen på intet vis av denna bedömning att möjligheten att bestrida en sådan vägran att utnyttja utrymmet för diskretionär bedömning i samband med ett överklagande mot beslutet om överföring skulle ha sin grund i unionsrätten.
46 Då domstolen, tvärtom, har slagit fast att artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen inte kräver att medlemsstaterna ska inrätta ett särskilt rättsmedel mot beslut att vägra att utnyttja utrymmet för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i samma förordning, så kan möjligheten att bestrida detta beslut i samband med ett överklagande mot beslutet om överföring endast grundas på nationell rätt.
47 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den inte kräver att medlemsstaterna inrättar ett effektivt rättsmedel mot ett beslut som fattats med stöd av det utrymme för diskretionär bedömning som avses i artikel 17.1 i samma förordning.
Den andra frågan
48 Den andra frågan har ställts för det fall den första frågan besvaras jakande. Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.
Den tredje frågan
49 Den hänskjutande domstolen har ställt sin tredje fråga för att, för det fall den första frågan besvaras nekande, få klarhet i om artikel 47 i stadgan ska tolkas på så sätt att den utgör hinder mot att en medlemsstat verkställer ett beslut om överföring så länge ingen prövning har gjorts av begäran att denna medlemsstat ska utnyttja sitt utrymme för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen eller av ett specifikt överklagande till domstol, som framställts enligt bestämmelser i nationell rätt, mot svaret på en sådan begäran. I andra hand önskar den hänskjutande domstolen får klarhet i huruvida artikel 29.1 ska tolkas så, att den tidsfrist på sex månader för att genomföra överföringen av den sökande av internationellt skydd som avses i den bestämmelsen börjar löpa från och med den tidpunkt då framställan om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs av en annan medlemsstat eller det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3 i nämnda förordning, och inte från och med tidpunkten för det slutliga beslutet avseende ett överklagande mot den anmodande medlemsstatens beslut, vilket fattats efter beslutet om överföring, att inte utnyttja utrymmet för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i samma förordning för att pröva ansökan om internationellt skydd.
50 Vad inledningsvis gäller den hänskjutande domstolens frågor beträffande artikel 47 i stadgan, så syftar dessa till att få klargjort om denna bestämmelse medför en suspensiv verkan för verkställigheten av beslutet om överföring när den person som ansöker om internationellt skydd har begärt att utrymmet för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen ska utnyttjas eller när den sökande har överklagat svaret på en sådan begäran.
51 Domstolen gör härvid följande bedömning. Såsom påpekats i punkt 32 ovan ska artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen anses utgöra en integrerad del av de mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en ansökan om internationellt skydd som föreskrivs i denna förordning. Då situationen i det nationella målet gäller utnyttjande av det utrymme för diskretionär bedömning som bestämmelsen tillerkänner medlemsstaterna, innebär den en ”tillämpning av unionsrätten” i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Stadgan är därför generellt tillämplig på den aktuella situationen (se, för ett liknande, resonemang, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
52 Det ska emellertid understrykas att enligt fast rättspraxis förutsätter tillämpningen av artikel 47 i stadgan att den person som åberopar denna bestämmelse gör gällande rättigheter eller friheter som garanteras i unionsrätten eller att denna person är föremål för ett förfarande som utgör en tillämpning av unionsrätten (dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
53 Det följer emellertid av svaret på den första frågan att en medlemsstat inte har någon skyldighet att använda det utrymme för diskretionär bedömning som avses i artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen.
54 I avsaknad av en sådan skyldighet har en sökande av internationellt skydd inte någon unionsrättsligt erkänd rättighet att få till stånd att en medlemsstat använder sig av detta utrymme och den befogenhet att göra en diskretionär bedömning som utrymmet ger.
55 Den situation som är aktuell i det nationella målet gäller inte situationen då en person som åberopar artikel 47 i stadgan gör gällande rättigheter eller friheter som garanteras i unionsrätten och – vilket är uppenbart – inte heller en situation där denna person är föremål för ett förfarande som utgör en tillämpning av unionsrätten. Enligt den rättspraxis som det erinrats om i punkt 52 ovan är nämnda artikel 47 i stadgan följaktligen inte tillämplig i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet. Artikel 47 i stadgan utgör således inte hinder mot att en medlemsstat verkställer ett beslut om överföring innan den prövat en begäran som framställts enligt artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen eller ett överklagande mot svaret på en sådan begäran.
56 Vad vidare gäller de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt i andra hand, så syftar dessa till att få klargjort huruvida artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den sexmånadersfrist som föreskrivs i denna bestämmelse börjar löpa från och med tidpunkten för det slutliga beslutet avseende ett överklagande mot den anmodande medlemsstatens beslut, vilket fattats efter beslutet om överföring, att inte utnyttja utrymmet för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i samma förordning för att pröva ansökan om internationellt skydd.
57 Domstolen konstaterar att artikel 29.1 är mycket tydlig på den punkten.
58 I denna bestämmelse föreskrivs nämligen att fristen på sex månader börjar löpa från det att framställan från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs eller från det att det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3i Dublin III‑förordningen.
59 Denna bestämmelse föreskriver inte att fristen börjar löpa från och med det slutliga beslutet avseende ett överklagande mot den anmodande medlemsstatens beslut, vilket fattats efter beslutet om överföring, att inte utnyttja utrymmet för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i samma förordning för att pröva ansökan om internationellt skydd. Ett sådant överklagande kan därför inte anses medföra att fristen för verkställighet av ett beslut om överföring enligt artikel 29.1 i nämnda förordning skjuts upp eller att det på annat sätt har suspensiv verkan på beslutet om överföring.
60 Fristen på sex månader för att genomföra överföringen av den person som ansöker om internationellt skydd börjar således – i en situation såsom den som är aktuell i det nationella målet – löpa från och med tidpunkten för avslaget på överklagandet mot beslutet om överföring av den berörda personen, och inte från tidpunkten för det slutliga beslutet avseende ett överklagande mot den anmodande medlemsstatens beslut, vilket fattats efter beslutet om överföring, att inte utnyttja utrymmet för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i samma förordning för att pröva ansökan om internationellt skydd.
61 Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras på följande sätt:
– Artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att den inte är tillämplig i en situation där en person som ansöker om internationellt skydd och som är föremål för ett beslut om överföring har begärt att den medlemsstat som antagit detta beslut ska utnyttja sitt utrymme för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen eller har överklagat svaret på en sådan begäran till domstol. Denna bestämmelse i stadgan utgör således än mindre hinder mot att en medlemsstat, under dylika förhållanden, verkställer ett beslut om överföring innan den prövat nämnda begäran eller ett överklagande mot svaret på en sådan begäran.
– Artikel 29.1 första stycket i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den tidsfrist på sex månader för att genomföra överföringen av den sökande av internationellt skydd som avses i den bestämmelsen börjar löpa från det att framställan om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs av en annan medlemsstat eller från det att det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3 i nämnda förordning och inte från och med tidpunkten för det slutliga beslutet avseende ett överklagande mot den anmodande medlemsstatens beslut, vilket fattats efter beslutet om överföring, att inte utnyttja utrymmet för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i samma förordning för att pröva ansökan om internationellt skydd.
Rättegångskostnader
62 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1) Artikel 27.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat,
ska tolkas så,
att den inte kräver att medlemsstaterna inrättar ett effektivt rättsmedel mot ett beslut som fattats med stöd av det utrymme för diskretionär bedömning som avses i artikel 17.1 i samma förordning.
2) Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
ska tolkas så,
att den inte är tillämplig i en situation där en person som ansöker om internationellt skydd och som är föremål för ett beslut om överföring har begärt att den medlemsstat som antagit detta beslut ska utöva sitt utrymme för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i förordning nr 604/2013 eller har överklagat svaret på en sådan begäran till domstol. Denna bestämmelse i stadgan utgör således än mindre hinder mot att en medlemsstat, under dylika förhållanden, verkställer ett beslut om överföring innan den prövat nämnda begäran eller ett överklagande mot svaret på begäran.
Artikel 29.1 första stycket i förordning nr 604/2013
ska tolkas så,
att den tidsfrist på sex månader för att genomföra överföringen av den sökande av internationellt skydd som avses i den bestämmelsen börjar löpa från det att framställan om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs av en annan medlemsstat eller från det att det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3 i nämnda förordning och inte från och med tidpunkten för det slutliga beslutet avseende ett överklagande mot den anmodande medlemsstatens beslut, vilket fattats efter beslutet om överföring, att inte utnyttja utrymmet för diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i samma förordning för att pröva ansökan om internationellt skydd.
Underskrifter