Language of document : ECLI:EU:T:2022:15

TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)

den 19 januari 2022 (*)

”Talan om ogiltigförklaring och skadestånd – Konkurrens – Missbruk av dominerande ställning – Slovakiska marknaden för bredbandstjänster – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 102 FEUF och artikel 54 i EES-avtalet konstateras – Dom i vilken beslutet delvis ogiltigförklaras och det ålagda bötesbeloppet sätts ned – Beslut från kommissionen att inte betala dröjsmålsränta – Artikel 266 FEUF – Artikel 90.4 a i delegerad förordning (EU) nr 1268/2012 – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger enskilda rättigheter – Företaget som ålagts böter fråntas möjligheten att förfoga över det bötesbelopp som felaktigt har betalats – Utebliven vinst – Dröjsmålsränta – Räntesats – Skada”

I mål T‑610/19,

Deutsche Telekom AG, Bonn (Tyskland), företrätt av P. Linsmeier, U. Soltész, C. von Köckritz och P. Lohs, avocats,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av P. Rossi och L. Wildpanner, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående dels en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 28 juni 2019 att inte betala dröjsmålsränta till sökanden på kapitalbeloppet för den del av böterna som återbetalats till följd av domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), dels en talan enligt artikel 268 FEUF om ersättning för utebliven vinst på grund av att sökanden fråntagits möjligheten att förfoga över nämnda kapitalbelopp, alternativt ersättning för skada som sökanden lidit till följd av kommissionens beslut att inte betala dröjsmålsränta på detta belopp,

meddelar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av ordföranden R. da Silva Passos (referent) samt domarna V. Valančius, I. Reine, L. Truchot och M. Sampol Pucurull,

justitiesekreterare: handläggaren S. Jund,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 30 juni 2021,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Den 15 oktober 2014 antog Europeiska kommissionen beslut C(2014) 7465 final om ett förfarande enligt artikel 102 FEUF och artikel 54 i EES-avtalet (ärende AT.39523–Slovak Telekom), rättat genom kommissionens beslut C(2014) 10119 final av den 16 december 2014 samt genom kommissionens beslut C(2015) 2484 final av den 17 april 2015 (nedan kallat 2014 års beslut). Artiklarna 1 och 2 i artikeldelen i 2014 års beslut har följande lydelse:

”Artikel 1

1. Det företag som består av Deutsche Telekom AG och Slovak Telekom a.s. har begått en enda fortlöpande överträdelse av artikel 102 i fördraget och av artikel 54 i EES-avtalet.

2. Överträdelsen pågick från den 12 augusti 2005 till och med den 31 december 2010 och bestod i följande förfaranden:

a)      Företaget [undanhöll] de alternativa operatörerna upplysningar om nätet som var nödvändiga för tillträde till accessnätet.

b)      Minskat tillämpningsområde för bolagets skyldigheter i fråga om tillträdet till accessnäten.

c)      Fastställande av otillbörliga bestämmelser och villkor i sitt referensanbud i fråga om tillträde rörande samlokalisering, kvalificering, planering, reparationer och bankgaranti.

d)      Tillämpning av otillbörlig prissättning som omöjliggör för en lika effektiv operatör som genom tillträdet i grossistledet till de accessnät som tillhör Slovak Telekom a.s. att erbjuda motsvarande tjänster som erbjuds av Slovak Telekom a.s. utan att lida förlust.

Artikel 2

För den överträdelse som avses i artikel 1 ska följande böter åläggas:

a)      Ett belopp om 38 838 000 euro att solidariskt betalas av Deutsche Telekom AG och Slovak Telekom a.s.

b)      Ett belopp om 31 070 000 euro ska betalas av Deutsche Telekom AG.

Böterna ska betalas i euro inom tre månader från delgivningen av detta beslut till följande bankkonto i Europeiska kommissionens namn:

Ränta ska utgå på böterna från och med utgången av nämnda frist, enligt den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpade på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner den första dagen i den månad under vilken förevarande beslut fattades, med tillägg av 3,5 procentenheter.

När ett av de företag som avses i artikel 1 väcker talan ska detta företag vid betalningsfristens utgång täcka bötesbeloppet antingen genom att lämna en godtagbar bankgaranti eller genom att preliminärt betala in beloppet, i enlighet med artikel 90 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 [av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget (EUT L 362, 2012, s. 1)].”

2        Den 24 december 2014 väckte sökanden, Deutsche Telekom AG (nedan kallat sökandebolaget), talan mot 2014 års beslut. Målet registrerades under nummer T‑827/14.

3        Den 16 januari 2015 betalade sökandebolaget de böter på 31 070 000 euro som bolaget var ensamt betalningsskyldigt för.

4        Genom dom av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), fann tribunalen att kommissionen i 2014 års beslut hade underlåtit att visa att Slovak Telekoms prissättning, som avses i artikel 1.2 d i nämnda beslut, hade medfört utestängningseffekter före den 1 januari 2006. I domen slog tribunalen vidare fast att sökandebolagets omsättning inte kunde anses avspegla bolagets individuella beteende i samband med att den aktuella överträdelsen och att bolagets omsättning således inte kunde läggas till grund för beräkningen av ytterligare böter som påförts endast sökandebolaget i avskräckande syfte.

5        Mot denna bakgrund fann tribunalen för det första att artikel 1.2 d i 2014 års beslut skulle ogiltigförklaras, i den del det i denna bestämmelse konstaterades att sökandebolaget under tiden mellan den 12 augusti och den 31 december 2005 hade tillämpat otillbörlig prissättning som innebar att en lika effektiv operatör genom tillträdet i grossistledet till de accessnät som tillhör Slovak Telekom inte kunde erbjuda detaljhandelstjänster som motsvarade de tjänster som Slovak Telekom erbjöd utan att lida förlust.

6        För det andra fann tribunalen att artikel 2 i 2014 års beslut skulle ogiltigförklaras, i den del det bötesbelopp som Slovak Telekom och sökandebolaget var solidariskt betalningsansvariga för i denna bestämmelse fastställdes till 38 838 000 euro och i den del det bötesbelopp som endast sökandebolaget var skyldigt att betala fastställdes till 31 070 000 euro.

7        För det tredje fann tribunalen att det bötesbelopp som Slovak Telekom och sökandebolaget var solidariskt betalningsansvariga för skulle sättas ned med 776 037 euro och fastställde detta belopp till 38 061 963 euro. Tribunalen satte även ned det bötesbelopp som endast sökandebolaget var skyldigt att betala med 12 039 019 euro och fastställde detta belopp till 19 030 981 euro.

8        För det fjärde fann tribunalen att talan skulle ogillas i övrigt och beslutade om fördelningen av rättegångskostnaderna.

9        Efter en skriftväxling som inleddes den 13 december 2018 återbetalade kommissionen den 19 februari 2019 ett belopp på 12 039 019 euro till sökandebolaget.

10      Den 12 mars 2019 begärde sökandebolaget att kommissionen skulle betala dröjsmålsränta för perioden mellan den 16 januari 2015, det vill säga den dag då bolaget hade betalat det bötesbelopp som det var ensamt betalningsskyldigt för (se punkt 3 ovan), och den 19 februari 2019, det vill säga den dag då kommissionen hade återbetalat den del av böterna som tribunalen, i dom av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:C:2018:930) (se punkt 9 ovan), ansett att sökandebolaget inte borde ha behövt betala. Den dröjsmålsränta som sökandebolaget krävde betalning för uppgick till 1 750 522,83 euro och motsvarade tillämpningen av en räntesats på 3,55 procent på det belopp på 12 039 019 euro som kommissionen hade återbetalat till bolaget. Räntesatsen på 3,55 procent motsvarade den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) tillämpade på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner i januari 2015, det vill säga 0,05 procent med tillägg av tre och en halv procentenheter.

11      Genom skrivelse av den 28 juni 2019 (nedan kallat det angripna beslutet) meddelade kommissionen sitt beslut att inte betala dröjsmålsränta till sökandebolaget.

12      För det första förklarade kommissionen i det angripna beslutet att den 19 februari 2019 hade återbetalat det nominella beloppet av de överskjutande böterna, det vill säga skillnaden mellan det bötesbelopp som ursprungligen ålagts sökandebolaget i 2014 års beslut och det bötesbelopp som faktiskt skulle betalas till följd av tribunalens nedsättning i domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930). Kommissionen preciserade att det inte belöpte ränta på det nominella beloppet av de överskjutande böterna, eftersom avkastningen på detta belopp var negativ.

13      I det angripna beslutet hänvisade kommissionen till artikel 90 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget (EUT L 362, 2012, s. 1).

14      Kommissionen förklarade i det avseendet att när böterna hade betalats preliminärt i avvaktan på att rättsmedlen var uttömda, var den tvungen att säkra de preliminärt inkasserade beloppen ”genom att investera dem i finansiella tillgångar och därigenom se till att de förblir säkra och likvida samtidigt som målet med investeringen ska vara en positiv avkastning”. Dessa förklaringar överensstämmer i allt väsentligt med vad som föreskrivs i artikel 90.2 i delegerad förordning nr 1268/2012.

15      Kommissionen erinrade i beslutet även om vad som anges i artikel 90.4 a i delegerad förordning nr 1268/2012, nämligen att ”[om] böterna … har upphävts eller [satts ned,] … ska [b]elopp som redan felaktigt har inkasserats … återbetalas [och om] den totala avkastningen för den aktuella perioden har varit negativ ska det nominella värdet av de belopp som har inkasserats felaktigt återbetalas”.

16      För det andra prövade kommissionen i det angripna beslutet sökandebolagets argument att bolaget, i enlighet med domen av den 12 februari 2019, Printeos/kommissionen (T‑201/17, EU:T:2019:81), hade rätt att uppbära dröjsmålsränta med den räntesats som ECB tillämpade på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av tre och en halv procentenheter. Som svar på detta argument förklarade kommissionen att den domen inte utgjorde den rättsliga grunden för betalning av sådan dröjsmålsränta som sökandebolaget krävde betalning av. Kommissionen anförde vidare att nämnda dom inte innebar att dess skyldigheter enligt artikel 90.4 a i delegerad förordning nr 1268/2012 hade upphävts. Slutligen angav kommissionen att den hade överklagat domen, vilken således inte hade vunnit laga kraft.

17      Mot denna bakgrund slog kommissionen fast att den inte kunde bifalla sökandebolagets begäran om att kommissionen skulle betala dröjsmålsränta till bolaget på den del av bötesbeloppet som tribunalen i domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), ansett att sökandebolaget inte borde ha behövt betala.

 Förfarandet och parternas yrkanden

18      Sökandebolaget väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 9 september 2019.

19      Den 2 oktober 2019 begärde kommissionen att målet skulle vilandeförklaras med stöd av artikel 69 a i tribunalens rättegångsregler till dess att domstolen slutligt hade avgjort målet om överklagande av nyss nämnda dom, vilket sedermera skedde genom domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39). Den 10 oktober 2019 motsatte sig sökandebolaget denna begäran. Den 22 oktober 2019 beslutade ordföranden på tribunalens sjunde avdelning att inte vilandeförklara målet.

20      Den skriftliga delen av förfarandet avslutades den 8 maj 2020.

21      Den 25 februari 2021 uppmanade tribunalen parterna, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, att yttra sig över vilka slutsatser som skulle dras av domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39). Parterna inkom med sina yttranden inom den angivna tidsfristen.

22      På förslag av sjunde avdelningen beslutade tribunalen, med stöd av artikel 28 i rättegångsreglerna, att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.

23      Tribunalen (sjunde avdelningen i utökad sammansättning) beslutade att inleda det muntliga förfarandet och skickade en rad frågor till parterna att besvara skriftligen. Kommissionen ombads även att inkomma med en handling. Parterna efterkom vad tribunalen bett dem om inom den angivna tidsfristen.

24      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 30 juni 2021.

25      Sökandebolaget har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, samt

–        i första hand förplikta Europeiska unionen, företrädd av kommissionen, att betala ekonomisk ersättning till sökandebolaget med ett belopp på 2 580 374,07 euro för den skada som bolaget har lidit till följd av att det under perioden den 16 januari 2015–den 19 februari 2019 inte har kunnat förfoga över det belopp som det felaktigt betalat, vilket medfört att bolaget inte har kunnat erhålla den avkastning som detta belopp normalt skulle ha kunnat ge och inte heller har kunnat minska sin kapitalkostnad,

–        i andra hand, om tribunalen inte skulle bifalla förstahandsyrkandet om skadestånd, förplikta Europeiska unionen, företrädd av kommissionen, att ersätta sökandebolaget med ett belopp på 1 750 522,83 euro för den skada som bolaget har lidit till följd av att kommissionen, vad beträffar perioden den 16 januari 2015–den 19 februari 2019, vägrade att betala dröjsmålsränta till bolaget på beloppet 12 039 019 euro enligt den räntesats som ECB tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av tre och en halv procentenheter, och

–        i tredje hand förplikta Europeiska unionen, företrädd av kommissionen, att ersätta sökandebolaget med ett annat belopp som tribunalen finner lämpligt, beräknat på grundval av en dröjsmålsräntesats som tribunalen finner lämplig,

–        fastställa att det belopp som kommissionen ska betala i enlighet med sökandebolagets förstahandsyrkande, andrahandsyrkande och tredjehandsyrkande om skadestånd ska innefatta ränta från dagen för avkunnandet av domen i förevarande mål till dess att kommissionen till fullo betalar den räntesats som tillämpas av ECB på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av tre och en halv procentenheter, alternativt på grundval av en annan dröjsmålsräntesats som tribunalen finner lämplig, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

26      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

27      Sökandebolaget har till att börja med yrkat att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras. Bolaget har vidare framställt yrkanden om skadestånd. I första hand har bolaget yrkat ersättning för utebliven vinst på grund av att det inte kunnat förfoga över kapitalbeloppet av den del av böterna som felaktigt betalats och i andra hand ersättning för den skada som bolaget anser sig ha lidit till följd av kommissionens vägran att betala dröjsmålsränta på detta belopp. Sökandebolaget har även yrkat att kommissionen ska förpliktas att betala dröjsmålsränta från och med dagen för avkunnandet av domen i förevarande mål till dess att full betalning sker, på det belopp som kommissionen ska betala i enlighet med bolagets förstahandsyrkande, andrahandsyrkande och tredjehandsyrkande om skadestånd.

28      Mot bakgrund av omständigheterna i det nu aktuella fallet finner tribunalen att det är lämpligt att först pröva yrkandena om skadestånd samt yrkandet om att kommissionen ska förpliktas att betala dröjsmålsränta från och med dagen för avkunnandet av domen i förevarande mål. I en andra del av bedömningen ska tribunalen pröva yrkandet om ogiltigförklaring.

 Yrkandena om skadestånd

29      Genom sitt förstahandsyrkande om skadestånd har sökandebolaget begärt ersättning för utebliven vinst på grund av att bolaget inte kunnat förfoga över det felaktigt betalda bötesbeloppet under perioden 15 januari 2015–19 februari 2019. Genom sitt andrahandsyrkande om skadestånd har sökandebolaget begärt ersättning för den skada som bolaget anser sig ha lidit under samma period till följd av kommissionens vägran, i strid med artikel 266 första stycket FEUF, att betala dröjsmålsränta till bolaget enligt den räntesats som ECB tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av tre och en halv procentenheter. Genom sitt tredjehandsyrkande om skadestånd har sökandebolaget begärt ersättning för den skada som bolaget anser sig ha lidit på grund av obetald dröjsmålsränta enligt en dröjsmålsräntesats som tribunalen finner lämplig. Sökandebolaget har även yrkat att kommissionen ska förpliktas att betala dröjsmålsränta till bolaget från och med dagen för avkunnandet av domen i förevarande mål.

30      Tribunalen gör följande bedömning. Enligt artikel 340 andra stycket FEUF ska, vad beträffar utomobligatoriskt ansvar, unionen ersätta skada som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.

31      Det framgår av fast rättspraxis att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan åsidosättandet av den skyldighet som åligger den som är ansvarig för handlandet och den skada som de drabbade personerna har lidit (se dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet, C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

32      Om ett av dessa villkor inte är uppfyllt ska talan ogillas i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva de andra villkoren för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Vidare gäller att unionsdomstolen inte är skyldig att pröva nämnda villkor i en viss ordning (se dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 148 och där angiven rättspraxis).

33      Det är mot bakgrund av det nyss anförda som tribunalen ska pröva de yrkanden om skadestånd som sökandebolaget framställt.

 Förstahandsyrkandet om skadestånd, vilket avser ersättning för utebliven vinst på grund av att bolaget inte kunnat förfoga över det felaktigt betalda bötesbeloppet

34      Sökandebolaget har i första hand yrkat ersättning för utebliven vinst på 2 580 374,07 euro. Detta belopp motsvarar i allt väsentligt den årliga avkastningen på bolagets sysselsatta kapital (nedan kallat ROCE-talet) eller den genomsnittliga vägda kapitalkostnaden för bolaget (nedan kallad WACC eller WACC‑talet) under perioden 2015–2018. Sökandebolaget har gjort gällande att denna skada har orsakats av en tillräckligt klar överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF och av artikel 23.2 och 23.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1).

35      Sökandebolaget har närmare bestämt åberopat en utebliven vinst på grund av att bolaget, om det hade kunnat fortsätta att förvalta det belopp som den rättsstridigt berövats, skulle ha kunnat erhålla vinster. Sökandebolaget har förklarat att det med det belopp som motsvarar det felaktigt betalda bötesbeloppet skulle ha kunnat bedriva ekonomisk verksamhet och finansiera investeringar. I det fallet skulle bolaget ha skaffat mindre externt kapital (och skulle därigenom ha uppnått kapitalkostnadsbesparingar) eller skulle ha kunnat finansiera ytterligare investeringar och få en större avkastning med det felaktigt betalda bötesbeloppet.

36      Sökandebolaget har i det avseendet specificerat bolagets ROCE-tal mellan åren 2015 och 2018. Sökandebolaget har förklarat att om man tillämpar detta tal på beloppet 12 039 019 euro, det vill säga det felaktigt betalda bötesbeloppet, kan bolagets skada uppskattas till 2 580 374,07 euro. Bolaget har preciserat att den mellan åren 2015 och 2018 hade ett stort antal konkreta investeringsmöjligheter, såsom att utveckla optiska fibernät, uppföra nya antenner för mobilnät eller utöka utbudet av lagringstjänster inom molntjänster. Sökandebolaget anser mot denna bakgrund att om bolaget hade förfogat över det belopp som felaktigt betalats till kommissionen, hade det kunnat använda detta belopp även för investeringsverksamhet.

37      Sökandebolaget har vidare förklarat att en mycket likartad bild framkommer om bolaget grundar beräkningen av skadan på sin WACC efter skatt under samma period. Bolaget har preciserat att inom telesektorn är WACC ett erkänt referensvärde för att göra en ekonomisk uppskattning av investeringsåtgärder och är avgörande för ett företags avkastningsmål. Sökandebolaget har därvidlag hänvisat till punkt 2 i kommissionens meddelande om beräkning av kapitalkostnad för tidigare generations infrastruktur i samband med kommissionens granskningar av nationella anmälningar inom EU-sektorn för elektronisk kommunikation (EUT C 375, 2019, s. 1). Bolaget har anfört att det förhållandet att WACC‑värdena, vad beträffar bolaget, utgör individuella exakta uppgifter framgår av de värden som Bundesnetzagentur (Federala nätmyndigheten, Tyskland) årligen fastställer och som är högre än den genomsnittliga WACC på vilken bolaget grundar sin rätt till ersättning. Sökandebolaget har även gett in en uppskattning av författningsreglerad WACC i medlemsstaterna, vilken utförs av en konsultbyrå.

38      Kommissionen har bestritt vad sökandebolaget anfört i denna del.

39      Tribunalen gör följande bedömning. Det följer av fast rättspraxis att skada för vilken ersättning begärs inom ramen för en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen ska vara faktisk och säker, vilket det ankommer på sökanden att bevisa (se dom av den 9 november 2006, Agraz m.fl./kommissionen, C‑243/05 P, EU:C:2006:708, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Det ankommer på sökanden att lägga fram övertygande bevis för såväl förekomsten som omfattningen av den åberopade skadan (se dom av den 16 september 1997, Blackspur DIY m.fl./rådet och kommissionen, C‑362/95 P, EU:C:1997:401, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

40      För det första ska det påpekas att sökandebolaget inte har visat att bolaget nödvändigtvis skulle ha investerat det belopp som det fråntagits möjlighet att förfoga över i sin verksamhet. Det belopp som tribunalen fann att sökandebolaget inte borde ha behövt betala, och som således utgjorde ett överskjutande belopp som bolaget redan hade betalat, kunde nämligen användas för ett stort antal andra ändamål.

41      För det andra har sökandebolaget inte visat att den omständigheten att bolaget inte kunde förfoga över det bötesbelopp som felaktigt betalats till kommissionen medförde att bolaget avstod från specifika projekt som kunde gett bolaget belopp som motsvarade ROCE-talet eller WACC.

42      Vad beträffar det av bolaget åberopade ROCE-talet, ska det påpekas att detta motsvarar en genomsnittlig avkastning på samtliga investeringar med hjälp av hela det kapital (eget kapital och långfristiga skulder) som bolaget har använt.

43      I repliken har sökandebolaget när det gäller ROCE-talet visserligen nämnt flera investeringar, nämligen investeringar på omkring 1,7 miljarder euro för förvärv av nya licenser för mobiltelefoni, investeringar på omkring 108,1 miljoner euro för forsknings- och utvecklingskostnader och investeringar på omkring 101,3 miljoner euro i immateriella tillgångar som ska aktiveras, vilka sökandebolaget självt har byggt upp.

44      Sökandebolaget har emellertid utan närmare preciseringar begränsat sig till att göra gällande att bolaget med det belopp som den fråntagits möjligheten att förfoga över skulle ha kunnat finansiera ytterligare investeringar. Sökandebolaget har således inte konkret identifierat något specifikt projekt som bolaget skulle ha kunnat investera i och som den skulle ha avstått från. Bolaget har tvärtom hävdat att det mellan åren 2015 och 2018 gjorde verklighet av ett stort antal investeringsmöjligheter. Bolaget har inte heller lämnat några uppgifter om avkastningen på vart och ett av de investeringsprojekt som det har nämnt.

45      Vad beträffar WACC definieras detta som det vägda genomsnittet av kostnaderna för ett företags samtliga finansieringskällor. Det utgör närmare bestämt det vägda genomsnittet av kostnaden för eget kapital (summan av den riskfria räntan och aktiemarknadsriskpremien multiplicerad med betakoefficienten) och kostnaden för skuld. Kostnaden för eget kapital och kostnaden för skuld är beräknade kostnader och inte historiska kostnader. WACC svarar nämligen mot förhandsförväntningar hos investerarna i utbyte mot risktagande.

46      Sökandebolaget har emellertid till stöd för sina påståenden åberopat en årlig WACC, det vill säga en genomsnittlig kalkylränta för samtliga av bolagets investeringsprojekt och inte den kalkylränta som gäller för ett visst investeringsprojekt. I likhet med sökandebolagets ersättningskrav grundat på ROCE-talet, har bolaget inte identifierat något särskilt investeringsprojekt som det skulle ha finansierat med det belopp som det fråntagits möjligheten att förfoga över och det har inte heller angett vilken avkastningsgrad som det skulle ha erhållit om det aktuella specifika projektet faktiskt hade genomförts, vilket även bekräftades vid förhandlingen som svar på en fråga från tribunalen.

47      För det tredje har sökandebolaget inte visat att det saknade de medel som behövdes för att utnyttja en investeringsmöjlighet avseende en specifik investering eller, mer allmänt, att det inte hade någon alternativ finansieringskälla. I det avseendet kan det visserligen konstateras att sökandebolaget i repliken har förklarat att bolaget har en hög skuldsättningsnivå och att det har små finansiella marginaler. Det ska emellertid påpekas att det belopp som sökandebolaget fråntagits möjligheten att förfoga över är blygsamt i förhållande till bolagets balansräkning, egna kapital och skulder, som uppgår till flera tiotals miljarder euro. Såsom kommissionen har anfört visar den bevisning som sökandebolaget lagt fram i repliken att bolaget förfogade över ett eget kapital på 45,6 miljarder euro för det tredje kvartalet år 2019. Det framgår vidare av den bevisning som sökandebolaget har lagt fram att bolaget även förfogade över betydande likvida medel under perioden 2015–2019, vilka i genomsnitt uppgick till 5,4 miljarder euro; det felaktigt betalda bötesbeloppet motsvarar omkring 0,22 procent av dessa likvida medel.

48      Sökandebolaget har således inte visat att det har hindrats från att genomföra en investering som skulle ha gett en avkastning som motsvarar det ROCE-tal eller det WACC‑tal som bolaget har åberopat.

49      Vad sökandebolaget anfört om att WACC inom telesektorn utgör ett erkänt referensvärde för att göra en ekonomisk uppskattning av investeringsåtgärder och är avgörande för ett företags avkastningsmål föranleder ingen annan bedömning.

50      I punkt 2 i kommissionens meddelande om beräkning av kapitalkostnad för tidigare generations infrastruktur i samband med kommissionens granskningar av nationella anmälningar inom EU-sektorn för elektronisk kommunikation anges nämligen att kapitalkostnaden är alternativkostnaden för att göra en ”viss investering” i stället för en annan investering med samma risk. Där anges vidare att kapitalkostnaden därmed är den avkastning som krävs för att ett bolag ska göra en ”viss investering”. Härtill kommer att om man automatiskt tillämpade sökandebolagets WACC‑tal på varje summa pengar som bolaget fråntagits möjligheten att förfoga över, skulle detta leda till att man kom fram till att det är säkert att bolaget berövats möjligheten att investera i ett särskilt projekt som skulle ha gett en avkastning motsvarande WACC‑talet. Ett sådant synsätt är emellertid inte förenligt med den omständigheten att WACC‑talet innefattar en riskpremie. Detta synsätt är inte heller förenligt med sökandebolagets skyldighet att visa att det har lidit en faktisk och säker skada.

51      Under dessa omständigheter kan sökandebolaget inte anses ha visat att bolaget har drabbats av en faktisk och säker utebliven vinst som skulle kunna grundas antingen på ROCE-talet eller på WACC‑talet.

52      Tribunalen finner således att sökandebolagets förstahandsyrkande om skadestånd, vilket avser ersättning för utebliven vinst, motsvarande bolagets ROCE-tal eller WACC‑tal, på grund av att bolaget fråntagits möjligheten att förfoga över det felaktigt betalda bötesbeloppet, ska lämnas utan bifall av det skälet att villkoret att det ska styrkas att skadan är faktisk och säker inte är uppfyllt, varvid det inte är nödvändigt att pröva varken huruvida kommissionen har gjort sig skyldig till tillräckligt klara överträdelser av en rättsregel som ger enskilda rättigheter eller huruvida det finns ett orsakssamband mellan dessa tillräckligt klara överträdelser och den påstådda uteblivna vinsten (se punkt 32 ovan).

 Andrahandsyrkandet om skadestånd, vilket avser ersättning för den skada som orsakats av kommissionens vägran att betala dröjsmålsränta

53      Sökandebolaget har för det första gjort gällande att kommissionens vägran att betala dröjsmålsränta till bolaget inte endast utgör en rättsstridighet i det angripna beslutet, utan även en tillräckligt klar överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF. För det andra har sökandebolaget gjort gällande att denna tillräckligt klara överträdelse är den direkta orsaken till den skada som bolaget har lidit och som består i den dröjsmålsränta som det har gått miste om.

–       Huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF

54      Sökandebolaget har för det första gjort gällande att det i fall där unionsdomstolen har slagit fast att bötesbelopp har betalats felaktigt föreligger en skyldighet för kommissionen enligt artikel 266 första stycket FEUF att betala dröjsmålsränta på felaktigt betalda bötesbelopp när den återbetalar sådana belopp. Kommissionens beslut att aldrig betala dröjsmålsränta i sådana fall innebär således enligt bolaget en tillräcklig klar överträdelse av nämnda bestämmelse.

55      Sökandebolaget har vidare gjort gällande att rätten till dröjsmålsränta inte påverkas av artikel 90.4 a i delegerad förordning nr 1268/2012. Bolaget har anfört att även om den bestämmelsen skulle kunna tolkas på så sätt att den reglerar rätten till dröjsmålsränta, så är den ändå rättsstridig. Bolaget har till stöd för det sistnämnda påståendet åberopat artikel 277 FEUF.

56      Sökandebolaget anser slutligen att skyldigheten att betala dröjsmålsränta uppkommer vid den tidpunkt då den berörda personen inte längre har möjlighet att förfoga över medlen, det vill säga i det nu aktuella fallet den dag då sökandebolaget betalade böterna.

57      Kommissionen har med stöd av vad den anfört som svar på sökandebolagets yrkande om ogiltigförklaring gjort gällande att den inte har överträtt artikel 266 första stycket FEUF och att en sådan överträdelse, om den ansågs ha ägt rum, inte är tillräckligt klar.

58      Kommissionen har för det första gjort gällande att det följer av artikel 266 första stycket FEUF att den endast är skyldig att göra en återbetalning på grundval av principen om obehörig vinst. Med andra ord innebär bestämmelsen enligt kommissionen inte någon skyldighet för den att betala dröjsmålsränta när den återbetalar felaktigt påförda böter. Kommissionen har vidare anfört att unionsdomstolen skiljer mellan olika typer av ränta, nämligen dröjsmålsränta, som är en schablonmässig ränta och utgör en påföljd vid försenad betalning, skadeståndsränta, som ska betalas som ersättning för en rättsstridigt orsakad skada, och upplupen ränta, som ska ingå i det belopp återbetalas.

59      Kommissionen har för det andra gjort gällande att den betalning som den har gjort till sökandebolaget innefattar upplupen ränta i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 90 i delegerad förordning nr 1268/2012 jämförd med artikel 83 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1) (nedan kallad budgetförordningen). Enligt kommissionen syftade betalningen av upplupen ränta till att ersätta sökandebolaget för den obehöriga vinst som kommissionen gjort med anledning av de överskjutande böterna. Kommissionen har förklarat att den i förevarande fall placerade det bötesbelopp som sökandebolaget hade betalat, men att avkastningen på denna placering var negativ. Kommissionens ”vinst” med anledning av de överskjutande böter som sökandebolaget betalat var således negativ eller lika med noll. Kommissionen har dessutom hävdat att den till följd av domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), utan dröjsmål beaktade upplupen ränta för att ersätta sökandebolaget för obehörig vinst som uppkommit till följd av det felaktigt påförda bötesbeloppet.

60      För det tredje har kommissionen hävdat att den inte var skyldig att betala dröjsmålsränta.

61      Kommissionen har för det första förklarat att dröjsmålsränta inte kan ha till syfte att förmå kommissionen att innan den dom genom vilken bötesbeloppet sätts ned meddelas återbetala det belopp som den felaktigt har påfört. Kommissionen har även anfört att dröjsmålsränta inte ska beräknas från och med den dag då böterna betalades, det vill säga i det nu aktuella fallet den 16 januari 2015. Kommissionen anser nämligen att den inte kan anses vara i dröjsmål med betalningen redan innan tribunalen har slagit fast att den har en betalningsskyldighet, det vill säga i det nu aktuella fallet innan domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930) meddelades.

62      Kommissionen har vidare gjort gällande att den endast är skyldig att betala dröjsmålsränta om den vägrar att återbetala böter samt upplupen ränta till följd av en dom från unionsdomstolen genom vilken bötesbeloppet sätts ned eller upphävs. I det fallet bestäms tidpunkten för uppkomsten av skyldigheten att betala dröjsmålsränta efter det att den aktuella domen har avkunnats.

63      Slutligen anser kommissionen att den invändning om rättsstridighet som sökandebolaget framställt mot artikel 90.4 a i delegerad förordning nr 1268/2012 saknar grund.

64      För det fjärde anser kommissionen att domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39), medför en skyldighet för kommissionen att betala en ny typ av ränta som domstolen också betecknar som ”dröjsmålsränta”. Kommissionen tolkar nämnda dom på så sätt att den måste betala denna typ av ränta utan att ens vara i dröjsmål med betalningen, det vill säga utan att ha ställning av en gäldenär som inte inom föreskriven tid har betalat ett exigibelt och bestämt belopp. Enligt kommissionen rör det sig här tvärtom om skadeståndsränta.

65      Kommissionen har dessutom förklarat att skyldigheten att betala dröjsmålsränta har två syften, nämligen att borgenären ska få ersättning och att utgöra påföljd för gäldenärens rättsstridiga handlande som medfört att skulden inte betalats i rätt tid. Kommissionen anser emellertid att det finns en viss motsägelse mellan dessa två syften. De böter som kommissionen ålägger kan nämligen inte, under samma period och samtidigt dels bli utkrävbara med stöd av ett giltigt och verkställbart beslut på grundval av artikel 299 FEUF, dels bli återbetalningspliktiga för kommissionen. Det är endast i det undantagsfallet att kommissionens beslut har ansetts vara en nullitet som den skyldighet att betala böter som följer av detta beslut ska anses sakna rättslig grund med tillbakaverkande effekt (ex tunc). Enligt kommissionen ska domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39) således tolkas på så sätt att skyldigheten att betala dröjsmålsränta inte syftar till att utgöra påföljd för dröjsmål med återbetalning av böter. Skyldigheten att återbetala böterna förelåg från och med domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), såsom följer av artikel 266 första stycket FEUF.

66      För det femte anser kommissionen att de principer som slogs fast i domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39), inte är tillämpliga i förevarande fall.

67      Kommissionen har i det avseendet förklarat att tribunalen i det mål som avgjordes genom domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39), dessförinnan hade ogiltigförklarat hela den del av kommissionens beslut där Printeos ålades böter på grund av bristande motivering. Detta innebär enligt kommissionen att den efter det att domen av den 12 februari 2019, Printeos/kommissionen (T‑201/17, EU:T:2019:81), meddelades skulle ha kunnat återuppta förfarandet på det stadium då rättsstridigheten begicks och på nytt utöva sin befogenhet att ålägga böter.

68      Kommissionen har anfört att tribunalen i domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), däremot satte ned – och därmed ändrade – bötesbeloppet med stöd av sin obegränsade behörighet enligt artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning (EG) nr 1/2003.

69      I det mål som avgjordes genom domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), övergick befogenheten att ålägga sanktioner till unionsdomstolen och tribunalen satte sig i kommissionens ställe för att på nytt fastställa bötesbeloppet. Tribunalens utövande av denna befogenhet kan endast ha verkan för framtiden (ex nunc). Enligt kommissionen var nedsättningen av bötesbeloppet resultatet av tribunalens egen bedömning, som ersatte kommissionens bedömning. Tribunalen gjorde en egen bedömning av de faktiska omständigheterna och utövade befogenheten att ålägga sanktioner. Nedsättning av bötesbeloppet fastställdes för första gången den dag då tribunalen meddelade sin dom. Dessförinnan hade det inte funnits någon skuld som kommissionen var ansvarig för och än mindre något bestämt belopp.

70      Kommissionen anser att det av detta följer att det i fall där unionsdomstolen utövar sin obegränsade behörighet inte är möjligt att tillämpa dröjsmålsränta med tillbakaverkande effekt (ex tunc).

71      Tribunalen gör följande bedömning. Det kan inledningsvis konstateras att artikel 266 första stycket FEUF utgör en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. I den bestämmelsen föreskrivs nämligen en absolut och ovillkorlig skyldighet för den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig att – i den sökandes intresse vars talan bifallits – vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring. Denna skyldighet motsvaras av en rätt för sökanden att få se skyldigheten fullgöras fullt ut.

72      Vad beträffar frågan huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF ska det erinras om att när belopp har tagits ut i strid med unionsrätten följer det av unionsrätten att det föreligger en skyldighet att återbetala dessa belopp jämte ränta. Så är bland annat fallet när beloppen har tagits ut med stöd av en unionsrättsakt som unionsdomstolen har ogiltigförklarat (se dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkterna 66 och 67 och där angiven rättspraxis).

73      Särskilt i fall där unionsdomstolen ogiltigförklarar en rättsakt som inneburit betalning av ett visst belopp till unionen utgör betalning av dröjsmålsränta en åtgärd för att följa domen om ogiltigförklaring, i den mening som avses i artikel 266 första stycket FEUF, eftersom den syftar till att schablonmässigt gottgöra förlusten av möjligheten att förfoga över en fordran och att förmå gäldenären att så snart som möjligt följa domen om ogiltigförklaring (dom av den 12 februari 2015, kommissionen/IPK International, C‑336/13 P, EU:C:2015:83, punkt 30, och dom av den 20 januari 2021 Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 68; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 55).

74      Tribunalen övergår därefter till frågan vilka skyldigheter som åligger kommissionen enligt artikel 266 FEUF för att följa en dom genom vilken unionsdomstolen har ogiltigförklarat och satt ned de böter som ett företag har ålagts för överträdelse av konkurrensreglerna. Dessa skyldigheter innefattar i första hand en skyldighet för kommissionen att helt eller delvis återbetala det bötesbelopp som det aktuella företaget har betalat, i den del domen innebär att företaget ska anses ha betalat detta belopp felaktigt. Denna skyldighet avser inte endast kapitalbeloppet av de felaktigt betalda böterna, utan även dröjsmålsräntan på kapitalbeloppet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 oktober 2001, Corus UK/kommissionen, T‑171/99, EU:T:2001:249, punkterna 52 och 53; dom av den 8 juli 2004, Corus UK/kommissionen, T‑48/00, EU:T:2004:219, punkt 223, och beslut av den 4 maj 2005, Holcim (Frankrike)/kommissionen, T‑86/03, EU:T:2005:157, punkt 30).

75      Att den som felaktigt betalat ett belopp ska ha rätt till dröjsmålsränta utgör ett nödvändigt inslag i kommissionens skyldighet att återställa situationen till följd av en dom i vilken unionsdomstolen ogiltigförklarat böterna eller en dom i vilken unionsdomstolen utövat sin obegränsade behörighet (dom av den 10 oktober 2001, Corus UK/kommissionen, T‑171/99, EU:T:2001:249, punkt 54; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2019, Printeos/kommissionen, T‑201/17, EU:T:2019:81, punkt 56).

76      Av detta följer att om kommissionen inte betalar dröjsmålsränta på kapitalbeloppet av böter som återbetalats till följd av en dom i vilken unionsdomstolen har ogiltigförklarat eller satt ned det bötesbelopp som ålagts ett företag för överträdelse av konkurrensreglerna, ska detta betraktas som en underlåtenhet från kommissionens sida att vidta en åtgärd för att följa den domen och därmed som ett åsidosättande av de skyldigheter som åligger den enligt artikel 266 FEUF (beslut av den 4 maj 2005, Holcim (Frankrike)/kommissionen, T‑86/03, EU:T:2005:157, punkt 31; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 2008, BPB/kommissionen, T‑53/03, EU:T:2008:254, punkt 488).

77      Enligt artikel 299 FEUF ska beslut av kommissionen som medför betalningsskyldighet för andra än medlemsstater vara verkställbara. Av artikel 278 FEUF framgår vidare att talan som förs vid unionsdomstolen mot sådana beslut inte ska hindra verkställighet. Slutligen gäller att kommissionens beslut presumeras vara giltiga ända till dess att de ogiltigförklaras eller återkallas (se dom av den 17 juni 2010, Lafarge/kommissionen, C‑413/08 P, EU:C:2010:346, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

78      Det kan även konstateras att skyldighet att betala dröjsmålsränta endast kan komma i fråga när huvudfordran är säker till sitt belopp eller åtminstone bestämbar på grundval av fastställda objektiva omständigheter (dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 55).

79      Det ska emellertid, för det första, påpekas att det i artikel 83 i budgetförordningen, som är tillämplig i förevarande fall, bland annat föreskrevs följande:

”1. Böter, viten och sanktioner, liksom upplupna räntor och annan inkomst som genererats i dessa fall, [ska] inte [bokföras] som inkomster i budgeten så länge motsvarande beslut kan upphävas av [unionsdomstolen].

2. De belopp som avses i punkt 1 ska bokföras som budgetinkomster så snart som möjligt och senast året efter det att alla rättsmedel är uttömda. Belopp som till följd av [dom från unionsdomstolen] ska återbetalas till [den som betalat dem] ska inte bokföras som budgetinkomster.

4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter … med avseende på närmare bestämmelser för belopp som mottas i form av böter, viten och upplupna räntor.”

80      I artikel 90 i delegerad förordning nr 1268/2012, som är tillämplig i förevarande fall, föreskrevs bland annat följande:

”1. När talan väcks vid [unionsdomstolen] mot ett beslut om böter eller annan påföljd i enlighet med EUF-fördraget eller Euratomfördraget ska gäldenären, tills alla rättsmedel har uttömts, antingen preliminärt betala de aktuella beloppen till det bankkonto som anges av räkenskapsföraren eller ställa en finansiell säkerhet som godtas av räkenskapsföraren. Säkerheten ska vara oberoende av kravet att betala aktuella böter eller straffavgifter eller andra påföljder, och ska kunna utlösas så snart som detta begärs. Den ska täcka såväl huvudbelopp som ränta enligt artikel 83.4 [i förordningen].

2. Kommissionen ska säkra preliminärt inkasserade belopp genom att investera dem i finansiella tillgångar och därigenom se till att de förblir säkra och likvida samtidigt som målet med investeringen ska vara en positiv avkastning.

4. När alla rättsmedel har uttömts och böterna eller straffavgiften har upphävts eller sänkts ska någon av följande åtgärder vidtas:

a) Belopp som redan felaktigt har inkasserats ska återbetalas till den berörda tredje parten, tillsammans med upplupen ränta. I fall där den totala avkastningen för den aktuella perioden har varit negativ ska det nominella värdet av de belopp som har inkasserats felaktigt återbetalas.

b) Om en finansiell säkerhet har ställts ska denna frigöras.”

81      Av artikel 24.2 i kommissionens beslut C(2013) 2488 final av den 2 maj 2013 om interna förfaranderegler för indrivning av fordringar som uppkommit till följd av direkt förvaltning och indrivning av böter, schablonbelopp och löpande vite enligt fördragen, vilket ersätter beslut C(2011) 4212 final av den 17 juni 2011 och som ändrats genom kommissionens beslut C(2014) 2786 av den 30 april 2014, framgår även att när gäldenären väcker talan vid unionsdomstolen mot ett beslut från kommissionen om åläggande av böter, så ska räkenskapsföraren ”preliminärt” inkassera de aktuella beloppen från gäldenären. I denna bestämmelse föreskrivs dessutom att – beroende på utgången i det lagakraftvunna domstolsavgörandet – preliminärt inkasserade belopp, såväl kapitalbelopp som ränta, ska bokföras definitivt som inkomster eller ”återbetalas” till de ekonomiska aktörerna i proportion till vad som följer av domstolsavgörandet.

82      Det framgår således av de tillämpliga bestämmelser som nämnts i punkterna 79–81 ovan att när ett bolag väcker talan vid unionsdomstolen mot ett beslut genom vilket kommissionen ålagt bolaget böter, är bolagets betalning av böterna preliminär till dess att rättsmedlen har uttömts. I nämnda bestämmelser anges även, ex ante, att ett bolag som har betalat böter som senare ogiltigförklaras eller sätts ned har rätt till återbetalning av felaktigt uppburna belopp och har således en fordran på återbetalning.

83      Det ska, för det andra, påpekas att kommissionen har åberopat att tribunalen i domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), satte ned bötesbeloppet inom ramen för sin obegränsade behörighet.

84      Det ska emellertid konstateras att innan tribunalen i den domen utövade sin obegränsade behörighet och satte ned det bötesbelopp som ålagts sökandebolaget, så hade den ogiltigförklarat, till viss del, den bestämmelse där det slogs fast att sökandebolaget faktiskt hade ägnat sig åt den praxis som avses i artikel 1.2 d i 2014 års beslut (se punkt 5 ovan). Tribunalen ogiltigförklarade även artikel 2 i samma beslut i den del det bötesbelopp som endast sökandebolaget var skyldigt att betala fastställdes till 31 070 000 euro (se punkt 6 ovan).

85      Det ska erinras om att en dom om ogiltigförklaring av en rättsakt som meddelats av unionsdomstolen har retroaktiv verkan (ex tunc) och får således till verkan att den ogiltigförklarade rättsakten retroaktivt undanröjs från rättsordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 1988, Asteris m.fl./kommissionen, 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, EU:C:1988:199, punkt 30; dom av den 13 december 1995, Exporteurs in Levende Varkens m.fl./kommissionen, T‑481/93 och T‑484/93, EU:T:1995:209, punkt 46, och dom av den 10 oktober 2001, Corus UK/kommissionen, T‑171/99, EU:T:2001:249, punkt 50).

86      Det ska vidare understrykas att det varken i de bestämmelser som nämnts i punkterna 79–81 ovan eller i den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 74–76 ovan görs någon åtskillnad beroende på om unionsdomstolen endast har ogiltigförklarat, helt eller delvis, de böter som ålagts en sökande eller om den har satt ned böterna efter det att den ogiltigförklarat dem.

87      Slutligen ska det påpekas att när unionsdomstolen ersätter kommissionens bedömning med sin egen och inom ramen för sin obegränsade behörighet sätter ned bötesbeloppet, så innebär detta att den ersätter – i kommissionens beslut – det belopp som ursprungligen fastställts i detta beslut med det belopp som följer av tribunalens egen bedömning. En sådan nedsättning innebär en retroaktiv ändring av kommissionens beslut. De nedsatta böterna efter unionsdomstolens nya bedömning anses alltid ha varit de böter som ålagts av kommissionen. Vad beträffar denna nedsättning anses kommissionens beslut därmed – på grund av den så kallade substituerande verkan av unionsdomstolens dom – alltid ha varit det beslut som följer av unionsdomstolens bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 1995, CB/kommissionen, T‑275/94, EU:T:1995:141, punkterna 60–65 och 85–87).

88      Det ska, för det tredje, påpekas att målet att förmå gäldenären ”att så snart som möjligt följa domen om ogiltigförklaring” endast är ett av de två mål som ska uppnås med betalning av dröjsmålsränta, enligt vad domstolen angav i punkt 30 i domen av den 12 februari 2015, kommissionen/IPK International (C‑336/13 P, EU:C:2015:83, punkt 30). Syftet med att dröjsmålsränta ska utgå från och med den dag då böterna betalas preliminärt är att uppnå det andra mål som domstolen har angett, nämligen att det företag som betalat böterna schablonmässigt ska gottgöras för att det fråntagits möjligheten att förfoga över sina medel under perioden mellan den dag då böterna betalades preliminärt och den dag då de återbetalades. Vid ogiltigförklaring av ett beslut som inneburit en preliminär betalning av ett belopp, såsom böter som ålagts för överträdelse av konkurrensreglerna, utgör skyldigheten att återbetala det inbetalade beloppet jämte dröjsmålsränta som beräknas från betalningsdagen för detta belopp ett incitament för den berörda institutionen att iaktta särskild uppmärksamhet vid antagandet av sådana beslut, vilka kan medföra en skyldighet för en enskild att omedelbart betala betydande belopp (dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkterna 85 och 86).

89      I domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39), fann domstolen således att syftet med att dröjsmålsränta ska utgå från den dag då böterna betalas preliminärt inte är att uppnå målet att förmå kommissionen att ”så snart som möjligt följa domen om ogiltigförklaring”.

90      Mot denna bakgrund kan det konstateras att skyldigheten att betala dröjsmålsränta visserligen inte kan ha till syfte att förmå kommissionen att före meddelandet av domen om ogiltigförklaring och nedsättning av det bötesbelopp som den har ålagt återbetala det belopp som den felaktigt har påfört. Skyldigheten att betala dröjsmålsränta i fall där unionsdomstolen ogiltigförklarar eller sätter ned det bötesbelopp som ålagts av kommissionen syftar emellertid inte till att vara en påföljd för ett oskäligt dröjsmål från kommissionens sida. Skyldigheten att betala dröjsmålsränta i ett sådant fall syftar bland annat till att schablonmässigt gottgöra ett dröjsmål i objektiv mening, vilket för det första följer av tiden för förfarandet vid unionsdomstolen, för det andra av att det i den relevanta finansiella lagstiftningen föreskrivs att ett bolag som har betalat böter som senare ogiltigförklaras eller sätts ned har en fordran på återbetalning (se punkterna 79–82 ovan) och, för det tredje, av den retroaktiva verkan av unionsdomstolens nedsättning av bötesbeloppet (se punkterna 84–87 ovan).

91      Kommissionen har gjort gällande att om den ansågs vara skyldig att betala dröjsmålsränta vid en tidpunkt som ligger före unionsdomstolens dom om ogiltigförklaring eller nedsättning av bötesbeloppet, så skulle detta strida mot den avskräckande funktion som böter har i konkurrensärenden. Kommissionen har i det avseendet anfört att det finns ett inneboende samband mellan förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden enligt artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF och åläggandet av böter och att nämnda artiklar skulle bli verkningslösa om de inte åtföljdes av sanktioner, vilka föreskrivs i artikel 103.2 a FEUF. Den har även anfört att böter inte bör mildras på grund av yttre omständigheter.

92      Tribunalen erinrar emellertid för det första om att begreppet ”avskräckande verkan” är en av de faktorer som ska beaktas vid beräkningen av bötesbeloppet (dom av den 26 september 2013, Alliance One International/kommissionen, C‑679/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:606, punkt 73, och dom av den 4 september 2014, YKK m.fl./kommissionen, C‑408/12 P, EU:C:2014:2153, punkt 84). Härav följer att tribunalen i domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), med nödvändighet beaktade den avskräckande funktion som böter har när den med stöd av sin obegränsade behörighet satte ned, med retroaktiv verkan, det bötesbelopp som sökandebolaget var skyldigt att betala (se punkt 87 ovan).

93      För det andra ska det påpekas att böternas avskräckande funktion måste förenas med principen om ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Iakttagandet av denna princip säkerställs genom den lagenlighetsprövning som föreskrivs i artikel 263 FEUF, kompletterad med den obegränsade behörighet att fastställa bötesbeloppet som tillkommer unionsdomstolen enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003. Unionsdomstolen har nämligen rätt att pröva både rättsliga och faktiska omständigheter samt att bedöma bevisningen, ogiltigförklara det angripna beslutet och ändra bötesbeloppet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2012, Otis m.fl., C‑199/11, EU:C:2012:684, punkterna 62 och 63 och där angiven rättspraxis). Av rättspraxis följer vidare att vid utövandet av den behörighet som avses i artiklarna 261 FEUF och 263 FEUF är unionsdomstolen skyldig, för att den ska anses uppfylla kraven på en prövning av en domstol med obegränsad behörighet enligt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna vad beträffar böterna, att pröva varje anmärkning – oavsett om den rör rättsliga eller faktiska omständigheter – som syftar till att styrka att bötesbeloppet inte står i överensstämmelse med överträdelsens allvar och varaktighet (dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen (C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 200, och dom av den 26 september 2018, Infineon Technologies/kommissionen, C‑99/17 P, EU:C:2018:773, punkt 195). Det förhållandet att unionsdomstolen har obegränsad behörighet utgör en ytterligare rättssäkerhetsgaranti för företagen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkt 445, dom av den 6 oktober 1994, Tetra Pak/kommissionen, T‑83/91, EU:T:1994:246, punkt 235, och dom av den 17 december 2015, Orange Polska/kommissionen, T‑486/11, EU:T:2015:1002, punkt 91).

94      Det ska för det tredje påpekas att böternas avskräckande funktion även måste förenas med de mål som eftersträvas med att dröjsmålsränta ska utgå i fall där unionsdomstolen har utövat sin behörighet, särskilt sin obegränsade behörighet. Dessa mål är dels att det företag som preliminärt har betalat böterna ska gottgöras schablonmässigt för att det fråntagits möjligheten att förfoga över sina medel under perioden mellan den dag då det betalade böterna preliminärt och den dag då de återbetalades, dels att den berörda institutionen ska förmås att iaktta särskild uppmärksamhet vid antagandet av beslut, såsom beslut att ålägga böter, vilka kan medföra en skyldighet för en enskild att omedelbart betala betydande belopp (se punkt 88 ovan).

95      Mot bakgrund av de skäl som angetts ovan i punkterna 79–94, finner tribunalen således att sökandebolagets huvudfordran i det nu aktuella fallet existerade och var säker till sitt högsta belopp eller åtminstone bestämbar på grundval av fastställda objektiva omständigheter vid den tidpunkt då bolaget betalade böterna preliminärt, det vill säga den 16 januari 2015. Tribunalen finner vidare att kommissionen var skyldig, enligt artikel 266 första stycket FEUF, att betala dröjsmålsränta på den del av bötesbeloppet som tribunalen i domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), ansett att sökandebolaget inte borde ha behövt betala, för perioden mellan den dag då böterna betalades preliminärt och den dag då den del av bötesbeloppet som ansetts vara felaktig återbetalades.

96      Vad kommissionen anfört med stöd av, för det första, bestämmelserna i artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012 och, för det andra, det förhållandet att den ränta som ska utgå från den dag då böterna betalas ska anses utgöra kompensationsränta föranleder ingen annan bedömning.

97      Vad beträffar kommissionens argument avseende artikel 90 i delegerad förordning nr 1268/2012 (se punkt 80 ovan), kan det nämligen konstateras att det av denna artikel inte följer att kommissionen, när den är skyldig att återbetala ett preliminärt inkasserat bötesbelopp, under alla omständigheter är befriad från skyldigheten att betala dröjsmålsränta på detta belopp (dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 73).

98      Härtill kommer att när ”upplupen ränta”, i den mening som avses i artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012, uppgår till ett lägre belopp än den dröjsmålsränta som ska betalas, eller när det inte finns någon upplupen ränta, eftersom avkastningen på det investerade kapitalet har varit negativ, är kommissionen, för att uppfylla sin skyldighet enligt artikel 266 FEUF, skyldig att till den berörda personen betala skillnaden mellan ”upplupen ränta”, i den mening som avses i artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012, och den dröjsmålsränta som ska betalas för perioden från den dag då det aktuella beloppet betalades till den dag då det återbetalas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkterna 75 och 76).

99      Eftersom det i det nu aktuella fallet är utrett att kommissionens investering av det bötesbelopp som sökandebolaget betalade för att följa 2014 års beslut inte gav upphov till någon ränta, var kommissionen skyldig, till följd av domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), att till sökandebolaget återbetala den del av böterna som ansetts vara felaktig, jämte dröjsmålsränta, varvid artikel 90 i delegerad förordning nr 1268/2012 inte utgjorde hinder för detta (se, analogt, dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 77).

100    Tribunalen finner även att kommissionen inte med framgång kan åberopa den omständigheten att sökandebolaget, i det mål som avgjordes genom domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), inte ifrågasatte artikel 2 i 2014 års beslut, vars fjärde stycke grundade sig på artikel 90 i delegerad förordning nr 1268/2012. Kommissionen kan inte heller åberopa den omständigheten att tribunalen delvis ogiltigförklarade artikel 2 i nämnda beslut utan att ifrågasätta hänvisningen till artikel 90 i förordningen.

101    I domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), ogiltigförklarade tribunalen visserligen artikel 2 i 2014 års beslut endast i den del det bötesbelopp som sökandebolaget var ensamt betalningsskyldigt för fastställdes till 31 070 000 euro. Vidare fastställde tribunalen det bötesbelopp som sökandebolaget var ensamt betalningsskyldigt för till 19 030 981 euro.

102    Artikel 2 fjärde stycket i 2014 års beslut avser emellertid inte de villkor på vilka kommissionen, vid ogiltigförklaring av beslutet och vid nedsättning av det bötesbelopp som föreskrivs i det, ska återbetala det bötesbelopp som sökandebolaget betalat preliminärt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 92).

103    Härtill kommer att det följer direkt av artikel 266 FEUF att kommissionen, vid ogiltigförklaring av ett beslut om åläggande av böter för överträdelse av konkurrensreglerna ogiltigförklaras och vid nedsättning av det bötesbelopp som föreskrivs i beslutet, har en skyldighet att återbetala det preliminärt erlagda bötesbeloppet jämte dröjsmålsränta för perioden mellan den dag då böterna betalades preliminärt och den dag då böterna återbetalas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 94).

104    Av detta följer att kommissionen inte har befogenhet att genom ett individuellt beslut fastställa de villkor på vilka den kommer att betala dröjsmålsränta vid ogiltigförklaring av beslutet att ålägga böter och vid nedsättning av det bötesbelopp som anges i beslutet och som har betalats preliminärt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 95).

105    Tribunalen finner således att det saknas fog för kommissionens argument avseende artikel 90 i delegerad förordning nr 1268/2012 och att det därmed saknas skäl att pröva sökandebolagets invändning om att denna bestämmelse är rättsstridig.

106    Tribunalen övergår nu till att pröva kommissionens argument att den ränta som ska utgå från den dag då böterna betalades ska anses utgöra kompensationsränta. I det avseendet ska det påpekas att kompensationsränta är en typ av ränta som syftar till att kompensera för den tid som har förflutit fram till den rättsliga prövningen av skadebeloppet, oberoende av förseningar som kan tillskrivas gäldenären (se dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

107    Kommissionens skyldighet att betala dröjsmålsränta i det nu aktuella fallet från den dag då sökandebolaget betalade böterna preliminärt följer emellertid direkt av skyldigheten enligt artikel 266 första stycket FEUF att följa domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930).

108    Sökandebolagets huvudfordran var en fordran på återbetalning som var knuten till den preliminära betalningen av böterna. Nämnda fordran existerade och var säker till sitt högsta belopp eller åtminstone bestämbar på grundval av fastställda objektiva omständigheter vid tidpunkten för den preliminära betalningen (se punkterna 79–95 ovan) och behövde inte bli föremål för rättslig prövning.

109    Den ränta som ska betalas i ett sådant fall är dröjsmålsränta och det kan i det nu aktuella fallet inte anses vara fråga om betalning av kompensationsränta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkterna 78 och 79).

110    Kommissionen har således inte grund för att hävda att den ränta som den skulle kunna vara skyldig att betala för perioden mellan den dag då sökandebolaget preliminärt betalade böterna och utgången av fristen för att följa domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), ska anses utgöra kompensationsränta.

111    Av detta följer att kommissionen åsidosatte artikel 266 första stycket FEUF när den beslutade att inte betala dröjsmålsränta till sökandebolaget på den av kommissionen felaktigt påförda delen av bötesbeloppet för perioden mellan den dag då sökandebolaget betalade böterna, det vill säga den 16 januari 2015, och den dag då kommissionen återbetalade den del av bötesbeloppet som tribunalen i domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), slutligt funnit att sökandebolaget inte borde ha behövt betala, det vill säga den 19 februari 2019.

112    Slutligen framgår det av punkterna 71–95 ovan att kommissionen till följd av domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), enligt fast rättspraxis var skyldig att till sökandebolaget återbetala den del av bötesbeloppet som bolaget felaktigt hade betalat preliminärt, jämte dröjsmålsränta, och att den inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller möjligheten att betala sådan ränta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 104).

113    Tribunalen finner således, med hänsyn till kommissionens absoluta och ovillkorliga skyldighet enligt artikel 266 första stycket FEUF att betala dröjsmålsränta och till att kommissionen inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende, att det i det nu aktuella fallet föreligger en tillräckligt klar överträdelse av denna rättsregel, vilken kan medföra att unionen ådrar sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar i den mening som avses i artikel 266 andra stycket FEUF, jämförd med artikel 340 andra stycket FEUF.

–       Orsakssambandet och den skada som ska ersättas

114    Sökandebolaget har gjort gällande att kommissionens tillräckligt klara överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF är den direkta orsaken till den skada som sökandebolaget har lidit och som består i den dröjsmålsränta som bolaget har gått miste om. Sökandebolaget har anfört att enligt artikel 83.2 b och artikel 111.4 a i delegerad förordning nr 1268/2012 bör räntesatsen för dröjsmålsräntan ligga i nivå med den räntesats som ECB tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av 3,5 procentenheter. Enligt sökandebolaget ligger den dröjsmålsräntesats som ska tillämpas i det nu aktuella fallet på 3,55 procent. Detta motsvarar den räntesats som ECB tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, det vill säga 0,05 procent för januari 2015, med tillägg av tre och en halv procentenheter. Sökandebolaget har med tillämpning av denna räntesats på det belopp som det felaktigt har betalat, det vill säga 12 039 019 euro, uppskattat skadan till 1 750 522,83 euro.

115    Kommissionen har för sin del gjort gällande att beslutet att inte betala dröjsmålsränta, det vill säga det angripna beslutet, fattades först den 28 juni 2019, vilket innebär att ersättning under alla omständigheter inte skulle ha kunnat krävas förrän från och med detta datum. Kommissionen har vidare gjort gällande att sökandebolaget inte iakttog det förfarande som föreskrivs i artikel 111 i delegerad förordning nr 1268/2012 och således inte kan göra anspråk på dröjsmålsränta i den mening som avses i artikel 111.4 a, jämförd med artikel 83 i nämnda delegerade förordning. Kommissionen har slutligen anfört att för det fall tribunalen skulle finna att de principer som slogs fast i domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39), är tillämpliga i det nu aktuella fallet, ska dröjsmålsräntesatsen vara den räntesats som tillämpas av ECB på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av en och en halv procentenhet, i analogi med artikel 83.4 i delegerad förordning nr 1268/2012.

116    Tribunalen gör följande bedömning. För det första ska det erinras om att ett villkor för att unionen ska kunna ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar är att skadan är en tillräckligt direkt följd av institutionernas rättsstridiga handlande (se dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet, C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 61).

117    Vad beträffar det nu aktuella fallet finner tribunalen att kommissionens åsidosättande av sin skyldighet att betala dröjsmålsränta enligt artikel 266 första stycket FEUF har ett tillräckligt direkt samband med den skada som består i att sökandebolaget, under perioden 16 januari 2015–19 februari 2019, gått miste om dröjsmålsränta på det belopp som bolaget felaktigt har fråntagits möjligheten att förfoga över (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 105).

118    För det andra finner tribunalen, mot bakgrund av den rättspraxis som anges i punkt 39 ovan, att sökandebolaget har grund för att hävda att bolaget har lidit en faktisk och säker skada som består i att bolaget, under perioden 16 januari 2015–19 februari 2019, gått miste om dröjsmålsränta som utgör schablonmässig gottgörelse för det förhållandet att bolaget har fråntagits möjligheten att förfoga över det felaktigt betalda bötesbeloppet under nämnda period.

119    Kommissionen har hävdat att om den anses skyldig att betala dröjsmålsränta, så ska dröjsmålsräntesatsen fastställas till en schablonmässig räntesats som motsvarar förlusten av möjligheten att förfoga över det felaktigt betalda bötesbeloppet under den aktuella perioden, vilket i sin tur, åtminstone delvis, beror på omständigheterna i det aktuella fallet. Enligt kommissionen kan inte domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39), läggas till grund för fastställandet av den dröjsmålsräntesats som är tillämplig i förevarande mål. I den domen anges nämligen inte vilken räntesats som ska tillämpas på dröjsmålsränta. Kommissionen har vidare anfört att även om det antas att domstolen i den domen hade för avsikt att, analogt, ålägga kommissionen att betala ränta enligt den räntesats som föreskrivs i artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012, så är denna räntesats inte analogt tillämplig i det nu aktuella fallet. Enligt kommissionen fastställdes nämligen storleken på dess skuld endast i samband med att tribunalen utövade sin obegränsade behörighet i domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930). Kommissionen har slutligen anfört att punkt 81 i domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39) kan tolkas på så sätt att den räntesats som föreskrivs i artikel 83.4 i delegerad förordning nr 1268/2012, det vill säga den räntesats som tillämpas av ECB på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner med tillägg av en och en halv procentenhet, i tillämpliga delar kan tillämpas i förevarande fall.

120    Tribunalen erinrar om att kommissionen, vid fastställandet av storleken på den dröjsmålsränta som ska betalas till ett företag som har betalat böter som ålagts av kommissionen, till följd av ogiltigförklaringen av dessa böter, ska tillämpa den räntesats som fastställts för detta ändamål i delegerad förordning nr 1268/2012 (dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 56).

121    Enligt domstolen innebär det nyss anförda att kommissionen ska tillämpa den räntesats som fastställs i artikel 83 i delegerad förordning nr 1268/2012, i vilken räntesatsen fastställs för fordringar som inte har återbetalats den dag då fristen löper ut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 81).

122    Artikel 83 i delegerad förordning nr 1268/2012 fanns i avsnitt 3 i kapitel 5 i avdelning IV i förordningen. Kapitel 5 hade rubriken ”Handläggning av inkomster” och avsnitt 3 hade rubriken ”Fastställande av fordringar”. Artikel 83 genomförde artikel 78 i budgetförordningen och hade rubriken ”Dröjsmålsränta”. Där angavs följande:

”1. Utan att det påverkar de särskilda bestämmelser som följer av tillämpningen av sektorspecifika förordningar, ska ränta i enlighet med punkterna 2 och 3 beräknas för alla fordringar som inte betalats innan fristen som avses i artikel 80.3 b har löpt ut.

2. Räntesatsen för fordringar som inte återbetalats senast den dag då fristen som avses i artikel 80.3 b löper ut ska vara den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner och som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, C‑serien; den räntesats som används ska vara den som gäller den första kalenderdagen i den månad då förfallodagen infaller, ökad med

a)      åtta procentenheter när fordran har uppkommit i samband med offentlig upphandling av varor och tjänster enligt avdelning V,

b)      tre och en halv procentenheter i alla andra fall.

4. Om en gäldenär vars skuld utgörs av böter, i stället för att göra en betalning ställer en finansiell säkerhet som godkänns av räkenskapsföraren ska ränta uttas från den dag då fristen som avses i artikel 80.3 b löper ut och beräknas till den räntesats som avses i punkt 2 i denna artikel som gällde den första dagen i den månad då bötesbeslutet fattades, men endast ökad med en och en halv procentenhet.”

123    Artikel 111 i delegerad förordning nr 1268/2012 fanns i avsnitt 5 i kapitel 6 i avdelning IV i förordningen. Kapitel 6 hade rubriken ”Handläggning av utgifter” och avsnitt 5 hade rubriken ”Tidsfrister för betalningar”. Artikel 111 genomförde artikel 92 i budgetförordningen och hade rubriken ”[Betalningsfrister] och dröjsmålsränta”. Där angavs följande:

”1. Tidsfristen för betalningar ska anses omfatta kontroll, godkännande och betalning av utgifter.

Den ska börja löpa från och med den dag då en begäran om betalning har mottagits.

En ansökan om betalning ska registreras av den behöriga avdelningen hos utanordnaren snarast möjligt och anses ha ankommit den dag den är registrerad.

Utbetalningen ska anses ha skett det datum då institutionens konto debiteras.

4. När de tidsfrister som anges i artikel 92.1 i budgetförordningen har löpt ut ska borgenären ha rätt till ränta enligt följande villkor:

a) Räntesatserna ska vara de som avses i artikel 83.2 i denna förordning.

b) Ränta ska beräknas från den kalenderdag som följer på den dag då fristen i artikel 92.1 i budgetförordningen löper ut till den dag betalningen sker.”

124    Vad inledningsvis beträffar det förhållandet att kommissionen har åberopat att tribunalen fastställde dess skuld endast i samband med att den utövade sin obegränsade behörighet i domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), kan det konstateras att detta innebär att kommissionen fortfarande vidhåller att den inte var skyldig att betala dröjsmålsränta till sökandebolaget för perioden mellan den dag då böterna betalades och den dag då kommissionen gjorde återbetalningen. Tribunalen kan dock inte, av de skäl som anges i punkterna 71–95 ovan, godta vad kommissionen har anfört i denna del. Det ska vidare påpekas att kommissionens skyldighet att betala dröjsmålsränta till sökandebolaget följer direkt av artikel 266 första stycket FEUF, vilket innebär att sökandebolaget, i motsats till vad kommissionen har hävdat, inte är skyldigt att ge in en begäran om betalning enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 111 i delegerad förordning nr 1268/2012.

125    För det första ska det erinras om följande. Vid ogiltigförklaring av ett beslut som medfört preliminär betalning av böter är syftet med att dröjsmålsränta ska utgå från och med den dag då betalningen gjordes dels att schablonmässigt gottgöra det företag som har betalat böterna för att det fråntagits möjligheten att förfoga över sina medel, dels att förmå kommissionen att iaktta särskild uppmärksamhet vid antagandet av sådana beslut (se punkt 88 ovan).

126    Detsamma gäller om unionsdomstolen ogiltigförklarar och sätter ned bötesbeloppet.

127    För det andra ska följande påpekas. Mot bakgrund av de mål som eftersträvas med att kommissionen är skyldig att betala dröjsmålsränta till följd av en dom om ogiltigförklaring och nedsättning av bötesbeloppet, befinner sig kommissionen i en annan situation i faktiskt och rättsligt hänseende än ett bolag som ålagts böter genom ett beslut och som ställer en bankgaranti. Kommissionens rättigheter och skyldigheter gentemot ett bolag som har betalat böter skiljer sig nämligen från rättigheterna och skyldigheterna för ett bolag som ställer en bankgaranti till kommissionen.

128    Om det bötfällda företaget omedelbart betalar de ålagda böterna, innebär detta endast att företaget rättar sig efter beslutsdelen i ett verkställbart beslut i enlighet med den ordinarie ordning som föreskrivs i fördraget (beslut av den 12 december 2007, Atlantic Container Line m.fl./kommissionen, T‑113/04, ej publicerat, EU:T:2007:377, punkt 44; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2005, Holcim (Deutschland)/kommissionen, T‑28/03, EU:T:2005:139, punkt 126). Om företaget däremot inte betalar böterna omedelbart, utan i stället ställer en bankgaranti, utgör detta ett undantag från den ordinarie ordning som föreskrivs i fördraget (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 december 2007, Atlantic Container Line m.fl./kommissionen, T‑113/04, ej publicerat, EU:T:2007:377, punkt 44).

129    Om det bötfällda företaget väljer att omedelbart betala böterna, samtidigt som det väcker talan om ogiltigförklaring av dessa, kan det förvänta sig att kommissionen, för det fall bötesbeloppet upphävs eller sätts ned, ska återbetala inte bara det belopp som motsvarar kapitalbeloppet av de böter som felaktigt har betalats, utan även den dröjsmålsränta som följer av detta belopp (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 december 2007, Atlantic Container Line m.fl./kommissionen, T‑113/04, ej publicerat, EU:T:2007:377, punkt 43, samt den rättspraxis som anges i punkterna 74–76 ovan).

130    Visserligen föreskrivs det numera i de relevanta finansiella bestämmelserna att ett bötfällt företag kan vänta med att betala böterna och i stället ställa en bankgaranti, och denna möjlighet erbjuds, på vissa villkor, av kommissionen (se punkterna 80 och 122 ovan). Om beslutet att ålägga böter ogiltigförklaras eller om bötesbeloppet sätts ned blir emellertid följderna olika beroende på om företaget har valt att omedelbart betala böterna eller om det har valt att vänta med att betala böterna och i stället ställa en bankgaranti (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 1995, CB/kommissionen, T‑275/94, EU:T:1995:141, punkterna 82–86, och beslut av den 12 december 2007, Atlantic Container Line m.fl./kommissionen, T‑113/04, ej publicerat, EU:T:2007:377, punkt 44).

131    Om företaget har beviljats uppskov med betalningen är kommissionen nämligen inte skyldig att återbetala felaktigt påförda böter, eftersom böterna då anses inte ha betalats. Av samma skäl anses det bötfällda företaget således inte ha fråntagits möjligheten att förfoga över det belopp som motsvarar de felaktigt påförda böterna. Den enda ekonomiska skada som det berörda företaget kan anses ha lidit är en följd av företagets egna beslut att ställa en bankgaranti (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2005, Holcim (Deutschland)/kommissionen, T‑28/03, EU:T:2005:139, punkt 129, och beslut av den 12 december 2007, Atlantic Container Line m.fl./kommissionen, T‑113/04, ej publicerat, EU:T:2007:377, punkt 45).

132    För det tredje har kommissionen inte med stöd av konkreta uppgifter visat att tillämpningen av dröjsmålsränta på återbetalningsfordringar enligt den räntesats som ECB tillämpar för sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av tre och en halv procentenheter i enlighet med artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012, skulle vara oproportionerlig i förhållande till de mål som eftersträvas med att dröjsmålsränta ska utgå. Kommissionen har inte heller förklarat hur beräkningen av dröjsmålsräntan på denna grund skulle ha en negativ inverkan på skyldigheten för ett bolag som ålagts böter enligt ett beslut att omedelbart betala bötesbeloppet.

133    För det fjärde kan det konstateras att domstolen i punkt 81 i domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39), visserligen inte angav exakt vilka bestämmelser i artikel 83 i delegerad förordning nr 1268/2012 som den hänvisade till.

134    Det ska emellertid påpekas att domstolen i samma dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39), avgjorde målet slutligt efter att ha upphävt punkt 2 i domslutet i domen av den 12 februari 2019, Printeos/kommissionen (T‑201/17, EU:T:2019:81), av det skälet att tribunalen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att avslå Printeos yrkande om betalning av dröjsmålsränta för perioden från och med den 31 mars 2017. I punkt 129 i domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39), slog domstolen således fast att Printeos skulle beviljas dröjsmålsränta enligt den räntesats som ECB tillämpade på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av tre och en halv procentenheter, i analogi med artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012.

135    För det femte har sökandebolaget på ett relevant sätt förklarat att om bolaget inte hade betalat det bötesbelopp som fastställts på ett rättsstridigt sätt, skulle även bolaget ha varit tvunget att betala dröjsmålsränta enligt den räntesats som ECB tillämpade på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av tre och en halv procentenheter enligt artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012. Sökandebolaget anser helt riktigt att det av detta följer att kommissionen, efter ogiltigförklaringen och nedsättningen av böterna, ska vara skyldig att betala dröjsmålsränta enligt samma räntesats för den period under vilken den felaktigt har innehållit det överskjutande bötesbeloppet.

136    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att sökandebolagets schablonersättning för att bolaget fråntagits möjligheten att förfoga över sina medel kan fastställas med stöd av en analog tillämpning av den räntesats som föreskrivs i artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012, det vill säga den räntesats som ECB tillämpade på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner i januari 2015, nämligen 0,05 procent, med tillägg av tre och en halv procentenheter.

137    Sökandebolagets andrahandsyrkande om skadestånd ska således bifallas och bolaget ska tillerkännas ett skadestånd på 1 750 522,83 euro som ersättning för den skada som bolaget lidit till följd av en tillräckligt klar överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF och som består i förlust av dröjsmålsränta på 3,55 procent, under perioden från den 16 januari 2015 till den 19 februari 2019, på den del av bötesbeloppet som bolaget felaktigt betalat.

138    Det saknas följaktligen anledning att pröva sökandebolagets tredjehandsyrkande om skadestånd.

 Räntan på det skadestånd som tribunalen har tillerkänt sökandebolaget

139    Sökandebolaget har yrkat att tribunalen ska slå fast att dröjsmålsränta ska utgå på den ersättning som den kan komma att tillerkänna bolaget från och med den dag då domen i förevarande mål meddelas till dess full betalning sker. Bolaget har yrkat att dröjsmålsränta ska utgå enligt den räntesats som ECB tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av tre och en halv procentenheter eller, i andra hand, enligt en annan dröjsmålsräntesats som tribunalen anser lämplig.

140    Kommissionen har yrkat att detta yrkande ska ogillas av det skälet att sökandebolaget inte har rätt till skadestånd.

141    När det gäller ett yrkande som grundar sig på unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF, framgår det av rättspraxis att skyldigheten att betala dröjsmålsränta uppkommer när domen där skyldigheten att ersätta skadan slås fast meddelas, såvida inte särskilda omständigheter föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 1990, Sofrimport/kommissionen, C‑152/88, EU:C:1990:259, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

142    Vid fastställandet av dröjsmålsräntesatsen är det lämpligt att beakta artikel 99.2 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1). Enligt den bestämmelsen ska tillämplig räntesats beräknas på grundval av den räntesats som ECB tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, C‑serien, och som gäller den första kalenderdagen i den månad då förfallodagen infaller, med tillägg av tre och en halv procentenheter (se, analogt, beslut av den 14 januari 2016, kommissionen/Marcuccio, C‑617/11 P-DEP, ej publicerat, EU:C:2016:17, punkt 12, och beslut av den 7 oktober 2020, Argus Security Projects/kommissionen och EUBAM Libyen, T‑206/17 DEP, ej publicerat, EU:T:2020:476, punkt 61).

143    I förevarande fall ska dröjsmålsränta utgå på det skadestånd som avses ovan i punkt 137 från och med den dag då förevarande dom meddelas till dess att full betalning sker. Dröjsmålsräntesatsen ska vara den som ECB tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner vid tidpunkten för domen, med tillägg av tre och en halv procentenheter.

 Yrkandet om ogiltigförklaring

144    Sökandebolaget har åberopat två grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 266 första stycket FEUF genom att kommissionen i det angripna beslutet vägrade att betala dröjsmålsränta till sökandebolaget. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 296 andra stycket FEUF, eftersom det angripna beslutet saknar motivering eller är bristfälligt motiverat.

145    När det gäller den andra grunden, avseende åsidosättande av artikel 296 andra stycket FEUF, gör tribunalen följande bedömning. Mot bakgrund av det angripna beslutets lydelse (se punkterna 12–17 ovan), det sammanhang i vilket det fattades (se punkterna 1–10 ovan) och samtliga rättsregler på det aktuella området får sökandebolaget anses ha kunnat förstå att kommissionen vägrade att betala dröjsmålsränta till bolaget på grund av den ansåg att artikel 266 FEUF innebar att den endast var skyldig att betala ”upplupen” ränta i den mening som avses i artikel 90.4 a i delegerad förordning nr 1268/2012 och att domen av den 12 februari 2019, Printeos/kommissionen (T‑201/17, EU:T:2019:81), inte innebar, i det aktuella fallet, att kommissionen var skyldig att betala dröjsmålsränta till bolaget. Sökandebolagets tolkning av det angripna beslutet vinner för övrigt stöd av vad bolaget har anfört inom ramen för sin talan. Härtill kommer att det framgår av punkterna 72–111 ovan att det varit möjligt för tribunalen att i sak pröva lagenligheten av kommissionens beslut att inte betala dröjsmålsränta till sökandebolaget.

146    Yrkandet om ogiltigförklaring kan således inte vinna bifall på den andra grunden.

147    När det gäller den första grunden, som avser åsidosättande av artikel 266 första stycket FEUF på grund av att kommissionen vägrat att betala dröjsmålsränta, gör tribunalen följande bedömning. Det framgår av punkterna 72–111 ovan att kommissionen åsidosatte denna bestämmelse när den i det angripna beslutet vägrade att betala dröjsmålsränta till sökandebolaget på den del av bötesbeloppet som kommissionen hade påfört felaktigt, för perioden mellan den dag då sökandebolaget betalade böterna, det vill säga den 16 januari 2015, och den dag då kommissionen återbetalade den del av bötesbeloppet som tribunalen i domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930), slutligt funnit att sökandebolaget inte borde ha behövt betala, det vill säga den 19 februari 2019.

148    Yrkandet om ogiltigförklaring ska därför bifallas på den första grunden och det angripna beslutet ska ogiltigförklaras.

 Rättegångskostnader

149    Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera rättegångsdeltagaren bära sina rättegångskostnader, om deltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – delvis ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

150    I det nu aktuella fallet har sökandebolaget tappat målet såvitt avser bolagets förstahandsyrkande om skadestånd. Sökandebolaget har emellertid vunnit framgång med sitt yrkande om ogiltigförklaring samt med sitt andrahandsyrkande om skadestånd och med sitt yrkande om att kommissionen ska förpliktas att betala dröjsmålsränta. Kommissionen förpliktas dessutom att betala en stor del av det skadestånd som sökandebolaget har yrkat som ersättning för den skada som det har lidit. Slutligen framgår det inte av handlingarna i målet att kommissionen, efter det att domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39) meddelats, beslutade att betala dröjsmålsränta till sökandebolaget för perioden 16 januari 2015–19 februari 2019. Mot denna bakgrund beslutar tribunalen att kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av sökandebolagets rättegångskostnader. Sökandebolaget ska bära hälften av sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Europeiska kommissionen ska ersätta Deutsche Telekom AG för den skada som bolaget lidit med ett belopp på 1 750 522,83 euro.

2)      Dröjsmålsränta ska utgå på den ersättning som avses i punkt 1, från den dag då denna dom meddelas till dess full betalning sker, enligt den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) tillämpar för sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av tre och en halv procentenheter.

3)      Kommissionens beslut av den 28 juni 2019 att inte betala dröjsmålsränta till Deutsche Telekom för perioden 16 januari 2015–19 februari 2019 på kapitalbeloppet för de böter som återbetalats till följd av domen av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T827/14, EU:T:2018:930), ogiltigförklaras.

4)      Talan ogillas i övrigt.

5)      Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av Deutsche Telekoms rättegångskostnader.

6)      Deutsche Telekom ska bära hälften av sina rättegångskostnader.

da Silva Passos

Valančius

Reine

Truchot

 

      Sampol Pucurull

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 19 januari 2022.

Underskrifter


Innehållsförteckning





*      Rättegångsspråk: tyska.