Mål C‑55/18
Federación de Servicios de Comisiones Obreras (CCOO)
mot
Deutsche Bank SAE
(begäran om förhandsavgörande från Audiencia Nacional)
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 14 maj 2019
”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Skydd för arbetstagares säkerhet och hälsa – Arbetstidens förläggning – Artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Direktiv 2003/88/EG – Artiklarna 3 och 5 – Dygnsvila och veckovila – Artikel 6 – Begränsning av veckoarbetstiden – Direktiv 89/391/EEG – Arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet – Företagens skyldighet att inrätta ett system för att registrera den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare”
1. Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Rätt till en begränsning av den längsta tillåtna arbetstiden samt till dygns- och veckovila – Grundläggande rättighet som anges i artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Skyldighet att tolka direktiv 2003/88 mot bakgrund av den rättigheten
(Artikel 6.1 FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 31.2; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artiklarna 3, 5 och 6)
(se punkterna 30 och 31)
2. Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Rätt till en begränsning av den längsta tillåtna arbetstiden samt till dygns- och veckovila – Nationell lagstiftning som enligt nationell rättspraxis inte med för någon skyldighet för arbetsgivarna att inrätta ett system som gör det möjligt att beräkna den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare – Otillåtet – Nationella domstolars skyldigheter – Skyldighet att tolka den nationella lagstiftningen på ett sätt som är förenligt med unionsrätten
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 31.2; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artiklarna 3, 5 och 6; rådets direktiv 89/391, artiklarna 4.1, 11.3 och 16.3)
(se punkterna 47–50, 53–60 och 69–71 samt domslutet)
Resumé
Medlemsstaterna ska tvinga arbetsgivarna att inrätta ett system som gör det möjligt att beräkna den dagliga arbetstiden
Domstolen, stora avdelningen, uttalade sig i domen i målet CCOO (C‑55/18), som meddelades den 14 maj 2019, om de åtgärder som medlemsstaterna ska vidta för att säkerställa att arbetstagarnas rätt till en begränsning av den längsta tillåtna arbetstiden samt till dygns- och veckovila iakttas och i synnerhet frågan huruvida iakttagandet av denna rätt kräver att det inrättas ett system som gör det möjligt att beräkna den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare. Denna dom hade sin grund i en tvist mellan en arbetstagarorganisation och en arbetsgivare, i syfte att erhålla ett rättsligt avgörande i vilket det fastställs att arbetsgivaren är skyldig att inrätta ett system för registrering av personalens faktiska dagliga arbetstid. Ett sådant system skulle göra det möjligt att kontrollera dels att de fastställda arbetstiderna iakttas, dels att arbetsgivaren uppfyller sin skyldighet att överlämna uppgifter om det övertidsarbete som fullgjorts varje månad till de fackliga företrädarna.
Domstolen slog fast att artiklarna 3, 5 och 6 i direktiv 2003/88,(1) jämförda med artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, samt artikel 4.1, artikel 11.3 och artikel 16.3 i direktiv 89/391,(2) ska tolkas så, att de utgör hinder för en lagstiftning vilken, enligt den tolkning som ges i nationell rättspraxis, inte innebär att arbetsgivare är skyldiga att inrätta ett system som gör det möjligt att beräkna den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare.
Domstolen erinrade i detta avseende inledningsvis om att det i bestämmelserna i direktiv 2003/88 preciseras vilken grundläggande rättighet varje arbetstagare har till en begränsning av den längsta tillåtna arbetstiden och till dygns- och veckovila som uttryckligen anges i artikel 31.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och bestämmelserna i nämnda direktiv ska följaktligen tolkas mot bakgrund av stadgan.
Vad mer specifikt gäller inrättandet av ett system som gör det möjligt att beräkna den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare, påpekade domstolen att det, i avsaknad av ett sådant system, inte är möjligt att på ett objektivt och tillförlitligt sätt fastställa det antal timmar som arbetstagaren har arbetat samt arbetstidens förläggning och det är inte heller möjligt att fastställa hur många timmar som arbetats utöver den ordinarie arbetstiden, det vill säga övertid. Under dessa omständigheter fann domstolen att det förefaller orimligt svårt, för att inte säga praktiskt omöjligt, för arbetstagarna att hävda sina rättigheter enligt unionsrätten, i syfte att faktiskt kunna komma i åtnjutande av den begränsning av veckoarbetstiden och de minimitider för dygns- och veckovila som föreskrivs i det direktivet.
Objektivt och tillförlitligt fastställande av antalet arbetstimmar per dag och vecka är av grundläggande betydelse för att fastställa om den längsta tillåtna veckoarbetstiden enligt definitionen i artikel 6 i direktiv 2003/88 som enligt den bestämmelsen omfattar övertid iakttas under den beräkningsperiod som avses i artikel 16 b eller artikel 19 i det direktivet, och, vidare för att fastställa huruvida de minimitider för dygns- och veckovila som definieras i artiklarna 3 respektive 5 i det direktivet har iakttagits under varje 24-timmarsperiod när det gäller dygnsvila eller under den beräkningsperiod som avses i artikel 16 a i det direktivet när det gäller veckovila.
Domstolen slog fast att med hänsyn till att medlemsstaterna måste vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att minimitiden för vila iakttas och att det inte förekommer någon överträdelse av den längsta tillåtna veckoarbetstiden för att säkerställa att direktiv 2003/88 ges full verkan, är nationella bestämmelser i vilka det inte föreskrivs någon skyldighet att tillämpa ett system som möjliggör ett objektivt och tillförlitligt fastställande av antalet arbetstimmar per dygn och vecka, inte sådana att den ändamålsenliga verkan hos de rättigheter som följer av artikel 31.2 i stadgan och av det direktivet säkerställs. Bestämmelserna fråntar nämligen såväl arbetsgivare som arbetstagare möjligheten att kontrollera om dessa rättigheter iakttas och kan därmed undergräva syftet med direktivet som består i att säkerställa ett bättre skydd av arbetstagarnas säkerhet och hälsa.
Slutligen tillade domstolen att den omständigheten att en arbetstagare, enligt nationella processuella bestämmelser, har rätt att använda sig av andra bevismedel, såsom vittnesmål, innehåll i e-postmeddelanden, mobiltelefoner eller datorer, i syfte att tillhandahålla uppgifter som ger vid handen att dessa rättigheter har åsidosatts och därigenom få till stånd en omvänd bevisbörda, föranleder inte någon annan bedömning. Enligt domstolen gör nämligen sådan bevisning det inte möjligt att på ett objektivt och tillförlitligt sätt fastställa den dagliga och veckovisa arbetstiden för arbetstagaren. Vad särskilt gäller vittnesmål underströk domstolen att arbetstagaren är den svagare avtalsparten i anställningsförhållandet. Domstolen har även slagit fast att de utrednings- och sanktionsbefogenheter som enligt den nationella lagstiftningen tillkommer tillsynsorgan såsom yrkesinspektionen inte kan utgöra ett alternativ till det ovannämnda systemet för att beräkna den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare. I avsaknad av ett sådant system saknar dessa myndigheter nämligen ett effektivt medel för att få tillgång till objektiva och tillförlitliga uppgifter om längden på arbetstagarnas arbetstid i varje företag, vilket skulle kunna visa sig vara nödvändigt för att de ska kunna utföra sina tillsynsuppgifter och, i förekommande fall, vidta sanktionsåtgärder.
Domstolen preciserade även att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa de närmare bestämmelserna för genomförandet av ett sådant system, särskilt bestämmelser om utformningen av systemet, varvid hänsyn i förekommande fall ska tas till särdragen hos de berörda verksamhetsområdena, och till och med till vissa företags särdrag, bland annat deras storlek.