TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

den 9 november 2022 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för armeringsjärn – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 65 KS konstateras, efter det att EKSG-fördraget har upphört att gälla, på grundval av förordning (EG) nr 1/2003 – Fastställande av priser – Begränsning och kontroll av tillverkning och försäljning – Beslut som fattas efter ogiltigförklaring av tidigare beslut – Nytt muntligt hörande i närvaro av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter – Rätten till försvar – Principen om god förvaltningssed – Rimlig tidsfrist – Motiveringsskyldighet”

I mål T‑655/19,

Ferriera Valsabbia SpA, Odolo (Italien),

Valsabbia Investimenti SpA, Odolo,

företrädda av advokaterna D. Fosselard, D. Slater och G. Carnazza,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av P. Rossi, G. Conte och C. Sjödin, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaten P. Manzini,

svarande,

angående en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2019) 4969 final av den 4 juli 2019 om överträdelse av artikel 65 i EKSG-fördraget (ärende AT.37956 – Armeringsjärn), i den del det däri konstateras att sökandena överträdde denna bestämmelse och i den del sökandena förpliktas att solidariskt betala böter på 5,125 miljoner euro,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning),

vid överläggningen sammansatt av ordföranden S. Gervasoni samt domarna L. Madise, P. Nihoul (referent), R. Frendo och J. Martín y Pérez de Nanclares,

justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 2 juni 2021,

följande

Dom

 I.      Bakgrund till tvisten

1        Sökandena, Ferriera Valsabbia SpA och Valsabbia Investimenti SpA, är bolag bildade enligt italiensk rätt, som uppstått genom delningen den 1 mars 2000 av Ferriera Valsabbia SpA, som var ett bolag bildat enligt italiensk rätt som bedrev verksamhet inom sektorn för armeringsjärn sedan år 1954. Det sistnämnda bolagets verksamhetsgren överläts till Enifer Srl, som ändrade namn till Ferriera Valsabbia. Valsabbia Investimenti innehar 100 procent av aktiekapitalet i nuvarande Ferriera Valsabbia.

 Kommissionens första beslut (2002)

2        Från oktober till december 2000 genomförde Europeiska gemenskapernas kommission i enlighet med artikel 47 KS undersökningar hos italienska företag som producerade armeringsjärn, däribland sökandebolagen, och hos en företagssammanslutning, Federazione imprese siderurgiche italiane (Förbundet för italienska stålföretag, nedan kallat Federacciai). Kommissionen begärde dessutom genom skrivelser in upplysningar från dem i enlighet med nämnda bestämmelse.

3        Den 26 mars 2002 inledde kommissionen ett förfarande enligt artikel 65 KS och framställde invändningar med stöd av artikel 36 KS (nedan kallat meddelandet om invändningar), som bland annat sökandebolagen delgavs. Sökandebolagen svarade på meddelandet om invändningar den 14 maj 2002.

4        Ett muntligt hörande av parterna i det administrativa förfarandet ägde rum den 13 juni 2002.

5        Den 12 augusti 2002 skickade kommissionen ytterligare invändningar till samma mottagare (nedan kallat det kompletterande meddelandet om invändningar), med stöd av artikel 19.1 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8). I detta meddelande gav kommissionen sin syn på att förfarandet skulle fortsätta efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla den 23 juli 2002. Sökandebolagen svarade på det kompletterande meddelandet om invändningar den 20 september 2002.

6        Ett nytt hörande av parterna i det administrativa förfarandet hölls i närvaro av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter den 30 september 2002. Det rörde föremålet för det kompletterande meddelandet om invändningar, det vill säga de rättsliga följderna för det fortsatta förfarandet av att EKSG-fördraget hade upphört att gälla.

7        Det administrativa förfarandet utmynnade i att kommissionen antog beslut K(2002) 5087 slutlig av den 17 december 2002 om ett förfarande enligt artikel 65 i EKSG-fördraget (COMP/37.956 – Runda armeringsjärn) (nedan kallat 2002 års beslut), riktat till Federacciai och till åtta företag, däribland sökandena. I beslutet fann kommissionen att de sistnämnda, mellan december 1989 och juli 2000, hade genomfört en enda, komplex och fortlöpande konkurrensbegränsande samverkan på den italienska marknaden för armeringsjärn i stänger eller i rullar (nedan kallat armeringsjärn), med syfte eller resultat att fastställa priser och begränsa eller kontrollera tillverkningen eller försäljningen, i strid med artikel 65.1 KS. Kommissionen ålade av det skälet sökandebolagen att solidariskt betala böter på 10,25 miljoner euro.

8        Den 5 mars 2003 väckte sökandebolagen talan avseende 2002 års beslut vid tribunalen. Tribunalen ogiltigförklarade nämnda beslut i förhållande till sökandebolagen (dom av den 25 oktober 2007, SP m.fl./kommissionen, T‑27/03, T‑46/03, T‑58/03, T‑79/03, T‑80/03, T‑97/03 och T‑98/03, EU:T:2007:317), och andra företag som beslutet var riktat till, med motiveringen att den rättsliga grund som hade använts, det vill säga artikel 65.4 och 65.5 KS, inte längre var i kraft när beslutet antogs. Kommissionen hade därför inte befogenhet, på grundval av dessa bestämmelser, att konstatera och ålägga sanktioner för en överträdelse av artikel 65.1 KS efter det att EKSG-fördraget hade upphört att gälla. Tribunalen prövade inte de andra aspekterna av detta beslut.

9        2002 års beslut vann laga kraft i förhållande till Federacciai, som inte väckte talan vid tribunalen.

 Kommissionens andra beslut (2009)

10      Kommissionen informerade sökandebolagen och övriga berörda företag i skrivelse av den 30 juni 2008 om att den avsåg att anta ett nytt beslut, genom att korrigera den rättsliga grund som användes. Den angav även att det nya beslutet skulle grunda sig på de bevis som lagts fram i meddelandet om invändningar och det kompletterande meddelandet om invändningar. På anmodan av kommissionen inkom sökandebolagen med ett skriftligt yttrande den 4 september 2008.

11      Den 30 september 2009 antog kommissionen ett nytt beslut, nämligen beslut K(2009) 7492 slutlig om ett förfarande enligt artikel 65 i EKSG-fördraget (ärende COMP/37.956 – Runda armeringsjärn, förnyat antagande av beslut), vilket var riktat till samma företag som 2002 års beslut, däribland sökandebolagen. Beslutet antogs med stöd av förfarandereglerna i EG‑fördraget och rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1). Det grundade sig på de omständigheter som avsågs i meddelandet om invändningar och det kompletterande meddelandet om invändningar och återgav i huvudsak lydelsen och slutsatserna i 2002 års beslut. I synnerhet var det bötesbelopp på 10,25 miljoner euro som sökandebolagen solidariskt hade ålagts att betala oförändrat.

12      Den 8 december 2009 antog kommissionen ett ändringsbeslut. I bilagan till detta beslut fanns de tabeller över prisvariationer som hade utelämnats i kommissionens beslut av den 30 september 2009 och de numrerade hänvisningarna till dessa tabeller i åtta fotnoter korrigerades.

13      Den 17 februari 2010 väckte sökandebolagen talan vid tribunalen avseende kommissionens beslut av den 30 september 2009, i dess ändrade lydelse (nedan kallat 2009 års beslut). Den 9 december 2014 ogillade tribunalen denna talan (dom av den 9 december 2014, Ferriera Valsabbia och Valsabbia Investimenti/kommissionen, T‑92/10, ej publicerad, EU:T:2014:1032). Tribunalen ogiltigförklarade delvis 2009 års beslut i förhållande till ett av de andra företag som beslutet var riktat till, satte ned det bötesbelopp som hade ålagts två av de andra företag som beslutet var riktat till och ogillade talan i de övriga målen.

14      Den 20 februari 2015 ingav sökandebolagen ett överklagande av domen av den 9 december 2014, Ferriera Valsabbia och Valsabbia Investimenti/kommissionen (T‑92/10, ej publicerad, EU:T:2014:1032). Genom dom av den 21 september 2017, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen (C‑86/15 P och C‑87/15 P, EU:C:2017:717), upphävde domstolen tribunalens dom och ogiltigförklarade 2009 års beslut i förhållande till bland annat sökandebolagen.

15      I domen av den 21 september 2017, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen (C‑86/15 P och C‑87/15 P, EU:C:2017:717), slog domstolen fast att ett förfarande som leder fram till att ett beslut antas med stöd av förordning nr 1/2003 ska följa handläggningsreglerna i den förordningen och i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EUT L 123, 2004, s. 18), även om förfarandet hade påbörjats innan förordningarna trädde i kraft.

16      Domstolen konstaterade att i detta fall kunde det muntliga hörandet den 13 juni 2002, som var det enda som rörde ärendet i sak, inte anses överensstämma med handläggningskraven för att anta ett beslut på grundval av förordning nr 1/2003, eftersom medlemsstaternas konkurrensmyndigheter inte hade deltagit.

17      Domstolen slog fast att det utgjorde felaktig rättstillämpning när tribunalen fann att kommissionen inte var skyldig att hålla ett nytt hörande innan den antog 2009 års beslut, med motiveringen att företagen redan hade haft möjlighet att yttra sig muntligt vid hörandena den 13 juni och 30 september 2002.

18      I domen av den 21 september 2017, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen (C‑86/15 P och C‑87/15 P, EU:C:2017:717), erinrade domstolen om betydelsen av att det, om berörda parter så begär, hålls ett hörande, till vilket medlemsstaternas konkurrensmyndigheter har kallats, och att det utgör ett väsentligt formfel att inte hålla ett sådant hörande.

19      Domstolen slog fast att eftersom denna rätt som uttrycks tydligt i förordning nr 773/2004 inte hade iakttagits, behövde det företag vars rättigheter därmed hade åsidosatts inte visa att detta åsidosättande hade kunnat påverka förfarandet liksom innehållet i det omtvistade beslutet till företagets nackdel.

20      Domstolen upphävde även andra domar som tribunalen hade meddelat den 9 december 2014 avseende lagenligheten av 2009 års beslut och ogiltigförklarade 2009 års beslut, i förhållande till fyra andra företag, av samma skäl. 2009 års beslut vann däremot laga kraft för de företag som beslutet var riktat till men som inte överklagade nämnda domar.

 Kommissionens tredje beslut (2019)

21      Kommissionen informerade sökandebolagen i skrivelse av den 15 december 2017 om att den avsåg att återuppta det administrativa förfarandet och inom ramen för detta anordna ett nytt hörande av parterna i ärendet i närvaro av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter.

22      Genom skrivelse av den 1 februari 2018 inkom sökandebolagen med ett yttrande i vilket de bestred kommissionens behörighet att återuppta det administrativa förfarandet och anmodade därför kommissionen att inte göra det.

23      Den 23 april 2018 höll kommissionen ett nytt muntligt hörande rörande ärendet i sak, vid vilket sökandebolagen och tre andra företag som 2009 års beslut var riktat till deltog, i närvaro av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och förhörsombudet.

24      Genom tre skrivelser av den 19 november 2018, den 18 januari 2019 respektive den 6 maj 2019 begärde kommissionen upplysningar från sökandebolagen om deras omsättning.

25      Den 4 juli 2019 antog kommissionen beslut C(2019) 4969 final om ett förfarande enligt artikel 65 i EKSG-fördraget (ärende AT.37956 – Armeringsjärn) (nedan kallat det angripna beslutet), vilket var riktat till de fem företag i förhållande till vilka 2009 års beslut hade ogiltigförklarats, det vill säga – förutom sökandebolagen – Alfa Acciai SpA, Feralpi Holding SpA (tidigare Feralpi Siderurgica SpA och Federalpi Siderurgica SRL), Partecipazioni Industriali SpA (tidigare Riva Acciaio SpA, därefter Riva Fire SpA, nedan kallat Riva), och Ferriere Nord SpA.

26      I det angripna beslutet konstaterade kommissionen samma överträdelse som den som hade varit föremål för 2009 års beslut, samtidigt som de böter som hade ålagts de företag som beslutet var riktat till sattes ned med 50 procent på grund av förfarandets varaktighet. Kommissionen ålade således sökandebolagen att solidariskt betala ett bötesbelopp på 5,125 miljoner euro i artikel 2 i det angripna beslutet.

27      Den 8 juli 2019 delgavs sökandebolagen en ofullständig kopia av det angripna beslutet, som endast innehöll sidorna med udda nummer.

28      Den 18 juli 2019 delgavs sökandebolagen en fullständig version av det angripna beslutet.

 Förfarandet och parternas yrkanden

29      Sökandebolagen väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 27 september 2019.

30      På förslag av fjärde avdelningen beslutade tribunalen, med tillämpning av artikel 28 i tribunalens rättegångsregler, att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.

31      På förslag av referenten beslutade tribunalen (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) att inleda den muntliga delen av förfarandet och ställde, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, skriftliga frågor till parterna och bad dem att inge handlingar. Parterna besvarade dessa frågor och efterkom begäran om ingivande av handlingar inom utsatt frist.

32      Ordföranden på tribunalens fjärde avdelning har genom beslut av den 16 april 2022 förenat målen T‑655/19 och T‑656/19 vad gäller det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 68 i rättegångsreglerna.

33      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens skriftliga och muntliga frågor vid förhandlingen den 2 juni 2021.

34      Sökandebolagen har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet i den del det avser bolagen, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

35      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandebolagen att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

36      Sökandebolagen har åberopat följande fyra grunder till stöd för sin talan:

–        Som första grund har det gjorts gällande att handläggningsreglerna åsidosattes vid det muntliga hörandet den 23 april 2018, vilket medförde att rätten till försvar åsidosattes.

–        Den andra grunden avser kommissionens rättsstridiga beslut att inte kontrollera, innan den antog det angripna beslutet, huruvida antagandet av detta beslut var förenligt med principen om en rimlig handläggningstid.

–        Den tredje grunden och en del av den fjärde grunden avser att principen om en rimlig handläggningstid åsidosattes.

–        Som fjärde grund har det gjorts gällande att motiveringsskyldigheten åsidosattes och att det gjordes uppenbart oriktiga bedömningar.

 Den första grunden: Åsidosättande av rätten till försvar och handläggningsreglerna vid det muntliga hörandet den 23 april 2018

37      Sökandebolagen har hävdat att det angripna beslutet antogs efter ett förfarande som kännetecknades av att det förekom oegentligheter vid anordnandet av det muntliga hörandet efter domen av den 21 september 2017, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen (C‑86/15 P och C‑87/15 P, EU:C:2017:717).

38      Sökandebolagen har särskilt anfört tre anmärkningar, vilka avser den opartiskhet som krävs från den rådgivande kommitténs sida, den omständigheten att viktiga aktörer inte närvarade vid det muntliga hörandet den 23 april 2018 och att det var omöjligt för kommissionen att avhjälpa det förfarandefel som domstolen hade slagit fast. Kommissionen har bestritt alla dessa anmärkningar.

 Det muntliga hörande som anordnades efter återupptagandet av det administrativa förfarandet

39      Tribunalen påpekar inledningsvis att domstolen, i sin dom av den 21 september 2017, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen (C‑86/15 P och C‑87/15 P, EU:C:2017:717, punkterna 42–47), kritiserade kommissionen för att den inte hade gett sökandebolagen tillfälle att framföra sina argument vid ett muntligt hörande där ärendet skulle behandlas i sak i närvaro av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter.

40      Domstolen slog därefter fast att den sålunda identifierade bristen skulle anses utgöra ett väsentligt formfel som medförde att förfarandet var ogiltigt, oberoende av de menliga följder för sökandebolagen som skulle kunna bli konsekvensen av detta (dom av den 21 september 2017, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen, C‑86/15 P och C‑87/15 P, EU:C:2017:717, punkterna 48–50).

41      Genom att analysera domen av den 21 september 2017, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen (C‑86/15 P och C‑87/15 P, EU:C:2017:717), fann kommissionen att om denna brist rättades till, kunde det administrativa förfarandet återupptas i förhållande till de företag som fortfarande berördes (skäl 15 i det angripna beslutet).

42      Kommissionen informerade de aktuella företagen i skrivelse av den 15 december 2017 om att den ville återuppta det administrativa förfarandet från den punkt då den brist som identifierades av domstolen hade uppstått, det vill säga från och med det muntliga hörandet.

43      I skrivelse av den 15 december 2017 bad kommissionen att de aktuella företagen, om de så önskade, skriftligen skulle tillkännage deras intresse av att delta i ett nytt muntligt hörande rörande ärendet i sak som skulle anordnas i närvaro av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter i enlighet med gällande regler.

44      Efter att ha mottagit svaren från de aktuella företagen anordnade kommissionen ett nytt muntligt hörande den 23 april 2018 i närvaro av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter.

 Verkställandet av domarna om ogiltigförklaring

45      Enligt artikel 266.1 FEUF ska den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen.

46      För att rätta sig efter en dom om ogiltigförklaring och följa den fullt ut, ska institutionerna iaktta inte bara domslutet utan även de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för detta, i den meningen att de är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 2017, Frankrike/kommissionen, T‑74/14, ej publicerad, EU:T:2017:471, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

47      Ogiltigförklaringen av en rättsakt som avslutar ett administrativt förfarande påverkar inte alla de steg som föregick antagandet av rättsakten, utan endast de steg som berörs av de materiella eller processuella skäl som motiverade ogiltigförklaringen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 2017, Frankrike/kommissionen, T‑74/14, ej publicerad, EU:T:2017:471, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

48      Förfarandet i syfte att ersätta en ogiltigförklarad rättsakt kan följaktligen i princip återupptas från det steg som påverkas av rättsstridigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 73, och dom av den 6 juli 2017, Frankrike/kommissionen, T‑74/14, ej publicerad, EU:T:2017:471, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

49      Eftersom rättsakten i förevarande fall ogiltigförklarades till följd av ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter vid anordnandet av det muntliga hörandet (dom av den 21 september 2017, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen, C‑86/15 P och C‑87/15 P, EU:C:2017:717), var det tillåtet för kommissionen att, såsom den gjorde, återuppta förfarandet från och med detta steg.

50      Det är i detta sammanhang som tribunalen ska pröva de anmärkningar som sökandebolagen har anfört till stöd för den första grunden.

 Den första anmärkningen: Den opartiskhet som krävs från den rådgivande kommitténs sida

51      Sökandebolagen har hävdat att samråd inte skedde med den rådgivande kommittén på ett korrekt sätt, eftersom de närmare bestämmelser som har införts för att anordna det muntliga hörandet som medlemsstaternas konkurrensmyndigheter, vilkas företrädare nämnda kommitté består av, skulle bjudas in till inte gjorde det möjligt att säkerställa deras opartiskhet när kommittén skulle avge sitt yttrande i enlighet med lagstiftningen.

52      Tribunalen erinrar i det avseendet om att förfarandet för att anta beslut med stöd av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF regleras, såvitt avser de aspekter som är aktuella i förevarande mål, av förordning nr 1/2003 på följande sätt:

–        Enligt artikel 14.1 och 14.2 i förordningen ska kommissionen, innan den fattar beslut, samråda med en kommitté som består av företrädare för medlemsstaternas konkurrensmyndigheter.

–        I artikel 14.3 i förordningen anges att denna kommitté ska avge ett skriftligt yttrande om kommissionens preliminära utkast till beslut.

–        I artikel 14.5 i förordningen anges att kommissionen ska ta största hänsyn till det yttrande som kommittén har avgett och den ska informera kommittén om hur den har fullgjort denna skyldighet.

53      När det gäller anordnandet av muntligt hörande fastställs följande regler i förordning nr 773/2004:

–        Enligt artikel 12 i nämnda förordning ska kommissionen ge de parter till vilka den riktar ett meddelande om invändningar tillfälle att utveckla sina argument vid ett muntligt hörande, om de så begär i sin skriftliga inlaga.

–        I artikel 14.3 i förordningen föreskrivs att medlemsstaternas konkurrensmyndigheter ska kallas att delta vid hörandet.

54      Enligt rättspraxis utgör hörandet av den rådgivande kommittén ett väsentligt formkrav vars åsidosättande påverkar lagenligheten av det angripna beslutet och leder till ogiltigförklaring av beslutet om det kan visas att underlåtenheten att beakta bestämmelserna har hindrat denna kommitté från att yttra sig med full kännedom om saken (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2018, Servier m.fl./kommissionen, T‑691/14, överklagad, EU:T:2018:922, punkt 148 och där angiven rättspraxis).

55      Sökandebolagen har inte hävdat att de bestämmelser som anges i punkterna 52 och 53 ovan inte har iakttagits som sådana. De anser dock att medlemsstaternas konkurrensmyndigheter inte befann sig i en situation som garanterade deras opartiskhet, när de deltog vid det muntliga hörandet den 23 april 2018 och därefter avgav sitt yttrande. Enligt sökandebolagen kände dessa myndigheter till, när detta yttrande avgavs, den ståndpunkt som kommissionen och unionsdomstolarna hade intagit i de beslut och domar som avgränsade förfarandet. Sökandebolagen har påpekat, för det första, att kommissionen, innan den antog det angripna beslutet, vid två tillfällen (år 2002 och år 2009) redan hade antagit ett beslut om sanktioner utan att samråda med dessa myndigheter om ärendet i sak och, för det andra, att tribunalen hade meddelat en dom år 2014 som bekräftade kommissionens ståndpunkt. Enligt deras mening påverkade detta sammanhang, som kännetecknades av dessa beslut och denna dom, oundvikligen samma myndigheter så att det var omöjligt för dem att helt opartiskt avge ett yttrande.

56      Tribunalen erinrar om att när en rättsakt ogiltigförklaras avförs den från rättsordningen och ska anses aldrig ha existerat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2017, Crédit mutuel Arkéa/ECB, T‑712/15, EU:T:2017:900, punkt 42 och där angiven rättspraxis), även om ogiltigförklaringen, när rättsakten har en individuell räckvidd, med vissa förbehåll endast gäller för parterna i målet (se dom av den 8 maj 2019, Lucchini/kommissionen, T‑185/18, ej publicerad, EU:T:2019:298, punkterna 33–37 och där angiven rättspraxis).

57      Tribunalens domar, som utgör rättsakter som antagits av en unionsinstitution, avförs således retroaktivt från rättsordningen när de upphävs efter överklagande.

58      Även om den rådgivande kommittén i förevarande fall avgav sitt yttrande, för det första, efter det att kommissionen hade antagit 2002 års beslut och därefter 2009 års beslut och, för det andra, efter det att tribunalen hade meddelat sin dom av den 9 december 2014, Ferriera Valsabbia och Valsabbia Investimenti/kommissionen (T‑92/10, ej publicerad, EU:T:2014:1032), kvarstår det faktum att dessa beslut och denna dom, genom att de ogiltigförklarades och upphävdes, avfördes från unionens rättsordning och ansågs enligt denna rättspraxis aldrig ha existerat.

59      Vad beträffar den påstådda bristen på opartiskhet hos medlemsstaternas konkurrensmyndigheter, vilken gjorde det omöjligt för den rådgivande kommittén att avfatta ett yttrande helt opartiskt, ska det påpekas att det följer av artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) att var och en har rätt att bland annat få sina angelägenheter behandlade opartiskt av unionens institutioner.

60      Det krav på opartiskhet som föreskrivs i artikel 41 i stadgan omfattar dels den subjektiva opartiskheten, det vill säga att ingen av den berörda institutionens ledamöter som handhar ärendet får ge uttryck för partiskhet eller personliga förutfattade meningar, dels den objektiva opartiskheten, det vill säga att institutionen ska erbjuda tillräckliga garantier för att i detta avseende utesluta varje form av legitima tvivel (se dom av den 11 juli 2013, Ziegler/kommissionen, C‑439/11 P, EU:C:2013:513, punkt 155 och där angiven rättspraxis).

61      Den rådgivande kommitténs opartiskhet när den avgav sitt yttrande har ifrågasatts i förevarande fall, genom att sökandebolagen anser att inställningen hos de företrädare för myndigheterna som denna kommitté består av kan ha påverkats av den omständigheten att dessa myndigheter hade kännedom om den ståndpunkt i ärendet som intogs dels av kommissionen i 2002 års beslut och 2009 års beslut, dels av tribunalen i dess dom av den 9 december 2014, Ferriera Valsabbia och Valsabbia Investimenti/kommissionen (T‑92/10, ej publicerad, EU:T:2014:1032).

62      Även om det antas vara styrkt att de hade sådan kännedom, kan man emellertid inte härav sluta sig till att det föreligger en bristande opartiskhet som kan påverka det angripna beslutets lagenlighet, eftersom de bestämmelser i fördraget enligt vilka rättsakter som har förklarats vara rättsstridiga kan komma att ersättas annars skulle ifrågasättas, utan att det är nödvändigt att avgöra huruvida det är den subjektiva eller den objektiva opartiskheten som i detta fall har ifrågasatts av sökandebolagen.

63      Eventuell kännedom om en lösning som tidigare har valts och som i förekommande fall har fastställts i en dom från tribunalen som senare har upphävts av domstolen efter överklagande är en naturlig del av skyldigheten att rätta sig efter följderna av en ogiltigförklaring. Om det beslutas att kännedom om en sådan situation i sig skulle kunna utgöra hinder för att återuppta förfarandet, skulle det i sig påverka mekanismen för ogiltigförklaring genom att ange att ogiltigförklaringen inte bara medför att den ogiltigförklarade rättsakten avförs från rättsordningen retroaktivt, utan även medför ett förbud mot att återuppta förfarandet. En sådan eventualitet skulle vara oförenlig med artikel 266 FEUF som, vid en ogiltigförklaring med stöd av artikel 263 FEUF, ålägger unionens institutioner, organ eller byråer att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa de domar som har meddelats i förhållande till dem, dock utan att de befrias från uppdraget att säkerställa unionsrättens tillämpning på de områden där de ha befogenheter.

64      Anmärkningen kan således inte godtas.

 Den andra anmärkningen: Viktiga aktörer närvarade inte vid det muntliga hörandet den 23 april 2018

65      Sökandebolagen har hävdat att kommissionen dels åsidosatte olika regler för anordnandet av muntligt hörande, dels begick ett fel genom att inte bjuda in flera enheter till det muntliga hörandet den 23 april 2018, trots att dessa enheter, genom att de hade haft en viktig roll i ärendet, skulle ha kunnat lämna uppgifter till medlemsstaternas konkurrensmyndigheter som skulle ha gjort det möjligt för dessa myndigheter att inta sin ståndpunkt med full kännedom om saken. Sökandebolagen anser att eftersom de inte kunde dra fördel av ett yttrande som hade avgetts av dessa myndigheter med full kännedom om saken, åsidosattes deras rätt till försvar av följande skäl:

–        Federacciai borde liksom Leali SpA, som under tiden hade gått i konkurs, ha deltagit vid detta muntliga hörande med hänsyn till den centrala roll som dessa hade i samtliga de sakomständigheter som utredningen avsåg.

–        Lucchini SpA, som också hade gått i konkurs, och Riva, som hade ställts under särskild förvaltning, vilka bolag var ledande på marknaden, borde också ha deltagit vid detta muntliga hörande.

–        Industrie Riunite Odolesi SpA (nedan kallat IRO), som inte hade överklagat domen av den 9 december 2014, IRO/kommissionen (T‑69/10, ej publicerad, EU:T:2014:1030), borde också ha deltagit vid det muntliga hörandet.

–        Associazione Nazionale Sagomatori Ferro (Nationella föreningen för järnindustriföretag, nedan kallad Ansfer) borde ha bjudits in, eftersom denna förening, som företräder de berörda företagens kunder, hade intervenerat som tredje man vid det muntliga hörandet den 13 juni 2002 och vid det tillfället hade uppgett att förekomsten av konkurrensbegränsande samverkan aldrig hade känts av på marknaden.

66      Det ska således undersökas huruvida kommissionen, vid anordnandet av det muntliga hörandet, åsidosatte en bestämmelse som den var skyldig att följa och huruvida den, därigenom eller på något annat sätt, hindrade sökandebolagens rätt till försvar vid det muntliga hörandet den 23 april 2018.

67      För det första ska det påpekas att deltagandet i det muntliga hörandet ingår bland de processuella rättigheter vars åsidosättande ska åberopas av det företag eller den tredje man som har dessa rättigheter, på grund av att de är subjektiva till sin natur (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2010, ThyssenKrupp Acciai Speciali Terni/kommissionen, T‑62/08, EU:T:2010:268, punkt 186, dom av den 12 maj 2011, Région Nord-Pas-de-Calais och Communauté d'agglomération du Douaisis/kommissionen, T‑267/08 och T‑279/08, EU:T:2011:209, punkt 77, och dom av den 19 september 2019, Zhejiang Jndia Pipeline Industry/kommissionen, T‑228/17, EU:T:2019:619, punkt 36).

68      Sökandebolagen kan således inte med framgång yrka att ett beslut ska ogiltigförklaras enbart på grund av att de processuella rättigheter som tillkommer tredje man eller andra parter åsidosattes i förevarande fall.

69      Vidare ska det påpekas att även om de muntliga höranden som hålls inom ramen för förfaranden avseende karteller oftast sker i en kollektiv form i kommissionens praxis, erkänner inte lagstiftningen någon rätt till kollektivt hörande för de företag som ett meddelande om invändningar är riktat till.

70      I artikel 14.6 i förordning nr 773/2004 anges tvärtom att varje person får höras antingen enskilt eller i närvaro av andra personer som har kallats, varvid hänsyn ska tas till företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter och andra konfidentiella uppgifter skyddas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2000, Cimenteries CBR m.fl./kommissionen, T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, EU:T:2000:77, punkt 697).

71      För det andra ska det prövas, utöver iakttagandet av andra personers eller enheters rättigheter, huruvida kommissionen åsidosatte reglerna för anordnade av muntliga höranden på ett sätt som kan hindrat sökandebolagens försvar.

72      Rätten till försvar utgör en grundläggande rättighet som ingår bland de allmänna rättsprinciper som unionsdomstolen ska säkerställa iakttagandet av. Iakttagandet av denna rätt i ett förfarande vid kommissionen som syftar till att ålägga ett företag böter för överträdelse av konkurrensreglerna förutsätter att det berörda företaget har getts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på de handlingar som kommissionen har lagt till grund för sitt påstående om att fördraget har överträtts. Dessa rättigheter åsyftas i artikel 41.2 a och b i stadgan (se dom av den 25 oktober 2011, Solvay/kommissionen, C‑109/10 P, EU:C:2011:686, punkterna 52 och 53 och där angiven rättspraxis).

73      I förevarande fall har sökandebolagen insisterat på att den omständigheten att vissa enheter var frånvarande fick till följd att den rådgivande kommittén inte kunde avge sitt yttrande med full kännedom om saken. De anser att om dessa enheter hade hörts, så skulle kommitténs yttrande, och följaktligen det angripna beslutet, ha kunnat ha ett annat innehåll. Denna frågeställning har varit föremål för livliga meningsutbyten mellan parterna, både skriftligen och vid förhandlingen.

74      I det avseendet ska det göras åtskillnad mellan situationen för de företag som meddelandet om invändningar och det angripna beslutet riktar sig till och situationen för tredje man som kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken, och situationen för andra tredje parter.

–       Situationen för de företag som meddelandet om invändningar och det angripna beslutet riktar sig till

75      Enligt artikel 27.1 i förordning nr 1/2003 ska de företag eller företagssammanslutningar som omfattas av det förfarande som inletts ges tillfälle att yttra sig över de invändningar som görs gällande mot dem innan ett beslut enligt artikel 101 FEUF eller artikel 102 FEUF fattas i förhållande till dem. Kommissionen får grunda sina beslut endast på invändningar som de berörda parterna har fått tillfälle att yttra sig över.

76      I artikel 12 i förordning nr 773/2004 anges att kommissionen ska ge de parter till vilka den riktar ett meddelande om invändningar tillfälle att utveckla sina argument vid ett muntligt hörande, om de så begär i sin inlaga.

77      I förevarande fall var således artikel 27.1 i förordning nr 1/2003 och artikel 12 i förordning nr 773/2004 tillämpliga på alla de företag som hade deltagit i den konkurrensbegränsade samverkan och i förhållande till vilka 2002 års beslut eller 2009 års beslut inte hade vunnit laga kraft, däribland Riva.

78      Enligt sökandebolagen kunde Rivas frånvaro vid det muntliga hörandet den 23 april 2018 ha bidragit till ett fel under förfarandet genom att påverka de omständigheter under vilka de kunde försvara sig.

79      Tribunalen påpekar i det avseendet följande, såsom har angetts i skälen 45 och 46 i det angripna beslutet, utan att detta har bestritts av parterna:

–        Riva informerades av kommissionen, genom skrivelse av den 15 december 2017, om att förfarandet skulle återupptas.

–        Som svar på denna skrivelse ingav Riva ett skriftligt yttrande, dock utan att begära att få delta vid ett muntligt hörande.

–        Eftersom Riva inte hade framställt någon sådan begäran, bjöd kommissionen inte in företaget att delta vid det muntliga hörandet den 23 april 2018.

80      Med hänsyn till dessa omständigheter kan det inte anses att kommissionen åsidosatte artikel 27.1 i förordning nr 1/2003 och artikel 12 i förordning nr 773/2004 genom att underlåta att bjuda in Riva att delta vid det muntliga hörandet den 23 april 2018. Eftersom Riva inte hade begärt att få delta vid det muntliga hörandet, bjöd kommissionen inte in företaget till detta. Sökandebolagen kan således inte med framgång åberopa ett åsidosättande av ovannämnda bestämmelser som kan ha påverkat deras försvar.

–       Situationen för tredje man som kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken

81      Artikel 27.3 i förordning nr 1/2003 reglerar hörandet av berörda tredje parter. I denna bestämmelse föreskrivs att en begäran från fysiska eller juridiska personer om att bli hörda ska bifallas, om de kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken.

82      I artikel 13.1 och 13.2 i förordning nr 773/2004 anges följande:

–        Om fysiska eller juridiska personer begär att bli hörda och kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken, ska kommissionen underrätta dem skriftligen om förfarandets art och föremål.

–        Kommissionen ska fastställa en tidsfrist inom vilken dessa personer får framföra synpunkter skriftligen.

–        Kommissionen får uppmana dessa personer att utveckla sina argument vid det muntliga hörandet, om de så begär i sina skriftliga synpunkter.

83      I förevarande fall var således artikel 27.3 i förordning nr 1/2003 och artikel 13.1 och 13.2 i förordning nr 773/2004 tillämpliga på bland annat de fem enheter vars närvaro, enligt sökandebolagens mening, krävdes för att det muntliga hörandet den 23 april 2018 skulle vara anordnat på ett korrekt sätt, nämligen dels Federacciai, Leali, IRO och Lucchini, dels Ansfer.

84      Vad, för det första, beträffar de fyra förstnämnda enheterna i punkt 83 ovan, ska det påpekas att dessa, i ett tidigare skede av förfarandet, avstod från att angripa det beslut som var riktat till dem, enligt följande:

–        Federacciai väckte inte talan om ogiltigförklaring av 2002 års beslut.

–        Leali, IRO och Lucchini överklagade inte dom av den 9 december 2014, Leali och Acciaierie e Ferriere Leali Luigi/kommissionen (T‑489/09, T‑490/09 och T‑56/10, ej publicerad, EU:T:2014:1039), dom av den 9 december 2014, IRO/kommissionen (T‑69/10, ej publicerad, EU:T:2014:1030), och dom av den 9 december 2014 Lucchini/kommissionen (T‑91/10, EU:T:2014:1033), varigenom deras talan om ogiltigförklaring av 2009 års beslut hade ogillats.

85      Det följer av rättspraxis att kommissionens beslut avseende dessa enheter följaktligen har vunnit laga kraft i förhållande till dessa, och eftersom förfarandet var avslutat för deras del, var de inte längre parter i det förfarande som återupptogs den 15 december 2017 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 1999, kommissionen/AssiDomän Kraft Products m.fl., C‑310/97 P, EU:C:1999:407, punkt 63).

86      Mot denna bakgrund hade de fyra förstnämnda enheterna som avses i punkt 83 ovan inte rätt att delta vid det muntliga hörandet den 23 april 2018 i egenskap av parter i förfarandet.

87      De fyra förstnämnda enheterna i punkt 83 ovan hade visserligen möjlighet att begära tillstånd av kommissionen att få delta i det muntliga hörandet den 23 april 2018 i egenskap av berörda tredje parter, genom att påvisa ett tillräckligt intresse i saken, i enlighet med de bestämmelser som det har erinrats om i punkterna 81 och 82 ovan.

88      Federacciai, Leali och IRO vidtog emellertid inte några sådana åtgärder och det kan därför inte göras gällande att kommissionen i det sammanhanget kunde åsidosätta någon bestämmelse, med följden att det skulle kunna påverka sökandebolagens utövande av sin rätt till försvar.

89      Det ska däremot noteras att Lucchini, å sin sida, ansåg att företaget skulle dra fördel av domstolens upphävande och ogiltigförklaring i domen av den 21 september 2017, Feralpi/kommissionen (C‑85/15 P, EU:C:2017:709), domen av den 21 september 2017, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen (C‑86/15 P och C‑87/15 P, EU:C:2017:717), domen av den 21 september 2017, Ferriere Nord/kommissionen (C‑88/15 P, EU:C:2017:716), och domen av den 21 september 2017, Riva Fire/kommissionen (C‑89/15 P, EU:C:2017:713), även om det inte hade överklagat domen av den 9 december 2014, Lucchini/kommissionen (T‑91/10, EU:T:2014:1033). På grundval av denna argumentation begärde Lucchini tillstånd av kommissionen att få delta vid det muntliga hörandet den 23 april 2018. Denna begäran framställdes emellertid av Lucchini i egenskap av part i det förfarande som återupptogs den 15 december 2017, på samma grund som bland annat sökandebolagen, och inte i egenskap av berörd tredje man. Kommissionen gjorde en riktig bedömning när den avslog denna begäran av de skäl som har angetts i punkterna 84 och 85 ovan (dom av den 8 maj 2019, Lucchini/kommissionen, T‑185/18, ej publicerad, EU:T:2019:298, punkterna 41 och 42). Då Lucchini nekades denna möjlighet i egenskap av part i förfarandet, gjorde företaget senare inte gällande att det kunde bjudas in till det muntliga hörandet i egenskap av tredje man med ett tillräckligt intresse i saken.

90      Mot denna bakgrund kan det inte anses att kommissionen åsidosatte en handläggningsregel som kunde påverka utövandet av sökandebolagens rätt till försvar, genom att underlåta att bjuda in dels Federacciai, dels Leali, IRO och Lucchini att delta vid det muntliga hörandet.

91      Vad, för det andra, beträffar den femte enhet som avses i punkt 83 ovan, det vill säga Ansfer, anser sökandebolagen att denna enhet borde ha bjudits in till det muntliga hörandet den 23 april 2018, med hänsyn till den information som den hade och som kunde påverka medlemsstaternas konkurrensmyndigheter, i förhållande till den kännedom som de hade om ärendet.

92      Till stöd för sin ståndpunkt har sökandebolagen framfört tre argument.

93      För det första har sökandebolagen hävdat att om Ansfer hade informerats av kommissionen om att förfarandet återupptogs, skulle denna förening med all sannolikhet ha deltagit i det muntliga hörandet den 23 april 2018, såsom den gjorde vid det muntliga hörandet den 13 juni 2002.

94      Det ska i det avseendet erinras om hur förfarandet mot sökandebolagen och mot de andra företag som då avsågs inleddes år 2002.

95      Som kommissionen uppgav i sitt svar på tribunalens frågor och vid förhandlingen, utan att motsägas av sökandebolagen, inleddes förfarandet den 26 mars 2002, och följdes av att de berörda parterna delgavs meddelandet om invändningar, i enlighet med artikel 36 KS.

96      Det aktuella inledandet av förfarandet åtföljdes följaktligen inte av någon åtgärd för offentliggörande, eftersom lagstiftningen inte krävde att kommissionen skulle offentliggöra beslutet att inleda ett administrativt förfarande, utfärdandet av ett meddelande om invändningar eller, såsom i förevarande fall, ett kompletterande meddelande om invändningar.

97      Tillvägagångssättet var inte annorlunda efter det att tribunalen meddelade domen av den 25 oktober 2007, SP m.fl./kommissionen (T‑27/03, T‑46/03, T‑58/03, T‑79/03, T‑80/03, T‑97/03 och T‑98/03, EU:T:2007:317), och domstolen meddelade domen av den 21 september 2017, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen (C‑86/15 P och C‑87/15 P, EU:C:2017:717).

98      Efter att ha analyserat de domar som avses i punkt 97 ovan, informerade kommissionen sökandebolagen, första gången genom skrivelse av den 30 juni 2008 och andra gången genom skrivelse av den 15 december 2017, om att den hade för avsikt att ”återuppta” förfarandet.

99      I synnerhet den andra skrivelsen delgavs de företag som det angripna beslutet var riktat till, men delgavs inte någon annan person eller enhet, och blev inte heller föremål för någon åtgärd för offentliggörande.

100    Enligt sökandebolagen var kommissionen skyldig att informera allmänheten om att förfarandet återupptogs efter ogiltigförklaringen av 2009 års beslut, och om denna skyldighet hade iakttagits i detta fall, skulle Ansfer ha informerats och skulle ha kunnat begära att få delta vid det nya muntliga hörandet.

101    Tribunalen påpekar i det avseendet att det inte finns någon bestämmelse som kräver att kommissionen ska offentliggöra att ett förfarande återupptas efter det att ett av dess avgöranden har ogiltigförklarats genom en dom från domstolen eller tribunalen.

102    Ett sådant återupptagande av förfarandet sker nämligen vid verkställandet av en dom om ogiltigförklaring.

103    Artikel 266 FEUF förpliktar dock endast den institution som antagit den ogiltigförklarade rättsakten att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring. Den berörda institutionen är enligt denna bestämmelse på detta sätt skyldig att se till att de rättsakter som ska ersätta den ogiltigförklarade rättsakten inte är behäftade med samma rättsstridigheter som de som slagits fast i denna dom. Institutionerna har emellertid ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att bestämma på vilket sätt de ska rätta sig efter följderna av en dom om ogiltigförklaring eller om fastställande av ogiltighet. Detta förutsätter att tillvägagångssättet är förenligt med domslutet i den aktuella domen samt med de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för detta. Såvida inte den rättsstridighet som konstaterats har medfört att hela förfarandet är ogiltigt, kan de berörda institutionerna återuppta förfarandet på det stadium då rättsstridigheten begicks, för att anta en rättsakt som är avsedd att ersätta en tidigare rättsakt som ogiltigförklarats eller konstaterats vara ogiltig (se dom av den 11 december 2017, Léon Van Parys/kommissionen, T‑125/16, EU:T:2017:884, punkterna 49 och 52 och där angiven rättspraxis).

104    I slutet av den bedömning som kommissionen gör i det sammanhanget, kan den således besluta att återuppta förfarandet, såsom den gjorde i förevarande mål, och den kan även besluta att avstå från förfarandet om den anser att ärendet kan avslutas eller, om den anser att det krävs utredningsåtgärder, inleda ett nytt förfarande som i det fallet kan leda till delgivningen av ett nytt meddelande om invändningar till det företaget som meddelandet riktar sig till i enlighet med artikel 27.1 i förordning nr 1/2003.

105    I förevarande fall beslutade kommissionen, efter att ha gjort denna bedömning, att återuppta förfarandet i det skede då det hade avbrutits, vilket är tillåtet enligt den rättspraxis som avses i punkterna 47 och 48 ovan.

106    Vid förhandlingen diskuterade parterna kommissionens tillkännagivande av den 20 oktober 2011 om bästa praxis för förfaranden som rör artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget (EUT C 308, 2011, s. 6) (se särskilt punkt 20 i tillkännagivandet), i vilket kommissionen har åtagit sig att dels offentliggöra att ett förfarande har inletts enligt dessa bestämmelser på generaldirektoratet för konkurrens webbplats, dels utfärda ett pressmeddelande om detta, om inte sådana åtgärder för offentliggörande kan skada utredningen.

107    Det aktuella tillkännagivandet ålade dock inte kommissionen i förevarande fall att uppfylla de åtaganden som avses i punkt 106 ovan. Eftersom det inte finns någon uttrycklig bestämmelse om detta, ska omfattningen av dessa åtaganden inte utvidgas när kommissionen återupptar ett förfarande i skedet för ett muntligt hörande som tidigare hölls på ett rättsstridigt sätt, vilket är det skede då detta förfarande avbröts, såsom kommissionen beslutade i förevarande fall vid verkställandet av domstolens dom om ogiltigförklaring, en situation som skiljer sig från situationen då förfarandet inleds som avses i detta tillkännagivande.

108    Argumentet kan således inte godtas.

109    För det andra har sökandebolagen hävdat att vid fastställandet av vilka tredje parter som skulle bjudas in till det muntliga hörandet, kunde inte Ansfer betraktas enbart som en del av allmänheten, utan den hade ställningen som ”tredje man som kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken” i den mening som avses i artikel 27.3 i förordning nr 1/2003 och artikel 13.1 och 13.2 i förordning nr 773/2004.

110    Till stöd för sin ståndpunkt har sökandebolagen erinrat om att förhörsombudet år 2002 hade tillerkänt Ansfer ställningen som ”tredje man som kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken”, vilket hade gjort det möjligt för denna förening att delta vid det muntliga hörandet den 13 juni 2002.

111    Eftersom Ansfer då hade ställningen som ”tredje man som kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken”, kan föreningen inte ha förlorat denna ställning under tiden och borde därför ha bjudits in att delta vid det muntliga hörandet den 23 april 2018.

112    Det ska i det avseendet påpekas att sökandebolagens argumentation vad beträffar bibehållandet av ställningen som ”tredje man som kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken” överensstämmer med den ståndpunkt som kommissionen har förespråkat beträffande den kontinuitet som föreligger mellan det administrativa förfarandets olika steg, även om förfarandet har avbrutits av domstolsförfaranden som har lett till domar om ogiltigförklaring.

113    Ur det perspektivet skulle det vara berättigat att anse att en enhet som har tillerkänts ställning som ”tredje man som kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken” i ett tidigare skede av förfarandet har kunnat behålla denna ställning under hela förfarandet, även om förfarandet kan ha avbrutits av ett domstolsförfarande som har lett till att unionsdomstolen har meddelat en dom om ogiltigförklaring.

114    Det ska således fastställas huruvida Ansfer, som vid en tidpunkt i förfarandet tillerkändes ställningen som ”tredje man som kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken”, i förevarande fall kunde behålla denna ställning under hela detta förfarande och borde ha bjudits in till det muntliga hörandet den 23 april 2018 eller i vart fall ha informerats om att förfarandet återupptogs, så att denna förening fick möjlighet att anmäla sitt intresse och på så sätt eventuellt bjudas in att delta i det muntliga hörandet.

115    I det avseendet ska det konstateras, såsom framgår av handlingarna i målet, utan att detta har bestritts av sökandebolagen, att Ansfers anmälda intresse av att delta i förfarandet inte kvarstod under hela förfarandet.

116    Vid sammanfattningen av de steg som följde efter varandra, preciserade nämligen kommissionen följande vid förhandlingen, som svar på tribunalens frågor, utan att motsägas av sökandebolagen:

–        År 2002 fick Ansfer veta att förfarandet hade inletts genom upplysningar som publicerades i italiensk press.

–        På grundval av dessa upplysningar hade Ansfer bett kommissionen att få delta vid det muntliga hörandet den 13 juni 2002 genom att göra gällande att den för det syftet kunde visa att den hade ett tillräckligt intresse i saken.

–        Efter att ha blivit inbjuden att delta infann sig Ansfer vid det muntliga hörandet, till vilket föreningen hade ingett ett skriftligt yttrande, utan att dess företrädare tog till orda under det muntliga hörandet.

–        På grundval av detta hade föreningen bjudits in att delta vid det andra muntliga hörandet den 30 september 2002, avseende vilka följder det skulle få för förfarandet att EKSG-fördraget hade upphört att gälla.

–        Föreningen besvarade emellertid inte denna inbjudan och infann sig inte heller vid detta muntliga hörande.

–        Eftersom Ansfer inte hade besvarat den inbjudan till det nya muntliga hörandet som hade skickats till föreningen och inte infann sig vid detta, ansåg kommissionen att föreningen inte längre begärde att få delta i det fortsatta förfarandet och därför inte skulle bjudas in till det muntliga hörandet den 23 april 2018.

–        I samband med detta beaktade kommissionen dels den omständigheten att Ansfers deltagande vid det muntliga hörandet den 13 juni 2002 var begränsat till ingivandet av ett skriftligt yttrande, utan att den tog till orda, dels att detta yttrande hade tagits in i akten.

117    Enligt lagstiftningen får tredje man delta vid ett muntligt hörande som anordnas i ett förfarande rörande tillämpningen av konkurrensreglerna, men för att göra det måste tredje man ge sig till känna för kommissionen och inför kommissionen visa att vederbörande har ett tillräckligt intresse i saken för att få delta vid det muntliga hörandet (se punkterna 81 och 82 ovan).

118    Det ska dessutom anses att när tredje man har tillerkänts ställning som ”tredje man som kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken” under ett administrativt förfarande som har avbrutits av en domstolsprövning, efter vilken unionsdomstolen har meddelat en dom om ogiltigförklaring, förfogar kommissionen över ett utrymme för skönsmässig bedömning att besluta huruvida denna tredje man fortfarande har ett tillräckligt intresse av att framföra sina synpunkter. Garantin för rätten till försvar kräver nämligen inte att kommissionen, när den återupptar nämnda förfarande, hör tredje man som inte längre har ett sådant tillräckligt intresse i saken (se, analogt, dom av den 16 juni 2015, FSL m.fl./kommissionen, T‑655/11, EU:T:2015:383, punkt 406, och dom av den 11 juli 2019, Silver Plastics och Johannes Reifenhäuser/kommissionen, T‑582/15, ej publicerad, EU:T:2019:497, punkt 202 och där angiven rättspraxis).

119    Med hänsyn till intresset av god förvaltningssed bör nämligen alltför många deltagare undvikas, samtidigt som det ska säkerställas att de som verkligen kan, till det undersökta företagets fördel eller nackdel, bidra till bedömningen av ärendet och till iakttagandet av rätten till försvar deltar, för att säkerställa att den rådgivande kommitténs yttrande avges och beslutet fattas av kommissionen med full kännedom om saken och med iakttagande av processrättsliga skyddsregler.

120    Efter en sådan bedömning blev Ansfer i förevarande fall inbjuden att, i egenskap av ”tredje man som kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken”, delta vid det muntliga hörandet den 13 juni 2002 och det muntliga hörandet den 30 september 2002.

121    Med hänsyn till att Ansfer inte besvarade inbjudan att delta vid det andra muntliga hörandet den 30 september 2002 och att föreningen inte deltog vid detta muntliga hörande, gjorde kommissionen sig därefter inte skyldig till något fel när den konstaterade att denna förening hade avstått från att delta i det fortsatta förfarandet eller i vart fall inte önskade utveckla sina argument ytterligare vid det muntliga hörandet den 23 april 2018 och att dess bidrag, som redan hade tagits in i akten och därefter återgetts i utkastet till det angripna beslutet, inte motiverade att den skulle informeras om att förfarandet återupptogs för att ge denna förening möjlighet att på nytt anmäla sitt intresse och på så sätt eventuellt bjudas in att delta i det muntliga hörandet.

122    Argumentet kan således inte godtas.

123    För det tredje har sökandebolagen hävdat att de, i sin skrivelse av den 1 februari 2018, uppmärksammade kommissionen på att förfarandet inte kunde återupptas på ett giltigt sätt, eftersom inte samtliga aktörer som hade närvarat år 2002 kunde närvara vid det nya muntliga hörandet, med följden att medlemsstaternas konkurrensmyndigheter, vilkas företrädare har till uppgift att uttrycka en åsikt för att göra det möjligt för den rådgivande kommittén att avge sitt yttrande i enlighet med lagstiftningen, endast skulle få en ofullständig bild av ärendet.

124    Tribunalen påpekar i det avseendet att en sådan anmärkning, såsom den har formulerats, inte kan anses utgöra en begäran riktad till kommissionen i syfte att den ska bjuda in Ansfer eller andra tredje parter till det muntliga hörandet enligt artikel 10.3 i förordning nr 773/2004, vilken gör det möjligt för parterna att i sina skriftliga inlagor föreslå ”att kommissionen hör personer som kan bekräfta de sakförhållanden som anges i inlagan”.

125    Som kommissionen har påpekat ankom det på sökandebolagen, om de ansåg att Ansfers deltagande var nödvändigt eller rentav endast lämpligt för att försvara deras argumentation, att informera denna förening om att förfarandet återupptogs för att den skulle ge sig till känna vid kommissionen eller specifikt begära att kommissionen skulle bjuda in denna enhet.

126    Sökandebolagen har dock i sina skriftliga svar på tribunalens frågor medgett att de inte vidtog några åtgärder i den riktningen gentemot kommissionen eller Ansfer.

127    Det ska tilläggas att enligt artikel 27.3 i förordning nr 1/2003 får medlemsstaternas konkurrensmyndigheter uppmana kommissionen att höra tredje man, om de anser det lämpligt.

128    Det fanns inget som hindrade att sökandebolagen, vid det muntliga hörandet den 23 april 2018 eller före detta, föreslog medlemsstaternas konkurrensmyndigheter att de skulle uppmana kommissionen att höra Ansfer.

129    Sökandebolagen vidtog inte någon sådan åtgärd gentemot medlemsstaternas konkurrensmyndigheter, lika lite som dessa myndigheter uppmanade kommissionen att höra Ansfer.

130    Eftersom Ansfer inte längre hade ett tillräckligt intresse av att framföra sina synpunkter när förfarandet återupptogs (se punkterna 112–122 ovan), och det inte hade riktats någon uppmaning till kommissionen om att höra denna förening, kan kommissionen därför inte med framgång kritiseras för att den inte bjöd in Ansfer att delta vid det muntliga hörandet den 23 april 2018.

131    Argumentet kan således inte godtas.

–       Situationen för andra tredje parter

132    I den mån som sökandebolagens argumentation kan tolkas som en hänvisning till detta, ska det påpekas att det i lagstiftningen, med avseende på anordnandet av muntliga höranden, föreskrivs en tredje situation, som avser tredje man som inte har ett tillräckligt intresse i saken i den mening som har fastslagits i punkterna 81 och 82 ovan.

133    I artikel 13.3 i förordning nr 773/2004 föreskrivs en möjlighet att uppmana alla andra fysiska eller juridiska personer än de företag som förfarandet avser eller tredje man som kan påvisa ett sådant intresse, att framföra synpunkter skriftligen och att eventuellt närvara vid det muntliga hörandet. Förutom att sådana personer kan tillåtas att närvara vid det muntliga hörandet, kan de uppmanas att framföra sina synpunkter vid det muntliga hörandet.

134    Det var i denna situation som bland annat Ansfer befann sig i, eftersom kommissionen, såsom har fastställts, hade fog för att anse att denna förening inte längre hade ett tillräckligt intresse av att framföra sina synpunkter, när förfarandet återupptogs (se punkterna 112–122 ovan).

135    Kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida det kan vara lämpligt att låta tredje man som inte berörs delta i diskussionerna, varvid det ska preciseras att garantin för sökandebolagens rätt till försvar inte kräver att kommissionen i samtliga fall håller begärda muntliga höranden (se, för ett liknande resonemang, den rättspraxis som har angetts i punkt 118 ovan).

136    I förevarande fall gjorde kommissionen sig därför inte skyldig till något fel när den, av de skäl som har angetts i punkterna 112–122 ovan, konstaterade att det inte skulle tillföra diskussionerna något nytt att bjuda in Ansfer till det muntliga hörandet den 23 april 2018.

137    Mot denna bakgrund kan inte kommissionen med framgång kritiseras för att ha åsidosatt en handläggningsregel som skulle ha kunnat påverka sökandebolagens utövande av sin rätt till försvar, genom att den underlät att bjuda in andra tredje parter till det muntliga hörandet den 23 april 2018.

138    Argumentet kan således inte godtas.

139    Mot bakgrund av det ovan anförda kan slutsatsen dras att kommissionen inte åsidosatte några handläggningsregler beträffande hörandet av andra personer eller enheter, och följaktligen kan utövandet av rätten till försvar, som sökandebolagen har åberopat, inte på något sätt ha hindrats genom åsidosättandet av sådana regler.

140    I den mån det är nödvändigt ska det påpekas att sökandebolagen inte har styrkt att de hindrades i utövandet av sin rätt till försvar oberoende av åsidosättandet av en regel, på grund av att ett företag eller tredje man inte närvarade vid det muntliga hörande som anordnades i syfte att anta det angripna beslutet.

141    Anmärkningen kan således inte godtas.

 Den tredje anmärkningen: Omöjligheten för kommissionen att avhjälpa det förfarandefel som domstolen hade slagit fast

142    Sökandebolagen har i huvudsak hävdat att det var omöjligt att avhjälpa det förfarandefel som domstolen hade slagit fast. På grund av den tid som hade förflutit var de ändringar som hade skett i aktörernas identitet och marknadsstrukturen sådana att det enligt sökandebolagen inte på nytt kunde anordnas något muntligt hörande på identiska eller i vart fall motsvarande villkor som dem som förelåg år 2002.

143    Tribunalen påpekar i det avseendet att det sammanhang i vilket konkurrensförfaranden anordnas oundvikligen ändras med tiden, på grund av omfattningen av de uppgifter som sådana förfaranden innebär.

144    I ett sammanhang där konkurrensen ständigt leder till ändringar av aktörer, produkter och marknadsandelar, skulle möjligheten att sådana ändringar i sig omöjliggör antagandet av ett nytt beslut principiellt påverka kommissionens möjlighet att återuppta ett förfarande i syfte att tillämpa konkurrensreglerna för att genomföra det uppdrag som den har tilldelats genom fördragen.

145    När kommissionen beslutar att återuppta ett förfarande efter det att ett av dess beslut har ogiltigförklarats genom en dom meddelad av domstolen eller tribunalen, ska emellertid kommissionen göra en bedömning för att, med hänsyn till de omständigheter som föreligger när återupptagandet sker och särskilt de verkningar som kan uppstå till följd av att tid har förflutit, avgöra huruvida ett fortsatt förfarande fortfarande framstår som en lämplig lösning på situationen, vilket kommissionen gjorde i förevarande fall, såsom har förklarats som svar på den första anmärkningen inom ramen för sökandebolagets andra grund till stöd för talan (se punkterna 149–173 ovan).

146    Anmärkningen kan således inte godtas, och talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser någon del av den första grunden.

 Den andra grunden: Kommissionens rättsstridiga beslut att inte kontrollera, innan den antog det angripna beslutet, huruvida detta beslut var förenligt med principen om en rimlig handläggningstid

147    Sökandebolagen har hävdat att kommissionen inte i tillräcklig utsträckning kontrollerade huruvida det angripna beslutet kunde antas, då principen om en rimlig handläggningstid, som föreskrivs i artikel 41 i stadgan, enligt deras mening utgjorde hinder för detta. För det första har de gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning i det avseendet. För det andra har de kritiserat kommissionen för att den inte iakttog den motiveringsskyldighet som åligger den.

148    Kommissionen har bestritt sökandebolagens argumentation.

 Den första anmärkningen: Felaktig rättstillämpning

149    Sökandebolagen har hävdat att kommissionen åsidosatte artikel 41 i stadgan genom att den vägrade att bedöma, innan den antog det angripna beslutet, huruvida antagandet av detta beslut var förenligt med principen om en rimlig handläggningstid.

150    Det ska i det avseendet påpekas att kommissionen, såsom sökandebolagen har anfört, är skyldig att iaktta principen om en rimlig handläggningstid som fastslås i artikel 41 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 179, och dom av den 5 juni 2012, Imperial Chemical Industries/kommissionen, T‑214/06, EU:T:2012:275, punkt 285).

151    Det ska således beaktas att denna tidsfrist har löpt ut när kommissionen, med utövande av det utrymme för skönsmässig bedömning som den har tillerkänts enligt unionsrätten, ska bedöma huruvida rättsliga åtgärder ska vidtas och ett beslut ska antas vid tillämpningen av konkurrensreglerna.

152    Det framgår av det angripna beslutet att kommissionen, i motsats till vad sökandebolagen har hävdat, inte åsidosatte skyldigheten att beakta att tidsfristen har löpt ut när den bedömer huruvida rättsliga åtgärder ska vidtas och ett beslut om sanktioner ska antas. I det angripna beslutet anges nämligen att denna institution, innan den tog ställning, bedömde huruvida förfarandet i förevarande fall kunde återupptas och huruvida det kunde leda till antagandet av ett sådant beslut om åläggande av böter.

153    På flera ställen i det angripna beslutet analyserade således kommissionen dels huruvida det förfarande som ledde till antagandet av detta beslut hade genomförts på ett tillfredsställande sätt vad beträffar handläggningstiderna, dels huruvida det skulle dras några slutsatser av varaktigheten av de faser som ledde till detta antagande.

154    Kommissionen påpekade till exempel att det enligt den analys som den hade kunnat göra framgick, för det första, att utredningsverksamheten hade genomförts med omsorg och, för det andra, att avbrotten under det administrativa förfarandet berodde på domstolsprövningen (skälen 528 och 555 i det angripna beslutet).

155    I det sammanhanget medgav kommissionen att den, såsom hade slagits fast av tribunalen och domstolen i dom av den 25 oktober 2007, SP m.fl./kommissionen (T‑27/03, T‑46/03, T‑58/03, T‑79/03, T‑80/03, T‑97/03 och T‑98/03, EU:T:2007:317), och dom av den 21 september 2017, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen (C‑86/15 P och C‑87/15 P, EU:C:2017:717), hade begått förfarandefel. Den gjorde emellertid gällande att dessa fel, som kunde ha förlängt förfarandets varaktighet, berodde på den rättsosäkerhet som den stod inför efter det att EKSG-fördraget hade upphört att gälla (skäl 555 i det angripna beslutet).

156    På samma sätt medgav kommissionen att till följd av de förfarandefel som hade begåtts, kunde de olika efterföljande faserna ha medfört att förfarandet sett som helhet, inbegripet de administrativa faserna och avbrotten till följd av domstolsprövningen, hade en ”objektivt sett” lång varaktighet (skäl 528 i det angripna beslutet).

157    Kommissionen tillade i samband med denna bedömning att den ansåg att denna längd inte överskred de tidsfrister som anses som acceptabla med hänsyn till rättspraxis (skäl 528 i det angripna beslutet).

158    På ett kompletterande sätt påpekade kommissionen att det följer av rättspraxis att den omständigheten att varaktigheten strider mot principen om en rimlig handläggningstid inte i sig kan leda till ogiltigförklaring av ett beslut. Enligt domstolen skulle nämligen ett sådant resultat endast kunna uppnås om den orimliga varaktigheten hade påverkat rätten till försvar genom att äventyra de berörda företagens möjlighet att samla in bevis och framföra sina argument. Enligt kommissionen hade sökandebolagen inte visat att så hade skett i förevarande fall (skälen 556 och 557 i det angripna beslutet).

159    Vidare angav kommissionen, i skäl 536 i det angripna beslutet, att den hade befogenhet att anta ett nytt beslut, med hänsyn till den tillämpliga lagstiftningen och i enlighet med den rättspraxis som har utvecklats på området.

160    Kommissionen medgav att det före antagandet av ett nytt beslut skulle göras en prövning som, inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som den har tillerkänts i fråga om ingripande mot överträdelser av konkurrensrätten, syftar till att göra en avvägning mellan, å ena sidan, allmänintresset av att säkerställa en effektiv tillämpning av konkurrensreglerna och, å andra sidan, parternas intresse av att få ett beslut inom en rimlig tidsfrist och av att mildra de eventuella konsekvenserna av de fel som kan ha begåtts under förfarandet (skälen 536 och 559 i det angripna beslutet).

161    I förevarande fall gjorde kommissionen en sådan avvägning och fann, med hänsyn till den konstaterade överträdelsens allvarliga karaktär, för det första, att det var nödvändigt att anta ett beslut och, för det andra, att det var nödvändig att ålägga de företag som beslutet var riktat till en sanktion (skälen 560–568 i det angripna beslutet).

162    Slutligen satte kommissionen ned bötesbeloppet i enlighet med förhörsombudets förslag, så att de negativa konsekvenserna för de berörda företagen som kunde följa av förfarandets längd och de förfarandefel som hade begåtts i viss mån (50 procent) mildrades (skälen 570–573 i det angripna beslutet).

163    Det framgår således av det angripna beslutet att kommissionen, i motsats till vad sökandebolagen har hävdat, innan den antog detta beslut kontrollerade huruvida principen om rimlig handläggningstid hade iakttagits, genom att analysera längden på det administrativa förfarandet, inbegripet de administrativa faserna och avbrotten till följd av domstolsprövningen, de orsaker som kunde förklara förfarandets varaktighet och de följder som detta kunde få.

164    Denna slutsats har bestritts av sökandebolagen, vilka anser att kommissionen i det angripna beslutet vägrade att ta ställning till förfarandets orimliga längd på grund av att denna bedömning skulle förbehållas unionsdomstolen utan att kommissionen kan ta ställning i frågan.

165    Tribunalen påpekar att frågor avseende förfarandenas varaktighet kan underställas unionsdomstolens prövning. I skadeståndsmål ska unionsdomstolen hålla unionens institutioner, organ eller byråer ansvariga när dessa har orsakat skada genom att åsidosätta principen om en rimlig handläggningstid (dom av den 26 november 2013, Kendrion/kommissionen, C‑50/12 P, EU:C:2013:771, punkt 94, och dom av den 11 juli 2019, Italmobiliare m.fl./kommissionen, T‑523/15, ej publicerad, EU:T:2019:499, punkt 159). I mål som rör talan om ogiltigförklaring kan varaktigheten av ett förfarande medföra att ett angripet beslut ogiltigförklaras om två kumulativa villkor är uppfyllda. Det första villkoret är att förfarandets längd framstår som orimlig och det andra villkoret är att överskridandet av en rimlig handläggningstid har hindrat utövandet av rätten till försvar (dom av den 21 september 2006, Technische Unie/kommissionen, C‑113/04 P, EU:C:2006:593, punkterna 47 och 48, dom av den 8 maj 2014, Bolloré/kommissionen, C‑414/12 P, ej publicerad, EU:C:2014:301, punkterna 84 och 85, och dom av den 9 juni 2016, PROAS/kommissionen, C‑616/13 P, EU:C:2016:415, punkterna 74–76).

166    Som sökandebolagen har framhållit kan den befogenhet som unionsdomstolen på så sätt har getts inte befria kommissionen från den bedömning som den ska göra när den bestämmer följderna av en dom om ogiltigförklaring enligt artikel 266 FEUF.

167    Såsom har angetts ska kommissionen, när den gör en sådan bedömning, beakta samtliga omständigheter i ärendet, bland annat möjligheten att anta ett nytt beslut, möjligheten att ålägga en sanktion och, i förekommande fall, sätta ned den planerade sanktionen, särskilt om det visar sig att förfarandets varaktighet, genom att det omfattade administrativa faser, men även eventuella avbrott till följd av domstolsprövningen, utan att i sig utgöra ett vårdslöst åsidosättande kan ha påverkat de omständigheter som ska beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet och särskilt dess eventuellt avskräckande verkan när böterna åläggs långt efter de faktiska omständigheter som utgör överträdelsen.

168    Denna bedömning, som avser bland annat förfarandets sammanlagda varaktighet, inbegripet domstolsfaserna, gjordes huvudsakligen i skäl 528 i det angripna beslutet.

169    Härav följer att kommissionen, i motsats till vad sökandebolagen har hävdat, kontrollerade i det angripna beslutet huruvida förfarandets varaktighet kunde utgöra hinder för att återuppta förfarandet, samtidigt som den medgav att en sådan bedömning var underställd unionsdomstolens prövning av lagenligheten och ett eventuellt skadeståndsansvar.

170    I ansökan har sökandebolagen åberopat artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), avseende kommissionens skyldighet att, innan den antar ett nytt beslut, kontrollera huruvida ett sådant antagande är förenligt med principen om en rimlig handläggningstid.

171    Tribunalen påpekar att artikel 6 i Europakonventionen, i likhet med artikel 47 i stadgan som sökandebolagen också har åberopat, innehåller en skyldighet att iaktta principen om en rimlig handläggningstid i rättsliga förfaranden.

172    I förevarande fall kan artikel 6 i Europakonventionen och artikel 47 i stadgan under alla omständigheter inte ha någon inverkan på lösningen av tvisten vad beträffar den grund som prövas här, eftersom kommissionen – i motsats till vad sökandebolagen har hävdat – såsom framgår av det angripna beslutet, faktiskt gjorde den kontroll som det är fråga om i sökandebolagens argumentation.

173    Anmärkningen kan således inte godtas.

 Den andra anmärkningen: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

174    Sökandebolagen har gjort gällande att kommissionen åsidosatte motiveringsskyldigheten genom att inte i tillräcklig utsträckning förklara varför den ansåg att den inte var skyldig att iaktta principen om en rimlig handläggningstid.

175    Tribunalen finner att anmärkningen saknar stöd i de faktiska omständigheterna.

176    Såsom har slagits fast som svar på den första anmärkningen inom ramen för denna grund, vägrade nämligen inte kommissionen, i det angripna beslutet, att kontrollera huruvida antagandet av detta beslut var förenligt med principen om en rimlig handläggningstid.

177    Tvärtom framgår det av svaret på den första anmärkningen att kommissionen gjorde denna kontroll i tillräcklig utsträckning och slog fast att inget övervägande kunde utgöra hinder för att återuppta förfarandet, anta ett nytt beslut och ålägga böter.

178    Den andra anmärkningen kan således inte godtas, och talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser någon del av den andra grunden.

 Den tredje grunden och delvis den fjärde grunden: Åsidosättande av principen om en rimlig handläggningstid

179    Till stöd för den tredje grunden har sökandebolagen hävdat att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras, eftersom det antogs efter ett förfarande som överskred en rimlig handläggningstid. Enligt bolagen har den orimligt långa handläggningstiden fått till följd att kommissionen inte längre hade rätt att ålägga sanktioner och att beslutet därför också är rättsstridigt på grund av överskridande av befogenheter. De argument som har anförts till stöd för den tredje grunden förekommer även delvis i den fjärde grunden. Sökandebolagen har i huvudsak framfört tre anmärkningar som avser de administrativa fasernas varaktighet, förfarandets sammanlagda varaktighet och inverkan av förfarandets längd på rätten till försvar. Kommissionen har bestritt alla dessa anmärkningar.

180    Innan tribunalen prövar dessa anmärkningar ska det erinras om att varaktigheten av ett förfarande kan, enligt domstolen, medföra att ett angripet beslut ogiltigförklaras om två kumulativa villkor är uppfyllda. Det första villkoret är att förfarandets längd framstår som orimlig och det andra villkoret är att överskridandet av en rimlig handläggningstid har hindrat utövandet av rätten till försvar (se punkt 165 ovan).

181    Härav följer att ett beslut av kommissionen inte skulle kunna ogiltigförklaras enbart på grund av att en rimlig handläggningstid har överskridits om sökandenas rätt till försvar inte har påverkats av detta överskridande. Sökandebolagens argument om att enbart den omständigheten att en rimlig handläggningstid har överskridits borde ha föranlett kommissionen att avstå från att anta det angripna beslutet ska följaktligen utan vidare underkännas.

182    Vid analysen av grunden ska tribunalen pröva det första villkoret, genom att i följd bedöma de administrativa fasernas varaktighet (den första anmärkningen) och det administrativa förfarandets sammanlagda varaktighet, inbegripet avbrotten till följd av domstolsprövningen (den andra anmärkningen). Därefter ska tribunalen, vad beträffar det andra villkoret, bedöma huruvida utövandet av sökandebolagens rätt till försvar hindrades (den tredje anmärkningen).

 Den första anmärkningen: De administrativa fasernas varaktighet

183    Sökandebolagen har hävdat att de administrativa fasernas varaktighet, vilka sträcker sig över mer än sex år, strider mot principen om en rimlig handläggningstid. De har särskilt kritiserat kommissionens långsamma reaktion på de domar om ogiltigförklaring som tribunalen och domstolen meddelade i följd, enligt följande:

–        Från avkunnandet av domen av den 25 oktober 2007, SP m.fl./kommissionen (T‑27/03, T‑46/03, T‑58/03, T‑79/03, T‑80/03, T‑97/03 och T‑98/03, EU:T:2007:317), till antagandet av 2009 års beslut, det vill säga i mer än två år, begränsade sig kommissionen till att skicka den skrivelse av den 30 juni 2008 som har nämnts i punkt 10 ovan, i vilken det tillkännagavs att förfarandet skulle återupptas, samt skrivelserna med begäran om upplysningar. Under denna period skickades det inte något nytt meddelande om invändningar och det hölls inte heller något nytt hörande, trots att det var enkelt för kommissionen att rätta till den brist som hade gjort det ogiltigförklarade beslutet ogiltigt, eftersom tribunalen klart hade identifierat denna brist.

–        Från domen av den 21 september 2017, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen (C‑86/15 P och C‑87/15 P, EU:C:2017:717), till antagandet av det angripna beslutet, det vill säga i ett år och nio månader, begränsade sig kommissionens aktivitet på samma sätt till skickandet av skrivelsen av den 15 december 2017, i vilken det tillkännagavs att förfarandet skulle återupptas, och skrivelser i vilka hörandet av 23 april 2018 tillkännagavs och förklarades samt skrivelserna med den begränsade begäran om upplysningar om sökandebolagens omsättning.

184    Enligt sökandebolagen är längden på dessa faser oberättigad med hänsyn till följande rättspraxis:

–        I det mål som avgjordes genom domen av den 16 juni 2011, Bavaria/kommissionen (T‑235/07, EU:T:2011:283, punkt 323), ansågs en varaktighet på 20 månader under den andra administrativa fasen, som sträckte sig från mottagandet av meddelandet om invändningar till antagandet av det omtvistade beslutet i det målet, vara orimlig.

–        I det mål som avgjordes genom domen av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen (C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582), varade förfarandet för antagandet av ett nytt beslut endast tio månader.

–        Förfarandet för antagandet av ett nytt beslut varade dessutom i mindre än åtta månader i målet Solvay/kommissionen (förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Solvay/kommissionen, C‑109/10 P, EU:C:2011:256, punkt 242), nio månader i det mål som avgjordes genom domen av den 8 maj 2014, Bolloré/kommissionen (C‑414/12 P, EU:C:2014:301), tre månader i det mål som avgjordes genom domen av den 12 februari 2019, Printeos/kommissionen (T‑201/17, EU:T:2019:81), och fyra månader i det mål som avgjordes genom domen av den 18 oktober 2018, GEA/kommission (T‑640/16, EU:T:2018:700).

185    I det avseendet påpekar tribunalen att unionsrätten kräver att institutionerna ska handlägga ärendena inom skälig tid i de administrativa förfaranden som de inleder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2012, Imperial Chemical Industries/kommissionen, T‑214/06, EU:T:2012:275, punkt 284).

186    Skyldigheten att iaktta skäliga tidsfrister i handläggningen av administrativa förfaranden utgör en allmän rättsprincip som återges bland annat i artikel 41.1 stadgan (dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 167, dom av den 11 april 2006, Angeletti/kommissionen, T‑394/03, EU:T:2006:111, punkt 162, och dom av den 7 juni 2013, Italien/kommissionen, T‑267/07, EU:T:2013:305, punkt 61).

187    I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att följande fyra faser, som varade i sammanlagt sex år och en månad, följde på varandra vid kommissionen under handläggningen av ärendet:

–        En första fas på ett år och fem månader skilde de första utredningsåtgärderna från skickandet av meddelandet om invändningar till Federacciai och till de berörda företagen.

–        De tre efterföljande faserna ledde till antagandet av 2002 års beslut, 2009 års beslut respektive det angripna beslutet och varade i nio månader, två år och en månad respektive ett år och nio månader.

188    Enligt rättspraxis ska frågan huruvida tidsfristen är skälig bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, ärendets komplexitet samt sökandens och de behöriga myndigheternas uppträdande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkterna 187 och 188).

189    Även om det antas att den administrativa fas som följde efter unionsdomstolens ogiltigförklaring av ett beslut av kommissionen, inom ramen för ett förfarande som återupptogs för att ett nytt beslut skulle antas, var kortare i andra mål än under de omständigheter som föreligger i förevarande mål, vilket sökandebolagen har hävdat, kan detta inte i sig leda till slutsatsen att principen om en rimlig handläggningstid åsidosattes.

190    Det ska nämligen undersökas huruvida handläggningstiden var rimlig med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall, särskilt med beaktande av de kriterier som har nämnts i punkt 188 ovan.

191    Vad, för det första, beträffar tvistens betydelse för den berörde ska det erinras om att när det föreligger en tvist avseende en överträdelse av konkurrensreglerna är det grundläggande kravet på rättssäkerhet för de ekonomiska aktörerna samt målsättningen att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids på den inre marknaden av avsevärt intresse, inte enbart för sökandena och för deras konkurrenter, utan även för utomstående, på grund av det stora antalet berörda personer och de ekonomiska intressen som står på spel (se dom av den 1 februari 2017, Aalberts Industries/Europeiska unionen, T‑725/14, EU:T:2017:47, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

192    I förevarande fall konstaterade kommissionen i det angripna beslutet att sökandebolagen hade överträtt artikel 65.1 KS genom att från och med den 6 december 1989 till och med den 27 juni 2000 delta i en fortlöpande överenskommelse eller samordnade förfaranden avseende armeringsjärn, vilka hade till syfte eller resultat att fastställa priser och begränsa eller kontrollera tillverkningen eller försäljningen på den inre marknaden.

193    På grundval av detta konstaterande ålade kommissionen sökandebolagen att solidariskt betala böter på 5,125 miljoner euro.

194    Med beaktande av dessa omständigheter kan det anses att ärendet hade stor betydelse för sökandebolagen.

195    Vad, för det andra, beträffar ärendets komplexitet, påpekar tribunalen att de fel som kommissionen begick avser vilka följder det skulle få för förfarandet att EKSG-fördraget hade upphört att gälla.

196    Det ska påpekas att frågorna avseende vilka regler som var tillämpliga på de faktiska omständigheterna i ärendet, både i sak och vad gäller förfarandet, på grund av att EKSG-fördraget hade upphört att gälla, hade en viss komplexitet, såsom kommissionen angav.

197    Den konkurrensbegränsande samverkan sträckte sig dessutom över en relativt lång period (10 år och 7 månader), rörde ett betydande antal aktörer (8 företag, som omfattade totalt 11 bolag, och en branschsammanslutning) och involverade ett stort antal handlingar som tillhandahölls eller samlades in under inspektioner (cirka 20 000 sidor).

198    Med hänsyn till dessa omständigheter ska ärendet anses vara komplext.

199    Vad, för det tredje, beträffar parternas uppträdande, påpekar tribunalen att kommissionen utövade en kontinuerlig verksamhet på grund av de många förfrågningar som den fick av parterna i det administrativa förfarandet.

200    I samband med antagandet av det angripna beslutet var kommissionen således tvungen att behandla många skrivelser, samtidigt som den skulle förbereda det muntliga hörandet den 23 april 2018 och granska ett förslag till förlikning som hade lagts fram av vissa parter i det administrativa förfarandet den 4 december 2018.

201    Av dessa omständigheter betraktade som en helhet framgår att varaktigheten av förfarandets administrativa faser inte framstår som orimlig med hänsyn till omständigheterna i ärendet och särskilt dess komplexitet, i ett sammanhang där kommissionen inte kan klandras för någon oförklarlig passivitet under de steg som avgränsade dessa administrativa faser.

202    Anmärkningen kan således inte godtas.

 Den andra anmärkningen: Förfarandets sammanlagda varaktighet

203    Sökandebolagen har ifrågasatt den sammanlagda varaktighet som krävdes för att handlägga ärendet, från de första undersökningsåtgärderna fram till antagandet av det angripna beslutet. Sökandebolagen anser att den omständigheten att denna varaktighet, vid antagandet av detta beslut, uppgick till nästan 19 år och avsåg beteenden av vilka en del ägde rum för mer än 30 år sedan, gör att denna varaktighet strider mot principen om en rimlig handläggningstid.

204    Tribunalen påpekar att skyldigheten att iaktta skäliga tidsfrister i handläggningen av administrativa förfaranden utgör en allmän rättsprincip som återges bland annat i artikel 41.1 stadgan. Vidare utgör den omständigheten att ett mål inte har prövats inom skälig tid ett rättegångsfel (dom av den 16 juli 2009, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland/kommissionen, C‑385/07 P, EU:C:2009:456, punkt 191). Var och en ska, vid prövningen av dennes civila rättigheter och skyldigheter eller av huruvida en anklagelse om brott är motiverad, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag, i enlighet med artikel 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland/kommissionen, C‑385/07 P, EU:C:2009:456, punkterna 177–179, och dom av den 5 juni 2012, Imperial Chemical Industries/kommissionen, T‑214/06, EU:T:2012:275, punkterna 282 och 283).

205    Unionsrätten kräver nämligen att unionens institutioner, organ och byråer ska handlägga ärendena inom skälig tid i de administrativa förfaranden som de inleder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2012, Imperial Chemical Industries/kommissionen, T‑214/06, EU:T:2012:275, punkt 284)

206    Skyldigheten att iaktta en rimlig handläggningstid gäller i varje steg av ett förfarande och i den helhet som detta förfarande utgör (se, för ett liknade resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkterna 230 och 231, och förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Solvay/kommissionen, C‑109/10 P, EU:C:2011:256, punkt 239).

207    I förevarande fall ska det konstateras att den period under vilken det administrativa förfarandet som helhet ägde rum var exceptionellt lång, vilket för övrigt föranledde kommissionen att sätta ned de böter som sökandena slutligen ålades (se punkt 162 ovan).

208    Det administrativa förfarandets sammanlagda längd kan i förevarande fall dock förklaras av ärendets komplexitet, eftersom den, i fråga om vissa aspekter, berodde på omständigheter som är hänförliga till själva ärendet, medan den i fråga om andra aspekter hängde samman med det sammanhang som ärendet ingick i, nämligen att EKSG-fördraget hade upphört att gälla (se punkterna 195–198 ovan).

209    Kommissionen begick visserligen fel vid bedömningen av följderna av att EKSG-fördraget hade upphört att gälla och dessa fel gav upphov till tribunalens, och därefter domstolens, dom om ogiltigförklaring.

210    Dessa fel och den inverkan som de kan ha haft på det administrativa förfarandets varaktighet ska emellertid bedömas med beaktande av komplexiteten hos de frågeställningar som uppkom.

211    Det administrativa förfarandets sammanlagda varaktighet kan dessutom delvis tillskrivas avbrotten till följd av domstolsprövningen och hänger således samman med antalet mål som anhängiggjorts vid unionsdomstolen beträffande olika aspekter av ärendet.

212    Det ska i det avseendet påpekas att möjligheten för företag, i en sådan situation som den som sökandebolagen befann sig i, att få sina ärenden prövade mer än en gång av unionens administrativa myndigheter och, i förekommande fall, av unionsdomstolarna utgör en del av det system som har inrättats av fördragens upphovsmän med avseende på kontrollen av beteenden och transaktioner på konkurrensrättens område. Skyldigheten för den administrativa myndigheten att uppfylla vissa formaliteter och vidta vissa åtgärder innan den kan ta anta ett slutligt beslut på konkurrensrättens område och möjligheten att dessa formaliteter eller åtgärder kan föranleda att talan väcks kan inte användas av ett företag som argument i slutet av förfarandet för att göra gällande att en rimlig handläggningstid har överskridits (se, för ett liknade resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målen Feralpi m.fl./kommissionen, C‑85/15 P, C‑86/15 P och C‑87/15 P, C‑88/15 P och C‑89/15 P, EU:C:2016:940, punkt 70).

213    Under dessa omständigheter kan det inte anses att det administrativa förfarandet, betraktat i sin helhet, var orimligt långt och att det därför kunde utgöra hinder för att kommissionen antog ett nytt beslut om åläggande av böter.

214    Anmärkningen kan således inte godtas.

 Den tredje anmärkningen: Inverkan av förfarandets längd på rätten till försvar

215    Sökandebolagen har hävdat att det administrativa förfarandets längd påverkade deras rätt till försvar. De anser att det muntliga hörandet den 23 april 2018, på grund av denna längd, inte gjorde det möjligt för medlemsstaternas konkurrensmyndigheter att höra alla aktörer vilkas åsikter kunde påverka bolagens förmåga att försvara sig.

216    Tribunalen erinrar om att, såsom har angetts i punkt 180 ovan, två villkor ska vara uppfyllda för att domstolen ska ogiltigförklara det beslut som kommissionen har antagit på grund av åsidosättande av principen om en rimlig handläggningstid. Eftersom det första villkoret (förfarandets orimliga längd) inte är uppfyllt, är det i princip inte nödvändigt att, som svar på den tredje anmärkningen, kontrollera huruvida det administrativa förfarandets längd hindrade utövandet av rätten till försvar. För fullständighetens skull ska dock denna prövning göras, för att till fullo bemöta de farhågor som sökandebolagen har gett utryck för.

217    Under förfarandet som helhet betraktat fick sökandebolagen vid minst sju tillfällen möjlighet att uttrycka sin ståndpunkt och framföra sina argument (se punkterna 3–6, 10, 22 och 23 ovan).

218    I synnerhet kunde sökandebolagen, under den tredje administrativa fasen, uttrycka sin ståndpunkt i sitt yttrande av den 1 februari 2018 och vid det muntliga hörandet den 23 april 2018 (se punkterna 22 och 23 ovan).

219    Vidare har prövningen av den första grunden gjort det möjligt att fastställa att sökandebolagens rätt till försvar inte hade påverkats vare sig av den omständigheten att alla aktörer som hade deltagit vid de föregående hörandena inte var närvarande vid det muntliga hörandet den 23 april 2018, eller den omständigheten att företrädare för medlemsstaternas konkurrensmyndigheter visste, när de yttrade sig i den rådgivande kommittén, att det tidigare hade antagits två beslut, varav det ena hade fastställts av tribunalen, i förhållande till de berörda företagen (se punkterna 66–146 ovan).

220    Det följer av dessa uppgifter att även om det antas att det administrativa förfarandets varaktighet kan anses strida mot principen om en rimlig handläggningstid, är de villkor som ska vara uppfyllda för att få till stånd en ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte uppfyllda, eftersom sökandebolagen inte har kunnat styrka att rätten till försvar åsidosattes till följd av denna varaktighet.

221    Under dessa omständigheter ska det slås fast att inget av kraven för att tribunalen ska kunna ogiltigförklara det angripna beslutet på grund av åsidosättande av principen om en rimlig handläggningstid är uppfyllt.

222    Anmärkningen kan således inte godtas och talan kan därmed inte bifallas såvitt avser någon del av denna grund.

 Den fjärde grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten och uppenbart oriktiga bedömningar

223    Inom ramen för den fjärde grunden har sökandebolagen framfört tre anmärkningar. Den första anmärkningen avser avsaknaden av en tillräcklig förklaring av skälen till att kommissionen antog ett nytt beslut om åläggande av böter. Den andra anmärkningen avser att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning av den avskräckande verkan som antagandet av ett sådant beslut kunde medföra. Den tredje anmärkningen avser ett fel som kommissionen begick vid bedömningen av möjligheten för tredje man att väcka talan om skadestånd vid nationell domstol. Sökandebolagen har även åberopat andra argument. Kommissionen har bestritt alla dessa anmärkningar och argument.

 Den första anmärkningen: Avsaknaden av en tillräcklig förklaring av skälen till att kommissionen antog ett nytt beslut om åläggande av böter

224    Sökandebolagen har hävdat att kommissionen inte i tillräcklig omfattning förklarade de skäl som kunde ha föranlett den att återuppta förfarandet, på grund av följande:

–        För det första angavs det inte i motiveringen varför det skulle antas ett beslut om åläggande av böter utöver konstaterandet av en överträdelse.

–        För det andra underbyggde inte kommissionen sitt påstående om att böter krävdes för att garantera en avskräckande verkan på den relevanta marknaden, då denna marknad hade förändrats radikalt.

225    Tribunalen påpekar, för det första, att kommissionen genom artikel 105.1 FEUF har fått i uppdrag att säkerställa tillämpningen av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF.

226    Enligt rättspraxis ska kommissionen av den anledningen definiera och genomföra unionens konkurrenspolitik (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2013, Vivendi/kommissionen, T‑432/10, ej publicerad, EU:T:2013:538, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

227    I detta sammanhang har kommissionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning som bekräftas av förordning nr 1/2003, där det anges att om kommissionen konstaterar en överträdelse, ”får” den dels ålägga de berörda företagen att upphöra med överträdelsen (artikel 7.1), dels ålägga de företag som begår överträdelsen böter (artikel 23.2).

228    På konkurrensområdet har således kommissionen – oavsett hur ärendet har kommit till dess kännedom, det vill säga antingen i samband med ett klagomål eller på kommissionens eget initiativ – getts behörighet att avgöra huruvida beteenden ska bli föremål för en utredning, ett beslut och böter, med hänsyn till de prioriteringar som den fastställer inom ramen för konkurrenspolitiken.

229    Att det föreligger en sådan behörighet befriar emellertid inte kommissionen från dess motiveringsskyldighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 2020, LL-Carpenter/kommissionen, T‑531/18, ej publicerad, EU:T:2020:91, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

230    I ett sammanhang där, såsom i förevarande fall, ett beslut fattat av kommissionen har ogiltigförklarats två gånger och där den tid som har förflutit från de första undersökningsåtgärderna till antagandet av beslutet har varit exceptionellt lång, ankommer det på denna institution, enligt principen om god förvaltningssed, att beakta förfarandets varaktighet och de konsekvenser som denna varaktighet kan ha haft för dess beslut att vidta rättsliga åtgärder mot de berörda företagen, och denna bedömning ska således framgå av beslutets motivering.

231    Det var just detta som kommissionen gjorde genom att detaljerat ange dels i skälen 526–529 i det angripna beslutet, dels i skälen 536–573 i nämnda beslut, varför den ansåg att det skulle antas ett nytt beslut i vilket överträdelsen fastställs och de berörda företagen åläggs böter. Kommissionen angav särskilt att åläggandet av böter skulle göra det möjligt att säkerställa att de företag som beslutet var riktat till, vilka hade deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan som pågått under lång tid, inte skulle förbli ostraffade, och kommissionen tillade att den ansåg att endast åläggandet av böter skulle säkerställa en enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna och medföra en avskräckande verkan i förhållande till företagen (skäl 565 i nämnda beslut).

232    Det första argumentet kan således inte godtas.

233    För det andra ska det påpekas att kommissionen, i skäl 505 i det angripna beslutet, uppgav att den i slutet av sin bedömning hade informerat de företag som beslutet var riktat till om att den ville återuppta förfarandet för att, efter ett muntligt hörande avseende ärendet i sak som hållits i enlighet med förordning nr 1/2003 och förordning nr 773/2004, fastställa huruvida företagens deltagande i den överträdelse som lades dem till last i meddelandet om invändningar och i det kompletterande meddelandet om invändningar framgick tillräckligt klart eller ej.

234    När det gäller sanktionen angav kommissionen i skäl 565 i det angripna beslutet, såsom har påpekats i punkt 231 ovan, att åläggandet av böter skulle göra det möjligt att förhindra att de berörda företagen förblev ostraffade och att endast ett sådant åläggande av böter skulle säkerställa en enhetlig tillämpning av unionens konkurrensregler och en avskräckande verkan.

235    Vad slutligen beträffar den förändring som skedde på marknaden, vilken enligt sökandebolagen bör motivera att kommissionen är mer överseende med böter, behandlas denna fråga i skäl 567 i det angripna beslutet. Där angav kommissionen att även om överträdelsen hade upphört sedan relativt lång tid tillbaka, var det fortfarande viktigt att anta ett beslut om åläggande av böter, särskilt för marknaden för armeringsjärn i Italien, för att avskräcka de företag som beslutet var riktat till att på nytt ägna sig åt så allvarliga beteenden.

236    Av dessa uppgifter kan slutsatsen dras att det av den motivering som kommissionen gav i det angripna beslutet klart och tydligt framgår hur kommissionen har resonerat för att motivera antagandet av ett nytt beslut om åläggande av böter, trots de domar om ogiltigförklaring som tidigare meddelats, inbegripet strävan att ge det angripna beslutet en avskräckande verkan.

237    Det andra argumentet kan således inte godtas, och därmed kan inte någon del av anmärkningen godtas.

 Den andra anmärkningen: Kommissionens uppenbart oriktiga bedömning av den avskräckande verkan som antagandet av ett nytt beslut om åläggande av böter kunde medföra

238    Sökandebolagen har hävdat att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att den, trots de förändringar som hade skett på marknaden för armeringsjärn, slog fast att det fortfarande var nödvändigt att anta ett beslut och ålägga en sanktion för att avskräcka de företag som beslutet var riktat till från att i framtiden uppvisa ett sådant beteende och för att avskräcka samtliga eventuellt berörda aktörer från att begå liknande överträdelser i framtiden.

239    Tribunalen påpekar i det avseendet att kommissionen, med hänsyn till den konstaterade överträdelsens allvarliga karaktär, hade fog för att anse att det var fortfarande var befogat att anta ett beslut och ålägga en sanktion när det angripna beslutet antogs, med hänsyn till den avskräckande verkan som beslutet och denna sanktion kunde få på marknaderna.

240    Det är nämligen sanktionen – det vill säga den omständigheten att de ålagda böterna ska betalas – som faktiskt avskräcker ett företag, och aktörerna på marknaden generellt, från att överträda konkurrensreglerna i artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF.

241    Sökandebolagen ålades visserligen en sanktion två gånger under förfarandet, den första gången genom 2002 års beslut och den andra gången genom 2009 års beslut. Dessa beslut ogiltigförklarades dock av unionsdomstolen genom dom av den 25 oktober 2007, SP m.fl./kommissionen (T‑27/03, T‑46/03, T‑58/03, T‑79/03, T‑80/03, T‑97/03 och T‑98/03, EU:T:2007:317), respektive dom av den 21 september 2017, Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen (C‑86/15 P och C‑87/15 P, EU:C:2017:717). Mot denna bakgrund kunde det anses motiverat att ålägga en sanktion i det angripna beslutet med hänsyn till behovet av att säkerställa den avskräckande verkan.

242    Det kan tilläggas att kommissionens åläggande av böter i förevarande fall inte enbart hade till syfte att ge det angripna beslutet en viss avskräckande verkan, utan även hade till syfte att förhindra att de berörda företagen förblev helt ostraffade, vilket skulle ha varit fallet om de inte hade ålagts sanktioner i det angripna beslutet (se skäl 527 i det angripna beslutet).

243    Sistnämnda syfte var, med hänsyn till de omständigheter som omnämndes i det angripna beslutet, och särskilt med beaktande av, för det första, den allvarliga karaktären på den överträdelse som kommissionen konstaterade och, för det andra, överträdelsens varaktighet, såsom den hade fastställts av kommissionen, i sig tillräckligt för att i förevarande fall motivera antagandet av ett beslut om åläggande av en sanktion.

244    Anmärkningen kan således inte godtas.

 Den tredje anmärkningen: Ett fel som kommissionen begick vid bedömningen av möjligheten för tredje man att väcka talan om skadestånd vid nationell domstol

245    Sökandebolagen har bestritt ett av de argument som kommissionen åberopade för att motivera att det administrativa förfarandet återupptogs, nämligen att det fanns anledning att säkerställa möjligheten för tredje man att fortfarande väcka talan om skadestånd efter antagandet av det angripna beslutet. Enligt sökandebolagen kunde en civilrättslig talan inte längre väckas vid den tidpunkt då detta beslut antogs, eftersom en sådan talerätt preskriberas efter fem år i Italien och de beteenden som det aktuella målet avser i vissa fall daterade sig mer än 30 år tillbaka.

246    Tribunalen påpekar att kommissionen, i skäl 564 i det angripna beslutet, förklarade att den ansåg att återupptagandet av förfarandet och antagandet av ett nytt beslut kunde underlätta uppgiften för tredje man som eventuellt vill väcka talan om skadestånd vid nationell domstol.

247    Denna bedömning är korrekt. Genom att anta det angripna beslutet kunde kommissionen nämligen inte utesluta möjligheten att vissa av de drabbade hade avbrutit preskriptionstiden och att nämnda beslut därför kunde underlätta för dessa att väcka en talan om skadestånd för en eventuell skada.

248    Det ska vidare påpekas att sökandebolagen har inriktat sin argumentation på preskriptionstiden på det civilrättsliga området i Italien.

249    Andra länder än Italien kunde dock beröras av att talan väcks i syfte att erhålla skadestånd för en eventuell skada till följd av den konkurrensbegränsande samverkan, eftersom de produkter som påverkades av denna konkurrensbegränsande samverkan kunde köpas av kunder i utlandet.

250    I det sammanhanget kunde kommissionen inte utesluta att andra nationella lagstiftningar, i vilka det eventuellt föreskrivs andra regler om preskriptionstid eller grunder för att preskriptionstiden tillfälligt ska upphöra att löpa eller avbrytas, var tillämpliga.

251    Sökandebolagen har i sin argumentation således inte styrkt att det förelåg ett fel, eftersom deras ståndpunkt endast är att uppge att de inte hade samma uppfattning som kommissionen i den aktuella frågan, nämligen intresset för tredje man, som eventuellt har lidit skada, av att det finns ett beslut från kommissionen för att kunna väcka talan om skadestånd vid nationell domstol.

252    Anmärkningen kan således inte godtas.

 De övriga argumenten

253    Till stöd för den fjärde grunden har sökandebolagen anfört två ytterligare argument som, åtminstone delvis, har bedömts vid bemötandet av de andra grunder som tidigare har prövats.

254    Genom det första argumentet har sökandebolagen gjort gällande att kommissionen i det angripna beslutet inte i tillräcklig utsträckning undersökte huruvida det administrativa förfarandets varaktighet hade överskridit en rimlig handläggningstid.

255    Sökandebolagen har särskilt kritiserat kommissionen för att den inte i tillräcklig utsträckning förklarade varför den, inom ramen för sin bedömning, endast skulle undersöka det administrativa förfarandets varaktighet.

256    Det ska i det avseendet påpekas att kommissionen, såsom har angetts i punkterna 152–169 ovan som svar på den första anmärkningen inom ramen för den andra grunden, i motsats till vad sökandebolagen har hävdat, kontrollerade det administrativa förfarandets sammanlagda varaktighet, inbegripet de administrativa faserna och avbrotten till följd av domstolsprövningen, och undersökte huruvida denna varaktighet kunde eller skulle få följder för möjligheten att återuppta nämnda förfarande och för de berörda företagens situation.

257    I samband med detta medgav kommissionen att till följd av de förfarandefel som hade begåtts kunde de olika efterföljande faserna ha medfört att det administrativa förfarandet sett som helhet, inbegripet de administrativa faserna och avbrotten till följd av domstolsprövningen, hade en ”objektivt sett” lång varaktighet, såsom har angetts i punkterna 156 och 157 ovan.

258    Genom att därefter göra en avvägning mellan allmänintresset av att få till stånd en effektiv tillämpning av konkurrensreglerna och parternas intresse av att de eventuella konsekvenserna av de förfarandefel som begåtts ska tas i beaktande, beslutade kommissionen att anta ett beslut i vilket en överträdelse av konkurrensreglerna konstaterades, men att sätta ned de ålagda böterna med 50 procent

259    Det första argumentet kan således inte godtas.

260    Genom det andra argumentet har sökandebolagen gjort gällande att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att slå fast att en rimlig handläggningstid inte hade överskridits.

261    Sökandebolagen har särskilt hävdat att kommissionen inte kunde hävda, vilket den gjorde, att det administrativa förfarandet hade genomförts skyndsamt.

262    Med hänsyn till de omständigheter som har nämnts som svar på den tredje grunden (se punkterna 183–214 ovan), slår tribunalen fast att kommissionen inte gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att det administrativa förfarandets varaktighet inte hade varit orimlig.

263    Av dessa överväganden, och särskilt av punkterna 185–202 ovan, följer på samma sätt att kommissionens påstående i punkt 555 i det angripna beslutet, enligt vilket ”[v]ad beträffar den administrativa fasen anser kommissionen att den i förevarande ärende hela tiden har utfört sin utredningsverksamhet med skyndsamhet och utan omotiverade avbrott”, inte heller utgör en uppenbart oriktig bedömning.

264    Det andra argumentet kan således inte godtas.

265    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser någon del av den fjärde grunden.

 Sökandebolagens yrkande om ändring av böterna som framställdes vid förhandlingen

266    Sökandebolagen uppgav vid förhandlingen att de i sin talan har bestritt det angripna beslutets lagenlighet, men även, underförstått, bötesbeloppets storlek, vilket gör att tribunalen även ska pröva ett yrkande om ändring av böterna vid utövandet av sin obegränsade behörighet.

267    Tribunalen erinrar om att det, såsom kommissionen påpekade vid förhandlingen, följer av rättspraxis att unionsdomstolen inte på eget initiativ får utöva den obegränsade behörighet som föreskrivs i artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003.

268    Eftersom förfarandet vid unionsdomstolarna är kontradiktoriskt, ankommer det på sökanden att framställa detta yrkande med avseende på det angripna beslutet, att presentera grunderna för yrkandet och att lägga fram bevis till stöd för dessa grunder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Siemens m.fl./kommissionen, C‑239/11 P, C‑489/11 P och C‑498/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:866, punkt 335).

269    I förevarande fall ska det konstateras att ansökan inte innehåller något yrkande om ändring av böterna. Sökandebolagen hävdade visserligen vid förhandlingen att ett sådant yrkande framgick av ansökans systematik. De har emellertid inte anfört någon omständighet till stöd för detta påstående. Mot denna bakgrund ska det anses att de krav som följer av artikel 76 e i rättegångsreglerna, enligt vilka sökanden är skyldig att ange sina yrkanden i ansökan, inte är uppfyllda. Med tillämpning av denna bestämmelse kan endast de yrkanden som anges i ansökan beaktas och frågan huruvida talan är välgrundad kan endast prövas i förhållande till de yrkanden som finns i ansökan (dom av den 18 november 2020, H/rådet, T‑271/10 RENV II, EU:T:2020:548, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

270    Det ska således anses att yrkandet om ändring av böterna framställdes för sent under förfarandet, och att detta yrkande ska avvisas enligt artikel 84.1 i rättegångsreglerna på grund av att det framställdes för sent.

271    Eftersom de argument som har anförts till stöd för talan i sin helhet har underkänts, kan böterna under alla omständigheter inte sättas ned och än mindre upphävas, till följd av de grunder som har åberopats till stöd för talan.

 Slutsats

272    Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan ogillas.

 Rättegångskostnader

273    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökandebolagen har tappat målet, ska de förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader, i enlighet med kommissionens yrkande.

Mot denna bakgrund beslutar,

TRIBUNAL (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Ferriera Valsabbia SpA och Valsabbia Investimenti SpA ska ersätta rättegångskostnaderna.

Gervasoni Madise Nihoul

Frendo       Martín y Pérez de Nanclares

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 november 2022.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: italienska.