TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)
den 10 mars 2021 (*)
”Personalmål – EIB:s personal – Lön – Upptagande till prövning – Frist för inlämning av ansökan om inledande av förlikningsförfarandet – Rättsakt som går någon emot – Ersättning för geografisk rörlighet – Förflyttning till ett externt kontor – Underlåtelse att bevilja ersättningen – Talan om ogiltigförklaring och skadeståndstalan”
I mål T‑134/19,
AM, företrädd av advokaterna L. Levi och A. Champetier,
sökande,
mot
Europeiska investeringsbanken (EIB), företrädd av G. Faedo och M. Loizou, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten A. Dal Ferro,
svarande,
angående en talan enligt artikel 270 FEUF och artikel 50a i stadgan för Europeiska unionens domstol dels om ogiltigförklaring av EIB:s beslut av den 30 juni och den 11 december 2017 och, i den mån det är nödvändigt, av det beslut som EIB:s ordförande antog den 20 november 2018 om fastställelse av dessa beslut, genom vilka EIB nekade sökanden ersättning för geografisk rörlighet, dels om ersättning för den ekonomiska och ideella skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av dessa beslut,
meddelar
TRIBUNALEN (första avdelningen),
sammansatt av ordföranden H. Kanninen, samt domarna N. Półtorak och M. Stancu (referent),
justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 14 oktober 2020,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, AM, anställdes av Europeiska investeringsbanken (EIB) den 1 juni 2014 inom ramen för programmet ”Joint Assistance to Support Projects in European Regions” (Jaspers) på grundval av ett tidsbegränsat avtal på ett år, vilket därefter förnyades två gånger från den 1 juni 2015 till den 31 maj 2017 och därefter från den 1 juni 2017 till den 31 maj 2020.
2 Sedan det första avtalet med EIB ingicks och fram till den 31 mars 2017 tjänstgjorde sökanden vid EIB:s externa kontor i Wien (Österrike).
3 Genom e-postmeddelande av den 23 mars 2017 (nedan kallat beslutet av den 23 mars 2017) bekräftade EIB att sökanden skulle förflyttas från det externa kontoret i Wien till kontoret i Bryssel (Belgien) och tjänstgöra där från och med den 1 april 2017 till dess att hans avtal löpte ut, det vill säga den 31 maj 2020.
4 Det framgår av handlingarna i målet vid tribunalen att det finns två versioner av detta beslut.
5 I den första versionen, som översändes till sökanden den 23 mars 2017, anges att tjänstgöring vid externa kontor regleras i bilaga VII till de administrativa föreskrifter som är tillämpliga på EIB:s personal (nedan kallade de administrativa föreskrifterna).
6 I den andra versionen av samma beslut, som sökanden mottog den 24 mars 2017 och som han undertecknade den 28 mars 2017, anges däremot att sådan tjänstgöring regleras i bilaga I till dessa föreskrifter.
7 Den 5 juli 2017 delgav EIB sökanden ett nytt beslut, daterat den 30 juni 2017 (nedan kallat beslutet av den 30 juni 2017). Det beslutet innehöll de avtalsvillkor och administrativa villkor som var tillämpliga på hans förflyttning till Bryssel och EIB uppmanade honom att godkänna detta beslut. I beslutet preciserades närmare bestämt att förflyttningen av sökanden varken omfattades av tillämpningsområdet för artikel 1.4 i de administrativa föreskrifterna eller av de särskilda regler som var tillämpliga i den mening som avses i bilaga VII till dessa föreskrifter och att sökanden följaktligen inte hade rätt till ersättning för geografisk rörlighet. Sökanden kontrasignerade aldrig nämnda beslut för godkännande.
8 Den 5 oktober 2017 begärde sökanden att ett förlikningsförfarande skulle inledas i syfte att bestrida beslutet att inte bevilja honom sådan ersättning som föreskrivs i artikel 1.4 i nämnda föreskrifter.
9 I e-postmeddelande av den 11 december 2017 (nedan kallat beslutet av den 11 december 2017) upprepade EIB sin vägran att betala ut nämnda ersättning till sökanden och frågade sökanden om han ville vidhålla sin begäran om att ett förlikningsförfarande skulle inledas, trots att det var sannolikt att det förfarandet inte skulle leda till ett tillfredsställande resultat.
10 I e-postmeddelande av den 20 december 2017 bekräftade sökanden denna begäran. EIB godtog denna begäran genom e-postmeddelande av den 8 januari 2018 och inledde förlikningsförfarandet.
11 EIB:s förlikningskommission (nedan kallad förlikningskommissionen) drog i sin rapport av den 12 juni 2018 slutsatsen att sökandens situation omfattades av tillämpningsområdet för artikel 1.4 och bilaga VII till de administrativa föreskrifterna och att han följaktligen borde ha erhållit ersättning för geografisk rörlighet från och med den 1 april 2017.
12 Den 6 november 2018 ingav sökanden ett klagomål om administrativa missförhållanden till Europeiska ombudsmannen, då han ännu inte hade erhållit något beslut från EIB:s ordförande efter det att förlikningskommittén hade lämnat sin rapport.
13 Den 20 november 2018 meddelade EIB:s ordförande sökanden sitt beslut (nedan kallat beslutet av den 20 november 2018) att inte följa nämnda kommissions slutsatser och bekräftade således EIB:s beslut att neka honom ersättning för geografisk rörlighet.
Förfarandet och parternas yrkanden
14 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 28 februari 2019.
15 Genom särskild handling av den 7 mars 2019 begärde sökanden att få vara anonym i enlighet med artikel 66 i tribunalens rättegångsregler. Hans begäran beviljades den 17 april 2019.
16 EIB inkom med svaromål den 17 maj 2019.
17 Sökanden ingav en replik den 10 juli 2019.
18 Den skriftliga delen av förfarandet avslutades efter det att dupliken hade ingetts den 22 augusti 2019.
19 Den 12 september 2019 begärde sökanden att en förhandling skulle hållas i enlighet med artikel 106 i rättegångsreglerna.
20 I samband med att tribunalens sammansättning ändrades, beslutade tribunalens ordförande den 16 oktober 2019 att målet skulle tilldelas en ny referent, som tjänstgör på första avdelningen, i enlighet med artikel 27.3 i rättegångsreglerna.
21 På förslag av referenten biföll tribunalen klagandens begäran och inledde den muntliga delen av förfarandet.
22 Den 3 mars 2020 ställde tribunalen, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89.3 i tribunalens rättegångsregler, skriftliga frågor till EIB, vilka den besvarade inom den föreskrivna fristen.
23 Med anledning av den fortsatta hälsokrisen i samband med COVID-19 frågade tribunalen den 14 april 2020 parterna om de trots krisen önskade yttra sig vid en muntlig förhandling. Den 20 april 2020 svarade sökanden att han vidhöll sin begäran om att få yttra sig. Den 8 maj 2020 svarade EIB att den inte önskade yttra sig.
24 Sökanden har i huvudsak yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara besluten av den 30 juni och den 11 december 2017 (nedan tillsammans kallade de angripna besluten),
– i den mån det är nödvändigt, ogiltigförklara beslutet av den 20 november 2018 om fastställelse av dessa beslut,
– förplikta EIB att betala ersättning för geografisk rörlighet från och med den 1 april 2017,
– förplikta EIB att betala dröjsmålsränta på denna ersättning med den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) tillämpar, ökad med två procentenheter, från och med den 1 april 2017 till dess full betalning sker,
– förplikta EIB att ersätta den ideella skada som lidits, och
– förplikta EIB att ersätta rättegångskostnaderna.
25 EIB har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Föremålet för talan
26 Sökanden har yrkat att de två angripna besluten ska ogiltigförklaras och, i den mån det är nödvändigt, även beslutet av den 20 november 2018 i den del förlikningskommissionens slutsatser har underkänts och de två angripna besluten har fastställts.
27 Sökanden har för det första gjort gällande att de två angripna besluten, vilka antogs den 30 juni respektive den 11 december 2017, går honom emot, genom att han nekas ersättning för geografisk rörlighet. Han har preciserat att den vägran som EIB gav uttryck för i sitt beslut av den 30 juni 2017 upprepas i beslutet av den 11 december 2017.
28 Även om det antas att beslutet av den 11 december 2017 enbart utgör en fastställelse av beslutet av den 30 juni 2017, ska det erinras om att enligt fast rättspraxis har sökanden, som väckt talan inom den föreskrivna fristen, rätt att väcka talan antingen mot det bekräftade beslutet eller mot det bekräftande beslutet eller mot båda dessa beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2007, Weißenfels/parlamentet, C‑135/06 P, EU:C:2007:812, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
29 Vad för det andra gäller beslutet av den 20 november 2018 ska det erinras om att enligt fast rättspraxis, avseende bland annat tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och de bestämmelser som är tillämpliga på anställda vid ECB, medför yrkanden om ogiltigförklaring som formellt riktas mot ett beslut om avslag på en administrativ ansökan genom vilken en rättsakt som går någon emot bestrids, att tribunalen ska pröva denna rättsakt när yrkandena som sådana saknar självständigt innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Teeäär/ECB, T‑547/18, EU:T:2020:119, punkt 24 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 januari 2018, SE/rådet, T‑231/17, ej publicerad, EU:T:2018:3, punkt 21).
30 Tribunalen påpekar att denna rättspraxis är analogt tillämplig i förevarande fall.
31 När det gäller det administrativa förfarande som är specifikt för tvister mellan EIB och dess anställda ska det nämligen anses att det i artikel 41 i EIB:s personalföreskrifter, i den lydelse som är tillämplig på anställda, såsom sökanden, som trätt i tjänst vid EIB efter den 1 juli 2013 (nedan kallade personalföreskrifterna II) föreskrivs att regeln att förlikningsförfarandet ska inledas innan talan väcks enligt denna bestämmelse är tvingande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2018, SQ/EIB, T‑377/17, EU:T:2018:478, punkt 71).
32 Nämnda artikel har följande lydelse:
”Talan som väcks av en anställd mot en rättsakt som antagits av [EIB] och som går honom emot ska väckas inom tre månader.
Tvister … ska innan rättsliga åtgärder vidtas vara föremål för ett obligatoriskt förlikningsförfarande vid [EIB:s] förlikningskommitté, oberoende av om talan väcks vid Europeiska unionens domstol.
Ansökan om förlikning ska inges inom tre månader från den dag då de faktiska omständigheterna inträffade eller de handlingar som ligger till grund för tvisten delgavs.”
33 Förlikningsförfarandet har till syfte att möjliggöra en uppgörelse i godo av tvister mellan EIB och dess anställda. EIB:s ordförandes beslut att avsluta detta förfarande utgör endast ett villkor för att talan ska kunna väckas vid domstol. Under dessa omständigheter finner tribunalen – i likhet med vad som följer av den rättspraxis avseende tvister som avser tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen eller de bestämmelser som är tillämpliga på ECB:s personal, vilka det erinrats om i punkt 29 ovan – att yrkanden om ogiltigförklaring som formellt riktas mot EIB:s ordförandes beslut att avsluta ett förlikningsförfarande medför att talan väcks mot den rättsakt som går någon emot och som utgör föremålet för detta förfarande, utom för det fall nämnda beslut har en annan räckvidd än den rättsakt som är föremål för förlikningsförfarandet. När beslutet innehåller en omprövning av sökandens situation i förhållande till nya rättsliga och faktiska omständigheter eller om det ändrar eller kompletterar den ursprungliga rättsakten, utgör det en rättsakt som är underställd domstolens kontroll, vilken ska beakta den vid bedömningen av den angripna rättsaktens lagenlighet eller till och med betrakta den som en rättsakt som går någon emot och som ersätter den sistnämnda rättsakten (se, analogt, dom av den 21 maj 2014, Mocová/kommissionen, T‑347/12 P, EU:T:2014:268, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
34 I förevarande fall saknar yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 20 november 2018 självständigt innehåll. Genom nämnda beslut beslutas nämligen endast att slutsatserna i förlikningskommitténs rapport av den 12 juni 2018 ska lämnas utan avseende i huvudsak av samma skäl som de som angavs i de angripna besluten. Det saknas därför anledning att särskilt ta ställning till detta yrkande. Vid prövningen av huruvida de angripna besluten är lagenliga ska emellertid motiveringen i beslutet av den 20 november 2018 beaktas, eftersom denna motivering är avsedd att sammanfalla med motiveringen i de angripna besluten (se, analogt, dom av den 26 mars 2020, Teeäär/ECB, T‑547/18, EU:T:2020:119, punkt 25 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 januari 2018, SE/rådet, T‑231/17, ej publicerad, EU:T:2018:3, punkt 22).
Huruvida talan kan tas upp till prövning
35 EIB har, utan att formellt framställa någon invändning om rättegångshinder enligt artikel 130 i rättegångsreglerna, gjort gällande att förevarande talan inte kan tas upp till prövning, eftersom sökanden ingav ansökan om att ett förlikningsförfarande skulle inledas efter utgången av den frist på tre månader som föreskrivs i artikel 41.3 i personalföreskrifterna II.
36 EIB har i första hand gjort gällande att fristen för att bestrida den uteblivna betalningen av ersättningen för geografisk rörlighet började löpa den 12 april 2017, det vill säga den dag då sökanden erhöll sitt första lönebesked efter det att han förflyttats till det externa kontoret i Bryssel.
37 Eftersom sökanden redan genom detta besked fick kännedom om att denna ersättning inte hade betalats ut, utgör nämligen beslutet av den 30 juni 2017 endast en bekräftelse av EIB:s administrativa ståndpunkt gentemot honom och utgör följaktligen inte en rättsakt som går honom emot.
38 EIB anser i andra hand att även med det för sökanden mest fördelaktiga synsättet att tidpunkten för det beslutet anses utgöra den dag då fristen började löpa, har sökanden under alla omständigheter underlåtit att iaktta den frist på tre månader som föreskrivs i artikel 41.3 i personalföreskrifterna II för att hänskjuta ärendet till förlikningskommissionen.
39 Sökanden har bestritt EIB:s yrkande att talan inte kan tas upp till prövning.
40 Tribunalen erinrar inledningsvis om att översändandet av det månatliga lönebeskedet eller pensionsbeskedet har den verkan att tidsfristerna för att ge in ett klagomål eller väcka talan mot ett förvaltningsbeslut börjar löpa, om det av beskedet framgår – tydligt och för första gången – att det finns ett beslut av nyss nämnt slag och vad det omfattar (se dom av den 12 februari 2020, ZF/kommissionen, T‑605/18, EU:T:2020:51, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
41 Det ska i detta hänseende påpekas att denna rättspraxis har tillämpats i situationer där de lönebesked som talan avsåg visade att det förelåg beslut av rent ekonomisk art och vad de besluten omfattade, som på grund av sin art kunde återspeglas i sådana lönebesked. Lönebeskeden ansågs nämligen utgöra rättsakter som gick någon emot när de återspeglade beslut om bland annat utbetalning av lön till tjänstemannen, påminnelseränta, tillämpning av en korrigeringskoefficient på tjänstemannens lön, ersättning för resekostnader, utlandstillägg, familjetillägg och fastställande av en skala för barnomsorgsavgifter (se dom av den 9 januari 2007, Van Neyghem/Comité des régions, T‑288/04, EU:T:2007:1, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
42 Även om det i förevarande fall är riktigt att sökandens lönebesked för april 2017 i ekonomiska termer avspeglar verkningarna av beslutet att förflytta honom till det externa kontoret i Bryssel, är det inte desto mindre så att varken detta beslut eller detta lönebesked klart fastställer EIB:s ståndpunkt i fråga om beviljande av ersättning för geografisk rörlighet.
43 För det första innebär underlåtenheten att ange en viss ersättning i den berörda personens lönebesked nämligen inte nödvändigtvis att administrationen nekar honom denna rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 1988, Canters/kommissionen, 159/86, EU:C:1988:432, punkt 7). För det andra har sökanden, såsom det erinrats om i punkterna 5 och 6 ovan, mottagit två olika versioner av beslutet av den 23 mars 2017, vilka vid en jämförelse, såsom sökanden med rätta har påpekat, visar på en motsägelse i fråga om de bestämmelser som är tillämpliga på hans förflyttning.
44 Under dessa omständigheter och eftersom beslutet av den 30 juni 2017 är det första beslut som tydligt anger EIB:s vägran att bevilja sökanden ersättning för geografisk rörlighet, ska detta beslut anses utgöra den första rättsakt som går sökanden emot och som fick till följd att fristerna för att inge klagomål och väcka talan började löpa.
45 Det ska i sistnämnda avseende preciseras att den part som gör gällande att en talan väckts för sent med hänsyn till de frister som föreskrivs i tillämplig lagstiftning har bevisbördan vad beträffar vilken dag det angripna beslutet delgavs och i vart fall vad beträffar vilken dag den berörda personen fick kännedom om beslutet, om det rör sig om en åtgärd av individuell karaktär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2018, WL/ERCEA, T‑493/17, ej publicerad, EU:T:2018:852, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
46 I förevarande fall har EIB, som har bevisbördan, varken bestritt sökandens påstående eller den bevisning som sökanden har lagt fram om att han fick kännedom om beslutet av den 30 juni 2017 genom e-postmeddelande av den 5 juli 2017.
47 Härav följer att fristen för att inge en ansökan om förlikning i förevarande fall ska anses börja löpa den 5 juli 2017, då beslutet av den 30 juni 2017 delgavs sökanden. Genom att sökanden lämnade in sin ansökan om att ett förlikningsförfarande skulle inledas den 5 oktober 2017, iakttog han den frist som föreskrivs i artikel 41 tredje stycket i personalföreskrifterna II.
48 Av det ovan anförda följer att EIB:s yrkande att talan inte kan tas upp till prövning ska ogillas.
Yrkandet om ogiltigförklaring
49 Sökanden har till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring åberopat fyra grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 1.4 i de administrativa föreskrifterna och artikel 11 i bilaga VII till dessa föreskrifter. Som andra grund har sökanden gjort gällande åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen och omsorgsplikten. Den tredje grunden avser åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen, artikel 1.3 i EIB:s uppförandekodex och artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den fjärde grunden avser åsidosättande av principen om en skälig tidsfrist.
Den första grunden: Åsidosättande av artikel 1.4 i de administrativa föreskrifterna och artikel 11 i bilaga VII till dessa föreskrifter
50 Sökanden har för det första gjort gällande att hans förflyttning till det externa kontoret i Bryssel inte var avsedd att vara permanent, eftersom det i beslutet av den 23 mars 2017 tydligt angavs att han skulle tjänstgöra där tillfälligt.
51 För det andra har sökanden bestritt EIB:s tolkning av artikel 1.4 i de administrativa föreskrifterna och av artikel 11 i bilaga VII till dessa föreskrifter, i den del EIB som villkor för beviljande av ersättning för geografisk rörlighet uppställer som villkor att den anställde återvänder till EIB:s huvudkontor i Luxemburg (Luxemburg) efter sin tjänstgöring vid ett externt kontor.
52 Sökanden har i detta avseende preciserat att de enda villkoren för beviljande av sådan ersättning enligt artikel 1.4 i nämnda föreskrifter är dels en förflyttning av den anställde till en annan tjänstgöringsort inom Europeiska unionen, dels en tidigare tjänstgöringsperiod på minst tolv månader. Sökanden anser att han således har rätt till nämnda ersättning, eftersom han dels har förflyttats till en annan tjänstgöringsort inom unionen, det vill säga det externa kontoret i Bryssel, dels fullgjort minst tolv månaders tjänstgöring på den tidigare tjänstgöringsorten, då han arbetat vid det externa kontoret i Wien under tre år.
53 EIB har bestritt dessa argument och i huvudsak invänt att ersättningen för geografisk rörlighet endast beviljas anställda som tjänstgör vid externa kontor under en bestämd tid och som, efter denna tillfälliga tjänsteplacering vid ett sådant kontor, återvänder till EIB:s huvudkontor, även för det fall att ”EIB:s huvudkontor” ska förstås inte bara som huvudkontoret i Luxemburg, utan även alla andra rekryteringsorter eller externa kontor. EIB har närmare bestämt gjort gällande att det framgår av artikel 2.2 i bilaga VII till de administrativa föreskrifterna att om en person som permanent tjänstgör vid ett externt kontor avslutar sin tjänst vid EIB i fråga har den personen inte rätt till nämnda ersättning.
54 Så är fallet med sökanden, som tjänstgjorde permanent vid det externa kontoret i Bryssel fram till dess att hans anställningsavtal löpte ut och som inte gavs möjlighet att återvända till EIB:s huvudkontor efter den tjänstgöringsperioden.
55 För att kunna pröva denna grund ska tribunalen uttala sig om vilka villkor som ska vara uppfyllda för att ersättning för geografisk rörlighet ska beviljas vid en förflyttning till ett av EIB:s externa kontor inom unionen. Det ska närmare bestämt prövas huruvida, såsom EIB har hävdat, beviljandet av denna ersättning även är beroende av att den berörda personen återvänder till EIB:s huvudkontor efter tjänstgöringen vid det externa kontoret.
56 Det ska inledningsvis påpekas att villkoren för att bevilja ersättning för geografisk rörlighet vid förflyttning till ett av EIB:s externa kontor inom unionen regleras i artikel 1.4 i de administrativa föreskrifterna.
57 Artikeln har följande lydelse:
”Ersättning för geografisk rörlighet ska beviljas en anställd som förflyttas till en annan tjänstgöringsort inom Europeiska unionen. Tjänstgöringstiden ska fastställas till mellan ett och tre år och får förlängas med ett år i taget. Den totala tjänstgöringstiden får högst vara fem år.
Ersättningen ska betalas ut från och med dagen för den faktiska förflyttningen och under den aktuella tjänstgöringsperioden. För att ha rätt till ersättningen ska den anställde ha arbetat minst tolv månader på den föregående tjänstgöringsorten.
Vid förflyttning till Luxemburg ska ersättningen betalas ut för en period på högst ett år.
…
Vid tjänstgöring vid ett av [EIB:s] kontor utanför Europeiska unionen ska ersättning för geografisk rörlighet beviljas på de villkor som anges i bilaga VII till de[administrativa föreskrifterna].”
58 Det framgår av en bokstavstolkning av nämnda artikel att, såsom sökanden med rätta har framhållit, två kumulativa villkor måste vara uppfyllda för att rätt till ersättning för geografisk rörlighet ska kunna beviljas vid en förflyttning till ett av EIB:s externa kontor inom unionen, nämligen dels förflyttning till en annan tjänstgöringsort inom unionen för en period på mellan ett och fem år, dels fullgörande av minst tolv månaders tjänstgöring på den föregående tjänstgöringsorten. Det följer således av ordalydelsen i nämnda artikel att den berörda personen, om dessa två villkor är uppfyllda, har rätt till denna ersättning under hela tjänstgöringsperioden vid det externa kontor dit han har förflyttats.
59 Det ska således inledningsvis konstateras att denna artikel inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till det villkor om tillfällig tjänsteplacering vid ett externt kontor inom unionen som EIB har gjort gällande, enligt vilket den anställde måste återvända till EIB:s huvudkontor efter tjänstgöringsperiodens slut för att kunna erhålla den aktuella ersättningen.
60 Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska enligt fast rättspraxis inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom av den 24 april 2018, Caisse régionale de crédit agricole mutuel Alpes Provence m.fl./ECB, T‑133/16–T‑136/16, EU:T:2018:219, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
61 Vad särskilt gäller sammanhanget ska det påpekas att även om artikel 1.4 i de administrativa föreskrifterna reglerar villkoren för beviljande av ersättning för geografisk rörlighet, är det däremot bilaga VII till dessa föreskrifter som innehåller de särskilda bestämmelser som är tillämpliga på personal som tjänstgör vid EIB:s externa kontor. Det ska preciseras att även om det i artikel 1.4 sista stycket endast uttryckligen hänvisas till denna bilaga när det gäller förflyttning till ett kontor utanför unionens territorium, anges det uttryckligen i artikel 1 i nämnda bilaga att bilagan även är tillämplig på personal som förflyttas till ett av EIB:s externa kontor i unionen. Parterna är för övrigt eniga om denna tolkning. Det är således mot denna bakgrund som artikel 1.4 i nämnda föreskrifter ska tolkas och, följaktligen, även villkoren för beviljande av den aktuella ersättningen vid förflyttning till ett av EIB:s externa kontor inom unionen.
62 I artikel 2, med rubriken ”Tjänstgöringstid”, i bilaga VII till de administrativa föreskrifterna, föreskrivs närmare bestämt följande:
”Tjänstgöringen vid ett externt kontor är i princip begränsad till tre år. [EIB] får, efter eget skön och i tjänstens intresse, förlänga tjänstgöringstiden så att den uppgår till totalt sex år.
Vid utgången av den tjänstgöringsperiod som avses i föregående punkt ska den berörda anställda personen återvända till [EIB:s] huvudkontor. Vederbörande ska få en tjänst som funktionellt sett är på samma nivå (om hans anställningsavtal regleras av personalföreskrifterna I) eller i samma lönegrad (om anställningsavtalet regleras av personalföreskrifterna II) som den tjänst som innehades vid tjänstgöringen vid det externa kontoret.”
63 I artikel 11 i nämnda bilaga föreskrivs att en anställd som tjänstgör vid ett externt kontor har rätt till den ersättning för geografisk rörlighet som föreskrivs i artikel 1.4 i de administrativa föreskrifterna.
64 Det framgår således av artikel 2 jämförd med artikel 11 i bilaga VII till de administrativa föreskrifterna att tjänstgöring vid ett externt kontor inte får vara under längre tid än vad som föreskrivs i de tillämpliga bestämmelserna och att en anställd som uppfyller de villkor som föreskrivs i de relevanta administrativa föreskrifterna har rätt till ersättning för geografisk rörlighet under den aktuella tjänstgöringsperioden. Vidare föreskrivs det att den anställde vid utgången av denna tjänstgöringsperiod ska återvända till EIB:s huvudkontor.
65 Det kan således konstateras att återvändandet till EIB:s huvudkontor, som föreskrivs i artikel 2 i bilaga VII till de administrativa föreskrifterna, inte utgör ett villkor för beviljande av ersättning för geografisk rörlighet, utan endast den logiska följden av att den tillfälliga tjänstgöringsperioden vid ett externt kontor har löpt ut för anställda vars anställningsavtal inte har löpt ut och som måste återvända till EIB:s huvudkontor vid utgången av denna period. I nämnda artikel föreskrivs för övrigt en garanti enligt vilken de berörda anställda vid utgången av denna period återfår en tjänst som funktionellt sett är på samma nivå eller har samma lönegrad som de innehade vid slutet av deras tjänstgöringsperiod vid ett sådant externt kontor.
66 Det ska visserligen konstateras att även om bilaga VII till de administrativa föreskrifterna, såsom anges i dess artikel 1, är tillämplig på ”anställda vid [EIB] som tjänstgör vid ett externt kontor i eller utanför unionen”, finns det inte någon bestämmelse i denna bilaga eller ens någon bestämmelse i allmänhet som reglerar situationen för en anställd, såsom sökanden, vars tidsbegränsade anställningsavtal upphör efter hans eller hennes tjänstgöringstid vid ett externt kontor.
67 Även i avsaknad av en precis bestämmelse i detta avseende kan EIB emellertid inte vinna framgång med sitt argument att en sådan förflyttning under sådana omständigheter ska betraktas som permanent, vilket innebär att artikel 1.4 i de administrativa föreskrifterna inte är tillämplig.
68 Det ska nämligen påpekas att det antagande som ligger till grund för detta argument, det vill säga att förflyttningen av sökanden är av permanent karaktär, är felaktigt.
69 Det ska i detta hänseende påpekas att det klart framgår av beslutet av den 23 mars 2017, oavsett vilken version av beslutet som översändes till sökanden, för det första att förflyttningen av honom till det externa kontoret i Bryssel fortsatte att gälla till dess att hans anställningsavtal löpte ut, det vill säga den 31 maj 2020. För det andra, för det fall att det avtalet skulle förlängas, torde ordalydelsen och villkoren för denna tjänstgöring ses över. För det tredje har tjänstgöringsperioder vid EIB:s externa kontor en maximal varaktighet på sex år och kan inte förlängas utöver det löpande avtalets giltighetstid.
70 Det ska följaktligen konstateras att den faktiska varaktigheten av sökandens tjänstgöring vid det externa kontoret i Bryssel motsvarade, såsom angavs i beslutet av den 23 mars 2017, en viss angiven period som sträckte sig från den 1 april 2017 till den 31 maj 2020.
71 Under dessa omständigheter påpekar tribunalen att en förflyttning till ett externt kontor på grundval av relevanta administrativa bestämmelser till sin art inte kan anses vara ”permanent”, eftersom den redan från början är begränsad till den längsta tid som föreskrivs i nämnda bestämmelser. Vidare ska framhållas att även för det fall att en anställd vid EIB tjänstgör vid ett sådant kontor under en period vars längd sammanfaller med utgången av vederbörandes tidsbegränsade anställningsavtal, såsom i förevarande fall, har nämnda anställda person rätt till den aktuella ersättningen om vederbörande uppfyller de båda kumulativa villkor som föreskrivs i artikel 1.4 i de administrativa föreskrifterna och som anges i punkt 58 ovan.
72 Av det ovan anförda följer att EIB har åsidosatt artikel 1.4 i de administrativa föreskrifterna genom att vägra sökanden ersättning för geografisk rörlighet.
73 Talan ska därför vinna bifall på den första grunden.
74 Följaktligen, och utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunder som sökanden har åberopat till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring, ska yrkandet bifallas och de angripna besluten ogiltigförklaras i den del sökanden nekas ersättning för geografisk rörlighet.
Skadeståndsyrkandet
75 Sökanden har yrkat dels ersättning för den ekonomiska skada som han påstår sig ha lidit till följd av att ersättning för geografisk rörlighet inte har betalats ut från och med den 1 april 2017, dels ersättning för den ideella skada som han påstår sig ha lidit till följd av EIB:s passivitet med avseende på slutförandet av förlikningsförfarandet.
Yrkandet om ersättning för den påstådda ekonomiska skadan och betalning av dröjsmålsränta
76 Sökanden har genom sitt första skadeståndsyrkande i huvudsak begärt ersättning med 36 045,60 euro motsvarande beloppet för ersättningen för geografisk rörlighet från och med den 1 april 2017 till och med den dag då förevarande talan väcktes. Detta belopp ska ökas med 1 567,20 euro för varje ytterligare månad.
77 Genom sitt andra skadeståndsyrkande har sökanden yrkat betalning av dröjsmålsränta med ECB:s räntesats höjd med två procentenheter med avseende på de belopp som avses i punkt 76 ovan.
78 Det räcker härvidlag att erinra om att enligt artikel 266 första stycket FEUF ska den institution, det organ eller den byrå vars rättsakt har förklarats ogiltig vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen. Genom dessa yrkanden har sökanden emellertid yrkat att EIB ska förpliktas att till honom utge ett belopp som han skulle ha rätt till på grundval av det beslut som EIB kommer att behöva anta för att följa förevarande dom om ogiltigförklaring.
79 Eftersom dessa yrkanden har framställts för tidigt kan de följaktligen inte bifallas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, ZS/EIB, T‑659/18, ej publicerad, EU:T:2020:281, punkt 90 och där angiven rättspraxis).
Yrkandet om ersättning för den påstådda ideella skadan
80 Sökanden har genom sitt tredje skadeståndsyrkande gjort gällande att EIB:s ordförande inte fattade sitt beslut inom en rimlig tidsfrist efter det att förlikningskommissionen hade lämnat sin rapport, vilket sökanden anser medför skadeståndsansvar för EIB.
81 Sökanden har i detta avseende gjort gällande att, utöver den svåra ekonomiska situation som han befann sig i på grund av att han inte erhöll ersättning för geografisk rörlighet, innebär den osäkerhet som berodde på att EIB:s ordförande inte fattade något beslut efter det att rapporten lämnats, vilket för övrigt tvingade honom att vända sig till Europeiska ombudsmannen, att han har lidit en ideell skada som han uppskattar till 2 000 euro.
82 EIB har bestritt dessa argument.
83 Härvidlag erinrar tribunalen om att ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt enligt fast rättspraxis i sig utgör lämplig och i princip tillräcklig ersättning för den ideella skada som rättsakten kan ha orsakat. Så är emellertid inte fallet när sökanden visar att han eller hon har lidit ideell skada som kan skiljas från den rättsstridighet som föranledde ogiltigförklaringen och som inte kan ersättas fullt ut genom denna ogiltigförklaring (se dom av den 30 januari 2020, BZ/kommissionen, T‑336/19, ej publicerad, EU:T:2020:210, punkt 54 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2017, Bodson m.fl./EIB, T‑504/16 och T‑505/16, EU:T:2017:603, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
84 Det framgår vidare av fast rättspraxis att inom ramen för ett skadeståndsyrkande som framställts av en tjänsteman eller en anställd förutsätter institutionens skadeståndsansvar att tre villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan. De tre villkoren för institutionens ansvar är kumulativa, vilket innebär att om ett av dem inte är uppfyllt kan inte institutionen hållas ansvarig. Unionsdomstolen är inte heller skyldig att pröva villkoren i en viss bestämd ordning (se beslut av den 11 juni 2020, Vanhoudt m.fl./EIB, T‑294/19, ej publicerat, EU:T:2020:264, punkt 70 och där angiven rättspraxis).
85 I förevarande fall har den ideella skada som sökanden har gjort gällande i huvudsak uppkommit med anledning av den känsla av osäkerhet som orsakades av den orimligt långa tid som förflöt innan EIB:s ordförande antog beslutet om att avsluta förlikningsförfarandet.
86 Även om en sådan ideell skada kan skiljas från den rättsstridighet som föranledde ogiltigförklaringen av de angripna besluten, det vill säga åsidosättandet av artikel 1.4 i de administrativa föreskrifterna, innehåller ansökan emellertid inte några som helst bevis för omfattningen av den ideella skada som sökanden påstår sig ha lidit.
87 Under dessa omständigheter ska det tredje skadeståndsyrkandet ogillas.
88 Mot bakgrund av det ovan anförda ska de angripna besluten ogiltigförklaras i den del sökanden genom dessa beslut nekas ersättning för geografisk rörlighet. Talan ogillas i övrigt.
Rättegångskostnader
89 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att EIB ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EIB har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (första avdelningen)
följande:
1) De beslut som Europeiska investeringsbanken (EIB) antog den 30 juni och den 11 december 2017 ogiltigförklaras i den del AM genom dessa beslut nekas ersättning för geografisk rörlighet.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) EIB ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för AM.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 mars 2021.
Underskrifter