TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)
den 16 september 2013
Mål T‑264/11 P
Carlo De Nicola
mot
Europeiska investeringsbanken (EIB)
”Överklagande – Personalmål – Personal vid EIB – Utvärdering – Befordran – Utvärderings-och befordringsförfarandet 2007 – Överklagandenämndens beslut – Mobbning – Skälig frist – Yrkande om ogiltigförklaring – Yrkande om ersättning”
Saken: Överklagande av den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) den 8 mars 2011 i mål F-59/09, De Nicola mot EIB, med yrkande om ogiltigförklaring av denna dom.
Domslut: Den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 8 mars 2011 i mål F-59/09, De Nicola mot EIB, upphävs i den del som personaldomstolen ogillade, dels Carlo De Nicolas yrkande om ogiltigförklaring av det beslut som meddelats av överklagandenämnden vid Europeiska investeringsbanken (EIB), och dels hans yrkanden om ersättning för de skador som han påstått sig lida till följd av den mobbning som EIB utsatt honom för. Överklagandet ogillas i övrigt. Målet återförvisas till personaldomstolen. Frågan om rättegångskostnader anstår.
Sammanfattning
1. Överklagande – Grunder – Grund som anförts mot ett skäl i domen som inte är nödvändigt för domslutet – Verkningslös grund
(Artikel 257 FEUF; domstolens stadga, bilaga I, artikel 9)
2. Talan väckt av tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Beslut av bankens överklagandenämnd avseende utvärdering i vilket någon prövning av bedömningsrapporten inte skett– Omfattas
3. Unionsrätt – Principer – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Administrativt förfarande – Domstolsförfarande – Bedömningskriterier
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 52.1; Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 41)
4. Talan väckt av tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Saken – Föreläggande till administrationen – Avvisning
5. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Administrativt förfarande – Ej obligatoriskt – Möjlig analogi med det i tjänsteföreskrifterna föreskrivna administrativa förfarandet – Föreligger inte
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91; Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 41)
6. Överklagande – Grunder – Tribunanalens prövning av personaldomstolens beslut att inte förordna om åtgärder för processledning och bevisupptagning – Räckvidd
(Artikel 256.2 FEUF; domstolens stadga, bilaga I, artikel 11)
1. Se domen.
(se punkt 33)
Hänvisning till
Domstolen: 30 september 2003, Biret och Cie mot rådet, C‑94/02 P, REG 2003. s. I‑10565, punkt 63, och där angiven rättspraxis
2. Ett beslut av Europeiska investeringsbankens överklagandenämnd avseende utvärdering i vilket någon prövning av bedömningsrapporten inte skett, utan det enbart anges att det inte kan ske någon förhandling och att beslutet ska läggas till den berördes personalakt, utgör i princip en akt som går någon emot. Personaldomstolen kan inte avstå från att pröva huruvida överklagandenämndens beslut mot bakgrund av de aktuella omständigheterna kan gå klaganden emot samt, om så skulle vara fallet, om överklagandenämnden när den fattade sitt beslut iakttagit bestämmelserna i riktlinjerna för utvärderingsförfarandet. En sådan prövning i sak krävs när EIB själv begränsat sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att anta dessa regler och dess anställda vid unionsdomstolarna kan göra gällande allmänna rättsprinciper, som principerna om likabehandling och om skydd för berättigade förväntningar.
Med sitt beslut att avskriva överklagandet utan att det slutligt prövats i sak har överklagandenämnden berövat klaganden en instans för prövning genom att, i vart fall underförstått, klandra denne för att ha försvårat förfarandet. Det är uppenbart att ett sådant beslut går klaganden emot, vilket motiverar dennes intresse av att få beslutet ogiltigförklarat. Enbart den omständigheten att överklagandenämnden beslutade att lägga beslutet till klagandena personakt är dessutom tillräcklig för att beslutet ska anses gå honom emot och att det kan vara till nytta för honom om det ogiltigförklaras.
(se punkterna 40, 41 och 44)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 10 september 2003, McAuley mot rådet, T‑165/01, REGP s. I‑A‑193 och II‑963, punkt 44; 1 mars 2005, Mausolf mot Europol, T‑258/03, REGP s. I‑A‑45 och II‑189, punkt 25, och där angiven rättspraxis
Personaldomstolen: 30 november 2009, De Nicola mot EIB, F‑55/08, REGP s. I‑A‑1‑469 och II‑A‑1‑2529, punkterna 39, 54 och följande punkter
3. Den tidsfrist som institutionen har fastställt för att anta rättsakten i fråga är skälig ska, när förfarandets längd inte har stadgats i någon unionsbestämmelse, bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, ärendets komplexitet samt parternas uppträdande. Denna skäliga tidsfrist kan således inte fastställas med hänvisning till en bestämd längsta tidsgräns som fastställts på ett abstrakt sätt, utan bedömningen måste ske med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Begreppet skälig tidsfrist ska emellertid mot bakgrund av kravet på ett sammanhängande system tillämpas på samma sätt när det är fråga om ett överklagande eller en talan med avseende på vilka det i unionsrätten inte har föreskrivits någon tidsfrist inom vilken överklagandet måste lämnas in eller talan väckas. I båda fallen är unionsdomstolarna skyldig att beakta omständigheterna i det enskilda fallet.
(se punkt 49)
Hänvisning till
Domstolen: 28 februari 2013, Arango Jaramillo m.fl. mot EIB, C‑334/12 RX, punkterna 25–46
4. Se domen.
(se punkt 63)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 16 december 2004, De Nicola mot EIB, T‑120/01 och T‑300/01, REGP s. I‑A‑365 och II‑1671, punkt 136; 16 maj 2006, Magone mot kommissionen, T‑73/05, REGP 2006, s. I‑A‑2-107 och II‑A-2-485, punkt 15, och där angiven rättspraxis
5. Den omständigheten att EIB:s personalföreskrifter, i vilka möjligheterna till administrativt överklagande anges, till skillnad från artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna inte föreskriver ett obligatoriskt administrativt förfarande innebär att tjänsteföreskrifternas system för tvistlösning inte kan överföras rakt av, även med en flexibel tillämpning av systemet för att säkerställa kraven på rättssäkerhet. Det föreligger nämligen osäkerhet kring sakprövningsförutsättningarna vad gäller överklaganden från EIB:s anställda. Artikel 41 personalföreskrifterna hänvisar visserligen till ett förlikningsförfarande men det anges likväl att detta förfarande sker oberoende av att talan väckts vid unionsdomstolarna.
Härav följer att EIB:s personalföreskrifter, och särskilt artikel 41 i nämnda föreskrifter, utgör EIB:s i princip fullständiga interna bestämmelser vars karaktär och syfte väsentligt skiljer sig från vad som gäller för tjänsteföreskrifterna, inbegripet artiklarna 90 och 91. Blotta förekomsten av dessa personalföreskrifter medför följaktligen att det inte är möjligt att en strikt analogisk tolkning med avseende på tjänsteföreskrifterna. Det är således inte möjligt att göra en tolkning contra legem av villkoren för det interna frivilliga förlikningsförfarandet som stadgas i artikel 41 i personalföreskrifterna med följd att detta förfarande görs obligatoriskt. I nämnda artikel 41 finns nämligen inte sådana luckor som behöver fyllas ut med andra bestämmelser för att de krav som följer av överordnade rättsprinciper ska uppfyllas.
(se punkterna 70-72)
Hänvisning till
Omprövning i det ovannämnda målet Arango Jaramillo m.fl. mot EIB, punkt 39
Förstainstansrätten: 23 februari 2001, De Nicola mot EIB, REGP 2001, s. I‑A‑49 och s. II‑185, punkterna 96–101; 17 juni 2003, Seiller mot EIB, T‑385/00, REGP s. I‑A‑161 och II‑801, punkterna 50–52, 65 och 73; Tribunalen: 27 april 2012, De Nicola mot EIB, T‑37/10 P, punkterna 76 och 77)
6. Se domen.
(se punkt 81)
Hänvisning till
Domstolen: 24 september 2009, Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen C‑125/07 P, C‑133/07 P, C‑135/07 P och C‑137/07 P, REG. s. I‑8681, punkt 319; 10 juni 2010, Thomson Sales Europe mot kommissionen, C‑498/09 P, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 138