Language of document : ECLI:EU:F:2010:170

BESLUT MEDDELAT AV PERSONALDOMSTOLENS ORDFÖRANDE

den 15 december 2010

Förenade målen F-95/10 R och F-105/10 R

Eberhard Bömcke

mot

Europeiska investeringsbanken (EIB)

”Personalmål – Personal vid Europeiska investeringsbanken – Interimistiskt förfarande – Personalrepresentant – Avsättning – Fumus boni juris – Föreligger inte”

Saken: Talan som har väckts med stöd av artikel 41 i EIB:s tjänsteföreskrifter, och talan som har väckts med stöd av artiklarna 278 FEUF och 157 EA, samt av artikel 279 FEUF, som enligt artikel 106a är tillämplig på Euratomfördraget, varigenom Eberhard Bömcke för det första har yrkat att domstolen ska upphäva EIB:s beslut av den 22 september 2010, i vilket det konstateras att sökandens uppdrag som personalrepresentant löpt ut på grund av att Eberhard Bömcke varit frånvarande under mer än fyra månader i följd, och för det andra har yrkat att domstolen ska upphäva EIB:s beslut av den 12 oktober 2010, i vilket det bekräftas att sökandens uppdrag som personalrepresentant löpt ut, samt att domstolen ska avbryta det personalkommittéval som skulle ordnas den 8 december 2010 för att välja en ersättare för honom.

Avgörande: Ansökningarna om interimistiska åtgärder i de förenade målen F‑95/10 R och F‑105/10 R ogillas. Beslut i fråga om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

Sammanfattning

1.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – ”Fumus boni juris” – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Kumulativ karaktär – Avvägning mellan samtliga intressen som är i fråga – Ordning och metod för prövningen – Utrymme för skönsmässig bedömning för domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder

(Artikel 278 FEUF och 279 FEUF, personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102.2)

2.      Tjänstemän – Sjukledighet – Återupptagande av arbetet i förtid – Tillåtet

1.      En ansökan om interimistiska åtgärder ska innehålla de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och som gör att den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad (fumus boni juris). Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om interimistiska åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt. Domstolen ska även i förekommande fall göra en avvägning mellan de föreliggande intressena.

Vid denna helhetsbedömning i det interimistiska förfarandet förfogar rätten dessutom över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att med avseende på de särskilda omständigheterna i fallet i fråga avgöra sättet att pröva om dessa villkor är uppfyllda liksom i vilken ordning denna prövning ska utföras, då det inte finns någon rättslig bestämmelse i vilken det föreskrivs ett redan upprättat analysschema för bedömningen av om det är nödvändigt att bevilja interimistiska åtgärder.

(se punkterna 45 och 46)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 10 september 1999, Elkaïm och Mazuel mot kommissionen, T‑173/99 R, REGP s. I‑A‑155 och II‑811, punkt 18; 9 augusti 2001, De Nicola mot revisionsrätten, T‑120/01 R, REGP s. I‑A‑171 och II‑783, punkterna 12 och 13

Personaldomstolen: 31 maj 2006, Bianchi mot ETF, F‑38/06 R, REGP s. I‑A‑1‑27 och II‑A‑1‑93, punkterna 20 och 22

2.      Det är inte förbjudet för en anställd som beviljats sjukledighet att återuppta sitt arbete före det slutdatum för arbetsoförmågan som angetts i sjukintyget, om den anställde finner att han eller hon på nytt är i stånd att utföra sitt arbete. Även om uppvisandet av ett sjukintyg ger upphov till en presumtion om att den anställde är och kommer att förbli sjukskriven under hela den period som anges i intyget, är en sådan presumtion således inte ovedersäglig och den anställde i fråga har alltid möjlighet att visa att han eller hon har återupptagit sitt arbete före det datum då arbetsoförmågan förväntades upphöra enligt sjukintyget.

Det ligger dock i tjänstens intresse att en anställds administrativa ställning är otvetydig. Eftersom en anställds återupptagande av arbetet i förtid utgör en ny omständighet för arbetsgivaren kan det nämligen för tjänstens organisation krävas att arbetsgivaren vidtar vissa åtgärder för att organisera arbetet.

Mot bakgrund av tjänstens intresse och kravet på tydlighet vad gäller de anställdas administrativa ställning kan det således inte anses orimligt att arbetsgivaren, då en anställd hävdar att han eller hon har återupptagit arbete före det datum då arbetsoförmågan förväntades upphöra enligt sjukintyget, vägrar att ifrågasätta intygets bevisvärde, om ett sådant återupptagande av arbetet inte framgår på ett otvetydigt sätt av den anställdes beteende.

Bara den omständigheten att en anställd infinner sig i tid på sitt kontor gör inte att man därav automatiskt kan dra slutsatsen att han eller hon på nytt är i tjänst och inte längre är sjukskriven enligt vad som framgår av det sjukintyg som han eller hon har lämnat in.

Således kan en institution med fog åberopa kravet på tydlighet vad gäller en anställds administrativa ställning för att i förekommande fall kräva att en anställd som önskar återuppta sitt arbete i förtid uttryckligen ska informera sin arbetsgivare om detta. Samma krav kan med fog åberopas av institutionen för att i ett fall där den anställde på nytt blir oförmögen att arbeta efter ett sådant återupptagande av arbetet, kräva att den berörda personen ger in ett nytt sjukintyg till sin arbetsgivare för att rättfärdiga sin frånvaro.

(se punkterna 54–58)