TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)
den 22 september 2015 (*)
”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar – Oriktig bedömning – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Proportionalitet”
I mål T‑161/13,
First Islamic Investment Bank Ltd, Labuan (Malaysia), företrädd av advokaterna B. Mettetal och C. Wucher-North,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av Á. de Elera-San Miguel Hurtado och M. Bishop, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående dels talan om delvis ogiltigförklaring av rådets beslut 2012/829/Gusp av den 21 december 2012 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 356, s. 71, och rättelse i EUT L 268, 2013, s. 19) och av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1264/2012 av den 21 december 2012 om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 356, s. 55, och rättelse i EUT L 268, 2013, s. 18), dels talan om ogiltigförklaring av rådets beslut att upprätthålla de restriktiva åtgärder som berör sökanden,
meddelar
TRIBUNALEN (första avdelningen)
sammansatt av ordföranden H. Kanninen samt domarna I. Pelikánová (referent) och E. Buttigieg,
justitiesekreterare: handläggaren L. Grzegorczyk,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 december 2014,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, First Islamic Investment Bank Ltd, är en malaysisk bank.
2 Det nu aktuella målet rör de restriktiva åtgärder som införts för att utöva påtryckningar på Islamiska republiken Iran för att denna stat ska upphöra med sin spridningskänsliga kärntekniska verksamhet och med att utveckla kärnvapenbärare (nedan kallad kärnvapenspridning).
3 Sökanden upptogs i förteckningen över enheter som stöder iransk kärnvapenspridning i bilaga II till rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, s. 39, och rättelse i EUT L 197, 2010, s. 19) genom rådets beslut 2012/829/Gusp av den 21 december 2012 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 356, s. 71, och rättelse i EUT L 268, 2013, s. 19).
4 Härav följde att sökanden upptogs i förteckningen i bilaga IX till rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EU) nr 961/2010 (EUT L 88, s. 1, och rättelse i EUT L 332, 2012, s. 31 och EUT L 93, 2014 s. 85), genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 1264/2012 av den 21 december 2012 om genomförande av förordning nr 267/2012 (EUT L 356, s. 55, och rättelse i EUT L 268, 2013, s. 18).
5 Upptagandet av sökanden i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och i förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012 ledde till att sökandens tillgångar och ekonomiska resurser frystes.
6 Beslut 2012/829 och genomförandeförordning nr 1264/2012 är, i den mån de berör sökanden, motiverade enligt följande:
”First Islamic Investment Bank (FIIB) hjälper förtecknade enheter att bryta mot bestämmelserna i EU:s förordning om Iran och tillhandahåller Irans regering finansiellt stöd. FIIB ingår i Sorinet-gruppen som ägs och drivs av Babak Zanjani. Banken används för att förmedla iranska oljerelaterade betalningar.”
7 Den 22 december 2012 offentliggjorde Europeiska unionens råd, i Europeiska unionens officiella tidning, ett meddelande till de personer och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärderna enligt beslut 2012/829 och genomförandeförordning nr 1264/2012 (EUT C 398, s. 8).
8 I skrivelse av den 3 januari 2013 informerade rådet sökanden om att banken hade upptagits i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och i förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012.
9 Sökanden bestred i skrivelse av den 25 januari 2013 att upptagandet var välgrundat och begärde att rådet skulle ompröva sitt beslut. Sökanden vidhöll sin begäran i skrivelse av den 25 februari 2013, varigenom sökanden även begärde att få tillgång till de uppgifter och bevis som låg till grund för upptagandet.
10 Genom skrivelse av den 14 mars 2014 besvarade rådet sökandens begäran om omprövning. Rådet preciserade härvid att skälen till upptagandet av sökanden i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och i förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012 var riktiga och att sökanden skulle kvarstå i förteckningen.
11 Den 15 mars 2014 offentliggjorde rådet ett meddelande till de personer och enheter som är föremål för de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2010/413 och i förordning nr 267/2012 (EUT C 77, s. 1). Enligt det meddelandet skulle dessa åtgärder, inbegripet de som berör sökanden, fortsätta att gälla.
Förfarandet och parternas yrkanden
12 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 14 mars 2013.
13 I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på första avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning den 23 september 2013.
14 Den 25 maj 2014 justerade sökanden sina yrkanden genom att yrka ogiltigförklaring av rådets beslut att upprätthålla de restriktiva åtgärder som berör sökanden (nedan kallat beslutet om upprätthållande) i meddelandet av den 15 mars 2014.
15 Genom skrivelse av den 23 oktober 2014 förelades parterna, såsom en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, att skriftligen besvara vissa frågor och att inkomma med vissa handlingar. Rådet och sökanden inkom med sina yttranden den 12 november 2014.
16 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 10 december 2014. Sökanden förelades under förhandlingen att till tribunalen inkomma med en kopia av rådets skrivelse av den 14 mars 2014 för att den skulle kunna läggas till akten. Rådet uppgav sig inte ha några synpunkter avseende den skrivelsen.
17 Svaranden efterkom det föreläggande som tribunalen meddelat vid förhandlingen inom utsatt frist.
18 Den 22 december 2014 avslutade ordföranden på tribunalens första avdelning det muntliga förfarandet.
19 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara punkt I i bilagan till beslut 2012/829 i den mån den berör sökanden,
– ogiltigförklara punkt I i bilagan till genomförandeförordning nr 1264/2012 i den mån den berör sökanden,
– ogiltigförklara beslutet om upprätthållande, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
20 Rådet har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Upptagande till sakprövning
21 Rådet har hävdat att talan ska avvisas eftersom den har väckts för sent. Enligt rådet framgår det nämligen av domen av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl./rådet (C‑478/11 P‑C‑482/11 P, REU, EU:C:2013:258) att den frist för att väcka talan mot rättsakter om individuella restriktiva åtgärder som föreskrivs i artikel 263 FEUF börjar löpa från den dag då meddelandet offentliggjordes i EUT, vilken är gällande som underrättelse om de aktuella rättsakterna till de berörda personerna och enheterna. Upptagandet av sökanden i de aktuella förteckningarna offentliggjordes i ett meddelande i EUT den 22 december 2012 och tvåmånadersfristen i artikel 263 FEUF, vilken hade förlängts med tio dagar med hänsyn till avstånd, såsom stadgas i artikel 102.2 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, löpte i förevarande fall ut den 4 mars 2013, det vill säga tio dagar innan talan väcktes den 14 mars 2013.
22 Sökanden har i detta hänseende bland annat gjort gällande att slutsatsen i domen Gbagbo m.fl./rådet, punkt 21 ovan (EU:C:2013:258) inte är tillämplig, eftersom de rättsakter som sökanden angripit i förevarande fall delgavs sökanden personligen efter det att ett meddelande hade offentliggjorts i EUT.
23 Enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF ska en talan om ogiltigförklaring väckas inom två månader från den dag då åtgärden offentliggjordes eller delgavs klaganden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om åtgärden, allt efter omständigheterna.
24 Enligt artikel 102.2 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991 ska tidsfristen för väckande av talan förlängas med tio dagar med hänsyn till avstånd.
25 När det gäller rättsakter om antagande eller bibehållande av restriktiva åtgärder mot en person eller en enhet, så börjar tidsfristen för väckande av talan om ogiltigförklaring av dessa rättsakter löpa den dag då den föreskrivna underrättelsen av den aktuella personen eller enheten sker (se, för ett liknande resonemang, Gbagbo m.fl./rådet, punkt 21 ovan, EU:C:2013:258, punkterna 55 och 59).
26 Enligt artikel 24.3 i beslut 2010/413 och artikel 46.3 i förordning nr 267/2012 ska rådet, om adressen är känd, underrätta den aktuella personen eller enheten om de berörda rättsakterna direkt.
27 I förevarande fall kände rådet nödvändigtvis till sökandens adress eftersom den fanns angiven i beslut 2012/829 och i genomförandeförordning nr 1264/2012.
28 Tidsfristen för väckande av talan mot dessa två rättsakter började således löpa från den dag då sökanden underrättades personligen om dessa, det vill säga från den dag då rådets skrivelse av den 3 januari 2013 kom sökanden till handa.
29 Tribunalen framhåller inledningsvis i detta hänseende att eftersom det är rådet som gör gällande att talan väckts för sent, ankommer det på rådet att bevisa vilket datum som skrivelsen av den 3 januari 2013 överlämnades till sökanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 1980, Belfiore/kommissionen, 108/79, REG, EU:C:1980:146, punkt 7).
30 För att fastställa datumet för den aktuella underrättelsen har rådet inkommit med handlingar av vilka det framgår att rådet skickade skrivelsen av den 3 januari 2013 till sökandens tre adresser, inklusive den adress som finns angiven i ansökan. Rådet har även inkommit med mottagningsbeviset till en av de tre skrivelserna, vilket är daterat den 4 januari 2013. Rådet har under dessa omständigheter antagit – även om mottagningsbevisen till de två andra skrivelserna inte har returnerats – att de två skrivelserna kom mottagaren till handa ”samma dag eller någon dag senare”.
31 Sökanden har gjort gällande att skrivelsen av den 3 januari 2013 hade skickats med vanlig post och därför är sökanden inte i stånd att fastställa det exakta datumet för underrättelsen.
32 Det ska påpekas att även om datumet den 4 januari 2013 finns angivet på det mottagningsbevis som rådet har inkommit med, styrker inte det att det datumet är det datum då skrivelsen av den 3 januari 2013 faktiskt kom sökanden till handa.
33 Det framgår nämligen – med hänsyn till att det aktuella mottagningsbeviset är indelat i olika fält – att det datum som finns angivet inte är det då man försökte överlämna skrivelsen till mottagaren, utan det datum då den lämnades in till posten. Detta gör sig än mer gällande då det är högst osannolikt att en skrivelse daterad den 3 januari 2013 i Bryssel (Belgien) kan hinna lämnas in till den belgiska posten, skickas till Malaysia och levereras av den malaysiska posten på en dag.
34 Det mottagningsbevis som rådet har åberopat rör dessutom under alla omständigheter en adress som inte är den som finns angiven av sökanden i ansökan. Mottagningsbeviset ger vid handen att försöket att överlämna skrivelsen misslyckades, då det finns angivet av den malaysiska posten att mottagaren ”ej [var] närvarande”.
35 Under dessa omständigheter finner tribunalen att rådet inte har styrkt vilket datum som skrivelsen av den 3 januari 2013 kom sökanden till handa.
36 Det ska för övrigt påpekas att även om det datum som rådet har åberopat, den 4 januari 2013, anses vara den dag då talefristen börjar löpa, så löpte den fristen ut den 14 mars 2013; vilket innebär att ansökan som inkom samma dag, under alla omständigheter, inkom inom talefristen.
37 Rådets invändning om rättegångshinder ska därför avslås.
Prövning i sak
38 Sökanden har åberopat tre grunder till stöd för sina yrkanden. Den första grunden avser oriktig bedömning, den andra rör åsidosättande av motiveringsskyldigheten, sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd och den tredje grunden gäller åsidosättande av proportionalitetsprincipen.
39 Rådet har bestritt sökandens grunder.
Den första grunden: Oriktig bedömning
40 Sökanden har hävdat att rådet gjorde en oriktig bedömning när den antog de restriktiva åtgärderna mot sökanden och har bestritt de skäl som anförts gentemot sökanden.
41 Rådet anser att sökanden saknar grund för sina argument.
42 Det framgår av domstolens praxis att domstolsprövningen av en rättsakt om restriktiva åtgärder mot en person eller en enhet bland annat kräver att unionsdomstolen försäkrar sig om att den aktuella rättsakten grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för en sådan rättsakt. Detta förutsätter en undersökning av de faktiska omständigheter som har åberopats i redogörelsen för skälen och som ligger till grund för nämnda rättsakt, vilket betyder att domstolsprövningen inte är begränsad till en abstrakt bedömning av huruvida de angivna skälen sannolikt är korrekta, utan avser huruvida dessa skäl, eller åtminstone ett skäl som i sig anses utgöra tillräckligt stöd för rättsakten, är väl underbyggda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian, C‑280/12 P, REU, EU:C:2013:775, punkterna 58, 59 och 64 och där angiven rättspraxis).
43 Härvid ankommer det på unionsdomstolen att vid denna prövning vid behov förelägga den behöriga unionsmyndigheten att inkomma med uppgifter eller bevisning, oavsett om de är hemliga eller inte, som är av relevans för denna prövning (se dom rådet/Fulmen och Mahmoudian, punkt 42 ovan, EU:C:2013:775, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
44 Det är nämligen den behöriga unionsmyndigheten som, vid ett eventuellt bestridande, ska visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen eller enheten, och inte den berörda personen eller enheten som ska bevisa motsatsen, det vill säga att det saknas grund för skälen (se dom rådet/Fulmen och Mahmoudian, punkt 42 ovan, EU:C:2013:775, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
45 Det ska påpekas att de skäl som rådet anfört mot sökanden är följande:
”First Islamic Investment Bank (FIIB) hjälper förtecknade enheter att bryta mot bestämmelserna i EU:s förordning om Iran och tillhandahåller Irans regering finansiellt stöd. FIIB ingår i Sorinet-gruppen som ägs och drivs av Babak Zanjani. Banken används för att förmedla iranska oljerelaterade betalningar.”
46 Sökanden har för det första gjort gällande att rådet inte har styrkt att banken har brutit mot unionsbestämmelserna eller att den har tillhandahållit Irans regering stöd. Sökanden har i detta hänseende preciserat att banken inte har någon anknytning till Irans regering eftersom den ägs av det tadzjikiska bolaget Arzish, och att den varken har genomfört några transaktioner med iranska företag eller transaktioner rörande de påstådda iranska råoljerelaterade betalningarna.
47 Det ska i detta hänseende påpekas att rådet varken i sina inlagor eller vid förhandlingen har anfört några konkreta påståenden eller bevis som kan styrka de skäl som anförts, nämligen att sökanden hjälper tredjepartsenheter att bryta mot tillämpliga bestämmelser eller stödjer Irans regering genom att förmedla iranska oljerelaterade betalningar. De skäl som sökanden har bestritt kan mot denna bakgrund inte motivera de restriktiva åtgärder som vidtagits mot sökanden.
48 Sökanden har för det andra bestritt att banken ägs eller kontrolleras av Sorinet Group. Rådet har enligt sökanden inte styrkt vare sig att Sorinet Group existerar eller att den utövar kontroll över sökanden.
49 Rådet har genmält att det framgår av de handlingar som bifogats svaromålet att sökanden, genom Sorinet Group, kontrolleras av Babak Zanjani som stödjer Irans regering.
50 Tribunalen påpekar inledningsvis att enligt artikel 20.1 c i beslut 2010/413 och artikel 23.2 d i förordning nr 267/2012 ska de penningmedel och ekonomiska resurser frysas som tillhör personer eller enheter som tillhandahåller Irans regering stöd och enheter som ägs eller kontrolleras av dem.
51 Genom beslut 2012/829 och genomförandeförordning nr 1264/2012 upptogs Babak Zanjani i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och i förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012, och skälet härtill var bland annat att han hade tillhandahållit Irans regering stöd.
52 Motiveringen att sökanden ”ingår i Sorinet-gruppen som ägs och drivs av Babak Zanjani” grundas på att banken ägs eller kontrolleras av honom i enlighet med det kriterium som nämns i punkt 50 ovan.
53 Det ska således prövas huruvida tribunalen utifrån de omständigheter som rådet har åberopat kan dra slutsatsen att sökanden ägdes eller kontrollerades av Babak Zanjani när de angripna rättsakterna antogs.
54 Det framgår för det första av en rapport från en tadzjikistansk nyhetsbyrå att Arzish, moderbolaget till sökanden, år 2011 omvandlades till banken Kont Bank Investment.
55 För det andra framgår det av ett utdrag från Kont Bank Investments webbplats att banken ägs av det turkiska bolaget Kont Kozmetik ve Diş Ticaret Limited Şirketi.
56 Det framgår för det tredje av ett utdrag från Kont Kozmetik ve Diş Ticaret Limited Şirketis webbplats att det bolaget ingår i Kont Group, som innefattar företag som är verksamma inom turism- och finansbranschen.
57 Det klargörs för det fjärde av utdraget från Sorinet Groups webbplats dels att gruppen leds av Babak Zanjani, dels att sökanden, dess moderbolag, Kont Bank Investment, samt andra företag ur Kont Group ingår i Sorinet Group.
58 De omständigheter som rådet anfört påvisar således åtminstone att det genom Kont Kozmetik ve Diş Ticaret Limited Şirketi och Kont Bank Investment finns ett kontrollförhållande mellan Babak Zanjani och sökanden.
59 Eftersom denna information hämtats från en nyhetsbyrås och andra berörda företags webbplatser, ska det dessutom konstateras att den har tillräckligt bevisvärde.
60 Sökanden har i detta hänseende hävdat att rådet inte har styrkt att Sorinet Group existerar.
61 Det ska emellertid konstateras, med beaktande av de omständigheter som rådet har åberopat, att den aktuella firman faktiskt används officiellt som benämning på de olika företag som styrs eller ägs av Babak Zanjani. Även om det antas att firman inte betecknar en konkret och precis juridisk struktur, finner tribunalen att den omständigheten är utan verkan vad gäller frågan huruvida det finns ett samband mellan Babak Zanjani och sökanden, såsom framgår av punkterna 53‑59 ovan.
62 Mot denna bakgrund finner tribunalen att det var riktigt av rådet att konstatera att sökanden ägdes eller kontrollerades av Babak Zanjani. Eftersom det framgår av punkterna 50‑53 ovan att detta skäl i sig räcker för att motivera de restriktiva åtgärderna mot sökanden, ska talan ogillas såvitt avser den första grunden.
Den andra grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten, av sökandens rätt till försvar och av dennes rätt till ett effektivt domstolsskydd
63 Sökanden har hävdat att rådet åsidosatte motiveringsskyldigheten och sökandens rätt till försvar och dennes rätt till ett effektivt domstolsskydd.
64 Sökanden har för det första gjort gällande att de skäl som anförts mot sökanden inte är tillräckligt utförliga för att uppfylla motiveringsskyldigheten, och därför är det inte möjligt att fastställa huruvida det finns grund för de restriktiva åtgärderna mot sökanden. Rådet har inte angett de särskilda fall då sökanden ska ha åsidosatt tillämpliga bestämmelser eller tillhandahållit Irans regering stöd, och ej heller preciserat karaktären av det påstådda förhållandet till Sorinet Group.
65 För det andra har sökanden inte fått ta del av de bevis och de handlingar som stödjer påståendena mot sökanden, trots att banken uttryckligen har begärt att rådet ska lämna ut dessa.
66 För det tredje innebär de åsidosättanden som nämnts även att rådet har åsidosatt sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd.
67 Rådet har bestritt sökandens argument men har likväl medgett att begäran om tillgång till handlingarna i ärendet är under prövning.
68 Tribunalen påpekar inledningsvis att sökandens invändning om att rådet åsidosatt rätten till ett effektivt domstolsskydd inte stöds av några särskilda argument, utan sökanden har endast hänvisat till argument som anförts i samband med andra invändningar. Invändningen att rådet åsidosatt rätten till ett effektivt domstolsskydd ska under dessa omständigheter inte prövas separat.
69 Vad för det första gäller motiveringsskyldigheten, erinrar tribunalen om följande. Skyldigheten att motivera ett beslut som går någon emot följer enligt fast rättspraxis av principen om iakttagande av rätten till försvar och har till syfte att dels ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad, eller huruvida den eventuellt är behäftad med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet (se dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, REU, EU:C:2012:718, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
70 Av den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att den som berörs därav kan få kännedom om skälen för de vidtagna åtgärderna och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning (se dom rådet/Bamba, punkt 68 ovan, EU:C:2012:718, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
71 Eftersom den berörde inte har rätt att höras innan ett initialt beslut om frysning av penningmedel antas, är det extra viktigt att motiveringsskyldigheten respekteras då den utgör dennes enda garanti för att, åtminstone sedan beslutet väl antagits, på ett ändamålsenligt sätt kunna använda de rättsmedel som står till vederbörandes förfogande för att bestrida beslutets lagenlighet (se dom rådet/Bamba, punkt 69 ovan, EU:C:2012:718, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
72 Motiveringen av en av rådet antagen rättsakt, genom vilken en åtgärd avseende frysning av penningmedel införs, ska följaktligen behandla de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska bli föremål för en sådan åtgärd (se dom rådet/Bamba, punkt 69 ovan, EU:C:2012:718, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
73 Den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF ska emellertid vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt och personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se dom rådet/Bamba, punkt 69 ovan, EU:C:2012:718, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
74 I synnerhet ska en rättsakt som går någon emot anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han eller hon har möjlighet att förstå innebörden av den vidtagna åtgärden (se dom rådet/Bamba, punkt 69 ovan, EU:C:2012:718, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
75 Det ska i förevarande fall erinras om att rådet gentemot sökanden har anfört följande motivering:
”First Islamic Investment Bank (FIIB) hjälper förtecknade enheter att bryta mot bestämmelserna i EU:s förordning om Iran och tillhandahåller Irans regering finansiellt stöd. FIIB ingår i Sorinet-gruppen som ägs och drivs av Babak Zanjani. Banken används för att förmedla iranska oljerelaterade betalningar.”
76 Det ska även påpekas – såsom tribunalen har konstaterat i punkt 47 ovan – att de skäl som anförts, nämligen att sökanden hjälper tredjepartsenheter att bryta mot tillämpliga bestämmelser, stödjer Irans regering eller agerar som mellanhand för att förmedla iranska oljerelaterade betalningar, inte kan motivera de restriktiva åtgärder som vidtagits mot sökanden. Vad gäller dessa påståenden finns det under dessa omständigheter inte längre någon anledning att kontrollera huruvida rådet har iakttagit motiveringsskyldigheten.
77 Motiveringen avseende banden mellan sökanden och Babak Zanjani är tillräcklig, eftersom rådet har identifierat den grupp som anses äga eller kontrollera sökanden. Sökanden har nämligen, såsom framgår av de argument som banken har anfört i samband med den första grunden, kunnat bestrida detta påstående genom att göra gällande att Sorinet Group inte existerar och att banken ägdes av ett tadzjikistanskt bolag. Tribunalen var likväl i stånd att pröva huruvida det fanns stöd för den grunden.
78 Invändningen om åsidosättande av motiveringsskyldigheten kan således, såvitt avser motiveringen rörande banden mellan sökanden och Babak Zanjani, inte godtas.
79 Vad för det andra gäller sökandens tillgång till handlingarna i ärendet, erinrar tribunalen om följande. När tillräckligt exakta uppgifter har lämnats som ger den berörda enheten möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sin ståndpunkt beträffande de omständigheter som rådet har gjort gällande mot enheten, innebär inte principen om rätt till försvar att rådet har någon skyldighet att självmant ge enheten tillgång till handlingarna i ärendet. Det är endast på begäran av den berörda parten som rådet är skyldigt att ge tillgång till samtliga administrativa icke konfidentiella handlingar som rör åtgärden i fråga (se dom av den 6 september 2013, Bank Melli Iran/rådet, T‑35/10 och T‑7/11, REU, EU:T:2013:397, punkt 84 och där angiven rättspraxis).
80 Eftersom någon specifik tidsfrist inte har fastställts i de tillämpliga bestämmelserna ska det i detta hänseende konstateras att rådet är skyldigt att ge tillgång till de aktuella handlingarna inom en rimlig tidfrist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2013, Bank Kargoshaei m.fl./rådet, T‑8/11, EU:T:2013:470, punkt 93). Härvid ska det vid prövningen av huruvida den tid som har förflutit är rimlig beaktas att eftersom den berörde personen eller enheten inte har rätt att höras innan personen eller enheten för första gången upptas i förteckningarna över personer och enheter som omfattas av restriktiva åtgärder, utgör den tillgång till handlingarna i ärendet som anges i punkt 79 ovan den berörda personens eller enhetens första tillfälle att få kännedom om de handlingar som rådet har åberopat till stöd för sitt beslut. Tillgången till handlingarna i ärendet är därför av särskild betydelse för den berörda personens eller enhetens försvar.
81 Sökanden begärde i det aktuella fallet att få tillgång till handlingarna i ärendet den 25 februari 2013.
82 Till svaromålet som inkom den 4 juni 2013 hade rådet visserligen bifogat handlingar rörande banden mellan sökanden och Babak Zanjani, vilka delgavs sökanden i samband med det aktuella förfarandet. Rådet har emellertid inte gjort gällande att dessa handlingar gavs in som svar på sökandens begäran om tillgång till handlingarna i ärendet. Rådets skrivelse av den 14 mars 2014 är likaså ett svar på sökandens begäran om omprövning men inte ett svar på sökandens begäran om tillgång till handlingarna i ärendet.
83 Tribunalen finner således att rådet, med beaktande av dess svar på tribunalens fråga under förhandlingen, inte hade besvarat sökandens begäran om tillgång till handlingarna i ärendet vid tidpunkten för förhandlingen den 10 december 2014, det vill säga mer än 19 månader efter det att begäran hade framförts. Det ska således konstateras att rådet i detta hänseende har åsidosatt sökandens rätt till försvar.
84 Angående rättsföljderna av detta åsidosättande erinrar tribunalen om följande. Det följer av rättspraxis att den omständigheten att rådet inte har lämnat ut en handling eller lämnat ut den i ett sent skede – vilken handling låg till grund för att restriktiva åtgärder gentemot en enhet antogs eller bibehölls – utgör ett åsidosättande av rätten till försvar som rättfärdigar att de berörda rättsakterna ogiltigförklaras endast om det är utrett att de restriktiva åtgärderna inte med rätta hade kunnat antas eller bibehållas om den handling som inte lämnades ut skulle ha lämnats utan avseende som en omständighet som läggs enheten till last (dom Bank Melli Iran/rådet, punkt 79 ovan, EU:T:2013:397, punkt 100, och dom av den 6 september 2013, Persia International Bank/rådet, T‑493/10, REU (Utdrag), EU:T:2013:398, punkt 85).
85 I förevarande fall stöds antagandet av beslut 2012/829 och genomförandeförordning nr 1264/2012 inte av någon annan handling som har lämnats ut till sökanden inom en rimlig tidsfrist efter det att de har antagits. Den omständigheten att sökanden inte har fått tillgång till handlingarna i ärendet innebär därför att beslut 2012/829 och genomförandeförordning nr 1264/2012 ska ogiltigförklaras.
86 Innan beslutet om upprätthållande antogs delgavs sökanden de till svaromålet bifogade handlingarna rörande banden mellan sökanden och Babak Zanjani. Såsom framgår av punkterna 48‑62 ovan styrker dessa handlingar att det skäl som motiverar de restriktiva åtgärderna mot sökanden har stöd.
87 Att rådet åsidosatt sökandens rätt till tillgång till handlingarna i ärendet motiverar således inte att beslutet om upprätthållande ogiltigförklaras.
88 Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att talan ska vinna bifall såvitt avser den andra grunden rörande beslut 2012/829 och genomförandeförordning nr 1264/2012 och att talan ska ogillas såvitt avser beslutet om upprätthållande.
Den tredje grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen
89 Sökanden har hävdat att de restriktiva åtgärderna mot banken åsidosätter proportionalitetsprincipen. Sökanden har i detta hänseende för det första åberopat domen av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen (C‑402/05 P och C‑415/05 P, REG, EU:C:2008:461), av vilken det framgår att ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen följer av åsidosättandet av sökandens processuella rättigheter som anförts i samband med den andra grunden.
90 De restriktiva åtgärderna har för det andra en betydande inverkan på sökandens verksamhet och rykte, eftersom åtgärderna hindrar sökanden från att bedriva ekonomisk verksamhet, vilket har vållat banken skada. Sådana följder är oproportionerliga, eftersom det inte finns något logiskt samband mellan de aktuella åtgärderna och det mål som rådet eftersträvar. Rådet har härvid varken identifierat eller styrkt att sökanden har medverkat i någon verksamhet som kan ligga banken till last.
91 Rådet har bestritt att sökanden har stöd för sina argument.
92 Tribunalen påpekar inledningsvis att eftersom beslut 2012/829 och genomförandeförordning nr 1264/2012 har ogiltigförklarats i samband med den andra grunden, ska den tredje grunden endast prövas med avseende på beslutet om upprätthållande.
93 Vad gäller sökandens första argument, framgår det av punkterna 84, 86 och 87 ovan att det åsidosättande av rätten till tillgång till handlingarna i ärendet som tribunalen har slagit fast inte motiverar att beslutet om upprätthållande ogiltigförklaras. Under dessa omständigheter kan det av sökanden anförda resonemanget om att ett åsidosättande av sökandens processuella rättigheter innebär ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen inte leda till att det beslutet ogiltigförklaras.
94 Angående sökandens andra argument, erinrar tribunalen om följande. Enligt proportionalitetsprincipen, vilken ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten, är ett förbud mot en ekonomisk verksamhet lagenligt endast om förbudsåtgärderna är ändamålsenliga och nödvändiga för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se dom Bank Melli Iran/rådet, punkt 79 ovan, EU:T:2013:397, punkt 179 och där angiven rättspraxis).
95 I förevarande fall framgår det av prövningen i punkterna 48‑62 ovan att rådet gjorde en riktig bedömning när det fann att sökanden var en enhet som kontrolleras av Babak Zanjani, som har betecknats som en person som tillhandahåller Irans regering stöd. De restriktiva åtgärderna mot sökanden överensstämmer under dessa omständigheter med det mål som eftersträvas av rådet, nämligen att frånta Irans regering dess inkomstkällor, för att tvinga regeringen att upphöra med kärnvapenspridning till följd av bristande ekonomiska resurser.
96 Även om sökanden har hävdat att åtgärderna har en betydande inverkan på dess verksamhet och rykte eftersom åtgärderna hindrar sökanden från att bedriva ekonomisk verksamhet, har sökanden inte åberopat några konkreta omständigheter avseende de restriktioner eller skador som sökanden faktiskt ska ha vållats. Förekomsten av en omfattande skada är inte heller trolig, eftersom sökandens enda aktieägare är ett tadzjikistanskt bolag som enligt egen utsago är inriktat på investeringsprojekt i Malaysia.
97 Det kan under alla omständigheter inte uteslutas att de aktuella restriktiva åtgärderna i viss mån inskränker sökandens rätt till egendom och frihet att bedriva ekonomisk verksamhet, eftersom sökanden i synnerhet varken kan förfoga över de penningmedel som eventuellt finns inom unionen eller innehas av unionsmedborgare, eller överföra penningmedel till unionen utan särskilt tillstånd. De restriktiva åtgärderna mot sökanden kan i förekommande fall även medföra att sökanden möts av en viss skepsis från dess kunder och affärspartners.
98 Det framgår emellertid av rättspraxis att de grundläggande rättigheter som sökanden har åberopat, det vill säga rätten till egendom och rätten att bedriva ekonomisk verksamhet, inte är absoluta rättigheter. Utövandet av dessa kan vara föremål för inskränkningar som är berättigade utifrån de mål av allmänintresse som unionen eftersträvar. Alla ekonomiska eller finansiella restriktiva åtgärder medför sålunda per definition verkningar som berör rätten till egendom och friheten att bedriva yrkesverksamhet, vilka således inverkar menligt på de parter vars ansvar för den situation som ledde till att de aktuella åtgärderna vidtogs inte har styrkts. Vikten av de mål som eftersträvas genom de omtvistade bestämmelserna är av sådant slag att det kan vara motiverat att vissa aktörer drabbas av negativa följder, även betydande sådana (se dom av den 9 juli 2009, Melli Bank/rådet, T‑246/08 och T‑332/08, REG, EU:T:2009:266, punkt 111 och där angiven rättspraxis).
99 Med hänsyn till den grundläggande vikten av att upprätthålla internationell fred och säkerhet är de olägenheter som sökanden vållats i förevarande fall inte orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Detta gäller i än högre grad då restriktionerna på sin höjd avser en del av sökandens tillgångar och då det i beslut 2010/413 och i förordning nr 267/2012 föreskrivs vissa undantag som bland annat ger de enheter som omfattas av åtgärderna för frysning av tillgångar möjlighet att täcka nödvändiga utgifter.
100 Under dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.
101 Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen dels att beslut 2012/829 och genomförandeförordning nr 1264/2012 ska ogiltigförklaras, dels att talan inte kan vinna bifall såvitt avser beslutet om upprätthållande.
102 Beslutet om upprätthållande är inte enbart en bekräftande rättsakt, utan det utgör ett självständigt beslut som antagits av rådet efter den regelbundet återkommande översyn som föreskrivs i artikel 26.3 i beslut 2010/413 och artikel 46.6 i förordning nr 267/2012. Även om ogiltigförklaringen av beslut 2012/829 och genomförandeförordning nr 1264/2012 innebär att upptagandet av sökanden i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och i förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012 ska ogiltigförklaras avseende tidsperioden före antagandet av beslutet om upprätthållande, medför ogiltigförklaringen däremot inte att lagenligheten av det upptagandet påverkas vad avser perioden efter det att beslutet om upprätthållande antogs.
Rättegångskostnader
103 Enligt artikel 134.3 i tribunalens rättegångsregler ska vardera rättegångsdeltagaren bära sina rättegångskostnader, om deltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet. I förevarande fall slår tribunalen fast att vardera rättegångsdeltagaren ska bära hälften av sina kostnader och ersätta hälften av den andra deltagarens kostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (första avdelningen)
följande:
1) Följande ogiltigförklaras i den mån First Islamic Investment Bank Ltd berörs därav:
– punkt I i bilagan till rådets beslut 2012/829/Gusp av den 21 december 2012 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran, och
– punkt I i bilagan till rådets genomförandeförordning (EU) nr 1264/2012 av den 21 december 2012 om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) First Islamic Investment Bank ska bära hälften av sina rättegångskostnader och ersätta hälften av de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd. Rådet ska bära hälften av sina rättegångskostnader och ersätta hälften av de kostnader som uppkommit för First Islamic Investment Bank.
Kanninen | Pelikánová | Buttigieg |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 22 september 2015.
Underskrifter