FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MELCHIOR WATHELET
föredraget den 2 april 2014(1)
Mål C‑345/13
Karen Millen Fashions Ltd
mot
Dunnes Stores,
Dunnes Stores (Limerick) Ltd
(begäran om förhandsavgörande från Supreme Court (Irland))
”Immateriell och industriell äganderätt – Bedömning av särprägel hos en oregistrerad gemenskapsformgivning – Bevisbörda”
1. Begäran om förhandsavgörande från Supreme Court (Irland) avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning(2) (nedan kallad förordning nr 6/2002).
2. Begäran har framställts i ett mål som anhängiggjorts av Karen Millen Fashions Ltd (nedan kallat KMF) mot Dunnes Stores och Dunnes Stores (Limerick) Ltd (nedan gemensamt kallade Dunnes) i syfte att få till stånd ett förbud mot Dunnes användning av de formgivningar som KMF påstår sig vara innehavare av.
I – Tillämpliga bestämmelser
A – TRIPs-avtalet
3. Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (nedan kallat TRIPs-avtalet) återfinns i bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), som undertecknades den 15 april 1994 i Marrakech och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående på gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994)(3).
4. I avtalets avsnitt 4 (”Mönster”), i del II (”Normer för tillgång till och användning av immaterialrätter”), stadgas följande i artikel 25 (”Krav för skydd”):
”1. Medlemmarna skall tillhandahålla skydd för självständigt skapade mönster som är nya eller särpräglade. Medlemmarna får besluta att mönster inte är nya eller särpräglade, om de inte i betydande grad avviker från kända mönster eller kombinationer av kända särdrag av mönster. Medlemmarna kan besluta att skydd inte skall utsträckas till mönster som huvudsakligen är betingade av tekniska eller funktionella ändamål.
...”
B – Förordning nr 6/2002
5. Skälen 9, 14, 16, 17, 19 och 25 i förordning nr 6/2002 har följande lydelse:
”(9) De materiella bestämmelserna om formskydd i denna förordning bör anpassas till motsvarande bestämmelser i direktiv 98/71/EG om mönsterskydd.
...
(14) En formgivnings särprägel bör bedömas utifrån om det helhetsintryck som en kunnig användare ges vid betraktande av formgivningen tydligt skiljer sig från det han ges av den samlade mängden av redan befintliga formgivningar, med beaktande av arten av den produkt som formgivningen används för eller ingår i och i synnerhet den industrisektor dit den hör samt graden av formgivarens frihet att utveckla formgivningen.
...
(16) Några av dessa sektorer skapar en stor mängd formgivningar för produkter med kort kommersiell livslängd, och i detta fall är det en fördel med skydd utan de belastningar som registreringsformaliteter innebär, medan skyddstiden är av underordnad betydelse. Å andra sidan finns det industrisektorer som värdesätter registreringens fördelar på grund av den större rättsliga säkerhet den innebär och som efterfrågar en längre skyddstid som motsvarar den förväntade kommersiella livslängden på deras produkter.
(17) Detta innebär att det bör finnas två former av skydd, en kortfristig, oregistrerad formgivning och en mera långfristig, registrerad formgivning.
...
(19) En gemenskapsformgivning bör vara giltig endast om formgivningen är ny och om den har särprägel i förhållande till andra formgivningar.
...
(25) De industrisektorer som under korta tidsperioder skapar en stor mängd formgivningar som kan ha kort livslängd och av vilka kanske endast några få slutligen saluförs, kommer att kunna dra fördel av den oregistrerade gemenskapsformgivningen. Det finns också inom dessa sektorer ett behov av att lättare få tillgång till den registrerade gemenskapsformgivningen. Detta behov bör tillgodoses genom möjligheten att sammanföra flera formgivningar i en gemensam ansökan. De formgivningar som ingår i en gemensam ansökan får emellertid behandlas oberoende av varandra när det gäller åberopande av rättigheter, licenser, sakrätt, exekutiva åtgärder, insolvensförfaranden, avstående, förnyelse, överlåtelse, senarelagt offentliggörande eller ogiltigförklaring.”
6. I artikel 1 i förordning nr 6/2002 föreskrivs följande:
”1. En formgivning som uppfyller villkoren i denna förordning kallas nedan ’gemenskapsformgivning’.
2. En gemenskapsformgivning skall skyddas
a) såsom en ’oregistrerad gemenskapsformgivning’, om den görs tillgänglig för allmänheten på det sätt som föreskrivs i denna förordning,
…”
7. Enligt artikel 4.1 i förordning nr 6/2002 ska en formgivning skyddas som en gemenskapsformgivning i den mån den är ny och särpräglad.
8. I artikel 5 i denna förordning föreskrivs följande:
”1. En formgivning skall betraktas som ny om ingen identisk formgivning har gjorts tillgänglig för allmänheten
a) när det gäller oregistrerade gemenskapsformgivningar, före den dag då den formgivning för vilken skydd begärs, för första gången gjordes tillgänglig för allmänheten,
b) när det gäller registrerade gemenskapsformgivningar, före den dag då en ansökan om registrering lämnades in avseende den formgivning för vilken skydd begärs eller, om prioritet åberopas, före den dag från vilken prioritet räknas.
2. Formgivningar skall betraktas som identiska om deras utseende endast skiljer sig åt på oväsentliga punkter.”
9. I artikel 6 i förordningen föreskrivs följande:
”1. En formgivning skall anses ha särprägel om det helhetsintryck som en kunnig användare får av formgivningen, skiljer sig från det helhetsintryck en sådan användare får av en formgivning som har gjorts tillgänglig för allmänheten
a) när det gäller oregistrerade gemenskapsformgivningar, före den dag då den formgivning för vilken skydd begärs, för första gången gjordes tillgänglig för allmänheten,
b) när det gäller registrerade gemenskapsformgivningar, före den dag då en ansökan om registrering lämnades in eller, om prioritet åberopas, före den dag från vilken prioritet räknas.
2. Vid prövning av en formgivnings särprägel skall den grad av frihet formgivaren har haft vid utvecklingen av formgivningen beaktas.”
10. Artikel 11 i förordning nr 6/2002 har följande lydelse:
”1. En formgivning som uppfyller kraven i avsnitt 1 skall skyddas som en oregistrerad gemenskapsformgivning under tre år räknat från den dag då formgivningen för första gången gjordes tillgänglig för allmänheten inom gemenskapen.
2. För punkt 1 gäller att en formgivning skall anses ha gjorts tillgänglig för allmänheten inom gemenskapen om den har offentliggjorts, förevisats, använts i yrkesmässig verksamhet eller blivit känd på annat sätt, så att dessa omständigheter rimligen kunde ha blivit kända vid normal yrkesmässig verksamhet i [specialiserade] kretsar inom den berörda sektorn inom gemenskapen. En formgivning skall emellertid inte anses ha gjorts tillgänglig för allmänheten endast på grund av att den visats för någon annan efter en uttalad eller tyst överenskommelse om konfidentialitet.”
11. I artikel 19 i förordningen föreskrivs följande:
”1. En registrerad gemenskapsformgivning skall ge innehavaren ensamrätt att använda den och att hindra tredje man från att utan hans samtycke använda den. Med användning enligt denna bestämmelse avses särskilt att tillverka, bjuda ut, släppa ut på marknaden, importera, exportera eller använda en produkt som formgivningen ingår i eller används för eller att lagerhålla en sådan produkt för sådana ändamål.
2. En oregistrerad gemenskapsformgivning skall dock ge innehavaren rätt att hindra de handlingar som avses i punkt 1 endast om den bestridda användningen är ett resultat av att den skyddade formgivningen efterbildats.
Den bestridda användningen skall inte anses vara ett resultat av en efterbildning av den skyddade formgivningen om den är ett resultat av ett oberoende, skapande arbete som utförts av en formgivare som man rimligen kan anta inte kände till den formgivning som innehavaren gjort tillgänglig för allmänheten.
...”
12. Slutligen föreskrivs följande i artikel 85 (”Giltighetspresumtion − Invändningar”):
”1. I mål som avser talan om intrång eller talan om fara för intrång i en registrerad gemenskapsformgivning skall domstolen för gemenskapsformgivningar anse gemenskapsformgivningen vara giltig. Giltigheten kan endast bestridas genom ett genkäromål om ogiltigförklaring. En invändning om ogiltighet av en gemenskapsformgivning som inte utgör ett genkäromål skall likväl prövas om svaranden hävdar att gemenskapsformgivningen kan förklaras ogiltig på grund av ett honom tillhörigt tidigare nationellt formskydd i den mening som avses i artikel 25.1 d.
2. I mål som avser talan om intrång eller talan om fara för intrång i en oregistrerad gemenskapsformgivning skall domstolen för gemenskapsformgivningar anse formgivningen vara giltig om innehavaren företer bevis för att villkoren i artikel 11 är uppfyllda och om han anger på vilket sätt hans gemenskapsformgivning är särpräglad. Svaranden kan emellertid ifrågasätta giltigheten genom bestridande eller genom ett genkäromål om ogiltigförklaring.”
II – Bakgrund till det nationella målet
13. KMF är ett engelskt bolag, vars verksamhet består av tillverkning och försäljning av damkläder.
14. Dunnes är en stor detaljhandelsgrupp i Irland som bland annat säljer damkläder.
15. År 2005 designade KMF en randig skjorta (i en blå och i en gråbrun variant) och en svart stickad topp (nedan kallade KMF:s klädesplagg) och bjöd ut dessa till försäljning i Irland.
16. Företrädare från Dunnes köpte exemplar av KMF:s klädesplagg från en av KMF:s irländska butiker. Dunnes lät därefter tillverka kopior av dessa plagg utanför Irland och började sälja dessa i sina irländska butiker i slutet av år 2006.
17. Den 2 januari 2007 väckte KMF talan vid High Court med yrkande om att Dunnes skulle meddelas förbud mot att använda formgivningarna och förpliktas att betala skadestånd. KMF påstod sig härvid vara innehavare av oregistrerade gemenskapsformgivningar för de aktuella klädesplaggen.
18. High Court biföll talan.
19. Dunnes överklagade avgörandet från High Court till den hänskjutande domstolen.
20. Den hänskjutande domstolen har angett att Dunnes inte har bestritt att företaget kopierade KMF:s klädesplagg och har vidgått att de oregistrerade gemenskapsformgivningarna, som KMF påstår sig vara innehavare av, är nya.
21. Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att Dunnes har bestritt att KMF är innehavare av en oregistrerad gemenskapsformgivning avseende vart och ett av KMF:s klädesplagg, dels på den grunden att dessa inte är särpräglade på de sätt som avses i förordning nr 6/2002, dels på den grunden att KMF inte har lyft sin bevisbörda enligt förordningen för att dessa klädesplagg har sådan särprägel.
22. Mot denna bakgrund beslutade Supreme Court att vilandeförklara målet och ställa två tolkningsfrågor till EU-domstolen.
III – Begäran om förhandsavgörande och förfarandet vid domstolen
23. Genom beslut av den 6 juni 2013, som inkom till domstolen den 24 juni 2013, vilandeförklarade Supreme Court målet och hänsköt, med stöd av artikel 267 FEUF, följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) När det gäller bedömningen av huruvida en formgivning som påstås vara skyddad enligt rådets förordning [nr 6/2002] har särprägel, ska det helhetsintryck som ges en kunnig användare i den mening som avses i artikel 6 i förordningen bedömas i förhållande till huruvida detta skiljer sig från det helhetsintryck en sådan användare ges av
a) varje enskild formgivning som tidigare har gjorts tillgänglig för allmänheten eller
b) varje kombination av kända beståndsdelar från fler än en sådan tidigare formgivning?
2) Är en domstol för gemenskapsformgivningar skyldig att behandla en oregistrerad gemenskapsformgivning som giltig enligt artikel 85.2 i förordning [nr 6/2002] om innehavaren enbart har angett vad som utgör formgivningens särprägel, eller är innehavaren skyldig att bevisa att formgivningen är särpräglad i enlighet med artikel 6 i förordningen?”
24. KMF, Dunnes, Förenade kungarikets regering och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.
25. När det skriftliga förfarandet avslutades ansåg domstolen att den hade tillräckligt underlag för att avgöra målet utan muntlig förhandling (i enlighet med artikel 76.2 i domstolens rättegångsregler).
IV – Bedömning
A – Den första tolkningsfrågan
26. Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6 i förordning nr 6/2002 ska tolkas på så sätt att, för att en formgivning ska anses särpräglad, det helhetsintryck som denna formgivning ger en kunnig användare ska skilja sig från det helhetsintryck som en sådan användare ges av en tidigare formgivning, bedömd separat, eller av en kombination av beståndsdelar som hämtats från flera olika formgivningar som tidigare har gjorts tillgängliga för allmänheten.
27. Såsom Dunnes har sammanfattat tolkningsfrågan i sitt skriftliga yttrande syftar den till att skapa klarhet i huruvida, när det till exempel finns tre tidigare formgivningar (X, Y och Z), den aktuella formgivningen är särpräglad på den grunden att det helhetsintryck som ges en kunnig användare skiljer sig från det helhetsintryck som ges av de tidigare formgivningarna X, Y och Z var för sig, eller inte särpräglad, eftersom vissa delar av X, Y och Z (såsom en rand, ett stick- eller symönster eller en färgkombination) sammantaget ger ett helhetsintryck som inte skiljer sig från det som ges av den aktuella formgivningen.
28. Det är endast Dunnes som har förespråkat den sistnämnda tolkningen. KMF, Förenade kungarikets regering och kommissionen anser att det är den förstnämnda tolkningen som ska gälla.
29. Som grund för sitt påstående har Dunnes åberopat dels skälen 14 och 19 i förordning nr 6/2002, dels artikel 25 i TRIPs-avtalet.
30. Det är riktigt att det framgår av skäl 14 att ”[e]n formgivnings särprägel bör bedömas utifrån om det helhetsintryck som en kunnig användare ges vid betraktande av formgivningen tydligt skiljer sig från det han ges av den samlade mängden av redan befintliga formgivningar”(4).
31. Det är härvid inte utan betydelse att denna formulering är lik den bedömning av särprägel som ska göras enligt artikel 25 i TRIPs-avtalet, vari stadgas att parterna i avtalet ”… får besluta att mönster inte är nya eller särpräglade, om de inte i betydande grad avviker från kända mönster eller kombinationer av kända särdrag av mönster …”(5).
32. Dessa två omständigheter är emellertid inte avgörande för tolkningen av artikel 6 i förordning nr 6/2002.
33. Även om det hänvisas i skäl 14 i förordningen till den ”samlade mängden av redan befintliga formgivningar” kan det emellertid konstateras att detta begrepp inte återkommer i förordningens artiklar.
34. Vad avser skäl 19 i förordningen, anges det däri endast att ”[e]n gemenskapsformgivning bör vara giltig endast om formgivningen är ny och om den har särprägel i förhållande till andra formgivningar”. Jag kan därför inte se på vilket sätt detta skulle leda tanken till att den aktuella formgivningen ska jämföras med en mängd beståndsdelar från flera andra formgivningar.
35. Hänvisningen till flera formgivningar för att förtydliga att en formgivning bör vara giltig om den ”är ny och om den har särprägel i förhållande till andra formgivningar”(6), förefaller tvärtom avse en jämförelse med enskilda formgivningar, vilka ska betraktas i sin helhet, och inte med vissa enstaka eller isolerade beståndsdelar hos dessa formgivningar.
36. Den enda skyldighet som följer av artikel 25 i TRIPs-avtalet är vidare att medlemsstaterna ska tillhandahålla ett skyddssystem för självständigt skapade mönster som är nya eller särpräglade. Denna skyldighet uttrycks genom att verbet ”tillhandahålla” anges i futurum.
37. Fortsättningen av denna artikels lydelse, som innehåller hänvisningen till ”kombinationer av kända särdrag av mönster”, ger däremot endast uttryck för en möjlighet som avtalets parter kan välja att använda sig av.(7)
38. Fristående från dessa beaktanden anser jag att lydelsen av artikel 6 i förordning nr 6/2002 under alla omständigheter föreskriver att man ska ange en eller flera tidigare formgivningar, som kan jämföras med den aktuella formgivningen.
39. Oavsett språkversion, ska den aktuella formgivningens särprägel nämligen jämföras med en enda formgivning (till exempel i den tyska versionen(8)), med flera formgivningar (till exempel i den nederländska versionen(9)), eller med samtliga tänkbara formgivningar (i den spanska(10), den engelska(11), den franska(12) och den italienska(13) versionen).
40. Ingen av dessa språkversioner verkar däremot tillåta att man tar vissa specifika beståndsdelar från hos en eller flera tidigare formgivningar för att skapa ett hypotetiskt föremål för jämförelse, vilket inte finns i denna form i verkligheten.
41. Vissa av språkversionerna av artikel 6 i förordningen (som kommissionen anser vara ”neutrala”) kan visserligen leda tanken till att det ska göras en jämförelse med en mängd formgivningar. Denna hänvisning verkar emellertid, såsom jag angav ovan avseende skäl 19 i förordning nr 6/2002, innebära att det ska göras en jämförelse med tydligt angivna objekt.
42. Det förefaller inte vara något i artikelns lydelse som tillåter en efterhandskonstruktion med hänsyn till behoven i det enskilda fallet av en sammansmältning av vissa specifika beståndsdelar hos tidigare angivna formgivningar.
43. Jag delar således den tolkning som förespråkas av KMF, Förenade kungarikets regering och kommissionen, enligt vilken – för att en formgivning ska anses särpräglad – det helhetsintryck som formgivningen ger en kunnig användare ska skilja sig från det helhetsintryck som en sådan användare får av en (eller flera) enskilda tidigare formgivning(ar) och inte av en kombination av beståndsdelar från flera olika formgivningar som tidigare gjorts tillgängliga för allmänheten.
44. Denna tolkning verkar även vara förenlig med den bedömning som gjorts i domstolens rättspraxis avseende en formgivnings särprägel.
45. Domstolen har nämligen i vart fall vid två tillfällen funnit att en kunnig användare ”när det är möjligt, kommer att göra en direkt jämförelse av de aktuella formgivningarna”(14).
46. Domstolen var visserligen noga med att förtydliga att det inte kunde uteslutas ”att en sådan jämförelse inte låter sig göras eller inte är bruklig inom den berörda sektorn [vilket bland annat kan] bero på särskilda omständigheter eller på egenskaper hos de föremål som de aktuella formgivningarna föreställer”(15).
47. Domstolen tillade även att unionslagstiftaren inte kan anses ha haft för avsikt att formgivningar endast ska bedömas genom en direkt jämförelse, eftersom närmare bestämmelser i detta avseende saknas i förordning nr 6/2002(16).
48. Av dessa avgöranden framgår dock att även om en indirekt jämförelse kan göras på grundval av en minnesbild av de angivna formgivningarna, får jämförelsen under inga omständigheter baseras på en samling av olika beståndsdelar från flera formgivningar.
49. Såsom generaladvokaten Mengozzi har uttryckt det i punkt 49 i sitt förslag till avgörande i målet PepsiCo/Grupo Promer Mon Graphic ”[nämns det inte] något … i förordningen [i fråga om vilken typ av jämförelse som den kunniga användaren kan göra mellan de motstående formgivningarna]. Det kan således i princip handla såväl om en indirekt jämförelse på grundval av minnesbilden, såsom i regel sker på varumärkesområdet, som om en direkt jämförelse som görs genom att produkterna iakttas bredvid varandra”.(17)
50. Det är detta synsätt som domstolen godtog när den fann dels att Europeiska unionens tribunal inte hade gjort någon felaktig bedömning när den ”angav att [’en] likhet inte [påverkar] det helhetsintryck som en kunnig användare får av de aktuella formgivningarna’… trots att ett sådant uttryckssätt, taget ur sitt sammanhang, tyder på att tribunalen lade en indirekt jämförelse grundad på den bleknande minnesbilden till grund för sitt resonemang”(18), dels att ”tribunalen vid jämförelsen av det äldre varumärket och den omtvistade formgivningen inte [hade gjort] sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den … lade den kunniga användarens oklara minnesbild av helhetsintrycket av de båda figurerna till grund för sin bedömning”(19).
51. Eftersom den indirekta aspekten av jämförelsen inte hänför sig till en sammansmältning av beståndsdelar från flera olika formgivningar utan till den fysiska avsaknaden av ett jämförelseunderlag, måste en direkt jämförelse följaktligen, av desto större anledning, innebära en jämförelse mellan två formgivningar i deras helhet.
52. Tribunalen har sammanfattat rättsläget i domen Shenzhen Taiden mot harmoniseringsbyrån – Bosch Security Systems (kommunikationsutrustning) (20) enligt följande: ”Eftersom det i artikel 6.1 i förordning nr 6/2002 talas om en skillnad mellan de helhetsintryck som de aktuella formgivningarna ger är det inte möjligt att undersöka en gemenskapsformgivnings särprägel i förhållande till speciella delar som hämtats från olika tidigare formgivningar”. Tvärtom ”ska en jämförelse göras mellan å ena sidan det helhetsintryck som den omtvistade gemenskapsformgivningen ger och å andra sidan det helhetsintryck som varje separat tidigare formgivning – som med giltig verkan har åberopats av den som ansökt om ogiltighetsförklaring – ger”(21).
53. Mot denna bakgrund anser jag att artikel 6 i förordning nr 6/2002 ska tolkas på följande sätt. För att en formgivning ska anses särpräglad ska det helhetsintryck som denna formgivning ger en kunnig användare skilja sig från det helhetsintryck som en sådan användare ges av en eller flera tidigare formgivningar, bedömda separat och som helhet, och inte av en sammansmältning av olika beståndsdelar från tidigare formgivningar.
B – Den andra frågan
54. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida en domstol för gemenskapsformgivningar är skyldig att behandla en oregistrerad gemenskapsformgivning som giltig enligt artikel 85.2 i förordning nr 6/2002 om innehavaren enbart har angett vad som utgör formgivningens särprägel, eller huruvida innehavaren tvärtom är skyldig att bevisa att formgivningen är särpräglad i enlighet med artikel 6 i förordningen.
55. KMF, Förenade kungarikets regering och kommissionen har hävdat att det är det första alternativet som gäller och Dunnes att det är det andra.
56. För att ge ett användbart svar på den nationella domstolens fråga anser jag att det är lämpligt att pröva räckvidden av giltighetspresumtionen i artikel 85.2 i förordning nr 6/2002 på ett övergripande sätt.
57. Artikel 85 i förordningen har rubriken ”Giltighetspresumtion − Invändningar”. I artikelns andra punkt anges följande: ”I mål som avser talan om intrång eller talan om fara för intrång i en oregistrerad gemenskapsformgivning skall domstolen för gemenskapsformgivningar anse formgivningen vara giltig om innehavaren företer bevis för att villkoren i artikel 11 är uppfyllda och om han anger på vilket sätt hans gemenskapsformgivning är särpräglad”. Vidare anges att svaranden kan ifrågasätta giltigheten genom bestridande eller genom ett genkäromål om ogiltigförklaring.
58. Av bestämmelsen följer att för att en formgivning ska anses giltig ska innehavaren dels förete bevis för att villkoren i artikel 11 i förordning nr 6/2002 är uppfyllda, dels ange på vilket sätt formgivningen är särpräglad.
1. Bevis avseende villkoren i artikel 11 i förordning nr 6/2002
59. Enligt artikel 11.1 i förordningen ska ”[e]n formgivning som uppfyller kraven i avsnitt 1 … skyddas som en oregistrerad gemenskapsformgivning under tre år räknat från den dag då formgivningen för första gången gjordes tillgänglig för allmänheten inom gemenskapen”.
60. Detta villkor om tillgängliggörande är vidare förtydligat i artikel 11.2, vari anges att ”en formgivning skall anses ha gjorts tillgänglig för allmänheten inom gemenskapen om den har offentliggjorts, förevisats, använts i yrkesmässig verksamhet eller blivit känd på annat sätt, så att dessa omständigheter rimligen kunde ha blivit kända vid normal yrkesmässig verksamhet i [specialiserade] kretsar inom den berörda sektorn inom gemenskapen. Formgivningen skall emellertid inte anses ha gjorts tillgänglig för allmänheten endast på grund av att den visats för annan efter en uttalad eller tyst överenskommelse om konfidentialitet”.
61. För att kunna åberopa giltighetspresumtionen i artikel 85.2 i förordning nr 6/2002 måste innehavaren av formgivningen således först bevisa när formgivningen för första gången gjordes tillgänglig för allmänheten inom Europeiska unionen. Detta tillgängliggörande måste ha skett för mindre än tre år sedan, eftersom formgivningen endast är skyddad i en treårsperiod.
62. Dunnes har gjort gällande att innehavaren av den aktuella formgivningen, i en talan om intrång eller talan om fara för intrång, härutöver ska bevisa att den påstått skyddade formgivningen är ny och särpräglad, eftersom artikel 11 hänvisar till villkoren i avsnitt 1 i förordning nr 6/2002 och eftersom dessa villkor återfinns i artikel 4 i detta avsnitt.
63. Jag anser att en sådan tolkning är oförenlig med lydelsen av artikel 85.2 i förordning nr 6/2002 och med lagstiftarens avsikt.
64. För det första, om innehavaren av en oregistrerad gemenskapsformgivning har att, utöver tidpunkten när formgivningen gjordes tillgänglig, bevisa att den är ny och särpräglad, vad vore då syftet med det andra villkoret som anges i slutet av första meningen i artikel 85.2 i förordning nr 6/2002, vari anges att innehavaren ska ”[ange] på vilket sätt hans gemenskapsformgivning är särpräglad”?
65. Såsom kommissionen högst relevant har påpekat i sitt skriftliga yttrande skulle en gemenskapsformgivnings innehavare, för det fall domstolen anammar den tolkning som Dunnes gör gällande, inte bara behöva bevisa att formgivningen är ny och särpräglad, utan även att samtliga villkor i avsnitt 1 i förordning nr 6/2002 (att formgivningen har uppnått erforderlig synlighet (artikel 4.2), inte har funktionell karaktär (artikel 8) eller är förenlig med allmän ordning och allmän moral (artikel 9)) är uppfyllda.
66. Det är tydligt att en sådan bevisbörda inte är förenlig med lagstiftarens avsikt.
67. Följande framgår av skäl 16 i förordning nr 6/2002: ”[Vissa] sektorer skapar en stor mängd formgivningar för produkter med kort kommersiell livslängd, och i detta fall är det en fördel med skydd utan de belastningar som registreringsformaliteter innebär, medan skyddstiden är av underordnad betydelse. Å andra sidan finns det industrisektorer som värdesätter registreringens fördelar på grund av den större rättsliga säkerhet den innebär och som efterfrågar en längre skyddstid som motsvarar den förväntade kommersiella livslängden på deras produkter”. Det är skillnaden mellan dessa två situationer som, enligt skäl 17, berättigar att förordningen har två former av skydd, ”en kortfristig, oregistrerad formgivning och en mera långfristig, registrerad formgivning”.
68. Följaktligen anser jag att det skulle strida mot målen beträffande enkelhet och skyndsamhet, som ligger till grund för skyddet för oregistrerade gemenskapsformgivningar, att innehavaren av en oregistrerad formgivning som vill väcka talan om intrång eller talan om fara för intrång åläggs en bevisbörda som inte åläggs innehavaren av en registrerad gemenskapsformgivning och som går utöver behovet av identifikation av den aktuella formgivningen.
69. Skillnaden i behandling av dessa två kategorier av innehavare i artikel 85 i förordning nr 6/2002 grundar sig nämligen endast på ett behov av att fastställa skyddsföremålet och det datum då skyddstiden börjat löpa.
70. Även om dessa uppgifter enkelt kan fastställas avseende en registrerad formgivning – på grund av det formella registreringsförfarandet – är detsamma inte nödvändigtvis fallet för en oregistrerad formgivning. Detta är förklaringen till att det inte uppställs några krav i artikel 85.1 i förordning nr 6/2002 för giltighetspresumtionen när det gäller en registrerad gemenskapsformgivning, till skillnad mot vad som är fallet i artikel 85.2.
71. För det andra skulle ett krav om att innehavaren, i en talan om intrång eller talan om fara för intrång, ska bevisa varje beståndsdel av en oregistrerad gemenskapsformgivning gå emot valet från lagstiftarens sida att reglera frågan i en och samma artikel med rubriken ”Giltighetspresumtion – Invändningar”(22). Ett sådant beviskrav skulle vara oförenligt med själva begreppet presumtion.
72. För det tredje skulle en sådan tolkning även innebära att den möjlighet som lämnats åt svaranden, i artikel 85.2 i förordning nr 6/2002, att ifrågasätta formgivningens giltighet, antingen genom bestridande eller genom ett genkäromål om ogiltigförklaring, i stort sett blir överflödig.
73. Om sökanden vore tvungen att bevisa att den oregistrerade formgivning som denne påstår sig vara innehavare av är ny och särpräglad, skulle det nämligen i själva verket vara formgivningens giltighet som skulle bevisas. Svaranden skulle till följd härav inte längre behöva inkomma med ett genkäromål om ogiltigförklaring (eller med ett bestridande) för att ifrågasätta giltigheten av den oregistrerade formgivningen. Det skulle räcka att svaranden i förekommande fall inom ramen för sitt försvar endast ifrågasatte riktigheten av de uppgifter som sökanden anfört till stöd för sin talan.
74. Utan att vara alltför utförlig i denna fråga vill jag avslutningsvis tillägga att det finns stöd i doktrin för en tolkning som innebär att den bevisbörda som åligger innehavaren av en oregistrerad gemenskapsformgivning, i ett mål som avser talan om intrång eller talan om fara för intrång, är begränsad till tillgängliggörandet av formgivningen.(23)
2. Innehavaren av en gemenskapsformgivning ska ange på vilket sätt formgivningen är särpräglad
75. Ordalydelsen i det andra villkoret i artikel 85.2 i förordning nr 6/2002 för att det ska föreligga en giltighetspresumtion avseende en oregistrerad gemenskapsformgivning, anser jag vara helt otvetydig.
76. Det första villkoret som lagstiftaren har uppställt är att ”innehavaren företer bevis för att villkoren i artikel 11 är uppfyllda”. Avseende det andra villkoret, har lagstiftaren endast begärt att innehavaren ”anger på vilket sätt hans gemenskapsformgivning är särpräglad”.
77. Det som krävs kan inte vara detsamma, eftersom det annars inte hade varit nödvändigt att använda ett annat verb efter bindeordet ”och”.
78. Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande på ett relevant sätt angett att sökanden, genom att ange på vilket sätt hans gemenskapsformgivning är särpräglad, uttrycker vilket skyddsföremål som görs gällande. Härigenom bestämmer sökanden ramen för jämförelsen med den motstående formgivningen och ger svaranden möjlighet att, i förekommande fall, formulera ett eventuellt genkäromål om ogiltigförklaring på ett ändamålsenligt sätt. Denna skillnad jämfört med vad som åläggs innehavaren av en registrerad gemenskapsformgivning grundar sig, återigen, på avsaknaden av formell registrering.
79. Förarbetena bekräftar i övrigt att skillnaden mellan behovet att förete bevis för tillgängliggörandet och blott att ange på vilket sätt den oregistrerade gemenskapsformgivningen är särpräglad inte är slumpartad.
80. Även om det i artikel 89 i kommissionens ändrade förslag till rådets förordning (EG) om gemenskapsformgivning krävdes att ”rättsinnehavaren företer bevis till stöd för sitt anspråk på att mönstret har särprägel”(24) för att giltighetspresumtionen skulle gälla, föreslog Europaparlamentet nämligen kravet att ”rättsinnehavaren på ett utförligt sätt visar att mönstret har särprägel(25).
81. Oaktat att kommissionen anammade denna formulering i vissa språkversioner av sitt nya ändrade förslag till rådets förordning (EG) om gemenskapsformgivning(26), krävs i den version som slutligen antogs endast en ”angivelse” av vad som gör formgivningen särpräglad.
82. På grund härav förefaller det strida mot utvecklingen av lagstiftarens vilja, såsom den framgår av förarbetena och textens utveckling under lagstiftningsprocessen, att begära att innehavaren av en oregistrerad gemenskapsformgivning företer bevis för formgivningens särprägel.
83. Följaktligen anser jag att en domstol för gemenskapsformgivningar är skyldig att behandla en oregistrerad gemenskapsformgivning som giltig enligt artikel 85.2 i förordning nr 6/2002 om innehavaren dels bevisar när formgivningen för första gången gjordes tillgänglig för allmänheten, dels anger vilka beståndsdelar i formgivningen som gör den särpräglad(27).
V – Förslag till avgörande
84. I enlighet med ovanstående överväganden, föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Supreme Court enligt följande:
1) Artikel 6 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning ska tolkas på så sätt, att för att en formgivning ska anses särpräglad ska det helhetsintryck som denna formgivning ger en kunnig användare skilja sig från det helhetsintryck som en sådan användare ges av en eller flera tidigare formgivningar, bedömda separat och som helhet, och inte av en sammansmältning av olika beståndsdelar från tidigare formgivningar.
2) För att en domstol för gemenskapsformgivningar ska behandla en oregistrerad gemenskapsformgivning som giltig enligt artikel 85.2 i förordning nr 6/2002 krävs endast att innehavaren dels bevisar när formgivningen för första gången gjordes tillgänglig för allmänheten, dels anger vilken eller vilka beståndsdelar i formgivningen som gör den särpräglad.