Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 18 april 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Beskattning – Punktskatter – Direktiv 2008/118/EG – Artikel 7.4 – Skattskyldighet för punktskatter – Frisläppande för konsumtion – En punktskattepliktig vara som hänförts till ett uppskovsförfarande har blivit fullständigt förstörd eller oåterkalleligen gått förlorad – Begreppet ’oförutsebara omständigheter’ – Medgivande från de behöriga myndigheterna i medlemsstaten – Varan har oåterkalleligen gått förlorad till följd av en ringa oaktsamhet som en anställd hos den godkände upplagshavaren gjort sig skyldig till”
I mål C‑509/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) genom beslut av den 20 juli 2022, som inkom till domstolen den 27 juli 2022, i målet
Agenzia delle Dogane e dei Monopoli
mot
Girelli Alcool Srl,
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på femte avdelningen, samt domarna Z. Csehi, M. Ilešič (referent) och D. Gratsias,
generaladvokat: A.M. Collins,
justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 7 juni 2023,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Girelli Alcool Srl, genom P. Castellano, avvocata,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av F. Meloncelli, avvocato dello Stato,
– Europaparlamentet, genom E. Paladini och A. Tamás, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska unionens råd, genom E. d’Ursel och G. Rugge och, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom M. Björkland och F. Moro, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 28 september 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.4 i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG (EUT L 9, 2009, s. 12).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Agenzia delle Dogane e dei Monopoli (Tull- och monopolmyndigheten, Italien) (nedan kallad tullmyndigheten) och Girelli Alcool Srl (nedan kallat Girelli). Målet rör frågan huruvida punktskatt ska tas ut på en kvantitet ren etylalkohol som oåterkalleligen gått förlorad vid en denaturering.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2008/118
3 I skälen 8 och 9 i direktiv 2008/118 anges följande:
”(8) För att den inre marknaden ska fungera korrekt krävs fortfarande att begreppet punktskatt, och villkoren för uttag av punktskatt, är desamma i alla medlemsstater, och därför måste det på gemenskapsnivå klargöras när punktskattepliktiga varor släpps för konsumtion och vem som är skyldig att betala punktskatten.
(9) Eftersom punktskatt är en skatt på konsumtion av vissa varor bör skatten inte tas ut för punktskattepliktiga varor som under vissa omständigheter förstörts eller gått oåterkalleligen förlorade.”
4 Artikel 1.1 i direktiv 2008/118 har följande lydelse:
”I detta direktiv fastställs allmänna regler för punktskatt som direkt eller indirekt drabbar konsumtion av följande varor, nedan kallade punktskattepliktiga varor.
…
b) Alkohol och alkoholdrycker som omfattas av [rådets direktiv 92/83/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker (EGT L 316, 1992, s. 21)] och [rådets direktiv 92/84/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser på alkohol och alkoholdrycker (EGT L 316, 1992, s. 29)].
…”
5 I artikel 2 i direktiv 2008/118 föreskrivs följande:
”Punktskattepliktiga varor ska beläggas med punktskatt vid tidpunkten för
a) tillverkningen, inklusive, i förekommande fall, utvinningen, inom [Europeiska] gemenskapens territorium,
b) införseln till gemenskapens territorium.”
6 I artikel 7 i direktiv 2008/118 föreskrivs följande:
”1. Skattskyldighet för punktskatt inträder när varan släpps för konsumtion och i den medlemsstat där detta sker.
2. Frisläppande för konsumtion ska vid tillämpningen av detta direktiv anses föreligga vid
a) punktskattepliktiga varors avvikelse, även otillåten, från ett uppskovsförfarande,
b) innehav av punktskattepliktiga varor utanför ramen för ett uppskovsförfarande för vilka punktskatt ännu inte har uppburits enligt gällande gemenskapsbestämmelser eller nationell lagstiftning,
c) tillverkning av punktskattepliktiga varor, även otillåten, utanför ramen för ett uppskovsförfarande,
d) import av punktskattepliktiga varor, även otillåten, såvida inte de punktskattepliktiga varorna omedelbart efter importen hänförs till ett uppskovsförfarande.
…
4. Att de punktskattepliktiga varorna blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade inom ramen för ett uppskovsförfarande på grund av varans egen beskaffenhet, oförutsebara omständigheter eller force majeure eller … som en följd av de behöriga [nationella] myndigheternas medgivande, [ska] inte betraktas som ett frisläppande för konsumtion.
Vid tillämpningen av detta direktiv ska varor anses vara fullständigt förstörda eller oåterkalleligen ha gått förlorade, om de har gjorts oanvändbara som punktskattepliktiga varor.
Att de punktskattepliktiga varorna i fråga har förstörts fullständigt eller oåterkalleligen gått förlorade ska på ett tillfredsställande sätt kunna påvisas för de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där varorna har förstörts fullständigt eller oåterkalleligen gått förlorade eller, om det inte är möjligt att fastställa var förlusten skett, där den upptäcktes.
5. Varje medlemsstat ska upprätta sina egna bestämmelser och villkor för att fastställa de förluster som det hänvisas till i punkt 4.”
Direktiv 92/12
7 I artikel 14.1 första meningen i rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1 s. 57) föreskrivs följande:
”Godkända lagerhavare skall befrias från skatt som avser förluster som uppkommer under punktskatteuppskov och är hänförliga till oförutsebara händelser eller force majeure och konstaterats av dem som bemyndigats av medlemsstaten i fråga. …”
Direktiv 92/83
8 Artikel 27.1 i direktiv 92/83 har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall befria de varor som omfattas av detta direktiv från den harmoniserade punktskatten på villkor som de skall fastställa i syfte att säkerställa en riktig och smidig tillämpning av sådan befrielse och förhindra skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk i följande fall:
a) Varorna distribueras i form av alkohol som blivit fullständigt denaturerad i enlighet med någon medlemsstats krav, sedan dessa i föreskriven ordning blivit anmälda och godkända i enlighet med punkterna 3 och 4 i denna artikel; denna befrielse skall ske på villkor att bestämmelserna i direktiv [92/12] tillämpas på kommersiella flyttningar av fullständigt denaturerad alkohol.
…”
Tullkodexen
9 I artikel 204.1 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) (nedan kallad tullkodexen) föreskrivs följande:
”En tullskuld vid import uppkommer i andra fall än som avses i artikel 203 genom
a) bristande uppfyllelse av någon av de förpliktelser som är förenade med tillfällig förvaring av importtullpliktiga varor eller med användning av det tullförfarande som varorna är hänförda till,
…
såvida det inte kan fastställas att dessa försummelser inte haft någon avgörande inverkan på det korrekta genomförandet av den tillfälliga förvaringen eller tullförfarandet i fråga.”
10 I artikel 206.1 i tullkodexen föreskrivs följande:
”Utan hinder av artiklarna 202 och 204.1 a skall ingen tullskuld vid import anses uppkomma i fråga om en viss vara, om den berörda personen styrker att underlåtelsen att uppfylla de förpliktelser som uppkommer till följd av
– bestämmelserna i artiklarna 38–41 och artikel 177 andra strecksatsen,
– tillfällig förvaring av de aktuella varorna, eller
– användning av det tullförfarande som varorna hänförts till
beror på att varorna blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade på grund av varans egen beskaffenhet, oförutsebara omständigheter eller force majeure eller som en följd av tullmyndigheternas medgivande.
I denna punkt skall varor anses vara oåterkalleligen förlorade, om de har gjorts oanvändbara för var och en.”
Italiensk rätt
11 I artikel 2.2 i decreto legislativo n. 504 – Testo unico delle disposizioni legislative concernenti le imposte sulla produzione e sui consumi e relative sanzioni penali e amministrative (lagstiftningsdekret nr 504, konsoliderad version av lagbestämmelser om skatter på produktion, konsumtion samt om straffrättsliga och administrativa sanktioner på området) av den 26 oktober 1995 (GURI nr 279 av den 29 november 1995, ordinarie tillägg nr143), i dess lydelse enligt decreto legislativo n. 48 - Attuazione della direttiva 2008/118/CE relativa al regime generale delle accise e che abroga la direttiva 92/12/CEE (lagstiftningsdekret nr 48 om genomförande av direktiv 2008/118/EG om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG) av den 29 mars 2010 (GURI nr 75 av den 31 mars 2010), föreskrivs följande:
”Skattskyldighet för punktskatt inträder när varan släpps för konsumtion inom statens territorium. …”
12 Artikel 4.1 och 4.5 i lagstiftningsdekret nr 504 har följande lydelse:
”1. I händelse av att punktskattepliktiga varor som hänförts till ett uppskovsförfarande oåterkalleligen har gått förlorade eller blivit fullständigt förstörda ska skattebefrielse beviljas om den som är betalningsskyldig för punktskatten på ett tillfredsställande sätt kan påvisa för skattemyndigheten att varorna har förstörts eller gått förlorade på grund av oförutsebara omständigheter eller force majeure. Förutom vad gäller tobaksvaror ska omständigheter som utgör ringa oaktsamhet, och som kan tillskrivas tredje man eller den som är betalningsskyldig för punktskatten, likställas med oförutsebara omständigheter och force majeure.
…
5. Vid tillämpningen av detta lagstiftningsdekret ska varor anses vara fullständigt förstörda eller oåterkalleligen ha gått förlorade, om de har gjorts oanvändbara som punktskattepliktiga varor.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
13 Girelli är ett företag med säte i Italien vars verksamhet består i att denaturera etylalkohol. Med denaturering avses den process genom vilken alkoholen görs otjänlig som människoföda. För detta ändamål har bolaget ett godkänt upplag för etylalkohol samt en denaturerings- och förpackningsanläggning.
14 I samband med påfyllning av en tank i Girellis anläggning för denaturering av etylalkohol, som ägde rum den 26 mars 2014 under överinseende av en tjänsteman från tullmyndigheten, läckte det ut ren etylalkohol som spred sig över golvet genom en ventil i tanken som en av Girellis anställda hade glömt att stänga. En viss kvantitet av alkoholen samlades upp och kunde återvinnas, medan resten gick oåterkalleligen förlorad.
15 Den 31 mars 2014 ingav Girelli en begäran till tullmyndigheten, med stöd av artikel 4.1 i lagstiftningsdekret nr 504/1995, om att befrias från punktskatt för den kvantitet ren etylalkohol som hade gått förlorad av en olyckshändelse.
16 Tullmyndigheten avslog bolagets begäran den 5 juni 2014 med motiveringen att förlusten berodde på slarv och oaktsamhet av en anställd på Girelli, och inte på oförutsedda omständigheter eller force majeure.
17 Den 25 juli 2014 inkom Girelli med ett yttrande till tullmyndigheten där bolaget bestred att punktskatt kunde tas ut på den förlorade kvantiteten ren etylalkohol. Till stöd för detta gjorde bolaget gällande att denna kvantitet etylalkohol inte kunde bli föremål för ett frisläppande för konsumtion.
18 Tullmyndigheten lämnade detta yttrande utan avseende i beslut av den 3 oktober 2014 och ålade bolaget att betala punktskatt på sammanlagt 17 476,24 euro.
19 Girelli överklagade tullmyndighetens beslut till Commissione tributaria provinciale di Milano (Provinsskattedomstolen i Milano, Italien). Till stöd för sitt överklagande gjorde bolaget gällande att det inte förelåg någon beskattningsgrundande händelse för punktskatten, eftersom den förlorade kvantiteten ren etylalkohol inte hade frisläppts för konsumtion. Bolaget hävdade även att den skadevållande händelsen kunde hänföras till oförutsebara omständigheter, alternativt till ringa oaktsamhet.
20 Nämnda domstol biföll Girellis överklagande och anförde i domskälen att den aktuella etylalkoholen hade gått förlorad till följd av oaktsamhet, vilken dock inte kunde betecknas som ”grov oaktsamhet”. Det var enligt domstolens således fråga om ett fall av ringa oaktsamhet, vilket enligt artikel 4.1 i lagstiftningsdekret nr 504 likställs med oförutsebara omständigheter och force majeure.
21 Tullmyndigheten överklagade denna dom till Commissione tributaria regionale della Lombardia (Regionala skattedomstolen i Lombardiet, Italien), som fann att den begärda skattebefrielsen skulle beviljas, eftersom de två villkor som uppställs för skattebefrielse, det vill säga att förlusten av den berörda varan är oåterkallelig och att den beror på oförutsebara omständigheter eller force majeure, var uppfyllda i det aktuella fallet.
22 Tullmyndigheten överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen, Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien). Till stöd för sitt överklagande gjorde myndigheten gällande att den bedömning som Commissione tributaria regionale della Lombardia (Regionala skattedomstolen i Lombardiet) hade gjort, det vill säga att försumligheten av Girellis anställde omfattades av begreppet ”oförutsebara omständigheter” och att den anställdes oaktsamhet under alla omständigheter skulle betraktas som ”ringa”, var i strid med artikel 4 i lagstiftningsdekret nr 504/1995.
23 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande anfört att det aktuella målet ger upphov till frågan huruvida begreppen ”oförutsebara omständigheter” och ”force majeure”, i den mening som avses i unionsrätten, omfattar oaktsamt handlande och i sådant fall under vilka förutsättningar. Om så inte är fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det är förenligt med unionsrätten att en medlemsstat anser att oaktsamt handlande som kan kvalificeras som ”ringa” omfattas av nämnda begrepp.
24 Den hänskjutande domstolen har påpekat att den i sin hittillsvarande praxis har anlagt två olika synsätt vid tolkningen av begreppet ”oförutsebara omständigheter”. Enligt det första synsättet, som är av subjektiv karaktär, måste den skattskyldiga personen styrka att denne inte har gjort sig skyldig någon oaktsamhet och att den aktuella skadan uppstod på ett sätt som inte kunde förutses eller inte gick att undvika genom att iaktta vederbörlig omsorg med hänsyn till de särskilda omständigheterna i fallet. Enligt det andra synsättet, som är av objektiv karaktär, saknar det betydelse huruvida den skattskyldiga personen har agerat omsorgsfullt eller inte.
25 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till den rättspraxis som följer av dom av den 18 december 2007, Société Pipeline Méditerranée et Rhône (C‑314/06, EU:C:2007:817, punkterna 24, 25 och 40), och dom av den 18 maj 2017, Latvijas Dzelzceļš (C‑154/16, EU:C:2017:392, punkt 61), och anfört att både begreppet ”force majeure” och begreppet ”oförutsebara omständigheter”, i den mening som avses i artikel 7.4 i direktiv 2008/118, innefattar ett objektivt rekvisit, avseende onormala omständigheter utan samband med den berörda aktören, och ett subjektivt rekvisit, avseende aktörens skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att skydda sig mot följderna av den onormala händelsen, utan att för den skull göra överdrivna uppoffringar. Enligt den hänskjutande domstolen förefaller dessa begrepp således inte avse oaktsamt handlande och, i synnerhet, inte handlande som kännetecknas av rent slarv, som till sin natur är förutsebart och lätt kan undvikas.
26 Den hänskjutande domstolen anser således att det förhållandet att en lagstiftning i en medlemsstat likställer ringa oaktsamhet med oförutsebara omständigheter och force majeure innebär att det som separat grund för undantag från punktskatt föreskrivs ytterligare ett fall, vilket dock inte tycks framgå av bestämmelserna i direktiv 2008/118.
27 Den hänskjutande domstolen konstaterar emellertid att det i artikel 7.4 första stycket i direktiv 2008/118 anges att det förhållandet ”[a]tt … varorna blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade … som en följd av de behöriga [nationella] myndigheternas medgivande” inte ska anses utgöra ett frisläppande för konsumtion. Den vill därför få klarhet i huruvida nämnda bestämmelse kan tolkas på så sätt att det är tillåtet för medlemsstaterna att fastställa andra allmänna kategorier av fall – utöver oförutsebara omständigheter och force majeure – som ger upphov till undantag från punktskatt.
28 Den hänskjutande domstolen anser därvid att systematiken i bestämmelsen, där det i tur och ordning talas om ”varans egen beskaffenhet”, ”oförutsebara omständigheter” och ”force majeure”, kan tyda på att uttrycket ”som en följd av de behöriga [nationella] myndigheternas medgivande” har karaktären av en avslutande restbestämmelse. Detta uttryck hänför sig således till andra specifika händelser än de som avses med oförutsebara omständigheter och force majeure, vilka inte kan identifieras på förhand, utan avser särskilda faktiska omständigheter som, i fall där den behöriga nationella myndigheten gjort en förhandsbedömning av dem, kan motivera att det fattas ett beslut om att varan ska förstöras.
29 Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i huruvida begreppet ”oförutsebara omständigheter” kan anses ha en annan räckvidd än begreppet ”force majeure”, särskilt vad gäller villkoret avseende det subjektiva rekvisit som enligt i punkt 25 ovan angiven rättspraxis ingår i båda dessa begrepp.
30 Det är mot denna bakgrund som Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU‑domstolen:
”1) Ska begreppet ’oförutsebara omständigheter’, till vilket förluster som uppkommer under ett uppskovsförfarande är hänförliga, i den mening som avses i artikel 7.4 i [direktiv 2008/118], tolkas på så sätt att det, i likhet med force majeure, syftar på onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den godkände upplagshavaren, vilka upplagshavaren inte skulle ha kunnat undvika även om denne iakttagit all vederbörlig omsorg och därför objektivt ligger helt utanför dennes kontroll?
2) Är iakttagandet av vederbörlig omsorg för att undvika den skadevållande händelsen av betydelse för att utesluta ansvar i händelse av oförutsebara omständigheter och i så fall på vilket sätt?
3) Mot bakgrund av hur de två första frågorna besvaras, är då en bestämmelse som artikel 4.1 i [lagstiftningsdekret nr 504], där ringa oaktsamhet (av den berörde själv eller av tredje man) likställs med oförutsebara omständigheter och force majeure, förenlig med artikel 7.4 i [direktiv 2008/118], där det inte anges några andra fall, särskilt inte i fråga om ”oaktsamhet” som visats av den som orsakat skadan eller av den berörda aktören?
4) Kan uttrycket ’som en följd av de behöriga [nationella] myndigheternas medgivande’, som även det återfinns i artikel 7.4 [i direktiv 2008/118], förstås så, att det syftar på en möjlighet för den berörda medlemsstaten att fastställa en ytterligare allmän kategori (så kallad colpa lieve; ringa oaktsamhet) av fall som kan ha betydelse för definitionen av frisläppande för konsumtion i händelse av att varan har blivit förstörd eller gått förlorad, eller utesluter detta uttryck en sådan möjlighet och ska det tvärtom anses syfta på specifika situationer där medgivande ges från fall till fall eller under alla omständigheter i fördefinierade kategorier av fall enligt objektiva kriterier?”
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
31 Utan att formellt göra gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, har Girelli ifrågasatt relevansen av de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen och bland annat gjort gällande att villkoret att varan har frisläppts för konsumtion, vilket är en förutsättning för att punktskatt ska kunna tas ut enligt artikel 7.1 i direktiv 2008/118, inte är uppfyllt i förevarande fall, eftersom den aktuella varan oåterkalleligen har gått förlorad.
32 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av fast rättspraxis framgår att det, enligt det förfarande för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen eller giltigheten av en unionsbestämmelse (dom av den 12 oktober 2023, KBC, C‑632/22 EU:C:2023:767, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
33 Av detta följer att frågor som rör unionsrätten ska presumeras vara relevanta. En fråga som en nationell domstol hänskjutit till EU-domstolen kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen eller giltighetsprövningen av en unionsbestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 12 oktober 2023, KBC, C‑632/22 EU:C:2023:767, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
34 Vad gäller det nu aktuella fallet ska det konstateras att begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av unionsrätten, närmare bestämt artikel 7.4 i direktiv 2008/118, och att den syftar till att få klarhet i huruvida en punktskattepliktig vara som oåterkalleligen har gått förlorad under omständigheter som de nu aktuella ska anses ha ”frisläppts för konsumtion”, i den mening som avses i artikel 7.2 i direktivet. Det nu sagda innebär att de tvivel som Girelli gett uttryck för inte avser huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning, utan svaret på dessa frågor i sakligt hänseende.
35 Härav följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
36 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7.4 i direktiv 2008/118 ska tolkas på så sätt att begreppet ”oförutsebara omständigheter” i den bestämmelsens mening, i likhet med begreppet ”force majeure”, ska förstås så, att det syftar på onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den som åberopar begreppet, vars följder inte skulle ha kunnat undvikas, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg.
37 EU-domstolen gör följande bedömning. Såsom framgår av artikel 1.1 i direktiv 2008/118 syftar detta direktiv till att fastställa allmänna regler för punktskatt som direkt eller indirekt drabbar konsumtion av punktskattepliktiga varor, däribland alkohol och alkoholdrycker.
38 Enligt artikel 7.1 i direktiv 2008/118 inträder skattskyldighet för punktskatt när varan släpps för konsumtion och i den medlemsstat där detta sker. I artikel 7.2 i direktivet definieras begreppet ”frisläppande för konsumtion”. Nämnda begrepp omfattar bland annat punktskattepliktiga varors otillåtna avvikelse från ett uppskovsförfarande.
39 I artikel 7.4 i direktiv 2008/118 anges dock att den omständigheten att punktskattepliktiga varor som hänförts till ett uppskovsförfarande blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade på grund av varans egen beskaffenhet, oförutsebara omständigheter eller force majeure eller som en följd av de behöriga nationella myndigheternas medgivande, inte ska betraktas som ett frisläppande för konsumtion. Det framgår av denna bestämmelse, jämförd med artikel 7.1, att punktskatt på punktskattepliktiga varor inte ska tas ut i de fall som räknas upp i bestämmelsen.
40 Av artikel 7.5 i direktiv 2008/118 framgår visserligen att varje medlemsstat ska införa sina egna bestämmelser och villkor för fastställande av de förluster som avses i punkt 4 i denna artikel. Varken i artikel 7.5 eller artikel 7.4 i direktivet hänvisas dock till medlemsstaternas rättsordningar när det gäller innebörden och räckvidden av begreppen ”oförutsebara omständigheter” och ”force majeure”.
41 I skäl 8 i direktiv 2008/118 understryks dessutom att villkoren för uttag av punktskatt bör vara desamma i alla medlemsstater för att den inre marknaden ska fungera väl. I detta syfte definieras i artikel 7 i direktivet den tidpunkt då punktskattebelagda varor ska anses ha frisläppts för konsumtion. Räckvidden av begreppen ”oförutsebara omständigheter” och ”force majeure” kan dock komma att ha betydelse för frågan huruvida punktskatt ska tas ut och de ska därför anses vara självständiga begrepp som måste tolkas enhetligt i alla medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2007, Société Pipeline Méditerranée et Rhône, C‑314/06, EU:C:2007:817, punkt 22).
42 Vid tolkningen av dessa två självständiga unionsrättsliga begrepp gäller enligt fast rättspraxis att inte bara lydelsen av den bestämmelse i vilken begreppen ingår beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med den rättsakt i vilken de ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2023, Lufthansa Technik AERO Alzey, C‑393/21, EU:C:2023:104, punkt 33).
43 Vad först gäller begreppet ”force majeure” ska det påpekas att enligt EU-domstolens praxis ska detta begrepp, på de olika områden inom unionsrätten där det är tillämpligt, i allmänhet förstås så, att det syftar på onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den som åberopar det, vars följder inte skulle ha kunnat undvikas, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2007, Société Pipeline Méditerranée et Rhône, C‑314/06, EU:C:2007:817, punkt 23, och dom av den 25 januari 2017, Vilkas, C‑640/15, EU:C:2017:39, punkt 53 och där angiven rättspraxis). Detta innebär att begreppet ”force majeure” i allmänhet innefattar ett objektivt rekvisit, avseende onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den berörda aktören, och ett subjektivt rekvisit, avseende aktörens skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att skydda sig mot följderna av den aktuella händelsen, utan att för den skull göra överdrivna uppoffringar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2007, Société Pipeline Méditerranée et Rhône, C‑314/06, EU:C:2007:817, punkt 24).
44 Det framgår dock av fast rättspraxis att begreppet ”force majeure” inte nödvändigtvis har samma innebörd inom unionsrättens olika tillämpningsområden och att begreppets betydelse därför måste fastställas utifrån det rättsliga sammanhang i vilket det är avsett att ha verkningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2007, Société Pipeline Méditerranée et Rhône, C‑314/06, EU:C:2007:817, punkt 25, och dom av den 25 januari 2017, Vilkas, C‑640/15, EU:C:2017:39, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
45 Vad gäller det sammanhang som utgörs av punktskattelagstiftningen har EU-domstolen, med avseende på begreppet ”force majeure” i den mening som avses i artikel 14.1 första meningen i direktiv 92/12, slagit fast att systematiken i och syftet med det direktivet inte medför ett krav på särskild tolkning eller tillämpning av de rekvisit för force majeure som fastställts i rättspraxis på andra unionsrättsliga områden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2007, Société Pipeline Méditerranée et Rhône, C‑314/06, EU:C:2007:817, punkterna 26–31).
46 EU-domstolen har närmare bestämt slagit fast i huvudsak följande. Vad gäller punktskattebelagda varor utgörs den beskattningsgrundande händelsen av att varorna antingen har tillverkats i eller har importeras till unionen. Punktskatt ska i princip tas ut även vid lagerbrister och varuförluster för vilka de behöriga myndigheterna inte har beviljat skattebefrielse. Den skattebefrielse som föreskrivs i artikel 14.1 första meningen i direktiv 92/12 för varuförluster till följd av force majeure utgör ett undantag från denna huvudregel och ska därmed tolkas restriktivt (dom av den 18 december 2007, Société Pipeline Méditerranée et Rhône, C‑314/06, EU:C:2007:817, punkt 30).
47 Den nu angivna tolkningen kan överföras till artikel 7.4 i direktiv 2008/118. Det framgår nämligen av ordalydelsen i denna bestämmelse och av systematiken i artikeln som den ingår i (se punkterna 38 och 39 ovan) att bestämmelsen utgör ett undantag från huvudregeln att punktskatt i princip ska tas ut på varor som blivit förstörda eller gått förlorade. Detta innebär att artikel 7.4 i direktiv 2008/118, i likhet med artikel 14.1 första meningen i direktiv 92/12, ska tolkas restriktivt.
48 Härav följer att begreppet ”force majeure”, i den mening som avses i artikel 7.4 i direktiv 2008/118, ska förstås så, att det syftar på onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den som åberopar det, vars följder inte skulle ha kunnat undvikas, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg (dom av den 18 december 2007, Société Pipeline Méditerranée et Rhône, C‑314/06, EU:C:2007:817, punkt 31).
49 Vad därefter gäller begreppet ”oförutsebara omständigheter” ska det konstateras att det, i likhet med begreppet ”force majeure”, inte nödvändigtvis har samma innebörd inom unionsrättens olika tillämpningsområden, vilket innebär att begreppets innebörd måste fastställas utifrån det rättsliga sammanhang i vilket det är avsett att ha verkningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2017, Latvijas Dzelzceļš, C‑154/16, EU:C:2017:392, punkterna 60–62 och där angiven rättspraxis).
50 EU-domstolen har vid tolkningen av begreppet ”oförutsebara omständigheter” i den mening som avses i artikel 206.1 i tullkodexen slagit fast att det begreppet, i likhet med begreppet ”force majeure”, innefattar ett objektivt rekvisit, avseende onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den berörda aktören, och ett subjektivt rekvisit, avseende aktörens skyldighet att skydda sig mot följderna av den aktuella händelsen genom att vidta lämpliga åtgärder, utan att för den skull behöva göra överdrivna uppoffringar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2017, Latvijas Dzelzceļš, C‑154/16, EU:C:2017:392, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
51 Enligt artikel 206.1 i tullkodexen ska – utan hinder av artikel 204.1 a i tullkodexen – ingen tullskuld vid import anses uppkomma i fråga om en viss vara, om den berörda personen visar att underlåtenheten att uppfylla de förpliktelser som följer av användningen av det tullförfarande som varan har hänförts till beror på att varorna blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade på grund av varans egen beskaffenhet eller på grund av oförutsebara omständigheter eller force majeure (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2017, Latvijas Dzelzceļš, C‑154/16, EU:C:2017:392, punkt 58).
52 EU-domstolen har funnit att den omständigheten att det i artikel 206.1 i tullkodexen föreskrivs ett undantag från huvudregeln i artikel 204.1 a i tullkodexen – enligt vilken en tullskuld uppkommer vid underlåtenhet att uppfylla de förpliktelser som följer av användningen av det tullförfarande som en vara har hänförts till ger upphov till – medför ett krav på att göra en restriktiv tolkning av begreppen ”force majeure” och ”oförutsebara omständigheter”, i den mening som avses i artikel 206.1 i tullkodexen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2017, Latvijas Dzelzceļš, C‑154/16, EU:C:2017:392, punkt 62).
53 Vad gäller det nu aktuella fallet kan det konstateras att artikel 7.4 första stycket i direktiv 2008/118 och artikel 206.1 i tullkodexen är formulerade i liknande ordalag och att det genom den förstnämnda bestämmelsen, precis som genom den sistnämnda, införs ett undantag från huvudregeln att punktskatten på varor som har blivit förstörda eller gått förlorade fortfarande ska tas ut.
54 Vid sådana förhållanden, och med hänsyn till likheterna mellan tullar och punktskatter, finner EU-domstolen att målet att säkerställa en enhetlig tolkning av unionsrätten kräver att begreppet ”oförutsebara omständigheter”, i den mening som avses i artikel 7.4 första stycket i direktiv 2008/118, ges samma räckvidd som den som domstolen har slagit fast med avseende på artikel 206.1 i tullkodexen (se punkt 50 ovan) (se, analogt, dom av den 29 april 2010, Dansk Transport og Logistik, C‑230/08, EU:C:2010:231, punkt 84).
55 Av det ovan anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 7.4 i direktiv 2008/118 ska tolkas på så sätt att begreppet ”oförutsebara omständigheter” i den bestämmelsens mening, i likhet med begreppet ”force majeure”, ska förstås så, att det syftar på onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den som åberopar begreppet, vars följder inte skulle ha kunnat undvikas, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg.
Den andra frågan
56 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7.4 i direktiv 2008/118 ska tolkas på så sätt att under omständigheter som medfört att punktskattepliktiga varor har blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade, så kräver ett erkännande av att det föreligger ”oförutsebara omständigheter”, i den bestämmelsens mening, att det står klart att den berörda aktören har visat tillräcklig omsorg för att undvika den skadevållande händelsen.
57 EU-domstolen gör följande bedömning. Såsom framgår av svaret på den första frågan innefattar begreppet ”oförutsebara omständigheter”, i den mening som avses i artikel 7.4 i direktiv 2008/118, både ett subjektivt rekvisit, avseende den berörda aktörens skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att skydda sig mot följderna av den aktuella händelsen, utan att för den skull behöva göra överdrivna uppoffringar, och ett objektivt rekvisit, avseende onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den berörda aktören.
58 För att det ska anses föreligga oförutsebara omständigheter i bestämmelsens mening krävs följaktligen inte bara att den berörda aktören har visat den omsorg som normalt krävs inom den aktuella verksamheten för att skydda sig mot en sådan risk, vilket förutsätter ett kontinuerligt aktivt agerande med inriktning på identifiering och värdering av potentiella risker, liksom förmåga att vidta lämpliga och effektiva åtgärder för att förebygga att sådana risker inträffar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2007, Société Pipeline Méditerranée et Rhône, C‑314/06, EU:C:2007:817, punkt 37), utan även att uppkomsten av risken beror på onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den berörda aktören
59 Det nu sagda innebär följande. I fall där de omständigheter som medfört att de punktskattepliktiga varorna blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade faller inom den godkände upplagshavarens ansvarsområde, är villkoret att det ska föreligga omständigheter utan samband med den berörda aktören inte uppfyllt, och därmed inte heller det objektiva rekvisitet för oförutsebara omständigheter, vilket således innebär att det då inte kan anses föreligga sådana omständigheter.
60 I det nu aktuella fallet är det fråga om att en punktskattepliktig flytande vara oåterkalleligen har gått förlorad på grund av ett läckage, som i sin tur orsakats av att en anställd glömt att stänga ventilen i en tank efter att nämnda vara överförts till denna. En sådan förlust av en punktskattepliktig vara kan inte anses utgöra en onormal omständighet eller en omständighet utan samband med den berörda aktören, vars verksamhet består i denaturering av etylalkohol. En sådan förlust måste tvärtom anses falla inom den berörda aktörens ansvarsområde och anses bero på att denne underlåtit att visa den omsorg som normalt krävs inom den aktuella verksamheten, vilket innebär att varken det objektiva eller det subjektiva rekvisitet för begreppet ”oförutsebara omständigheter”, i den mening som avses i artikel 7.4 i direktiv 2008/118, under sådana omständigheter är uppfyllt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2017, Latvijas Dzelzceļš, C‑154/16, EU:C:2017:392, punkt 63).
61 Av det ovan anförda följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 7.4 i direktiv 2008/118 ska tolkas på så sätt att erkännande av att det föreligger ”oförutsebara omständigheter” kräver dels att den omständigheten att de punktskattepliktiga varorna blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade beror på onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den berörda aktören, vilket är uteslutet om nämnda omständigheter faller inom aktörens ansvarsområde, dels att den berörda aktören har iakttagit den omsorg som normalt krävs inom den aktuella verksamheten för att skydda sig mot följderna av en sådan händelse.
Den tredje frågan
62 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7.4 i direktiv 2008/118 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt enligt vilken omständigheter som utgör ringa oaktsamhet, och som kan tillskrivas den som är betalningsskyldig för punktskatten, ska likställas med oförutsebara omständigheter och force majeure.
63 EU-domstolen gör följande bedömning. Såsom framgår av svaren på den första och den andra frågan kännetecknas begreppet ”oförutsebara omständigheter”, i den mening som avses i denna bestämmelse, av att det föreligger onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den berörda aktören, vars följder inte skulle ha kunnat undvikas, även om aktören hade visat den omsorg som normalt krävs inom den aktuella verksamheten.
64 Det kan här konstateras att en oaktsamhet, även ringa oaktsamhet, som en anställd hos den berörda aktören har gjort sig skyldig till faller inom aktörens ansvarsområde och utgör en underlåtenhet från dennes sida att visa den omsorg som normalt krävs inom den aktuella verksamheten. Vid sådan oaktsamhet kan det således inte anses vara fråga om oförutsebara omständigheter, i den mening som avses i artikel 7.4 i direktiv 2008/118.
65 Denna bestämmelse innehåller en uttömmande uppräkning av de fall där den omständigheten att punktskattepliktiga varor har blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade inte ska anses utgöra ett frisläppande för konsumtion, vilket därigenom utgör hinder för att punktskatt tas ut. Det första fallet är att varorna har blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade på grund av varans egen beskaffenhet. Det andra fallet är att varorna har blivit förstörda eller gått förlorade på grund av oförutsebara omständigheter eller force majeure. Det tredje fallet är att varorna har blivit förstörda eller gått förlorade som en följd av de behöriga nationella myndigheternas medgivande.
66 EU-domstolen finner dock att det är uppenbart att en ringa oaktsamhet som en anställd hos den berörda aktören har gjort sig skyldig till inte omfattas av det första och det andra fallet och, i princip, inte heller av det tredje fallet.
67 Såsom anförts ovan i punkt 47 ska artikel 7.4 i direktiv 2008/118 tolkas restriktivt, eftersom den utgör ett undantag från huvudregeln att punktskatten på varor som har blivit förstörda eller gått förlorade i princip fortfarande ska tas ut.
68 Det följer av punkterna 65–67 ovan att denna bestämmelse inte kan tolkas på så sätt att medlemsstaterna skulle ha rätt att föreskriva undantag från nämnda huvudregel som avser andra fall än de som räknas upp i artikel 7.4 i direktivet, i synnerhet inte det fallet att den punktskattepliktiga varan har blivit förstörd eller gått förlorad på grund av en ringa oaktsamhet som en anställd hos den berörda aktören har gjort sig skyldig till.
69 En annan tolkning skulle dessutom kunna undergräva det i skäl 8 i direktiv 2008/118 angivna målet att skapa enhetliga villkor för uttag av punktskatt i samtliga medlemsstater för att säkerställa att den inre marknaden fungerar väl.
70 I fall där omständigheter som utgör ringa oaktsamhet har medfört att den punktskattepliktiga varan blivit fullständigt förstörd eller oåterkalleligen gått förlorad, och där nämnda omständigheter har inträffat i samband med en denatureringsprocess som de behöriga nationella myndigheterna gett sitt medgivande till på förhand, gäller dock att den omständigheten att varan blivit förstörd eller gått förlorad på nyss angivet sätt ska anses ha inträffat som en följd av ett medgivande från de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten och därmed inte ska anses utgöra ett frisläppande för konsumtion. Detta gäller under förutsättning bland annat att det på ett tillfredsställande sätt har visats för de behöriga nationella myndigheterna att varan har förstörts fullständigt eller oåterkalleligen gått förlorad, i enlighet med artikel 7.4 tredje stycket i direktiv 2008/118.
71 I detta avseende framgår det för det första av artikel 7.4 andra stycket i direktivet att ska en vara anses ha blivit fullständigt förstörd eller oåterkalleligen ha gått förlorad om den har gjorts oanvändbar som punktskattepliktig vara.
72 För det andra framgår det av artikel 27.1 a i direktiv 92/83 att denaturerad alkohol i princip är befriad från punktskatt.
73 Alkohol som genomgått en denatureringsprocess ska således anses vara ”oanvändbar som punktskattepliktig vara”, i den mening som avses i artikel 7.4 andra stycket 2 i direktiv 2008/118, vilket i sin tur innebär att en sådan process ska anses medföra att varan blir fullständigt förstörd.
74 Det nu sagda innebär följande. I fall där omständigheter som utgör ringa oaktsamhet har medfört att den punktskattepliktiga varan blivit fullständigt förstörd eller oåterkalleligen gått förlorad, och där nämnda omständigheter har inträffat i samband med en denatureringsprocess som de behöriga nationella myndigheterna gett sitt medgivande till på förhand, gäller dock att den omständigheten att varan blivit förstörd eller gått förlorad på nyss angivet sätt ska anses ha inträffat som en följd av ett medgivande från de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten och ska därmed inte anses utgöra ett frisläppande för konsumtion i den mening som avses i artikel 7 i direktiv 2008/118.
75 Av det ovan anförda följer att den tredje frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 7.4 i direktiv 2008/118 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt enligt vilken omständigheter som utgör ringa oaktsamhet, och som kan tillskrivas den som är betalningsskyldig för punktskatten, i samtliga fall ska likställas med oförutsebara omständigheter och force majeure. I fall där omständigheter som utgör ringa oaktsamhet har medfört att den punktskattepliktiga varan blivit fullständigt förstörd eller oåterkalleligen gått förlorad, och där nämnda omständigheter har inträffat i samband med en denatureringsprocess som de behöriga nationella myndigheterna gett sitt medgivande till på förhand, gäller dock att den omständigheten att varan blivit förstörd eller gått förlorad på nyss angivet sätt ska anses ha inträffat som en följd av ett medgivande från de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten och ska därmed inte anses utgöra ett frisläppande för konsumtion i den mening som avses i artikel 7 i direktiv 2008/118.
Den fjärde frågan
76 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7.4 i direktiv 2008/118 ska tolkas på så sätt att uttrycket ”som en följd av de behöriga [nationella] myndigheternas medgivande” i bestämmelsens första stycke ska förstås så, att det ger medlemsstaterna rätt att generellt föreskriva att det inte ska anses vara fråga om ett frisläppande för konsumtion i fall där punktskattepliktiga varor som hänförts till ett uppskovsförfarande blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade till följd av ringa oaktsamhet.
77 EU-domstolen gör följande bedömning. Såsom anförts ovan gäller vid tolkningen av en unionsbestämmelse att hänsyn ska tas till ordalydelsen och sammanhanget samt till de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.
78 Vad först gäller ordalydelsen i artikel 7.4 första stycket i direktiv 2008/118 ska det påpekas att uttrycket ”som en följd av de behöriga [nationella] myndigheternas medgivande” syftar på nämnda myndigheters möjlighet att genom förvaltningsbeslut bevilja tillstånd i enskilda fall och inte på en möjlighet för den nationella lagstiftaren att genom lagstiftning införa andra allmänna kategorier av fall – utöver de i artikel 7.4 i direktiv 2008/118 angivna – som alltid ska anses innebära att det inte skett ett frisläppande för konsumtion, och att punktskatt därmed inte ska tas ut.
79 Vad därefter gäller det sammanhang i vilket artikel 7.4 i direktiv 2008/118 ingår ska följande påpekas. Såsom anförts ovan i punkterna 47 och 67 ska denna bestämmelse ges en restriktiv tolkning och den kan därför inte tolkas på så sätt att medlemsstaterna har möjlighet att genom lagstiftning införa andra fall – utöver de som är uttömmande angivna i artikel 7.4 i direktiv 2008/118 – som alltid ska anses innebära att det inte skett ett frisläppande för konsumtion, och att punktskatt därmed inte ska tas ut.
80 Slutligen ska det påpekas att den nu angivna tolkningen vinner stöd av de mål som eftersträvas med direktiv 2008/118. Såsom framgår av skäl 8 syftar direktivet bland annat till att skapa enhetliga villkor för uttag av punktskatt i medlemsstaterna för att säkerställa att den inre marknaden fungerar väl.
81 Av det ovan anförda följer att den fjärde frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 7.4 i direktiv 2008/118 ska tolkas på så sätt att uttrycket ”som en följd av de behöriga [nationella] myndigheternas medgivande” i bestämmelsens första stycke inte kan förstås så, att det ger medlemsstaterna rätt att generellt föreskriva att det inte ska anses vara fråga om ett frisläppande för konsumtion i fall där punktskattepliktiga varor som hänförts till ett uppskovsförfarande blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade till följd av ringa oaktsamhet.
Rättegångskostnader
82 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1) Artikel 7.4 i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG
ska tolkas på följande sätt:
Begreppet ”oförutsebara omständigheter” i den bestämmelsens mening ska, i likhet med begreppet ”force majeure”, förstås så, att det syftar på onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den som åberopar begreppet, vars följder inte skulle ha kunnat undvikas, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg.
2) Artikel 7.4 i direktiv 2008/118
ska tolkas på följande sätt:
Ett erkännande av att det föreligger ”oförutsebara omständigheter” kräver dels att den omständigheten att de punktskattepliktiga varorna blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade beror på onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den berörda aktören, vilket är uteslutet om nämnda omständigheter faller inom aktörens ansvarsområde, dels att den berörda aktören har iakttagit den omsorg som normalt krävs inom den aktuella verksamheten för att skydda sig mot följderna av en sådan händelse.
3) Artikel 7.4 i direktiv 2008/118
ska tolkas på följande sätt:
Den utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt enligt vilken omständigheter som utgör ringa oaktsamhet, och som kan tillskrivas den som är betalningsskyldig för punktskatten, i samtliga fall ska likställas med oförutsebara omständigheter och force majeure. I fall där omständigheter som utgör ringa oaktsamhet har medfört att den punktskattepliktiga varan blivit fullständigt förstörd eller oåterkalleligen gått förlorad, och där nämnda omständigheter har inträffat i samband med en denatureringsprocess som de behöriga nationella myndigheterna gett sitt medgivande till på förhand, gäller dock att den omständigheten att varan blivit förstörd eller gått förlorad på nyss angivet sätt ska anses ha inträffat som en följd av ett medgivande från de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten och ska därmed inte anses utgöra ett frisläppande för konsumtion i den mening som avses i artikel 7 i direktiv 2008/118.
4) Artikel 7.4 i direktiv 2008/118
ska tolkas på följande sätt:
Uttrycket ”som en följd av de behöriga [nationella] myndigheternas medgivande” i bestämmelsens första stycke kan inte förstås så, att det ger medlemsstaterna rätt att generellt föreskriva att det inte ska anses vara fråga om ett frisläppande för konsumtion i fall där punktskattepliktiga varor som hänförts till ett uppskovsförfarande blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade till följd av ringa oaktsamhet.
Underskrifter