Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
LAILA MEDINA
föredraget den 18 april 2024(1)
Mål C-760/22
FP,
QV,
IN,
YL,
VD,
JF,
OL
ytterligare deltagare i rättegången:
Sofiyska gradska prokuratura
(begäran om förhandsavgörande från Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien))
”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artiklarna 47 och 48 – Direktiv (EU) 2016/343 – Rätt att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden – Deltagande i rättegången på distans via videokonferens under covid-19-pandemin – Skyldighet att närvara vid rättegången”
I. Inledning
1. Digitaliseringen av rättsväsendet får viktiga följder för de grundläggande processuella rättigheterna i straffrättsliga förfaranden, framför allt för rätten att närvara vid sin egen rättegång och respekten för rätten till försvar. Behovet av att säkerställa kontinuiteten i rättskipningen under covid-19-pandemin och det allmänna intresset av att skydda folkhälsan ledde till att medlemsstater och länder runt om i världen antingen införde användning av videokonferenser i sina system för straffrättsliga förfaranden eller ökade och generaliserade deras användning.(2) De nya utmaningarna i samband med ”svarande på distans”(3) ger upphov till delikata frågor om att hitta rätt balans mellan utövandet av grundläggande processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden och användningen av digitala lösningar för en effektiv rättskipning.
2. I unionsrätten fastställer artikel 8.1 i direktiv (EU) 2016/343(4) den processuella rätten för misstänkta och tilltalade att närvara vid rättegången, vilket utgör en väsentlig del av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång i enlighet med artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Målet vid den nationella domstolen ger upphov till frågan om den bestämmelsen utgör hinder för ett beslut som har fattats av en brottmålsdomstol om att tillåta en tilltalad att delta i rättegången via videokonferens, trots att det saknas en specifik rättslig grund i nationell rätt som föreskriver ett sådant deltagande. Målet ger således EU-domstolen möjlighet att för första gången tolka rätten att närvara vid rättegången inom ramen för användning av videokonferensteknik eller annan teknik för distanskommunikation.
II. Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2016/343
3. Skälen 9, 33, 35 och 48 i direktiv 2016/343 har följande lydelse:
”(9) Syftet med detta direktiv är att stärka rätten till en rättvis rättegång i straffrättsliga förfaranden genom att föreskriva gemensamma minimiregler avseende vissa aspekter av oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången.
…
(33) Rätten till en rättvis rättegång är en av grundprinciperna i ett demokratiskt samhälle. Rätten för misstänkta och tilltalade att närvara vid rättegången bygger på denna rättighet och bör säkerställas i hela unionen.
…
(35) Misstänktas och tilltalades rätt att vara närvarande vid rättegången är inte absolut. På vissa villkor bör misstänkta och tilltalade uttryckligen eller genom tyst medgivande, men på ett otvetydigt sätt, kunna avstå från denna rätt.
…
(48) Eftersom detta direktiv fastställer minimiregler bör medlemsstaterna kunna utvidga de rättigheter som fastställs i detta direktiv för att föreskriva en högre skyddsnivå. Den skyddsnivå som medlemsstaterna tillhandahåller bör aldrig understiga de normer som anges i stadgan och [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen)], såsom dessa tolkas av domstolen och Europadomstolen.”
4. Artikel 1 i direktiv 2016/343, med rubriken ”Syfte”, har följande lydelse:
”I detta direktiv fastställs gemensamma minimiregler för följande:
…
b) Rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden.”
5. I artikel 8 i direktivet, med rubriken ”Rätt att närvara vid rättegången”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:
”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt att närvara vid sin egen rättegång.
2. Medlemsstaterna får föreskriva att en rättegång som kan leda till ett avgörande om en misstänkts eller tilltalads skuld eller oskuld får hållas i dennes utevaro, om
a) den misstänkte eller tilltalade i rätt tid har underrättats om rättegången och konsekvenserna av utevaro, eller om
b) den misstänkte eller tilltalade, efter att ha blivit underrättad om rättegången, företräds av en försvarare med fullmakt som utsetts av antingen den misstänkte eller tilltalade eller av staten.”
Bulgarisk rätt
6. I artikel 6a.2 i Zakon za merkite i deystviyata po vreme na izvanrednoto polozhenie, obyaveno s reshenie na Narodnoto sabranie ot 13.03.2020 i za preodolyavane na posleditsite (lag om åtgärder och insatser under det undantagstillstånd som införts genom beslut av nationalförsamlingen den 13 mars 2020 och om hantering av dess effekter) (nedan kallad lagen om åtgärder under undantagstillståndet), som gällde fram till den 31 maj 2022, föreskrevs följande:
”Under undantagstillståndet, närmare bestämt det epidemiska nödläget, och två månader efter det att undantagstillståndet har upphört får offentliga domstolsförhandlingar … hållas på distans om parternas omedelbara och virtuella deltagande i rättegången eller förfarandet säkerställs. Det ska upprättas ett protokoll över de domstolsförhandlingar som hålls, som ska offentliggöras utan dröjsmål, och anteckningarna från domstolsförhandlingen ska bevaras till dess att tidsfristen för rättelse och komplettering av protokollet löper ut, såvida inte något annat föreskrivs i rättegångsbalken. Domstolen ska … underrätta parterna om domstolsförhandlingen ska genomföras på distans.”
7. I artikel 55 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen) (nedan kallad NPK) föreskrivs följande:
”Den tilltalade har följande rättigheter: … Rätt att delta i brottmålsförfarandet.”
8. Artikel 269 NPK har följande lydelse:
”1) Den tilltalade måste närvara vid rättegången när han eller hon är åtalad för ett allvarligt brott.
2) Domstolen kan besluta att den tilltalade även ska inställa sig i mål där hans eller hennes närvaro inte är obligatorisk, om detta är nödvändigt för att fastställa den objektiva sanningen.
3) När det inte hindrar att den objektiva sanningen fastställs får målet prövas i den tilltalades utevaro, om
1. den tilltalade inte befinner sig på den adress som han eller hon har angett eller har ändrat denna adress utan att underrätta behörig myndighet om detta,
2. den tilltalades hemvist i Bulgarien inte är känd och inte har kunnat fastställas genom en grundlig eftersökning,
3. den tilltalade har kallats i vederbörlig ordning, och inte har angett några giltiga skäl som motiverar hans eller hennes utevaro och förfarandet som föreskrivs i artikel 247c.1 NPK har följts,
4. vederbörande befinner sig utanför Republiken Bulgarien och
a) vederbörandes hemvist är okänd,
b) vederbörande kan inte kallas av andra skäl,
c) vederbörande har kallats i vederbörlig ordning och har inte angett några giltiga skäl för sin utevaro.”
9. Artikel 115.2 NPK har följande lydelse:
”Den tilltalade får inte höras av en ställföreträdande domare eller via videokonferens, såvida den tilltalade inte befinner sig utomlands och ett sådant hörande inte utgör hinder för att fastställa den objektiva sanningen.”
10. Artikel 474.1 NPK har följande lydelse:
”En rättslig myndighet från en annan stat får genomföra förhör av en person som är vittne eller sakkunnig i ett brottmål och som befinner sig i Republiken Bulgarien genom video- eller telefonkonferens, eller ett förhör med deltagande av den tilltalade, endast om detta inte strider mot de grundläggande principerna i den bulgariska rättsordningen. Förhör genom videokonferens med deltagande av en tilltalad får endast äga rum med hans eller hennes samtycke och efter det att de berörda bulgariska rättsliga myndigheterna och de rättsliga myndigheterna i den andra staten har kommit överens om hur videokonferensen ska genomföras.”
III. Kortfattad redogörelse för de faktiska omständigheterna och förfarandet i det nationella målet
11. FP står åtalad för medlemskap i en kriminell organisation i syfte att berika sig och i samförstånd begå skattebrott enligt artikel 255 i Nakazatelen kodeks (strafflagen) (nedan kallad NK). Detta är ett allvarligt brott enligt NK.
12. FP har en bemyndigad försvarare sedan förfarandet inleddes.
13. FP förklarades skyldig genom dom av den 11 april 2019 från den tidigare Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) och dömdes till sex månaders villkorligt fängelse med tre års prövotid. Denna dom upphävdes efter överklagande. Målet återförvisades för förnyad prövning till en annan avdelning vid den tidigare Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen), en avdelning som numera finns vid Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) vilken är den hänskjutande domstolen. Den förnyade prövningen av målet inleddes den 30 juni 2021.
14. Vid den förberedande förhandlingen den 12 oktober 2021 bad FP att få delta i förfarandet på distans via en online-kommunikationslänk med bild och ljud, eftersom han bodde och arbetade i Förenade kungariket. Han uppgav att han hade tagit del av alla handlingar i målet och att hans rättigheter inte skulle kränkas genom att delta på distans.
15. FP:s advokat var fysiskt närvarande i rättssalen och uppgav att eventuellt nytt material kunde översändas till FP elektroniskt så att han kunde ta del av det i god tid. FP:s advokat uppgav också att han kunde överlägga med sin klient via en separat anslutning som kunde upprättas utanför rättssalen och genom att avbryta videoöverföringen.
16. Den hänskjutande domstolen tillät FP att delta på distans i förhandlingen den 12 oktober 2021 med stöd av artikel 6a.2 i lagen om åtgärder under undantagstillståndet, i enlighet med de garantier och villkor som fastställdes av domstolen. Under de följande förhandlingarna, med undantag för den som ägde rum den 28 februari 2022, vid vilken FP var fysiskt närvarande, deltog han via videokonferens.
17. Inför förhandlingen som var planerad till den 13 juni 2022 önskade FP fortsätta att delta i förfarandet på distans. Den hänskjutande domstolen var dock osäker på om denna möjlighet fortfarande fanns kvar enligt bulgarisk lagstiftning, eftersom artikel 6a.2 i lagen om åtgärder under undantagstillståndet hade upphört att gälla den 31 maj 2022. Den hänskjutande domstolen konstaterar att NPK inte ger tilltalade möjlighet att delta i rättsliga förfaranden via videokonferens förutom i vissa specifika fall, varav inte något är tillämpligt på det nu aktuella förfarandet. Enligt den hänskjutande domstolen är videokonferenser dock inte uttryckligen förbjudna enligt bulgarisk lagstiftning.
18. Mot bakgrund av att det saknas en specifik rättslig grund föreslog FP:s försvarare att hans klient kunde delta i förhandlingen på distans och betraktas som frånvarande.
19. Den hänskjutande domstolen godtog inte förslaget att betrakta FP som frånvarande. Den ansåg att även om FP inte var fysiskt närvarande i rättssalen kunde han delta i rättegången på ett effektivt vis.
20. I avsaknad av en rättslig grund i nationell rätt som medger användning av videokonferenser ansåg den hänskjutande domstolen det vara nödvändigt att pröva om det är förenligt med direktiv 2016/343 att ge den tilltalade möjlighet att bestämma hur han vill fullgöra sin skyldighet att delta i det straffrättsliga förfarandet. Den hänskjutande domstolen hyser i detta avseende tvivel om FP bör betraktas som närvarande, i och med att hans rättigheter inte har åsidosatts och alla åtgärder har vidtagits för att det inte ska finnas någon väsentlig skillnad mellan hans fysiska närvaro i rättssalen och hans deltagande i förfarandet genom en online-anslutning.
21. Mot bakgrund av dessa överväganden har Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Åsidosätts den tilltalades rätt att närvara vid rättegången enligt artikel 8.1 jämförd med skälen 33 och 44 i direktiv 2016/343, om den tilltalade på hans eller hennes uttryckliga begäran deltar i domstolsförhandlingen i brottmålet via en online-anslutning, när den tilltalade försvaras av en advokat som han eller hon har bemyndigat och som är närvarande i rättssalen, och när anslutningen gör det möjligt för den tilltalade att följa förhandlingens gång, att åberopa bevis och ta del av bevis, och den tilltalade kan höras utan tekniska hinder och garanteras en ändamålsenlig och konfidentiell kommunikation med sin advokat?”
22. FP, den ungerska och den lettiska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.
IV. Rättslig bedömning
A. Omformulering av tolkningsfrågan
23. Av fast rättspraxis följer att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits.(5)
24. Den hänskjutande domstolens fråga i förevarande mål beror på den omständigheten att även om den tilltalade enligt NPK ska närvara vid det straffrättsliga förfarandet när denne står åtalad för ett allvarligt brott, saknas bestämmelser om möjligheten att delta i förfarandet genom videokonferens. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det finns vissa situationer där onlinedeltagande är möjligt, nämligen under förundersökningen och i andra specifika förfaranden. Dessa situationer är dock inte tillämpliga på målet vid den nationella domstolen.(6)
25. FP, den tilltalade i det nationella målet, tilläts delta i rättegången fram till en viss punkt i förfarandet, under den tid som lagen om åtgärder under undantagstillståndet var tillämplig. När den lagen upphörde att gälla, och i avsaknad av andra lagbestämmelser som föreskriver onlinedeltagande i förhandlingen, begärde FP att få fortsätta att delta i rättegången på distans, samtidigt som han betraktades som frånvarande. Den hänskjutande domstolen beviljade inte denna begäran, eftersom den ansåg att det vore inkonsekvent att betrakta FP som frånvarande när FP faktiskt deltog i förfarandet. Den hänskjutande domstolen ansåg att den kunde låta FP avgöra hur han skulle fullgöra sin skyldighet att närvara vid det straffrättsliga förfarandet (enligt artikel 269.1 NPK) och ge honom möjlighet att delta online, förutsatt att detta innebar att han deltog fullt ut i förfarandet. Den hänskjutande domstolen hyser dock tvivel om huruvida detta beslut är förenligt med artikel 8.1 i direktiv 2016/343.
26. Mot bakgrund av ovanstående ställer den hänskjutande domstolen i huvudsak frågan om artikel 8.1 i direktiv 2016/343 ska tolkas som så, att den utgör hinder för att en brottmålsdomstol ger en tilltalad, som enligt nationell rätt är skyldig att närvara vid rättegången, möjlighet att delta i förfarandet via videokonferens, trots avsaknad av en uttrycklig bestämmelse i nationell rätt som tillåter ett sådant deltagande.
B. Allmänna principer om tilltalades rätt att närvara vid rättegången
27. I artikel 8.1 i direktiv 2016/343 anges att medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt att närvara vid sin egen rättegång.
28. De allmänna principerna om utövandet av rätten att närvara vid sin egen rättegång har fastställts i EU-domstolens rättspraxis till följd av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen).
29. Mer specifikt har EU-domstolen erinrat om att enligt skäl 47 i direktiv 2016/343 garanterar direktivet de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan och i Europakonventionen, inbegripet rätten till en rättvis rättegång, oskuldspresumtionen och rätten till försvar.(7)
30. Såsom framgår av skäl 33 i direktivet bygger rätten för misstänkta och tilltalade att närvara vid rättegången på rätten till en rättvis rättegång, vilken stadfästs i artikel 6 i Europakonventionen, som – såsom preciseras i förklaringarna avseende stadgan – motsvaras av artikel 47 andra och tredje styckena och artikel 48 i stadgan. EU-domstolen måste därför säkerställa att dess tolkning av dessa bestämmelser garanterar en skyddsnivå som tar hänsyn till skyddsnivån enligt artikel 6 i Europakonventionen, såsom den har tolkats av Europadomstolen.(8)
31. Det framgår av praxis från Europadomstolen att en tilltalads inställelse är av avgörande betydelse för en rättvis rättegång i brottmål, och att skyldigheten att garantera den tilltalade rätten att närvara vid förhandlingen i detta sammanhang är en av de väsentliga beståndsdelarna i artikel 6 i Europakonventionen.(9)
32. Enligt rättspraxis från Europadomstolen ger artikel 6.3 c i Europakonventionen dessutom var och en som blivit anklagad för brott rätt att ”försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde”, men det anges inte närmare hur denna rätt ska utövas. Europadomstolen har således bekräftat att Europakonventionen ”låter de konventionsslutande staterna välja hur [denna rättighet] ska säkerställas i deras rättssystem, och det ankommer endast på domstolen att förvissa sig om att den valda metoden uppfyller kraven på en rättvis rättegång”.(10)
33. Europadomstolen har i detta sammanhang betonat att rätten för den tilltalade att delta i förhandlingen, med beaktande av rätten till försvar som bland annat garanteras genom artikel 6.3 c i Europakonventionen, innebär att den tilltalade har rätt att faktiskt delta i sin egen rättegång.(11) Detta inbegriper i regel inte bara hans eller hennes rätt att närvara, utan också att höra och följa förfarandet.(12)
34. På grundval av dessa överväganden har EU-domstolen konstaterat att en tilltalads rätt att närvara vid sin egen rättegång, vilken stadfästs i artikel 8.1 i direktiv 2016/343, ska säkerställas på ett sådant sätt att den kan utövas under domstolsförfarandet i ett brottmål så att kraven på en rättvis rättegång uppfylls. Denna rätt är således inte begränsad till att endast säkerställa att den tilltalade närvarar vid förhandlingar som hålls inom ramen för rättegången mot denne, utan kräver att den tilltalade faktiskt kan delta i rättegången och i detta syfte utöva rätten till försvar.(13)
C. Användning av videokonferenser i straffrättsliga förfaranden enligt rättspraxis från Europadomstolen
35. Europadomstolen har prövat vissa frågor rörande genomförandet av förhandlingar via videokonferens med utgångspunkt i rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Dess rättspraxis innehåller några vägledande principer i detta avseende.(14)
36. Europadomstolen försökte fastställa principer för genomförande av förhandlingar via internet i sin prejudicerande dom Marcello Viola mot Italien.(15) Målet behandlade en påstådd överträdelse av artikel 6 i Europakonventionen med avseende på användning av videokonferenser i straffrättsliga förfaranden i enlighet med italiensk lagstiftning. Denna lagstiftning hade antagits mot bakgrund av kampen mot maffiabrottsligheten. Den gav brottmålsdomstolen möjlighet att besluta att den tilltalade skulle delta i förhandlingarna på distans, för det fall vissa restriktiva villkor i enlighet med lagstiftningen var uppfyllda.
37. I denna dom erinrade Europadomstolen inledningsvis om grundprinciperna med avseende på den stora betydelsen av den tilltalades rätt att närvara vid rättegången och faktiskt delta i densamma.(16)
38. När det gäller tillämpningen av dessa principer på det specifika fallet noterade Europadomstolen därefter att deltagande i förfarandet via videokonferens föreskrevs uttryckligen i italiensk rätt. Det angavs i lagstiftningen i vilka fall som videokonferenser kunde användas, vilken myndighet som var behörig att besluta om dem och vilka tekniska arrangemang som krävdes för att installera en audiovisuell länk. Europadomstolen konstaterade att den italienska författningsdomstolen hade funnit att lagstiftningen var förenlig med (den italienska) konstitutionen och Europakonventionen.
39. Europadomstolen framhöll dessutom att förutsatt att användningen av metoden inte hindras av nationell lagstiftning och internationella instrument på området, är den tillåten för bevisupptagning från vittnen eller experter, möjligen med deltagande av den person mot vilken åtal väckts. I detta sammanhang hänvisade Europadomstolen till flera internationella rättsliga instrument vid sidan av Europakonventionen.(17)
40. Mot bakgrund av ovanstående konstaterade Europadomstolen att ”svarandens deltagande i förfarandet via videokonferens strider som sådant inte mot [Europakonventionen]”. Europadomstolen menade emellertid att det ankommer på domstolen att se till att användningen av en sådan åtgärd i ett givet fall tjänar ett legitimt syfte och att arrangemangen för genomförandet är förenliga med kraven på ett vederbörligt förfarande, såsom fastställs i artikel 6 i Europakonventionen.(18)
41. I det specifika fallet ansåg Europadomstolen att det fanns legitima syften enligt Europakonventionen som motiverade klagandens deltagande i överklagandeförfarandet via videokonferens, nämligen förebyggande av störningar, förebyggande av brottslighet, skydd av vittnen och brottsoffer med avseende på deras rätt till liv, frihet och säkerhet samt uppfyllande av kravet på ”skälig tid” i rättsliga förfaranden.(19) Efter att ha prövat om arrangemangen för förfarandets genomförande respekterade rätten till försvar konstaterade Europadomstolen att rätten till en rättvis rättegång inte hade åsidosatts.
42. I efterföljande rättspraxis gällande användning av videokonferenser i straffrättsliga förfaranden tillämpade Europadomstolen principerna i domen i målet Marcello Viola, för det mesta med utgångspunkt i vilken mån en tilltalad som närvarat via videokonferens har blivit ändamålsenligt rättsligt företrädd.(20) Till exempel i domen som meddelades av den stora avdelningen i målet Sakhnovskiy mot Ryssland(21) bekräftade Europadomstolen att videokonferens som en form av deltagande i förfarandet inte är oförenligt i sig med en rättvis och offentlig förhandling. Det måste dock säkerställas att den tilltalade kan följa förfarandet och att han eller hon kan höras utan tekniska hinder, och att den tilltalade kan överlägga med sin advokat på ett effektivt och konfidentiellt sätt.(22)
43. Europadomstolens rättspraxis gällande användning av videokonferenser rör främst situationer där det är relativt ovanligt att använda sig av videokonferenser och där den tilltalade har klagat på användningen av denna form av deltagande i förfarandet. Det har hittills inte funnits något exempel på den omvända situationen, där den tilltalade gör gällande att avsaknaden av en rättslig ram som medger deltagande i rättegången på distans utgör en kränkning av rätten att närvara vid rättegången.(23)
44. Det är intressant att notera att i målet Dijkhuizen mot Nederländerna hävdade klaganden att hans rätt till en rättvis rättegång hade åsidosatts med anledning av att han hindrades från att närvara vid rättegången både fysiskt och via videokonferens.(24) I detta mål kvarhölls klaganden i ett tredjeland som inte utlämnade personer som hade fängslats misstänkta för att ha begått brott i det tredjelandet till främmande makter. Enligt nederländsk rätt var det möjligt att delta i rättegången via videokonferens, men klaganden vägrade upprepade gånger att delta på det sättet. Han begärde det inte förrän i ett sent skede av förfarandet. Vid den tidpunkten skulle man återigen ha varit tvungen att vilandeförklara målet, för att den nationella domstolen skulle kunna ordna med alla nödvändiga arrangemang. Den nationella domstolen ansåg därför att den tilltalade hade avstått från sin rätt att höras via videokonferens.(25) Europadomstolen fann att det inte hade skett någon kränkning av artikel 6 mot bakgrund av de specifika omständigheterna i målet.
45. Även om det – mot bakgrund av omständigheterna i målet – inte skedde någon kränkning av rätten till en rättvis rättegång är målet Dijkhuizen mot Nederländerna ändå ett relevant exempel. Det visar att det kan finnas situationer där den tilltalade vill närvara vid rättegången via videokonferens. Videokonferenser kan användas som ett verktyg för att underlätta utövandet av rätten att närvara vid rättegången i situationer där det skulle vara väldigt svårt eller omöjligt för den tilltalade att närvara fysiskt vid rättegången.
46. Det är också relevant att notera att Europarådets kommission för effektivisering av rättsväsendet (Cepej) har utfärdat riktlinjer om videokonferenser i rättsliga förfaranden (nedan kallade Cepejs riktlinjer).(26) Cepejs riktlinjer utgörs av en uppsättning viktiga åtgärder som stater och domstolar bör vidta för att se till att användningen av videokonferenser i rättsliga förfaranden inte undergräver rätten till en rättvis rättegång i enlighet med artikel 6 i Europakonventionen. Riktlinjerna innehåller fyra grundprinciper, en uppsättning riktlinjer som är tillämpliga på alla rättsliga förfaranden med särskilt fokus på särdragen i straffrättsliga förfaranden, och en uppsättning riktlinjer om organisatoriska och tekniska frågor i samband med videokonferenser.
47. Principerna i Cepejs riktlinjer understryker vikten av att alltid iaktta rätten till en rättvis rättegång, legalitetsprincipen, rättvisa förfaranden och rätten till försvar. Enligt den första principen i Cepejs riktlinjer gäller alla garantier för en rättvis rättegång enligt Europakonventionen för förhandlingar på distans i alla rättsliga förfaranden. Den andra principen anger att ”staterna bör inrätta en rättslig ram som ger en tydlig grund så att domstolarna kan hålla förhandlingar på distans i rättsliga förfaranden”. Enligt den tredje principen ”ankommer det på domstolen att inom den tillämpliga rättsliga ramen bestämma om en viss förhandling bör hållas på distans, i syfte att säkerställa att förfarandet går rättvist till”. Slutligen bör domstolen, enligt den fjärde principen, ”skydda en parts rätt att effektivt biträdas av en advokat i alla rättsliga förfaranden, inbegripet konfidentialiteten i deras kommunikation”.
48. Med särskild hänsyn till straffrättsliga förfaranden anges i Cepejs riktlinjer att under omständigheter där det ”enligt lagstiftningen inte krävs ett fritt och informerat samtycke från svaranden, bör domstolens beslut om hans eller hennes deltagande i förhandlingen på distans tjäna ett legitimt syfte”. I riktlinjerna framhålls också betydelsen av att skydda svarandens faktiska deltagande och dennes rätt till ett juridiskt ombud.
49. Det följer av Europadomstolens rättspraxis och Cepejs riktlinjer att deltagande på distans i en rättegång kan vara förenligt med Europakonventionen, under förutsättning att alla garantier för en rättvis rättegång tillämpas. Förenligheten hos deltagande på distans med rätten till en rättvis rättegång måste prövas i förhållande till den specifika rättsliga ram som är tillämplig, liksom de villkor och arrangemang som anges däri, vilka användningen av videokonferenser är föremål för.
D. Användning av videokonferenser i straffrättsliga förfaranden enligt unionslagstiftningen
50. Användningen av videokonferenser i nationella straffrättsliga förfaranden är inte harmoniserad på EU-nivå. Harmoniseringen av bestämmelser om användning av videokonferenser avser endast gränsöverskridande situationer som omfattas av särskild unionslagstiftning.(27) Den senaste utvecklingen i detta avseende är antagandet av förordning (EU) 2023/2844.(28)
51. Tillämpningen av förordning 2023/2844 påverkar inte utövandet av processuella rättigheter med stöd av stadgan och unionsrätten, såsom direktiven om processuella rättigheter, däribland direktiv 2016/343, och de påverkar inte rätten att närvara vid rättegången.(29) Bestämmelserna i förordningen om användning av videokonferenser vid förhandlingar i samband med förfaranden för rättsligt samarbete i frågor på straffrättens område är dessutom inte tillämpliga på förhandlingar via videokonferens för att ta upp bevis eller hålla en rättegång som kan leda till ett avgörande om huruvida en misstänkt eller en åtalad person är skyldig eller inte.(30)
52. I den mån förordning 2023/2844 inte är tillämplig i det nationella målet är det inte nödvändigt att studera dess bestämmelser närmare. Det räcker att konstatera att för att skydda rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar måste den åtalade eller dömda personen ge sitt samtycke till användningen av videokonferensteknik eller annan teknik för distanskommunikation för en förhandling i samband med förfaranden för rättsligt samarbete i frågor på straffrättens område som omfattas av förordning 2023/2844.(31) De särskilda omständigheterna i målet måste dessutom motivera användningen av sådan teknik. Förordningen innehåller också särskilda bestämmelser för att se till att tekniken för distanskommunikation är förenlig med dataskyddsprinciperna och en hög cybersäkerhetsnivå.(32)
E. Huruvida artikel 8.1 i direktiv 2016/343 medger deltagande i rättegången via videokonferens
53. Denna del av analysen kommer att fördjupa sig i frågan om medlemsstaterna kan fastställa att rätten att ”närvara” vid rättegången, i enlighet med artikel 8.1 i direktiv 2016/343, kan utövas genom videokonferens, framför allt om sådan närvaro uttryckligen har begärts av den tilltalade och omständigheterna är sådana att hans eller hennes deltagande är ändamålsenligt.
54. Enligt den rättspraxis som det hänvisas till ovan(33) måste EU-domstolen säkerställa att dess tolkning av artikel 8.1 i direktiv 2016/343 garanterar en skyddsnivå som tar hänsyn till skyddsnivån enligt artikel 6 i Europakonventionen, såsom den har tolkats av Europadomstolen.
55. Det framgår av lydelsen i artikel 8.1 i direktiv 2016/343 att medlemsstaterna ska tillåta misstänkta och tilltalade att vara närvarande vid rättegången.(34)
56. I domen i målet HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet) tolkade domstolen den bestämmelsen mot bakgrund av frågeställningen huruvida medlemsstaterna har möjlighet att göra sådan närvaro obligatorisk. I detta avseende slog domstolen fast att artikel 8 i direktiv 2016/343 begränsar sig till att föreskriva och ange ramarna för misstänktas och tilltalades rätt att närvara vid rättegången samt undantagen från denna rätt, dock utan att ålägga eller förbjuda medlemsstaterna att införa en skyldighet för misstänkta eller tilltalade att närvara vid rättegången.(35)
57. I detta sammanhang erinrade domstolen om att det följer av artikel 1 i direktivet att syftet med direktivet är att fastställa gemensamma minimiregler för vissa aspekter av oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfaranden och rätten att närvara vid rättegången i samband med dessa förfaranden, och att direktivet inte medför en uttömmande harmonisering av det straffrättsliga förfarandet.(36)
58. Direktiv 2016/343 fastställer, i enlighet med skäl 10 i detta, endast minimiregler om skyddet för misstänktas och tilltalades processuella rättigheter för att stärka medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system, och således för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av avgöranden i straffrättsliga frågor.(37)
59. Direktivet kan inte tolkas som ett fullständigt och uttömmande instrument med hänsyn till att den harmonisering som eftersträvas med direktivet är av minimikaraktär.(38)
60. Med hänsyn till den begränsade omfattningen av den harmonisering som genomförs genom direktivet och den omständigheten att direktivet inte reglerar frågan huruvida medlemsstaterna får kräva att den misstänkte eller tilltalade ska inställa sig vid rättegången, fann domstolen att frågan om obligatorisk närvaro enbart omfattas av nationell rätt.(39)
61. Detta resonemang kan tillämpas analogt på frågan om medlemsstaterna kan fastställa att rätten att närvara vid rättegången kan utövas via videokonferens på begäran av den tilltalade. Bestämmelsen säger ingenting om en sådan möjlighet och än mindre reglerar den genomförandet av en brottmålsprocess via videokonferens. I artikel 8.1 i direktiv 2016/343 erkänns den stora betydelsen av att en tilltalad inställer sig i syfte att garantera en rättvis rättegång. Den grundläggande garantin av rätten att närvara omfattar – som en miniminorm – rätten att vara fysiskt närvarande i rättssalen. Med hänsyn till betydelsen av den grundläggande garanti som är förbunden med misstänktas och tilltalades fysiska närvaro kan denna rätt inte ersättas eller bytas ut mot virtuell närvaro mot den tilltalades vilja.(40) Varje inskränkning av rätten att närvara vid rättegången måste dessutom tjäna ett legitimt syfte och uppfylla kraven i artikel 52 i stadgan.
62. Såsom redan har påpekats införs emellertid genom artikel 8.1 i direktiv 2016/343 en ram för misstänktas och tilltalades rätt att närvara vid sin egen rättegång. Eftersom det inte anges i artikeln hur denna rättighet ska utövas har medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när de väljer hur rättigheten ska garanteras i deras rättssystem, och de har möjlighet att införa ytterligare åtgärder för att säkerställa närvaron vid rättegången. Såsom följer av skäl 48 i direktiv 2016/343 kan medlemsstaterna utvidga de rättigheter som fastställs i direktivet för att föreskriva en högre skyddsnivå.(41) I samma skäl anges också att den skyddsnivå som medlemsstaterna tillhandahåller aldrig bör understiga de normer som anges i stadgan och Europakonventionen, såsom dessa tolkas av EU-domstolen och Europadomstolen.
63. Således hindrar inte artikel 8.1 i direktiv 2016/343 medlemsstaterna från att låta rätten att närvara vid rättegången utövas via videokonferens eller med hjälp av annan teknik för distanskommunikation på den tilltalades uttryckliga begäran.
64. Om medlemsstaterna låter den tilltalade utöva sin rätt att närvara vid rättegången på distans, får emellertid de regler som de föreskriver inte undergräva syftet som eftersträvas med direktiv 2016/343.(42) I detta avseende anges i skäl 9 i direktivet att syftet med detsamma är att stärka rätten till en rättvis rättegång i straffrättsliga förfaranden genom att föreskriva gemensamma minimiregler avseende rätten att närvara vid rättegången. Medlemsstaterna ska därför se till att en misstänkts eller en tilltalads rätt att närvara vid rättegången, vilken stadfästs i artikel 8.1 i direktiv 2016/343, säkerställs på ett sådant sätt att den kan utövas så att kraven på en rättvis rättegång uppfylls, i enlighet med artikel 47 andra och tredje styckena och artikel 48 i stadgan. Mer specifikt måste personen faktiskt kunna delta i rättegången och faktiskt utöva rätten till försvar.
65. Den lettiska regeringen hänvisade specifikt till exemplet i sin egen nationella lagstiftning, enligt vilken tilltalade har möjlighet att delta i rättegången via videokonferens, med deras fulla och informerade samtycke, på ett sätt som garanterar rätten till en rättvis rättegång.
66. Under omständigheter där den relevanta nationella rättsliga ramen uppfyller kraven på en rättvis rättegång, där den misstänkte eller den tilltalade begär att denna form av deltagande ska användas och faktiskt deltar i sin rättegång, kan det inte anses att den personen har avstått från sin rätt att närvara vid rättegången i enlighet med artikel 8.1 i direktiv 2016/343.
67. Med tanke på den begränsade omfattningen av harmonisering i direktiv 2016/343 och den begränsade omfattningen av frågan i det nationella målet vore det olämpligt att försöka ge en omfattande vägledning angående kraven på en rättvis rättegång som hålls med deltagande på distans. Jag kommer att nöja mig med följande iakttagelse. Användningen av videokonferenser i straffrättsliga förfaranden och digitaliseringen av rättegångar i allmänhet är inte ett mål i sig, utan ett sätt att stärka rättvisan i straffrättsliga förfaranden(43) som en del av en ”människocentrerad” syn på rättslig prövning.(44) Mot denna bakgrund kan medlemsstaterna, med stöd av artikel 8.1 i direktiv 2016/343, erbjuda misstänkta eller tilltalade möjligheten att närvara vid rättegången på distans, förutsatt att medlemsstaterna respekterar rätten till en rättvis rättegång.
F. Tillämpning på förevarande mål
68. I det nu aktuella målet följer det av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen hyser tvivel angående huruvida det är möjligt att tillerkänna den tilltalade en rätt att delta i förfarandet via videokonferens trots att det inte finns någon specifik lagbestämmelse i bulgarisk rätt som tillåter denna form av deltagande för personer som står åtalade för allvarliga brott.(45) Den lagbestämmelse som medgav en sådan form av deltagande under undantagstillståndet till följd av covid-19-pandemin hade upphört att gälla när förhandlingen i det nationella målet ägde rum.
69. Den hänskjutande domstolens betänkligheter avser därmed den domstolens beslut att tillåta deltagande i förfarandet via videokonferens är förenligt med artikel 8.1 i direktiv 2016/343, trots avsaknaden av en specifik rättslig grund.
70. Svaret på dessa betänkligheter framgår av analysen i föregående avsnitt. Med tanke på att artikel 8.1 i direktiv 2016/343 inte reglerar användning av videokonferenser i straffrättsliga förfaranden utgör den inte hinder för nationell lagstiftning, såsom bulgarisk rätt, som föreskriver obligatorisk fysisk närvaro för brott som betecknas som allvarliga och som inte anger onlinedeltagande som en allmän rättegångsregel. I det nuvarande skedet av unionsrättens utveckling ankommer det på medlemsstaterna att bestämma om de ska ge möjlighet till deltagande i brottmålsprocesser på distans och i vilka fall.(46)
71. Än mindre medför artikel 8.1 i direktiv 2016/343 någon rätt för tilltalade eller misstänkta att välja mellan att närvara fysiskt eller via videokonferens.
72. Det framgår inte heller av de upplysningar som har lämnats till domstolen att FP skulle ha berövats en verklig möjlighet att utöva sin rätt att närvara vid rättegången på grund av avsaknad av tekniska lösningar för deltagande på distans.(47)
73. I brist på harmonisering på EU-nivå – såsom har påpekats av kommissionen – kan artikel 8.1 i direktiv 2016/343 inte anses reglera situationen i det nationella målet, där en brottmålsdomstol fattar beslutet att tillåta användning av videokonferens trots att det saknas nationell lagstiftning som föreskriver ett sådant deltagande. Den omständigheten att den hänskjutande domstolen vidtar alla nödvändiga åtgärder för att se till att videokonferensen genomförs på ett sådant sätt att rätten till en rättvis rättegång respekteras, ändrar inte slutsatsen ovan, eftersom det saknas harmonisering på EU-nivå och det inte finns någon specifik rättslig grund. Lagligheten av ett beslut som antogs av den hänskjutande domstolen ska därför prövas mot nationell rätt.
74. Av det ovan anförda följer att artikel 8.1 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att den inte reglerar användning av videokonferenser i straffrättsliga förfaranden, vilket är en fråga som ska avgöras av medlemsstaterna. Mer specifikt reglerar inte den bestämmelsen en situation där en brottmålsdomstol ger en tilltalad, som enligt nationell rätt är skyldig att närvara vid rättegången, möjlighet att delta i förfarandet via videokonferens, trots avsaknad av en uttrycklig bestämmelse i nationell rätt som tillåter ett sådant deltagande.
V. Förslag till avgörande
75. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att EU-domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) på följande sätt:
Artikel 8.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden
ska tolkas så, att den inte reglerar användning av videokonferenser i straffrättsliga förfaranden, vilket är en fråga som ska avgöras av medlemsstaterna. Mer specifikt reglerar inte den bestämmelsen en situation där en brottmålsdomstol ger en tilltalad, som enligt nationell rätt är skyldig att närvara vid rättegången, möjlighet att delta i förfarandet via videokonferens, trots avsaknad av en uttrycklig bestämmelse i nationell rätt som tillåter ett sådant deltagande.