Language of document : ECLI:EU:T:2021:586

TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen i utökad sammansättning)

den 15 september 2021 (*)

”Statligt stöd – Italienska motorvägar – Förlängning av koncessioner i syfte att utföra byggarbeten – Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse – Tak för vägtullavgifter – Beslut att inte göra invändningar – Artikel 106.2 FEUF – Talan väckt av stödmottagarens konkurrenter – Medlemsstaten har övergett planen att bevilja stöd – Projekt som inte kan genomföras såsom det godkänts – Ogiltigförklaring som inte är av någon nytta för sökandena – Berättigat intresse av att få saken prövad föreligger inte längre – Anledning saknas att döma i saken”

I mål T‑24/19,

INC SpA, Turin (Italien),

Consorzio Stabile Sis SCpA, Turin,

företrädda av advokaterna H.-G. Kamann, F. Louis och G. Tzifa,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av L. Haasbeek, D. Recchia och S. Noë, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2018) 2435 final av den 27 april 2018 om statligt stöd som beviljats för investeringsplanen för de italienska motorvägarna (ärendena SA.49335 (2017/N) och SA.49336 (2017/N)),

meddelar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av ordföranden M.J. Costeira samt domarna D. Gratsias (referent), M. Kancheva, B. Berke och T. Perišin,

justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 24 november 2020,

följande

Dom

 Bakgrund

1        Genom två skrivelser av den 13 oktober 2017 anmälde de italienska myndigheterna en rad åtgärder till Europeiska kommissionen avseende investeringsplanen för de italienska motorvägarna.

2        Ungefär 5 800 kilometer italienska motorvägar drivs för närvarande av privata aktörer på grundval av koncessioner. Enligt de avtal som hänför sig till dessa ska koncessionshavarna utföra arbeten eller tillhandahålla tjänster som behövs för att motorvägarna ska fungera väl. Koncessionshavarna bär de risker som är förenade med byggande och drift av motorvägar och måste uppfylla en rad skyldigheter som hänger samman med den betydelse denna typ av infrastruktur har för allmänheten. I de tillämpliga bestämmelserna föreskrivs dessutom flera avgiftssystem som syftar till att säkerställa ekonomisk balans mellan intäkterna från koncessionerna och kostnaderna för de investeringar som koncessionsinnehavarna måste göra.

3        Republiken Italien har i detta sammanhang utformat en plan som huvudsakligen består i en förlängning av giltighetstiden för vissa koncessioner för att koncessionsinnehavarna ska kunna finansiera ytterligare investeringar. I den version av planen som senare reviderades avsåg den anmälda planen motorvägar som Autostrade per l’Italia SpA och Società Iniziative autostradali e Servizi SpA driver direkt eller indirekt, det vill säga genom deltagande i konsortier.

 Det angripna beslutet

4        I beslut C(2018) 2435 final av den 27 april 2018 om statligt stöd som beviljats för investeringsplanen för de italienska motorvägarna (ärendena SA.49335 (2017/N) och SA.49336 (2017/N) (nedan kallat det angripna beslutet) förklarade kommissionen att vissa åtgärder som vidtagits inom ramen för nämnda plan utgör statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107 FEUF, och att de är förenliga med den inre marknaden på grundval av artikel 106.2 FEUF. Kommissionen beslutade således, utan att inleda det formella granskningsförfarandet, att inte göra några invändningar mot dessa åtgärder (kapitel 5 i det angripna beslutet).

5        Den plan som de italienska myndigheterna hade anmält till kommissionen avser sexton motorvägar som drivs av Autostrade per l’Italia och två motorvägar som drivs av Società Iniziative autostradali e Servizi. Planen vilar i huvudsak på två pelare. Den första avser de ytterligare investeringar som ska göras av koncessionshavarna. Den andra avser förlängningen av vissa koncessioner, tillsammans med villkor som syftar till att begränsa vägtulltaxorna till godtagbara nivåer och att undvika risken att koncessionshavarna överkompenseras (punkterna 12, 13–16, 18–21 och 34 i det angripna beslutet).

 Motorvägar som drivs av Autostrade per lItalia

6        Koncessionen för de sexton motorvägarna, som sammanlagt omfattar 2 857,50 kilometer och som drivs av Autostrade per l’Italia, har sin grund i de koncessioner som beviljades bolaget Autostrade-Concessioni e Costruzioni Autostrade SpA år 1968. Sistnämnda enhet privatiserades år 1999 och överlät år 2003 sin verksamhet avseende koncessioner för motorväg till Autostrade per l’Italia. Det omtvistade koncessionsavtalet ändrades bland annat år 1997 och avtalet i dess senaste lydelse undertecknades år 2007 i form av ett ”samlingsavtal” (Convenzione Unica), vilket ändrades år 2013 till följd av ett ”tilläggsavtal” (Atto Aggiuntivo). I enlighet med det tilläggsavtal som undertecknades år 1997 ingicks den omtvistade koncessionen för en period på 40 år som löper ut den 31 december 2038 (punkterna 34, 35 och 136 i det angripna beslutet).

7        Republiken Italien angav emellertid att Autostrade per l’Italia fortfarande skulle göra investeringar i det nätverk som det förvaltade. Till följd av de behöriga myndigheternas beslut om de aktuella investeringarnas kännetecken uppgår den uppskattade investeringskostnaden för dessa till cirka 8 miljarder euro. Av detta belopp avsätts 4,908 miljarder euro till arbeten som anses vara ”redan planerade” i koncessionsavtalet, såsom det var i kraft före den omtvistade ändringen, däribland ”Gronda di Genova” (ringleden runt Genua) för 4,32 miljarder euro. Resterande 3,03 miljarder euro avsätts till ”kompletterande byggarbeten”, det vill säga arbeten som inte föreskrevs i koncessionsavtalet såsom det var i kraft före den omtvistade ändringen. Enligt det gällande koncessionsavtalet kräver emellertid genomförandet av investeringarna i fråga en ökning av vägtullavgifterna till nivåer som är orimliga för användarna. Republiken Italien föreslog i detta sammanhang för det första att koncessionens giltighetstid skulle förlängas, för det andra att det sätts ett tak för ökningen av vägtullavgifterna och för det tredje att det föreskrivs en ”övertagandeersättning” (takeover value) som den eventuella nya koncessionshavaren ska betala till koncessionshavaren när koncessionsavtalet löper ut. Enligt denna plan skulle koncessionens giltighetstid förlängas med fyra år till och med den 31 december 2042, varvid en övertagandeersättning som var begränsad till mellan 1,3 och 1,5 gånger nuvarande bruttodriftöverskott skulle betalas till den nuvarande koncessionshavaren av varje eventuell ny koncessionsinnehavare som efterträder denne efter detta datum (punkterna 36–43 i det omtvistade beslutet).

 Motorvägar som drivs av Società Iniziative autostradali e Servizi

8        De båda motorvägar som drivs av Società Iniziative autostradali e Servizi, vilka är föremål för det angripna beslutet, är SATAP A4 Turin – Milano och A33 Asti – Cuneo. Koncessionen avseende anläggning och drift av motorvägen SATAP A4 Turin – Milano är från år 1989 och upphör att gälla den 31 december 2026 till följd av ändringar i de rättsliga instrumenten för denna motorväg som gjordes under år 2007 och under år 2013. Koncessionsavtalet avseende anläggning och drift av motorvägen A33 Asti – Cuneo undertecknades den 1 augusti 2007 efter ett tilldelningsförfarande och föreskrev att koncessionen skulle genomföras för en period av 27,5 år, varav fyra år skulle ägnas åt att utföra byggarbeten och de resterande 23,5 åren, beräknat från och med det att dessa hade avslutats, skulle användas för driften av koncessionen. Med hänsyn till sistnämnda bestämmelse ansåg kommissionen att koncessionen skulle upphöra att gälla år 2043 (punkterna 19 och 20 i det omtvistade beslutet).

9        De byggarbeten som föreskrevs för motorväg A33 Asti – Cuneo färdigställdes emellertid inte i tid och de därmed förknippade kostnaderna hade ökat avsevärt av skäl som enligt Republiken Italien inte kunde tillskrivas Società Iniziative autostradali e Servizi, som var koncessionshavare för denna motorväg. Om endast 55 kilometer motorväg skulle byggas i stället för de 90 kilometer som ursprungligen hade planerats, så skulle detta samtidigt leda till att intäkterna från vägtullarna endast skulle uppnå blygsamma nivåer. Om övriga delar av motorvägen skulle byggas skulle detta således leda till att vägtullavgifternas storlek uppnår avskräckande nivåer. I detta sammanhang föreslog Republiken Italien att koncessionshavaren skulle göra de investeringar som var nödvändiga för att få till stånd en fungerande förbindelse mellan de olika avslutade delarna av motorvägen A33 Asti – Cuneo. Dessa investeringar består i att bygga cirka 13 kilometer motorväg till en kostnad på 350 miljoner euro, i stället för de 35 kilometer som ursprungligen planerats, vilka skulle ha kostat 589 miljoner euro. Byggarbetena i fråga ansågs redan ha angetts i det ursprungliga koncessionsavtalet. Dessutom skulle investeringar till ett sammanlagt värde av 153 miljoner euro göras i motorvägen SATAP A4 Turin – Milano. Av det sistnämnda beloppet anses 109 miljoner euro avse byggarbeten som redan hade angetts i det ursprungliga koncessionsavtalet och 44 miljoner euro anses avse ytterligare arbeten. Alla dessa arbeten skulle vara avslutade i slutet av år 2022 (punkterna 21–23 i det ifrågasatta beslutet).

10      Vad gäller kostnadstäckningen för de aktuella byggarbetena föreslog Republiken Italien en korsfinansiering av arbetena avseende motorvägen A33 Asti – Cuneo från intäkterna från motorvägen SATAP A4 Turin – Milano, med ett tak för hur höga vägtullavgifterna fick vara för de två motorvägarna i fråga. Enligt Republiken Italien medför denna begränsning ett inkomstbortfall för koncessionshavarna. På liknande sätt som Republiken Italien har föreslagit när det gäller motorvägar som drivs av Autostrade per l’Italia (se punkt 7 ovan) har denna medlemsstat för det första uttryckt sin avsikt att ändra giltighetstiden för de båda koncessionerna och för det andra att föreskriva en övertagandeersättning som den eventuella nya koncessionshavaren ska betala till den avgående koncessionshavaren, för det fall denne inte får sin koncession förnyad när den aktuella koncessionen löper ut. I synnerhet ska varaktigheten av koncessionen för motorväg SATAP A4 Turin – Milano förlängas med fyra år till och med den 31 december 2030, medan koncessionen för motorvägen A33 Asti – Cuneo ska förkortas, så att även denna upphör den 31 december 2030 i stället för år 2043 (se punkt 8 ovan). Detta arrangemang gör att koncessionen för de båda motorvägarna kan konkurrensutsättas gemensamt för perioden från och med den 1 januari 2031. Dessutom är återtagandeersättningen begränsat till 1,4 gånger den nuvarande koncessionsinnehavarens bruttodriftöverskott, vilket ska betalas till denne av den som eventuellt efterträder denne från och med den 1 januari 2031 (punkterna 25–31 i det angripna beslutet),

11      Samtliga åtgärder avseende de motorvägar som avses i det angripna beslutet är förenade med åtaganden om att inleda vissa av de planerade arbetena före den 1 januari 2020. Andra åtaganden har även föreskrivits vad avser att offentliggöra koncessionsavtal, att se till att kostnaderna för byggarbetena i princip följer budget, att iaktta de unionsrättsliga bestämmelserna om ändring av koncessionsavtal, om det blir nödvändigt att utföra ytterligare arbeten, att vidta sanktionsåtgärder för det fall att koncessionshavaren åsidosätter sina skyldigheter, att se till att förlängningen minskas proportionellt för det fall att arbetena inte utförs, att se till att årliga rapporter och femårsrapporter läggs fram avseende utförandet av arbetena och att de parametrar som satts upp följs och slutligen att revidera övertagandeersättningen om den nya trafiken blir mer omfattande än vad som antagits eller om arbetena inte utförs (punkterna 23, 44 och 47–53 i det angripna beslutet).

 Kommissionens bedömning

12      Enligt kommissionen kan beviljandet av nyttjanderätter till offentlig egendom innebära ett avstående från statliga medel och medföra en fördel för dem som åtnjuter dessa rättigheter. I förevarande fall skulle förlängningen av koncessionernas giltighetstid med fyra år leda till att koncessionshavarna tar emot intäkterna från vägtullavgifterna under denna period, vilket utesluter möjligheten för medlemsstaten att själv inkassera dessa medel. Ett avstående från statliga medel till förmån för vissa privata aktörer är således för handen (punkterna 61–63 i det angripna beslutet).

13      När det gäller frågan huruvida det förelåg en fördel beaktade kommissionen koncessionshavarnas investerings- och driftsplikt och drog slutsatsen att de anmälda åtgärderna skulle bedömas mot bakgrund av de fyra kumulativa kriterier som domstolen fastställt i sin dom av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415), nämligen att det måste föreligga en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, att det på förhand fastställts kriterier för ersättningen, att ersättningen ska fastställas till en nivå som täcker kostnaderna för att fullgöra skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och medger en rimlig vinst samt slutligen en bedömning av kostnaderna och vinsterna i fråga. I det sistnämnda avseendet påpekade kommissionen att de italienska myndigheterna inte hade lagt fram någon analys av de kostnader som ett genomsnittligt och välskött företag, med lämplig utrustning för att fullgöra den allmännyttiga tjänsten, har för att fullgöra dessa skyldigheter. Av detta följer att det fjärde Altmarkkriteriet inte var uppfyllt med hänsyn till att de omtvistade koncessionerna inte föregåtts av ett tilldelningsförfarande. Med hänsyn till den internationella dimensionen av marknaden för byggande och förvaltning av motorvägar samt den exklusivitet som följer av koncessionsavtalen, kan de beviljade förmånerna påverka handeln mellan medlemsstaterna. Härav följer att den omtvistade åtgärden utgör ett stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (punkterna 64–73 i det angripna beslutet).

14      Kommissionen ansåg emellertid att stödets förenlighet med den inre marknaden skulle bedömas mot bakgrund av artikel 106.2 FEUF och således mot bakgrund av kommissionens meddelande om Europeiska unionens rambestämmelser för statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster (2011) (EUT C 8, 2012, s. 15) (nedan kallat meddelandet om ersättning för offentliga tjänster) (punkterna 75–77 i det angripna beslutet).

15      Mot denna bakgrund ansåg kommissionen följande:

–        för det första, att byggandet och tillhandahållandet av motorvägsinfrastruktur till rimliga kostnader för användarna utgör en verklig tjänst av allmänt ekonomiskt intresse, i den mening som avses i artikel 106.2 FEUF, varför villkoren i kapitel 2.2 i meddelandet om ersättning för offentliga tjänster var uppfyllda,

–        för det andra, att de berörda koncessionshavarna anförtrotts de aktuella tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse genom handlingar där varaktigheten och föremålet för skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster angavs, tillsammans med de åtaganden som gjorts, de exklusiva rättigheternas art, en beskrivning av ersättningsmekanismerna och de relevanta parametrarna samt de åtgärder som föreskrivs för att undvika och återkräva all eventuell överkompensation. Följaktligen är villkoren i kapitel 2.3 i meddelandet om ersättning för offentliga tjänster uppfyllda (punkterna 85–90 i det angripna beslutet),

–        för det tredje, att varaktigheten av förlängningarna innebär att den föreslagna planen balanseras ekonomiskt med beaktande av maximigränsen för vägtullavgifter, kostnaderna för de byggarbeten som skulle utföras, koncessionshavarnas ersättning och övertagandeersättningen. Följaktligen är villkoren i kapitel 2.4 i meddelandet om ersättning för offentliga tjänster uppfyllda (punkterna 92–95 i det angripna beslutet),

–        för det fjärde, att de anmälda åtgärderna inte strider mot kommissionens direktiv 2006/111/EG av den 16 november 2006 om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstater och offentliga företag samt i vissa företags ekonomiska verksamhet (EUT L 318, 2006, s. 17), vilket innebär att villkoren i kapitel 2.5 i meddelandet om ersättning för offentliga tjänster är uppfyllda (punkterna 96–99 i det angripna beslutet),

–        för det femte att de anmälda åtgärderna är förenliga med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU av den 26 februari 2014 om tilldelning av koncessioner (EUT L 94, 2014, s. 1), och särskilt artikel 43 i detta direktiv om ändring av befintliga koncessionsavtal.

–        för det sjätte, att principerna, målen, parametrarna och metoderna för beräkning av ersättningen till koncessionshavarna inte strider mot icke-diskrimineringsprincipen, varför även villkoren i kapitel 2.7 i meddelandet om ersättning för offentliga tjänster är uppfyllda (punkterna 142 och 143 i det angripna beslutet).

–        för det sjunde, att ersättningen till följd av ändringen av koncessionsavtalen inte överstiger vad som var nödvändigt för att täcka nettokostnaden för att fullgöra skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, med beaktande av en rimlig vinst i enlighet med kapitel 2.8 i meddelandet om ersättning för offentliga tjänster, och

–        för det åttonde, att alla farhågor om en eventuell kvarstående snedvridning av konkurrensen i enlighet med kapitel 2.9 i meddelandet om ersättning för offentliga tjänster har skingrats (punkterna 167–171 i det angripna beslutet).

16      I detta sammanhang, och efter att ha granskat Republiken Italiens åtaganden i fråga om öppenhet i enlighet med kapitel 2.10 i meddelandet om ersättning för offentliga tjänster och de argument som framförts av tredje parter, beslutade kommissionen att inte göra några invändningar och förklarade stödet förenligt med den inre marknaden enligt artikel 106.2 FEUF (punkterna 178–186 och kapitel 5 i det angripna beslutet).

 Förfarandet och parternas yrkanden

17      Sökandena INC SpA och Consorzio Stabile Sis SCpA har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 januari 2019. Den 29 april 2019 inkom kommissionen med sitt svaromål. Repliken och dupliken inkom den 18 juli respektive den 18 oktober 2019.

18      Med anledning av att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på nionde avdelningen, och målet tilldelades följaktligen, enligt artikel 27.5 i tribunalens rättegångsregler, denna avdelning.

19      På förslag av den nionde avdelningen beslutade tribunalen, med tillämpning av artikel 28 i rättegångsreglerna, att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.

20      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

21      Kommissionen har i sitt svaromål yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

22      På förslag av referenten beslutade tribunalen (nionde avdelningen i utökad sammansättning) att inleda den muntliga delen av förfarandet och uppmanade parterna, i enlighet med de bestämmelser om åtgärder för processledning som föreskrivs i artikel 89 i rättegångsreglerna, att lämna in vissa handlingar samt ställde skriftliga frågor till parterna, vilka uppmanades att besvara dem vid förhandlingen.

23      Parterna svarade tribunalen genom skrivelser av den 3 november 2020.

24      Vid förhandlingen upplyste kommissionen tribunalen om de italienska myndigheternas beslut att inte genomföra de åtgärder som var föremål för det angripna beslutet, åtminstone vad gäller Società Iniziative autostradali e Servizi.

25      I detta sammanhang anmodade tribunalen kommissionen att skriftligen informera tribunalen om de italienska myndigheternas eventuella beslut om genomförandet av de omtvistade åtgärderna såväl vad gäller Società Iniziative Autostradali e Servizi som Autostrade per l’Italia. Detta antecknades i förhandlingsprotokollet.

26      Genom skrivelse av den 14 december 2020 tillställde kommissionen tribunalen en skrivelse, daterad den 10 december 2020, som det italienska ministeriet för infrastruktur och transport hade skickat till kommissionen. Med hänsyn till innehållet i denna skrivelse påpekade kommissionen att de åtgärder mot vilka den inte hade framfört några invändningar enligt det angripna beslutet inte kunde, och inte skulle, genomföras av de italienska myndigheterna, varför sökandena inte längre hade något berättigat intresse av att få saken prövad.

27      Genom skrivelse av den 27 januari 2021 inkom sökandena med sina synpunkter och hävdade att de fortfarande hade ett berättigat intresse av att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras.

28      Som en åtgärd för processledning, som beslutades den 8 februari och den 11 mars 2021, begärde tribunalen ytterligare upplysningar av kommissionen, vilka kommissionen inkom med genom skrivelser av den 26 februari respektive den 29 mars 2021. På grundval av dessa uppgifter från de italienska myndigheterna upprepade kommissionen sin slutsats att sökandena inte längre har något berättigat intresse av att få det angripna beslutet ogiltigförklarat.

29      Genom skrivelse av den 28 april 2021 yttrade sig sökandena över sistnämnda skrivelser och upprepade att de fortfarande hade ett berättigat intresse av att få det angripna beslutet ogiltigförklarat av de skäl som angavs i skrivelsen av den 27 januari 2021 (se punkt 27 ovan).

30      Den muntliga delen av förfarandet avslutades den 29 april 2021 och tribunalen inledde sina överläggningar denna dag.

31      Sedan domaren B. Berke avlidit den 1 augusti 2021 fortsatte överläggningarna med de tre domare som har undertecknat denna dom, i enlighet med artikel 22 och artikel 24.1 i rättegångsreglerna.

 Rättslig bedömning

32      Till stöd för sin talan har sökandena, som är direkta konkurrenter till Autostrade per l’Italia och Società Iniziative autostradali e Servizi inom sektorerna för byggnation och koncession för motorvägar, åberopat två grunder.

33      Den första grunden avser åtgärder som rör motorvägar som drivs av Autostrade per l’Italia. Sökandena har i detta avseende anfört att kommissionens bedömning att åtgärderna avseende motorvägar som drivs av Autostrade per l’Italia uppfyller kriterierna i meddelandet om ersättning för offentliga tjänster och således är förenliga med den inre marknaden vilar på tre felaktiga antaganden. Det första felaktiga antagandet är att byggarbetena avseende ”Gronda di Genova” bör klassificeras såsom redan planerade arbeten som omfattas av ett koncessionsprojekt som hade beviljats Autostrade per l’Italia redan år 2002, trots att det i själva verket rör sig om ett projekt som är helt nytt i förhållande till gällande koncessioner, vilket kräver ett nytt upphandlingsförfarande. Det andra felaktiga antagandet är att Autostrade per l’Italia ska anses vara koncessionshavare inom ramen för en enda koncession, medan detta bolag i själva verket innehar en rad olika koncessioner. Det tredje felaktiga antagandet är att Autostrade per l’Italia och de italienska myndigheterna beräknat kostnaderna för att genomföra de byggarbeten som motiverade den omtvistade förlängningen på ett korrekt sätt, trots att så inte är fallet. Oberoende av bedömningen av de aktuella antagandena har sökandena dessutom gjort gällande att kommissionens bedömning av de omtvistade åtgärdernas förenlighet med kapitlen 2.2–2.10 i meddelandet om ersättning för offentliga tjänster (se punkt 15 ovan) är behäftad med fel.

34      Den andra grunden avser åtgärder som rör motorvägar som drivs av Società Iniziative autostradali e Servizi. Sökandena har i detta avseende anfört att kommissionens bedömning att åtgärderna avseende motorvägarna A33 Asti – Cuneo och SATAP A4 Turin – Milano, vilka drivs av Autostrade per l’Italia, uppfyller kriterierna i meddelandet om ersättning för offentliga tjänster, och således är förenliga med den inre marknaden, vilar på tre felaktiga antaganden. Det första felaktiga antagandet är att den elvaåriga förseningen av genomförandet av byggarbetena på motorväg A33 Asti – Cuneo och de ökade kostnader som följer därav inte kan tillskrivas Società Iniziative autostradali e Servizi, som är koncessionsinnehavaren för nämnda motorväg. Det andra felaktiga antagandet är att de ifrågavarande kostnaderna har beräknats på ett korrekt sätt av Società Iniziative autostradali e Servizi och av de italienska myndigheterna, trots att så inte är fallet. Det tredje felaktiga antagandet är att de ändringar som projektet att bygga nämnda motorväg har genomgått inte kräver ett nytt tilldelningsförfarande. Det fjärde felaktiga antagandet är att begränsningen av giltighetstiden för de förnyade koncessioner för två andra motorvägar, nämligen motorvägen SATAP A21 mellan Turin och Brescia och motorvägen Turin – Ivrea – Valle d’Aosta, fram till år 2030, i syfte att gemensamt konkurrensutsätta de fyra motorvägarna, det vill säga A33 Asti – Cuneo, SATAP A4 Turin – Milano, SATAP A21 och Turin – Ivrea – Valle d’Aosta, utgör ett åtagande som begränsar det omtvistade stödets konkurrensbegränsande verkningar. Oberoende av bedömningen av de aktuella antagandena har sökandena dessutom gjort gällande att kommissionens bedömning av de omtvistade åtgärdernas förenlighet med kapitlen 2.2–2.10 i meddelandet om ersättning för offentliga tjänster (se punkt 15 ovan) är behäftad med fel.

35      Sökandena har genom dessa grunder gjort gällande att kommissionen borde ha hyst allvarliga tvivel om huruvida de granskade åtgärderna var förenliga med den inre marknaden och följaktligen borde ha inlett det formella granskningsförfarandet enligt artikel 4.4 och artikel 6 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9). Därigenom åsidosatte kommissionen sökandenas processuella rättigheter enligt artikel 108.2 FEUF och artikel 6.1 i förordning 2015/1589.

36      Enligt fast rättspraxis kan en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person endast prövas i den mån som personen har ett berättigat intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras. Ett sådant intresse, som är ett väsentligt och främsta villkor för varje talan vid domstol, förutsätter att själva ogiltigförklaringen av denna rättsakt i sig kan få rättsverkningar och att talan således kan medföra en fördel för den part som har väckt talan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen, C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkterna 55 och 58 och där angiven rättspraxis).

37      För att en sökande ska anses ha ett berättigat intresse av att få saken prövad måste det föreligga ett faktiskt intresse. Det får inte vara fråga om en hypotetisk framtida situation (dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen, C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkt 56). Om det intresse som en sökande påstår att denne har rör en framtida rättslig ställning måste denne nämligen visa att ingreppet i den rättsliga ställningen redan vid denna tidpunkt är säkert (dom av den 14 april 2005, Sniace/kommissionen, T‑141/03, EU:T:2005:129, punkt 26, och beslut av den 26 mars 2012, Cañas/kommissionen, T‑508/09, ej publicerat, EU:T:2012:152, punkt 49).

38      Vad särskilt gäller bestämmelserna om statligt stöd måste detta intresse, med avseende på föremålet för talan, föreligga när talan väcks, vid äventyr av att talan annars avvisas, och bestå ända fram till dess att domstolsavgörandet meddelas, för att det ska finnas anledning att döma i saken (dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen, C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkt 57). Frågan huruvida det saknas anledning att döma i saken på grund av att det inte längre finns ett berättigat intresse av att få saken prövad kan prövas ex officio av unionsdomstolarna (dom av den 6 september 2018, Bank Mellat/rådet, C‑430/16 P, EU:C:2018:668, punkt 49).

39      Stödmottagarens konkurrenter har i detta sammanhang ett intresse av att väcka talan om ogiltigförklaring av ett beslut enligt vilket kommissionen, utan att inleda det formella granskningsförfarandet, förklarar ett stöd förenligt med den inre marknaden i enlighet med artikel 4.3 i förordning 2015/1589.

40      Ett sådant intresse föreligger nämligen i den mån som ogiltigförklaringen i fråga innebär att kommissionen är skyldig att inleda det formella granskningsförfarandet i enlighet med artikel 4.4 i förordning nr 2015/1589 och att kommissionen är skyldig att uppmana konkurrenterna till stödmottagaren att, i egenskap av ”berörda parter”, i den mening som avses i artikel 1 h i nämnda förordning, inkomma med sina synpunkter enligt artikel 6.1 i samma förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 2009, Deutsche Post och DHL International/kommissionen, T‑388/03, EU:T:2009:30, punkt 62).

41      För att detta intresse ska anses kvarstå fram till domstolsavgörandet krävs emellertid att det vid tidpunkten för ett eventuellt beslut om ogiltigförklaring av beslutet att inte göra invändningar fortfarande finns en plan att bevilja stöd, som den anmälande medlemsstaten kan genomföra och som således kan bli föremål för ett formellt granskningsförfarande.

42      Det framgår nämligen av artikel 108.3 FEUF, jämförd med artiklarna 2, 4 och 9 i förordning 2015/1589, att det formella granskningsförfarandet avser en plan att bevilja stöd.

43      Förekomsten av en sådan plan kan visserligen presumeras föreligga redan på grund av att medlemsstaten har anmält planen till kommissionen för att den ska godkännas av kommissionen i enlighet med det förfarande som föreskrivs i förordning nr 2015/1589. Detta gäller i än högre grad eftersom medlemsstaten enligt artikel 10 i förordningen kan återkalla anmälan innan det beslut som avslutar den preliminära granskningen enligt artikel 4 i förordningen antas.

44      Den omständigheten att medlemsstaten inte har återkallat anmälan utesluter emellertid inte att medlemsstaten slutgiltigt kan överge det planerade stödet efter det att kommissionen fattat sitt beslut att inte göra invändningar. Såsom framgår av artikel 10.1 i förordning nr 2015/1589 kan en anmälan formellt sett endast återkallas så länge kommissionen inte har fattat ett beslut i enlighet med artikel 4 i nämnda förordning. Även om medlemsstaterna enligt artikel 108.3 FEUF är skyldiga att anmäla sina planer på att bevilja stöd till kommissionen innan de genomförs, är de däremot inte skyldiga att bevilja stöd, även om stödet har godkänts genom ett kommissionsbeslut. Ett sådant beslut har endast till syfte och verkan att godkänna planer på att bevilja stöd genom att förklara att stödet är förenligt med den inre marknaden, och inte att tvinga den berörda medlemsstaten att genomföra stödet (se beslut av den 6 maj 2020, Blumar m.fl., C‑415/19–C‑417/19, EU:C:2020:360, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

45      Den omständigheten att medlemsstaten slutgiltigt har övergett den plan som var föremål för kommissionens beslut att inte göra invändningar kan påverka frågan huruvida det fortfarande finns ett berättigat intresse av att få saken prövad, såsom beskrivits ovan i punkt 40.

46      I ett sådant fall är en ogiltigförklaring av kommissionens beslut att inte göra invändningar i princip inte längre ägnad att ge sökanden den processuella fördel som denne söker uppnå, nämligen att ett formellt granskningsförfarande inleds och att sökanden får möjlighet att yttra sig inom ramen för detta förfarande, vilket innebär att sökanden inte längre har ett berättigat intresse av att få saken prövad och medför att talan ska avvisas eller att det förklaras att det saknas anledning att döma i saken (se punkt 38 ovan).

47      För det första framgår det av artikel 108.3 FEUF, jämförd med artiklarna 2, 4 och 9 i förordning 2015/1589, att det formella granskningsförfarandet avser en plan att bevilja stöd. Av detta följer att den omständigheten att den anmälande medlemsstaten, efter det att kommissionen har fattat ett beslut att inte göra några invändningar, har övergett denna plan innebär att beslutets ändamålsenliga verkan neutraliseras, samtidigt som det formella granskningsförfarandet som kommissionen skulle ha varit tvungen att inleda till följd av ogiltigförklaringen av nämnda beslut blir meningslöst.

48      I avsaknad av en plan att bevilja stöd finns det på samma sätt inte längre någon ”stödmottagare”, eller någon ”konkurrent” till stödmottagaren, och följaktligen inte heller någon ”berörd part”, i den mening som avses i artikel 1 h i förordning 2015/1589, som skulle ges tillfälle att yttra sig under ett eventuellt formellt granskningsförfarande i enlighet med artikel 6.1 i förordningen. Av detta följer att en ogiltigförklaring av beslutet att inte göra invändningar under dessa omständigheter i princip inte kan medföra en fördel för sökanden i form av att denne ges möjlighet att yttra sig inom ramen för ett formellt granskningsförfarande.

49      Denna slutsats gör sig i än högre grad gällande om det framgår av omständigheterna i det ärende som kommissionen har att handlägga att den anmälande medlemsstaten inte längre har möjlighet att stödja sig på kommissionens beslut att inte göra invändningar om denna medlemsstat, efter sitt beslut att överge planen att bevilja det omtvistade stödet, beslutar att ändra detta beslut och slutligen genomföra stödåtgärden i fråga. I ett sådant fall kan nämligen en ogiltigförklaring av nämnda beslut inte ge sökanden, som är konkurrent till stödmottagaren, en separat fördel bestående i att medlemsstaten förlorar denna möjlighet.

50      I förevarande fall framgår det av punkterna 61–63 i det angripna beslutet att kommissionen motiverade ianspråktagandet av statliga medel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, enbart med hänvisning till att de omtvistade koncessionerna förlängs (se punkt 12 ovan). Det framgår dessutom av punkterna 64–73 i det angripna beslutet att kommissionens bedömning av huruvida det föreligger en fördel, i den mening som avses i samma bestämmelse, grundar sig på antagandet att förlängningen i fråga ger upphov till intäkter som, med hänsyn till de upplysningar som lämnats av de italienska myndigheterna, inte skulle kunna jämföras med de kostnader som ett genomsnittligt och välskött företag, med lämplig utrustning för att fullgöra den allmännyttiga tjänsten, hade haft för att fullgöra de aktuella skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster (se punkt 13 ovan).

51      Genom skrivelse av den 10 december 2020, ställd till kommissionen och som ingavs av denna den 14 december 2020 (se punkterna 25 och 26 ovan) anförde det italienska ministeriet för infrastruktur och transport emellertid bland annat följande:

”… det bekräftas att de scenarier med ändrade koncessionsförhållanden som avses i kommissionens beslut i dag till helt kan avskrivas; de har ersatts av andra lösningar som inte föreskriver någon förlängning av koncessionernas giltighetstid.

I synnerhet vad gäller [motorvägarna Asti – Cuneo och SATAP A4 Turin – Milano] har ett nytt scenario med översyn av finansieringsplanerna utarbetats [och] godkänts genom beslut av [Comitato interministeriale per la programmazione economica (interministeriell kommitté för ekonomisk programplanering)] av den 14 maj 2020 …

Bolaget Autostrade per l’Italia har förberett ett nytt förslag till ändring av koncessionen, i vilket det inte föreskrivs någon förlängning av koncessionens giltighetstid och som för närvarande är under utredning.”

52      Som en åtgärd för processledning, som antogs den 8 februari 2021, anmodade tribunalen kommissionen att, i förekommande fall efter att ha samrått med de italienska myndigheterna, precisera huruvida ordalydelsen i skrivelsen av den 10 december 2020 ska förstås så, att idén att förlänga Autostrade per den Italias koncession slutgiltigt har övergetts, trots att det nya förslaget från nämnda koncessionshavare fortfarande är under utredning.

53      Genom skrivelse av den 26 februari 2021 översände kommissionen till tribunalen bland annat ett e-postmeddelande av den 10 februari 2021 från det italienska infrastruktur- och transportministeriet (se punkt 28 ovan). I det aktuella e‑postmeddelandet anges följande:

”Jag bekräftar att allt tyder på att det inte längre är aktuellt att förlänga giltighetstiden för [Autostrade per l’Italias] koncession, för vilket ett nytt förslag, som bekräftar den ursprungligen tanken att koncessionen ska löpa ut år 2038, för närvarande är under utredning.”

54      I det aktuella e-postmeddelandet bekräftas för övrigt att ett nytt koncessionsavtal har undertecknats med avseende på motorvägen A33 Asti – Cuneo och SATAP A4 Turin – Milano.

55      Till följd av en ny åtgärd för processledning översände kommissionen genom skrivelse av den 29 mars 2021 till tribunalen en skrivelse från ministeriet för infrastruktur och hållbarhet, daterad den 26 mars 2021 (se punkt 28 ovan). I denna skrivelse angav ministeriet bland annat att de ytterligare beslut som avser koncessioner för motorvägarna SATAP A4 Turin – Milano och Asti – Cuneo har blivit slutgiltiga och att bestämmelserna i dessa beslut medför att de omständigheter som var föremål för det angripna beslutet har blivit obsoleta. Enligt samma skrivelse föreskrivs det inte i dessa ytterligare rättsakter någon förlängning av koncessionerna för de båda motorvägarna i fråga, men däremot ”bekräftas” det att det första tillståndet löper ut den 31 december 2026 och att slutdatumet för den andra koncessionen ”återupprättas” till den 31 december 2031.

56      När det gäller de motorvägar som drivs av Autostrade per l’Italia anges i den aktuella skrivelsen att man på ett samordnat sätt utreder förslaget till finansieringsplan som bekräftar att koncessionen löper ut den 31 december 2038 och att detta förslag utesluter en förlängning av koncessionsavtalet efter detta datum, vilket innebär att det angripna beslutet är obsolet i detta avseende.

57      Det framgår av de omständigheter som angetts i punkterna 51–56 ovan att Republiken Italien slutgiltigt har frångått planerna på att förlänga de omtvistade koncessionerna. En sådan förlängning utgör den omständighet på grundval av vilken kommissionen kvalificerade de åtgärder som var föremål för det angripna beslutet som statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (se punkterna 12 och 13 ovan).

58      Enligt de uppgifter som lämnats av Republiken Italien har nämligen, när det gäller motorvägar som drivs av Società Iniziative autostradali e Servizi, ett tilläggsavtal som inte föreskriver någon förlängning redan undertecknats och trätt i kraft. Enligt nämnda tilläggsavtal ska koncessionen för motorvägen SATAP A4 Turin – Milano upphöra den 31 december 2026, det vill säga det datum som ursprungligen gällde. Enligt samma tilläggsbeslut ska koncessionen för motorvägen Asti – Cuneo upphöra den 31 december 2031, det vill säga långt före dess ursprungliga slutdatum (se punkt 8 ovan).

59      När det gäller de motorvägar som drivs av Autostrade per l’Italia har Republiken Italien anfört att den omständigheten att ett förslag till översyn som grundar sig på att koncessionen löper ut den 31 december 2038 innebär att koncessionen inte kan förlängas utöver detta datum, vilket är det datum som ursprungligen överenskommits (se punkt 6 ovan).

60      Eftersom den italienska regeringen definitivt har övergett det omtvistade stödprojektet, skulle följaktligen tribunalens eventuella ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet endast medföra en skyldighet för kommissionen att inleda ett formellt granskningsförfarande som redan från början skulle vara meningslöst, vilket även innebär att sökandenas yttranden över ett projekt som inte längre kan genomföras saknar föremål (se punkterna 47 och 48 ovan).

61      Såsom kommissionen har påpekat i sin skrivelse av den 14 december 2020 framgår det dessutom av punkterna 23, 44 och 50 i det angripna beslutet att konstaterandet att de omtvistade åtgärderna är förenliga med den inre marknaden villkoras av att vissa planerade arbeten ska inledas senast den 1 januari 2020. I fotnot 30, till vilken det hänvisas i punkt 50 i det angripna beslutet, angavs nämligen att det, i de planerade avtalen, stipulerades att om arbetena avseende motorvägen A33 Asti – Cuneo inte hade inletts före den 1 januari 2020, så skulle planen för de motorvägar som drivs av Società Iniziative autostradali e Servizi helt överges. I samma fotnot angavs också att om arbetena avseende byggandet av ”Gronda di Genova” och sammanlänkningen av motorvägarna A7/A10/A12 inte hade påbörjats före den 1 januari 2020, så skulle den planerade förlängningen av Autostrade per den Italias koncession på samma sätt överges i sin helhet.

62      Dessa klausuler förklaras av den omständigheten att, såsom framgår av bland annat punkterna 44, 147, 151 och 152 i det angripna beslutet, den ekonomiska balansen i det omtvistade projektet bland annat beror på resultatet av en beräkning av avkastningen på vissa aktuella investeringar och hänsyn till aktuella makroekonomiska förhållanden. Dessa faktorer bygger i sin tur på omständigheter som kan variera över tiden. I punkt 160 i det angripna beslutet anges således att villkoret att förlängningen av de omtvistade koncessionerna automatiskt ska upphöra under de förutsättningar som anges i punkt 50 i samma beslut (se punkt 61 ovan) är en nödvändig åtgärd för att undvika att koncessionshavarna överkompenseras.

63      Kommissionen, som enligt punkt 51 a andra strecksatsen i det angripna beslutet ska underrättas om hur byggarbetena fortskrider, har emellertid i sin skrivelse av den 14 december 2020 bekräftat att de arbeten som skulle utföras senast den 1 januari 2020 inte har påbörjats, vilket sökandena inte har bestritt.

64      Av dessa konstateranden följer att Republiken Italien inte kan stödja sig på kommissionens slutsatser om bland annat rimligheten av den vinst som följer av de omtvistade åtgärderna och avsaknaden av överkompensation, vilka anges i punkterna 151–165 i det angripna beslutet (se punkt 15 sjunde strecksatsen ovan), för det fall att Republiken Italien skulle besluta att genomföra det omtvistade projektet i framtiden, trots att den påstår sig ha övergett det. Eftersom villkoret att de arbeten som nämns i punkt 61 ovan ska ha påbörjats före den 1 januari 2020 inte är uppfyllt, är ett sådant projekt nämligen inte det projekt som kommissionen inte har riktat några invändningar mot i enlighet med det angripna beslutet.

65      Om den åtgärd som Republiken Italien planerar att vidta senare innebär att ett statligt stöd beviljas, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, så måste denna åtgärd följaktligen bli föremål för en ny anmälan till kommissionen i enlighet med artikel 2 i förordning 2015/1589, avseende vilken kommissionen ska utöva sina befogenheter enligt artikel 4 i samma förordning.

66      Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den i sin skrivelse av den 14 december 2020 gjorde gällande att det omtvistade projektet inte kan och inte kommer att genomföras av Republiken Italien såsom det har godkänts.

67      Sökandena har å sin sida anfört fyra argument till stöd för sin slutsats att de fortfarande har ett berättigat intresse av att få det angripna beslutet ogiltigförklarat.

68      Sökandena har för det första särskilt anfört att det nya förslaget från Autostrade per l’Italia ännu inte har godkänts av de italienska myndigheterna.

69      Det ska i detta avseende för det första påpekas att Republiken Italien, mot bakgrund av de uppgifter som anges i punkterna 51–56 ovan, har hävdat att den omständigheten att Autostrade per l’Italia lagt fram ett nytt förslag grundat på att dess koncession löper ut den 31 december 2038 utesluter en förlängning av denna koncession efter detta datum. För det andra, och under alla omständigheter, står det klart att en sådan förlängning inte kan komma i fråga till följd av att arbetena avseende ”Gronda di Genova” och motorvägen A33 Asti – Cuneo inte inletts per den 1 januari 2020 (se punkterna 61–63 ovan), vilket sökandena inte har bestritt.

70      För det andra har sökandena gjort gällande att de italienska myndigheterna inte har lämnat någon detaljerad förklaring till de nya finansieringsplanerna som är avsedda att ersätta de åtgärder som godkänts i enlighet med det angripna beslutet. De italienska myndigheterna har i synnerhet endast hänvisat till den omständigheten att det i de nya planerna inte föreskrivs någon förlängning av de omtvistade koncessionerna, utan att förklara hur motorvägen A33 Asti – Cuneo kommer att finansieras med intäkterna från motorvägen SATAP A4 Turin – Milano, eller vilken övertagandeersättning som eventuellt ska betalas till koncessionshavarna när koncessionerna löper ut och utan att garantera att myndigheterna inte i framtiden ”återupplivar” en förlängning av de omtvistade koncessionerna. Under dessa omständigheter skulle en ogiltigförklaring av det angripna beslutet hindra kommissionen från att upprepa de fel som identifierats i den omtvistade talan, om nya finansieringsplaner skulle innehålla stödåtgärder vars förenlighet med den inre marknaden är beroende av bedömningar som liknar dem som låg till grund för det angripna beslutet.

71      Det ska i detta hänseende erinras om att den omständighet som kommissionen stödde sig på för att kvalificera de aktuella åtgärderna som statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, är att de omtvistade koncessionerna skulle förlängas. Det är i synnerhet intäkterna under den period som motsvarar nämnda förlängning som, enligt kommissionen, utgör statliga medel som ger de nuvarande koncessionshavarna en fördel (se punkterna 12, 13 och 50 ovan). Vad särskilt gäller finansieringen av arbetena på motorväg A33 Asti – Cuneo är det intäkterna från förlängningen av koncessionen för motorvägen SATAP A4 Turin – Milano som ska finansiera dessa arbeten och det är med beaktande av dessa intäkter som övertagandeersättningen beräknas (se punkterna 10 och 11 samt punkt 15 tredje strecksatsen ovan).

72      Av detta följer att den omständigheten att man övergett tanken på att förlänga de omtvistade koncessionerna inte automatiskt innebär att kommissionens bedömning i det angripna beslutet ska anses som obsolet, såväl vad gäller de aktuella åtgärdernas karaktär av statligt stöd, som deras förenlighet med den inre marknaden på grundval av artikel 106.2 FEUF.

73      I detta sammanhang kan frågan huruvida de nya finansiella planerna utgör åtgärder som innebär beviljande av statligt stöd oavsett form endast prövas inom ramen för ett nytt förfarande som kommissionen i förekommande fall ska inleda till följd av en ny anmälan från Republiken Italien i enlighet med artikel 108 FEUF och artikel 4 i förordning 2015/1589. Det är inom ramen för ett sådant förfarande som kommissionen prövar huruvida de aktuella åtgärderna är förenliga med den inre marknaden, med beaktande av alla deras relevanta egenskaper, och bedömer om det är nödvändigt att inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 4.4 och artikel 6 i förordning 2015/1589.

74      Argumentet att Republiken Italien eventuellt kan dra nytta av det angripna beslutet genom att återuppliva förlängningen av de omtvistade koncessionerna efter det att förevarande mål har avslutats kan inte godtas av de skäl som angetts ovan i punkterna 61–65.

75      För det tredje har sökandena gjort gällande att en ogiltigförklaring av det angripna beslutet skulle tvinga kommissionen att inleda det formella granskningsförfarandet och således iaktta sökandenas processuella rättigheter. Detta argument kan emellertid inte godtas av de skäl som anges ovan i punkterna 47–60.

76      För det fjärde har sökandena gjort gällande att det angripna beslutet är i kraft och är bindande med hänsyn till alla tvister som rör ”aktuella stödåtgärder” eller framtida åtgärder, eftersom endast parametern rörande förlängning av de omtvistade koncessionerna har ändrats.

77      Det ska i detta hänseende erinras om att förlängningen av de omtvistade koncessionerna, av de skäl som anges i punkterna 71 och 72 ovan, inte endast utgör en parameter för de åtgärder som undersöktes i det angripna beslutet, utan den omständighet som enligt kommissionen motiverar att dessa åtgärder ska kvalificeras som statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Den omständigheten att tanken på att förlänga koncessionen i fråga övergavs medför således att ”nuvarande stödåtgärder”, såsom de har undersökts av kommissionen, försvinner. Det angripna beslutets art, som består i att de granskade åtgärderna förklaras vara förenliga med den inre marknaden, utesluter dessutom att beslutet har någon som helst bindande verkan med avseende på andra stödåtgärder som ska bli föremål för en ny granskning (se punkt 73 ovan).

78      Härav följer att förevarande mål ska särskiljas från de mål som åberopats av klagandena, i vilka tribunalen slagit fast att det fortfarande fanns ett berättigat intresse av att få saken prövad under helt andra omständigheter.

79      Det rör sig för det första om fall där det formella granskningsförfarandet, som kommissionen är tvungen att inleda efter det att det beslut som antagits efter det att en preliminär granskning har ogiltigförklarats, i motsats till vad som är fallet i förevarande mål, inte saknar föremål, eftersom den omtvistade åtgärden inte på något sätt har övergivits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2019, Ja zum Nürburgring/kommissionen, T‑373/15, EU:T:2019:432, punkterna 15, 83 och 90–92, och dom av den 19 juni 2019, NeXovation/kommissionen, T‑353/15, EU:T:2019:434, punkterna 14, 67 och 72–74). Under dessa omständigheter kan nämligen en ogiltigförklaring av den angripna rättsakten få till följd att kommissionen är skyldig att uppmana berörda parter att yttra sig inom ramen för det formella granskningsförfarandet, vilket, till skillnad från vad som är fallet i förevarande fall, inte har förlorat sitt föremål.

80      Förevarande mål ska för det andra särskiljas från de fall i vilka en talan om ogiltigförklaring av ett beslut som har upphört att gälla innebär ett ifrågasättande av lagenligheten eller tolkningen av de regler enligt vilka den angripna rättsakten har antagits och som kan komma att tillämpas i framtiden inom ramen för de förfaranden i vilka det är troligt att sökanden kommer att delta. I ett sådant fall kan sökanden även behålla ett berättigat intresse av att väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt för att undvika att dess påstådda rättsstridighet upprepas i framtiden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 1979, Simmenthal/kommissionen, 92/78, EU:C:1979:53, punkt 32, och dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen, C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkterna 45–60).

81      Ett sådant berättigat intresse av att få saken prövad föreligger emellertid endast om, såsom anges i rättspraxis, den åberopade rättsstridigheten riskerar att upprepas i framtiden ”oberoende av de faktiska omständigheterna i det [ärende] som gav upphov till [sökandens] talan” (dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen, C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkt 52) eller ”oberoende av de särskilda omständigheterna i det aktuella målet” (dom av den 4 september 2018, ClientEarth/kommissionen, C‑57/16 P, EU:C:2018:660, punkt 48).

82      Med hänsyn till att det berättigade intresset av att få saken prövad måste vara verkligt och inte hypotetiskt (se punkt 37 ovan) kan detta intresse anses fastställt när talan avser giltigheten eller tolkningen av de bestämmelser som har tillämpats när den angripna rättsakten antogs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 1979, Simmenthal/kommissionen, 92/78, EU:C:1979:53, punkt 32, och dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen, C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkterna 54–59, och dom av den 4 september 2018, ClientEarth/kommissionen, C‑57/16 P, EU:C:2018:660, punkterna 49–52).

83      I förevarande fall har sökandena emellertid gjort gällande att de har ett berättigat intresse av att få det angripna beslutet ogiltigförklarat för att undvika att kommissionen på nytt gör sig skyldig till de oriktiga bedömningar som föranledde den att förklara att de omtvistade åtgärderna är förenliga med den inre marknaden utan att inleda det formella granskningsförfarandet. Med hänsyn till räckvidden av de grunder som åberopats till stöd för talan (se punkterna 32–35 ovan), avser de aktuella felen kommissionens bedömningar, vilka ligger till grund för förklaringen att de omtvistade åtgärderna är förenliga med den inre marknaden, det vill säga bedömningar som just avser de särskilda omständigheterna i förevarande fall. Härav följer att de oriktiga bedömningar som sökandena gör gällande uppenbarligen inte hänför sig till rättsstridigheter som kan upprepas ”oberoende av de faktiska omständigheterna i det [fall] som gav upphov till talan”, i den mening som avses i punkterna 81 och 82 ovan.

84      Om argumentet skulle anses vara tillräckligt för att motivera ett fortsatt berättigat intresse av att få saken prövad under sådana omständigheter som dem som föreligger i förevarande fall, så blir kravet på att nämnda intresse måste vara verkligt och inte hypotetiskt (se punkt 37 ovan) meningslöst. I ett sådant fall skulle nämligen intresset av att undvika en upprepning av varje påstådd rättsstridighet som har åberopats inom ramen för en talan med framgång kunna åberopas under vilka omständigheter som helst, även när sökanden, såsom i förevarande fall, inte skulle ha någon fördel av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras (se punkt 87 nedan).

85      Förevarande mål ska för det tredje och slutligen särskiljas från de fall i vilka den ifrågasatta rättsakten, långt ifrån att ha blivit ogiltig, har fått bindande rättsverkningar som sökanden, till vilken rättsakten är riktad, har rättat sig efter, varvid svarandeinstitutionen måste undanröja dessa verkningar utifrån vad som anges i skälen i domen om ogiltigförklaring av nämnda rättsakt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 1999, Gencor/kommissionen, T‑102/96, EU:T:1999:65, punkterna 40–42, dom av den 15 december 1999, Kesko/kommissionen, T‑22/97, EU:T:1999:327, punkterna 55–64, och dom av den 28 september 2004, MCI/kommissionen, T‑310/00, EU:T:2004:275, punkterna 44–55).

86      I förevarande fall utesluter emellertid den omständigheten att de omtvistade åtgärderna övergavs innan de genomfördes att de ska kunna anses ha påverkat sökandenas konkurrenssituation (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 27 april 1995, ASPEC m.fl./kommissionen, T-435/93, EU:T:1995:79, punkterna 29 och 30, och dom av den 27 april 1995, Casillo Grani/kommissionen, T‑443/93, EU:T:1995:81, punkterna 7 och 8). För det andra består sökandenas intresse av att få saken prövad, såsom har angetts i punkterna 39 och 40 ovan, inte av att se till att det angripna beslutet inte längre medför bindande rättsverkningar för sökandena, utan av att tillvarata de processuella rättigheter som de har rätt att utöva efter att beslutet har ogiltigförklarats. Av de skäl som anges i punkterna 50–66 ovan kan en ogiltigförklaring av det angripna beslutet emellertid inte medföra den fördel som sökandena vill uppnå, det vill säga att ges möjlighet att yttra sig inom ramen för ett formellt granskningsförfarande.

87      Av det ovan anförda följer att en ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte kan medföra någon fördel för sökandena.

88      Det finns inte längre anledning att döma i saken (se punkterna 36–38 ovan).

 Rättegångskostnader

89      Enligt artikel 137 i rättegångsreglerna ska tribunalen i mål där det saknas anledning att döma i saken besluta om rättegångskostnaderna enligt vad den finner skäligt. Med hänsyn till att kommissionen först vid förhandlingen lagt fram avgörande uppgifter om varför det omtvistade projektet hade övergivits, trots att kommissionen förfogade över dessa uppgifter i ett tidigare skede, ska denna institution bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta hälften av sökandenas rättegångskostnader. Sökandena ska förpliktas att bära hälften av sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Det saknas anledning att pröva den talan som väckts av INC SpA och av Consorzio Stabile Sis SCpA.

2)      Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta hälften av de kostnader som uppkommit för INC och Consorzio Stabile Sis.

3)      INC och Consorzio Stabile Sis ska bära hälften av sina rättegångskostnader.

Costeira

Gratsias

Kancheva


Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 september 2021.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: engelska.