Language of document : ECLI:EU:T:2022:67

TRIBUNALENS DOM (tionde avdelningen i utökad sammansättning)

den 9 februari 2022 (*)

”Konkurrens – Missbruk av dominerande ställning – Marknaden för järnvägstransport av gods – Beslut om att avslå ett klagomål – Artikel 7 i förordning (EG) nr 773/2004 – Rimlig tidsfrist – Unionens intresse av att ett klagomål prövas – Fastställande av vilken myndighet som är bäst lämpad att pröva ett klagomål – Kriterier – Uppenbart oriktig bedömning – Systematiska eller allmänna brister vad gäller respekten för rättsstatliga principer – Risk för att en klagandes rättigheter åsidosätts om ett klagomål avslås – Motiveringsskyldighet”

I mål T‑791/19,

Sped-Pro SA, Warszawa (Polen), företrätt av advokaten M. Kozak,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av J. Szczodrowski, L. Wildpanner och P. van Nuffel, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Republiken Polen, företrädd av B. Majczyna, i egenskap av ombud,

intervenient,

angående en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2019) 6099 final av den 12 augusti 2019 (ärende AT.40459 – Järnvägstransport av gods i Polen – PKP Cargo) om avslag på sökandens klagomål avseende påstådda överträdelser av artikel 102 FEUF på marknaden för järnvägstransport av gods i Polen,

meddelar

TRIBUNALEN (tionde avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av ordföranden M. van der Woude samt domarna A. Kornezov (referent), E. Buttigieg, G. Hesse och D. Petrlík,

justitiesekreterare: handläggaren M. Zwozdziak-Carbonne,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 17 september 2021,

följande

Dom

 Bakgrunden till tvisten

1        Sökanden, Sped-Pro SA, är ett bolag med säte i Warszawa (Polen) som är verksamt inom sektorn för speditionstjänster. Inom ramen för denna verksamhet använde bolaget sig av järnvägstransporttjänster som tillhandahölls av PKP Cargo SA, som är ett bolag som kontrolleras av den polska staten.

2        Den 4 november 2016 ingav sökanden ett klagomål mot PKP Cargo till Europeiska kommissionen (nedan kallat klagomålet) med stöd av artikel 7.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1). I klagomålet gjorde sökanden bland annat gällande att PKP Cargo hade missbrukat sin dominerande ställning, i den mening som avses i artikel 102 FEUF, på marknaden för järnvägstransport av gods i Polen genom att vägra att ingå ett flerårigt samarbetsavtal på marknadsvillkor med sökanden. Sökanden inkom med ett kompletterande klagomål den 24 augusti 2017.

3        Genom skrivelse av den 13 september 2017 (nedan kallad den vägledande skrivelsen) underrättade kommissionen sökanden om sin avsikt att avslå klagomålet med stöd av artikel 7.1 i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna [101] och [102 FEUF] (EUT L 123, 2004, s. 18).

4        Sökanden inkom med ytterligare synpunkter och upplysningar den 19 oktober, den 19 december och den 21 december 2017 samt den 8 januari, den 29 juni och den 4 oktober 2018. Dessutom ägde två möten rum mellan sökanden och kommissionen den 5 december 2017 och den 26 april 2018.

5        Genom beslut C(2019) 6099 final av den 12 augusti 2019 (ärende AT.40459 – Järnvägstransport av gods i Polen – PKP Cargo) (nedan kallat det angripna beslutet) avslog kommissionen klagomålet med stöd av artikel 7.2 i förordning nr 773/2004, med motiveringen att Prezes Urzędu Ochrony Konkurencji i Konsumentów (direktören för byrån för konkurrens- och konsumentskydd, Polen) (nedan kallad den polska konkurrensmyndigheten) var bättre lämpad att pröva klagomålet.

 Förfarandet och parternas yrkanden

6        Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 november 2019.

7        Kommissionen inkom med sitt svaromål till tribunalens kansli den 30 januari 2020.

8        Repliken och dupliken inkom till tribunalens kansli den 7 april respektive den 26 juni 2020.

9        Genom beslut av den 25 maj 2020 tillät ordföranden på tribunalens tionde avdelning Republiken Polen att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden. Republiken Polen inkom med en interventionsinlaga den 30 augusti 2020 och sökanden yttrade sig över nämnda inlaga den 29 september 2020. Den 8 oktober 2020 beslutade ordföranden på tribunalens tionde avdelning emellertid att yttrandet inte skulle läggas till handlingarna i målet, eftersom det hade ingetts för sent.

10      På förslag av tionde avdelningen beslutade tribunalen, med tillämpning av artikel 28 i sina rättegångsregler, att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.

11      Eftersom en ledamot av tionde avdelningen i utökad sammansättning hade fått förhinder, utsåg tribunalens ordförande den 20 juli 2021, med tillämpning av artikel 17.2 i rättegångsreglerna, sig själv som ledamot, för att avdelningen i förevarande mål skulle bli fulltalig. I enlighet med artikel 10.5 i nämnda rättegångsregler antog han även ordförandeskapet för avdelningen i detta mål.

12      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 17 september 2021.

13      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

14      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

15      Republiken Polen stöder kommissionens yrkanden.

 Rättslig bedömning

16      Sökanden har anfört tre grunder. Den första grunden består av två delar, varav den första avser ett åsidosättande av sökandens rätt att få sitt ärende prövat inom skälig tid och den andra att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat. Den andra grunden avser åsidosättande av rättsstatsprincipen i Polen. Den tredje grunden avser unionens intresse av att fortsätta utredningen av klagomålet.

17      Tribunalen kommer först att pröva den första grundens första del, därefter den tredje grunden och slutligen den andra grunden och den första grundens andra del.

 Den första grundens första del: Åsidosättande av sökandens rätt att få sitt ärende prövat inom skälig tid

18      Sökanden har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt principen om en rimlig tidsfrist genom att anta det omtvistade beslutet nästan tre år efter det att klagomålet ingavs och nästan två år efter det att den vägledande skrivelsen delgavs sökanden. Därigenom har kommissionen åsidosatt artikel 7.1 och 7.2 i förordning nr 1/2003 samt artikel 7.1 i förordning nr 773/2004, jämförda med artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

19      Kommissionen har bestritt sökandens argument.

20      Det ska för det första påpekas att iakttagandet av en rimlig tidsfrist i handläggningen av administrativa förfaranden inom konkurrensrätten är en allmän unionsrättslig princip, vars iakttagande säkerställs av unionsdomstolarna (se dom av den 19 december 2012, Heineken Nederland och Heineken/kommissionen, C‑452/11 P, ej publicerad, EU:C:2012:829, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

21      Principen om en rimlig tidsfrist i ett administrativt förfarande har bekräftats genom artikel 41.1 i stadgan, där det anges att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer (se dom av den 15 juli 2015, HIT Groep/kommissionen, T‑436/10, EU:T:2015:514, punkt 239 och där angiven rättspraxis).

22      I artikel 7.1 i förordning nr 773/2004 anges det att om kommissionen anser att det med stöd av de uppgifter den förfogar över inte finns tillräckliga grunder för att vidta åtgärder med anledning av ett klagomål, så ska den underrätta klaganden om skälen för detta och fastställa en tidsfrist inom vilken klaganden får framföra synpunkter skriftligen. I artikel 7.2 i samma förordning föreskrivs att om klaganden framför synpunkter inom den tidsfrist som kommissionen har fastställt och de skriftliga synpunkterna inte föranleder en annorlunda bedömning av klagomålet, så ska kommissionen genom beslut avslå klagomålet.

23      En klagande har följaktligen rätt att få ett beslut om avslag på klagomålet riktat till sig och kommissionen är skyldig att fatta beslut rörande detta klagomål inom en rimlig tidsfrist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2013, BVGD/kommissionen, T‑104/07 och T‑339/08, ej publicerad, EU:T:2013:366, punkt 127).

24      I domen av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen (C‑466/19 P, EU:C:2021:76), angav domstolen visserligen, i punkt 32, att ett åsidosättande av principen om iakttagande av en rimlig tidsfrist inte kan motivera ogiltigförklaring av ett beslut om fastställelse av överträdelser som antagits efter ett administrativt förfarande i enlighet med artikel 101 eller artikel 102 FEUF, när det har slagits fast att nämnda åsidosättande hade skadlig inverkan på de berörda företagens rätt till försvar. Domstolens uttalande ska emellertid tolkas mot bakgrund av omständigheterna i det målet. Det ska i detta hänseende understrykas att det omtvistade beslutet i ovannämnda mål var ett beslut att begära upplysningar som hade antagits i enlighet med artikel 18.3 i förordning nr 1/2003, såsom ett verktyg för utredning inom ramen för ett pågående administrativt förfarande. Det var i detta sammanhang som domstolen i punkt 33 i nämnda dom slog fast att argumentet att det administrativa förfarandet tagit orimligt lång tid inte är relevant vid prövningen av en talan som avser ett sådant beslut, men däremot är relevant vid prövningen av en talan som avser kommissionens beslut att avsluta detta administrativa förfarande genom att konstatera en överträdelse av artikel 101 eller artikel 102 FEUF.

25      Även om kommissionens beslut att avslå ett klagomål visserligen inte är ett ”beslut i vilket en överträdelse konstateras”, så är det ändå ett beslut som avslutar det administrativa förfarandet vid kommissionen, till skillnad från det beslut som var omtvistat i det ovan i punkt 24 nämnda målet. Att under dessa omständigheter låta kommissionen undslippa sin skyldighet att iaktta principen om en rimlig tidsfrist vid prövningen av inkomna klagomål skulle, i strid med artikel 52.1 i stadgan, urholka klagandens rätt att, i enlighet med artikel 41.1 i stadgan, få sina angelägenheter behandlade inom skälig tid.

26      För det andra konstaterar tribunalen att det i förevarande fall förflöt ungefär två år och nio månader från det att klagomålet ingavs till det att det omtvistade beslutet antogs.

27      Även om kommissionen har försökt motivera denna tidsutdräkt med att de faktiska och rättsliga frågorna i klagomålet var komplicerade och att sökanden hade ingett ett kompletterande klagomål samt ytterligare synpunkter och upplysningar, så kvarstår det faktum att kommissionen i det angripna beslutet, som endast innehåller 31 punkter fördelade över mindre än 7 sidor sammanlagt, endast påstod att den polska konkurrensmyndigheten var bättre lämpad att pröva klagomålet. Såsom sökanden har gjort gällande var det emellertid inte nödvändigt att göra en komplicerad faktisk eller juridisk bedömning av de konkurrensbegränsande förfaranden som hade påtalats i klagomålet för att nå fram till en sådan slutsats.

28      Det ska dessutom påpekas att kommissionen inte iakttog sitt åtagande att inom en ungefärlig tidsram på fyra månader från mottagandet av klagomålet informera klaganden om vilka åtgärder den avsåg att vidta med anledning av klagomålet, i enlighet med punkterna 61 och 62 i dess förslag till tillkännagivande om handläggningen av klagomål rörande artiklarna [101] och [102 FEUF] (EUT C 101, 2004, s. 65), jämförda med punkterna 55 och 56 i samma förslag. Även om det rör sig om en ungefärlig tidsram, såsom framgår av punkt 61 i nämnda förslag till tillkännagivande, förflöt ungefär tio månader från det att klagomålet ingavs till dess att sökanden delgavs den vägledande skrivelsen, vilket är tidsutdräkt som vida överskrider denna vägledande tidsfrist.

29      I vilket fall som helst, och utan att det är nödvändigt att slutgiltigt ta ställning till frågan huruvida kommissionen har åsidosatt sin skyldighet att behandla klagomålet inom rimlig tid, framgår det av rättspraxis att ett åsidosättande av principen om en rimlig tidsfrist endast kan motivera ogiltigförklaring av ett beslut som kommissionen har fattat om detta åsidosättande kan ha inverkat på förfarandets utgång. Detta är bland annat fallet när åsidosättandet kan påverka det berörda företagets rätt till försvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2006, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied/kommissionen, C‑105/04 P, EU:C:2006:592, punkterna 42–52).

30      Denna rättspraxis gäller i tillämpliga delar för beslut om avslag på ett klagomål enligt artikel 7.2 i förordning nr 773/2004. Den som har anfört klagomål är emellertid inte svarande i ett sådant förfarande. Härav följer, för det fall att talan väcks mot ett sådant beslut, att ett åsidosättande av denna princip endast kan leda till ogiltigförklaring av det angripna beslutet om sökanden visar att överskridandet av den rimliga tidsfristen har inverkat på dennes möjlighet att försvara sin ståndpunkt under detta förfarande. Så skulle bland annat vara fallet om överskridandet av en rimlig tidsfrist hade hindrat sökanden från att samla in faktiska eller rättsliga omständigheter avseende det påtalade konkurrensbegränsande beteendet eller unionens intresse av att handlägga ärendet, eller att vid kommissionen göra gällande sådana omständigheter.

31      Sökanden har emellertid inte anfört någon omständighet som kan visa att detta villkor är uppfyllt i förevarande fall.

32      Sökanden har nämligen endast hävdat att tidsåtgången för det administrativa förfarandet var ”avgörande”, eftersom preskriptionstiden för att väcka skadeståndstalan varken tillfälligt upphörde eller avbröts genom att klagomålet ingavs eller genom antagandet av det angripna beslutet, i enlighet med artikel 10.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1).

33      Sökandens möjlighet att göra sina rättigheter gällande enligt artikel 102 FEUF genom att vid de nationella domstolarna väcka skadeståndstalan eller annan talan, med direkt tillämpning av denna bestämmelse och med iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 1990, Factortame m.fl., C‑213/89, EU:C:1990:257, punkt 19 och där angiven rättspraxis, och dom av den 6 juni 2013, Donau Chemie m.fl., C‑536/11, EU:C:2013:366, punkt 27 och där angiven rättspraxis), var emellertid på intet sätt beroende av utgången av förfarandet vid kommissionen avseende sökandens klagomål, och i synnerhet kommissionens val att inte inleda något formellt förfarande. Kommissionens eventuella överskridande av en rimlig tidsfrist påverkade följaktligen inte sökandens rätt att väcka en sådan talan vid nationell domstol, innan preskriptionstiden löpte ut och utan att invänta kommissionens beslut avseende sitt klagomål.

34      Sökanden har vidare gjort gällande att vissa åtgärder som Republiken Polen vidtog under det administrativa förfarandet talar för att rättsstatsprincipen inte upprätthålls i denna medlemsstat. Sökanden har emellertid inte anfört någon omständighet som kan visa att rättsstatliga garantier har försämrats i Polen på ett sätt som hindrat sökanden från att samla in faktiska eller rättsliga omständigheter avseende det påtalade konkurrensbegränsande beteendet eller unionens intresse av att handlägga ärendet, eller att vid kommissionen göra gällande sådana omständigheter.

35      Härav följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den första grundens första del.

 Den tredje grunden: Huruvida det finns ett unionsintresse av att pröva klagomålet

36      Sökanden har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt artikel 102 FEUF, jämförd med artikel 17.1 andra meningen FEU, artikel 7.2 i förordning nr 773/2004 samt artikel 7.1 och 7.2 i förordning nr 1/2003. Sökanden har särskilt gjort gällande att kommissionen i det angripna beslutet gjort en uppenbart oriktig bedömning av unionsintresset av att fortsätta utredningen av klagomålet, vilket skulle innebära att artikel 102 FEUF förlorar all ändamålsenlig verkan.

37      Kommissionen har bestritt sökandens argument.

38      Tribunalen erinrar inledningsvis om att enligt fast rättspraxis har kommissionen, som enligt artikel 105.1 FEUF har till uppgift att övervaka tillämpningen av artiklarna 101 och 102 FEUF, att definiera och genomföra unionens konkurrenspolitik och om att kommissionen för detta ändamål har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid handläggningen av klagomål. För att effektivt sköta denna uppgift har kommissionen således rätt att ge de ingivna klagomålen olika prioritet. Kommissionen kan därvid inte bara fastställa i vilken ordning klagomålen ska behandlas, utan även avslå ett klagomål på grund av att det inte finns ett tillräckligt unionsintresse av att fortsätta utredningen av ärendet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2017, Agria Polska m.fl./kommissionen, T‑480/15, EU:T:2017:339, punkterna 34 och 35 och där angiven rättspraxis).

39      Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende är emellertid inte obegränsat. Kommissionen är nämligen skyldig att noga undersöka samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som den har fått kännedom om genom klagandena (se dom av den 17 december 2014, Si.mobil/kommissionen, T‑201/11, EU:T:2014:1096, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

40      Det framgår dessutom av rättspraxis att när kommissionen antar förhållningsregler, och genom att offentliggöra dessa tillkännager att den hädanefter kommer att tillämpa dem på de fall som berörs av dessa regler, har den själv begränsat utrymmet för sin skönsmässiga bedömning, varvid den inte kan avvika från dessa regler utan att riskera att sanktionsåtgärder vidtas mot den på grund av att den åsidosatt allmänna rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2017, H&R ChemPharm/kommissionen, C‑95/15 P, ej publicerad, EU:C:2017:125, punkt 57). I förevarande fall har kommissionen själv begränsat sitt utrymme för skönsmässig bedömning vid handläggningen av klagomål genom att anta sitt tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter (EUT C 101, 2004, s. 43), vilket innehåller riktlinjer för att bland annat klargöra under vilka omständigheter antingen kommissionen, en enda nationell konkurrensmyndighet eller flera nationella konkurrensmyndigheter är bäst lämpad att pröva ett klagomål.

41      Domstolsprövningen av beslut om avslag på klagomål får inte föranleda tribunalen att ersätta kommissionens bedömning av unionsintresset med sin egen bedömning, utan syftet är att kontrollera att det omtvistade beslutet inte är fattat på grundval av materiellt oriktiga uppgifter om de faktiska omständigheterna, att det inte skett en felaktig rättstillämpning och att det inte heller har gjorts en uppenbart oriktig bedömning eller förekommit maktmissbruk (se dom av den 11 januari 2017, Topps Europe/kommissionen, T‑699/14, ej publicerad, EU:T:2017:2, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

42      I det angripna beslutet avslog kommissionen klagomålet med motiveringen att den polska konkurrensmyndigheten var bättre lämpad att pröva klagomålet, dels eftersom den påstådda överträdelsen i huvudsak var begränsad till den polska marknaden, dels eftersom nämnda myndighet hade fått detaljerad kännedom om marknaden för järnvägstransport av varor i Polen och om PKP Cargos praxis, vilken den polska konkurrensmyndigheten hade byggt upp under flera undersökningar som den genomfört och genom de beslut som antagits inom denna sektor sedan år 2004.

43      Sökanden har gjort gällande dels att kommissionens bedömning innehåller uppenbart oriktiga bedömningar vad gäller definitionen av den marknad som påverkas av de påtalade konkurrensbegränsande förfarandena, dels att kommissionen även borde ha beaktat andra faktorer som kan visa att det fanns ett unionsintresse av att fortsätta utredningen av klagomålet.

44      Vad för det första gäller definitionen av den marknad som påverkas av de påtalade konkurrensbegränsande förfarandena, ska det inledningsvis påpekas att sökanden har gjort gällande att PKP Cargos påstått konkurrenssnedvridande praxis har haft verkningar utanför den nationella marknaden, vilket innebär att kommissionen var bättre lämpad att undersöka dem.

45      Det ska i detta hänseende erinras om att när verkningarna av de överträdelser som görs gällande i ett klagomål i huvudsak endast är märkbara i en enda medlemsstat och klaganden har vänt sig mot dessa överträdelser vid behöriga domstolar och behöriga administrativa myndigheter i denna medlemsstat, har kommissionen rätt att avslå klagomålet på grund av bristande unionsintresse, dock under förutsättning att klagandens rättigheter kan säkerställas på ett tillfredsställande sätt av de nationella myndigheterna, vilket förutsätter att dessa har möjlighet att samla de faktiska uppgifterna för att kunna avgöra om förfarandena i fråga utgör en överträdelse av artiklarna 101 och 102 FEUF (se dom av den 3 juli 2007, Au Lys de France/kommissionen, T‑458/04, ej publicerad, EU:T:2007:195, punkt 83 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 19 mars 2012, Associazione ”Giùlemanidallajuve”/kommissionen, T‑273/09, EU:T:2012:129, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

46      I punkt 10 i tillkännagivandet om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter anges att en enda nationell konkurrensmyndighet som regel är bäst lämpad att ingripa mot avtal eller samordnade förfaranden som väsentligt påverkar konkurrensen huvudsakligen inom den myndighetens behörighetsområde, medan kommissionen enligt punkt 14 i samma tillkännagivande är bäst lämpad att handlägga ett ärende om en eller flera avtal eller samordnade förfaranden, däribland nät av liknande avtal eller samordnade förfaranden, påverkar konkurrensen i mer än tre medlemsstater (gränsöverskridande marknader som omfattar mer än tre medlemsstater eller flera nationella marknader).

47      I förevarande fall framgår det av det angripna beslutet att de påstått rättsstridiga förfarandena ska tillskrivas ett företag med säte i Polen, nämligen PKP Cargo, och att de skadar ett annat företag som också är etablerat i Polen, nämligen sökanden. I sitt klagomål hävdade sökanden dessutom att även om verkningarna av nämnda metoder var märkbara i flera medlemsstater, hade PKP Cargo en dominerande ställning ”på den polska marknaden”, varvid det missbruk av dominerande ställning som lagts PKP Cargo till last i princip hade ägt rum ”på den polska marknaden”. De marknadsandelar som innehas av PKP Cargo, såsom de presenterats i klagomålet, avsåg dessutom endast den polska marknaden, eftersom sökanden inte har påstått, och än mindre visat, att PKP Cargo har en dominerande ställning på andra geografiska marknader. I sin skrivelse av den 4 oktober 2018 upprepade sökanden för kommissionen sin begäran om att det skulle inledas en utredning mot PKP Cargo för att undersöka detta bolags påstådda missbruk av dominerande ställning ”på marknaden för godstransporter på järnväg i Polen”.

48      Den av sökanden åberopade omständigheten att marknaden för godstransporter på järnväg i Polen var öppen för konkurrens från företag i andra medlemsstater påverkar inte kommissionens bedömning. Även om det antas att PKP Cargos påstådda missbruk även kunde påverka andra geografiska marknader, framgår det varken uttryckligen eller underförstått av handlingarna i målet att PKP Cargo hade en dominerande ställning på sådana marknader. Dessutom betyder den enda omständigheten att PKP Cargo var verksamt och hade dotterbolag i flera medlemsstater inte heller att detta företag eller ett av dess dotterbolag hade en dominerande ställning på andra geografiska marknader.

49      För det andra är den av sökanden åberopade omständigheten att den påstådda överträdelsen kunde påverka handeln mellan medlemsstater, i den mening som avses i artikel 102 FEUF, utan betydelse. Påverkan på handeln mellan medlemsstaterna är nämligen ett villkor för tillämpningen av artikel 102 FEUF och inte ett kriterium för att avgöra vilken myndighet som är bäst lämpad att pröva ett klagomål.

50      För det tredje kan tribunalen inte heller godta sökandens argument att kommissionen i punkt 25 iv i det angripna beslutet har fel i sin slutsats att den relevanta tjänstemarknaden var ”järnvägsmarknaden”, snarare än ”marknaden för godstransport på järnväg”. Ovannämnda punkt ska nämligen läsas mot bakgrund av punkterna 3, 21 och 26 i samma beslut, av vilka det framgår att den relevanta tjänstemarknaden var marknaden för järnvägstransport av gods. Hänvisningen till ”järnvägsmarknaden” i punkt 25 iv i det angripna beslutet är på sin höjd en otydlighet som inte påverkar beslutets lagenlighet.

51      Under dessa omständigheter hade kommissionen fog för att anse att PKP Cargos påstådda missbruk av dominerande ställning i huvudsak rörde marknaden för järnvägstransport av gods i Polen.

52      Det ska vidare påpekas att sökanden inte har bestritt kommissionens påstående att den polska konkurrensmyndigheten hade fått detaljerad kännedom om marknaden för järnvägstransport av gods i Polen och om PKP Cargos praxis, vilken den polska konkurrensmyndigheten hade byggt upp under flera undersökningar som den genomfört och genom de beslut som antagits inom denna sektor sedan år 2004.

53      Kommissionen gjorde följaktligen inte en uppenbart oriktig bedömning när den fann att de påtalade förfarandena huvudsakligen avsåg marknaden för järnvägstransport av gods i Polen, att den polska konkurrensmyndigheten hade fått detaljerad kunskap om sektorn och att denna myndighet, på grundval av dessa faktorer, var bättre lämpad att pröva klagomålet.

54      Sökanden har slutligen hävdat att kommissionen även borde ha beaktat andra kriterier vid bedömningen av unionsintresset av att handlägga ärendet.

55      Sökanden har för det första hänvisat till rättspraxis enligt vilken kommissionen, när den undersöker huruvida det finns ett unionsintresse av att handlägga ärendet, dels ska bedöma hur allvarlig den påstådda skadan är för konkurrensen och hur långvariga dess verkningar är, med beaktande av hur länge de påtalade överträdelserna pågått och deras omfattning samt deras inverkan på konkurrenssituationen inom unionen (dom av den 23 april 2009, AEPI/kommissionen, C‑425/07 P, EU:C:2009:253, punkt 53), dels väga den påstådda överträdelsens inverkan på den inre marknadens funktion mot möjligheten att kunna fastställa dess förekomst och omfattningen av de undersökningsåtgärder som är nödvändiga (dom av den 18 september 1992, Automec/kommissionen, T‑24/90, EU:T:1992:97, punkt 86). Sökanden har gjort gällande att kommissionen har underlåtit att undersöka och göra en avvägning mellan samtliga dessa kriterier, vilket enligt sökanden är felaktigt i rättsligt hänseende och strider mot kommissionens motiveringsskyldighet.

56      Det är riktigt, såsom sökanden har påpekat, att kommissionen i det angripna beslutet begränsat sin bedömning av unionsintresset till de kriterier som anges i punkt 42 ovan, utan att uttryckligen pröva den påstådda överträdelsens allvar eller betydelse, dess fortsatta verkningar, sannolikheten av att den kommer att kunna fastslå att det föreligger en överträdelse och omfattningen av de undersökningar som krävs.

57      Eftersom bedömningen av unionsintresset hos ett klagomål är beroende av omständigheterna i varje enskilt fall, finns det enligt fast rättspraxis emellertid varken anledning att begränsa antalet bedömningskriterier som kommissionen kan stödja sig på eller, tvärtom, att föreskriva att den uteslutande ska tillämpa vissa kriterier. Mot bakgrund av att det faktiska och rättsliga sammanhanget inom ett sådant område som konkurrensrätten kan variera avsevärt från ärende till ärende, är det möjligt att beakta kriterier som inte har beaktats tidigare eller att prioritera ett enda kriterium vid bedömningen av unionens intresse (se dom av den 19 september 2013, EFIM/kommissionen, C‑56/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:575, punkt 85 och där angiven rättspraxis, och dom av den 20 september 2018, Agria Polska m.fl./kommissionen, C‑373/17 P, EU:C:2018:756, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

58      Domstolen har redan haft tillfälle att precisera att de lärdomar som följer av denna rättspraxis inte kan ifrågasättas genom den rättspraxis som anges i punkt 55 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2001, IECC/kommissionen, C‑449/98 P, EU:C:2001:275, punkterna 44, 46 och 47, och dom av den 20 september 2018, Agria Polska m.fl./kommissionen, C‑373/17 P, EU:C:2018:756, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

59      Det är nämligen möjligt att unionens intresse, oberoende av hur allvarlig den påstådda överträdelsen är eller dess omfattning, dess fortsatta verkningar, möjligheten att kunna fastställa dess förekomst och omfattningen av de undersökningsåtgärder som är nödvändiga, inte innebär att kommissionen är skyldig att utreda ett klagomål, om en nationell konkurrensmyndighet är bättre lämpad att utreda nämnda påtalade överträdelse, exempelvis på grund av sin närhet till den relevanta bevisningen, omfattningen av de marknader som berörs av de påtalade förfarandena eller de kunskaper som den tidigare har inhämtat rörande dessa marknader och dessa förfaranden.

60      I motsats till vad sökanden har hävdat var kommissionen följaktligen inte skyldig att pröva och göra en avvägning mellan samtliga kriterier som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 55.

61      Sökanden har för det andra gjort gällande att klagomålet gav upphov till en ny rättsfråga som ännu inte avgjorts i unionens konkurrensrätt, nämligen huruvida vägran att ge tillträde till en väsentlig infrastruktur (essential facility) på icke-diskriminerande villkor, som motiveras av förekomsten av en icke betald skuld, trots att denna skulds existens har bestritts av det företag som bett att få tillgång till nämnda infrastruktur, utgör missbruk av dominerande ställning, i den mening som avses i artikel 102 FEUF.

62      Det ska i detta sammanhang påpekas att enligt punkt 15 i tillkännagivandet om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter är kommissionen särskilt väl lämpad att handlägga ett ärende om unionens intresse kräver att den fattar ett beslut för att utveckla unionens konkurrenspolitik när en ny konkurrensfråga uppkommer eller för att säkra en effektiv kontroll av reglernas efterlevnad.

63      Även om det antas att den fråga som tagits upp i punkt 61 ovan utgör ett nytt konkurrensproblem som är av betydelse för utvecklingen av unionens konkurrenspolitik, i den mening som avses i punkt 15 i tillkännagivandet om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter, innebär detta emellertid inte att kommissionen automatiskt var skyldig att pröva klagomålet. Den ”nya” fråga som sökanden tog upp var i huvudsak huruvida PKP Cargos påstådda missbruk hade kunnat anses vara objektivt motiverat. En sådan prövning innebar inte bara en kontroll av huruvida PKP Cargo hade en dominerande ställning på den relevanta marknaden, utan även huruvida den aktuella skulden och de eventuella utestängningseffekterna verkligen förelåg, vilket har bestritts. Sökanden har emellertid inte visat att kommissionen skulle ha varit bättre lämpad att genomföra en sådan undersökning, trots att nämnda förfaranden huvudsakligen avsåg den polska marknaden och den polska konkurrensmyndigheten redan hade detaljerad kännedom om sektorn.

64      Sökanden har således inte visat att kriteriet avseende förekomsten av ett nytt konkurrensproblem som är av betydelse för utvecklingen av unionens konkurrenspolitik i förevarande fall borde ha getts företräde framför de kriterier som anges i punkt 42 ovan.

65      För det fjärde kan tribunalen inte godta sökandens argument att kommissionen i det angripna beslutet borde ha kontrollerat huruvida PKP Cargo tillämpade ett diskriminerande rabattsystem och huruvida detta företag hade en fordran mot sökanden som kunde motivera dess vägran att ingå ett avtal med densamme. Kommissionen avslog nämligen inte klagomålet med motiveringen att de uppgifter som den hade tillgång till inte gjorde det möjligt att dra slutsatsen att de påtalade förfarandena stred mot artikel 102 FEUF, utan med motiveringen att den polska konkurrensmyndigheten var bättre lämpad att pröva dem. Det ankom följaktligen inte på kommissionen att ta ställning i dessa frågor.

66      För det femte är det irrelevant att, såsom sökanden påtalat, den polska konkurrensmyndigheten genom skrivelser av den 21 augusti och den 7 oktober 2019 vägrat att vidta åtgärder med anledning av klagomålet, eftersom denna vägran skedde först efter det att det angripna beslutet hade antagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 82).

67      För det sjätte innebär, enligt polsk rätt, den omständigheten, vilken inte har bestritts, att den polska konkurrensmyndighetens beslut att avslå ett klagomål inte kan bli föremål för domstolsprövning, inte att kommissionen är skyldig att pröva klagomålet. Det ankommer nämligen, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, på medlemsstaterna att fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten, men det ankommer inte på kommissionen att genom att inleda en utredning avhjälpa eventuella brister i domstolsskyddet på nationell nivå. Dessutom hade sökanden under alla omständigheter möjlighet att vid nationell domstol väcka talan om ersättning för den skada som denne påstår sig ha lidit till följd av de beteenden klagomålet avser, för att se till att artikel 102 FEUF iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2018, Agria Polska m.fl./kommissionen, C‑373/17 P, EU:C:2018:756, punkterna 83 och 87).

68      Vad slutligen gäller sökandens påstående att artikel 17.1 andra meningen FEU har åsidosatts, räcker det att påpeka att sökanden inte har anfört något självständigt argument avseende ett åsidosättande av denna bestämmelse.

69      Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

70      Tribunalen kommer därefter att pröva de argument som sökanden har anfört inom ramen för den andra grunden och den första grundens andra del, avseende förekomsten av systematiska och allmänna brister i respekten för rättsstatliga principer i Polen i syfte att visa att det fanns en verklig risk för att sökandens rättigheter som klagande inte skulle skyddas på ett tillfredsställande sätt på nationell nivå.

 Den andra grunden och den första grundens andra del: Respekten för rättsstatliga principer i Polen

71      Inom ramen för den andra grunden har sökanden gjort gällande att kommissionen har åsidosatt sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd, vilken garanteras genom artikel 2 FEU, jämförd med artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan. Sökanden har i detta avseende gjort gällande att kommissionen var bättre lämpad att pröva klagomålet, med hänsyn till de systematiska eller allmänna brister i respekten för rättsstatliga principer i Polen, särskilt vad gäller bristande oberoende hos den polska konkurrensmyndigheten och hos de nationella domstolar som är behöriga på området.

72      Sökanden har särskilt anfört flera omständigheter som enligt denne visar dels att den polska konkurrensmyndigheten var underställd den verkställande makten, dels att de nationella domstolar som skulle pröva lagenligheten av myndighetens beslut, det vill säga Sąd Ochrony Konkurencji i Konsumentów – XVII Wydział Sądu Okręgowego w Warszawie (Domstolen för konkurrens- och konsumentskydd, avdelning XVII vid Regiondomstolen i Warszawa, Polen) och Izba Kontroli Nadzwyczajnej i Spraw Publicznych (avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter) vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen), befinner sig i en situation som gör att deras oavhängighet inte kan garanteras, vilket även framgår av EU-domstolens praxis. Sökanden har dessutom anfört flera specifika omständigheter avseende omständigheterna i förevarande fall, den påstådda överträdelsens art och det faktiska sammanhang i vilket den ingår, vilka enligt sökanden visar att det fanns grundad anledning att tro att sökandens stod inför en verklig risk för att dennes rättigheter skulle komma att åsidosättas om dess ärende skulle prövas av de nationella instanserna. Inom ramen för den första grundens andra del har sökanden gjort gällande att kommissionen har underlåtit att beakta dessa omständigheter och att motivera det angripna beslutet tillräckligt i detta avseende.

73      Kommissionen och Republiken Polen har bestritt sökandens argument.

74      I det angripna beslutet har kommissionen kontrollerat huruvida systematiska eller allmänna brister i respekten för rättsstatliga principer i Polen utgjorde hinder för att avslå klagomålet med motiveringen att den polska konkurrensmyndigheten var bättre lämpad att pröva klagomålet, genom att analogt tillämpa domen av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586).

75      Republiken Polen har emellertid bestritt att denna rättspraxis kan tillämpas analogt i förevarande fall, bland annat av det skälet att denna rättspraxis avser samarbetet mellan nationella domstolar på straffrättens område, närmare bestämt verkställigheten av en europeisk arresteringsorder, och inte beslut om avslag på ett klagomål på konkurrensrättens område. Denna medlemsstat har dessutom påpekat att domen av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586), rör principen om ett effektivt domstolsskydd i artikel 19.1 FEU och risken för ett åsidosättande av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång inför en oavhängig domstol, vilken slås fast i artikel 47 andra stycket i stadgan, trots att dessa bestämmelser inte är tillämpliga på sådana administrativa myndigheter som den polska konkurrensmyndigheten.

76      Det ska således först prövas huruvida kommissionen hade fog för att analogt tillämpa de slutsatser som följer av domen av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586), på förevarande fall.

77      Det ska i detta hänseende erinras om att domstolen i den domen slog fast att när en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, till stöd för sin invändning mot att överlämnas till den utfärdande rättsliga myndigheten, åberopar systematiska, eller åtminstone allmänna, brister, som denna person anser kunna inverka negativt på domstolsväsendets oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten och därmed på kärninnehållet i hans eller hennes grundläggande rätt till en rättvis rättegång, är den verkställande rättsliga myndigheten skyldig att, i frågan huruvida ett överlämnande ska ske till myndigheterna i nämnda medlemsstat, göra en bedömning av huruvida det föreligger en verklig risk för att denna grundläggande rätt åsidosätts för den berörda personen (se dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

78      För att kunna göra detta måste den verkställande rättsliga myndigheten göra en bedömning i två steg.

79      Den verkställande rättsliga myndigheten ska i detta syfte, i ett första steg, på grundval av objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter om hur domstolssystemet fungerar i den utfärdande medlemsstaten göra en bedömning av huruvida det föreligger en verklig risk för en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, som hänger samman med bristande oavhängighet hos domstolarna i den medlemsstaten till följd av systematiska eller allmänna brister som förekommer i medlemsstaten i fråga (se dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

80      Om den verkställande rättsliga myndigheten konstaterar att villkoren för detta första analyssteg är uppfyllda, måste denna myndighet, i nästa steg, på ett konkret och precist sätt bedöma om det, under omständigheterna i det aktuella fallet, finns grundad anledning att tro att den eftersökta personen skulle utsättas för en sådan risk efter att ha överlämnats till den utfärdande medlemsstaten (se dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

81      Domstolen preciserade även att i vissa väl avgränsade fall är den verkställande rättsliga myndigheten skyldig att automatiskt vägra att verkställa varje europeisk arresteringsorder som utfärdats av denna medlemsstat, utan någon skyldighet att göra någon som helst konkret bedömning av den verkliga risken för en negativ inverkan på kärninnehållet i den berörda personens grundläggande rätt till en rättvis rättegång (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 72).

82      När det gäller frågan huruvida den rättspraxis som angetts ovan i punkt 81 kunde tillämpas i förevarande fall, ska det erinras om att det angripna beslutets lagenlighet ska bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg vid den tidpunkt då beslutet antogs, det vill säga den 12 augusti 2019 (se den rättspraxis som anges ovan i punkt 66). Även om det antas att händelser som inträffat efter denna tidpunkt skulle göra det möjligt att bortse från det andra steget i bedömningen med tillämpning av denna rättspraxis, så ska det påpekas att villkoren för att inleda detta steg inte var uppfyllda när det angripna beslutet antogs.

83      Efter detta klargörande finner domstolen, i likhet med Republiken Polen, att det visserligen finns uppenbara skillnader mellan de omständigheter som låg till grund för domen av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586), och omständigheterna i förevarande mål. Flera principiella överväganden motiverar emellertid en analog tillämpning av de slutsatser som kan dras av den domen i syfte att fastställa vilken konkurrensmyndighet som är bäst lämpad att pröva ett klagomål avseende en överträdelse av artiklarna 101 och 102 FEUF.

84      För det första ska det erinras om att den grundläggande premissen att varje medlemsstat delar en rad gemensamma värden, vilka anges i artikel 2 FEU, med alla andra medlemsstater och erkänner att de andra medlemsstaterna delar dessa värden med den, innebär och motiverar att medlemsstaterna hyser ett ömsesidigt förtroende för att dessa värden erkänns och särskilt mellan deras domstolar när det gäller erkännandet av dessa värden som unionen grundar sig på, däribland rättsstatsprincipen, och således iakttar den unionsrätt genom vilken de genomförs (dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen, C‑619/18, EU:C:2019:531, punkterna 42 och 43).

85      Denna grundläggande premiss gäller även i förhållandet mellan kommissionen, de nationella konkurrensmyndigheterna och de nationella domstolarna vid tillämpningen av artiklarna 101 och 102 FEUF. Såväl reglerna om området med frihet, säkerhet och rättvisa, som var i fråga i det mål som avgjordes genom den i punkt 76 ovan angivna domen (se dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 35 och 36, och dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Villkor för frihetsberövande i Ungern), C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 104), som de domar som rör det europeiska konkurrensnätverket och samarbetet mellan kommissionen och de nationella domstolarna vid tillämpningen av artiklarna 101 och 102 FEUF, som är föremål för förevarande mål (se bland annat skälen 15, 21 och 28, artikel 11.1 och artikel 15 i förordning nr 1/2003 samt punkt 2 in fine i tillkännagivandet om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter), upprättar ett system för nära samarbete mellan de behöriga myndigheterna grundat på principerna om ömsesidigt erkännande, ömsesidigt förtroende och lojalt samarbete.

86      Enligt artiklarna 4 och 5 i förordning nr 1/2003 har nämligen kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter parallell behörighet att tillämpa artiklarna 101 och 102 FEUF, medan systematiken i förordning nr 1/2003 grundar sig på ett nära samarbete dem emellan (dom av den 16 oktober 2013, Vivendi/kommissionen, T‑432/10, ej publicerad, EU:T:2013:538, punkt 26). Enligt artikel 35.1 i samma förordning ska medlemsstaternas konkurrensmyndigheter dessutom säkerställa en effektiv tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF i det allmännas intresse, varvid det preciseras att olika domstolar kan ingå bland de konkurrensmyndigheter som utsetts av medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2010, VEBIC, C‑439/08, EU:C:2010:739, punkterna 56 och 62). Enligt artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1 av den 11 december 2018 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad (EUT L 11, 2019, s. 3) ska dessutom garantier uppställas, så att dessa myndigheter kan agera oberoende och opartiskt. Fristen för införlivande av detta direktiv hade visserligen ännu inte löpt ut när det angripna beslutet antogs, men icke desto mindre måste medlemsstaterna under denna frist avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det i direktivet föreskrivna resultatet (se dom av den 18 december 1997, Inter-Environnement Wallonie, C‑129/96, EU:C:1997:628, punkt 45, och dom av den 2 juni 2016, Pizzo, C‑27/15, EU:C:2016:404, punkt 32).

87      Dessutom har artikel 101.1 och artikel 102 FEUF direkt effekt i förhållandet mellan enskilda och ger upphov till rättigheter i förhållande till enskilda som de nationella domstolarna ska skydda. Behörigheten att tillämpa nämnda bestämmelser tillkommer både kommissionen och de nationella domstolarna. Denna behörighetsfördelning kännetecknas av den skyldighet att lojalt samarbeta som kommissionen och de nationella domstolarna har (dom av den 18 september 1992, Automec/kommissionen, T‑24/90, EU:T:1992:97, punkt 90). Detta bekräftas av punkt 15 i kommissionens tillkännagivande om samarbete mellan kommissionen och de nationella domstolarna vid tillämpningen av artiklarna [101] och [102 FEUF] (EUT C 101, 2004, s. 54), i vilken det föreskrivs att kommissionen och de nationella domstolarna har en ömsesidig skyldighet att lojalt samarbeta.

88      Härav följer, i likhet med området med frihet, säkerhet och rättvisa, att samarbetet vid tillämpningen av artiklarna 101 och 102 FEUF mellan kommissionen, medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och de nationella domstolarna vilar på principerna om ömsesidigt erkännande, ömsesidigt förtroende och lojalt samarbete, vilka innebär att var och en av dessa myndigheter och domstolar, utom i undantagsfall, ska utgå från att alla andra myndigheter och domstolar iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten.

89      För det andra framgår det av den rättspraxis som anges ovan i punkt 45 att när verkningarna av de överträdelser som görs gällande i ett klagomål i huvudsak endast är märkbara i en enda medlemsstat och klaganden har vänt sig mot dessa överträdelser vid behöriga domstolar och behöriga administrativa myndigheter i denna medlemsstat, har kommissionen rätt att avslå klagomålet på grund av bristande unionsintresse, dock under förutsättning att klagandens rättigheter kan säkerställas på ett tillfredsställande sätt av de nationella myndigheterna.

90      Enligt rättspraxis är kommissionen således skyldig att redan innan den avslår ett klagomål på grund av bristande unionsintresse försäkra sig om att de nationella myndigheterna på ett tillfredsställande sätt kan skydda klagandens rättigheter. Denna rättspraxis omfattar, genom att den i vid mening hänvisar till ”nationella myndigheter”, både de nationella konkurrensmyndigheterna och de nationella domstolar som är behöriga på området. Om det i den berörda medlemsstaten fanns systematiska eller allmänna brister som kunde äventyra dessa institutioners oberoende, samt grundad anledning att tro att klaganden, om kommissionen avslog klagomålet och om klagomålet hade ingetts till nämnda instanser, skulle löpa en verklig risk för att dennes rättigheter åsidosattes, så skulle dessa nationella instanser inte på ett tillfredsställande sätt kunna skydda klagandens rättigheter, i den mening som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 45.

91      För det tredje är den grundläggande rätten till en rättvis rättegång inför en oavhängig domstol, som garanteras i artikel 47 andra stycket i stadgan, även av särskild betydelse för en effektiv tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF. De nationella domstolarna ska nämligen dels pröva lagenligheten av de nationella konkurrensmyndigheternas beslut, dels direkt tillämpa artiklarna 101 och 102 FEUF. Domstolen har redan understrukit att det, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, ankommer på medlemsstaterna att fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten, inbegripet på området för konkurrensrätt (se härvidlag den rättspraxis som anges ovan i punkt 67).

92      Av det ovan anförda följer att iakttagandet av rättsstatens krav är en relevant omständighet som kommissionen ska beakta vid fastställandet av vilken konkurrensmyndighet som är bäst lämpad att pröva ett klagomål, varför kommissionen således kunde tillämpa domen av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586), analogt.

93      För det andra framgår det av det angripna beslutet att kommissionen begränsade sig till att ange att villkoren avseende det andra steget i analysen, vilket identifierats i domen av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586), inte var uppfyllda i förevarande fall, samtidigt som den avstod från att ta ställning till huruvida de villkor som uppställs i samma dom avseende det första steget av bedömningen var uppfyllda.

94      Eftersom dessa båda analyssteg är kumulativa, är det inte rimligt att kritisera kommissionen för att den av processekonomiska skäl begränsat sin prövning till det andra steget.

95      De argument som sökanden har anfört för att rent allmänt visa att det föreligger systematiska eller allmänna brister i Polen som kan äventyra den polska konkurrensmyndighetens och de behöriga nationella domstolarnas oberoende är således verkningslösa.

96      Tribunalen kommer för det tredje att pröva de skäl som anges i det angripna beslutet, med avseende på vilka kommissionen ansåg att villkoren avseende det andra steget av bedömningen inte var uppfyllda i förevarande fall.

97      Det framgår av rättspraxis att det, inom ramen för det andra steget i bedömningen, först ankommer på den berörda personen, i förevarande fall sökanden, att lägga fram indicier på att det finns grundad anledning att förmoda att det fanns en verklig risk för att dennes rättigheter skulle komma att åsidosättas om dennes ärende skulle prövas av de nationella instanserna. Det ankommer därefter på kommissionen att, mot bakgrund av de särskilda betänkligheter som sökanden har gett uttryck för och de upplysningar som sökanden eventuellt har lämnat, på ett konkret och precist sätt bedöma huruvida det under omständigheterna i det aktuella fallet fanns sådana skäl, med hänsyn till nämnda parts personliga situation, den påstådda överträdelsens art och de faktiska omständigheterna (se, analogt, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 60, 68 och 75).

98      I förevarande fall har sökanden under det administrativa förfarandet gjort gällande en rad konkreta indicier och specifika uppgifter som enligt sökanden tillsammans visade att det fanns grundad anledning att förmoda att det fanns en verklig risk för att dennes rättigheter skulle komma att åsidosättas om dennes ärende skulle prövas av de nationella instanserna. Enligt sökanden har kommissionen emellertid underlåtit att beakta dessa indicier och upplysningar och att motivera det angripna beslutet i tillräcklig utsträckning i detta avseende.

99      För det första uppmärksammade sökanden kommissionen på att PKP Cargo är ett statligt kontrollerat företag och att den polska konkurrensmyndigheten, på grund av de nära banden mellan PKP Cargo och regeringen, kunde antas behandla detta företag med en mild eller till och med inställsam inställning. Enligt sökanden är nämligen ordföranden för den polska konkurrensmyndigheten helt beroende av den verkställande makten, eftersom premiärministern är den som utser och avsätter ordföranden, varvid det i lagen inte anges hur länge uppdraget ska vara eller vilka skäl som är giltiga för avsättning. Den omständigheten att premiärministern har avsatt denna myndighets ordförande vid flera tillfällen sedan år 2014 visar att det föreligger ett sådant beroendeförhållande. PKP SA, som är PKP Cargos moderbolag, ingår vidare bland medlemmarna i en viktig polsk nationell stiftelse, vilken är en sammanslutning som bildats och finansieras, fortfarande enligt sökandens uppgifter, av Polens största offentliga företag. Denna stiftelse har även till syfte att försvara och främja reformen av domstolssystemet i Polen genom mediakampanjer.

100    För det andra har sökanden vid flera tillfällen hänvisat till den omständigheten att den dåvarande riksåklagaren Z. Ziobro i april 2007 hade motsatt sig den polska konkurrensmyndighetens beslut av den 17 juni 2004 i ärende DOK 50/04, genom vilket denna myndighet konstaterade att PKP Cargo hade missbrukat sin dominerande ställning och därför ålade detta företag påföljder. Enligt sökanden visar denna omständighet ”den politiska viljan att skydda ett av de största statliga bolagen”, vilken kan påverka den polska konkurrensmyndighetens oberoende, eftersom denna ”har en mycket svagare ställning” än riksåklagaren.

101    För det tredje anser sökanden att den polska konkurrensmyndighetens milda inställning till PKP Cargo styrks dels av att de påföljder som ålagts PKP Cargo tidigare varit små, icke avskräckande och ineffektiva, vilket framgår av den omständigheten att PKP Cargo, trots dessa åtgärder, fortsatt med sina konkurrensbegränsande förfaranden, dels att nämnda myndighet sedan år 2015 vägrat att vidta någon som helst åtgärd mot PKP Cargo, trots att sökanden hade vänt sig till myndigheten vid flera tillfällen. Den sistnämnda omständigheten visar att myndighetens policy gentemot PKP Cargo har ändrats sedan år 2015, vilket beror på myndighetens bristande oberoende.

102    För det fjärde påpekar sökanden att de behöriga nationella domstolarna på konkurrensrättens område inte har lyckats avhjälpa den polska konkurrensmyndighetens brister och att detta beror på domstolarnas bristande oberoende.

103    Kommissionen har nöjt sig med att i punkt 25 v i det angripna beslutet slå fast att sökandens argument avseende det andra steget i analysen, vilket tribunalen har beskrivit i punkt 80 ovan, ”enbart innehåller ogrundade påståenden” och att ange att den omständigheten att premiärministern utser ordföranden för den polska konkurrensmyndigheten inte påverkar oavhängigheten av denna myndighets beslut rörande PKP Cargo. Det finns inte något annat avsnitt i det angripna beslutet som tyder på någon som helst verklig bedömning av de indicier som sökanden har anfört i detta avseende och inte heller skälen till varför kommissionen ansåg att alla dessa indicier ”enbart” var ”ogrundade”.

104    Det framgår således inte av det angripna beslutet att kommissionen på ett konkret och precist sätt har undersökt de olika indicier som sökanden hade lagt fram under det administrativa förfarandet. I enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkt 97 borde kommissionen, mot bakgrund av de specifika farhågor som sökanden har gett uttryck för och de upplysningar som sökanden eventuellt har lämnat, på ett konkret och precist sätt ha bedömt huruvida det, under omständigheterna i det aktuella fallet, fanns grundad anledning att förmoda att det fanns en verklig risk för att dennes rättigheter skulle komma att åsidosättas om dennes ärende skulle prövas av de nationella instanserna.

105    Den kortfattade motiveringen i det angripna beslutet på denna punkt gör det inte möjligt för sökanden att få kännedom om skälen till att kommissionen har avfärdat de konkreta indicier som sökanden har anfört avseende det andra steget i den bedömning som det erinras om ovan i punkt 80 eller för tribunalen att göra en verklig prövning av beslutets lagenlighet och bedöma huruvida det fanns grundad anledning att förmoda att det fanns en verklig risk för att sökandens rättigheter skulle komma att åsidosättas om dennes ärende skulle prövas av de nationella instanserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2017, Contact Software/kommissionen, T‑751/15, ej publicerad, EU:T:2017:602, punkterna 39 och 40 och där angiven rättspraxis).

106    Talan ska således bifallas såvitt avser den andra grunden och den första grundens andra del. Det angripna beslutet ska följaktligen ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga argument som sökanden har anfört till stöd för den första grundens andra del.

 Rättegångskostnader

107    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

108    Republiken Polen ska bära sina rättegångskostnader i enlighet med artikel 138.1 i rättegångsreglerna.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tionde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Kommissionens beslut C(2019) 6099 final av den 12 augusti 2019 (ärende AT.40459 – Järnvägstransport av gods i Polen – PKP Cargo) ogiltigförklaras.

2)      Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Sped-Pro SA.

3)      Republiken Polen ska bära sina rättegångskostnader.

Van der Woude

Kornezov

Buttigieg

Hesse

 

      Petrlík

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 februari 2022.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: polska.