DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)

den 11 februari 1999 (1)

”Rådets behörighet att besluta om restriktioner vid import av jordbruksprodukter med ursprung i utomeuropeiska länder och territorier”

I mål C-390/95 P,

Antillean Rice Mills NV, bolag bildat enligt nederländsk antillisk rätt, Bonaire (Nederländska Antillerna),

European Rice Brokers AVV, bolag bildat enligt arubansk rätt, Oranjestad (Aruba),

och

Guyana Investments AVV, bolag bildat enligt arubansk rätt, Oranjestad (Aruba),

företrädda av advokaterna P. Glazener, Amsterdam, W. Knibbeler, Rotterdam och J. Pel, Amsterdam, delgivningsadress: advokatbyrån M. Loesch, 11, rue Goethe, Luxemburg,

klagande,

angående överklagande av dom meddelad den 14 september 1995 av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) i de förenade målen T-480/93 och T-483/93, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-2305), i vilket det förs talan om upphävande av denna dom,

i vilket de andra parterna är:

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiska rådgivarna E. Lasnet och Th. van Rijn, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: Carlos Gómez de la Cruz, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande vid förstainstansrätten,

med stöd av

Europeiska unionens råd, företrätt av J. Huber och G. Houttuin, båda vid rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: Europeiska investeringsbanken, direktoratet för rättsfrågor, generaldirektören A. Morbilli, 100, boulevard Konrad Adenauer, Luxemburg,

Republiken Italien, företrädd av Danilo Del Gaizo, avvocato dello Stato, delgivningsadress: Italiens ambassad, 5, rue Marie-Adelaïde, Luxemburg,

Republiken Frankrike,

intervenienter vid förstainstansrätten,

och

Trading & Shipping Co. Ter Beek BV, bolag bildat enligt nederländsk rätt, Amsterdam,

Alesie Curaçao NV, bolag bildat enligt nederländsk antillisk rätt, Willemstad (Curaçao, Nederländska Antillerna),

sökande vid förstainstansrätten,

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P.J.G. Kapteyn samt domarna G.F. Mancini, J.L. Murray (referent), H. Ragnemalm och K.M. Ioannou,

generaladvokat: S. Alber,

justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgetts vid sammanträdet den 5 mars 1998 av: Antillean Rice Mills NV, European Rice Brokers AVV och Guyana Investments AVV, företrädda av advokaterna P. Glazener, W. Knibbeler och J. Pel, kommissionen, företrädd av E. Lasnet och Th. van Rijn, rådet, företrätt av J. Huber och G. Houttuin, Republiken Frankrike, företrädd av rådgivaren C. Chavance, utrikesministeriets rättsavdelning, i egenskap av ombud, och Republiken Italien, företrädd av D. Del Gaizo,

och efter att den 28 april 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1.

    Antillean Rice Mills NV, European Rice Brokers AVV och Guyana Investments AVV (nedan kallade klagandena) har genom inlaga, som inkom till domstolens kansli den 13 december 1995, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat förstainstansrättens dom av den 14 september 1995 i de förenade målen T-480/93 och T-483/93, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-2305, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken denna ogiltigförklarade artikel 1.1 i kommissionens beslut 93/127/EEG av den 25 februari 1993 om införande av skyddsåtgärder för ris med ursprung i Nederländska Antillerna (EGT L 50, s. 27, nedan kallat det omtvistade beslutet) och ogillade talan i övrigt.

2.

    Beträffande bakgrunden i målet vid förstainstansrätten framgår följande av förstainstansrättens dom:

”1.    Nederländska Antillerna utgör ett av de utomeuropeiska länderna och territorierna (nedan kallade ULT) som är associerade med Europeiska ekonomiska gemenskapen. Associeringen av ULT till gemenskapen regleras i fjärde delen av EEG-fördraget (nedan kallat ‘fördraget‘) samt av rådets beslut 91/482/EEG av den 25 juli 1991 (EGT L 263, s. 1, svensk specialutgåva, område 11, volym 18, s. 3, nedan kallat ULT-beslutet) som har tagits med tillämpning av artikel 136 andra stycket i fördraget.

2.    Enligt artikel 133.1 i fördraget skall tullar vid import till medlemsstaterna av varor med ursprung i ULT fullständigt avvecklas, vilket skall ske i takt med att tullarna gradvis avvecklas mellan medlemsstaterna enligt bestämmelserna i fördraget. Enligt artikel 101.1 i ULT-beslutet skall varor med ursprung i ULT importeras till gemenskapen utan tullar eller avgifter

med motsvarande verkan. Enligt punkt 2 i samma artikel skall varor som inte har sitt ursprung i ULT, men som omsätts fritt i ett ULT och återexporteras som sådana till gemenskapen, accepteras för import till gemenskapen utan tullar, och utan skatter med motsvarande verkan, förutsatt att det i det berörda ULT har betalats tull, eller skatt med motsvarande verkan, på minst samma nivå som de tullar vilka gäller i gemenskapen för import av samma produkter med ursprung i tredjeländer, berättigade till tillämpning av klausulen om mest gynnad nation; att produkterna inte har helt eller delvis varit föremål för undantagande från eller återbetalning av tullar eller skatter med motsvarande verkan; och att produkterna åtföljs av exportcertifikat.

3.    Artikel 108.1 första strecksatsen i ULT-beslutet hänvisar till bilaga 2 till ULT-beslutet (nedan kallad bilaga 2) för vad begreppet ursprungsprodukter innefattar och de metoder för administrativt samarbete som är relaterade till detta.

4.    Enligt artikel 1 i bilaga 2 skall en vara anses ha sitt ursprung i ULT, gemenskapen eller en afrikansk, västindisk eller stillahavsstat (nedan kallade AVS-staterna) om den antingen helt producerats eller i tillräcklig grad bearbetats där.

5.    Enligt artikel 2.1 b i bilaga 2 anses ‘vegetabiliska produkter, skördade inom dessa‘ som helt producerade i ULT, gemenskapen eller AVS-staterna.

6.    Enligt artikel 3.1 i bilaga 2 anses icke-ursprungsmaterial vara tillräckligt bearbetade eller behandlade när den erhållna varan klassificeras under en annan rubrik än den under vilken alla de använda icke-ursprungsmaterial som används vid tillverkningen klassificeras.

7.    Enligt artikel 6.2 i bilaga 2 skall varor som helt har framställts inom gemenskapen eller AVS-staterna när de bearbetats eller behandlas i ett ULT anses som helt framställda i ULT.

8.    Sedan år 1967 har det funnits en gemensam organisation av marknaden för ris som för närvarande regleras genom rådets förordning (EEG) nr 1418/76 av den 21 juni 1976 om den gemensamma organisationen av marknaden för ris (EGT L 166, s.1; svensk specialutgåva, område 3, volym 7, s. 104), vilken omfattar ett interventionspris för paddyris, exportbidrag och importavgifter. Dessa avgifter varierar beroende på ursprungsland. Vad beträffar AVS-staterna tas en reducerad avgift ut upp till en tullkvot om 125 000 ton råris och 20 000 ton brutet ris.

9.    Vidare uppmuntras i rådets förordning (EEG) nr 3878/87 av den 18 december 1987 om produktionsstöd för vissa arter av ris (EGT L 365, s. 3, svensk specialutgåva, område 3, volym 25, s. 15, nedan

kallad förordning nr 3878/87) gemenskapens producenter att odla Indicaris. Rådets förordning (EEG) nr 3763/91 av den 16 december 1991 om införande av särskilda åtgärder för vissa jordbruksprodukter till fördel för de franska utomeuropeiska departementen (EGT L 356, s. 1, svensk specialutgåva, område 3, volym 39, s. 231, nedan kallad förordning nr 3763/91) har till syfte att främja risodlingen i Franska Guyana och stödja avsättning och marknadsföring av ris i Guadeloupe och i Martinique, som är tre franska utomeuropeiska departement (nedan kallade FUD). I detta hänseende bör det påpekas att enligt artikel 227.2 i fördraget är bestämmelserna om fri rörlighet för varor och bestämmelserna om den gemensamma jordbrukspolitiken, med undantag av artikel 40.4, tillämpliga på FUD som därmed utgör en integrerad del av gemenskapen.”

3.

    Det framgår av den överklagade domen att kommissionen i det omtvistade beslutet av den 25 februari 1993, efter klagomål från den franska och den italienska regeringen, fastslog ett minimipris vid import till gemenskapen av ris med ursprung i Nederländska Antillerna. Den 14 januari 1993 fastställde Nederländska Antillernas finansminister ett minimipris vid export som motsvarade det relativa minimipris som kommissionen fastslog i det omtvistade beslutet.

4.

    Genom beslut 93/211/EEG av den 13 april 1993 om ändring av beslut 93/127 (EGT L 90, s. 36) sänkte kommissionen emellertid minimipriset per ton ris för att beakta de förbättrade marknadsvillkoren. Dessa två beslut fattades med stöd av artikel 109 i ULT-beslutet, som hade antagits med stöd av artikel 136 andra stycket i fördraget. Slutligen upphävde kommissionen skyddsåtgärderna genom beslut 93/356/EEG av den 16 juni 1993 (EGT L 147, s. 28).

5.

    Klagandena är tre företag som bearbetar och saluför ris i Nederländska Antillerna och som där bearbetar brunt ris från Surinam och Guyana. Riset anses ha sitt ursprung i Nederländska Antillerna på grund av att det bearbetas där och kan därför importeras avgiftsfritt till gemenskapen i enlighet med artikel 101.1 i ULT-beslutet.

6.

    Klagandena ansåg att hade de åsamkats en allvarlig skada till följd av kommissionens skyddsåtgärder och väckte därför talan om ogiltigförklaring av besluten att införa dessa åtgärder samt begärde skadestånd för den skada de ansåg sig ha åsamkats.

7.

    Klagandena åberopade sex grunder vid förstainstansrätten. De hävdade för det första att artikel 109 i ULT-beslutet, med stöd av vilket det omtvistade beslutet är antaget, är olaglig, eftersom denna bestämmelse ger kommissionen rätt att fatta beslut om skyddsåtgärder under omständigheter som inte föreskrivs i EG-fördraget. De hävdade för det andra att kommissionen hade åsidosatt artikel 109.1 i ULT-beslutet, eftersom den införde skyddsåtgärder trots att villkoren för införande inte var uppfyllda. De hävdade för det tredje att kommissionen hade åsidosatt

artikel 109.2 i ULT-beslutet, eftersom de införda skyddsåtgärderna var mera omfattande än vad som var nödvändigt för att undanröja det påstådda hotet om störning eller försämring inom en verksamhetsektor inom gemenskapen eller en region inom denna. De hävdade för det fjärde att kommissionen hade åsidosatt artikel 132.1 och artikel 133.1 i fördraget samt artikel 101.1 i ULT-beslutet, eftersom kravet på att följa minimipriset för att undgå importavgift utgjorde en ”villkorlig” avgift med motsvarande verkan. De hävdade för det femte att kommissionen hade åsidosatt artikel 131 i fördraget, eftersom den inte eller inte i tillräcklig mån hade tagit hänsyn till syftet med associeringen av ULT. De hävdade för det sjätte att kommissionen hade åsidosatt principen om noggrann förberedelse av rättsakterna och artikel 190 i fördraget, eftersom den inte eller inte i tillräcklig mån hade undersökt marknadssituationen eller motiverat de skyddsåtgärder som införts.

Den överklagade domen

8.

    I punkterna 63-78 i den överklagade domen prövade förstainstansrätten inledningsvis om sökandenas talan kunde prövas i sak. Den ansåg att ett beslut som kommissionen fattat med stöd av artikel 109 i ULT-beslutet, som är riktat till medlemsstaterna och som i form av en skyddsåtgärd fastställer ett minimipris vid import av en produkt med ursprung i ett av dessa territorier, direkt berör, i den mening som avses i artikel 173 andra stycket i EEG-fördraget, de företag som exporterar dessa produkter från detta territorium, eftersom beslutet inte ger medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning beträffande beskattningen och nivån på det aktuella minimipriset. Trots att ett sådant beslut är normativt till sin karaktär är även företag, som kommissionen kände till på grund av tidigare kontakter och som hade sådana varor som avsågs i detta beslut under transport när det antogs, personligen berörda av detta i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

9.

    Vidare ansåg förstainstansrätten i punkt 95 att rådet hade rätt att, med stöd av artikel 136 andra stycket i fördraget, införa en skyddsklausul i artikel 109 i ULT-beslutet i syfte att sammanjämka principerna om associering av ULT till gemenskapen med den gemensamma jordbrukspolitiken, för att bland annat kunna införa restriktioner för fri import av jordbruksprodukter med ursprung i ULT om denna import medför allvarliga störningar i en ekonomisk sektor inom gemenskapen eller inom en eller flera av dess medlemsstater, eller om den medför att medlemsstaternas externa ekonomiska stabilitet äventyras eller om svårigheter uppstår som kan leda till en försämring inom en verksamhetssektor av gemenskapen eller i en region inom denna. När det gjorde detta val, som bara iundantagsfall, till viss del och under en begränsad tid begränsar den fria importen till gemenskapen av produkter från ULT, överskred rådet inte sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 136 andra stycket i fördraget.

10.

    I punkterna 119-135 fastställde förstainstansrätten att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 109.1 i ULT-beslutet, inte enbart

beträffande frågan om villkoren för införande av skyddsåtgärder var uppfyllda, utan även beträffande frågan om den har rätt att vidta en sådan åtgärd. Gemenskapsdomstolarna skall därför vid överprövningen begränsa sig till att pröva huruvida kommissionen genom att vidta sådana åtgärder har gjort en uppenbart oriktig bedömning, gjort sig skyldig till maktmissbruk eller överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Detta var inte fallet när det omtvistade beslutet och beslut 93/211 antogs. Med anledning av att kommissionen hade konstaterat att priset på ris hade gått ner i gemenskapen samtidigt som importen från detta utomeuropeiska territorium hade ökat, ansåg förstainstansrätten att kommissionen på goda grunder hade fastställt att svårigheter hade uppkommit som riskerade att medföra en försämring för gemenskapens rissektor och att äventyra Poseidom-programmet, som syftade till att på Guadeloupe och Martinique gynna försäljning av ris producerat i Franska Guyana. Förstainstansrätten ansåg därför att villkoren för vidtagande av skyddsåtgärder var uppfyllda.

11.

    Förstainstansrätten fastslog vidare i punkterna 140-143 att de skyddsåtgärder mot import av produkter med ursprung i ULT som är tillåtna enligt artikel 109 i ULT-beslutet endast kan syfta till att avhjälpa de svårigheter som uppkommit inom en ekonomisk sektor inom gemenskapen eller att förhindra att sådana svårigheter uppkommer och att de enligt punkt 2 i denna artikel skall vara strikt nödvändiga. Förstainstansrätten ogiltigförklarade av dessa skäl artikel 1.1 i det omtvistade beslutet genom vilket kommissionen i form av en skyddsåtgärd hade infört ett minimipris vid import av ris med ursprung i Nederländska Antillerna, eftersom priset hade fastställts på en sådan nivå att detta ris var dyrare på gemenskapsmarknaden än både ris från gemenskapen och ris från tredje land, bland annat AVS-staterna, vilket stred mot den preferensordning som produkterna från associerade länder och territorier skall åtnjuta och mot proportionalitetsprincipen i artikel 109.2.

12.

    I punkterna 149-153 i den överklagade domen ansåg förstainstansrätten däremot inte att det fanns skäl att ogiltigförklara beslut 93/211 som i fråga om samma skyddsåtgärd fastställde minimipriset på en sådan nivå att det aktuella riset endast fick en sämre konkurrensställning i förhållande till det ris från gemenskapen som åtgärden avsåg att skydda.

13.

    I punkt 157 avvisade förstainstansrätten argumentet att det var fråga om en ”villkorlig” avgift med motsvarande verkan med motiveringen att en avgift som tas ut vid import av en produkt med ursprung i ULT, som genomförs till ett lägre pris än det minimipris som fastställts som skyddsåtgärd enligt artikel 109 i ULT-beslutet, inte kan anses utgöra en förbjuden avgift med motsvarande verkan enligt artikel 101 i nämnda beslut, eftersom en sådan avgift inte skall betalas på grund av att varan har passerat gemenskapens gränser utan på grund av att minimipriset inte har följts.

14.

    Vidare fastslog förstainstansrätten i punkterna 189-194 att införandet med stöd av artikel 109 i ULT-beslutet av skyddsåtgärder mot import av produkter med ursprung i ULT utgör en normativ åtgärd som förutsätter ett politiskt och ekonomiskt val, vilket innebär att rättsstridigheter som begås vid detta tillfälle endast kan medföra ansvar för gemenskapen då det är fråga om en tillräckligt klar överträdelse av en överordnad rättsregel till skydd för enskilda. Den rättsstridighet som kommissionen gjorde sig skyldig till när den i det omtvistade beslutet införde en skyddsåtgärd som innehöll villkor som inte var nödvändiga för att skydda gemenskapens intressen, vilket krävs enligt artikel 109.2, utgör en överträdelse av en sådan regel, nämligen proportionalitetsprincipen. Denna överträdelse medför dock inte ansvar för gemenskapen, eftersom den inte kan anses vara tillräckligt klar med hänsyn till att kommissionen i god tro använde sig av uppgifter från de nationella myndigheterna i Nederländska Antillerna som sedan visade sig vara felaktiga, utan att klagandena upplyste kommissionen om detta trots att de kände till att uppgifterna var felaktiga.

15.

    Förstainstansrätten tillade i punkt 200 att även om gemenskapen skulle anses ansvarig för en sådan överträdelse, krävs det för rätt till ersättning att skadan är allvarligare än vad en enskild, även då han drabbats av ett rättsstridigt beslut, skall behöva stå för utan att kunna begära ersättning av statliga medel.

16.

    Följaktligen ogiltigförklarade förstainstansrätten artikel 1.1 i det omtvistade beslutet med motiveringen att den var mera långtgående än vad som var strikt nödvändigt för att avhjälpa de svårigheter som uppkommit för gemenskapens risproduktion på grund av importen av antilliskt ris och följaktligen åsidosatte artikel 109.2 i ULT-beslutet, samt ogillade talan i övrigt.

Huruvida förstainstansrätten kunde pröva talan i sak

17.

    Den italienska regeringen anser att den överklagade domen skall upphävas i den mån förstainstansrätten ogillade kommissionens invändning att sökandena inte var personligen berörda och att talan därför inte kunde prövas i sak. Den italienska regeringen har hävdat att förstainstansrätten har tillämpat de principer som följer av domstolens dom av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen (REG 1985, s. 207) på ett felaktigt sätt vid identifieringen av de rättssubjekt som är personligen berörda av normativa rättsakter.

18.

    Klagandena har invänt att den italienska regeringen inte kan framställa en sådan invändning. Eftersom den italienska regeringen endast var intervenient till stöd för kommissionens yrkanden, anser klagandena att den italienska regeringen inte kan göra en invändning om rättegångshinder vid domstolen som kommissionen inte själv har gjort inom ramen för överklagandet.

19.

    Det skall därför inledningsvis undersökas huruvida domstolen i sak kan pröva den italienska regeringens invändning om att förstainstansrätten skulle ha avvisat talan och därefter i förekommande fall om denna invändning är befogad.

20.

    Vad gäller frågan huruvida domstolen kan pröva den italienska regeringens invändning i sak skall det erinras om att enligt artikel 49.2 i EG-stadgan för domstolen har varje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan rätt att överklaga till domstolen. Härav följer att intervenienterna i målet vid förstainstansrätten anses utgöra parter vid den domstolen. Följaktligen är artikel 115.1 i domstolens rättegångsregler, enligt vilken ”[p]arterna i målet vid förstainstansrätten får inom två månader från delgivning av överklagandet inkomma med svarsskrivelse”, tillämplig i deras fall. Detta innebär att de inte behöver inkomma med en ny begäran om intervention vid domstolen i enlighet med artiklarna 93 och 123 i rättegångsreglerna (dom av den 22 december 1993 i mål C-244/91 P, Pincherle mot kommissionen, REG 1993, s. I-6965, punkt 16).

21.

    Härav följer att det inte görs någon skillnad mellan de parter som har rätt att inkomma med en svarsinlaga i fråga om de invändningar som de kan göra. De sistnämnda är på samma sätt underkastade kraven i artiklarna 115 och 116 i domstolens rättegångsregler.

22.

    Således kan en intervenient som har rätt att inkomma med en svarsinlaga enligt artikel 115 i domstolens rättegångsregler, i avsaknad av ett uttryckligt förbud, framställa invändningar angående varje rättsfråga som den överklagade domen är grundad på.

23.

    En medlemsstat som har inkommit med en svarsinlaga med stöd av artikel 115 i rättegångsreglerna kan således under alla omständigheter hävda vid domstolen att talan enligt dess åsikt skulle ha avvisats. Detta gäller oberoende av att den part vars talan intervenienten har stött vid förstainstansrätten inte har gjort en sådan invändning i målet vid domstolen utan endast i första instans.

24.

    Det framgår av det ovan anförda att den italienska regeringens invändning kan prövas i sak.

25.

    Vad gäller prövningen i sak av invändningen om rättegångshinder skall det erinras om att domstolen har tolkat artikel 130.3 i akt om villkoren för Republiken Greklands anslutning och om anpassning av fördragen (EGT L 291, 1979, s. 17) så, att när kommissionen vidtar skyddsåtgärder skall den, när omständigheterna i förevarande fall inte utgör hinder, undersöka vilka negativa återverkningar som dess beslut kan få på ekonomin i nämnda medlemsstat samt för de berörda företagen och av detta dragit slutsatsen att dessa, vid prövningen av om talan kan prövas i sak, skall anses personligen berörda av nämnda beslut (se domen i det ovannämnda målet Piraiki-Patraiki m.fl mot kommissionen, punkterna 28 och 31).

26.

    Såsom förstainstansrätten med rätta kom fram till i punkterna 68-70 i den överklagade domen är domstolens resonemang i målet Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen även tillämpligt i förevarande fall, eftersom lydelsen av artikel 109.2 i ULT-beslutet i huvudsak är densamma som artikel 130.3 i akt om villkoren för

Republiken Greklands anslutning och om anpassning av fördragen och eftersom dessa bestämmelser har liknande målsättning, nämligen att fastslå hur omfattande skyddsåtgärder gemenskapen kan införa.

27.

    Trots att nämnda dom, till skillnad från ULT-beslutet som är riktat till samtliga medlemsstater, avsåg ett beslut som endast var riktat till en enda medlemsstat, kan den italienska regeringens påstående att domstolens resonemang i det ovannämnda målet Piraiki-Patraiki m.fl mot kommissionen inte är tillämpligt i förevarande fall, på grund av domstolens uttalande i punkt 32 i dom av den 15 februari 1996 i mål C-209/94 P, Buralux m.fl. mot rådet (REG 1996, s. I-615), inte godtas.

28.

    Det rättsskydd som en enskild tillerkänns enligt artikel 173 fjärde stycket i fördraget kan inte vara avhängigt av huruvida det omtvistade beslutet är riktat till en enskild medlemsstat eller till flera, utan skall fastställas på grundval av om den enskilde befinner sig i en särställning jämfört med andra berörda personer. Till skillnad från domen i målet Buralux m.fl. mot rådet, som endast berörde allmänt utpekade personer, avser detta mål personer som är klart identifierbara. Förstainstansrätten drog således med rätta slutsatsen i punkt 77 i den överklagade domen att den avgörande faktorn vid identifieringen av de personer som är personligen berörda av ett beslut om införande av en skyddsåtgärd är det skydd som staten eller territoriet samt de berörda företagen mot vilka skyddsåtgärden införts har enligt gemenskapsrätten.

29.

    Beträffande den italienska regeringens påstående att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning när den i punkt 75 i den överklagade domen fastslog att de uppgifter som kommissionen hade tillgång till innan den antog de omtvistade besluten var konkreta och exakta, eftersom minst två av klagandena var i färd med att transportera ris till gemenskapen när det första beslutet antogs, avser detta påstående faktiska förhållanden som det inte åligger domstolen att kontrollera. Endast förstainstansrätten är nämligen behörig att fastställa de faktiska förhållandena, utom i det fall då de handlingar som har ingivits i målet har lett den till materiellt oriktiga konstateranden, och att bedöma dessa faktiska förhållanden. Bedömningen av de faktiska förhållandena är därför inte, utom i det fall då uppgifterna har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll (beslut av den 5 februari 1998 i mål C-30/96 P, Abello m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I-377, punkt 49).

30.

    Det framgår av det ovan anförda att den italienska regeringens invändning om att förstainstansrätten skulle ha avvisat talan inte kan godtas.

Överklagandet i sak

31.

    Klagandena har i huvudsak åberopat sex grunder till stöd för sin talan. De anser inledningsvis att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastslog att rådet med stöd av artikel 136 andra stycket i fördraget hade rätt att införa en skyddsklausul i ULT-beslutet som tillåter begränsningar av den

fria importen av jordbruksprodukter med ursprung i ULT. Den gjorde sig även skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastslog att kommissionen kunde dra slutsatsen att svårigheter uppkommit som kunde medföra en försämring av gemenskapens produktion av Indicaris. Klagandena anser vidare att det minimipris som fastställdes i det andra beslutet var mera långtgående än vad som var strikt nödvändigt. Klagandena anser för övrigt att förstainstansrätten felaktigt drog slutsatsen att de striktare reglerna om ansvar för normativa rättsakter var tillämpliga i förevarande fall. Vidare underlät förstainstansrätten att undersöka om det var fråga om en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten och den gjorde en felaktig bedömning när den vid undersökningen av de omtvistade besluten lade avgörande vikt vid en åtgärd som vidtagits av Nederländska Antillernas regering. Slutligen lade förstainstansrätten alltför stor vikt vid att skadan var förutsebar.

Den första grunden

32.

    Klagandena har för det första bestritt förstainstansrättens bedömning att rådet enligt artikel 136 andra stycket i fördraget hade rätt att införa en skyddsklausul i ULT-beslutet som gör det möjligt att begränsa den fria importen av jordbruksprodukter med ursprung i ULT.

33.

    Denna grund kan delas in i två delar. Klagandena har under den första delen av denna grund hävdat att förstainstansrättens bedömning är baserad på en felaktig uppfattning om uppkomsten av artikel 109 i ULT-beslutet. Enligt dessa har förstainstansrätten i punkt 94 i den överklagade domen felaktigt uppgett att nämnda artikel infördes för att komplettera bestämmelserna om associering av ULT till Europeiska ekonomiska gemenskapen genom att för första gången ge jordbruksprodukter med ursprung i ULT fri tillgång till denna.

34.

    Det skall i detta avseende påpekas att förstainstansrätten på goda grunder i punkt 94 i den överklagade domen fastslog att en allmän skyddsklausul redan existerade tidigare och att den kunde tillämpas för första gången på jordbruksprodukter med ursprung i ULT - som tidigare var underkastade ett särskilt system - sedan det beslutats att dessa skulle omfattas av samma villkor som alla övriga produkter. Förstainstansrätten fastslog således på goda grunder att artikel 109 i ULT-beslutet är en allmän skyddsklausul som för första gången var tillämplig på jordbruksprodukter med ursprung i ULT.

35.

    Klagandena har under den andra delen av denna grund hävdat att den överklagade domen är baserad på en felaktig bedömning av den behörighet som följer av artikel 136 andra stycket i fördraget. Till stöd för detta påstående har de dels gjort gällande att de principer som avses i den bestämmelsen endast avser de principer som fastställts i fjärde delen av fördraget och att den inte inbegriper alla principer som införts i fördraget, dels att systemet för handelsutbyte mellan medlemsstaterna och ULT inte bara kan likställas med existerande system med tredje länder som

inte utgör en del av gemenskapen; systemet skall i vart fall vara mera förmånligt än detta sistnämnda system. Klagandena har även gjort gällande att rådet inte har möjlighet att fatta tillämpningsbeslut med stöd av artikel 136 andra stycket genom att avvika från den fria rörligheten för varor mellan gemenskapen och ULT i den gemensamma jordbrukspolitikens intresse och att skyddsåtgärder endast kan införas enligt de villkor som föreskrivs i artikel 134 i nämnda fördrag. De anser vidare att det framgår av fjärde delen i fördraget samt av protokollen om undantag från systemet för associering av ULT att det krävs en bestämmelse i själva fördraget för att undantag från den fria rörligheten för varor mellan gemenskapen och ULT skall kunna göras. Slutligen är en allmän skyddsklausul inte förenlig med artiklarna 132.1 och 133.1 i fördraget.

36.

    Det skall inledningsvis erinras att domstolen redan har fastslagit att associeringen av ULT skall genomföras genom en dynamisk och stegvis process, vilket kan göra det nödvändigt att anta ett antal bestämmelser för att uppnå samtliga mål som räknas upp i artikel 132 i fördraget, samtidigt som hänsyn tas till vad som har uppnåtts tack vare rådets tidigare beslut (dom av den 22 april 1997 i mål C-310/95, Road Air, REG 1997, s. I-2229, punkt 40). Härav följer att även om ULT utgör associerade länder och territorier som har särskilda band med gemenskapen, utgör de ändå inte en del av denna och den fria rörligheten för varor mellan ULT och gemenskapen existerar inte på detta stadium utan begränsningar enligt artikel 132 i fördraget.

37.

    Det skall vidare erinras om att rådet enligt artikel 136 andra stycket kan fatta beslut inom ramen för associeringen på grundval av de principer som anges i fördraget. Härav följer att rådet, när det antar ULT-beslut med stöd av nämnda artikel, inte bara skall ta hänsyn till de principer som anges i fjärde delen i fördraget utan även till andra principer i gemenskapsrätten, inbegripet de principer som är att hänföra till den gemensamma jordbrukspolitiken.

38.

    Denna slutsats överensstämmer för övrigt med artikel 3 r och artikel 131 i fördraget enligt vilka gemenskapen skall främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i ULT, dock utan att det är fråga om en skyldighet att gynna de sistnämnda.

39.

    Det framgår av det ovan anförda att förstainstansrätten på goda grunder kunde dra slutsatsen att en skyddsklausul är tillåten och att den får tillämpas på jordbruksprodukter med ursprung i ULT enligt artikel 136 andra stycket i fördraget.

40.

    Eftersom en skyddsklausul inte på något sätt strider mot principerna i fjärde delen i fördraget enbart på grund av sin existens, kan klagandenas påstående att det krävs en ändring i fördraget för att en sådan skyddsklausul skall vara tillåten inte godtas.

41.

    Beträffande påståendet att skyddsåtgärderna endast kan införas om villkoren i artikel 134 är uppfyllda, kan inte heller detta påstående godtas. Även om domstolen redan har fastslagit att denna bestämmelse bör vara tillämplig från det

att fördraget trätt i kraft och fram till dess att det gemensamma tullområdet har förverkligats (domen i det ovannämnda målet Road Air, punkt 36), har artikel 134 och artikel 136 andra stycket skilda målsättningar, vilket innebär att förstainstansrättens tolkning av sistnämnda bestämmelse inte inverkar på tolkningen av den andra bestämmelsen.

42.

    Påståendet angående artikel 132.1 i fördraget kan inte heller det godtas. Såsom framgår av första meningen i denna bestämmelse, fastställer den endast de mål som associeringen av ULT skall ha genom att ange att handeln med de sistnämnda skall likställas med handeln mellan medlemsstaterna (domen i det ovannämnda målet Road Air, punkt 40).

43.

    Vad slutligen beträffar påståendet angående artikel 133.1 i fördraget räcker det att påpeka att det faktum att tullavgifter skall avskaffas vid införsel till gemenskapen av produkter med ursprung i ULT, vilket är syftet med denna bestämmelse, inte innebär att det är omöjligt att med stöd av artikel 136 andra stycket i fördraget införa en skyddsklausul som endast begränsar importen i undantagsfall, till viss del och under en begränsad tid.

44.

    Det framgår av det ovan anförda att talan inte kan bifallas på den första grunden.

Den andra grunden

45.

    Klagandena har under den andra grunden gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastslog att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den drog slutsatsen att svårigheter uppkommit som kunde medföra en försämring av gemenskapens produktion av Indicaris. Det måste nämligen enligt klagandena föreligga ett orsakssamband mellan importen av antilliskt ris och prissänkningen på gemenskapens paddyris för att kommissionen skall kunna dra slutsatsen att villkoren för tillämpning av artikel 109.1 i ULT-beslutet är uppfyllda. Enligt klagandena ansåg förstainstansrätten felaktigt att det förelåg ett sådant orsakssamband i förevarande fall.

46.

    Klagandena har till stöd för denna grund hävdat att förstainstansrättens bedömning i punkt 128 i den överklagade domen, nämligen att kommissionen med stöd av uppgifterna om priset på gemenskapens paddyris och om importen av antilliskt delvis slipat ris kunde dra slutsatsen att kraven för införande av skyddsåtgärderna var uppfyllda, är obegriplig med hänsyn till alla de uppgifter som de lämnat i detta hänseende. Även förstainstansrättens bedömning i punkt 131 i den överklagade domen, nämligen att kommissionen på goda grunder hade fastställt att det förelåg en betydande prisskillnad beträffande gemenskapens ris mellan september 1992 och januari 1993, saknar enligt klagandena grund. De anser slutligen att påpekandet i punkt 132 i den överklagade domen, angående Poseidom-programmet och saluföringen av ris på Guadeloupe och Martinique, inte i sig kan rättfärdiga de antagna skyddsåtgärderna, då mindre omfattande åtgärder hade varit tillräckliga.

47.

    Det skall inledningsvis betonas att till skillnad från vad klagandena har påstått måste det inte nödvändigtvis enligt artikel 109.1 i ULT-beslutet föreligga ett orsakssamband i det andra fall som avses i denna artikel, det vill säga om det uppstår allvarliga svårigheter som kan leda till en försämring inom en sektor av gemenskapens verksamhet eller i en region inom gemenskapen. I det första fall som avses i denna artikel, det vill säga om tillämpningen av ULT-beslutet resulterar i allvarliga störningar i en ekonomisk sektor inom gemenskapen eller inom en eller flera av dess medlemsstater eller om den resulterar i att deras externa ekonomiska stabilitet äventyras, måste det däremot föreligga ett orsakssamband, eftersom skyddsåtgärderna skall syfta till att upphäva eller mildra de svårigheter som uppstått inom den aktuella sektorn. Vad gäller det andra fallet krävs det dock inte att de svårigheter som utgör grunden för införandet av en skyddsåtgärd beror på ULT-beslutets tillämpning.

48.

    Det skall även erinras om att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av artikel 109 i ULT-beslutet. Eftersom kommissionen har ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning måste förstainstansrättens prövning begränsas till en kontroll av att det vid utövandet av denna behörighet inte har förekommit uppenbara fel eller maktmissbruk och att kommissionen inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (domen i det ovannämnda målet Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen, punkt 40).

49.

    Det skall på denna punkt påpekas att det framgår av punkterna 124-127 i den överklagade domen att förstainstansrätten i tillräcklig omfattning kontrollerade om kommissionen hade gjort uppenbara fel vid bedömningen av förhållandet mellan importen av antilliskt delvis slipat ris och prisfallet på gemenskapens ris och att förstainstansrätten av detta drog slutsatsen i punkt 128 att det fastställts föreligga ett samband mellan importen och prisfallet på gemenskapens ris. Förstainstansrätten drog således på goda grunder slutsatsen att villkoren för tillämpning av artikel 109.1 i ULT-beslutet var uppfyllda.

50.

    Härav följer att talan inte kan bifallas på den andra grunden.

Den tredje grunden

51.

    Klagandena har för det tredje bestritt förstainstansrättens bedömning i punkt 151 i den överklagade domen att det minimipris som fastställts i beslut 93/211 var mera långtgående än vad som var strikt nödvändigt i den mening som avses i artikel 109.2 i ULT-beslutet. De anser att det inte var nödvändigt att försätta ris från Nederländska Antillerna i en sämre konkurrenssituation än ris från gemenskapen, vilket begränsade deras möjlighet att exportera till de 8 400 ton som förstainstansrätten hänvisar till i punkt 150 i den överklagade domen och tvingade dem att lagra 16 000 ton ris som inte gick att sälja.

52.

    Det skall inledningsvis erinras om att det vid bedömningen av om en gemenskapsbestämmelse är förenlig med proportionalitetsprincipen måste kontrolleras om de medel som införs är lämpliga för att uppfylla det eftersträvade målet och att de inte är mera långtgående än vad som krävs för att uppnå detta mål.

53.

    Det skall vidare erinras om att syftet med beslut 93/211, såsom framgår av tredje övervägandet, är att fastställa ett minimipris vid import av antilliskt ris som stör associeringen av ULT med gemenskapen i så liten utsträckning som möjligt och samtidigt avhjälper svårigheter som uppkommit på gemenskapsmarknaden.

54.

    I detta sammanhang kan klagandena för det första inte göra gällande att en sådan skyddsåtgärd försätter ris från Nederländska Antillerna i en sämre konkurrensituation än ris från gemenskapen. Det framgår nämligen av själva beskaffenheten av en skyddsåtgärd att vissa importerade produkter missgynnas i förhållande till gemenskapens produkter.

55.

    För det andra kan förstainstansrättens faktiska bedömning angående fastställandet av priset på ris inte överprövas inom ramen för ett överklagande. Under dessa omständigheter och mot bakgrund av vad ovan anförts kan talan inte bifallas på denna grund.

Den fjärde grunden

56.

    Klagandena har under den fjärde grunden gjort gällande att förstainstansrättens bedömning i punkterna 180-186 i den överklagade domen av hur allvarligt ett fel måste vara för att kommissionen skall anses vara utomobligatoriskt skadeståndsskyldig är felaktig. De har i första hand gjort gällande att beslut inte kan vara normativa i den mening som avses i artikel 215 i EG-fördraget såsom denna tolkats av domstolen och i andra hand att även om de omtvistade besluten skulle vara normativa kan de inte vara det gentemot klagandena, eftersom de är personligen berörda. De har slutligen gjort gällande att det i vart fall inte finns anledning att tillämpa striktare ansvarskriterier med motiveringen att besluten har ifrågasatts av de offer som är personligen berörda av dessa beslut.

57.

    Det skall inledningsvis framhållas att enligt fast rättspraxis kan gemenskapens ansvar - i ett normativt sammanhang för vilket det är utmärkande att det finns ett stort utrymme för skönsmässig bedömning - endast göras gällande om den berörda institutionen på ett uppenbart och allvarligt sätt har överskridit gränserna för sina befogenheter (se i detta hänseende dom av den 25 maj 1978 i de förenade målen 83/76, 94/76, 4/77, 15/77 och 40/77, HNL m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 1978, s. 1209, punkterna 4 och 6, svensk specialutgåva, volym 4, s. 119, och dom av den 26 juni 1990 i mål C-152/88, Sofrimport mot kommissionen, REG 1990, s. I-2477, punkt 25).

58.

    Såsom tydligt framgår av punkterna 177 och 180 i den överklagade domen utgick förstainstansrätten från att kommissionen förfogade över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning inom det ekonomisk-politiska området. Detta innebär att ett strängare ansvarskriterium skall tillämpas, nämligen att det skall vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse av en överordnad rättsregel till skydd för enskilda.

59.

    Härav följer att förstainstansrätten med rätta har tillämpat det strängare ansvarskriteriet.

60.

    Det faktum att den omtvistade rättsakten antogs i form av ett beslut och således i princip kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring är inte i sig tillräckligt för att det skall kunna uteslutas att en sådan rättsakt är av normativ karaktär. Beträffande en skadeståndstalan är denna karaktär nämligen förknippad med den ifrågavarande rättsaktens art och inte med dess form (se i detta hänseende domen i det ovannämnda målet Sofrimport mot kommissionen).

61.

    Härav följer att det argument som framförts i första hand inte kan godtas.

62.

    Beträffande de argument som klagandena har framfört i andra hand skall det påpekas att det faktum att dessa är personligen berörda inte på något sätt inverkar på rättsaktens art inom ramen för en skadeståndstalan, eftersom sistnämnda form av talan utgör en självständig sådan (se domen i det ovannämnda målet Sofrimport mot kommissionen).

63.

    Talan kan således inte bifallas på den fjärde grunden.

Den femte grunden

64.

    Klagandena har under den femte grunden gjort gällande att förstainstansrätten dels underlät att pröva huruvida kommissionen hade gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten, dels felbedömde betydelsen av en åtgärd som vidtogs av Nederländska Antillernas regering. Denna grund kan alltså delas in i två delar.

65.

    Klagandena har för det första gjort gällande att kommissionens uppenbara och allvarliga överskridande av sina befogenheter och en tillräckligt klar överträdelse av en överordnad rättsregel är alternativa och inte kumulativa ansvarskriterier. I punkt 194 i den överklagade domen underlät förstainstansrätten dock felaktigt att undersöka dessa två frågor. De har i detta hänseende betonat att om kommissionen hade åsidosatt gemenskapsrätten, var det nödvändigtvis fråga om en tillräckligt allvarlig överträdelse, såsom avses i de särskilda villkoren i artikel 215 i fördraget. Följaktligen kunde förstainstansrätten inte som den gjorde begränsa sig till att konstatera att kommissionen inte på ett uppenbart och allvarligt sätt hade överskridit gränserna för sina befogenheter.

66.

    Klagandena har, i motsats till vad förstainstansrätten fastställde i punkt 194 i den överklagade domen, för det andra gjort gällande att det faktum att finansministern i Nederländska Antillerna hade vidtagit åtgärder inte innebar att kommissionen inte skulle förvissa sig om att proportionalitetsprincipen har respekterats. Om kommissionen åsidosatte denna princip har den på ett uppenbart och allvarligt sätt överskridit gränserna för sina befogenheter.

67.

    Vad beträffar den första delen av denna grund skall det konstateras att, i motsats till vad klagandena har påstått, det inte i sig är tillräckligt att en institution har åsidosatt gemenskapsrätten inom ett område där den förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att gemenskapen skall anses utomobligatoriskt ansvarig enligt artikel 215 andra stycket i fördraget för den skada som åsamkats enskilda (se i detta hänseende domen i det ovannämnda målet HNL m.fl. mot kommissionen och rådet, punkterna 4 och 6). En sådan tolkning skulle nämligen innebära att det kriterium som tillämpas för att fastställa utomobligatoriskt ansvar mister sitt innehåll och att det i förevarande fall inte respekteras att de två olika former av talan som enskilda har till sitt förfogande vid överträdelse av gemenskapsrätten är självständiga.

68.

    Det framgår för övrigt av domstolens fasta rättspraxis att kriteriet att kommissionen på ett uppenbart och allvarligt sätt skall ha överskridit gränserna för sina befogenheter och kriteriet att det skall vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse av en överordnad rättsregel till skydd för enskilda skall anses utgöra kumulativa kriterier inom ramen för en skadeståndstalan (se i detta hänseende dom av den 30 maj 1989 i mål 20/88, Roquette Frères mot kommissionen, REG 1989, s. 1553, punkt 23).

69.

    Vad gäller den andra delen av denna grund framgår det inte att kommissionen på ett uppenbart och allvarligt sätt har överskridit gränserna för sina befogenheter, även om den gjorde en felaktig bedömning av en ekonomiskt komplicerad situation när den i det omtvistade beslutet i god tro hänvisade till det pris som fastställts av de behöriga myndigheterna i Nederländska Antillerna, vilket förstainstansrätten med rätta fastställde i punkt 194 i den överklagade domen.

70.

    Talan kan således inte bifallas på den femte grunden.

Den sjätte grunden

71.

    Klagandena har under den sjätte grunden gjort gällande att förstainstansrätten åsidosatte gemenskapsrätten när den i punkt 207 i den överklagade domen fastställde att gemenskapen i vart fall inte kunde anses vara ansvarig för den skada som klagandena åsamkats till följd av det första beslutet, eftersom denna skada var förutsebar.

72.

    Det skall påpekas, vilket framgår tydligt av punkt 207 i den överklagade domen, att förstainstansrätten endast tog upp frågan om skadans förutsebarhet som ett ytterligare skäl för att stödja den slutsats som den redan hade kommit fram till och att detta skäl ingalunda var avgörande för förstainstansrättens resonemang.

73.

    Förstainstansrätten drog nämligen slutsatsen i punkterna 204 och 205 i den överklagade domen att det inte var styrkt att den påstådda skadan hade uppkommit till följd av det omtvistade beslutet och i punkt 206 att det inte ens var uppenbart att klagandena hade drabbats ekonomiskt på grund av de förbättrade marknadsvillkoren.

74.

    Eftersom klagandena inte har åberopat någon grund gentemot den huvudsakliga motiveringen i punkterna 204-206 i den överklagade domen, skall den grund som avser den kompletterande motiveringen i punkt 207 i denna dom inte prövas.

75.

    Av vad ovan anförts följer att klagandenas överklagande skall ogillas.

Rättegångskostnader

76.

    Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som är tillämplig vid överklagande enligt artikel 118, skall tappande part ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Det framgår vidare av artikel 69.4 första meningen att medlemsstater som har intervenerat skall bära sina rättegångskostnader. Eftersom klagandena har tappat målet och eftersom kommissionen har yrkat ersättning för rättegångskostnaderna skall klagandena ersätta rättegångskostnaderna. Republiken Frankrike och Republiken Italien skall stå för sina rättegångskostnader.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

följande dom:

1.

    Överklagandet ogillas.

2.

    Antillean Rice Mills NV, European Rice Brokers AVV och Guyana Investments AVV skall ersätta rättegångskostnaderna.

3.

    Republiken Frankrike och Republiken Italien skall stå för sina rättegångskostnader.

KapteynMancini Murray             Ragnemalm                    Ioannou

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 februari 1999.

R. Grass

P.J.G. Kapteyn

Justitiesekreterare

Ordförande på sjätte avdelningen

1: Rättegångsspråk: nederländska.