Mål C‑196/15
Granarolo SpA
mot
Ambrosi Emmi France SA
(begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Paris)
”Begäran om förhandsavgörande – Rättsligt samarbete på privaträttens område – Förordning (EG) nr 44/2001 – Artikel 5.1 och 5.3 – Behörig domstol – Begreppen ’talan som avser avtal’ och ’talan utanför avtalsförhållanden’ – Plötsligt brytande av långvariga affärsförbindelser – Skadeståndstalan – Begreppen 'försäljning av varor’ och 'utförande av tjänster'”
Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 14 juli 2016
1. Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Särskilda behörighetsregler – Behörighet vad avser skadestånd utanför avtalsförhållanden – Begrepp – Talan om ersättning på grund av ett plötsligt brytande av långvariga affärsförbindelser – Omfattas inte – Villkor – Föreliggande av ett tyst avtalsförhållande – Den nationella domstolens bedömning – Bedömningskriterier
(Rådets förordning nr 44/2001, artikel 5.3)
2. Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Särskilda behörighetsregler – Artikel 5.1 b – Långvariga affärsförbindelser – Möjlighet att kvalificera detta antingen som avtal om försäljning av varor eller som avtal om utförande av tjänster beroende på den karakteristiska förpliktelsen i nämnda avtal – Den nationella domstolens bedömning
(Rådets förordning nr 44/2001, artikel 5.1 b)
1. Artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en talan om ersättning på grund av ett plötsligt brytande av långvariga affärsförbindelser inte utgör en talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i denna förordning om det mellan parterna förelåg ett tyst avtalsförhållande, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, oberoende av hur det kvalificeras i den nationella lagstiftningen. Bevisningen för att styrka att ett sådant tyst avtalsförhållande förelegat ska grunda sig på en rad samstämmiga omständigheter, bland vilka kan ingå förekomsten av långvariga affärsförbindelser, lojalitet mellan parterna, transaktionernas regelbundenhet och förändring över tiden i fråga om kvantitet och värde, eventuella avtal om fakturerat pris och/eller givna rabatter, samt den korrespondens som skett.
(se punkterna 22, 25, 26 och 28 samt punkt 1 i domslutet)
2. Artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att långvariga affärsförbindelser ska kvalificeras som ett ”avtal om försäljning av varor” när den karakteristiska förpliktelsen i avtalet i fråga är att leverera en vara eller ett ”avtal om utförande av tjänster” om denna förpliktelse är att tillhandahålla tjänster, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra.
I det första av dessa fall kan en kvalificering av försäljning av varor tillämpas på en långvarig affärsförbindelse mellan två näringsidkare när förbindelsen är begränsad till successiva avtal som vart och ett avser leverans och avhämtning av varor. Däremot stämmer den inte överens med systematiken i ett typiskt distributionsavtal, vilket kännetecknas av en ramöverenskommelse med leverans- respektive inköpsåtaganden som ingås för framtiden av två näringsidkare.
I det andra fallet, avseende en kvalificering av utförande av tjänster, innebär begreppet ”tjänster” i nämnda bestämmelses mening åtminstone att den som utför tjänsten utför en bestämd verksamhet mot ersättning. Vad gäller definitionens första kriterium, det vill säga att det ska vara fråga om en verksamhet, motsvarar detta kriterium – när det gäller avtal om att den ena parten ska distribuera den andra partens produkter – den karakteristiska prestationen som utförs av den part som genom att distribuera varorna medverkar till att sprida de berörda produkterna, framför allt tack vare den omständigheten – vilken det ankommer på den nationella domstolen att fastställa – att distributören kan erbjuda kunderna sådana tjänster och fördelar som inte kan erbjudas av någon som enbart är återförsäljare, och distributören har därmed möjlighet att erövra en större andel av den lokala marknaden för leverantörens produkter. Vad gäller kriteriet att en ersättning ska utgå som motprestation för verksamheten, kan kriteriet inte ges den restriktiva innebörden att det måste röra sig om utbetalning av ett penningbelopp. Det ska i detta sammanhang särskilt beaktas att ett distributionsavtal, som huvudregel, bygger på att distributörer har blivit utvalda av leverantören. Detta urval kan ge distributörerna en konkurrensfördel genom att dessa ensamma har rätt att sälja leverantörens produkter inom ett visst geografiskt område eller åtminstone genom att det är ett begränsat antal distributörer som åtnjuter denna rätt. Dessutom ger ett distributionsavtal ofta distributörerna rätt till stöd i form av tillgång till reklammaterial, kunskapsöverföring genom utbildning och även betalningslättnader. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa huruvida dessa fördelar föreligger.
(se punkterna 35, 37–41 och 44 samt punkt 2 i domslutet)