Language of document : ECLI:EU:F:2012:188

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(tredje avdelningen)

den 12 december 2012

Mål F‑90/11

BS

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tidigare tjänsteman – Social trygghet – Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna – Regler om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring – Tabellverk i bilaga till försäkringsreglerna – AIPP-procentsatsen – Tolkning av tabellverket – Läkarkommitté – Uppdrag – Kollegialitetsprincipen”

Saken: Talan, som väckts med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken BS, tidigare tjänsteman vid Europeiska kommissionen har yrkat ogiltigförklaring av beslutet av den 20 december 2010 i vilket tillsättningsmyndigheten avslutade det förfarande som inletts med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) och fastslog att sökanden inte vållats fysisk eller psykisk skada.

Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring – Läkarutlåtande – En medlem i läkarkommittén har vägrat underteckna rapporten – Formfel – Föreligger inte – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73; Reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring, artikel 22.3)

2.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring – Läkarutlåtande – Läkarkommitténs behörighet – Rättsliga bedömningar – Omfattas inte – Tolkning av tabellverket för bedömning av fysiska och psykiska funktionshinder – Tillåten

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73; Reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring, artikel 22.3)

3.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring – Medicinskt yttrande – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73; Reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring, artikel 22.3)

4.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring – Läkarutlåtande – Läkarkommitténs motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73; Reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring, artikel 22.3)

5.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring – Läkarutlåtande – Läkarkommitténs skyldighet att besvara de frågor som tas upp i det uppdrag som tillsättningsmyndigheten fastställt – Räckvidd – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73; Reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring, artikel 22.2)

6.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring – Invaliditet – Begrepp – Tillräckligt allvarliga skador – Omfattas

(Tjänsteföreskrifterna, artikel; Reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring, bilaga A, artikel 73)

1.      Den omständigheten att en av medlemmarna har vägrat att skriva under rapporten från läkarkommittén medför inte att rapporten är behäftad med något formfel. För att kollegialitetsprincipen ska iakttas vid läkarkommitténs arbete krävs det dock att det är utrett att den medlem som inte har skrivit under har haft möjlighet att framföra sin ståndpunkt inför de två andra medlemmarna.

(se punkt 38)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 14 september 2010, AE mot kommissionen, F‑79/09, punkt 56 och där angiven rättspraxis

2.      Enligt artikel 22.3 i de regler om olycksfall och yrkessjukdom som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna är läkarkommittén endast behörig att yttra sig om ärendets rent medicinska aspekter och ska förklara sig obehörig om det rör sig om en tvist av rättslig natur.

För att bedöma graden av den försäkrades fysiska eller psykiska skada (AIPP-procentsatsen) tillämpar läkarkommittén det europeiska tabellverket för bedömning av fysiska och psykiska funktionshinder som återfinns i bilaga A till nämnda regler, liksom bilaga C. Vid denna tillämpning sätter läkarkommittén med nödvändighet de medicinska diagnoserna i relation till de rättsliga kategorierna, vilket förutsätter att dessa kategorier i förväg fastställts och avgränsats. I läkarkommitténs arbete ingår således med nödvändighet att klassificera de diagnoser som den ställt mot bakgrund av bestämmelserna i tabellverket och bilaga C. Läkarkommittén saknar alltså inte behörighet i och med att detta arbete otvivelaktigt rör ärendets medicinska aspekter.

Vidare är det tillsättningsmyndigheten som slutgiltigt godkänner eller underkänner läkarkommitténs tolkning av tabellverket och bilaga C i syfte att klassificera läkarkommitténs diagnoser. På så sätt undviks alla risker för rättslig osäkerhet till följd av att nämnda tolkning eventuellt kan variera på grund av läkarkommitténs varierande sammansättning.

(se punkterna 62, 64, 65 och 69)

3.      Domstolsprövningen av de medicinska yttrandena omfattar inte de rent medicinska bedömningarna, vilka ska anses som slutgiltiga när de har gjorts i enlighet med reglerna. Unionsdomstolen är däremot behörig att undersöka huruvida ett medicinskt yttrande innehåller en motivering som gör det möjligt att bedöma de överväganden som ligger till grund för slutsatserna i yttrandet och om det finns ett begripligt samband mellan de medicinska konstaterandena i yttrandet och kommitténs slutsatser.

(se punkt 72)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 27 juni 2000, Plug mot kommissionen, T‑47/97, punkt 117

4.      Läkarkommittén har till uppgift att yttra sig om de medicinska frågor den förelagts. Med beaktande av detta uppdrag innebär den motiveringsskyldighet som åligger läkarkommittén endast att den ska redogöra för de överväganden som, på grundval av de uppgifter kommittén förfogade, över ledde till de medicinska slutsatser som slutligen drogs. Motiveringsskyldigheten innebär inte att läkarkommittén måste redogöra för skälen till att den anser sig behörig.

(se punkt 77)

5.      Läkarkommittén kan inte kritiseras för att den inte i detalj besvarar samtliga frågor som tas upp i det uppdrag den fått om det i övrigt framgår av ärendeakten att kommittén har gett tillsättningsmyndigheten alla uppgifter som krävs för att denna ska kunna fatta ett beslut. Trots att det i artikel 22.2 i reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring föreskrivs att institutionen fastställer läkarkommitténs uppdrag, så föreskrivs det nämligen inte uttryckligen i dessa bestämmelser att läkarkommittén är skyldig att besvara samtliga frågor som tas upp i nämnda uppdrag.

Läkarkommittén har genom försäkringsreglerna fått ett vidsträckt uppdrag som består i att bistå tillsättningsmyndigheten med de medicinska bedömningar som är nödvändiga för att den ska kunna fatta ett beslut om fastställelse av graden av fysiska och psykiska skador. Vid fullgörandet av det uppdrag som läkarkommittén har enligt försäkringsreglerna ska den dessutom göra en helt objektiv och oberoende bedömning av de medicinska frågeställningarna, vilket medför att den måste ha ett obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning. När tillsättningsmyndigheten tar del av rapporten av den läkarkommitté vars uppdrag tillsättningsmyndigheten fastställt, kan tillsättningsmyndigheten visserligen, i ett kompletterande uppdrag, förtydliga sina frågor eller ställa nya frågor för att få alla önskade bedömningar, och läkarkommittén är då skyldig att klart och precist besvara tillsättningsmyndighetens frågor. Även om det saknas en fråga i ett specifikt hänseende i uppdraget är läkarkommittén dock behörig att underrätta tillsättningsmyndigheten om ytterligare medicinska slutsatser som kan hjälpa den att fatta sitt beslut.

(se punkterna 80–85)

Hänvisning till

Domstolen: 19 januari 1988, Biedermann mot revisionsrätten, 2/87, punkt 19

Förstainstansrätten: 9 juli 1997, S mot domstolen, T‑4/96, punkterna 41, 42 och 44

6.      Invaliditet i den mening som avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna uppstår när en person, efter en olycka eller yrkessjukdom, inte längre är i stånd att, helt eller delvis, leva ett normalt aktivt liv. Det skulle således strida mot syftet med artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, vilket just är skydda mot risken för sådan invaliditet, att tolka artikel 73 i det europeiska tabellverket för bedömning av fysiska och psykiska funktionshinder som återfinns i bilaga A till reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring på så sätt att hudskador, oavsett svårighetgrad, kan medföra fysisk och psykisk skada på minst fem procent. Följaktligen kan endast tillräckligt allvarliga skador beaktas.

(se punkt 91)

Hänvisning till

Domstolen: 2 oktober 1979, B. mot kommissionen, 152/77, punkt 10