DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 12 juni 2014 (*)
”Överklagande – Konkurrensbegränsande samverkan – Den italienska marknaden för köp och första beredning av råtobak – Beslut om fastställelse av en överträdelse av artikel 81 EG – Immunitet mot böter – Samarbetsskyldighet – Rätten till försvar – Gränser för domstolsprövningen – Rätt till en rättvis rättegång – Hörande av vittnen eller parter – Rimlig tidsfrist – Principen om likabehandling”
I mål C–578/11 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 18 november 2011,
Deltafina SpA, Orvieto (Italien), företrätt av J.-F. Bellis, F. Di Gianni och G. Coppo, avvocati,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska kommissionen, företrädd av É. Gippini Fournier och L. Malferrari, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta samt domarna J. L. da Cruz Vilaça, G. Arestis, J.-C. Bonichot och A. Arabadjiev (referent),
generaladvokat: E. Sharpston,
justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 november 2012,
och efter att den 27 mars 2014 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Deltafina SpA (nedan kallat Deltafina) har i första hand yrkat dels att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal i målet Deltafina mot kommissionen (T‑12/06, REU, EU:T:2011:441) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogillade Deltafinas talan om ogiltigförklaring, och, i andra hand, nedsättning av de böter som Deltafina ålagts genom kommissionens beslut K(2005) 4012 slutlig av den 20 oktober 2005, om ett förfarande enligt artikel [81.1 EG] (ärende COMP/C.38.281/B.2 – Råtobak – Italien) (nedan kallat det omtvistade beslutet), dels att detta beslut ska ogiltigförklaras till den del det avser Deltafina och att de böter som företaget ålades enligt beslutet ska upphävas eller sättas ned. Deltafina har i andra hand yrkat att målet ska återförvisas till tribunalen.
Bakgrund till tvisten
2 Deltafina är ett italienskt bolag vars huvudsakliga verksamhet består i att utföra den första beredningen av råtobak och sälja bearbetad tobak. Det är helägt av Universal Corp. (nedan kallat Universal), ett bolag med säte i Richmond (Förenta staterna).
3 Den 3–5 oktober 2001 företog Europeiska kommissionen undersökningar med stöd av artikel 14 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar [81 EG] och [82 EG] (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), bland annat i lokaler tillhöriga Fédération européenne des transformateurs de tabac (Europeiska sammanslutningen för tobaksberedningsföretag) i Bryssel (Belgien) och de tre största spanska råtobaksberedningsföretagen. Sammanslutningen informerade omedelbart sina medlemmar, bland annat Associazione professionale trasformatori tabacchi italiani (APTI), om undersökningarna.
4 Den 19 februari 2002 ingav Deltafina en ansökan om immunitet mot böter till kommissionen enligt avdelning A i kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (nedan kallat 2002 års meddelande om samarbete). Ansökan om immunitet rörde en presumerad kartell mellan råtobaksberedningsföretagen på den italienska marknaden.
5 Den 6 mars 2002 informerade kommissionen Deltafina om att dess ansökan uppfyllde villkoren i 2002 års meddelande om samarbete och att den, efter det administrativa förfarandet, skulle bevilja Deltafina den immunitet som begärts, under förutsättning att Deltafina uppfyllde de villkor som angavs i punkt 11 i detta meddelande.
6 Den 14 mars 2002 ägde ett möte rum mellan kommissionen och representanterna för Deltafina och Universal för att diskutera hur Deltafina skulle samarbeta med kommissionen (nedan kallat mötet den 14 mars 2002).
7 Under detta möte angav kommissionen att den skulle komma att göra undersökningar utan förvarning av den kartell som Deltafina hade angett. Eftersom undersökningarna inte kunde göras före den 18 april 2002 var det nödvändigt att bevara sekretessen fram till den dagen för att inte äventyra effektiviteten av dem (punkt 412 i det omtvistade beslutet).
8 Deltafina förklarade att det skulle vara omöjligt att inte avslöja ansökan om immunitet före det datum som fastställts för undersökningarna. Skälen till detta var att möten med APTI var omedelbart förestående och att det skulle bli svårt att bevara sekretessen under dessa, det var nödvändigt att informera Deltafinas mellanchefer och det var nödvändigt att tillkännage ansökan om immunitet i samband med de finansieringsoperationer i vilka Universal i Förenta staterna var inblandat (punkt 413 i det omtvistade beslutet).
9 Kommissionen noterade dessa svårigheter och begärde, eftersom tillkännagivandet av upplysningarna inför de andra kartelldeltagarna skulle kunna utgöra hinder för de planerade undersökningarna, att Deltafina inom en ännu kortare frist skulle förebringa kommissionen bevisning och ett antal upplysningar så att den skulle kunna genomföra undersökningarna (punkterna 413–417 i det omtvistade beslutet).
10 Den 22 mars 2002 ägde ett telefonsamtal (nedan kallat telefonsamtalet av den 22 mars 2002) rum mellan Deltafinas representanter och den tjänsteman hos kommissionen som ansvarade för handläggningen av ärendet. Samtalet avsåg flera frågor angående Deltafinas samarbete med kommissionen (punkterna 418–420 i det omtvistade beslutet samt punkterna 10, 157 och 158 i den överklagade domen).
11 Den 4 april 2002 angav Deltafinas verkställande direktör för de närvarande på ett möte på APTI:s kontor att Deltafina samarbetade med kommissionen (nedan kallat avslöjandet av den 4 april 2002). Samma dag ingav Dimon Italia Srl (nedan kallat Dimon Italia) och Transcatab SpA (nedan kallat Transcatab), vars representanter var närvarande på detta möte, en ansökan enligt 2002 års meddelande om samarbete. De nämnde inte de uttalanden som Deltafinas verkställande direktör hade gjort under mötet med APTI (punkterna 421–426, 454 och 455 i det omtvistade beslutet).
12 Den 18 och den 19 april 2002 genomförde kommissionen, med stöd av artikel 14 i förordning nr 17, undersökningar i Dimon Italias och Transcatabs lokaler samt i Trestina Azienda Tabacchi SpA:s och Romana Tabacchi SpA:s lokaler (punkt 428 i det omtvistade beslutet).
13 Den 29 maj och den 11 juli 2002 ägde ytterligare två möten rum mellan Deltafinas representanter och kommissionen. Under dessa möten berörde varken Deltafina eller kommissionen frågan om sekretess för Deltafinas immunitetsansökan och Deltafina angav inte att företaget hade avslöjat ansökan för Dimon Italia och Transcatab på mötet på APTI:s kontor den 4 april 2002 (punkterna 420 och 429 i det omtvistade beslutet).
14 Den 25 februari 2004 riktade kommissionen ett meddelande om invändningar till flera företag och företagssammanslutningar, bland andra Deltafina, Universal, Dimon Italia och Transcatab.
15 Ett muntligt hörande, vid vilket Deltafina deltog, ägde rum den 22 juni 2004. Under detta muntliga hörande fäste en av Dimon Italias representanter kommissionens uppmärksamhet på två handlingar som hade förts till handlingarna i målet när undersökningarna gjordes i Dimon Italias lokaler. Handlingarna bestod av handskrivna anteckningar med en sammanfattning av uttalanden som Deltafinas verkställande direktör hade gjort under mötet på APTI:s kontor den 4 april 2002.
16 Den 21 december 2004 antog kommissionen ett tillägg till meddelandet om invändningar av den 25 februari 2004. Genom tillägget upplyste den Deltafina och de övriga berörda företagen om sin avsikt att inte bevilja detta företag immunitet mot böter på grund av dess åsidosättande av sin samarbetsskyldighet enligt punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete.
17 Den 20 oktober 2005 antog kommissionen det omtvistade beslutet. I artikel 1 i detta slog den fast bland annat att Deltafina och Universal hade överträtt artikel 81.1 EG mellan den 29 september 1995 och den 19 februari 2002, genom att de hade deltagit i avtal eller samverkan inom råtobaksbranschen i Italien. Enligt artikel 2 i beslutet ålades Deltafina och Universal solidariskt böter med 30 miljoner euro på grund av de överträdelser som avsågs i artikel 1.
18 Kommissionen ansåg att Deltafinas samarbete utgjorde en förmildrande omständighet och satte ned de böter som skulle åläggas det företaget med 50 procent. Kommissionen beaktade att Deltafina redan från början hade bidragit påtagligt till kommissionens undersökning och inte hade bestritt omständigheterna.
19 Beträffande Deltafinas ansökan om immunitet mot böter, ansåg kommissionen att samarbetsskyldigheten enligt punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete omfattar en skyldighet att avstå från varje åtgärd som kan äventyra dess kapacitet att utreda eller fastställa överträdelsen. Kommissionen tillade att skyldigheten utgör hinder för att avslöja en ansökan om immunitet när kommissionen ännu inte har genomfört sina undersökningar och branschen inte har kännedom om att sådana undersökningar är omedelbart förestående. Ett avslöjande kan nämligen oåterkalleligt äventyra kommissionens möjligheter att göra effektiva kontroller och därmed att fastställa överträdelsen (punkterna 432 och 433 i det omtvistade beslutet).
20 Kommissionen preciserade att den ”inneboende spänningen” mellan denna skyldighet och den som fastställts i punkt 11 b i 2002 års meddelande om samarbete, enligt vilken den som ansöker måste upphöra med sitt deltagande i överträdelsen senast den dag då ansökan om immunitet inges, inte innebär att den som ansöker frivilligt får informera de övriga kartelldeltagarna om att han har ingett en ansökan om immunitet (punkt 434 i det omtvistade beslutet).
21 Kommissionen drog slutsatsen att Deltafina inte hade iakttagit den skyldigheten, eftersom dess verkställande direktör, trots att Deltafina hade kännedom om att kommissionen hade för avsikt att göra undersökningar mellan den 18 och den 20 april 2002, frivilligt hade upplyst sina huvudkonkurrenter om att han ingett en ansökan om immunitet innan dessa undersökningar genomfördes (punkterna 441‑444 och 460 i det omtvistade beslutet).
22 Kommissionen har tillagt att varken diskussionerna vid mötet den 14 mars 2002 eller dess uppträdande därefter gör det möjligt att förmoda att kommissionen någonsin skulle ha godtagit att Deltafina oundvikligen skulle behöva avslöja sin ansökan om immunitet för sina konkurrenter och att undersökningarna således inte längre kunde företas. Kommissionen har gjort gällande att den preciserade att det var nödvändigt att upprätthålla sekretessen ytterligare en månad för att förbereda dessa undersökningar (punkterna 445–448 i det omtvistade beslutet).
23 Kommissionen har bekräftat att den medgivit såväl att Deltafina hade många praktiska svårigheter med att bevara sekretessen avseende ansökan om immunitet, som att det var osannolikt att de planerade undersökningarna skulle äga rum om Deltafina hade tvingats avslöja sin ansökan om immunitet för sina konkurrenter. Kommissionen har emellertid betonat att avslöjandet av den 4 april 2002 var frivilligt och spontant, eftersom Deltafinas verkställande direktör inte agerade under något tvingande hot (punkterna 450–453 och 459 i det omtvistade beslutet).
24 Kommissionen ansåg att det ovannämnda agerandet inte kunde motiveras (punkterna 454–459 i det omtvistade beslutet).
25 Kommissionen har vidare angett att den omständigheten att Deltafina inte upplyste den om bland annat avslöjandet av den 4 april 2002 tydde på att Deltafina inte väntade sig att kommissionen skulle godkänna det uppträdandet (punkt 449 i det omtvistade beslutet).
26 Kommissionen drog därför slutsatsen att Deltafina av ”ovan angivna skäl, … genom att frivilligt avslöja sin ansökan om immunitet under mötet med APTI den 4 april 2002, ha[de] åsidosatt sin samarbetsskyldighet enligt punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete” (punkt 460 i det omtvistade beslutet).
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
27 Deltafina väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 januari 2006, talan om i första hand upphävande av de böter som ålagts företaget enligt det omtvistade beslutet och i andra hand nedsättning av bötesbeloppet.
28 Till stöd för sin talan anförde Deltafina sju grunder, varav fyra anfördes i första hand, till stöd för Deltafinas yrkanden om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, till den del det ålagts att betala böter. Tre grunder anfördes i andra hand till stöd för yrkandet om nedsättning av böterna.
29 Tribunalen ogillade samtliga yrkanden utom det sjätte, som Deltafina hade återkallat.
Parternas yrkanden
30 Deltafina har yrkat att domstolen ska
– i första hand helt eller delvis upphäva den överklagade domen och ogiltigförklara det omtvistade beslutet, till den del det avser Deltafina, samt upphäva eller sätta ned de böter som ålades företaget,
– i andra hand återförvisa målet till tribunalen, samt
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
31 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta Deltafina att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning av överklagandet
32 Deltafina har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande. Domstolen ska först göra en gemensam prövning av den första och den andra grunden. Därefter ska den fjärde och slutligen den tredje grunden prövas.
Den första och den andra grunden
Parternas argument
33 Genom sin första grund har Deltafina först och främst klandrat tribunalen för att den underlät att pröva grunden avseende att Deltafina, efter mötet av den 14 mars 2002, kunde dra slutsatsen att kommissionen hade befriat företaget från tystnadsplikten och att det därför inte åsidosatte samarbetsskyldigheten genom avslöjandet av den 4 april 2002.
34 Deltafina har vidare betonat att avslöjandet av den 4 april 2002 var det enda åsidosättande av samarbetsskyldigheten som Deltafina klandrades för i det omtvistade beslutet. Tribunalen fann att Deltafina hade åsidosatt samarbetsskyldigheten, eftersom företaget hade underlåtit att upplysa kommissionen om avslöjandet. Tribunalen åsidosatte därmed rätten till försvar och överskred gränserna för sin behörighet, som var begränsade till att bedöma huruvida beslutet var lagenligt.
35 Deltafina anser slutligen att tribunalen i punkt 149 i den överklagade domen ersatte det som Deltafina och kommissionen hade kommit överens om vid mötet av den 14 mars 2002 med sin egen bedömning av Deltafinas samarbetsskyldighet. För att fastställa samarbetsskyldighetens exakta innehåll, borde tribunalen emellertid ha beaktat hur samarbetet skulle genomföras enligt den överenskommelsen.
36 Eftersom kvalificeringen av omständigheterna var beroende av det överenskomna tillvägagångssättet, grundade tribunalen sitt avgörande på ett felaktigt antagande när den antog att Deltafinas underlåtenhet att upplysa kommissionen om avslöjandet av ansökan om immunitet under alla förhållanden utgjorde ett åsidosättande av samarbetsskyldigheten. Kommissionen hade emellertid, såsom framgår av punkt 12 a i kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 298, 2006, s. 17), kunnat tillåta avslöjandet av ansökan om immunitet.
37 Tillåtelsen tog form vid mötet den 14 mars 2002. På grundval av samtida protokoll från mötet och de berörda parternas agerande därefter borde tribunalen ha kunnat slå fast att Deltafina och kommissionen hade kommit fram till en överenskommelse om att avslöjandet var oundvikligt och att företaget därför hade ett större krav på sig att snabbt förebringa ytterligare bevisning.
38 Deltafina har preciserat att det framgår av protokoll från mötet den 14 mars 2002 att frågan huruvida ett avslöjande skulle vara ”frivilligt och spontant” eller ”ofrivilligt och avtvingat” inte togs upp. Deltafina anser att tribunalens bedömning, i vilken avslöjandets form beaktas, grundades på en efterhandskonstruktion av omständigheterna som inte kan godtas. Enligt Deltafina måste varje tvivel avseende innehållet i det påstådda avtalet om hur Deltafina skulle samarbeta tolkas till Deltafinas förmån.
39 I den andra grunden har Deltafina gjort gällande att tribunalen åsidosatte artiklarna 65 och 68 i rättegångsreglerna, eftersom den tog upp muntliga vittnesmål under förhandlingen. Dessa avgavs av Deltafinas advokat R. och av V. E., den tjänsteman hos kommissionen som ansvarade för ärendet. De hade båda två deltagit i mötet den 14 mars 2002 och var således vittnen. Emellertid antogs inte något beslut om vilka omständigheter som skulle styrkas, vittnena avlade inte någon vittnesed och det upprättades inte något protokoll över utsagorna.
40 Enligt Deltafina lade tribunalen, i punkt 159 i den överklagade domen, V.E:s vittnesmål till grund för att slå fast att denne inte hade förstått att Deltafina hade för avsikt att göra avslöjandet av den 4 april 2002 och att han i vart fall inte hade lämnat sitt medgivande till avslöjandet. Tribunalen åsidosatte Deltafinas rätt till en rättvis rättegång, eftersom den inte jämförde det vittnesmålet med den utsaga som lämnades av advokaten J, vilken inte hade ombetts vittna.
41 Kommissionen har bestritt Deltafinas argument.
Domstolens bedömning
42 Beträffande frågan huruvida de argument som sammanfattats ovan i punkt 33 kan tas upp till sakprövning, vilket kommissionen bestritt, finner domstolen att Deltafina inte har yrkat att domstolen ska göra en ny bedömning av omständigheterna, utan att den ska slå fast att motiveringen i den överklagade domen var bristfällig. Dessa argument kan därför prövas i sak.
43 Beträffande frågan huruvida de argument som sammanfattats ovan i punkterna 35 och 36 kan tas upp till sakprövning, finner domstolen att Deltafina har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast Deltafinas samarbetsskyldighet. Således kan även dessa argument prövas i sak.
44 Som kommissionen har anfört, har Deltafina däremot ifrågasatt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna genom de argument som sammanfattats ovan i punkterna 37 och 38, utan att åberopa att tribunalen missuppfattat bevisningen. Enligt domstolens fasta praxis är detta emellertid en fråga som ligger utanför dess behörighet. Dessa argument kan därför inte prövas i sak.
45 Beträffande saken finner domstolen att Deltafina genom de argument som sammanfattats ovan i punkterna 33 och 34 har anfört att tribunalen dels underlät att pröva den grund som avsåg att kommissionen hade befriat Deltafina från tystnadsplikten, dels rättsstridigt ersatte motiveringen i det omtvistade beslutet med en annan och därmed överskred gränserna för sin behörighet.
46 Beträffande den första delen av Deltafinas argument fann tribunalen, i punkt 160 i den överklagade domen, att kommissionen inte i förväg kunde ha tillåtit Deltafina att spontant göra avslöjandet av den 4 april 2002, eftersom Deltafina inte hade lyckats visa att det i förväg, på vederbörligt sätt hade informerat kommissionen om sina avsikter.
47 Mot bakgrund av bland annat detta skäl slog tribunalen, i punkt 173 i den överklagade domen, fast kommissionens bedömning att Deltafina hade åsidosatt sin samarbetsskyldighet.
48 Det framgår härvid av punkterna 441, 450 och 460 i det omtvistade beslutet att kommissionen ansåg att det förhållandet att ett företag som deltagit i en kartell, i ett skede då undersökningar på plats hos andra företag som deltagit i samma kartell var planerade, frivilligt och spontant avslöjar sitt samarbete med kommissionen för dessa företag, är av ett annat slag än om dessa företag skulle upptäcka samarbetet på grund av praktiska svårigheter att bevara sekretessen om samarbetet.
49 Kommissionen ansåg att det frivilliga och spontana avslöjandet i sig utvisar att samarbetsskyldigheten åsidosattes, om det inte entydigt visas att kommissionen hade tillåtit avslöjandet i förväg.
50 Tribunalen fann emellertid att det inte förhöll sig på det sättet i förevarande fall och slog i punkterna 160 och 173 i den överklagade domen fast att Deltafina hade åsidosatt samarbetsskyldigheten, vilket kommissionen hade konstaterat i punkt 460 i det omtvistade beslutet.
51 I motsats till vad Deltafina har gjort gällande är denna bedömning inte felaktig.
52 Deltafina bestred inte tribunalens konstaterande av den faktiska omständigheten att kommissionen inte i förväg hade gett ett uttryckligt tillstånd att göra det spontana avslöjandet av den 4 april 2002. Under dessa förhållanden var tribunalen inte skyldig att uttryckligen underkänna de argument som Deltafina hade anfört i syfte att styrka att det fanns ett medgivande av att det var oundvikligt att inte avslöja samarbetet.
53 Avslöjandet av den 4 april 2002 var inte oundvikligt, eftersom det var spontant. Även om det antogs att kommissionen skulle ha godtagit ett eventuellt ofrivilligt avslöjande av Deltafinas samarbete, skulle ett sådant godtagande inte kunna motivera att Deltafina spontant avslöjade samarbetet. Det skulle inte heller kunna påverka slutsatsen att Deltafina hade åsidosatt sin samarbetsskyldighet. Detta argument kunde således inte godtas.
54 Beträffande den andra delen av Deltafinas argument till stöd för den första grunden, nämligen att tribunalen rättsstridigt ersatte motiveringen i det omtvistade beslutet med en annan, följer det av punkterna 143–145 i den överklagade domen att tribunalen gjorde en helhetsbedömning av den samarbetsskyldighet som åligger ett företag som ansöker om att vid det administrativa förfarandets slut få åtnjuta slutgiltig immunitet. Skyldigheten att ställa sig till förfogande för ett löpande och fullständigt samarbete som föreskrivs i punkt 11 a i 2002 års meddelande om samarbete omfattar bland annat skyldigheten att lämna fullständiga upplysningar om samtliga omständigheter som är relevanta för kommissionens undersökning.
55 Det följer av bland annat punkterna 429, 449 och 459 i det omtvistade beslutet att kommissionen beaktade att vissa upplysningar som företaget skulle tillhandahålla saknades, särskilt avseende omständigheterna kring mötet av den 4 april 2002.
56 I punkterna 152–162 i den överklagade domen besvarade tribunalen därför endast de argument som Deltafina hade anfört vid tribunalen och som framgår av punkt 151 i samma dom. Tribunalen ersatte således inte motiveringen i det omtvistade beslutet med en annan, och den andra delen av Deltafinas argument kan därför inte godtas.
57 Deltafina har i sin andra grund gjort gällande att tribunalen åsidosatte dess rätt till en rättvis rättegång, dels eftersom den – i strid med artiklarna 65 och 68 i rättegångsreglerna – tog upp muntliga vittnesmål under förhandlingen, vilka avgavs av Deltafinas advokat och av den tjänsteman hos kommissionen som ansvarade för ärendet, dels eftersom tribunalen, i punkt 159 i den överklagade domen lade ett av vittnesmålen till grund för sin bedömning, utan att jämföra det med det som hade avgetts av advokaten J, vilken den inte hade ombett vittna. Domstolen anger följande i detta avseende.
58 Under förhandlingen hörde tribunalen advokaten R. och V. E., eftersom de hade deltagit i mötet av den 14 mars 2002 samt V. E., eftersom han hade deltagit i telefonsamtalet av den 22 mars 2002. Tribunalen förhörde de berörda om deras uppfattning av mötets och telefonsamtalets innehåll. Förhöret ägde rum utanför de processrättsliga bestämmelserna i artikel 68 i tribunalens rättegångsregler och Deltafina gjorde inte några invändningar i detta avseende under förhandlingen.
59 För det första medför, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, den omständigheten att Deltafina inte gjorde några invändningar under förhandlingen vid tribunalen inte att den andra grunden inte kan prövas i sak (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Corus UK/kommissionen, C–199/99 P, EU:C:2003:531, punkterna 32 och 35).
60 Såsom kommissionen angav, finns vid tribunalen förvisso en vanlig och rättsenlig praxis, som består i att den i fråga om tekniska frågor eller komplexa omständigheter förhör personer som företräder parterna och som har kännedom om relevanta detaljer.
61 Såsom generaladvokaten angav i punkterna 116 och 117 i sitt förslag till avgörande, avsåg de frågor som tribunalen riktade till advokaten R. och V. E. emellertid särskilt omständigheter som var omstridda och tvistiga mellan parterna. Ämnena var heller inte av teknisk natur eller komplexa och det framgår inte att advokaten R. och V. E. förhördes med anledning av att de hade särskilda tekniska kunskaper.
62 I likhet med vad Deltafina har anfört anser domstolen att tribunalen gick utöver vad som kan göras enligt denna praxis, när den under förhandlingen förhörde Deltafinas advokat och den tjänsteman hos kommissionen som ansvarade för handläggningen av ärendet om deras uppfattning om vad som hade överenskommits under mötet av den 14 mars 2002 och telefonsamtalet av den 22 mars 2002. Tribunalens förhör avsåg nämligen omständigheter som i förekommande fall ska fastställas genom vittnesmål, i enlighet med förfarandet i artikel 68 i tribunalens rättegångsregler.
63 I motsats till vad Deltafina har gjort gällande, åsidosattes emellertid inte dess rätt till en rättvis rättegång genom detta förfarandefel.
64 Såsom kommissionen har anfört och i motsats till vad Deltafina har gjort gällande, beaktade tribunalen, i punkt 159 i den överklagade domen, de förklaringar som avgavs av den tjänsteman hos kommissionen som ansvarade för ärendet endast i samband med det resonemang som utvecklades för fullständighetens skull. Resonemanget grundade sig nämligen huvudsakligen på den skriftliga bevisning som undersöktes i punkterna 153–158 i den överklagade domen, det vill säga bland annat protokollen från mötet av den 14 mars 2002 och telefonsamtalet av den 22 mars 2002.
65 Såsom generaladvokaten angav i punkt 120 i förslaget till avgörande, kunde tribunalen grunda sitt avgörande uteslutande på den skriftliga bevisningen.
66 Med hänsyn, i synnerhet, till att den ovannämnda skriftliga bevisningen inte innehåller några upplysningar om någon uttrycklig uppgift från Deltafina om att företaget haft för avsikt att frivilligt avslöja samarbetet med kommissionen eller om att kommissionen hade lämnat en uttrycklig tillåtelse till ett sådant avslöjande, samt till att en sådan uttrycklig tillåtelse hade varit väsentlig såväl för Deltafina som för nyttan med de planerade undersökningarna, finner domstolen att tribunalen utan att begå något fel kunde slå fast att det genom den skriftliga bevisningen var styrkt att det inte förelåg några uttryckliga uppgifter eller någon uttrycklig tillåtelse.
67 Enligt fast rättspraxis är tribunalen ensam behörig att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål. Frågan huruvida handlingarna i målet ska anses ha bevisvärde ingår i tribunalens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna, som inte omfattas av domstolens prövning i mål om överklagande, utom i fall då den bevisning som lagts fram vid tribunalen har missuppfattats eller när det framgår av handlingarna i målet att de fastställda uppgifterna om omständigheterna är materiellt oriktiga (domen i mål Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland/kommissionen, C–385/07 P, EU:C:2009:456, punkt 163 och där angiven rättspraxis).
68 Med hänsyn till att Deltafina inte hade begärt något vittnesförhör och inte har gjort gällande att tribunalen missuppfattade bevisningen, kunde tribunalen med beaktande av omständigheterna i målet slå fast att det inte var nödvändigt att höra advokaterna R. och J. eller V. E. som vittnen.
69 Härav följer dels att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den andra grunden, dels att tribunalens resonemang i punkterna 153–160 i den överklagade domen inte innebar att rätten till försvar åsidosattes.
70 Den första och den andra grunden kan under dessa förhållanden inte leda till bifall för överklagandet.
Den fjärde grunden
Parternas argument
71 Deltafina har yrkat att domstolen ska sätta ned de böter som företaget ålades och därmed kompensera för att kommissionen åsidosatte principen om likabehandling när den beviljade Deltafina samma nedsättning som den beviljade Dimon Italia.
72 Enligt Deltafina gjorde tribunalen sig skyldig till ett rättsligt fel när den slog fast att detta yrkande, som framställdes under förhandlingen i första instans, utgjorde en ny grund som inte grundade sig på rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit under förfarandet och att yrkandet därför inte kunde prövas i sak. Deltafinas argument grundade sig på den rättspraxis som bygger på tribunalens dom i målet Nintendo och Nintendo of Europe/kommissionen (T–13/03, REG, EU:T:2009:131), som avgjordes först efter det att det skriftliga förfarandet hade avslutats.
73 Kommissionen har bestritt Deltafinas argument.
Domstolens bedömning
74 Enligt artikel 48.2 första stycket i tribunalens rättegångsregler och artikel 127.1 i domstolens rättegångsregler får nya grunder inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet (beslut av den 7 november 2013, Arbos/kommissionen, C–615/12 P, EU:C:2013:742, punkt 35).
75 Deltafina åberopade emellertid inte några omständigheter vid tribunalen som kunde utvisa att den aktuella grunden vilade på en rättslig omständighet som framkommit under förfarandet. Såsom generaladvokaten angav i punkt 127 i förslaget till avgörande är principen om likabehandling, som Deltafina har åberopat, en allmän unionsrättslig princip som domstolen och tribunalen enligt fast rättspraxis säkerställer efterlevnaden av, bland annat i fråga om böter på grund av överträdelser av konkurrensrätten.
76 En dom såsom den som Deltafina har åberopat, i vilken kommissionens skyldigheter enligt principen om likabehandling preciseras, kan därför inte anses vara en ny rättslig omständighet som motiverar att en ny grund åberopas för sent.
77 Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den fjärde grunden.
Den tredje grunden
Parternas argument
78 Deltafina har anfört att förfarandet vid tribunalen pågick under fem år och åtta månader och att fyrtiotre månader förflöt mellan det att det skriftliga förfarandet avslutades och beslutet att inleda det muntliga förfarandet fattades. Deltafina anser att förfarandet pågick under orimligt lång tid och har yrkat att domstolen med stöd av sin obegränsade behörighet ska upphäva eller väsentligt sätta ned de böter som ålades företaget, för att på så vis kompensera för åsidosättandet av Deltafinas grundläggande rättighet enligt artiklarna 41.1 och 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) att få ett avgörande inom skälig tid.
79 Kommissionen har bestritt Deltafinas argument.
Domstolens bedömning
80 Domstolen erinrar om att med hänsyn till att ett överskridande av den skäliga tid inom vilken en part har rätt att få sin sak prövad är ett rättegångsfel som innebär en kränkning av en grundläggande rättighet, bör detta överskridande ge den berörda parten tillgång till ett effektivt rättsmedel som möjliggör en lämplig kompensation (domen i målet Gascogne Sack Deutschland/kommissionen, C‑40/12 P,EU:C:2013:768, punkt 80).
81 Eftersom Deltafina har yrkat att den överklagade domen ska upphävas och, i andra hand, att det bötesbelopp som ålades företaget ska sättas ned, ska det påpekas att domstolen redan har slagit fast att den omständigheten att rätten för en part att få sin sak prövad inom skälig tid inte har iakttagits inte medför att den överklagade domen ska upphävas annat än om det finns omständigheter som tyder på att den oskäligt långa handläggningstiden vid tribunalen har inverkat på utgången av tvisten (domen i målet Gascogne Sack Deutschland/kommissionen, C–40/12 P, EU:C:2013:768, punkt 81 och där angiven rättspraxis).
82 Utgångspunkten enligt denna rättspraxis är att, när det inte finns något som tyder på att kränkningen av rätten för en part att få sin sak prövad inom skälig tid har inverkat på utgången av tvisten, avhjälps inte tribunalens åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd av att den överklagade domen upphävs (domen i målet Gascogne Sack Deutschland/kommissionen, EU:C:2013:768, punkt 82 och där angiven rättspraxis).
83 I förevarande fall har Deltafina inte inkommit med några uppgifter till domstolen som tyder på att tribunalens kränkning av företagets rätt att få sin sak prövad inom skälig tid har haft någon inverkan på utgången av den tvist som anhängiggjorts vid tribunalen.
84 Med beaktande av att det är nödvändigt att säkerställa att gemenskapsrättens konkurrensregler iakttas, är det inte heller möjligt för domstolen att, enbart med anledning av att ett mål inte har prövats inom skälig tid, låta klaganden bestrida att det fanns skäl att ålägga böter eller ifrågasätta ett bötesbelopp, när överklagandet har ogillats med avseende på samtliga grunder som har åberopats mot tribunalens bedömning av detta bötesbelopp och de beteenden som detta ska beivra (domen i målet Gascogne Sack Deutschland/kommissionen, EU:C:2013:768, punkt 84 och där angiven rättspraxis).
85 Härav följer, tvärtemot vad Deltafina har påstått, att den tredje grunden inte kan leda till att den överklagade domen upphävs ens delvis.
86 I den mån Deltafina har yrkat upphävande eller nedsättning av det ålagda bötesbeloppet i syfte att beakta de ekonomiska konsekvenserna av den oskäligt långa handläggningstiden vid tribunalen, har domstolen slagit fast att det förhållandet att tribunalen underlåter att iaktta sin skyldighet enligt artikel 47 andra stycket i stadgan, att inom skälig tid pröva de mål som anhängiggörs vid den, kan utgöra grund för en talan om skadestånd och således bör avhjälpas genom att en skadeståndstalan väcks vid tribunalen, eftersom en sådan talan utgör ett effektivt medel för avhjälpande (domen i målet Gascogne Sack Deutschland/kommissionen, EU:C:2013:768, punkterna 87 och 89).
87 Det ankommer således på tribunalen, vilken är behörig enligt artikel 256.1 FEUF, att pröva den typen av ersättningskrav i en annan sammansättning än den som dömde i det mål i vilket handläggningstiden kritiserats för att vara alltför lång. Sådana yrkanden kan inte framställas direkt till domstolen i samband med ett överklagande (domen i målet Gascogne Sack Deutschland/kommissionen, EU:C:2013:768, punkterna 90 och 96).
88 I en talan om skadestånd på grund av att tribunalen överträtt artikel 47 andra stycket i stadgan genom att inte iaktta en skälig handläggningstid, vilket är en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter (se bland annat domen i mål kommissionen/CEVA och Pfizer, C‑198/03 P, EU:C:2005:445, punkt 63 och där angiven rättspraxis), ankommer det på tribunalen att beakta överträdelsen med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt mål, såsom tvistens komplexitet och parternas uppträdande, det grundläggande kravet på rättssäkerhet för de ekonomiska aktörerna samt målsättningen att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids, såsom följer av punkterna 91–95 i domen i målet Gascogne Sack Deutschland/kommissionen (EU:C:2013:768).
89 Tribunalen ska även bedöma omfattningen av den åberopade materiella skadan och orsakssambandet mellan skadan och det oskäligt långa domstolsförfarandet. Tribunalen ska vidare beakta de allmänna principer som är tillämpliga i medlemsstaternas rättsordningar i mål avseende liknande överträdelser.
90 Eftersom det i förevarande mål är uppenbart att tribunalen har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av skyldigheten att avgöra målet inom rimlig tid, kan domstolen konstatera att så skett, utan att parterna behöver förebringa bevisning i detta avseende.
91 Förfarandet vid tribunalen pågick under nära fem år och åtta månader och av denna tid förflöt tre år och sju månader mellan det att det skriftliga förfarandet avslutades och förhandlingen. Handläggningstiden vid tribunalen kan inte motiveras av tvistens svårighetsgrad eller av att sex mottagare av det omtvistade beslutet har väckt talan om ogiltigförklaring av detta. Handläggningstiden kan inte heller motiveras av att Deltafina begärde att en handling som kommissionen innehade skulle företes under det skriftliga förfarandet vid tribunalen.
92 Av vad anförts ovan i punkterna 81–87 följer emellertid att överklagandet inte kan bifallas på den tredje grunden.
93 Av det ovan anförda följer att överklagandet ska ogillas.
Rättegångskostnader
94 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.
95 Kommissionen har yrkat att Deltafina ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Deltafina har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Deltafina SpA ska ersätta rättegångskostnaderna.
Underskrifter