DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 11 april 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Luftfart – Montrealkonventionen – Artikel 19 – Ersättning för skada orsakad av försening vid transport av bagage – Överlåtelse av passagerarens fordran mot lufttrafikföretaget till ett kommersiellt bolag – Avtalsvillkor som förbjuder en sådan överlåtelse – Direktiv 93/13/EG – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Artiklarna 6.1 och 7.1 – Prövning ex officio av huruvida det villkor som förbjuder överlåtelse av passagerares rättigheter är oskäligt – Villkoren för denna prövning inom ramen för en tvist mellan det förvärvande bolaget och lufttrafikföretaget – Likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen – Den kontradiktoriska principen”
I mål C‑173/23,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de lo Mercantil n.º 1 de Palma de Mallorca (Handelsdomstol nr 1 i Palma de Mallorca, Spanien) genom beslut av den 10 mars 2023, som inkom till domstolen den 20 mars 2023, i målet
Eventmedia Soluciones SL
mot
Air Europa Líneas Aéreas SAU,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på tredje avdelningen, samt domarna N. Piçarra, N. Jääskinen och M. Gavalec,
generaladvokat: M. Szpunar,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Eventmedia Soluciones SL, genom A.-M. Martínez Cuadros, abogada,
– Air Europa Líneas Aéreas SAU, genom N. de Dorremochea Guiot, procurador, och E. Olea Ballesteros, abogado,
– Spaniens regering, genom A. Ballesteros Panizo, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom J.L. Buendía Sierra och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Eventmedia Soluciones SL (nedan kallat Eventmedia), som förvärvat en flygpassagerares fordran, och Air Europa Líneas Aéreas SAU (nedan kallat Air Europa) angående ersättning för skada till följd av försening vid transporten av passagerarens bagage i samband med en flygning som utförts av Air Europa.
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
3 I artikel 19, med rubriken ”Försening”, i konventionen om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter, som ingicks i Montreal den 28 maj 1999, undertecknades av Europeiska gemenskapen den 9 december 1999 och godkändes på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2001/539/EG av den 5 april 2001 (EGT L 194, 2001, s. 38) (nedan kallad Montrealkonventionen), föreskrivs följande:
”Transportören ansvarar för skador till följd av försening vid lufttransporter av passagerare, bagage och gods. Transportören ansvarar dock inte för sådana skador om transportören visar att denne och dennes anställda eller uppdragstagare har vidtagit alla de åtgärder som rimligen kan begäras för att undvika skadorna eller att det var omöjligt att vidta sådana åtgärder.”
Unionsrätt
4 I tjugofjärde skälet i direktiv 93/13 anges att ”[m]edlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal”.
5 Enligt artikel 1.1 i direktiv 93/13 är syftet med nämnda direktiv att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.
6 I artikel 2 b i direktiv 93/13 anges följande definition:
”konsument: en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke”.
7 Artikel 3.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:
”Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.”
8 I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
9 I artikel 7.1 i direktiv 93/13 anges följande:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
10 En flygpassagerare som drabbats av en försenad transport av sitt bagage i samband med en flygning från Madrid (Spanien) till Cancún (Mexiko) överlät sin skadeståndsfordran mot Air Europa, ett lufttrafikföretag, till Eventmedia, ett kommersiellt bolag.
11 Eventmedia väckte därefter talan mot Air Europa vid Juzgado de lo Mercantil n.o 1 de Palma de Mallorca (Handelsdomstol nr 1 i Palma de Mallorca, Spanien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade, med stöd av artikel 19 i Montrealkonventionen, att Air Europa skulle betala skadestånd på grund av denna försening med ett belopp på 766 euro.
12 Air Europa har vid nämnda domstol bestritt att Eventmedia har talerätt. Air Europa anser att överlåtelsen av fordran inte var rättsligt giltig, eftersom överlåtelsen strider mot det förbud mot överlåtelse av passagerarens rättigheter som föreskrivs i villkor 15.1 i Air Europas allmänna transportvillkor (nedan kallat det aktuella villkoret). Enligt detta villkor ska ”ansvaret för Air Europa och varje lufttrafikföretag, enligt artikel 1, … bestämmas av transportvillkoren för det lufttrafikföretag som utfärdat biljetten, om inget annat anges. Passagerarens rättigheter är personliga och överlåtelsen av dem är inte tillåten.”
13 Den hänskjutande domstolen har preciserat att lufttrafikföretagets skadeståndsansvar enligt artikel 19 i Montrealkonventionen, i samband med försening vid transport av bagage, utgör en talan om avtalsrättsligt skadeståndsansvar. Överlåtelsen av fordran på skadestånd till följd av en sådan försening omfattas följaktligen av överlåtelseförbudet i det aktuella villkoret.
14 Med hänvisning till EU-domstolens praxis anser den hänskjutande domstolen att den förfogar över tillräckliga faktiska och rättsliga uppgifter för att kunna pröva innehållet i detta villkor och fastställa att det är oskäligt, i den mening som avses i direktiv 93/13, efter ett kontradiktoriskt förfarande. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida den ex officio får pröva huruvida nämnda villkor är oskäligt. Det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen har nämligen inte inletts av en av parterna i det transportavtal som ligger till grund för talan, utan av förvärvaren – som inte är konsument – av flygpassagerarens skadeståndsfordran. Eftersom konsumenten inte är part i målet är det inte möjligt att beakta konsumentens vilja att, efter att ha underrättats av nämnda domstol, åberopa att det aktuella villkoret är oskäligt och icke bindande.
15 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Mercantil n.º 1 de Palma de Mallorca (Handelsdomstol nr 1 i Palma de Mallorca) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artiklarna 6.1 och 7.1 i … direktiv 93/13… tolkas så, att den nationella domstol som prövar en talan om rätt till ersättning för skador till följd av försening vid bagagetransport enligt artikel 19 i Montrealkonventionen, ex officio ska pröva om ett villkor i transportavtalet som inte tillåter passageraren att överlåta sina rättigheter är oskäligt, när talan väcks av den till vilken rättigheterna överlåtits, vilken till skillnad från överlåtaren inte är en konsument och användare?
2) För det fall att det ska göras en prövning ex officio, får då skyldigheten att informera konsumenten och fastställa om han eller hon gör gällande att villkoret är oskäligt eller godtar villkoret frångås med hänsyn till den avgörande omständigheten att konsumenten har överlåtit sin fordran i strid med det eventuellt oskäliga villkoret, som inte medgav överlåtelse av fordran?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
16 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den nationella domstolen är skyldig att ex officio pröva huruvida ett villkor i det transportavtal som ingåtts mellan en flygpassagerare och ett lufttrafikföretag, enligt vilket passagerarens rättigheter gentemot detta lufttrafikföretag inte får överlåtas, är oskäligt, när talan om ersättning har väckts mot lufttrafikföretaget vid nämnda domstol av ett kommersiellt bolag som har förvärvat skadeståndfordran från passageraren.
Inledande anmärkningar avseende tillämpningsområdet för direktiv 93/13
17 När det gäller en överlåtelse av en flygpassagerares fordringar till ett inkassoföretag har domstolen redan slagit fast att den omständigheten att det endast är näringsidkare som är parter i det nationella målet inte utgör hinder för att tillämpa direktiv 93/13, eftersom direktivets tillämpningsområde inte beror på vilka som är parter i tvisten, utan på vilka som är parter i avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 november 2020, DelayFix, C‑519/19, EU:C:2020:933, punkterna 53 och 54).
18 Enligt artiklarna 1.1 och 3.1 i direktiv 93/13 ska direktivet nämligen tillämpas på villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument och som inte har varit föremål för individuell förhandling (dom av den 18 november 2020, DelayFix, C‑519/19, EU:C:2020:933, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
19 I förevarande fall ingicks det transportavtal som ligger till grund för Eventmedias fordran och som innehåller det aktuella villkoret mellan en näringsidkare, nämligen Air Europa, och en flygpassagerare. Det finns inget som tyder på att flygpassageraren köpte sin flygbiljett inom ramen för sin yrkesverksamhet, vilket innebär att nämnda flygpassagerare, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, förefaller ha ingått avtalet i egenskap av konsument i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13.
20 Mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 17 ovan omfattas det nationella målet således av tillämpningsområdet för direktiv 93/13.
21 De skäl som anges i punkt 63 i domen av den 1 oktober 2015, ERSTE Bank Hungary (C‑32/14, EU:C:2015:637), och i punkt 29 i domen av den 11 mars 2020, Lintner (C‑511/17, EU:C:2020:188), till vilka det hänvisats i begäran om förhandsavgörande, påverkar inte denna slutsats.
22 Det är riktigt att domstolen, i dessa punkter, slog fast att det krävs att en av avtalsparterna inleder ett domstolsförfarande för att det konsumentskydd som eftersträvas med direktiv 93/13 ska kunna ges. Detta påstående ska emellertid sättas in i det sammanhang som låg till grund för de mål som avgjordes genom dessa domar, där det faktiskt förelåg en tvist mellan en konsument och en näringsidkare som ingått ett avtal.
23 I det mål som avgjordes genom domen av den 1 oktober 2015, ERSTE Bank Hungary (C‑32/14, EU:C:2015:637), hade domstolen närmare bestämt att pröva huruvida det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 skulle tolkas så, att det utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en notarie som har upprättat en formellt riktig handling avseende ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument kan införa en verkställighetsstämpel i denna handling eller vägra att avlägsna denna stämpel utan att det är möjligt att pröva huruvida avtalsvillkoren är oskäliga. Vid prövningen av denna fråga gjorde domstolen åtskillnad mellan ett sådant notarieförfarande och ett domstolsförfarande och underströk att det endast är i samband med det sistnämnda förfarandet som det skyddssystem som eftersträvas med direktiv 93/13 kräver att den nationella domstolen ex officio prövar huruvida ett avtalsvillkor som omfattas av direktivets tillämpningsområde är oskäligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2015, ERSTE Bank Hungary, C‑32/14, EU:C:2015:637, punkterna 33, 41–47 och 59). Det krävs emellertid även att talan väcks vid den nationella domstolen. Det är denna vägledande princip för förfarandet, enligt vilken initiativet till en rättegång endast tillkommer parterna, som det skäl som anges i punkt 63 i domen hänvisar till.
24 Vad gäller punkt 29 i domen av den 11 mars 2020, Lintner (C‑511/17, EU:C:2020:188), så ingår den i ett resonemang som rör gränserna för saken i målet och dispositionsprincipen. Det framgår således av punkterna 26–34 i den domen att EU-domstolen inte avsåg att begränsa tillämpningsområdet för direktiv 93/13 till tvister mellan en konsument och en näringsidkare, utan snarare insisterade på att det konsumentskydd som eftersträvas med direktiv 93/13 förutsätter att ett domstolsförfarande har inletts och att den nationella domstolens faktiska ingripande inte får gå utöver gränserna för den tvist som anhängiggjorts vid den.
25 Av detta följer att domstolen, genom de två domar som avses i punkterna 23 och 24 ovan, inte avsåg att begränsa tillämpningsområdet för direktiv 93/13 till att endast avse tvister mellan den konsument och den näringsidkare som ingått ett avtal.
26 Mot bakgrund av dessa inledande synpunkter ska det fastställas huruvida den nationella domstolen ex officio ska pröva huruvida villkoren i ett avtal är oskäliga, i det fall då parterna i tvisten inte är en konsument och en näringsidkare, utan då motparten till näringsidkaren är en annan näringsidkare, nämligen ett kommersiellt bolag som förvärvat konsumentens rättigheter.
Prövning ex officio av huruvida ett villkor är oskäligt
27 Det framgår av domstolens fasta praxis att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten har en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå (dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores, C‑240/98–C‑244/98, EU:C:2000:346, punkt 25, och dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl., C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 51).
28 Med hänsyn till att konsumenten befinner sig i ett sådant underläge föreskrivs det i artikel 6.1 i direktiv 93/13 att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten. Detta är en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga (dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro, C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 36, och dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl., C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 52).
29 Det framgår av domstolens fasta praxis att den nationella domstolen har en skyldighet att ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor på vilket direktiv 93/13 är tillämpligt är oskäligt och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren, så snart den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende (dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl., C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
30 Direktiv 93/13 kräver dessutom, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med tjugofjärde skälet i direktivet, att medlemsstaterna föreskriver lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 68, och dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl., C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 54).
31 Domstolen har således redan, vid flera tillfällen och med beaktande av kraven i artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, reglerat på vilket sätt den nationella domstolen ska säkerställa skyddet av de rättigheter som konsumenterna har enligt detta direktiv. I princip har det emellertid inte skett någon harmonisering i unionsrätten av de förfaranden som är tillämpliga vid bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt. Sådana förfaranden omfattas således av medlemsstaternas interna rättsordningar, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Bestämmelserna om dessa förfaranden får emellertid inte vara mindre förmånliga än de som avser liknande situationer som omfattas av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och de får inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 2019, Addiko Bank, C‑407/18, EU:C:2019:537, punkterna 45 och 46, och dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl., C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 55).
32 Under dessa omständigheter ska det fastställas huruvida dessa bestämmelser, jämförda med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, medför att en nationell domstol är skyldig att pröva huruvida ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare är oskäligt, när talan väcks av ett kommersiellt bolag som har förvärvat konsumentens skadeståndsfordran mot den näringsidkare som är part i avtalet.
33 Vad gäller likvärdighetsprincipen ankommer det på den nationella domstolen att, mot bakgrund av de processuella regler för talan som är tillämpliga i nationell rätt, kontrollera att denna princip har iakttagits med beaktande av saken, grunden och de väsentliga beståndsdelarna i de berörda målen (dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco, C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
34 I detta hänseende har EU-domstolen slagit fast att artikel 6.1 i direktiv 93/13 är likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den nationella rättsordningen hänför sig till grunderna för rättsordningen (dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones, C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 52, och dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco, C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 24).
35 Av detta följer, i enlighet med likvärdighetsprincipen, att en nationell domstol – när den enligt nationell rätt har rätt eller är skyldig att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor strider mot bestämmelser som hänför sig till grunderna för rättsordningen – även ska ha rätt eller skyldighet att ex officio bedöma om ett sådant avtalsvillkor strider mot artikel 6 i direktiv 93/13, förutsatt att den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco, C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
36 I förevarande fall innehåller begäran om förhandsavgörande inte några uppgifter om huruvida den domstol vid vilken en skadeståndstalan har väckts med stöd av artikel 19 i Montrealkonventionen, enligt spansk rätt ex officio får, eller till och med ska, pröva huruvida ett sådant avtalsvillkor som det nu aktuella villkoret strider mot nationella regler som hänför sig till grunderna för rättsordningen. I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 33 ovan ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva denna aspekt, för att kunna avgöra huruvida den, enligt likvärdighetsprincipen, ex officio får, eller till och med ska, pröva huruvida det aktuella villkoret är oskäligt.
37 Vad avser effektivitetsprincipen har EU-domstolen slagit fast att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet betraktat som en helhet samt med beaktande av förfarandets förlopp och särdrag. Dessutom ska, i förekommande fall, de principer som ligger till grund för det nationella domstolssystemet beaktas, såsom skyddet för rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (dom av den 14 december 1995, Peterbroeck, C‑312/93, EU:C:1995:437, punkt 14, och dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl., C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 60).
38 När det gäller en skadeståndstalan som väckts av ett kommersiellt bolag som förvärvat en konsuments fordran mot den näringsidkare som ingick avtalet med konsumenten, konstaterar EU-domstolen att en talan mellan två näringsidkare inte kännetecknas av den obalans som föreligger inom ramen för en talan mellan den konsument och den näringsidkare som ingick avtalet (se, analogt, dom av den 5 december 2013, Asociación de Consumidores Independientes de Castilla y León, C‑413/12, EU:C:2013:800, punkt 50).
39 Av detta följer att det, till skillnad från den situation som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 29 ovan, inte är nödvändigt att den nationella domstolen – vid vilken en tvist har anhängiggjorts mellan två näringsidkare, såsom ett bolag som förvärvat en konsuments rättigheter och den näringsidkare som ingått avtalet med konsumenten – ex officio prövar huruvida ett villkor i det avtal som konsumenten ingått är oskäligt, för att säkerställa effektiviteten av det system för konsumentskydd som eftersträvas med direktiv 93/13.
40 Effektivitetsprincipen, som avses i punkt 31 ovan, innebär inte heller att den nationella domstolen är skyldig att ex officio göra en sådan prövning, under förutsättning att det kommersiella bolag som har förvärvat konsumentens fordran, i enlighet med nationella processuella bestämmelser, har eller har haft en faktisk möjlighet att vid nationell domstol göra gällande att ett villkor i det avtal som ingåtts av konsumenten är oskäligt.
41 Med beaktande av samtliga överväganden ovan ska den nationella domstolens fråga besvaras på följande sätt:
– Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att den nationella domstolen inte är skyldig att ex officio pröva huruvida ett villkor i det transportavtal som ingåtts mellan en flygpassagerare och ett lufttrafikföretag, enligt vilket passagerarens rättigheter gentemot lufttrafikföretaget inte får överlåtas, är oskäligt, när ett kommersiellt bolag, som har förvärvat passagerarens skadeståndsfordran, har väckt en skadeståndstalan mot lufttrafikföretaget vid den nationella domstolen, under förutsättning att nämnda bolag har eller har haft en faktisk möjlighet att vid nämnda domstol göra gällande att det aktuella villkoret är oskäligt.
– Likvärdighetsprincipen ska tolkas så, att den nationella domstolen – när den enligt nationell rätt har rätt eller är skyldig att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor strider mot bestämmelser som hänför sig till grunderna för rättsordningen – även ska ha rätt eller skyldighet att ex officio bedöma om ett sådant avtalsvillkor strider mot artikel 6 i direktiv 93/13, förutsatt att den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende.
Den andra frågan
42 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida den kontradiktoriska principen ska tolkas så, att den nationella domstolen – när den ex officio konstaterar att ett villkor i ett transportavtal som ingåtts mellan en flygpassagerare och ett lufttrafikföretag är oskäligt, i samband med en skadeståndstalan som väckts mot detta lufttrafikföretag av ett bolag som förvärvat passagerarens skadeståndsfordran mot lufttrafikföretaget – är skyldig att underrätta passageraren om detta och att fråga passageraren om han eller hon avser att göra gällande att detta villkor är oskäligt eller om han eller hon samtycker till att villkoret tillämpas.
43 EU-domstolen konstaterar inledningsvis att svaret på den aktuella frågan är relevant för det fall den hänskjutande domstolen, efter en bedömning enligt likvärdighetsprincipen mot bakgrund av punkterna 33–36 ovan eller enligt effektivitetsprincipen mot bakgrund av punkterna 37 och 40 ovan, skulle komma fram till att den ex officio får, eller till och med ska, pröva huruvida det aktuella villkoret är oskäligt.
44 Det ska i detta sammanhang erinras om att den kontradiktoriska principen, enligt EU-domstolens praxis, innebär bland annat att parterna som huvudregel har rätt att få ta del av de rättsliga grunder som domstolen prövar ex officio och som domstolen har för avsikt att grunda sitt avgörande på, samt att yttra sig däröver. EU-domstolen har understrukit att parterna, för att de krav som har samband med rätten till en rättvis rättegång ska vara uppfyllda, ska kunna få kännedom om och ha möjlighet att i en kontradiktorisk process diskutera både de faktiska och de rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkterna 55 och 56, och dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank, C‑472/11, EU:C:2013:88, punkt 30).
45 För det fall den nationella domstolen – efter det att den, på grundval av de faktiska och rättsliga omständigheter som den har tillgång till eller som den har fått kännedom om efter åtgärder för bevisupptagning som den vidtagit ex officio i detta syfte, har fastställt att ett villkor omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13 – efter en prövning ex officio finner att detta villkor är oskäligt, är den som huvudregel skyldig att underrätta parterna i målet om detta och bereda dem tillfälle att i ett kontradiktoriskt förfarande yttra sig däröver i enlighet med de nationella processuella bestämmelserna (dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank, C‑472/11, EU:C:2013:88, punkt 31).
46 Av detta följer att en nationell domstol, när den ex officio konstaterar att ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare är oskäligt, i samband med en tvist mellan näringsidkaren och det kommersiella bolag som förvärvat konsumentens rättigheter, ska underrätta båda parterna i det mål som den har att avgöra, det vill säga det kommersiella bolag som förvärvat rättigheterna och den näringsidkare som ingått avtalet med konsumenten. Den ska nämligen ge båda parterna möjlighet att framföra sina respektive argument inom ramen för ett kontradiktoriskt förfarande.
47 Denna möjlighet som getts det kommersiella bolag som förvärvat konsumentens rättigheter att yttra sig i denna fråga motsvarar även det krav som gäller för en nationell domstol att i förekommande fall beakta detta bolags uttryckliga önskan när det, trots att det känner till att ett oskäligt villkor inte är bindande, bestrider att detta villkor lämnas utan avseende och därmed ger sitt fria och informerade samtycke till det aktuella villkoret (se, analogt, dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank, C‑472/11, EU:C:2013:88, punkt 35).
48 När det kommersiella bolag som förvärvat konsumentens rättigheter, såsom i målet vid den nationella domstolen, väcker talan vid nationell domstol trots att det finns ett villkor i det avtal som ingåtts mellan nämnda konsument och en näringsidkare som, i likhet med det omtvistade villkoret, förbjuder konsumenten att överlåta sina rättigheter, är det rimligt att anta att nämnda kommersiella bolag inte har några invändningar mot att den nationella domstolen underlåter att tillämpa detta villkor efter att ha konstaterat att det är oskäligt.
49 Eftersom den konsument som har överlåtit sin skadeståndsfordran mot näringsidkaren inte är part i tvisten mellan nämnda näringsidkare och det bolag som förvärvat denna fordran, är den nationella domstolen däremot inte skyldig att informera konsumenten om denna prövning ex officio eller att inhämta konsumentens synpunkter i detta avseende.
50 Mot bakgrund av dessa överväganden ska den andra frågan besvaras enligt följande. Den kontradiktoriska principen ska tolkas så, att den nationella domstolen – när den ex officio konstaterar att ett villkor i ett transportavtal som ingåtts mellan en flygpassagerare och ett lufttrafikföretag är oskäligt, i samband med en skadeståndstalan som väckts mot detta lufttrafikföretag av ett bolag som förvärvat passagerarens skadeståndsfordran mot lufttrafikföretaget – inte är skyldig att underrätta passageraren om detta eller att fråga passageraren om han eller hon avser att göra gällande att detta villkor är oskäligt eller om han eller hon samtycker till att villkoret tillämpas. Nämnda domstol ska däremot underrätta parterna i det mål som är anhängigt vid den om detta, så att de ges möjlighet att framföra sina respektive argument inom ramen för ett kontradiktoriskt förfarande och försäkra sig om att det kommersiella bolag som förvärvat fordran önskar att nämnda avtalsvillkor ska förklaras icke tillämpligt.
Rättegångskostnader
51 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
1) Artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, jämförda med effektivitetsprincipen,
ska tolkas så,
att den nationella domstolen inte är skyldig att ex officio pröva huruvida ett villkor i det transportavtal som ingåtts mellan en flygpassagerare och ett lufttrafikföretag, enligt vilket passagerarens rättigheter gentemot lufttrafikföretaget inte får överlåtas, är oskäligt, när ett kommersiellt bolag, som har förvärvat passagerarens skadeståndsfordran, har väckt en skadeståndstalan mot lufttrafikföretaget vid den nationella domstolen, under förutsättning att nämnda bolag har eller har haft en faktisk möjlighet att vid nämnda domstol göra gällande att det aktuella villkoret är oskäligt.
Likvärdighetsprincipen ska tolkas så,
att den nationella domstolen – när den enligt nationell rätt har rätt eller är skyldig att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor strider mot bestämmelser som hänför sig till grunderna för rättsordningen – även ska ha rätt eller skyldighet att ex officio bedöma om ett sådant avtalsvillkor strider mot artikel 6 i direktiv 93/13, förutsatt att den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende.
2) Den kontradiktoriska principen ska tolkas så,
att den nationella domstolen – när den ex officio konstaterar att ett villkor i ett transportavtal som ingåtts mellan en flygpassagerare och ett lufttrafikföretag är oskäligt, i samband med en skadeståndstalan som väckts mot detta lufttrafikföretag av ett bolag som förvärvat passagerarens skadeståndsfordran mot lufttrafikföretaget – inte är skyldig att underrätta passageraren om detta eller att fråga passageraren om han eller hon avser att göra gällande att detta villkor är oskäligt eller om han eller hon samtycker till att villkoret tillämpas. Nämnda domstol ska däremot underrätta parterna i det mål som är anhängigt vid den om detta, så att de ges möjlighet att framföra sina respektive argument inom ramen för ett kontradiktoriskt förfarande och försäkra sig om att det kommersiella bolag som förvärvat fordran önskar att nämnda avtalsvillkor ska förklaras icke tillämpligt.
Underskrifter